Ännu ett uteslutande av säkringar
Kvällen innan hade jag funderat på vad någon skrivit i min tråd på entusiastforumet, nämligen att jag skulle kontrollera säkringar i "false lid", översatt till svenska blir det här ju "det falska locket" och jag stod [i sanning] som ett levande frågetecken. Så fick jag ihop bitarna. Plastlocket över bilbatteriet är i själva verket en liten behållare, ett slags dubbellock, med riktigt rejäla säkringar inuti. Så, när jag klivit av dagens jobbpass gick jag [mer eller mindre] raka spåret ut på parkeringen och öppnade detta. Däremot såg alla säkringar ut att vara hela. Synd, det hade varit riktigt trevligt om mitt problem hade visat sig komma ur en brusten säkring. Men ack, suck, nej, så var det inte.
Reparation av spräckt displayglas
Det har gått över fem veckor sedan olyckan var framme, och glaset till Ingrids mobiltelefon krossades. Herre jösses. Jag kommer så väl ihåg den där fredagen i juni förra sommaren, när jag stolt kom ut från Elgiganten efter att ha köpt telefonen för två och ett halvt tusen. Den fick min gamla Samsung Galaxy W att framstå som ett skämt, och jag var i stunden återigen ajour med vardagen. Nå. Hösten kom och jag skulle bli plötsligt besatt av [den då allmänt redan utdöende, late bloomer som jag tycks vara] flugan med Snapchat, och min besvikelse över att GT-I8730 hamnat på efterkälken mot appens utvecklare så att funktionerna på flera sätt buggade. Det ville sig då inte bättre än att jag i min hets sprang in på Phone House och köpte en GT-i9305 , och sedermera gav min GT-I8730 till Ingrid, som för stunden hade en riktigt urusel telefon.
Nå, det var för drygt två veckor sedan som den reparationssats som jag beställt från eBay damp ner i brevlådan. Drygt femtio kronor hade jag betalat för ett tunt glas och lite verktyg. Inga alls fel, i min mening. Nu var det då dags att prova lyckan i skarpt läge, kändes det som. Verktyget som fattades stavas värme, så på eftermiddagen dundrade jag iväg och köpte den billigaste värmepistol som jag kunde hitta, och sedan satte jag mig ner vid köksbordet och körde igång.
Så, nu ska ingen i vida världen tro att allt jag ger mig på blir till stor framgång. Den som så trodde ska i varje fall här se motsatsen bevisas. Det ska givetvis [till mitt försvar] nämnas att jag aldrig har genomfört den här proceduren, någonsin. "It's always a first", som dom säger. Jag ska inte fördjupa mig i detaljer, utan springer prompt till mållinjen. Jag gick på för hårt med värmepistolen och gav LCD:n en blessyr för livet, vilket bilden tydligt avslöjar. Touchen är emellertid till hundra procent responsiv över hela skärmen. Så, bortsett från en missfärgning och en smärre kolsvart yta blev projektet en framgång? Somliga skrattar säkert och tänker "Such a failure", men jag är faktiskt — on the contrary — riktigt nöjd. Som sagt, det här var mitt livs första reparation av sprucket mobilglas. Nu vet jag åtminstone en av fallgroparna, och kommer inte att göra om samma misstag nästa gång.
Oh ja, det blir en nästa gång. Nästa gång jag själv råkar krossa mobilglaset kommer jag inte att falla i tårar, utan troligtvis mer dra brett på smilbanden och se det som ett tillfälle att köpa billigt glas från Kina och ge mig på mitt andra försök. Jag tror på allvar att om fem år kommer jag att [i min vänskapskrets] att vara det givna valet på vem man ringer när mobilglaset har krossats under den där blöta kvällen i sällskapet. Ja, har jag bara fått tillräcklig träning kommer förfarandet att vara att likna med byte av en cykelslang. Förstå känslan, att bära på kunskapen som får krossat mobilglas att få en att bara kunna rycka på axlarna och tänka "Äh, jag beställer ett nytt för en femtiolapp imorgon och fixar det till veckan". Där har vi sann frid. Med kvällens projekt här har jag kommit en första bit på vägen.
Ja, Ingrid kommer att hålla telefonen vid liv. Jag har smekt över det nya glaset flera gånger. Kan detaljspecificera att jag p.g.a. missödet lät finishen bli lite hipp som hopp. Det blev t.ex. inget aceton-badande för att få bort limrester, och heller ingen sådan fin värmeaktiverad tejp för att fästa det nya glaset, utan jag körde helt enkelt med vanligt kontaktlim. Det är trots allt ingen splitterny lur och kan den fortsätta tjäna som brukstelefon så är det mer än nog. Som sagt, det viktigaste är att jag har lärt mig något. Ursäkta. Vi(!) har lärt oss något. Vi utförde processen tillsammans. Det var dock jag som höll i värmepistolen så jag skyller inte det på någon annan är mig själv.
Handbromsvajern på militärcykeln träs tillbaka
På kvällskvisten just en halvtimme innan skymning gick jag ut på balkongen. Vajern till handbromsen på militärcykeln. Ja, den ska ju som gå igenom en lång fjäder och sedan fästas mot en liten klykan. I och med att jag tidigare har plockat isär allting så är ju även detta isärplockat. I mitt stilla sinne hade jag oroat mig för hur jobbigt det skulle bli att få in vajern i fjädern igen. Ja, jag ljuger om jag påstår att det var som en dans på rosor. Nej, först trodde jag nästan att vi skulle få ge upp, men sen fick jag handkraftig assistans och vajern justerades sedan ner så långt det bara gick, och med gemensamma krafter lyckades vi sedan dra tillbaka fjädern till den grad att kombinationstången kunde låsa den lilla klyckan, varvid jag kunde spärra den helt med en liten flatskruvmejsel. Sedan kunde jag i lugn och ro sätta tillbaka kryckan, och allt var färdigt. Succé.
Avslutningsvis tog jag isär veven som jag — nöjd i hågen — fått ihop för ett par kvällar sedan, då jag ville se en total rengöring innan jag monterade ihop allting skarpt. Jag körde en — något bisarr — häxblandning bestående av rostlösning, multispray, och Cillit Bang inlindat i hushållspapper, och efter lite geggande såg vevhuset faktiskt visuellt helt okej ut, taget i akt hur många år det faktiskt [gissningsvis] har på nacken. Sedan slog det mig att det var på väg att skymma och jag ville inte stressa så jag gick in och stängde balkongdörren efter mig. Jag fick helt enkelt fortsätta en annan dag.
Avrundningen
Det hade blivit sen kväll och jag satt framför arbetsstationen och gjorde varierande research i ämnen som på ett eller annat sätt berör mig. I bakgrunden ljöd mjuk och följsam musik, och stundtals också berättarröster. Jag förstod ganska snabbt att det var någon slags dokumentär. Jag blev impulsivt intresserad när jag förstod att legenden hade en plats i berättelsen, men tänkte att jag säkert ändå hade missat ¾ av hela härligheten, så jag satt kvar i fåtöljen framför arbetsstationen. Nå, det bara fortsatte och fortsatte, och snart var jag så lockad att jag helt enkelt lämnade min plats vid datormaskinen och istället kröp upp i soffan med Ingrid. Fastän jag suttit och lurat framför datorn i säkert uppemot en timme så visade sig återstå säkert en halvtimme av mysig dokumentär. Det var alltså dokumentärfilmen "Marley" från 2012 som visades här i SVT, av IMDb med ett snitt på 8.0/10 baserat på 8.820 röster. Ja, det var sannerligen en intressant dokumentär. Jag mindes så väl hur jag såg upp till denna musiker under tonåren. Tänk, så mycket det var jag aldrig riktigt tog mig tid att lära mig om honom, på den tiden. Bob Marley. Jag säger då bara det.
