Visar inlägg med etikett mekaniker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett mekaniker. Visa alla inlägg

måndag 8 juni 2015

Ytterligare två reparationer i hamn

Måndag och ny vecka, och jag beslöt mig tidigt för att göra nånting av dagen. Så, när jag lämnat av Klara i förskolan (nu drar det ihop sig, på onsdag är det avslutning) blev det frukost, och sedan en en liten utflykt med Ingrid. Sedan tog jag fram min gamla GT-i9305N som legat uppe i bokhyllan ett bra tag. Den här luren var min trotjänare, fram till att jag uppgradera till en GT-i9506 och då fick Ingrid denna. Efter ett par månader var dock olyckan framme, och ytterglaset sprack i det nedre vänstra hörnet.

Utöver detta så har luren dragits med ytterligare problem, nämligen att skärmen (gissningsvis p.g.a. vattenskada för nån sommar sen) visar alldeles för mycket ljus trots lägsta inställning, plus att antingen hemknappen eller flexsladden som ligger under denna har blivit utsliten, med som följd att man inte kunnat använda hemknappen det senaste året. Det spruckna ytterglaset var droppen som fick bägaren att rinna över, och jag köpte då en begagnad Iphone 4S till Ingrid, bara att ha i väntan på att jag skulle få hem delar från Hongkong för att kunna ro i hamn en reparation. Nu har delarna kommit sedan länge, men jag har inte orkat ta tag i projektet, inte förrän nu, alltså.

Jag sticker inte under stol med att den här killens dryga halvtimmen långa videoklipp sporrade mig enormt när jag beslöt mig för att fullfölja. Genom att följa killens steg (och snedsteg) gick det liksom att utgå från att processen inte var nån dans på rosor, yet perfectly doable, för en någotsånär kompetent lekman i hemmets lugna vrå. Så, nu gluttade jag igenom videon en sista gång, och sedan öppnade jag upp den splitternya SAMOLED-display som jag fått via eBay för nu rätt länge sen, och satte igång.



Projektet skulle visa sig gå någotsånär smidigt. Det skulle visa sig att jag beställt en aningen lyxigare modell av display än den som Max Lee tillskansat sig. Han fick bara själva displayen, och fick således sitta med varmluftspistol och skrapa och jobba bort resterna från den gamla displayen ur ytterramen, och sedan ersätta denna med den nya. I mitt paket fick jag en splitterny ytterram, var så att säga själva displayen var integrerad.

När jag lossat de fyra kablarna och avlägsnat moderbordet, antennkåpan och givetvis ytterhöljet så kunde jag vid inspektion sida-vid-sida konstatera att jag hade fått en komplett ersättare, bortsett från antennen, kameran, blixten, och bakhögtalaren, och de fysiska knapparna vid telefonens sida (power on/off, volume up/down) med tillhörande flexkabel. Så, jag satte mig ner och med hjälp av Ingrids hårfön jobbade jag lugnt och metodiskt med lagom värme för att lösgöra flexkabel och annat som satt lätt limmat i den gamla displayramen.


Jag har faktiskt en riktig värmepistol liggande nere i källarförrådet, men aktat hur det slutade förra gången tänkte jag att det är lika bra att skita i den och ta det lilla lugna med en vanlig hårblås istället, den här gången. Så fick det bli, och med stor framgång. Ja, jag sticker inte under stol med att det var tungan rätt i mun när jag hade monterat ihop allting och skulle prova att starta den, och inte blev det bättre av att den (så klart) legat i bokhyllan tillräckligt länge för att vara helt urladdad, så jag fick svettas ett tag till innan facit stod klart.

Nå, ursäkta mig nu men fy fan så snygg telefonen blev. Som splitterny i glaset, och numera vit dessutom, med svart bakstycke, och ram i silver. Förbaskat stilrent. Ja, lustigt nog drog jag samma konststycke som Max Lee i Youtube-videon, med skillnaden att han ursprungligen hade en vit S3, men som till vilken han beställt en svart display. I mitt fall hade jag ursprungligen en svart telefon, men beställde vit display. Om han nu — som han själv säger i videon — åstadkommit "world's first black and white Galaxy S 3", ja då vill jag med samma belåtenhet slå ett slag för "world's first white and black Galaxy S 3", om än vi båda i verkligheten sannerligen är långt(!) ifrån först med att blanda display/ram/bakstycke av olika färger. Riktigt kul har den i alla fall varit, hela den här resan.

Har nu systematiskt testat ut alla telefonens funktioner, och allt tycks fungera som det ska. Båda kameror, LED-blixten, högtalaren, hörsnäckan, mikrofonen. Riktigt j*vla roligt, som sagt. Så, om någon därute nu läser detta och sitter med sprucket glas på sin Samsung Galaxy så tycker jag absolut inte ni ska fundera så mycket mer, utan var nu lite djärv och våghalsig och bege er ut på eBay och beställ hem en ny display. Ni får oerhört mycket lärdom på vägen, betydligt mer än vad ni hade fått om ni lämnat in telefonen till nån servicecenter för att få jobbet gjort.


Så, när jag nu hade flow så beslöt jag mig för att slå ytterligare en fluga, denna ljuvliga måndag. Bromshandtaget på Ingrids cykel gick av (aluminium) när cykeln blåste omkull för ett par veckor sedan, och om än cykeln är utrustad med fotbroms också så känns det störande med ett bromshandtag som bara hänger och dinglar. Så, hela familjen tog en cykeltur på kvällen, tyvärr hittade vi inte ett(!) löst bromshandtag utan det blev en box med två stycken, om än sjuttio kronor inte är någon peng att tala om.


Nå. Jag hamnade på gården med cykeln. Jag vet per erfarenhet hur djävligt handtag kan sitta, så jag var för en kort stund inne på att bända isär själva fästet för det gamla handtaget för demontering, och sedan göra liknande process med det nya. Risken för att bryta av det nya (aluminium, även det) bromshandtaget fick mig dock att låta det sunda förnuftet vakna till liv, och jag gick ner i källarförrådet och hämtade en flaska PTFE-spray, som jag m.h.a. ett vitt plaströr som hängde i dessa mungipa lyckades penetrera in under det slitna gamla handtaget.

Så, på den här vägen fick jag utan alltför tung möda loss handtaget, och sedan gick allt [ändå hyfsat] snabbt och smidigt. Lät det gamla bromshandtaget glida av styret, tog ut vajerns ankare ur det, och petade in det nya. Ställde in V-bromsen, och sedan var det bara att knalla in och käka en sen middag, innan vi gick till sängs och knöt oss, hela familjen. Allt som allt blev detta en riktigt produktiv inledning på veckan. Ljuva sommartid, ljuva sommartid.

lördag 30 maj 2015

Länkarmsbussningar utbytta, och mer därtill

Mer dokumentation av historiskt skruvande kommer här, för den vetgiriga. Besiktningen föll ju ut med nedslag på avgasupphängning och även styrled, vilket jag och Ingrid lyckades styra upp med både stil och finess. Vad som sedan återstod var en punkt avseende "Bra att veta", alltså inget prompt tvingande, men likväl, en liten notis. Jag är ju sådan att notiser tynger mig, så jag bestämde mig för att tag tag i det där, hellre förr än senare. Vid inspektion visade det sig att framvagnen på det stora hela taget kändes sliten. Det är tolv långa år sedan bilen rullade ut från fabriken, och visst är är det tydligt att framvagnen är en av de mest utsatta partierna av en bil.

Efter lite research fann jag ett till synes prisvärt kit från tyska Mapco, som såg ut att innehålla såväl spindelled, länkarm, och dess bussning. Två av varje dag, dessutom. Vi talar alltså ett kit för ett totalt utbyte. Efter viss tveksamhet om huruvida bussningen bara var illustrerad i produktbilden (och ett antydande per mejl från Mister-Auto om att det faktiskt var så) beställde jag ett par extra bussningar av fabrikat TRW vid sidan om. Nå. Delarna kom och det visade sig också att bussningar följde med i paketet från Mapco, så jag blev sittande med ett par extra sådana. Nåväl, de var billiga.

Utöver delarna hade jag förberett genom att beställa ett specialverktyg från Storbritannien via om det var Amazon eller eBay, jag minns faktiskt inte. Nå. Detta verktyg hjälpte en med vad som enligt entydiga uppgifter från människor runt om i världen var det svåra, nämligen att pressa in/ut bussningen ur sidokonsolen som i sin tur satt fäst i chassits balk. Somliga hade tydligen (i bästa McGyver-anda) gett sig på att tillverka egna verktyg utav gängad stång, metallskålar, hylsor, brickor, and what-not. Jag kände att det var lika bra att beställa the real deal, med en gång, och det är jag såhär med facit i hand riktigt nöjd över att jag gjorde.

Så, liksom i mitt förra mekaniskt relaterade inlägg skippar jag att bifoga dokumentation från projektets gång direkt här, utan hänvisar er istället till att i lugn och ro beta er igenom min utarbetade och dedikerade » tråd på BRISKODA.net «, var jag för övrigt har erhållit oerhört värdefull hjälp under resans gång. Ett evigt stort tack till denna skara av entusiaster, i huvudsak från Storbritannien. I nämnda/länkade tråd finns såväl bilder som videoklipp från de olika delmomenten i projektet, och även understrykningar i form av de fallgropar som vi lyckades hamna i.

Slutet gott, allting gott, och det känns i sanning riktigt fräscht med utbytta delar i framvagnen. Ta bara spindellederna, för exempel. Ett bildsök på "broken ball joint" ger fasansfulla träffar. Inget man vill ska hända på motorvägen, eller någon annanstans.

För sökoptimeringens skull (om någon skulle få samma anmärkning på besiktning, och vänder sig till Google) nämner jag att bilen ifråga är en Skoda Fabia av 2003 års modell. Förfarandet och de faktiska bussningarna är exakt desamma för Volkswagen Polo / Fox. Så, hamnade ni här utifrån detta, så ta mod, och genomför projektet. Det är genomförbart i en vanlig parkeringsficka, utan minsta tvekan. Räkna med ett par svordomar under resans gång, men tala om fröjd du kommer uppleva när du är i hamn. Lycka till.

onsdag 17 september 2014

Onsdag, v. 38


Old Speckled Hen




Under gårdagskvällen hade jag bestämt mig för att fira de framgångar vi haft med en iskall ale i vardagsrumssoffan. Medan jag väntade på att den skulle nå bra temperatur blev jag emellertid trött och kände plötsligt att tandborsten lockade mer än en öl. Sedan var det sängen och snart därefter hämtade John Blund mig. Mitt i allt detta glömde jag visst bort ölen som låg i frysen. Nu på dagen påminde Ingrid mig. Oj oj.

Jag sken upp när jag såg att glasflaskan inte hade spruckit. Jag tog försiktigt ut den och ställde den i en djuptallrik på diskbänken. Att hälla ut fullt fungerande öl är inte min melodi. Nej, den må ha tappat lite kolsyra men jag tänkte ändå att den skulle bli helt och hållet drickbar. Som sagt, att hälla ut fullt drickbar öl i vasken är inte — och har heller aldrig varit — riktigt min melodi.



Servopumpen: Fulländningen




Nu var det dags. Fulländningen av projektet med styrservopumpen har gått i etapper, men nu börjar det faktiskt att känna som att vi närmar oss mållinjen, så tråkigt vore väl ett fall. Nå. Jag var ledig så direkt när jag hade lämnat Klara på förskolan sprang jag och Ingrid (än en gång) ut på parkeringen. Jag fyllde på spolarvätsketanken med hela fem liter. Jag spädde ut rejält, det är trots allt — förhoppningsvis — några veckor kvar till att minusgraderna kommer.

Sedan var det dags för fronten. Strålkastarspolarna visade sig lättare sagt än gjort. Det var trångt att komma åt att fästa dem och det tog ett par om och men innan vi till sist kom fram till att det blev lättare att få dem att ligga still om vi kunde koppla loss slangarna från dem. Tyngden av slangarna fick liksom att hornen att vilja dra iväg. Dessvärre upptäckte vi att nån slags undertryck fick det att börja porla ut spolarvätska när vi lossade snabbkopplingarna. Minst en tiondel av innehållet i behållaren hade hunnit rinna ut när vi insåg att det faktiskt inte bara var frågan om det lilla som låg kvar i slangen, utan — som sagt — nån slags undertryck som säkert inte skulle sluta förrän spolarvätsketanken var helt tömd. Nå, vi fick göra om och göra rätt.

Vi bytte snabbt strategi och tog den nyss tömda spolarvätskedunken och lät spolarvätskan återvända ner i denna. Vi lät så att säga dunken tömmas, och sedan kopplade vi loss "hornen" (de uppfällbara strålkastarspolarna) och fortsatte fippla för att få fast dem. För stunden var jag tacksam att den ursprungliga bilägaren inte valt till dimstrålkastare; då vi tagit bort plastluckorna som satt var dessa vanligtvis monteras tjänade detta hålrum jättebra tunnel för våra armar att jobba med att få hornen på plats innanför fronten. Det ena av hålrummen jag talar om syns tydligt till höger om Ingrid på bilden här nedan. Det hela blev nu med ens rätt smidigt.

När vi fått allt i ordning kändes det som en idé att testköra spolningen innan(!) vi började montera tillbaka fronten. Ja, både fram- och bakrutan fungerade som den skulle. När jag slog på helljuset fungerade även strålkastarspolaren, på den västra sidan. Den högra hade jag olyckligtvis lyckats bryta sönder plasten på vid demonteringen av fronten. Nåväl, jag spårade snabbt artikeln till '6Y0 955 966' och den verkar gå att få tag på Bildelsbasen för bara nån hundring, så det får jag väl ta tag i nån gång när det lugnat ner sig lite.



Nå, vi skred till verket med fronten. Det var inga konstigheter, egentligen. Ett litet tips till den som av en eller annan anledning ska demontera/återmontera fronten är att vara varsam med dess sidor. Då vi olyckligtvis gav oss in i projektet utan att ens ha kastat ett öga i Haynes visste vi inte hur spröd och känslig plasten var vid infästningen just vid sidan intill hjulhusen. Följden av vår vårdslöshet här blev lite sprucken plast, vilket syns på bilden. Dessbättre hör den spruckna plasten [som tydligt framgår] till den nedre fogen, vilket gör att den inte syns överhuvudtaget. Nåväl, ett litet tips i varje fall, till den som nu ska ge sig an operationen — ta det varsamt när sidorna på fronten ska loss.

I övrigt var det bara ett evigt skruvande. Ingrid drog i ett knappt dussin skruvar (T20) runtom hjulhusen och under fronten, medan jag petade i två snäppet större (T30) svarta skruvar som satt i motorutrymmet, i nära anslutning till grillen. Så, när allt satt som en smäck var det bara att hissa ner bilen från pallarna, och sedan var det verkligen(!) sanningens ögonblick. Jag startade motorn och lade i backen. Jag vred sedan på ratten och trodde då för en sekund att nånting blivit galet. Det var för(!) lätt. Jag kunde liksom vrida runt ratten med bara ett(!) finger, trots att jag inte hade någon fart. Det var helt vansinnigt lätt att ratta ut från P-fickan. Tämligen omgående förstod jag dock att känslan var helt och hållet psykologisk, då jag hunnit bli van vid muskelservo under den här — ytterst plågsamma — perioden som har varit.

Nåväl, allt var i sin ordning, och framgången var nu ett sant faktum. Om man subtraherar min faktiska kostnad från Motorcentralens ursprungliga kostnadsförslag så får jag fram att vi i och med denna gör-det-själv-operation precis har sparat 8 578 kronor. Wow. Det är ju typ en utlandssemester, eller nåt. Det kittlades litegrann inombords, när jag tänkte på det. I mitt stilla sinne valde jag också att inte se det här som att jag hade betalat för en dyr reservdel; utan istället att jag har investerat i mig själv i form av en — hyfsat billig — utbildning.


Belöningen




Vi hade gjort oss förtjänt av nånting smarrigt. Vi tog en premiärtur runt Umeå och avslutade med att svänga(!) in på Strömpilen och Big Boy var det blev hamburgare. Varsitt lyxmål käkade vi. Jag överhörde damen framför mig i kön be att få byta ut den vita dressingen i lyxmålet mot originaldressing. Jag tänkte genast att detta lät spännande, så jag sa lite halvgenerat att jag gärna gjorde som kunden innan mig.

En mer socialt världsvan ryttare hade såklart inte uttryckligen sagt att han/hon ville göra "som kunden innan", utan bara repeterat tilläggsordern, och på så vis fått det att låta som att intentionen att göra så hade funnits där hela tiden; alltså inte att kunden innan var den som hade väckt tanken. Jag drog brett på smilbanden, medan jag stod där i kön och funderade över det stora och det lilla. Vi hade just installerat en servopump, och nu skulle vi snart sitta ner och käka hamburgare och doppa pommes frites. Life was indeed good.



tisdag 16 september 2014

Tisdag, v. 38


Servopumpen: Installationen




Efter gårdagskvällens noggranna rengöring var jag faktiskt skapligt nöjd med resultatet när jag la pumpen på "sittplatsdäcket" uti vår elstolpe på parkeringen. Det var skillnad som natt och dag från igår på eftermiddagen när jag tog upp den ur den solkiga kartongen. Den här pumpen hade en grå kork, medan den gamla hade en grön kork. I övrigt var de snarlika, bortsett från en smärre revisionsförändring (jfr. '6Q0 423 155 AA' / '6Q0 423 155 AH') i dess modellbeteckningar. Den pumpen som nu skulle monteras in var då alltså den med AH i slutet, gissningsvis en senare revision, då den hade suttit i en Fabia av 2006 års modell.

Nåväl. Själva monteringen av pumpen av pumpen var inga större konstigheter. Det var liksom demonteringsprocessen fast bakvänt. Ett par 5 mm sexkant-/insexskruv i vardera plåt och pumpen satt där den skulle. Sedan var det slangen och röret som skulle ansluta. Slangen trädde jag på "pipen" vid pumpens sida, varvid jag drog en billig slangklammer (typen med skruvåtdragning) över, och röret behövde bara skruvas på (17 mm nyckel), sedan satt det. Ingen direkt raketkonst något av detta, egentligen.

Sedan tog jag fram den servoolja som jag faktiskt [först och främst] hade köpt i ett [förgäves] hopp om att den då döda pumpen plötsligt mirakulöst skulle väckas till liv om den fick lite fräsch olja. Nå, skämt åsido. Då nivån hade sjunkit en bra bit under minimum-strecket på den pumpen hade jag tänkt (läs: hoppats) att det kanske var någon slags säkerhetsfunktion som stängde av pumpen för att skydda den mot att gå torr, och att denna säkerhetsspärr skulle återställas av ny fräsch olja. Men, som sagt, den påfyllningen hade varit helt förgäves.

Nå, nu kom den här kletiga vätskan till nytta i alla fall. Jag stod och hällde medan Ingrid stod på huk vid hjulhuset och sade till mig när nivån var mellan strecken. Ja, det här gyllene läget att faktiskt se strecken i behållaren har man normalt inte, då denna döljs under en metallplåt var endast korken sticker upp. Istället sticker en liten min/max-sticka ner ifrån korken. Nåväl, den här avläsningen från sidan av behållaren var betydligt effektivare.

Nästa steg blev kablaget. Tre kontakter ska anslutas i pumpen framifrån. Jag hade givetvis antecknat ordningen, men det var egentligen inte nödvändigt då varje kontakt var utformad på ett sätt så att den bara passade på rätt ställe. För den nyfikna går spänningen in genom den feta tvåledade kontakten i mitten, medan de två andra (fyrledade, båda två) skickar data. Jag har inte detaljerna, men jag misstänker att den ena kommunicerar över CAN-bussen och att den andra helt enkelt tar data ifrån styrvinkelgivaren i rattstången. Det här är som sagt en ½ gissning, och inget jag har nåt ordentligt underlag för. Nåväl, nu var sanningens ögonblick inne.


Servopumpen: Domen




Jag satte mig bakom ratten och vred på tändningen. Jag gick sedan in på Controller #44 ("Steering") över VCDS-Lite. Nu svarade den, och den hade också ett lite annorlunda namn än vad den hade haft tidigare, uppenbarligen p.g.a. en annan revision på pumpen. Jag läste genast av felkoder. Nu fick jag ut en felkod som jag inte hade haft tidigare, nånting om intermittent kommunikationsproblem. Jag gissade på att det här helt enkelt var något som hängde kvar sedan tidigare, då någon av anslutningarna kanske hade ryckts ut i fel ordning med tändningen på vid testkörning av pumpen. Jag rensade minnet på felkoder och höll tungan rätt i mun och vred om nyckeln helt. Motorn startade.

Jag tittade ner på instrumentpanelen. Ingen rattlampa. Endast den röda lampan med utropstecknet lös, detta för att jag hade handbromsen hårt uppdragen eftersom hela framvagnen stod på pallbockar. Alltså, jag säger det igen, ingen rattlampa. Jag vred på ratten och mötte inget motstånd. Givetvis mötte jag inget motstånd, framvagnen hängde som sagt i luften. Även med den defekta servopumpen och lysande rattlampa hade det gått jättebra att svänga uppe i luften. Nåväl, det såg i varje fall initialt väldigt bra ut. Jag kopplade för säkerhets skull upp min lilla dator och läste av Controller #44 ännu en gång. Inga nya felkoder. Jag ville inte vara den där tragiska liraren som ropar hej förrän han är över ån, men. Nånting kändes riktigt bra inombords.

Jag skulle börja jobba klockan elva, så med ungefär en halvtimme tillgodo bestämde vi oss för att vi hade gjort tillräckligt för den här dagen, och packade således ihop verktygen och gick in. Vad som återstod nu var att montera tillbaka spolarvätskebehållare (med pump och slangar), samt strålkastarspolarna, och såklart själva fronten. Detta fick bli morgondagens projekt. Nå. Framåt kvällen när jag hade kommit hem kittlades det så mycket i fingrarna så jag gled själv ut på parkeringen och skruvade tillbaka spolarvätskebehållaren med pump. P.g.a. skymningen som snart skulle infinna sig fann jag det bäst att vänta med den väldiga fronten. Vikten av bra arbetsljus ska aldrig underskattas.


tisdag 9 september 2014

Tisdag, v. 37


Uppvärmningen




Dagen till ära var det dags för Klaras första utvecklingssamtal på förskolan. Spännande, tyckte jag och Ingrid. Jag var ledig hela dagen så det var ingen brådska med någonting alls. Vid åttasnåret gick jag och lämnade av Klara och när jag kom tillbaka över tröskeln hade Ingrid gjort en smarrig frukost bestående av smörgås med kantareller.

Hon skrattade och påpekade hur hon tyckte att mitt älskade Nejth ständigt pratade om sina svamputflykter. Hon sade skämtsamt att jag borde skicka en bild till Nejth ifråga och säga att jag funnit kantarellerna uppe i Ålidhemsskogen. Min Ingrid var säker på att om jag gjorde detta skulle det inte dröja många sekunder innan Nejth syntes i skogarna i höjd med Stengången. Nåväl.

Vi hade annat än svamp att tänka på, om än det smakade gudomligt. Dels väntade utvecklingssamtalet, dels väntade ett ganska omfattande fordonsrelaterat projekt. Nu var det bara att hålla tungan rätt i mun, för att det här skulle bli en bra lönsam tisdag.


Utvecklingssamtalet




Klockan tio var det då dags. Jag och Ingrid spatserade in och fick snabbt tag i Klaras fröken. Alla barnen var ute på gården, fast de skulle tydligen precis gå in. Vi haffade Klara. Jag och Ingrid hade först trott att detta första utvecklingssamtal för tjej i förskoleklass skulle gå till som så att vi satte oss i enrum med hennes lärarinna och pratade om vad som gick bra och vad som gick mindre bra. Nej, blev vi varse, så fungerade det inte.

Vi gick helt enkelt allesammans till ett rum var vi satte oss och pratade, ganska avkopplat. Jag förevigade givetvis hela denna knappt halvtimmen långa sessionen med en ljudupptagning. Det kan säkert vara kul att lyssna på om tjugo år, tänkte jag. Sedan är det inga hemligheter som sägs, utan om någon är nyfiken på hur ett utvecklingssamtal för en tjej som just precis har börjat förskoleklass kan låta, ja då är nog det här ett ganska bra typexempel.


Inköpen




Efter det framgångsrika utvecklingssamtalet dundrade jag iväg till varuhuset norr om stan för att handla en del saker. Ingrid stannade hemma. När jag kom tillbaka tog jag dock henne med mig och vi satte då rak kurs in mot stan. Vi parkerade vid Rådhusesplanaden, just utanför MVG. Jag betalade 11 kronor (25:-/timmen är banne mig hutlöst) i den dumma apparaten och Vi gled sedan in på McDonald's.

Kön var besvärlig trots att det inte var jättemycket folk. En grupp ungdomar som uppskattningsvis kunde vara i högstadieåldern stod i en klunga och väntade på mat. Gruppen bestod mestadels av tjejer, men så var det en lång kille som såg väldigt stylad ut, och förde sig vuxet.

Det var nästan som att han var sminkad, fast inte på det konstiga sättet, utan bara fräscht. "Va, blir du kaffesugen innan maten?", uppfattade jag det som att en av tjejerna frågade honom. "Pfft. Nej. Jag är väl ingen socialdemokrat heller", svarade den unga mannen med en så ren accent att rikssvenska var det som föll mig närmast i sinne.

Nå. Jag beslöt att vi inte orkade stå här och vänta, äta kunde vi göra sen, så vi lättade ankar ur kön och tog istälet rulltrapporna upp till tredje våningen. När vi äntrade butiken kände jag mig faktiskt ovanligt strukturerad när jag bearbetade en inköpslista som jag [såklart] inte ens hade nedskriven (för det är ju fusk). Allt gick som på räls.

Ingrid gav mig rentav cred för hur hon tyckte att jag i princip bara hade gått igenom hela butiken, och ändå hade det blivit en hel del artiklar. Vi åkte nedför rulltrapporna och sprang förbi McDonald's och köpte oss lite lunch på vägen ut.

Här har vi då anlänt till parkeringen var jag stolt radade upp de inköpta varorna. Ja, det hade blivit en del, när jag nu slog ihop varukorgarna från de två turerna. Två rullar svart eltejp, en hävert, ett par skjutmått i plast, en gängverktygssats, ett litet hänglås till Klaras nya spargris, reservblad till en mini-bågfil, en liten röravskärare, en större röravskärare, ett par pedaler, två askar reparationssats för punkterad cykelslang, och slutligen en Lambda-hylsa.

Vad skulle jag med allt detta till, kan man ju fråga sig. Nå. Faktum är att den simpla plastpumpen var det enda som jag tänkte nyttja denna dag. Saken var bara den att jag i sanning inte vet hur länge vi blir utan bil efter att vi klivit på detta projekt, och därför ville jag i synnerhet beta av inköpslistan rörande butiken norr om stan; dit var det faktiskt är lite bökigare att cykla.



Strålkastarspolarna





Så, nu var det alltså dags. Den där j-vla styrservopumpen skulle ut ur bilen. Några skulle kanske tycka att det är en idiotisk grej att ta ut en bildel innan man ens har beställt en ersättare, men låt mig nu få rättfärdiga detta. Då en pump — trots att den är begagnad — kommer att kosta en hel del så vill jag inte beställa den och sedan komma underfund med att jag inte ens förmådde ro i hamn att demontera den gamla. Så, därav denna tackling.

Nå. Jag och Ingrid var alltså laddade till max. Det första som skulle av var själva fronten, det vill säga den del var registreringsskylten sitter framtill. Ett gäng T20-skruvar undertill och i hjulhusen, och sedan satt den bara i sådana klassiska plastklaffar. Smidigt. Vi sprang dock på patrull i form av något som satt fast.

Just framför strålkastarna har jag sedan länge sett att det suttit små utbuktningar, en på vardera sida. I mitt stilla sinne har jag då tänkt på hur jag sett att en del bilar har sådana sprutmunstycken som skjuter spolarvätska på framlyktorna. Jag har jämt tänkt att dessa plastbrickor är ren fabriksstandard och att det är tänkt att om bilens första ägare väljer att köpa till sådan strålkastarspolning som extrautrustning så tas dessa plastluckor bort och man installerade sådan. Så hade dock inte den ursprungliga ägaren av vår bil lyxat till det ... trodde vi!

Då fronten tycktes sitta fast just intill var dessa plastluckor satt tog jag då en platt mejsel och böjde lite i dem. Voila. Jag märkte att jag kunde lyfta dem i vad som nästan kändes som en led, och under dem dolde sig något som faktiskt såg ut som spolarmunstycken. Herre jösses. Hade vår bil den utrustningen, trots allt? Jag satte genast på tändningen och bad Ingrid inspektera framifrån. Jag drog i den högra spaken bredvid ratten. Nej, ingenting hände. Suck. Tänkte väl att det var konstigt att vi aldrig har sett någon rörelse där. Troligtvis var just den här mekanismen död sedan många år. Bilen är trots allt över tio år gammal.

Det bör här noteras att när jag gjorde ytterligare efterforskningar (på nätet) i saken framåt kvällen så kom det fram att tydligen strålkastarspolningen bara aktiveras om man har helljusen på, vilket jag och Ingrid inte hade haft när vi utfört vårt misslyckade test. Så, kanske fungerar strålkastarspolningen trots allt. Vid det här laget hade vi dock mördat hela spolarvätskepumpen (med behållare) så att bekräfta den saken skulle få vänta.



Hydraulvätskan




Jag hade ju köpt den där häverten i syfte att dränera expansionskärlet på så mycket servostyrningsolja som möjligt, inför inbgreppet. Det var lättare sagt än gjort. Först gick det bra, men sedan kom det inget mer. Det var som att jag inte fick ner plaströret nog ordentligt i expansionskärlet. Suck. Jag gav ganska snart upp. Det gick säkert lika bra att lyfta ut behållaren fastän den var fylld.


Spolarvätskepumpen/-behållaren




Nå. Vi fick i alla fall loss fronten och nu stod nästa delmål i att få bort spolarvätskepumpen/-behållaren, detta då den satt precis framför servopumpen som vi ville åt. Denna satt fast i ett gäng muttrar med sammanfogad bricka och 17 mm skalle, varav den sista skulle visa sig ha rostat fast. Suck. Jag sprang och hämtade mutterspräckare. Lyckades dessvärre knäcka(!) en mutterspräckare, men efter mycket våld (och ett par svordomar) fick vi slutligen bort den där förbannade muttern.

Då lugnet efter stormen hade infunnit sig funderade jag [i mitt stilla sinne] på om vi inte kanske hade gett upp (gått och hämtat mutterspräckaren) lite väl fort. Nu hade den där muttern trots allt ätit upp lite styvt trekvart av vår tid. Hade vi bara haft lite is i kistan och t.ex. gått ut med värmepistolen och blåst på muttern, ja då hade den kanske lossnat på naturlig väg. Nåväl. En lär av sina misstag, vill jag tro och hoppas.


Gjutjärnspjäsen från helvetet




Efter att vi hade lirkat ut den stora (5 l) behållaren för spolarvätska så var servostyrningspumpen blottad framför oss. Tre anslutningar satt intill den, varav den vänstra och mittersta var svart, medan den längst till höger var brun. Den i mitten var spänningen, listade jag snabbt ut.

Att få loss kontakterna var ingen större vetenskap, värre blev det (sedan) när vi kom till hydraulladningarna vid sidan om pumpen. Den ena var visserligen simpel, bara att skruva av med en 17 mm nyckel. Den andra visade sig vara värre. Den satt med en sådan slangklämma som jag avskyr, alltså en utan skruv. Jag vet inte om det finns nåt speciellt verktyg som gör montering/demontering av den här typen av slangklämma till en baggis, men för mig och polygripen var det ett j-vla gissel.


Lugnet efter stormen




Nåväl, skam den som er sig. Slutligen lossnade den där envisa slangen (gissningsvis den som leder hydraulvätskan tillbaka till pumpen efter att tjänat syfte kring rattväxeln), och pumpen låg och vilade helt frånkopplad i min hand. En oerhört tung pjäs, uppemot fem kilo tung. Framvagnen såg nu [estetiskt sett] rent gräslig ut, och så lär det väl vara minst ett par dagar, till dess att en ny (begagnad) pump är beställd. Nu är vi i alla fall på banan. Skönt. På kvällen uppdaterade jag min diskussionstråd på det brittiska entusiastforumet med projektets milstolpar.


onsdag 20 augusti 2014

Onsdag. v. 34


Lunchliv och eftermiddagshämtning




Tillbringade lunchrasten till stor del med att bolla med en Ingrid som inte alls var jätteväl till mods. Det var oro kring Klaras acklimatisering i förskolan. Jag lade fokus vid allt som är bra, och tänkte [i mitt stilla sinne] och förmedlade att det mesta har en tendens att lösa sig, så också garanterat detta här, som i min mening [truth be told] inte ens är något egentligt problem.


Hoppet om en militärcykel




Det har ju varit ett evigt skruvande i både en och två militärcyklar nu det senaste året, och i slutändan har det kommit till den punkt var min gamla svartlackerade militärcykel är nedmonterad i mindre klossar, t.ex. är både framgaffel och styrstång bortplockade, och veven blev ju överflyttad till en annan ram. Nå. Då jag inte har haft någon vev att tillgå har jag inte orkat lägga energi på cykeln, utan rentav börjat vänja mig vid tanken att projektet kanske inte kommer att hinna ros i hamn, så att cykeln kommer att tvingas möta cykelåtervinningen vid flytt.

Nå, idag vände det. Det var ju ett par veckor sedan som jag faktiskt av en slump [å yrkets vägnar] kom i kontakt med Händige herrn, en man som ända sedan 1990-talet har skruvat cykel i Umeå i olika bolagsformer. Jag hade vid det tillfället berättat om min situation och lite försiktigt frågat om han inte kunde tänka sig att t.ex. byta en gammal begagnad vevarm mot en militärcykelram, då jag ändå (om än jag fick tag i en vevarm) skulle stå med en extra ram, utan vare sig vev-attiraljer eller hjul.

Han hade otroligt nog gett mig ett halvt jakande svar, och sagt att jag skulle höra av mig, varvid han lättat ankar och glidit vidare. Det var i den stunden då för några veckor sedan som hoppet tändes. Häromveckan var jag då ut till hans butik ute på Västerslätt (mittemot Överskottsbolaget), men då fanns han inte på plats. Enligt kompanjonen [och enl. vad jag har förstått hustrun tillika] skulle "Herrn" som tidigast finnas på plats nästkommande onsdag. Jag tackade och begav mig hemåt.

Idag var denna onsdag, och jag gjorde en vild chansning utan att ringa och dundrade än en gång ut till Västerslätt. När jag kom in såg jag till min stora glädje mannen ifråga. Jag presenterade mig försiktigt och frågade om han mindes mig och ärendet. Ja, lite vagt sådär. Nå. Jag berättade i ett svep än en gång om min situation. När det sedan kom fram att ramen som jag gärna bytte mot en vevarm saknade hjul blev han märkbart mindre intresserad. Att få tag i sådana (breda 584 mm) hjul idag var ingen dans på rosor, det finns knappt någon begagnatmarknad för dem och nya är det inte att tala om. Kort och gott var ramen ganska värdelös utan hjul. Jag suckade inombords, det såg trots allt ut att bli ett nej, detta.

Nå, så tog Herrn ändå med mig in rummet bakom disken, var uppenbarligen allt det faktiska skruvandet gick ner. Han öppnade en låda och plockade fram en vevarm med klinga. Ja, det var en sådan jag var ute efter. Sedan tog Herrn sig tid och förklarade [väldigt metodiskt] för mig om vad som karaktäriserade pressade vevarmar. Han visade hur man såg inpressningen, och förklarade även att detta blev en svag punkt som med tiden gick av på just detta. Det var oerhört matnyttig information som han bjöd på. Jag älskade varenda sekund av att stå där vid lådan med olika vevarmar, med Herrn.

Nu ska jag inte krångla till det, utan allt slutade med att Herrn helt enkelt bad mig hämta ramen. Fort dundrade jag då hem och spände fast den majestätiska — men ack hjullösa — gamla svenska hedersramen på kryckan och satte åter kurs mot Västerslätt. Den härlige Herrn poängterade när jag anlände än en gång ramen ovärdighet p.g.a. det faktum att den saknade något så vitalt som hjulen. Jag tackade emellertid så hjärtligt för hans goda vilja, och lättade sedan än en gång ankar, och färden gick nu hemåt.

Ivrig som jag nu var plockade jag fram min samling med lagerskålar, lagerbanor, kullager, dammkåpor, och övrigt tillhörande. Jag satte mig sedan och skruvade. Suck. Jag fick inte klingan att sitta riktigt som en smäck emot vevarmen. Det blev ett litet — men ack så påtagligt — spelrum, hur jag än vred på delarna. Hade Herrn bestraffat mitt vådaskott (miltiärcykeln utan vare sig hjul eller vev-system) med att skicka med mig en lite skev vevarm? Eller var det helt enkelt så att det fanns några små avvikelser mellan olika Fauber-vevarmar, och att just den här inte skulle göra jobbet tillsammans med min cykel. Kanske. Jag konstaterade i vilket fall som helst att detta inte skulle gå, och lade projektet på is, än en gång mer eller mindre besluten i att skrota det som nu kvarstod av den svarta militärcykeln.

Så på kvällen medan vi nattade Klara kröp jag in under täcket och gick än en gång in på den väldigt pedagogiska monteringsanvisningen gällande Fauber-vev, som Cykelhistoriska föreningen vänligt nog har lagt ut på sin webbplats. Då slog det mig, dammkåpan som ska sitta på klingan. Den hade jag ju — i all hast — missat att peta in. Den skulle ju då såklart bygga ytterligare sisådär en millimeter, vilket kanske skulle bli den avgörande biten för att eliminera spelet som jag tidigare upplevde.

Så snart Klara hade somnat gick jag ut på bakgården i mörkret, försedd med en pannlampa. Jag monterade den här gången rätt, och — dra mig långsamt baklänges — nu var det tidigare spelrummet som bortblåst. Delarna klaffade klockrent. Oj oj oj oj. Jag satte sedan för hand (löst, utan egentligt åtdragningsmoment) ihop det, för att se ungefär hur det skulle se ut när allt var på plats. Hur snyggt som helst. Vevarmen som Herrn hade gett mig var onekligen vacker, dess metall glänste i mörkret. Jag avrundade, någon dag framöver ska jag plocka ut allt igen och genomföra den slutliga rengöringen av vevhuset, och sedan montera ihop allt skarpt med fett och allt.


lördag 19 juli 2014

Lördag, v. 29


Fikat




När jag på lördagsförmiddagen hade bl.a. hade dragit den klassiska nitlotten, ett lagerpack (10x10) med knappcellsbatterier som till råga på allt ligger paketerade omlott (så att vartannat måste vändas) var om vartannat, ja då var det oerhört skönt med förmiddagsfika innefattande starkt kaffe och en saftig banan, rik på B-vitamin. Den fortsatta dagen blev behaglig. Varmt och skönt var det också.


Felsökningen




Framåt kvällskvisten när jag hade slutat kom en arbetskamrat förbi. Han har fått ett mystiskt sjukdomssymptom på sin Audi A3 var acceleration stundtals rycker, och endast på 2:ans växel. Då jag har en OBD2-adapter med stöd för K/L och KK/L var det lämpligt att han kom till min lekmannamässiga arbetsplats (parkeringsplatsen) för en snabb diagnostik. Efter inkoppling mot min Eee kom vi fram till två felkoder, dels motortemperaturgivaren, dels luftsensorn. Den förstnämnda har jag ju faktiskt personlig erfarenhet av då den var det första som gick sönder på vår bil, så sent som i fjol höstas. Relativt enkelt bytt, åsidosatt ett potentiellt skyfall av glykol i motorutrymmet, om man inte är snabb nog att skifta givare.

Nåväl, den andra sensorn, luftsensorn, kändes emellertid som en större kandidat till orsaken till problemet. Vi tittade runt länge och väl men lyckades inte (trots att jag Googlade en del med mobilen under tiden) att finna den, så vi fick 'call it a day' och t.ex. lägga ut bilder på forum och fråga om vidare referens. Det är svårt att arbeta när man inte har en tydlig bild av vad som är vad (komponenter).

Nåväl, det var i varje fall trevligt att få umgås en stund. Ett par klassiska grannar hann också strosa förbi och lägga näsan i blöt, på det sätt dom alltid gör. Dessa karaktärer får mig i sanning att bre på smilbanden, på en lördag, inte minst afrikanen som skröt om att hans Volvo hade >200hk medan den enl. kontroll mot Transportstyrelsen endast besatt en bråkdel av detta. Ospecificerat chiptrimmad nåt så inåt glödheta Norden, eller? ;)


Kvällsdoppet




På kvällen hamnade vi i en social situation med grannskapet på gården, då det visade sig att de skulle ta ett — sent omsider — dopp på Nydala med barnen. Visst, klockan var en hel del men om man ska ha en endast susning socialt sett så gäller det att vara tillgänglig och varse alla de outtalade koder som gäller.

Så sant som det var sagt, kring nio på kvällen var vi tillrätta nere vid stranden. Det var vi och några fåtal andra som var ute, men visst hoppade barnet i plurret och visst badades det. Själv tog jag det piano och låg kvar på filten. Egentligen kanske jag borde ha hoppat i, jag vet inte. Jag låg i alla fall och studerade hur Ingrid socialiserade med mamman till ett av de andra barnen, och även dennes bekantskap. Även ett "bonusbarn" var med på trippen. Oj oj oj.


onsdag 18 juni 2014

Onsdag, v. 24: Låskistan

Det hade plötsligt blivit dags. Jag hade pratat med min goda Alexander kvällen innan och han hade sagt sig stå villig att ställa upp som wingman i mitt projekt att få ordning på det där nedrans [självförvållade] centrallåset, någon gång under midsommarhelgen. Nu ringde han på eftermiddagen efter att jag hade slutat, och vi stämde träff, och en stund senare kom det sig som av Ödets ironi att vi skred till verket. Det fick bära eller brista, helt enkelt.

Först rev vi ut dörrklädseln, vilket görs i steg. Först tog vi ut den lilla elektriska panelen som håller reglagen för lås- och fönsterhiss. Detta är bland det svåraste, då man ska slinka in genom ett litet hål under armstödet med ett bågformat VAG-specialverktyg för att öppna plastklämman som håller fast den. Jag hade emellertid läst i Haynes att det i själva verket gick att använda en lång, smal, och finurligt böjd flatmejsel. En sådan egenkonstruktion hade jag faktiskt styrt upp, men det var fortfarande långtifrån lätt som en plätt. Nå, skam den som ger sig. Ett eller två små rivmärken i klädseln (dörrpanelen) hann den vassa skruvmejseln visst ge ifrån sig, men sedan kom panelen upp.



När denna var borta kunde vi med ett enkelt handgrepp lossa den andra hälften av det övre armstödet. Då blottas tre stycken stora skruvar (Philips 3) som går rakt igenom armstödet horisontellt. Bort med dessa. Sedan hade vi tre stycken mindre skruvar (Torx) längst ner på klädselpanelen. Dessa bort.

Sedan sprättade vi försiktigt ut den lilla elektriska panelen med styrreglage för sidospeglarna, och sedan var det bara att — med någotsånär fingertoppskänsla — bryta ut själva klädseln, då vad som nu återstod i fästning var klassiska "clips" som ger med sig så fort man drar på rätt ställe. När innerdörrens klädsel var lös kopplade vi försiktigt loss ett par kontakter (kablage) och även den wire som går från låskistan och till dörrens inre handtag. Sedan var den inre klädseln helt frigjord vi la den helt sonika bak i bilen.

Nästa steg var att koppla lös alla kablar som gick längst plåten. Detta behövde göras eftersom vi senare skulle behöva loss med hela plåten, och kablarna går ju som man ser igenom den. Två stora svarta täckbrickor av gummi satt i plåten. Dessa sprättade vi bort med en platt skruvmejsel, och då blottas de två stora hål som syns här på bilden. Tricket är då att köra ner fönsterhissen (vi fick tillfälligt återkoppla reglaget) till ett läge då två 10 mm bultar helt plötsligt syns när man kikar rakt in i dessa hålen, alltså en bult på varje sida.

Om man kikar in i hålen så ser man då att dessa bultar håller fast själva sidofönsterrutan. Så, vi lättade försiktigt på vardera bult, men man får vara noga med att inte skruva ut dem för mycket. Den där kvällen när jag och Ingrid var ute och donade [i ett misslyckat försök att komma åt fönsterhissen] skruvade vi (jag) ut bultarna helt och hållet, en efter en, med som följd att de trillar ner i botten av dörren. Detta spelar förvisso mindre roll om man likväl ska in dit bakom, fast vi sprang ju då på patrull när vi inte fick lös kontakten till låskistan, och således fick ge upp halvvägs, och då klämmorna hade trillat ner i dörren hade vi ingen möjlighet att sätta tillbaka dem/fönsterrutan. Fail. Nå. Den här gången var vi bättre förberedda, och det hela gick finfint.

Man behövde naturligtvis bara skruva ut bultarna lite grann; vi lyfte uppåt med handkraft och den släppte genast från klämmorna. I Haynes rekommenderas man att fästa den högst upp i fönsterkarmen med många lager tjock maskeringstejp (någorlunda lätt att få bort) eller allra helst vävtejp (allra säkrast). Jag har dock dåliga erfarenheter av det sistnämnda, då tejpresterna ännu sitter kvar sedan senast, så vi lyfte helt sonika ut rutan och lade den bak i bilen, tillsammans med dörrpanelen.



Nu var vi igång; no turning back now. Skönt. Två små svarta täckbrickor av gummi satt i dörrkarmen, närmast dörrens yttra sida, ungefär i höjd med själva låset. Dessa pillades bort med platt skruvmejsel och under varje täckbricka sitter en liten skruv (T20). I synnerhet den nedre skruven sitter hyfsat djupt ner så försök med bits kommer med all sannolikhet att fallera p.g.a "klumpen" som bitshållaren i en bitsmejsel utgör. Jag har tack och lov nyligen försett mig med fasta Torx-mejslar, så det här blev inget problem för oss.

Nå. Först skulle den övre skruven lättas några varv, och sedan skulle dörrens yttre handtag hållas ut (som när man öppnar det) medan man skruvar den nedre skruven såpass många varv att handtaget plötsligt blir slappt och utan tendens att fjädra tillbaka. Man skall absolut inte vrida ut skruven mer än absolut nödvändigt, då man inte vill att den ska ramla ner i dörren. När man nått rätt läge slutar man alltså skruva och tar helt enkelt ut låscylindern genom att vrida nyckeln 90° (så att den ej åker ut) och drar rakt utåt. Hela låscylindern följer nu med. Nu blottas även den wire som fästs ifrån låskistan. Denna lyftes enkelt av (vi använde en liten radiotång) och sedan var handtaget helt löst.

I detta läge började vi skruva ut de bultar (10 mm) som håller i själva fönsterhisshållaren, det vill säga den stora plåt som syns på insidan av dörren. Enligt Haynes-manualen är fönsterhållaren på modeller tillverkade fr.o.m. november 2003 fäst med en speciell (gigantisk) typ av popnit, vilket gör processen betydligt svårare (borra ut dom gamla nitarna, sedan antingen beställa sådana gigantiska popnitar med tång, eller alternativt borra nya hål för "normala" popnitar t.ex. emellan de störra hålen). Nåväl, den här bilen är tillverkad på sommaren samma år, alltså endast några månader innan "övergången" till fästing med nitar. Onekligen skönt med hederlig gängad bult, kunde vi konstatera.

Enligt en typ av officiell(?) uppgift som jag tagit del av tidigare gick Skoda över till att använda nitar för att det med dessa var lättare att få ett jämnt åtdragningsmoment på plåten, vilket är av vikt för ljudisoleringen i kupén. Jag och Alexander var emellertid eniga om att det här var ett spel för gallerier, och att det i själva verket hade handlat om klassiska besparingar i bilindustrin.



Vi skruvade ut alla bultar utom ett par högst upp. Sedan skruvade vi ut de två hyfsat ovanliga skruvar (10 mm XZN) som håller i själva låskistan. Snabbt var det gjort. Jag smög sedan ut hela paketet underifrån. Med låskistan i handen framför mig var det plötsligt väldigt snabbt gjort att koppla ut den där förbannade(!) kontakten som nu för ett par veckor sedan uppbringade hela den problematik som lett oss hit. Suck. Jag skulle ha gjort såhär från första början. Det är givetvis lätt att vara efterklok.

När jag sedan hade den gamla låskistan och den nya ersättande framför mig såg de lyckligtvis väldigt lika ut. Faktum är att de hade exakt samma artikelnummer. Inga konstigheter. Den stora skillnaden var att kontakten (blå till färg) på den ena var synbart massakrerad. Två wirar flyttades över mellan de två låskistorna och sedan påbörjades återmonteringen.



Detta skulle faktiskt visa sig lättare sagt än gjort. Det knepiga var (som så många andra nämnt på diverse forum) att få låspinnen i rätt vinkel för att kunna föra den igenom plåten. Wiren för det inre handtaget var betydligt enklare, då den var helt flexibel. Nåväl. Efter några om (och men) lyckades vi få till det. Vi hade i det här läget tagit loss hela plåten (fönsterhisshållaren).

I mitt stilla sinne noterade jag hur simpelt den var fäst. Hela enheten bytes "as is", utan vidare konfiguration. Jag tänkte på mitt kvitto från Motorcentralen. Två och ett halvt tusen. En ny hiss hade jag fått tag i för under tusenlappen. Bortkastade pengar, bortkastad lärdom. Suck. Nåväl. En lär så länge han lever.

Det bör nämnas att vår älskade kärlekskatt mer eller mindre hela tiden var närvarande, han hoppade in och ut ur bilen, och långa perioder låg han bara på asfalten och betraktade oss på några meters avstånd. Alexander stack in en liten kommentar; det var en ovanligt social katt vi hade. Ja, jag kunde bara hålla med. Vårt älskade hittedjur. Det kändes lite grann som att hans blotta närvaro bringade oss tur, i detta projektande.



En kort stund senare hade vi trätt på klädseln, och alla wirar och kablage satt på plats. Jag hade givetvis testat funktionalitet innan vi förseglat alltsammans. Jajamensan, nu fungerade centrallåset återigen som det skulle. Milda Matilda, vilken solskenshistoria. Projektet hade gått över förväntan, och jag var onekligen väldigt nöjd över vår insats. Jag och Alexander plockade ihop verktygen och gick och i värmen och satte oss i vardagsrumssoffan med varsin kall segeröl, denna ljuva onsdag.


onsdag 7 maj 2014

Onsdag, v. 19: Skivbromsarna


Paketet




Alla är överens om att proceduren för byte av komponenter i skivbromssystem är en ren barnlek jämfört med motsvarande process i trumbromssystem. När jag nu så stolt kan lägga till meritförteckningen att ha helrenoverat bakaxeln med nya hjulcylindrar, bromsbackar och bromstrummor på båda sidorna, så kunde jag väl lika gärna ge mig på att göra samma sak där fram, detta trots att bromsvärdena framtill var helt godkända vid besiktningen.

Jag har ju noterat att skivorna är lite rostiga på högkant, och det är ju inte särskilt snyggt. Enligt dokumentation har inte bromsarna bytta sedan sommaren 2011, och då byttes troligtvis bara beläggen, alltså inte skivorna. Varför inte, tänkte jag, i mitt stilla sinne.

Så, för en knapp vecka sedan beställdes såväl två nya ventilerade bromsskivor som en sats med nya bromsbelägg. Leveransen skulle ske med det internationella storbolaget UPS, och när jag så sent som i förrgår fick ett mejl på förmiddagen med den oroväckande rubriken "undantagsavisering" och brödtextinnehållet "THIS DELIVERY ADDRESS IS IN A REMOTE AREA WHERE DELIVERIES ARE NOT MADE DAILY." fick jag snudd på spader, i förtid.

Enligt spårning satt paketet fast i Järfälla utanför Stockholm, och hur UPS kunde betrakta en stadsdel i Sveriges tolfte största tätort som "avlägset område" fick mig att svära både en och tre gånger med stark betoning på J*VLA NORRLAND. Suck. Jag hann tänka att jag skulle få vänta en vecka eller två på vidare leverans, och bröt samman lite grann, inombords.

Så, jag blev faktiskt positivt överraskad när telefonen plötsligt ringde — mitt under arbetsdagen — så sent som i går och en okänd man (läs: "delivery man") i andra änden av linjen sa att han stod utanför min dörr. Jag bad honom honom hänga kvar en minut, och sa att jag skulle återkomma. Ringde snabbt upp Ingrid och styrde upp så att hon fick kvittera ut det 5 kg tunga paketet. Win. Så, idag onsdag kändes det som en läglig tid att slå sak i hela det här projektet.


Hjälpmedlen




Jag har hittills varit snål vid upphissning av bilen, en jack-pad mellan domkraften och underredet, ja, medan jag låtit pallbockarnas blotta metall vila mot lyftpunkterna. Nu tänkte jag att det var läge att lyxa till det och köpa fyra jack-pads ytterligare. Det kunde vara värt en hundring, tänkte jag.

Så, jag stack ut till Biltema, var de är i särklass billigast på dessa runda gummiplattor (faktiskt inte helt olika hockeypuckar). Ja, som jag ämnade köpa inte mindre än fyra stycken var faktiskt prisbilden väsentlig. Innan jag ställde mig kassan smög jag spontant över till service och frågade expediten om han trodde det här var vettigt, el. hade nån bättre idé till hands.

Han sade då direkt att han personligen tyckte att det var bättre att köpa ett stycke gummiduk, och hederligt kontaktlim, och sedan skära ut bitar och lägga över pallbockarna. Jag visualiserade hans idé för mitt eget stilla sinne och fann den snabbt vara enastående. Dessutom var det ekonomiskt fördelaktigt. Två tummar upp för tipset.

För att pressa tillbaka kolven vid byte av belägg tänkte jag använde en hederlig skruvtving. Den handlade jag i den egna butiken. Jag ställde mig på "5 minuter" just utanför gallerian och sprang upp med andan i halsgropen. Ett stycke skruvtving inhandlades och utan böter på vindrutan var jag åter på väg hemåt, ty nu var var projektet så att säga sadlat.




Bakslaget




När så framvagnen stod på pallar (ja, efter att ha kontaktlimmat fast dämpande bitar av gummi på dessa) var det dags att ta bort oket. Där körde jag också fast. J*vlar. Jag hade ju läst på nätet att det enda man bromsoket endast hölls fast av två bultar vilka lossades med en "7 mm Allen key", det vill säga vanlig insexnyckel. Alla har vi nog sett dem, och de flesta av oss har nog också använt dem. Den vanligaste är nog 4 mm, som används i allt från IKEA-möbler till skateboardtruckar.

Nu hade jag ju flertalet(!) verktygssatser som rymmer hela kartan av insexbits, och jag hade även(!) flertalet lösa "knippen" med just insexnycklar. Så, när jag hade läst detta på nätet hade jag sett detta här verktyg/bits som det absolut minsta problemet. Nå, här stod jag nu. Jag blev tämligen omgående varse den soppa jag sprungit in i. Var jag så trött när jag läste kvällen innan att jag inte noterade storleken. 7 millimeter. Det är ju den där jättekonstiga storleken som i princip ALLA satser hoppar över. Man får 2/2.5/3/4/5/6/8 mm, men inte 7.

I varenda en av mina satser var det också precis på detta sätt, ingen 7 mm. Varför är då 7 mm insex så svår att finna på marknaden? Jag vet inte, jag har faktiskt inte den blekaste. Vad jag visste var att här stod jag nu på parkeringsplatsen, med framvagnen på pallbockar, utan möjlighet att fortsätta mitt projekt. Suck. I en av mina verktygssatser hade jag ett sortiment av insexbits i tumstorlekar. Där fanns en 1/4" vilket motsvarar 6.35 mm. Detta skulle enligt uppgift (på nätet) ev. fungera, men samtidigt betonades risken för att dra sönder gängorna i bultarna om de satt hårt. Jag vågade inte.

Jag tog en paus och gick ner till lekparken på Sofiehem och hämtade hem Klara. Hon hade fått några presenter på sagostunden. Klara var jätteglad. Jag förstod att presenterna var ett slags avsked. Det är nära nu. Klara börjar förskola till höst. Oj oj oj. En av de tre presenterna var ett litet blankt pappersark med klistrade guldstjärnor. Klara informerade mig om att det var en guldstjärna för varje gång de hade varit på sagostunden i biblioteket. Det var jättemånga guldstjärnor. Oj oj oj oj.

Jag slog en signal till Biltemas kundtjänst. Tjejen som svarade hade inget svar, men sa att hon skulle försöka få tag i någon produktansvarig. Hon var borta ett tag men kopplades sedan tillbaka till linjen. Tyvärr. De kunde inte hjälpa mig. Suck. Precis som jag skulle ge upp hittade jag verktygssats (på Jula) som märkligt nog såg ut att innehålla just en bit för 7 mm insex. Förkylningen hade angripit mig och jag kände att jag blev allt värre i bihålorna. Suck. Nå, inget att göra. Jag skruvade fast hjulen igen och tog ner bilen från pallbockarna, och så bar det iväg.

Väl på plats visade det sig tyvärr ha varit — den klassiska — Trycksfelsnisse som varit i farten. Trots att jag med hjälp av ingen mindre än varuhuschefen som jag haft äran att bolla ord med vid ett tidigare tillfälle hjälpte mig att hitta rätt bitssats så såg den i själva verket ut att göra precis samma "hopp" (6 till 8 mm) som alla andra satser på marknaden. Suck. På väg att ge upp svängde jag förbi Biltema. De hade ju (enligt uppgift från deras produktansvariga) ingen lösning, så vad jag gjorde där visste jag egentligen inte.

Innan jag går in stannar jag till i kundtjänst i lobbyn och förklarar min situation. Ja, killen som än en gång fastnat med skägget i brevlådan, kort sagt. Nå. Samma kille som tidigare på dagen kommit på tipset om att limma gummiduk på pallbocken sa nu helt otippat att de visst hade 7 mm insexbit. Jag skulle knalla ner till verktyg, så skulle jag nog finna den. Jag blev hoppfull och sprang(!) in i butiken. Väl på plats på sektionen med bits och hylsor fångar jag ännu en expedit. Han pekar mig tillrätta. Mycket riktigt. 7 millimeter insex, här i form av en stadig krafthylsa för 1/2" fäste. Det här var onekligen lovande.


Framsteget




Återigen hemma på parkeringen, och framvagnen återigen uppe på pallbockar, och hjulen avtagna. Mitt 1/2" spärrskaft är otympligt så jag valde att sätta en förstoringstapp (3/8" -> 1/2") på mitt mindre handtag, vilket förvisso fick den att skjuta ut en hyfsad bit in i hjulhuset, men jag fick ändå nog med spelrum. Visst satt bultarna rätt hårt, men med lite vilja fick jag båda två att lossna. Äntligen. Framgång.

Själva oken hade m.h.a. korrosion nästintill smält samman med bromsskivan, så jag fick låta handflatan agera gummiklubba, och dunka i omgångar. Ungefär fem minuter senare fick jag lös oket. Jag vände pallbockskartongen uppochner och lade ett stycke träplanka på denna, vilket blev precis lagom i höjd för att vila oket på.

Jag såg genast att de gamla bromsbeläggen var en bråkdel av de nya i tjocklek. Jag skulle bli tvungen att pressa tillbaka kolven rejält. Jag hade ju köpt en tving på Clas Ohlson inne i stan, men denna skulle visa sig vara för att få in. Suck. Jag hade lagt mitt mjuka mörkgröna sittunderlag på asfalten, och satt där intill hjulhuset en stund och funderade. Jag kom inte mycket längre, i detta nu. Nu hade jag i alla fall kött på benen. Jag hade byggt på mig kunskap om hur det hela såg ut och fungerade. Resten var en baggis, förmodligen. Jag skruvade tillbaka allt, på med hjulen, och hissade ner framvagnen.


Skrinläggandet




En stund senare befann jag mig än en gång på Biltema, norr om stan. Tredje svängen, suck. Jag tog nu det säkra före det osäkra och lade en [hyfsad] slant på ett specifikt verktyg för ändamålet, nämligen ett bromskolvsverktyg som alltså pressar utåt (till skillnad från en skruvtving som pressar inåt).

När jag ändå var på plats köpte jag ett 1/2" spärrskaft ur deras Stubby-serie, det vill säga medvetet korta handtag. Jag gillar korta spärrskaft. Åtkomlighet är oftast av stor vikt, särskilt som man ofta jobbar i trånga utrymmen.

Behöver man hävstångseffekt för det där lilla extra vridmomentet så går detta alltid att lösa detta, bara man är lite finurlig. Nu hade jag det sista Stubby-spärrskaftet (av totalt tre) i min samling. När jag kom hem hade jag ingen lust att palla upp framvagnen och ta av framhjulen ännu en gång, so I called it a day, och en dag med stor lärdom, därtill. På kvällen tog jag ett break och åkte jag hem till min kära Robin. Vi drack Coca-cola och diskuterade livet, på det stora hela taget.