Textmässigt egensinnad~: blocket

Visar inlägg med etikett blocket. Visa alla inlägg

onsdag 5 november 2014

Onsdag, v. 45

Parisare till lunch

Jag och Ingrid var nere på Maxi och handlade mitt på dagen. Jag fick syn på ett paket parisare som var till kampanjpris, och efter visst tjat fick jag ner ett 6-pack parisare samt ett 6-pack hamburgerbröd i matvarukorgen. En stund senare stod jag vid spisen och konstaterade tyst och stilla för mig själv att det var första gången i mitt liv som jag tillreder parisare. Det gick dock finemang, med rikliga mängder smör- och rapsolja, som vanligt. Serverades med rostad lök och senap/ketchup. Riktigt gott var det. Tre stycken blev kvar i kylskåpet, till en annan dag.

Där flög köket

Det var bara igår som jag lade ut en annons på Blocket var jag för blott en hundring dumpade hela köket med alla tänkbara husgeråd, även inräknat en 12-koppars perkolator. Hundra kronor för allt ja, här är vi inte snåla. Nånstans i mitt stilla sinne tänkte jag att det kanske ändå skulle bli svårt att få någon att nappa, då den gemene svensken är lite pryd och känner sig som en sann secondhand- eller loppmarknadstyp om han/hon frivilligt ställer sig i kö för att köpa begagnade köksbestick, ungefär. Jag vet inte, men nånstans kände jag att många kunde rygga tillbaka, kanske mer p.g.a. att de skulle uppleva situationen som genant, än att de egentligen(!) hade nåt emot att handla begagnat.

Nåväl, jag fick tydligen fel i detta. På eftermiddagen flaggade det på min lur och jag hade då fått mejl från ett kvinnligt namn som frågade om någon hade nappat, och att om så inte var fallet så var hon minsann väldigt intresserad. Nåt mejl senare var besök spikat. Sen nånstans mellan sju och åtta på kvällen så rullar minsann två tjejer in på gården. De pratade en dialekt som fick mig att gissa att de kom nånstans lite inifrån landet. De kändes ganska pojkaktiga i sin stil, vilket jag fann härligt. De var sedan inte de som "avstod" från något, utan även (t.ex.) — de enl. mig själv ruskigt fula — panelgardinerna i köket gick de med på att ta med sig. "Jag syr så mycket, så tyg är alltid bra att ha", löd försvarstalet från den ena av tjejerna. Ja, ingen var gladare än undertecknad över att få bli av med grejerna.

När vi tömt kök och gardinstänger överlämnades efterfrågad hundralapp, och skoja inte att jag var nöjd. Jag sade då att de (som jag faktiskt "vid riktigt snabb/smidig affär" hade lovat i annonsen) hemskt gärna kunde få ytterligare lite grejer, mer exakt en rejäl sommarsolstol och en klotgrill. Tjejerna tittade på varann och sa att det varit bra, fast att luckan till skuffen i deras bil tyvärr hade frusit fast. "Fast jag kanske kunde?" (få loss den), fortsatte de. "Ja visst!", att jag kunde. Jag gick ut med dem och först kändes det ärligt talat rätt problematiskt, men så plötsligt lossnade det och bakluckan på den i övrigt is- och snötäckta franska mellanklass-kombin gick upp. Det fanns rejält med utrymme att tillgå, och en stund senare hade vi lastat in såväl klotgrill, solstol, som ett ett par brassestolar som jag tyckte att de lika gärna kunde få med sig.

Observera att vid fototillfället (ett par dagar sen) hade snön inte fallit; nu när vi stod där och skulle lasta så var situationen lite annorlunda. Vi fick bryta loss stora is- och snöstycken som hade frusit fast på och runt hela solstolen. En av tjejerna var sedan framme med en bilvårdsborste för att få bort lite mer snö innan denna lastades in. Även det klassiska vita fällbordet som tjänat ute på balkongen (..i jag vet inte hur många år) lämnade jag över. Detta hade tack och lov stått inne, så det var ingen is/snö att tala om där. När vi kände oss färdiga tackade jag så hjärtligt, och vi skiljdes åt. En strålande affär (för båda parter, vill jag tro) var i hamn, och jag och Ingrid var nu hundra kronor rikare. Big win.

söndag 2 november 2014

Söndag, v. 44

Bokhyllorna försvinner

Ljuva söndag, annonsen gav än en gång utslag. Mitt på dagen kom ett par med två barn och ställde sig med släpet på gården. Fanns nånting som gav prutmån? Nja, alltså, när jag städat ur skåpet konstaterade jag ju att mitt lilla projekt förrförra sommaren hade lämnat ett par ärr. Alltså, kortfattat, jag hade då tänkt att ersätta knopparna med handtag (inbegripet två fästpunkter, med C/C-mått emellan dessa), och för att slippa borra ett nytt hål i dörren för den andra fästpunkten så hade jag gjort en ful variant, nämligen en droppe superlim under ena sidan av varje handtag.

I mitt stilla sinne hade jag tänkt att skruvfästning på den ena delen av handtaget skulle ge en tillräcklig bärighet, och det höll ju ett par månader, men sen släppte limmet, med som följd att handtagen liksom gick att snurra runt. Jag hade i detta katastrofala läge snabbt tagit till projektreträtten och bytt tillbaka till knoppar, fast en liten droppa torkat superlim satt kvar på varje dörr. Häromdagen hade jag försökt mig på att skrapa bort det, men då hade den vita färgen släppt helt och hållet, med en ren katastrof som följd.

Jag hade då lagt ner, och nu när dessa spekulanter kom så sade jag helt enkelt som det var, men jag inflikade i samma mening att jag hade fått ett dussintal förfrågningar på annonsen så att jag faktiskt detta till trots ämnade stå på mig mot prutning. Paret inspekterade, men fann det inte som något problem. Affären var i hamn, och vi var niohundra kronor rikare. Big win.

Knallpulverpistolen

På förmiddagen hade Klara varit hembjuden hos en kompis några gårdar bort, och vi hade fått instruktioner av dennes mamma att hämta honom vid tvåtiden. När jag gick ut med källsorteringen var en av våra egna gårdsungar ute och frågade efter Klara. Jag sa hur situationen var, men han tyckte att jag skulle gå och hämta henne på en gång istället. Jag förklarade efter bästa förmåga att detta skulle uppfattas som konstigt, inte minst av den andra pojkens föräldrar, så att vi gjorde bäst i att vänta. Det syntes att grabben inte var helt nöjd, men han lät mig hållas, och jag fortsatte mina steg till miljöhuset.

Jag stod där och källsorterade som bäst när han plötsligt stod i dörröppningen. Jag blev nästan lite rädd, faktiskt. Nå. Jag såg hans vemod, och i samma stund såg jag hur en leksakspistol i plast bara låg mitt på golvet i soprummet, som att den väntade på en ny ägare. Jag plockade raskt och impulsivt upp den från cementgolvet och räckte den till honom. "Här, du får den!", sade jag, och såg då hur pojken sken upp. Han hade tidigare hållit en liten runtstav av metall som uppenbarligen var hans ninjavapen, men nu hade han fått ett visuellt häftigare men mindre slagkraftigt vapen, vilket kändes bra ur alla tänkbara aspekter. Han sprang iväg och jag gick in i lägenheten igen.

När jag sedan hade hämtat Klara strax efter två, och dessa två sammanstrålade, ja då dök ju så klart den där pistolen upp på tapeten. Klara tycker nog ibland att jag är lite väl snål när vi är på leksaksavdelningen på Ica Maxi, men nu hade jag minsann mage att ge ett annat barn en leksak. Jag såg i hennes ögon att det gjorde ont. Suck. Vad hade jag nu ställt till med? Jag svor, invärtes. Framåt eftermiddagen åkte vi ner till Ica Maxi och handlade, och jag högg snabbt en Lucky Luke revolver och tillhörande klassiska ringar med knallpulver. Ja, jag kommer ihåg dom där ringarna. De fanns redan när jag själv var ett litet barn. Jag kommer nog aldrig att glömma hur jag och min kompis Karim gjorde när vi var inne på Åhlens, jag och pojkarna. Vi var riktiga rännstensungar. Vi kan inte ha varit mer än nio-tio år gamla, men riktiga rännstensungar, verkligen.

Nåväl, nu har Klara fått sitt livs första knallpulverpistol, och hennes pappa har minsann betalat för den också. På kvällskvisten tog vi en sväng till familjen Karlsson, och satt ner och drack kaffe och pratade lite allmänt om livet, alltmedan barnen lekte på vardagsrumsgolvet. Dom är så härliga, barnen. Dom är det bästa vi har.

lördag 1 november 2014

Lördag, v. 44

Hallmöbeln försvinner

Det var bara häromdagen vi lade ut en majestätisk annons rymmande inte mindre än tre olika hallmöbler, och svaren lät inte vänta på sig. Bokhyllorna tycks onekligen vara hetast, men någon var uppenbarligen också intresserad av hallmöbeln. Jovars, idag lördag kvart i tolv på dagen kom en glad man med släp och befriade oss från detta åbäke. Trehundra kronor fick vi, som begärt i annonsen. Härliga lördag.

Pizza på Tomtebo

Försäljningsframgången firades med lunchpizza. Vi har ju lite som en ceremoni att prova en ny pizzeria varje gång, och den här gången föll det på Älvans pizzeria. Lustigt egentligen, vi har bott här i såpass många år och det är ju egentligen bara en kort cykelväg upp till Tomtebo, men det har aldrig blivit att vi farit dit. Riktigt gott var det i alla fall. Jag lade i synnerhet märke till osten, som var perfekt smällt. Oj, vilken god pizza det var.

Greta gör ett hembesök

Vi hade nätt och jämt kommit över tröskeln när det plingade på dörren och Klaras gamla dagmamma Greta stod utanför. Ja, det var avtalat. Hon hade med sig en skokartong som rymde ett samlat verk av saker som Klara hade gjort genom åren. Herre jösses. Klara var bara 1½ år när hon började hos Greta, och slutade på sitt femte år, som man gör. Det är många år och glädjestunder, och det såg vi när vi tittade igenom grejerna i lådan. Det var ett härligt ögonblick, men samtidigt fick jag lite blandade känslor, för jag är ju den typen som generellt 'avskyr ett farväl', och nånstans kändes det ändå som att det här var en slags inofficiellt avslut. Ja, Greta vet ju att vi lättar ankar snart, och sådär. En underbar dagmamma har hon i alla fall varit, i så många år. Sen hade hon nu stickat en sagolik turkos tröja åt Klara, som hon här på fotot redan hade hunnit ta på sig. Den var varm och härlig, och inte sådär taffligt tajt, utan mer som gjord att kunna växa lite i. Underbart, på alla sätt och vis.

Kaffe och ballerinakakor bjöd vi på, där vi satt vid soffbordet. Mitt i allt konstaterade Klara "Där är ju du, Greta!" varvid hon fick till svar att jo, det var det visst, tydligen fastnade även hon på bild emellanåt, även om hon inte tyckte så värst mycket om det. Åh nej, jag kände det där "tvånget" inifrån. Det här var ju onekligen ett sånt där ögonblick för livet, som jag sedan skulle ångra för all framtid om jag inte förevigade. Så, Klaras dagmammas illvilliga kommentar till trots smög jag darrigt upp min mobiltelefon och slog igång kameran, och så tryckte jag på knappen. Situationen var stressad och det skulle nu visa sig att jag hade glömt kameran i automatläget, och visst tyckte då kameran att det var lite väl mörkt i rummet, så nästkommande sekund lös en stark LED-blixt upp soffbordet och sällskapet. Åh nej, det blev med ens uppenbart vad jag höll på med. Att jag dokumenterade. Jag skruvade generat på mig och stoppade ner telefonen i fickan igen. Jag hade i alla fall fått ett fotografi (för livet) av detta sagolika minnesvärda ögonblick, och det gjorde faktiskt pinsamheten värd.

Busplaneten med ungarna

Greta hade sedermera knappt lättat ankar förrän det åter plingade på dörren, och nu var det Emil och Alexander som kom på besök. Vi tuffade ner till Strömpilen och Busplaneten, och det bjöds på några timmars lek, med kaffe och slush inräknat. Härliga lördag, i det bästa sällskapet.

tisdag 28 oktober 2014

Tisdag, v. 44

Lekparken, middagen, och toalettbesöket

På eftermiddagen svängde vi ner till stan och Klara fick leva av sig i lekparken på Östermalm, ja den med det härligt utformade trädet i mitten. Sedan bar det åter hemåt. Ingrid slängde ihop fiskpinnar med potatis och jag bad djupt och innerligt att hon skulle göra som mamma gjorde vid lite finare tillfällen, d.v.s. bryna gul lök i stekpannan och servera till på tallriken. Min älskade hustru uppfyllde min önskan och jag blev alldeles till mig när vi satt till bords. Dessvärre var min kropp inte i sitt ässe, denna tisdag, och eftermåltiden kom jag att spendera ungefär fyrtio minuter inne i badrummet. Jag har ingen logisk förklaring.

Annonsen

Så kom jag — slutligen — till skott och fällde ytterligare en annons på Blocket, nu är det två av de överflödiga militärcyklarna som ska bort, inför flytt. Lustigt nog hann jag knappt få bekräftelse på annonsen förrän det flaggade på min telefon och en engelsman från Fredrika (Åsele) ringde och ville göra affär på den defekta (billigare) av cyklarna. Han skulle ha vägarna förbi Umeå på torsdag, d.v.s. två dagar bort. Jag lovade hon att jag skulle hålla cykeln, karln kändes genuin.

måndag 27 oktober 2014

Måndag, v. 44

Säsongens sista geting?

Jösses, vi går mot november månad men sista getingen har tydligen ännu inte trillat av pinnen. Då vi hade balkongdörren på glänt kring lunch kom en rackare in och satte sig på fönsterrutan. Vi märkte hur Gustaf ställde sig innanför gardinen och betraktade den på nära håll, men utan att gå till attack. Han är gissningsvis en gammal och klok katt, och vet väl per erfarenhet att getingstick gör ont. Jag smög nära och sköt en härlig filmsekvens där man ser skuggan av såväl Gustaf som getingen igenom gardinen. Det såg faktiskt rätt kul ut.

Mitt i allt blev jag dock orolig för såväl Gustaf som Klara, så jag beslöt att försöka få ut getingen. Då den vid tillfälle klättrade på gardinen försökte jag snurra ut gardinen genom balkongdörren och stänga den, och på så vis få getingen på utsidan. Det fungerade, men då jag sedan åter öppnade för att ta in gardinen igen så satt getingen kvar. Han/hon/hen verkade onekligen inte riktigt kry. Rörelser i slowmotion, och ingen lust/ork att flyga. Getingen promenerade runt på vardagsrumsgolvet som en krypande insekt, trots att den hade vingar. De två djuren ställde här upp på ett fotografi tillsammans, trots att de kommer från vitt skilda arter.

Till sist fann jag getingen så from att jag vågade mig på att låta den kliva ombord på ett litet pappersark och sedan bogserade ut den på balkongen, var jag lät den kliva av på balkongräcket. Getingen promenerade iväg längst balkongräcket. Jag tog än en gång upp min digitala assistent och filmade ett par minuter av dess färd. Jag behåller dock även den filmen för mig själv, om än jag faktiskt blev mäkta nöjd, och egentligen skulle vilja dela med mig. Getingens framtid är oviss, det sista jag såg var hur han/hon/hen spatserade längst bort på balkongräcket, just där det mynner över mot grannen.

Lunch på Big Boy

Denna måndag till ära skulle Ingrid operera ut en av sina visdomständer, den rackaren som plågat henne med irritation och inflammation i omgångar. Jag och Klara skjutsade upp Ingrid. Det här skulle ta ett par timmar, och vissa saker gör man bäst själv, som det sägs.

Så, jag och jäntan hade lite tid att slå hål i, och inledde med att tuta ner till Strömpilen var det blev lunch i form av skrovmål på Big Boy. Det var smarrigt. För mig blev det kaffe efteråt, medan jäntan (som vanligt) fann sig tillrätta vid Lego-bordet.

Ännu en uppsägning

Vi hade mer tid att döda, och så sent som nu förra veckan avtalades det att jag skulle svänga förbi ute på lagret var jag timknäckt i ungefär ett och ett halvt år och lämna igen mitt passerkort och liksom formellt skriva ut mig. Så med jäntan i släptåg dundrade jag in och det var inga större konstigheter, jag behövde inte ens sätta en signatur på något papper, utan det var bara att svara på ett par frågor och lämna igen passerkortet. Tack för den här tiden, sades, och sedan tog vi farväl, och jag och Ingrid satte åter kurs mot NUS, då Ingrid beräknades vara färdig ungefär vid den här tiden.

Det var den visdomstanden

Oj oj oj. Ja, när vi kom upp på rätt våning ser vi Ingrid, iklädd vita sjukhuskläder, och enormt svullet ansikte. Hon sluddrade ganska rejält, och verkade i det närmsta drogad. Herre jösses. Jag hoppas innerligt att mina visdomständer inte börjar orsaka besvär, detta verkade definitivt inte vara någon dans på rosor. Vi fick med oss ett papper med enkla föreskrifter, och så snart Ingrid fått på sig sina egna kläder var vi på väg hem. Kan nämna att vi knappt hade kommit över tröskeln så slocknade Ingrid i sängen, vilket också kvinnan som pratade med oss vid utskrivning hade sagt att vi kunde räkna med.

Undertecknad står för matlagningen

Ingrid var vaken i omgångar, men inte särskilt alert så att säga. Det är ingen hemlighet att Ingrid är ljusår bättre än mig i köket, och att hon därför i regel har hand om matlagningen. Nu var hon dock inte i skick för det så jag fick helt enkelt skrida till verket. Jag slängde ihop en av mina enklare klassiker, köttbullar med pasta. Rejält med margarin och en massa pastakrydda i det kokande vattnet, lite som när man gör nudelsoppa. Jag serverade varsin portion till mig och Klara, och jäntan åt banne mig upp varenda tugga. För min egen del klämde jag ett par klyftor vitlök ovanpå, då jag älskar stinget och eftersmaken. Ingrid käkade soppa, enligt ordination.

Efter middagen överlämnade Klara ett pappersark till mig och bad mig läsa högt vad som stod. Hon sade att det översta ordet var till mig, och det under var till mamma. När jag bekräftat att hon fått till de ohyggliga ord som hon faktiskt formulerat så fattade hon åter pennan och fyllde på med två nya ord. Ingrid fick vara nummer ett, medan jag fick vara (pun intended) nummer två. Aja, det är mest bara ett gott ting att jäntan lär sig läsa och skriva i tidig ålder, inga konstigheter.

Dagens Blocket-annons

Så fick jag ihop något av en annons, över vilken nu en av de stationära riggarna förhoppningsvis kommer att säljas, helst inom en överskådlig framtid. Det är ju ett par år gammal teknik vi bollar här, men förhoppningsvis är det nån rackare som ändå lockas. Maskinen gör sig ju t.ex. riktigt bra som HTPC.

torsdag 21 augusti 2014

Torsdag, v. 34

Dagens inköp

Ett hyggligt kampanjpris fick mig att slå till och köpa ett microSD-kort med adapter, vilket slutligen kommer att landa i Klaras egna mobiltelefon, en Samsung Galaxy Mini (f.ö. min allra första smartphone, inköpt 2011) som tyvärr har fått stå utan minneskort, vilket bl.a. omöjliggör fotografering.

Dagens affär

Oj oj oj. Inte är det varje dag man får besök över länsgränsen. Det var nu i början på veckan som det ringde på min telefon ganska sent på kvällen. Det var en kvinna från Kramfors som hade sett min annons och sade sig vara intresserad. Hon höll vad jag förstod det på med att reparera en cykelkärra, och i hennes fall var det då framhjulet som var intressant. Hon frågade försiktigt, men förstod att jag inte ämnade sälja detta löst, utan att det liksom ingick i den redan ack så generösa prissättningen. Nå. Hon var med på noterna och berättade då att hennes väninna skulle ha vägarna förbi Umeå på torsdag, och att det då skulle vara bra om hon kunde hämta den. Javisst.

Så kom denna torsdag, och jag och Ingrid var faktiskt ute och snurrade när de ringde. De snurrade tydligen runt på Ålidhem och försökte hitta rätt adress. Nå. Vi gav så tydlig beskrivning som vi bara kunde och satte genast kurs hemåt. Då vi svängde in på Amanuensvägen såg vi genast Volvon ute på plätten framför vårt hus. De hade alltså hittat hela vägen. Utanför gestaltade sig två glada ångermanländska damer, och dialogen började. Cykeln spändes fast på deras krycka och vi skrattade gemensamt åt att cykeln nu skulle få färdas över länsgränsen. Kul att dess historia nu på nytt skall skrivas om.

Den ena kvinnan (gissningsvis ledaren) tar upp plånboken och håller fram tre hundralappar. "Visst var det trehundra?", frågade hon. Jag mindes genast att jag först hade lagt ut cykeln på Blocket för trehundra kronor, men då intresset hade varit svalt slutligen hade lagt upp en annons på Citiboard med endast tvåhundra kronor som utropspris. Antingen var kvinnan (som ju var sändebud) genuint osäker, eller så hade kvinnan som jag pratat med över telefon läst annonsen på Blocket, med det ursprungliga priset.

Nåväl, i vilket fall som helst så valde jag här att agera på gentlemannamässigt manér, och svarade att hon gott kunde behålla en hundralapp; tvåhundra kronor blev jättebra. Jag hade trots allt själv inte betalat mer än så för cykeln när jag gjorde den där storslagna affären med min kollega i början på sommaren, och då var cykeln dessutom komplett, till skillnad från nu när jag har plockat dess bakhjul/navväxel till förmån för Ingrids flickcykel. Kvinnorna verkade helnöjda, och vi tog farväl. En affär är — som de allra flesta känner till — bäst om båda parterna är nöjda vid dess utgång.

Dagens hämtning

På eftermiddagen hämtade jag Klara från förskolan. Hon var på superbra humör och sparkade sin väg fram. Herre jösses, så fort tiden går. När lärde hon sig att "kickbajka" så smidigt, till exempel? Hon var ju nyss våran lilla bebis. Tidens räkneverk går onekligen inte att stoppa. Vi blir bara äldre och äldre, allesammans.

Dagens återlämning

Det var den 11:e juli som jag knallade in på Cykelverksta`n på Ög och frågade lite försiktigt om de inte kunde hjälpa mig att få tag på ett 559-hjul. Det här var när jag fortfarande hade en idé om att jag kanske med relativt billiga medel kunde styra upp det så att både den orangea Rex-cykeln och Ingrids DBS blev kompletta. Karln hade varit hygglig och skickat med mig ett hjul som han nyss hade fått in. Jag skulle få felkolla det i lugn och ro hemma, och komma in och betala för det om det höll måttet och gjorde jobbet. Nå. Jag hade ju då kommit hem och snabbt konstaterat att det var ett 622 mm (28") hjul som jag hade fått med mig, vilket definitivt inte skulle fungera.

Nå, jag hade sedan tänkt om och börjat fundera på om jag inte istället skulle ta tillfälle i akt och uppgradera Ingrids nuvarande primärcykel från dess nuvarande Nexus 3 (antal växlar) till detta Nexus 8. Jag hade emellertid sprungit på patrull i form av ett litet spelrum i navet. Då min erfarenhet av Nexus-system är begränsad och jag dessutom hade fått detta hjul på lån så hade jag inte velat börja skruva i det, utan det hade istället fått ligga på balkongen, och sommarveckorna hade gått.

Nå, lite skamset gick jag nu denna torsdag in och beklagade att jag hade dröjt ~1½ månad med att komma tillbaka med mitt hemlånade hjul. Mannen skrockade och sade att han hade glömt bort mig. Han satte sedan hjulet i ett skruvstäd och drog åt ett par varv på ena sidan, varvid det spel som jag tidigare blivit skrämd av var som bortblåst. Nu fattades bara två ekrar, förutsatt att växelmekanismen var intakt. Var hjulet intressant ändå? Tvåhundra kronor kunde jag få det för. Detta var ju onekligen ett generöst pris, om man ser till det faktum att bara navet (utan fälg och ekrar) kostar sisådär 1300 kronor. Jag har emellertid för mycket annat att tänka på idag, så jag tackade så mycket och sa att jag skulle räkna lite på vad slutsumman (främst inkl. växelreglage för styret) för operationen skulle landa, och sedan ev. återkomma om det blev aktuellt.

Dagens projekt

Vid middagstid plockade jag upp delarna som utgör min svarta militärcykel från bakgården. Det regnade, så balkongen kändes som en bra plats för skruvande, dagen till ära. Dessutom var det lättare att hålla reda på de mindre delarna på balkongen än i gräset. Jag blev först lite skrämd, det var ganska länge sedan jag monterade isär framgaffeln och styrstången, och trots att jag har alla delarna i säkert förvar så kom jag definitivt inte ihåg monteringsordningen för tillhörande brickor och kullager.

Det blev då en sann fröjd att visuellt kunna återkoppla till den där julidagen då operationen gick ner, var jag fann två tydliga foton som visade exakt i vilken ordning bitarna skulle sitta. Det hela gick som en dans på rosor. Med hjälp av ståltråd blev det också busenkelt att föra tillbaka handbromskedjan igenom styrstången och framgaffeln.

fredag 1 augusti 2014

Fredag, v. 31

En framgångsrik försäljningshistoria

Jag var på jobbet när jag mottog nyheterna. Ja, det sägs ju att ett ord säger mer än tusen ord, och av denna att döma stod det i alla fall tämligen glasklart att Ingrid — det lilla missödet igår till trots — hade rott affären i hamn, och således blivit tretusen kronor rikare. Jag drog brett på smilbanden där jag satt i lunchrummet, och kunde inte låta bli att tycka att hon varit riktigt företagsam, min hustru.

Konsten att göra sig av med bråte

På kvällskvisten samlade jag styrka och lade en del objekt som av olika skäl har sentimentalt värde för mig till källsorteringen, här bl.a. ett exemplar av Norstedts lilla engelska ordbok och en till synes illa sliten bilborste. Ett gäng matlådor från IKEA åkte också i nämnda källsorteringskärl.

Nämnda bok sen alltså, oj oj oj. Trots att detta exemplar fyndades för typ en femkrona på second-hand för ett antal år sedan så kommer jag aldrig att glömma min egen barndom. Jag lade nämligen rabarber på en äldre utgåva av denna klassiker från min mammas bokhörna så snart jag hade fått ett eget skrivbord till min pojkhörna, och som jag älskade det engelska språket. Jag ville lära mig allt, som bara barn kan. Ofta när jag inte hade något att göra så satt jag bara och letade efter intressanta uppslag i boken.

torsdag 31 juli 2014

Torsdag, v. 31

Lunchen

När jag hade lunch tänkte jag att det faktiskt var ett tag sen jag unnade mig något, så istället för att antingen leta efter halvt utgångna färdiglådor eller trycka ett par fattiga cheeseburgare så gick jag ner mot torget var det alltid står två husvagnar och serverar grillkäk. Har småpratat med paret som driver den ena vagnen mer än en gång, fast den här gången tänkte jag att det var läge att prova den andra vagnen. Jag kan inte sätta fingret på honom, men jag tyckte mig känna igen den unga killen som huserade, dagen till ära. Nåväl. Rullpizza, blev det.

En kort stund senare satt jag ner vid rådhustrappen och njöt i solen. Riktigt gott var det. Tänkte tillbaka på en sommardag 2001. Jag hade varit en hungrig sextonåring med dåligt med kosing på fickan, och en nåt år äldre tjejkompis hade då bjudit mig på just en rullpizza, och jag tror ta-mig-tusan att det var från just den här husvagnen. Enligt reklamen utanpå har de nämligen levererat rullpizza till Umeå ända sedan 80-talet, så det kan nog stämma.

Till efterrätt unnade jag mig härlig gräddglass med krokant inuti. Jag hade köpt en stor (2 liter) låda nere på Konsum bara nån dag tidigare, detta då jag inte hade orkat stå i kön för en McFlurry. Sen Konsum började med självutcheckning har allt blivit riktigt smidigt, måste jag säga. Effektivisering, at it's finest.

Demonteringen

Nu säljs det så det visslar om det. Den väldiga familje-/loftsäng som jag tidigt (redan vid inköpet utav) ställde mig skeptisk till ska nu alltså tillfalla annan ägare, förhoppningsvis så fort som möjligt. Jag gjorde ett försök på Citiboard häromdagen men förutom någon enstaka fråga om bredd på den nedre sängen så har intresset varit svalt. Ingrid propsade på att Blocket var bättre, och tog över annonseringen. Hon fick då snabbt upp korrespondens och nu på torsdagskvällen påbörjades demonteringen av sängen, vilket visade sig lättare sagt än gjort. Det gällde att vara oerhört metodisk för att inte skruva ut bärande skruv utan att ge ordentligt stöd till motparten.

Jag sticker inte under stol med att vi under demonteringen faktiskt lyckades klåpa till det till så den grad att det blev en liten spricka längst ut på vänster sida av den nedre av de två vitmålade brädor som den rosa filten hänger över på den här bilden. Ja, vi är uppenbarligen riktiga gröngölingar, jag och hustrun. Ingrid valde ärlig öppenhet framför ett cyniskt mörkande och SMS:ade genast till den mest potentiella köparen och berättade om olyckan som inträffat. Snabbt kom svar att det inte gjorde något, men att hon tyckte att vi skulle skjuta upp deras upphämtning till morgondagen, så att vi skulle slippa uppleva stress och få montera ner resten i lugn och ro. So we did.

onsdag 30 juli 2014

Onsdag, v. 31

Dagens ingrepp

Den senaste veckan har jag vid två tillfällen givits tillfälle att låna ut min trotjänare (militärcykeln) till den goda Johannes, som senast medgav att det hela satt fast i en punktering. Jag var här inte sen att sträcka ut handen, då det är allmänt känt att få saker ger mig sådan tillfredsställelse som när jag får lappa slang. Ekonomin. Ekologin. Jag kräks litegrann inombords varje gång 'shuno' köper en ny slang för att den gamla har åkt på en liten pyspunka. Detta säger jag så klart inte rakt ut, i alla lägen. Jag skulle nog faktiskt våga påstå att den stora majoriteten i min bekantskapskrets är som så att de sonika trär på en ny slang för varje punktering. Den gamla åker då såklart i sophuset, inte helt osannolikt i den soppåse som sedermera landar i hushållsavfall/brännbart. Jag vet sedan uppriktigt sagt inte hur pass bra naturen är på att hantera gummi. Vad jag vet är att det både är ekonomiskt och ekologiskt att lappa sin slang.

Denna onsdag gav jag mig alltså på Jontes cykel. Det var en vacker Sjösala. Så fort däcket var av konstaterade jag att slangen var mer eller mindre sprängd så att en lappning här inte skulle göra jobbet. Jag blev p.g.a. detta misstänksam och granskade däcket. Mycket riktigt, brustet vid kolet längst med sidorna. Inte helt ovanligt, förmodligen orsakat av för lågt lufttryck på sikt. Nå. Jag försökte nå Jonte över telefon men han var oanträffbar. Jag hade inte tid att vänta på hans okej:ande av att reparationen skulle kosta honom en femtiolapp. Nej, det antog jag, och dundrade iväg ut till Biltema och köpte deras billigaste standarddäck. Sedan hem igen. Trots att jag har bunkrat upp med (lappad) slang fann jag ingen 622 mm, så jag lät fantasin sätta prägel.

Jag kom då ihåg att jag vid ett tillfälle glömde en lappad 584-slang hängande över en dörrkarm, rejält uppblåst, i säkert en vecka. Varför? Jag ville försäkra mig om att lappen höll innan jag monterade den. Nå, när väl tog ner den så märkte jag genast att den hade svällt så att den trots att den även efter tömning på luft var brutalt mycket större än en klassisk 26" slang. Den här skulle nog bli klockren till Jontes hyfsat feta (47-622) däck, tänkte jag. Mycket riktigt, det blev hur bra som helst.

När jag ändå var i gång smörjde jag kedjan, som var mer eller mindre uttorkad. Styret höjde jag också, då förhållandet i höjd mellan sadel och styrstång inte kändes skäligt Jonte. En stund senare kom nämnde figur förbi. Han hade sin jänta och cykelställ med, och cykeln hämtades och Klara och Rasmus hann hastigt och lustigt hälsa på Jontes dotter innan de två satte fart vidare. En lyckad operation i hamn, indeed.

Dagens affär

Det var i söndags när vi satt och käkade pizza nere vid Bölesholmarna som jag hade börjat bolla SMS med en intressent på mina hjul. P.g.a. jobb och andra omständigheter som kommit emellan har vi inte lyckats synka en sammanstrålning, men nu denna onsdag blev det alltså av.

Edvin och hans flickvän dök alltså upp i deras röda Fabia, och vi hann byta både ett och tjugo meningar (om allt från cykelmekanik till bultcirklar )innan vi skiljdes åt, och jag och hustrun hade då fått lägga ytterligare en femhundralapp till vår flyttkassa. En lyckad operation i hamn, indeed.

Kvällens städning

På kvällskvisten fick jag ett infall och började plocka i [det alltför röriga] städskåpet. Jag plockade ut i princip allt. Upptäckte tre olika klädvårdsrullar av olika fabrikat och skakade stillsamt på huvudet. Hur hade vi kunnat göra så här, när den jag köpte senast är smart gjord så att man kan köpa refill för bara nitton kronor. Efter överenskommelse åkte de andra två klädvårdsrullarna i källsorteringskärlet, trots att de i princip var oanvända. Bråte.

Vidare nu, kort därefter blev jag rå nöjd då jag helt otippat fann batteriprovaren som varit borta en smärre evighet. Jag tog då alla batterier som legat och skräpat och kollade läget. Alla som låg under mitt givna gränsvärde åkte i källsorteringskärlet. Ja, givetvis har vi batteriholk ute i miljöhuset. Till råga på alt var städskåpet hur snyggt och välorganiserat som helst när jag var färdig. En lyckad operation i hamn, indeed.