Fullbordandet av byggandet
Det var så sent som igår som jäntan fick sitt Lego (Ninjago) och vi påbörjade [och nästan slutförde] byggandet, men så idag måndag rodde vi då slutligen i hamn projektet under förmiddagen. Det kändes faktiskt riktigt bra. Nånstans [i mitt stilla sinne] oroar jag mig för att pillande ska få attiraljer att lossna och således hela konstruktionen till att falla isär, så att om jag nu [helt och hållet] fick bestämma skulle nog superlim få svetsa samman bitarna till en slags verk i evigheten. Nåväl.
En tripp till cykelverkstaden
Så slog det mig [veckor sen, really] att det var långt innan midsommar som jag lämnade in mitt 635 mm hjul (fälg) till en underjordisk cykelverkstad på Haga, förvisso då med uttalad tidsplan att "ta det i mån av tid" då det likväl var ett slags sidoprojekt [of mine]. Nå, nu har hela sommaren gått, och jag kände att det var dags att glida förbi och kolla så att ärendet inte hade glömts av helt och hållet. Det var trots allt en måndag i juni som jag svängde förbi [nu senast] för att kolla hur "ärendet" gick, och då var det minsann inte helt i hamn utan det snickrades i mån av tid på den knepiga plåtfälgen, och de skulle minsann SMS:a när mållinjen var nådd.
Nå, nu åkte jag och Klara inte med egen agenda i sikte, nämligen att hålla vuxen ton och säga att vi var redo att dra oss ur, då det gått alldeles för många månader. Nå. Skåda vår (min) förvåning när verkstadskillen förtäljer att hjulet minsann är färdigt sedan en tid tillbaka, och att meddelande är skickat men [olyckligtvis] inte nått fram till min telefonlur. Vidare förtäljde han att han inte [personligen] var hundraprocentigt nöjd med hjulriktningen, men att han p.g.a. den slitna gamla fälgens fysik helt enkelt inte hade lyckats få det bättre. Nå. Färdigt var det i alla fall. Jag var nöjd. Innan jag hade fått luft sa han att han p.g.a. omständigheterna (SMS som ej hade gått fram) tyckte att det var okej om jag bara betalade en femtiolapp.
Herre jösses. Femtio kronor. Ove sken, djupt inom, och kort senare var betalning genomförd och jag tackade så hjärtligt för god service och vi var åter på väg. Jag hann förresten bolla några korta frågor om möjlighet att byta slitna militärcykelramar mot fungerande Fauber-vevarm, vilket [så klart] inte direkt visade sig vara högattraktivt. Nej, förmodligen är detta här med spräckta vevarmar lite av det klassiska läget, och ramar finns det säkert gott om, medan tillbehören (584 mm fälg, samt e.g. vevarm/-lagerbanor) är det kostsamma. Jag håller tungan rätt i mun, och var i stund sjukt nöjd med att jag fått mitt [635 mm] hjul riktat av en sann cykelmekaniker.
En tripp till hamburgerköket
När allting gick så sjukt på räls fortsatte vi måndagen med att låta lunchen gå på Big Boy, Strömpilen. Dessutom hade jag hört ryktas om nån slags snurra som alla ungar på kvarteret fann jättekul, och ordet gick att dessa fick just genom Happy Meal på Big Boy, så visst var jag tvungen att fråga. Oj oj, efter viss påtryckning fick jag loss en röd snurra. Gyllene. Käket var också oerhört smarrigt. Klara åt väldigt duktigt, dagen till ära.
En tripp till villaidyllen
På eftermiddagen lekte barnen så det stod härliga till ute på bakgården. Själv hade jag intagit en avkopplad ställning i solstolen, var jag ändå tyckte mig ha rätt god koll på vad som hände. Nåväl. Det fanns vidare planer. Det var ju nämligen så sent som i lördags som Klara var bjuden på födelsedagskalas hos en tjej som går/gått hos samma dagmamma, men p.g.a. omständigheter (Gustaf) så ställdes detta in, men smidigt nog hade kompisens föräldrar gjort en räddning (mitt i vår egna katastrof) i att då fråga om det inte istället kunde gå bra för ungarna att få träffas och leka en annan dag. Ja visst, och så hade (jml. Ingrids uppstyrning á SMS; stor eloge) denna måndag då ställts som sikte.
Så, planen var att vi skulle vara på plats klockan tre, och visst försökte jag att styra upp allt efter tidslinjen. Första patrull sprang vi dock på när Klaras cykel plötsligt ej stod att finna vare sig i cykelförrådet eller ute i något av båsen. Jag sprang iväg [i sinne] och tyckte att det var patrask som bodde i detta socialt avdankade område och [vidare] att det minsann var Ingrid som underlåtit sig att sköta låsningen av Klaras cykel. Febrilt släpade jag Klara runt kvarteret och även Ålidhemsskolan för att att se om någon unge [mot all rimlig förmodan] bara hade lånat cykeln och ställt ifrån sig den. Nej, ingen cykel var att finna.
Jag var modstulen och på väg att ge upp när jag fick tag i Ingrid på telefon. När jag berättar om den kniviga knipan säger hon bara lugnt att cykeln står [låst] utanför L, en av hennes kompisar, ett par gårdar ifrån. Det var som ... tänkte jag, och en stund senare var jag och Klara på nämnda gård. Visst visade det sig också vara precis som Ingrid hade sagt, där stod minsann cykeln, låst och allt. Tala om att jag var skuldfylld, både till Ingrid och till det "patrask" som fyller kvarteren. Nå, klockan var tjugo i tre och goda råd var dyra, jag och Klara satte stadig kurs mot Tavleliden, var vi hade en skarp play date, inte alltför långt borta.
Det var en bit vi skulle cykla, och rätt fort beklagade sig jäntan över törsten. Vi rullade över Kandidatvägen när Klara tyckte att jag skulle ringa till Emils pappa och fråga om vi inte kunde stanna och dricka ett glas vatten, hon var jättetörstig. Ja, det skulle väl inte vara något jätteproblem. Jag såg dessutom att fönstret var öppet däruppe. Jag skrek högt ett par gånger, och hoppades på korrespondens. Nej, inget. Tyvärr verkade det inte bättre än att Karlssons var ute, så vi fick fortsätta, utan vatten. Sen bara ett hundratal meter senare (efter gång- och cykeltunneln under E4/Kolbäcksvägen) får vi plötsligt syn på [inga mindre än] Emil och Alexander. Jag log brett och vi stannade och surrade, och stämde dessutom preliminär träff, senare på eftermiddagen.
Jag ställdes in Maps för bästa rutt med cykel och höll luren med en näve och cyklade efter bästa förmåga, men p.g.a. rådande byggnationer på Tomtebo blev det inte riktigt rätt, och jag hamnade vid flera tillfällen i ett läge var jag såg ut att befinna mig mitt ute i skogen, och fick dessutom instruktion om att göra U-svängar, fastän jag tyckte mig befinna mig på banan. Nå, efter ett par förvirringar lyckades vi likväl hitta destination, och bara drygt tio minuter försenade var vi. Oj oj oj. Dessutom tror jag inte att Google Maps beräknade ankomsttid med givet färdmedel (här cykel) har i aktning att man har en femåring [på 16" cykel] i släptåg. Nåväl.
Nå, lekandet gick i varje fall superbra och drygt två timmar senare var jag och Klara åter pedalburna och då på hemväg. Vi plockade lustigt nog upp Alexander och Emil på vägen, och kvällen gick åt till att socialisera och skruva i en av Alexanders [två] punkterade cyklar. Trevligt, to say the least.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar