Uppvärmningen
Dagen till ära var det dags för Klaras första utvecklingssamtal på förskolan. Spännande, tyckte jag och Ingrid. Jag var ledig hela dagen så det var ingen brådska med någonting alls. Vid åttasnåret gick jag och lämnade av Klara och när jag kom tillbaka över tröskeln hade Ingrid gjort en smarrig frukost bestående av smörgås med kantareller.
Hon skrattade och påpekade hur hon tyckte att mitt älskade Nejth ständigt pratade om sina svamputflykter. Hon sade skämtsamt att jag borde skicka en bild till Nejth ifråga och säga att jag funnit kantarellerna uppe i Ålidhemsskogen. Min Ingrid var säker på att om jag gjorde detta skulle det inte dröja många sekunder innan Nejth syntes i skogarna i höjd med Stengången. Nåväl.
Vi hade annat än svamp att tänka på, om än det smakade gudomligt. Dels väntade utvecklingssamtalet, dels väntade ett ganska omfattande fordonsrelaterat projekt. Nu var det bara att hålla tungan rätt i mun, för att det här skulle bli en bra lönsam tisdag.
Utvecklingssamtalet
Klockan tio var det då dags. Jag och Ingrid spatserade in och fick snabbt tag i Klaras fröken. Alla barnen var ute på gården, fast de skulle tydligen precis gå in. Vi haffade Klara. Jag och Ingrid hade först trott att detta första utvecklingssamtal för tjej i förskoleklass skulle gå till som så att vi satte oss i enrum med hennes lärarinna och pratade om vad som gick bra och vad som gick mindre bra. Nej, blev vi varse, så fungerade det inte.
Vi gick helt enkelt allesammans till ett rum var vi satte oss och pratade, ganska avkopplat. Jag förevigade givetvis hela denna knappt halvtimmen långa sessionen med en ljudupptagning. Det kan säkert vara kul att lyssna på om tjugo år, tänkte jag. Sedan är det inga hemligheter som sägs, utan om någon är nyfiken på hur ett utvecklingssamtal för en tjej som just precis har börjat förskoleklass kan låta, ja då är nog det här ett ganska bra typexempel.
Inköpen
Efter det framgångsrika utvecklingssamtalet dundrade jag iväg till varuhuset norr om stan för att handla en del saker. Ingrid stannade hemma. När jag kom tillbaka tog jag dock henne med mig och vi satte då rak kurs in mot stan. Vi parkerade vid Rådhusesplanaden, just utanför MVG. Jag betalade 11 kronor (25:-/timmen är banne mig hutlöst) i den dumma apparaten och Vi gled sedan in på McDonald's.
Kön var besvärlig trots att det inte var jättemycket folk. En grupp ungdomar som uppskattningsvis kunde vara i högstadieåldern stod i en klunga och väntade på mat. Gruppen bestod mestadels av tjejer, men så var det en lång kille som såg väldigt stylad ut, och förde sig vuxet.
Det var nästan som att han var sminkad, fast inte på det konstiga sättet, utan bara fräscht. "Va, blir du kaffesugen innan maten?", uppfattade jag det som att en av tjejerna frågade honom. "Pfft. Nej. Jag är väl ingen socialdemokrat heller", svarade den unga mannen med en så ren accent att rikssvenska var det som föll mig närmast i sinne.
Nå. Jag beslöt att vi inte orkade stå här och vänta, äta kunde vi göra sen, så vi lättade ankar ur kön och tog istälet rulltrapporna upp till tredje våningen. När vi äntrade butiken kände jag mig faktiskt ovanligt strukturerad när jag bearbetade en inköpslista som jag [såklart] inte ens hade nedskriven (för det är ju fusk). Allt gick som på räls.
Ingrid gav mig rentav cred för hur hon tyckte att jag i princip bara hade gått igenom hela butiken, och ändå hade det blivit en hel del artiklar. Vi åkte nedför rulltrapporna och sprang förbi McDonald's och köpte oss lite lunch på vägen ut.
Här har vi då anlänt till parkeringen var jag stolt radade upp de inköpta varorna. Ja, det hade blivit en del, när jag nu slog ihop varukorgarna från de två turerna. Två rullar svart eltejp, en hävert, ett par skjutmått i plast, en gängverktygssats, ett litet hänglås till Klaras nya spargris, reservblad till en mini-bågfil, en liten röravskärare, en större röravskärare, ett par pedaler, två askar reparationssats för punkterad cykelslang, och slutligen en Lambda-hylsa.
Vad skulle jag med allt detta till, kan man ju fråga sig. Nå. Faktum är att den simpla plastpumpen var det enda som jag tänkte nyttja denna dag. Saken var bara den att jag i sanning inte vet hur länge vi blir utan bil efter att vi klivit på detta projekt, och därför ville jag i synnerhet beta av inköpslistan rörande butiken norr om stan; dit var det faktiskt är lite bökigare att cykla.
Strålkastarspolarna
Så, nu var det alltså dags. Den där j-vla styrservopumpen skulle ut ur bilen. Några skulle kanske tycka att det är en idiotisk grej att ta ut en bildel innan man ens har beställt en ersättare, men låt mig nu få rättfärdiga detta. Då en pump — trots att den är begagnad — kommer att kosta en hel del så vill jag inte beställa den och sedan komma underfund med att jag inte ens förmådde ro i hamn att demontera den gamla. Så, därav denna tackling.
Nå. Jag och Ingrid var alltså laddade till max. Det första som skulle av var själva fronten, det vill säga den del var registreringsskylten sitter framtill. Ett gäng T20-skruvar undertill och i hjulhusen, och sedan satt den bara i sådana klassiska plastklaffar. Smidigt. Vi sprang dock på patrull i form av något som satt fast.
Just framför strålkastarna har jag sedan länge sett att det suttit små utbuktningar, en på vardera sida. I mitt stilla sinne har jag då tänkt på hur jag sett att en del bilar har sådana sprutmunstycken som skjuter spolarvätska på framlyktorna. Jag har jämt tänkt att dessa plastbrickor är ren fabriksstandard och att det är tänkt att om bilens första ägare väljer att köpa till sådan strålkastarspolning som extrautrustning så tas dessa plastluckor bort och man installerade sådan. Så hade dock inte den ursprungliga ägaren av vår bil lyxat till det ... trodde vi!
Då fronten tycktes sitta fast just intill var dessa plastluckor satt tog jag då en platt mejsel och böjde lite i dem. Voila. Jag märkte att jag kunde lyfta dem i vad som nästan kändes som en led, och under dem dolde sig något som faktiskt såg ut som spolarmunstycken. Herre jösses. Hade vår bil den utrustningen, trots allt? Jag satte genast på tändningen och bad Ingrid inspektera framifrån. Jag drog i den högra spaken bredvid ratten. Nej, ingenting hände. Suck. Tänkte väl att det var konstigt att vi aldrig har sett någon rörelse där. Troligtvis var just den här mekanismen död sedan många år. Bilen är trots allt över tio år gammal.
Det bör här noteras att när jag gjorde ytterligare efterforskningar (på nätet) i saken framåt kvällen så kom det fram att tydligen strålkastarspolningen bara aktiveras om man har helljusen på, vilket jag och Ingrid inte hade haft när vi utfört vårt misslyckade test. Så, kanske fungerar strålkastarspolningen trots allt. Vid det här laget hade vi dock mördat hela spolarvätskepumpen (med behållare) så att bekräfta den saken skulle få vänta.
Hydraulvätskan
Jag hade ju köpt den där häverten i syfte att dränera expansionskärlet på så mycket servostyrningsolja som möjligt, inför inbgreppet. Det var lättare sagt än gjort. Först gick det bra, men sedan kom det inget mer. Det var som att jag inte fick ner plaströret nog ordentligt i expansionskärlet. Suck. Jag gav ganska snart upp. Det gick säkert lika bra att lyfta ut behållaren fastän den var fylld.
Spolarvätskepumpen/-behållaren
Nå. Vi fick i alla fall loss fronten och nu stod nästa delmål i att få bort spolarvätskepumpen/-behållaren, detta då den satt precis framför servopumpen som vi ville åt. Denna satt fast i ett gäng muttrar med sammanfogad bricka och 17 mm skalle, varav den sista skulle visa sig ha rostat fast. Suck. Jag sprang och hämtade mutterspräckare. Lyckades dessvärre knäcka(!) en mutterspräckare, men efter mycket våld (och ett par svordomar) fick vi slutligen bort den där förbannade muttern.
Då lugnet efter stormen hade infunnit sig funderade jag [i mitt stilla sinne] på om vi inte kanske hade gett upp (gått och hämtat mutterspräckaren) lite väl fort. Nu hade den där muttern trots allt ätit upp lite styvt trekvart av vår tid. Hade vi bara haft lite is i kistan och t.ex. gått ut med värmepistolen och blåst på muttern, ja då hade den kanske lossnat på naturlig väg. Nåväl. En lär av sina misstag, vill jag tro och hoppas.
Gjutjärnspjäsen från helvetet
Efter att vi hade lirkat ut den stora (5 l) behållaren för spolarvätska så var servostyrningspumpen blottad framför oss. Tre anslutningar satt intill den, varav den vänstra och mittersta var svart, medan den längst till höger var brun. Den i mitten var spänningen, listade jag snabbt ut.
Att få loss kontakterna var ingen större vetenskap, värre blev det (sedan) när vi kom till hydraulladningarna vid sidan om pumpen. Den ena var visserligen simpel, bara att skruva av med en 17 mm nyckel. Den andra visade sig vara värre. Den satt med en sådan slangklämma som jag avskyr, alltså en utan skruv. Jag vet inte om det finns nåt speciellt verktyg som gör montering/demontering av den här typen av slangklämma till en baggis, men för mig och polygripen var det ett j-vla gissel.
Lugnet efter stormen
Nåväl, skam den som er sig. Slutligen lossnade den där envisa slangen (gissningsvis den som leder hydraulvätskan tillbaka till pumpen efter att tjänat syfte kring rattväxeln), och pumpen låg och vilade helt frånkopplad i min hand. En oerhört tung pjäs, uppemot fem kilo tung. Framvagnen såg nu [estetiskt sett] rent gräslig ut, och så lär det väl vara minst ett par dagar, till dess att en ny (begagnad) pump är beställd. Nu är vi i alla fall på banan. Skönt. På kvällen uppdaterade jag min diskussionstråd på det brittiska entusiastforumet med projektets milstolpar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar