Visar inlägg med etikett cykel. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett cykel. Visa alla inlägg

måndag 8 juni 2015

Ytterligare två reparationer i hamn

Måndag och ny vecka, och jag beslöt mig tidigt för att göra nånting av dagen. Så, när jag lämnat av Klara i förskolan (nu drar det ihop sig, på onsdag är det avslutning) blev det frukost, och sedan en en liten utflykt med Ingrid. Sedan tog jag fram min gamla GT-i9305N som legat uppe i bokhyllan ett bra tag. Den här luren var min trotjänare, fram till att jag uppgradera till en GT-i9506 och då fick Ingrid denna. Efter ett par månader var dock olyckan framme, och ytterglaset sprack i det nedre vänstra hörnet.

Utöver detta så har luren dragits med ytterligare problem, nämligen att skärmen (gissningsvis p.g.a. vattenskada för nån sommar sen) visar alldeles för mycket ljus trots lägsta inställning, plus att antingen hemknappen eller flexsladden som ligger under denna har blivit utsliten, med som följd att man inte kunnat använda hemknappen det senaste året. Det spruckna ytterglaset var droppen som fick bägaren att rinna över, och jag köpte då en begagnad Iphone 4S till Ingrid, bara att ha i väntan på att jag skulle få hem delar från Hongkong för att kunna ro i hamn en reparation. Nu har delarna kommit sedan länge, men jag har inte orkat ta tag i projektet, inte förrän nu, alltså.

Jag sticker inte under stol med att den här killens dryga halvtimmen långa videoklipp sporrade mig enormt när jag beslöt mig för att fullfölja. Genom att följa killens steg (och snedsteg) gick det liksom att utgå från att processen inte var nån dans på rosor, yet perfectly doable, för en någotsånär kompetent lekman i hemmets lugna vrå. Så, nu gluttade jag igenom videon en sista gång, och sedan öppnade jag upp den splitternya SAMOLED-display som jag fått via eBay för nu rätt länge sen, och satte igång.



Projektet skulle visa sig gå någotsånär smidigt. Det skulle visa sig att jag beställt en aningen lyxigare modell av display än den som Max Lee tillskansat sig. Han fick bara själva displayen, och fick således sitta med varmluftspistol och skrapa och jobba bort resterna från den gamla displayen ur ytterramen, och sedan ersätta denna med den nya. I mitt paket fick jag en splitterny ytterram, var så att säga själva displayen var integrerad.

När jag lossat de fyra kablarna och avlägsnat moderbordet, antennkåpan och givetvis ytterhöljet så kunde jag vid inspektion sida-vid-sida konstatera att jag hade fått en komplett ersättare, bortsett från antennen, kameran, blixten, och bakhögtalaren, och de fysiska knapparna vid telefonens sida (power on/off, volume up/down) med tillhörande flexkabel. Så, jag satte mig ner och med hjälp av Ingrids hårfön jobbade jag lugnt och metodiskt med lagom värme för att lösgöra flexkabel och annat som satt lätt limmat i den gamla displayramen.


Jag har faktiskt en riktig värmepistol liggande nere i källarförrådet, men aktat hur det slutade förra gången tänkte jag att det är lika bra att skita i den och ta det lilla lugna med en vanlig hårblås istället, den här gången. Så fick det bli, och med stor framgång. Ja, jag sticker inte under stol med att det var tungan rätt i mun när jag hade monterat ihop allting och skulle prova att starta den, och inte blev det bättre av att den (så klart) legat i bokhyllan tillräckligt länge för att vara helt urladdad, så jag fick svettas ett tag till innan facit stod klart.

Nå, ursäkta mig nu men fy fan så snygg telefonen blev. Som splitterny i glaset, och numera vit dessutom, med svart bakstycke, och ram i silver. Förbaskat stilrent. Ja, lustigt nog drog jag samma konststycke som Max Lee i Youtube-videon, med skillnaden att han ursprungligen hade en vit S3, men som till vilken han beställt en svart display. I mitt fall hade jag ursprungligen en svart telefon, men beställde vit display. Om han nu — som han själv säger i videon — åstadkommit "world's first black and white Galaxy S 3", ja då vill jag med samma belåtenhet slå ett slag för "world's first white and black Galaxy S 3", om än vi båda i verkligheten sannerligen är långt(!) ifrån först med att blanda display/ram/bakstycke av olika färger. Riktigt kul har den i alla fall varit, hela den här resan.

Har nu systematiskt testat ut alla telefonens funktioner, och allt tycks fungera som det ska. Båda kameror, LED-blixten, högtalaren, hörsnäckan, mikrofonen. Riktigt j*vla roligt, som sagt. Så, om någon därute nu läser detta och sitter med sprucket glas på sin Samsung Galaxy så tycker jag absolut inte ni ska fundera så mycket mer, utan var nu lite djärv och våghalsig och bege er ut på eBay och beställ hem en ny display. Ni får oerhört mycket lärdom på vägen, betydligt mer än vad ni hade fått om ni lämnat in telefonen till nån servicecenter för att få jobbet gjort.


Så, när jag nu hade flow så beslöt jag mig för att slå ytterligare en fluga, denna ljuvliga måndag. Bromshandtaget på Ingrids cykel gick av (aluminium) när cykeln blåste omkull för ett par veckor sedan, och om än cykeln är utrustad med fotbroms också så känns det störande med ett bromshandtag som bara hänger och dinglar. Så, hela familjen tog en cykeltur på kvällen, tyvärr hittade vi inte ett(!) löst bromshandtag utan det blev en box med två stycken, om än sjuttio kronor inte är någon peng att tala om.


Nå. Jag hamnade på gården med cykeln. Jag vet per erfarenhet hur djävligt handtag kan sitta, så jag var för en kort stund inne på att bända isär själva fästet för det gamla handtaget för demontering, och sedan göra liknande process med det nya. Risken för att bryta av det nya (aluminium, även det) bromshandtaget fick mig dock att låta det sunda förnuftet vakna till liv, och jag gick ner i källarförrådet och hämtade en flaska PTFE-spray, som jag m.h.a. ett vitt plaströr som hängde i dessa mungipa lyckades penetrera in under det slitna gamla handtaget.

Så, på den här vägen fick jag utan alltför tung möda loss handtaget, och sedan gick allt [ändå hyfsat] snabbt och smidigt. Lät det gamla bromshandtaget glida av styret, tog ut vajerns ankare ur det, och petade in det nya. Ställde in V-bromsen, och sedan var det bara att knalla in och käka en sen middag, innan vi gick till sängs och knöt oss, hela familjen. Allt som allt blev detta en riktigt produktiv inledning på veckan. Ljuva sommartid, ljuva sommartid.

tisdag 13 januari 2015

Klart han ska ha pedaler!

Det var innan jul som min kära vänvän Alexander kom förbi med en ny trampmobil som han hade införskaffat sig. En gammaldags Crescent, alltså en svensk kvalitetscykel. Alexander var jätteglad, ett riktigt klipp tyckte han sig ha gjort. Enda felet på cykeln var visst att den ena pedalen hade gått utav. Sån tur har inte undertecknad haft, vid både ett och två tillfällen har jag sprungit på knäckt infästning, vilket krävt ny vevarm, helsmidd sådan. I Alexanders fall torde nya pedaler vara allt som behövdes.

Då när Alexander visade mig cykeln innan jul hade han tyckt att det kanske ändå skulle visa sig lättare sagt än gjort, för han hade minsann försökt med skiftnyckel och pedalen satt som berget. Med ett inbördes leende hade jag då frågat om det rörde sig om vänster eller höger pedal. Det var vänster. Oj oj oj. Jag ljuger om jag påstår annat än att jag sken när jag fick briljera med den allmännyttiga cykelvetenskap att såväl vevparti som nav på cyklar är vänstergängat på vänster sida. Alexander hade alltså bara dragit fast pedalen hårdare.

Det kittlades som sagt inombords när jag fick briljera med mitt kunnande, och jag tog fram en pedalnyckel (billig sådan, beställd från Storbritannien över eBay) och pedalen lossnade genast. Alexander sken nu upp. Kvinnan som sålt cykeln hade vänligt nog skickat med nya pedaler, fast dessa hade han hemma. Nu kunde han bara skruva dit dem.

Sakta i backarna, kontrade undertecknad. Om kvinnan köpt nya pedaler så pekade oddsen för att dessa hade 9/16" gängning, vilket är standard idag, medan dessa äldre cyklar (även militärcyklar) ska ha ½" pedaler, vilka kan vara en liten pärs att finna idag. Nå, om så skulle visa sig vara fallet så råkade jag veta att enkla pedaler av rätt dimension faktiskt går att få tag i lokalt, för bara trettio spänn dessutom. Alexander hoppades såklart på sina pedaler, och vi skildes åt.

Samma kväll skrev han på Twitter att jag "givetvis" hade haft rätt, paret extra pedaler som han hade fått med cykeln passade inte. Jag ljuger om jag påstår annat än att jag fick något av ett mentalt ståfräs när jag fått dubbla rätt kring cykeln.

Idag hade jag vägarna förbi butiken som säljer dessa klassiska halvtums pedaler, så jag köpte ett par och svängde helt sonika förbi Alexander i syfte att ro i hamn en överraskning. Jag hittade den pedallösa cykeln i trapphuset. Snabbt skruvade jag på pedalerna, och avlägsnade mig. Jag gav mig inte tillkänna. Operationen gjorde min tisdag.

onsdag 10 september 2014

Onsdag, v. 37


Hämtning från förskola följt av glass




Då jag hade den stora förmånen att sluta tidigt tog jag tillfälle i akt och hämtade Klara på eftermiddagen. Hon var ute i parken med de andra ungarna när jag anlände. Hon gungade med granntjejen och "tvillingarna" i den stora gungan som ser ut (den har samma form av bärkorg) som en snurrgunga, fast denna är mer ämnad att svänga i en rak linje än runt i en snurr. Ungarna gungade varje fall fram och tillbaka, och tvillingarna stod på varsin sida om det grova tågvirket medan Klara och granntjejen låg i korgen. Det såg faktiskt lite Twilight Zone ut, just med tanke på de sånär som oskiljaktiga tvillingarna som stod upp på varsin sida av det grova tågvirket. Lika som bär var dom, verkligen.

Att få med Klara hem skulle sedan bli ett projekt i sig, men solen sken och jag lät inte stressa. Jag satte mig ner på marken och tittade när de gungade. Säkert en kvart blev jag hängande där i parken med ungarna. Sedan bar det slutligen av mot lobbyn för att hämta Klaras ytterkläder. Hon gick med bestämda steg, stora tjejen, som hon numera så gärna vill profilera sig. Jag konstaterade att Ingrid har garderat hennes hylla väl, men kände inte att det var riktigt läge att dra med allt tillbaka, så vi tog i princip bara skorna, hjälmen, och en tunn jacka. Resten fick ligga kvar, det var ju trots allt inte veckoslut.

Sedan påvisade Klara än en gång sin roll stora tjejen när hon låste upp sin cykel alldeles själv. Jag försåg henne däremot med nyckeln, och tog sedan tillbaka den; att låta en knappt sex år fyllda jänta ansvara för sin egen cykelnyckel känns lite väl optimistiskt. Nå. Snart styrde vi hemåt och vi hade knappt hunnit över tröskeln förrän jag skopade upp gräddglass i varsin djuptallrik åt mig och Klara. Ja, det var ju bara häromkvällen som jag hade varit ute med Klara och granntjejerna och plockat vinbär på gården intill. I slutet hade en av granntjejerna då försökt att lägga beslag på hela lådan, och jag hade då sprungit in och gömt mina två glasslådor (en med röda vinbär, en med svarta vinbär) högst upp i ett skåp i hallen.

Vad värre var, när det sedan blev kväll och sedermera nattning så hade jag helt glömt bort att jag hade lagt upp bären där, trots att det bara var tänkt just för stunden. Allt som allt kom dessa nyplockade bär att ligga i rumstemperatur i uppemot 24 timmar innan jag kom ihåg dem. Nå. De luktade fräscht, så nu hällde jag allesammans över glassen, och sedan hällde jag flytande grädde över allt. Smarrigt var det, verkligen. Klara åt också glass, fast hon föredrog kolasås.


En liten uppdatering kring servostyrningen




Det var ju så sent som igår som demonteringen av servopumpen gick ner, och efter ett dygns frenetiskt letande efter bästa och billigaste begagnade objekt fick jag nu äntligen napp. Malmö Bilskrot AB etablerades redan 1961, och är således inga nykomlingar i branschen.

Här fick jag då napp på en servopump som suttit i en Fabia från 2006, med styva tjugofemtusen mil på nacken. I mitt stilla sinne hann jag tänka att tjugofemtusen "Skånemil" (med deras distanser aktat) lär vara ungefär likvärdigt med [minst] de dubbla "Norrlandsmil", om man nu ska vara sån. Nåväl. Objektet var klassat "A4", d.v.s. sades vara i gott skick och dessutom testat, så nu var det bara till att hålla huvudet kallt. Om allt går vägen så kommer jag att lyckas landa en betydligt lägre slutkostnad än den som Motorcentralens kostnadsförslag erbjöd. Peppar, peppar.

När killen på andra änden av telefonlinjen hörde att objektet skulle färdas hela vägen upp till Norrland så sade han att han ärligt inte trodde att jag skulle ha det förrän nån gång i början på nästa vecka. Ja, ärlighet varar längst. Tacksamt. Beställningen lades i alla fall enligt överenskommelse över telefon just medan jag var på väg att hämta Klara, på eftermiddagen. Tretusentvåhundra kronor, plus tvåhundrafemtio kronor i frakt. Allt som allt tretusenfyrahundrafemtio kronor. Oj oj. Livet är inte billigt, alla gånger. Nu är det bara att hålla tungan rätt i mun att allt klaffar.

Senare på eftermiddagen sprang jag ut med multimätaren och körde in pinnarna i den (av de tre) anslutningarna som uppenbarligen (att döma av dess tjocka ledningar; rustade för 40 ampere) bar spänningen till servopumpen. Jag mätte upp och den visade ganska konstant på 11.89v, vilket antagligen är att ta som bra siffror. Inga problem i den änden, då. Skönt att veta.


Dagens majestätiska inköp




Det var tidigare i somras som jag fann ett nätt spärrhandtag som inte kostade en förmögenhet, faktiskt från vad som egentligen var ett slags reservdelssortiment. Nu hade jag fått mersmak, och hade dessutom en liten tanke i bakhuvudet, varvid ännu ett sådant spärrskaft hade beställts, och idag köptes ut.

I samma veva slog jag faktiskt till på ett set med lite mindre stålborstar, en rak plåtsax, och slutligen en ställbar kabelskalare. Överlag var jag nöjd med dagens inköp. Paketet med stålborstar öppnade jag inte ens. Jag har tänkt att lägga dem i en kartong och först öppna dem den dagen när jag verkligen behöver dem. Det var trots allt ett riktigt klipp jag gjorde, denna onsdag.


Metallbygeln som håller fast bromsarmen




Den militärcykeln som har stått ute på balkongen hela sommaren har börjat nå fulländning. Det sista som slog mig var att den saknade sadel/sadelstolpe, och även den metallbygel som håller fast det som på cykelspråk tydligen kallas för bromsarm. Ja, den där grejen som i regel sticker ut från navet på oväxlade [äldre] cyklar. Ända från barndomen med BMX-cyklar kommer jag ihåg hur det gick ner när man någon gång med avsikt lossade klämman. När man sedan försökte fotbromsa så "högg" drivlinan med hyfsad kraft. Otäckt värre.

Nå. Under alla dessa år har jag kunnat sätta fingret på delen, men aldrig haft ett korrekt ord på varken själva klubban som sticker ut från veven, eller metallbygeln som är given i uppdrag att hålla fast den vid ramen. Jag var i behov av denna, och häromkvällen skrev jag en frågande tråd på ett av Sveriges gladaste cykelforum, och svaren lät inte dröja. Vid det laget jag hade fått svar hade jag emellertid redan hunnit ringa den lokala cykelhandlaren, och han visste så klart vad jag efterfrågade. Så sent som igår (samma dag) var jag faktiskt där på plats för att göra affär.

För en ynklig tjugolapp fick jag då med mig en "bromsklämma" som var hyfsat begagnad, och med denna kom en M6-skruv med mutter. När jag kom hem märkte jag dock genast dels att M6-skruven var för tjock för att gå igenom själva bromsarmen, men [desto viktigare] att bromsklämman var alldeles för stor och således lämnade ett gigantiskt spel vid dess infästning kring ramen. Det krävdes ingen Einstein för att förstå att detta inte var optimalt. Så sent som häromdagen när jag fixade en punktering på min älskade Nejths cykel lade jag märke till att han led att en [i förhållande till ramen] alldeles för stor bromsklämma, vilket i detta fall hade resulterat i ett smärre "hugg" när jag skulle prova bromsverkan under min premiärtur efter att ha bytt ut slangen.

Idag när jag hade slutat stannade jag till vid Cykel- och Mopedhandlaren, Öst på stan, då jag likväl hade vägen förbi. Jag berättade om dilemmat. Det var inga konstigheter från cykelhandlarens sida; trots att jag hade bett honom slänga kvittot under gårdagen gick han nu och hämtade en annan klämma. Den här såg sånär som splitterny ut, och det stod Shimano inpräntat i den. Wow. Den såg [spontant ögonmåttat] ut att utgöra en mycket bättre matchning än den förra. Dessvärre fanns ingen skruv/mutter. Jag sade att jag behövde M5 eller mindre, och killen gick bakom och letade.

Det slog mig dock snabbt att han hade varit mer än generös, och jag sade att jag hade ett eget skruv-/mutterförråd hemmavid, och garanterat skulle kunna lösa den här biten. I mitt stilla sinne förstod jag att den här till synes splitternya Shimano-märkta klämman låg högre i pris än den begagnade gamla klämma som jag hade blivit handhållen under gårdagen, och ändå hade det inte varit tal om någon mellanskillnad. Jag var nöjd, och cyklade hemåt.


Nya batterier gör ofta hela skillnaden




På kvällskvisten slog det mig att vi stegat in den deppiga höstårstiden. Mörkret kommer under den närmaste tiden att falla allt tidigare om kvällarna. Ja, jag vet ju bara å yrkets vägnar hur mycket cykelbelysning som säljs. Det slog mig att min egen cykelbelysning visserligen lyste, man ljuset kändes allt annat än starkt. Förvisso är jag sniken och kör med den enkla [men ack så populära] varianten med en elastisk lina som man helt enkelt lindar kring lampan själv.

Nå, tänkte jag, skulle det verkligen bli bättre ljus med nya batterier? Jag tog fram batteriprovaren och konstaterade snabbt att batterierna [trots att de faktiskt gav ljus] sjöng på sista versen. Efter några förvirrade varv runt lägenheten fann jag slutligen CR2032-batterierna som jag köpte för bara nån vecka sen. Jag petade i två stycken i framlampan och tände upp. Aj, vilken skillnad. Batterier gör verkligen [många gånger] den stora skillnaden. Nu är jag redo för hösten, på riktigt.


fredag 29 augusti 2014

Fredag, v. 35




När jag efter en dags jobb hade parkerat cykeln på gården och äntrat porten ser jag [inte en utan..] två kickbikes [el. sparkcyklar] stå just utanför lägenhetsdörren. Jag befarar då genast att det skall vara inte ett utan flera barn bakom dörren. Mycket riktigt, när jag öppnar dörren är det tydligt discodans som försiggår. Mitt på vardagsrumsgolvet dansas det hej vilt. Youtube och musik, allt från "Dark Horse" till "Oh La La" och "Doctor Jones" spelades, och barnen skrek för högan sky.

Det var [givetvis] Ingrid som hade strandsatt detta jippo, och jag kom [tydligen] in som gubben i lådan, mer eller mindre från ingenstans. Mitt i allt lyckades jag lyckligtvis finna vuxet mod att säga att jag minsann var vrålhungrig, och skulle få ta mig lite tacos ute i köket. När jag sedan satt och rullade upp några tjocka tänkte jag på ungarna som hördes dansande/tjoandes ute i vardagsrummet. Jag tänkte på vår lilla unge. Det kändes som alldeles nyss som hon var vår lilla bebis som vi vaggade fram och tillbaka. Nu var hon ingen bebis. Hon har blivit en unge. Hon har gått in en ny fas, och gissningsvis är det här inte den sista fasövergången vi får se. Herre jösses. Det var mycket som snurrade, i mitt stilla sinne.

Då jag började tidigt på lördagen därpå försökte jag — försiktigt — att trycka på att det var läge att göra kväll, men ungarna ville såklart inte lyssna på det örat. Vi fick vara strategiska (allt för att undvika en scen med barns sprutande tårar) och sa att de fick avsluta kvällen utomhus, på gården. Så springer vi runt på gräset och leker bland annat tagen.

Rätt vad det var så uppenbarade sig en av förstaklassarna [på Ålidhemsskolan] uppe på gårdskullen, och en mörk pojke med [kanske världens gulligaste] glugg mellan framtänderna syns cykla på en [alldeles för stor] 26" [vrålsnygg] MTB med skivbromsar och alla tänkbar tillbehör. Riktigt stylad var cykeln. Sjuåringen nådde nätt och jämt ner till pedalerna, men gjorde det ändå läckert, efter bästa förmåga. Jag inflikade att jag tyckte han hade en "cool" cykel, och sade sedan i samma mening att han borde hålla hårt i den, för att mitt eget barns cykel minsann hade blivit fräckt stulet från gården, bara häromveckan.

Grabben såg med ens upprymd ut, och utbrast "Vaaaaa? Har den blivit BAXAD?", och jag kom i stunden på mig själv med att le så brett att det inte går att beskriva med ord. Herre jösses. Ungar, i dessa tider. Sjuåringar. Jag kommer så väl ihåg när jag själv var ett litet barn. Ja, jag bekräftade att Klaras cykel blivit "baxad", medan jag inombords [för mitt eget stilla sinne] tänkte på nånting helt annat.

Vad som vred situationen ytterligare var när en av Klaras väninnor då plötsligt tog ton och sade "Va? Nej, den är ju där!", varvid hon gestikulerade mot gården intill. Jag förstod ingenting. Hon gestikulerade att vi skulle hänga med henne, och började springa. Jag tog fart efter henne, och Klara var bakom mig. En halv minut senare stod vi utanför ett cykelskjul på gården intill, och dra mig baklänges, där stod Klaras cykel, olåst.

Tjejen pratade om att vi hade lämnat den där vid något tillfälle. I mitt stilla sinne började jag få upp vaga fragment av att jag nån stressad dag skulle följa Klara och hennes kompis till snurrgungan på Gärdet, och att vi därför lämnade cyklarna på kompisens gård, var vi nu stod. Ja. Herre jösses. Antagligen var det just så, det här var min egen soppa. Jag som hade gjort en anmälan och allt. Herre jösses, hur gör man CTRL+Z på nåt sådant? Jag förstår och förstod ingenting, men tackade Klaras väninna mångfaldigt för att hon i varje fall hade löst mysteriet åt oss.


onsdag 27 augusti 2014

Onsdag, v. 35: Explosionen




Det var förmiddag och jag rullade inåt stan för jobb. När jag rullade längst Kungsgatan i höjd med Öst på stan lade jag märke till en tjej som ledde en cykel framåt längst samma väg som jag färdades. Varför hon gick med den (och inte cyklade) var mig främmande, men så plötsligt, när jag var sisådär femton meter bakom henne, small det till. Det var i ärlighetens namn en smäll som fick mig att lyfta på axlarna, trots att jag hade mina trådlösa hörlurar på planeten. Jag såg att även tjejen som promenerade och befann sig just emellan mig och tjejen vars bakdäck/-slang exploderade ryckte till rejält.

Den stackars tjejen som hade lett cykeln var också häpen, fast hon verkade förvånansvärt snabbt acceptera läget; hon tittade snabbt bak på situationen som uppstått, och fortsatte sedan att leda cykeln framåt. Kanske var det hennes spontana sätt att hantera en ganska obekväm plötslig situation, jag vet inte.

Jag cyklade iallafall förbi både tjejen som promenerade, och tjejen som råkat ut för värsta smällen. I mitt stilla sinne stod det tämligen omgående klart för mig att hon nån gång under färden hade noterat att bakdäcket hade rasat så att slangen liksom sviktade ut ur detta på ett eller annat sätt. Hon hade då av säkerhetsskäl hoppat av cykeln och bestämt sig för att leda den resten av vägen till färdmålet. Smart, men inte riktigt hela vägen. Detaljen hon missade var att man alltid tömmer slangen på luft i situationer som dessa, då denna i nitton fall utav tjugo tenderar att "läcka" ur det havererade däcket och följaktligen explodera, vilket här också blev fallet.

Nå, jag rullade i alla fall vidare mot min egen målpunkt. Här vid tidpunkten för fotografering befinner jag mig bara tiotalet meter ifrån den legendariska korsningen Ö. Kyrkogatan / Kungsgatan (en av Umeås mest olycksdrabbade gång- och cykelöverfarter), och tankarna är många, i mitt stilla sinne.

torsdag 21 augusti 2014

Torsdag, v. 34


Dagens inköp




Ett hyggligt kampanjpris fick mig att slå till och köpa ett microSD-kort med adapter, vilket slutligen kommer att landa i Klaras egna mobiltelefon, en Samsung Galaxy Mini (f.ö. min allra första smartphone, inköpt 2011) som tyvärr har fått stå utan minneskort, vilket bl.a. omöjliggör fotografering.


Dagens affär




Oj oj oj. Inte är det varje dag man får besök över länsgränsen. Det var nu i början på veckan som det ringde på min telefon ganska sent på kvällen. Det var en kvinna från Kramfors som hade sett min annons och sade sig vara intresserad. Hon höll vad jag förstod det på med att reparera en cykelkärra, och i hennes fall var det då framhjulet som var intressant. Hon frågade försiktigt, men förstod att jag inte ämnade sälja detta löst, utan att det liksom ingick i den redan ack så generösa prissättningen. Nå. Hon var med på noterna och berättade då att hennes väninna skulle ha vägarna förbi Umeå på torsdag, och att det då skulle vara bra om hon kunde hämta den. Javisst.

Så kom denna torsdag, och jag och Ingrid var faktiskt ute och snurrade när de ringde. De snurrade tydligen runt på Ålidhem och försökte hitta rätt adress. Nå. Vi gav så tydlig beskrivning som vi bara kunde och satte genast kurs hemåt. Då vi svängde in på Amanuensvägen såg vi genast Volvon ute på plätten framför vårt hus. De hade alltså hittat hela vägen. Utanför gestaltade sig två glada ångermanländska damer, och dialogen började. Cykeln spändes fast på deras krycka och vi skrattade gemensamt åt att cykeln nu skulle få färdas över länsgränsen. Kul att dess historia nu på nytt skall skrivas om.

Den ena kvinnan (gissningsvis ledaren) tar upp plånboken och håller fram tre hundralappar. "Visst var det trehundra?", frågade hon. Jag mindes genast att jag först hade lagt ut cykeln på Blocket för trehundra kronor, men då intresset hade varit svalt slutligen hade lagt upp en annons på Citiboard med endast tvåhundra kronor som utropspris. Antingen var kvinnan (som ju var sändebud) genuint osäker, eller så hade kvinnan som jag pratat med över telefon läst annonsen på Blocket, med det ursprungliga priset.

Nåväl, i vilket fall som helst så valde jag här att agera på gentlemannamässigt manér, och svarade att hon gott kunde behålla en hundralapp; tvåhundra kronor blev jättebra. Jag hade trots allt själv inte betalat mer än så för cykeln när jag gjorde den där storslagna affären med min kollega i början på sommaren, och då var cykeln dessutom komplett, till skillnad från nu när jag har plockat dess bakhjul/navväxel till förmån för Ingrids flickcykel. Kvinnorna verkade helnöjda, och vi tog farväl. En affär är — som de allra flesta känner till — bäst om båda parterna är nöjda vid dess utgång.


Dagens hämtning




På eftermiddagen hämtade jag Klara från förskolan. Hon var på superbra humör och sparkade sin väg fram. Herre jösses, så fort tiden går. När lärde hon sig att "kickbajka" så smidigt, till exempel? Hon var ju nyss våran lilla bebis. Tidens räkneverk går onekligen inte att stoppa. Vi blir bara äldre och äldre, allesammans.


Dagens återlämning




Det var den 11:e juli som jag knallade in på Cykelverksta`n på Ög och frågade lite försiktigt om de inte kunde hjälpa mig att få tag på ett 559-hjul. Det här var när jag fortfarande hade en idé om att jag kanske med relativt billiga medel kunde styra upp det så att både den orangea Rex-cykeln och Ingrids DBS blev kompletta. Karln hade varit hygglig och skickat med mig ett hjul som han nyss hade fått in. Jag skulle få felkolla det i lugn och ro hemma, och komma in och betala för det om det höll måttet och gjorde jobbet. Nå. Jag hade ju då kommit hem och snabbt konstaterat att det var ett 622 mm (28") hjul som jag hade fått med mig, vilket definitivt inte skulle fungera.

Nå, jag hade sedan tänkt om och börjat fundera på om jag inte istället skulle ta tillfälle i akt och uppgradera Ingrids nuvarande primärcykel från dess nuvarande Nexus 3 (antal växlar) till detta Nexus 8. Jag hade emellertid sprungit på patrull i form av ett litet spelrum i navet. Då min erfarenhet av Nexus-system är begränsad och jag dessutom hade fått detta hjul på lån så hade jag inte velat börja skruva i det, utan det hade istället fått ligga på balkongen, och sommarveckorna hade gått.

Nå, lite skamset gick jag nu denna torsdag in och beklagade att jag hade dröjt ~1½ månad med att komma tillbaka med mitt hemlånade hjul. Mannen skrockade och sade att han hade glömt bort mig. Han satte sedan hjulet i ett skruvstäd och drog åt ett par varv på ena sidan, varvid det spel som jag tidigare blivit skrämd av var som bortblåst. Nu fattades bara två ekrar, förutsatt att växelmekanismen var intakt. Var hjulet intressant ändå? Tvåhundra kronor kunde jag få det för. Detta var ju onekligen ett generöst pris, om man ser till det faktum att bara navet (utan fälg och ekrar) kostar sisådär 1300 kronor. Jag har emellertid för mycket annat att tänka på idag, så jag tackade så mycket och sa att jag skulle räkna lite på vad slutsumman (främst inkl. växelreglage för styret) för operationen skulle landa, och sedan ev. återkomma om det blev aktuellt.



Dagens projekt




Vid middagstid plockade jag upp delarna som utgör min svarta militärcykel från bakgården. Det regnade, så balkongen kändes som en bra plats för skruvande, dagen till ära. Dessutom var det lättare att hålla reda på de mindre delarna på balkongen än i gräset. Jag blev först lite skrämd, det var ganska länge sedan jag monterade isär framgaffeln och styrstången, och trots att jag har alla delarna i säkert förvar så kom jag definitivt inte ihåg monteringsordningen för tillhörande brickor och kullager.

Det blev då en sann fröjd att visuellt kunna återkoppla till den där julidagen då operationen gick ner, var jag fann två tydliga foton som visade exakt i vilken ordning bitarna skulle sitta. Det hela gick som en dans på rosor. Med hjälp av ståltråd blev det också busenkelt att föra tillbaka handbromskedjan igenom styrstången och framgaffeln.

onsdag 20 augusti 2014

Onsdag. v. 34


Lunchliv och eftermiddagshämtning




Tillbringade lunchrasten till stor del med att bolla med en Ingrid som inte alls var jätteväl till mods. Det var oro kring Klaras acklimatisering i förskolan. Jag lade fokus vid allt som är bra, och tänkte [i mitt stilla sinne] och förmedlade att det mesta har en tendens att lösa sig, så också garanterat detta här, som i min mening [truth be told] inte ens är något egentligt problem.


Hoppet om en militärcykel




Det har ju varit ett evigt skruvande i både en och två militärcyklar nu det senaste året, och i slutändan har det kommit till den punkt var min gamla svartlackerade militärcykel är nedmonterad i mindre klossar, t.ex. är både framgaffel och styrstång bortplockade, och veven blev ju överflyttad till en annan ram. Nå. Då jag inte har haft någon vev att tillgå har jag inte orkat lägga energi på cykeln, utan rentav börjat vänja mig vid tanken att projektet kanske inte kommer att hinna ros i hamn, så att cykeln kommer att tvingas möta cykelåtervinningen vid flytt.

Nå, idag vände det. Det var ju ett par veckor sedan som jag faktiskt av en slump [å yrkets vägnar] kom i kontakt med Händige herrn, en man som ända sedan 1990-talet har skruvat cykel i Umeå i olika bolagsformer. Jag hade vid det tillfället berättat om min situation och lite försiktigt frågat om han inte kunde tänka sig att t.ex. byta en gammal begagnad vevarm mot en militärcykelram, då jag ändå (om än jag fick tag i en vevarm) skulle stå med en extra ram, utan vare sig vev-attiraljer eller hjul.

Han hade otroligt nog gett mig ett halvt jakande svar, och sagt att jag skulle höra av mig, varvid han lättat ankar och glidit vidare. Det var i den stunden då för några veckor sedan som hoppet tändes. Häromveckan var jag då ut till hans butik ute på Västerslätt (mittemot Överskottsbolaget), men då fanns han inte på plats. Enligt kompanjonen [och enl. vad jag har förstått hustrun tillika] skulle "Herrn" som tidigast finnas på plats nästkommande onsdag. Jag tackade och begav mig hemåt.

Idag var denna onsdag, och jag gjorde en vild chansning utan att ringa och dundrade än en gång ut till Västerslätt. När jag kom in såg jag till min stora glädje mannen ifråga. Jag presenterade mig försiktigt och frågade om han mindes mig och ärendet. Ja, lite vagt sådär. Nå. Jag berättade i ett svep än en gång om min situation. När det sedan kom fram att ramen som jag gärna bytte mot en vevarm saknade hjul blev han märkbart mindre intresserad. Att få tag i sådana (breda 584 mm) hjul idag var ingen dans på rosor, det finns knappt någon begagnatmarknad för dem och nya är det inte att tala om. Kort och gott var ramen ganska värdelös utan hjul. Jag suckade inombords, det såg trots allt ut att bli ett nej, detta.

Nå, så tog Herrn ändå med mig in rummet bakom disken, var uppenbarligen allt det faktiska skruvandet gick ner. Han öppnade en låda och plockade fram en vevarm med klinga. Ja, det var en sådan jag var ute efter. Sedan tog Herrn sig tid och förklarade [väldigt metodiskt] för mig om vad som karaktäriserade pressade vevarmar. Han visade hur man såg inpressningen, och förklarade även att detta blev en svag punkt som med tiden gick av på just detta. Det var oerhört matnyttig information som han bjöd på. Jag älskade varenda sekund av att stå där vid lådan med olika vevarmar, med Herrn.

Nu ska jag inte krångla till det, utan allt slutade med att Herrn helt enkelt bad mig hämta ramen. Fort dundrade jag då hem och spände fast den majestätiska — men ack hjullösa — gamla svenska hedersramen på kryckan och satte åter kurs mot Västerslätt. Den härlige Herrn poängterade när jag anlände än en gång ramen ovärdighet p.g.a. det faktum att den saknade något så vitalt som hjulen. Jag tackade emellertid så hjärtligt för hans goda vilja, och lättade sedan än en gång ankar, och färden gick nu hemåt.

Ivrig som jag nu var plockade jag fram min samling med lagerskålar, lagerbanor, kullager, dammkåpor, och övrigt tillhörande. Jag satte mig sedan och skruvade. Suck. Jag fick inte klingan att sitta riktigt som en smäck emot vevarmen. Det blev ett litet — men ack så påtagligt — spelrum, hur jag än vred på delarna. Hade Herrn bestraffat mitt vådaskott (miltiärcykeln utan vare sig hjul eller vev-system) med att skicka med mig en lite skev vevarm? Eller var det helt enkelt så att det fanns några små avvikelser mellan olika Fauber-vevarmar, och att just den här inte skulle göra jobbet tillsammans med min cykel. Kanske. Jag konstaterade i vilket fall som helst att detta inte skulle gå, och lade projektet på is, än en gång mer eller mindre besluten i att skrota det som nu kvarstod av den svarta militärcykeln.

Så på kvällen medan vi nattade Klara kröp jag in under täcket och gick än en gång in på den väldigt pedagogiska monteringsanvisningen gällande Fauber-vev, som Cykelhistoriska föreningen vänligt nog har lagt ut på sin webbplats. Då slog det mig, dammkåpan som ska sitta på klingan. Den hade jag ju — i all hast — missat att peta in. Den skulle ju då såklart bygga ytterligare sisådär en millimeter, vilket kanske skulle bli den avgörande biten för att eliminera spelet som jag tidigare upplevde.

Så snart Klara hade somnat gick jag ut på bakgården i mörkret, försedd med en pannlampa. Jag monterade den här gången rätt, och — dra mig långsamt baklänges — nu var det tidigare spelrummet som bortblåst. Delarna klaffade klockrent. Oj oj oj oj. Jag satte sedan för hand (löst, utan egentligt åtdragningsmoment) ihop det, för att se ungefär hur det skulle se ut när allt var på plats. Hur snyggt som helst. Vevarmen som Herrn hade gett mig var onekligen vacker, dess metall glänste i mörkret. Jag avrundade, någon dag framöver ska jag plocka ut allt igen och genomföra den slutliga rengöringen av vevhuset, och sedan montera ihop allt skarpt med fett och allt.


tisdag 19 augusti 2014

Tisdag, v. 34


Hämtningen




Igår fick jag den stora äran att lämna vår tjej på förskolan; idag fick jag den stora äran att hämta henne. Vädersituationen var densamma som igår, det vill säga regnigt. Ingrid följde med ut genom porten, då hon skulle till tvättstugan. Klara var på superbra humör och visade stolt sin egna krok var hon hade sina kläder.


Affären




"Och affärerna går bra?", skrockade grannen skämtsamt när han såg mig skruva cykel för någon dag sedan. Jag skrockade då tillbaka och förklarade att jag kommer i mitt allra bästa sinnesstämning när jag får pyssla och aktivera mig — något som verkligen gynnar alla. Nå, nå på tal om nånting helt annat, rätt vad det var blev jag SMS:ad av någon som visade intresse för mikrovågsugnen som jag har ute på Citiboard sen en tid tillbaka.

Hipps vipps, så kom det sig att jag rullade in på — den något kringliga — Tvistevägen med sina mörkgröna träfasader, mestadels rymmande studentbostäder. Jag var alltså på väg att utföra en så kallad hemleverans. Den asiatiska killen som öppnade dörren var av sitt uttal och accent att döma adopterad, gissningsvis från någon akademisk familj söderifrån, och han var alltså här för att studera. Han hade en klämkäck boning med den typiskt ungdomliga attributen. Det var t.ex. en storbildsteve som agerade bildskärm för datorn och ett stort klistermärke där det stod "WHOA!" syntes på en vägg. I mitt stilla funderade jag på om killen hade förknippning med det klassiska hiphopforumet, men efter att ha slagit på mitt sjätte sinne såg jag att stilen på loggan inte stämde, så att detta tydligt var "WHOA!" i en helt annan kontext. Nåväl.

Jag och den unga asiaten bollade i varje fall några ord kring objektet, och jag förklarade att det hela rörde sig om flytt. I nästa mening säger killen "Så, vad blir det?", varvid jag replikerar "Tvåhundra kronor!" (som jag skrivit ut i annonsen). Den unga asiaten tittar obrytt på mig och säger "Nej, jag menar, var ska ni flytta?" och tar under tiden ur sin ficka fram och vecklar ut ett par hundralappar som han överräcker. Jag känner mig socialt uppläxad, tackar för affären och tar sedan två små steg tillbaka och smyger ut ur killens hall.



Stölden




Det var drygt en vecka sedan jag och Klara cyklade ut till hennes kompis på Tavleliden, och vid vår hemkomst var också sist jag såg Klaras cykel. Suck. Det pinsammaste utav allt är om man läser mina tankar kring den gången när vi skulle cykla iväg mot tjejen på Tavleliden, alltså när jag [i mitt stilla sinne] hade fått för mig att Ingrid hade klantat sig med låsningen med som följd att cykeln hade blivit stulen.

Nå, vi kom ju till sist fram till att så inte var fallet, och kom oss iväg. När vi sedan kom tillbaka efter utflykten kanske jag å andra sidan [tydligen] inte var lika bra på just låsningen, ty efter denna gång har vi inte sett den fina cykeln som jag köpte till Klara när hon hade lärt sig cykla utan stödhjul tidigt i somras.

Jag hade enbart mig själv att klandra, ty jag visste någonstans med mig att det var jag som hade glömt att låsa cykeln. Nå. Jag hade betalat [överkomliga] tvåhundra kronor för cykeln i Blocket-annonsen, så det väl egentligen inte pengarna det handlade om, utan var mer om en principsak. Det här med att människor ska ha ramar för ditt/mitt. Nå. Jag beslöt mig i varje fall för att göra en polisanmälan. Ja, trots att jag betalade mer för cykeln än en eventuell självrisk, plus det faktum att jag aldrig har tagit mig tid att anteckna cykelns ramnummer. Ja, trots dessa faktorer kände jag att det var läge att göra en polisanmälan; kanske mest för att tillföra brottet till statistiken.


Lek & stoj




Efter maten var det — som vanligt — "hopp och lek" och då Klaras kompis var hemma fick de faktiskt slå sig ner framför den stationära arbetsstationen, var det blev Cartonn Network. Rätt vad det var fick jag i uppdrag att lösa upp en spärr som jag såg härrörde från att somliga (de flesta) program bara gick att se ifrån USA. Aja. Jag kommer så väl ihåg Cartoon Network från min egen barndomstid. När den här kanalen plötsligt en dag dök upp i det fria basutbudet i vår lägenhet i centrala Piteå.

Oj så många timmar som spenderades framför Cartoon Network, från den dagen jag upptäckte kanalen. Jag kan nämna en hel drös med klassiska program. Top Cat, Jetsons, Flintstones, Johnny Bravo. Listan kan göras längre. Idag känner jag inte alls igen allt jag ser. Det är väl mycket nytt, så ett par årtionden senare, gissningsvis.

tisdag 12 augusti 2014

Tisdag, v. 33


En synthesizer med anrik historia




Det var i början av det nya millenniet som jag och grabbarna efter en sen folkölskväll promenerade mot Djupviken och sedermera mitt pojkrum, var vi tänkte avrunda. På vägen fann vi nånting otippat, slängt i ett dike. Ett elektriskt piano för barn, eller synthesizer, som musiker kallar den, om än det kanske inte är riktigt juste att låta en uppenbar barnleksak gå som en synth. Nå. I varje fall kommer jag väl ihåg hur vi blev positivt överraskade av att apparaten var laddad med batterier och allt, så resten av vår hemfärd lät vi demo-melodin gå på full volym, och så trallade vi med i takten. Det var tider, vi var så unga och hade sådan gunst. Där trevade vi fram genom den sena kvällen, uppe i Norrbotten.

Den här leksaken hamnade i mitt pojkrum och blev kvar där de kommande åren. När jag sedan flyttade till egen lägenhet är jag faktiskt osäker på om den här hängde med. Ärligt talat lutar det nog mer åt att den blev kvar hemma hos mamma. Nå, det var nu på senare år som min kära mor [IIRC] levererade den till oss. Klara har spelat på ovan nämnda demomelodi så många gånger att jag har tappat räkningen, och ungarna har tjoat och dansat runt till den. Oj oj oj, bara tanken på just denna demo-slinga får det att vrida sig långsamt inom mig. Haha.

Nåväl. Nu skred jag till verket, då det ibland gäller att kunna släppa taget och gå vidare, och istället för att helt sonika slänga elorgeln i soprummet så lade jag ut den på Citiboard för blott en femtiolapp. Idag kom så då en ung kvinna med sin lilla son och plingade på, och de köpte apparaten rakt upp och ner. Underbart att apparaten kan få en ny ägare och förhoppningsvis ytterligare ett femton år av glatt ägande. Om människor spelar boll såhär verkar vi gemensamt för en hållbar utveckling. Två tummar upp.


Alexanders mountainbike




Jag ljuger om jag påstår att jag inte har rört en cykel det senaste året. Nej, jag har pillat en hel del, men det är i sanning mestadels äldre cyklar (nämnvärt militärcyklar), samt mountainbikes med Shimano Nexus-växelsystem som jag har skruvat i. Här kom Alexander dundrade med vad som efter att tjuven stal hans gamla världsmästarcykel (Crescent har blivit hans primära transportmedel, en MTB med kransväxlar.

Oj oj oj. Punktering på båda hjulen. När jag tog loss bakdäcket var jag tvungen att fotografera det för att säkerställa att jag monterade tillbaka det rätt. Jag lade även märke till att pollen(?) lagt sig över hela kransen, och även sånär som varenda eker på båda hjulen, och även kedjan. Cykeln måste ha stått under nåt slags lövkrona, eller motsvarande. Jag frågade faktiskt Alexander men han hade inget svar att ge. Han lät uppriktigt sagt lika förvånad som jag.


Ge-och-ta-hyllan vid Ålidhems centrum




Det var för precis en vecka sedan som jag och Klara var uppe vid ÅC och lade märke till att de hade smyckat ut det lilla grönområdet mellan gamla Ålidhemsskolan och centrumhuset ganska rejält, och dessutom hade de ställt ut en hylla med en skylt/anvisning om att man fick ge och ta saker. Nu när vi flyttstädar har jag faktiskt glidit förbi (senast bara häromdagen) med lite objekt. Idag gjorde jag ännu en sweep, var bl.a. en gammal klenod i form av en Palm Pilot Tungsten T3 lämnades. Den här apparaten anses idag skrattretande i sin prestanda, men man ska ha i åtanke att det var enheter som denna som lade grunden för dagens kultur av pekskärmar.

Vidare, även ett par gamla Nike och ett par Crocs och ett par oanvända glödlampor och lite annat lämnades. Ja, jag får inte glömma den klassiska lurviga mössa som kom hit via Micael för kanske fyra år sedan. Den har sett ett par län och nu kändes det lägligt för den att hitta en ny ägare och bärare. Jag och den goda Micael benämnde mössan som magisk och turgivande så sent som för ett halvår sedan.


Viker fortsättningsvis t-shirts som ett proffs




I flera år har jag satt upp på min [långsiktiga] to-do-list att lära mig att vika t-shirts sådär som de gör i butiker, snabbt och elegant. Jag har vid nåt tidigare tillfälle kastat ett snabbt getöga på nån Youtube tutorial som beskrev momentet, men jag minns att jag då tyckte att det där slutliga "svepet" verkade väldigt komplicerat, och när jag såg det genomföras snabbt och rutinerat hann jag [i mitt stilla sinne] inte riktigt med. Jag kommer ihåg att jag vid detta tillfälle tänkte att jag vid lämpligt tillfälle senare skulle försöka dra ner bildrutefrekvensen på Youtube-videon så att den liksom spelades upp i slowmotion, vilket skulle möjliggöra för mig att följa med i vändningen.

Nå. Idag bestämde jag mig för att jag istället skulle göra ett försök till att vara lite på alerten, och åtminstone göra ett helhjärtat försök att hänga med i full avspelningshastighet. Så, here it went. Jag gjorde helt enkelt som killen i den här videon, och på första försöket blev det någotsånär rätt. Jag var nöjd, och kände genast att jag (läs: min garderob) har en framtid.


Litteratur, musik, och en fjärrkontroll




Det var en torsdag för ett par veckor sedan som jag skänkte min gamla musikanläggning till min älskade Alexander. Vad som sedan slog mig var att jag hade glömt en ytterst viktig detalj — fjärrkontrollen. Faktiskt riktigt schysst att kunna styra (kanske framförallt volymen) via en dosa. När jag ändå var i farten lämnade jag även lite böcker (skönlitteratur, politik och religion om vartannat) och några CD-skivor utanför Karlssons lägenhetsdörr.

Jag smög upp och ner, utan att ge ett ljud ifrån mig, just som jag i regel gör. När jag hade lättat ankar och befann mig på safe distance skickade jag en tweet med en hint om att han skulle kasta ett öga utanför lägenhetsdörren. Just typiskt.


Ett pilotavsnitt som avrundning




Det var ett tag sen jag och Ingrid kröp upp i soffan och gluttade ett avsnitt av nån ny/gammal tv-serie. Ikväll kände vi att det var läge, när jag hade ledig vecka och allt. Som av en slump föll vi på nya serien "The Strain" med tydlig sci/fi-inriktning. Ett slags läskigt virus, och lite vampyrstoff, enligt IMDb.

Omdömena var hyggliga, så trots att jag inte är jätteinbiten i genren så gick vi in i tv-skärmen med öppna ögon. Med facit i hand var det helt okej, för jag har lovat mig själv att inte tycka att nånting är töntigt och avfärda det bara för att det har ett eller flera övernaturliga inslag.


En envis liten nattgäst på datorskärmen




Sent på kvällskvisten fann jag mig själv sittande framför arbetsstationen, skrivande. Jag noterade en fluga som satt mitt på datorskärmen. Jag gav honom inte notis utan fortsatte mitt skrivande.

Sisådär tio minuter senare noterade jag att han fortfarande satt kvar på exakt samma fläck. Jag tog då tillfälle i akt och fotograferade den lilla krabaten. Nån cred kände jag att han förtjänade för att han var så lugn och harmonisk, och inte sådär jobbig skuttande, som flugor på fönsterrutor ibland kan vara.


söndag 27 juli 2014

Söndag, v. 30


Oj, det var visst hål på två ställen




Satan i gatan, om man nu får säga så. När jag skulle pumpa upp slangen som reparerades igår märkte jag att det pyste ut luft från ännu ett ställe, blott en halv nagel ifrån var jag lappade igår. Suck. Att jag inte såg det då. Nå. Jag hade lyckligtvis försett mig med nya reparationslappar så nu var det bara att lägga på ytterligare en lapp. Den obeskrivliga hettan ute på balkongen fick lösningen att härda inom loppet av sekunder. Oj oj oj.


Ett break från Snapchat




Under dagen fattade jag beslutet att ta bryta med Snapchat, tillsvidare. Ända sedan jag blev tipsad om denna innovativa form av social media i fjol höstas så har jag (och sedermera telefonluren) periodvis gått riktigt het, och visst är det kul att få pumpa ut sin historia, men till vilken nytta? Från början ville jag gärna se det som att "Snap" var en slags stressboll som genom att vara en sorts container för överflödig energi, men på sistone har jag börjat fundera på om det kanske snarare bygger upp stressen.

Förmodligen var episoden igår lite av en ögonöppnare, om än jag inte höll på med Snapchat (eller telefonen överhuvudtaget) när vi tappade Klara ur fokus för ett par sekunder så var det — som jag skrev igår — ett tydligt wake-up call. Det finns nånting (läs: Klara) som kräver full fokus under varje heat of the moment som går ner, där många som lever inom den subkultur [som Snapchat faktiskt har blivit] hellre då ställer sitt primärfokus på ett snabbt avtryckarfinger.


Lunch för sanna hjältar




Mums, våfflor.


En familj ute vid havet




Efter lunchen stack vi ut till Norrmjöle havsbad. Underbart. Vattnet var riktigt varmt och behagligt.


Ännu ett oljebyte




För ungefär en vecka sedan uppdagades ju ett litet oljeläckage, och vid efterföljande inspektion undertill konstaterades ju att det runnit en hel del uti filtret, så förhoppningen var ju att detta var den stora orsaken till läckaget. Nu skulle vi få svar. Lustigt, när vi har bilen på hissen upptäckte jag att jag tappat bort min 30 mm hylsa, alltså den som jag använder för att få bort oljefiltret. Jävlar, hann jag tänka, skulle vi bli tvungna till en dubbeltur nu?

Så tog jag dock en polygrip som jag tänkte att jag kanske med lite flyt kunde komma åt filtrets gigantiska mutterlika huvud med, fast innan jag ens försökte greppa provade jag att bara trycka på filtrets cylindriska kropp med polygripens tångspets. Gissa vad? Jo, filtret snurrade med ens. Herrejösses, det satt alltså helt löst. Jag som varit orolig att jag dragit åt det för hårt vid senaste bytet. Tänka sig.

Nå. Vi skulle uppenbarligen inte behöva någon hylsa, utan det var bara att köra. När vi ändå hade tagit oss hit återanvände vi inte den gamla oljan efter filterbytet, utan hällde i fräsch helsyntetisk 5w40.


Pizza ute i det det fria





Efter oljeoperationen åkte vi till Bölesholmarna, var Ingrid gett sig tusan på att hon skulle hitta katten från igår. Det hade nämligen framkommit nya uppgifter. Katten som enligt Djurskyddet trots allt hade ett hem var en annan än den vi hade funnit, så det fanns här alltså fortfarande skäl att bry sig. Ingrid hade genast tänt till på detta, och faktiskt tjatat mer eller mindre hela dagen om att åka ner till området kring Laxstigen och leta.

Nu slog vi två flugor i en smäll, vi köpte en stor familjepizza och satte oss vid en grillplats utmed vattnet och käkade. Riktigt trevligt var det. Dessutom fick jag korrespondens över SMS med någon som var sugen på att köpa plåthjulen som vi har ute på annons. Jag höll tummarna för att även detta skulle gå i lås.


Gårdagens katt, uppföljningen




Det hade hunnit bli sent på kvällen när vi fick napp. Eller, det var faktiskt mamman till en av de andra ungarna hos Klaras f.d. dagmamma som tagit över "sökandet" efter att vi gett upp och åkt hem. Hon hade slutligen funnit den utsvultna katten och klockan var ungefär halv tio på kvällen när hon svängde förbi och lämnade över katten till oss. Hon hade sagt att hon gärna hade tagit den själv fast då de har typ fyra raskatter hemma hade det funnits risk för problem av större kaliber. Nå. Nu hade vi det vi gjorde.

Reaktionen när Gustaf såg att det var en främmande katt i vårt hem var hyfsat priceless. Som en orm väser han, direkt han ser en katt, så också denna gång. Att den nu var på allt annat än behörigt avstånd gjorde inte saken bättre. Jag gick in på nätet och läste, fann en jätteintressant artikel som talade för att man i princip alltid kan vänja katter vid varandra, och att det är viktigt att ge dom tid. Så, vi avbröt idén att separera de två djuren i olika rum, och öppnade istället upp för dem. Sedan somnade jag. Morgonen därpå skulle Ingrid berätta för mig att det hade varit kattslagsmål under natten. Tänk att jag missade detta.