Textmässigt egensinnad~: militärcykel

Visar inlägg med etikett militärcykel. Visa alla inlägg

fredag 31 oktober 2014

Fredag, v. 44

Pumpan

Mitt på dagen börjar Ingrid projektet med att skära ut mun/näsa/ögon ur pumpan. Det är lite av en tradition, då jag mycket väl kommer ihåg hur det gick ner i fjol. Nå, allt gick fint, om än Ingrid vid ett tillfälle blev lite modstulen och tyckte att det blivit tokigt och att det inte fanns någon möjlighet att trycka CTRL+Z när man karvade i pumpa. Nå, datorterminologin var mitt eget påhitt, mest för att få de lite rutinerade gossarna att fatta vad jag snackar om.

Födelsedagspresenten

Klaras stora sexårsdag närmar sig, och nu är det knappt fyra veckor kvar. Oj oj oj. Jag och Ingrid har kommit överens om att den här gången ska vi inte köpa tonvis med små leksaker som används en gång och sedan hamnar i nåt skrymsle för att efter nåt år av att knappast användas slutligen hamna i grovsoprummet/miljöhuset. Nej, nu hade vi bestämt oss för att vara lite mer strategiska. Vi har valt att satsa på en födelsedagspresent; och en rejäl sådan.

Klara har ju själv sagt att hon önskar sig en surfplatta, och vi lever ju i en tid av teknik, så det ska hon också få. Hon har förvisso också sagt att hon önskar sig en hundvalp, men den får hon nog allt vänta med. Jag tror (bl.a. utifrån recensioner) att Lenovo S6000L kommer att leverera med bravur, och ett riktigt bra kampanjpris fick vi, dessutom.

Militärcykeln

Så sent som igår kom en redig karl med sin grabb och hämtade den billigare (trasigare) av de två militärcyklar som jag haft ute på annons ett par dagar. Idag kom så då två riktigt sköna snubbar som spekulanter på den andra — hela — cykeln. De gjorde ett artigt försök att pruta ner maskinen till 800 SEK, men jag förklarade att jag hade lagt ner mycket kärlek på maskinen, och dessutom lagt märke till att militärcyklar går för allt mellan en och tre tusenlappar på Blocket, och därför valde att stå på mig.

Den härliga snubben drog på med ett leende och sa lugnt och sansat, "Aha, men du, jag tror att du ändå har en affär!", och sättet han sa det på ekar i mitt huvud än i denna stund. Han var liksom så lugn och sansad, och allmänt skönt. Ett slags harmonisk gloria sken över honom. En femhundralapp och fem hundralappar kom i min riktning och sedan sadlade grabbarna och dundrade iväg på sitt nya vrålåk. Jag fullkomligt älskar situationen. Cykeln kommer nu att få en helt ny bit historik.

Monster

På kvällskvisten blev Klara och grannpojken målade av Ingrid, och i gengäld fick ungarna måla mig. Det var härligt. Sedan fick de gå ut i trapphuset och fråga efter bus eller godis. Ungarna kom tillbaka och sade att endast paret mittemot hade varit hemma. Där hade de fått godis. Nå, lite modstulna var de, som de hade hoppats på jackpot i varenda lägenhetsdörr. Så, vi klädde på oss och sprang en tripp runt kvarteret.

Nu nådde vi betydligt större framgång. Godispåsen växte och växte. Hipps vipps, så sprang vi ihop med en annan grannpojke, som var ute med sin pappa. Vi slog oss samman till en större monstergrupp (trupp?) och fortsatte gå in i port efter port. Godispåsarna växte. När alla var nöjda gick vi hem till oss och hällde upp i skålar. Vi bjöd grannpojkens far på kaffe och så satt ungarna ner och lekte och åt godis en stund och fredagskvällen och Halloween var en skriven succé. Big win.

tisdag 28 oktober 2014

Tisdag, v. 44

Lekparken, middagen, och toalettbesöket

På eftermiddagen svängde vi ner till stan och Klara fick leva av sig i lekparken på Östermalm, ja den med det härligt utformade trädet i mitten. Sedan bar det åter hemåt. Ingrid slängde ihop fiskpinnar med potatis och jag bad djupt och innerligt att hon skulle göra som mamma gjorde vid lite finare tillfällen, d.v.s. bryna gul lök i stekpannan och servera till på tallriken. Min älskade hustru uppfyllde min önskan och jag blev alldeles till mig när vi satt till bords. Dessvärre var min kropp inte i sitt ässe, denna tisdag, och eftermåltiden kom jag att spendera ungefär fyrtio minuter inne i badrummet. Jag har ingen logisk förklaring.

Annonsen

Så kom jag — slutligen — till skott och fällde ytterligare en annons på Blocket, nu är det två av de överflödiga militärcyklarna som ska bort, inför flytt. Lustigt nog hann jag knappt få bekräftelse på annonsen förrän det flaggade på min telefon och en engelsman från Fredrika (Åsele) ringde och ville göra affär på den defekta (billigare) av cyklarna. Han skulle ha vägarna förbi Umeå på torsdag, d.v.s. två dagar bort. Jag lovade hon att jag skulle hålla cykeln, karln kändes genuin.

tisdag 21 oktober 2014

Tisdag, v. 43: Cykelbelysning, baktill

Åtminstone två av mina objekt har fungerande lykthus framtill, och jag tror banne mig att jag har det baktill på vartenda objekt, men likväl har jag länge envisats med att köra becksvart (många år sedan), LED-dioder (ett par år sedan), och nu det här sista året LED-belysning av modell snäppet större, men fortfarande en billig variant (knappt sextio kronor för både fram och bak).

I varje fall, nu i dagarna har jag gett mig på att få ordning på cyklarnas såväl ekologiska som ekonomiska "egendrivna" (dynamo) belysning, och det var faktiskt inga större konstigheter. Den stilrena olivgröna kabeln fanns redan tillgänglig, men var dumt nog avklippt just intill lykthusen, både fram och bak. Jag fann detta jättekonstigt. Jag menar, om inte dynamon ligger an mot däcket så genereras ingen ström, så om någon ägare varit rädd för kortslutning hade det väl varit lika bra att helt enkelt låta bli att lägga dynamon mot däcket? Å andra sidan, en 5 volt kortslutning på ett fordon var strömmen går tillbaka genom en bastant ram som väger sisådär tjugofyra kilo? Knappast något att vara orolig över. Nej, varför någon klippt av kabeln just intill lykthusen förblev ett lustigt mysterium.

Nåväl, framtill fick jag snabbt ljus, men bak var det värre. Det lilla gummihölje som ska hålla i en nätt liten E10-lampsockel hade genom åren slitits ut till så den grad att själva sockeln fattades. Lite slitet gummi var allt som fanns inuti själva huset. Jag började frenetiskt att leta på nätet efter lösningar. Efter inte alltför många klick fann jag det jag sökte. Kjell & Company hade inte bara en utan tre olika E10-socklar med olika karaktär, men jag insåg rätt snabbt att varianten för kretskortsmontage gick bort, och att lödanslutning inte heller var jätteönskvärt. Det föll således på den tredje varianten, var det helt enkelt stod "Fästvinklar och lödöron" att läsa i undertexten, och jag fick det hela till att bli rätt bra, i mitt stilla sinne.

På kvällskvisten medan ungarna lekte och Ingrid höll hus dundrade jag snabbt in till stan och gjorde detta köp. En tjugolapp, det kunde det definitivt vara värt att få ordning på en väldigt klassisk belysning, tänkte jag. En stund senare satt jag på golvet i hobbyrummet och donade. Jag drog fram mitt multiverktyg och laddade dito med en 3 mm borr och lät instinktivt penetrera den bakre skärmens plåt på två ställen. Sedan plockade jag fram nittången och valde lämplig nit och visst blev det småläckert.

Det enda som gjorde mig konfunderad var anslutningen. Efter att ha kikat på ett gäng smålampor har jag förstått(?) att nån slags standard tycks vara att lägga + i sidan av lampans sockel, medan - (GND/jord) ska gå på den lilla kontaktpunkten under själva lampsockeln. Förmodligen gäller samma "regel" för "vanliga" lampor e.g. E14/E27, men jag har faktiskt inte svart på vitt, och har inte orkat läsa på ordentligt. Nåväl, den här lampsockelns anslutning gjorde det lite knöligt för mig om jag skulle ha det på detta sätt. Allt vore så mycket enklare om det gick att köra baklänges. Jösses, en klassisk glödlampa? Jag menar, det borde väl — logiskt sett — kvitta vilket håll strömmen går? Min el-kunskap är i sanning bristfällig, men då jag på prov fick lampan att lysa så bestämde jag mig för att det var en okej lösning så jag lade alltså +/- tvärtom på den bakre lampan. Ljus fick vi då. Ingrid snurrade lätt på framhjulet medan jag fotograferade, vilket syns på bild.

söndag 5 oktober 2014

Söndag, v. 40

Söndagslunch i form av plättar

Trots att Ingrid kände sig krasslig så tog hon plats vid köksbänken och gjorde lunchplättar med två unga assistenter. Det blev säkert smarrig, men det blev ungarna som fick plättarna medan jag och Ingrid tog resterna från gårdagens Flygande Jacob.

Militärcykel får bilventil

Plötsligt märkte jag att framhjulet var i princip tömt på luft. Cykeln har ju stått upp och ner i "hobbyrummet" ett par dagar medan jag har pillat med bl.a. framhjulsnav och cykelbelysning, och i detta stillastående läge kunde jag väl inte åka på punktering? Jag hade fortfarande färskt i minne den där incidenten när granntjejen helt ogenerat stack in en nål i bakhjulet på min BMX för att hon tyckte att jag och Klara hade hemlisar, när Klara i själva verket satt på toaletten och bajsade, med mig som sällskap. Nå, kunde något liknande ha gått ner? Ventilen var då inte kännbart uppskruvad. Jag drog av slangen och konstaterade efter en rundvandring i ett vattenfyllt handfat inne i badrummet att det inte tycktes vara tal om vare sig punktering eller dålig Dunlop-ventil. Det var egentligen bara att skruva på slangen igen.

Nå, sakta i backarna, tänkte jag. Det var för nån vecka sen som jag promenerade över gårdarna och då retade mig (nåt fruktansvärt) på att den där nedrans cykelslangen fortfarande låg slängd i buskarna. Den hade legat där i flera dagar, och det kändes spontant inte som att någon hade placerat den där i syfte att ha kvar den. Jag stod här i situationen var jag skulle ta ett moraliskt beslut i var på linjeskillnaden mellan begreppen "stjäla" och "ta rätt på" jag hamnade genom att ta upp slangen från buskarna och ta den med mig hem för vidare inspektion.

Det här är säkert något som de lärda (konventionella förstå-sig-på:are) och etcetera moralister kan tvista om i all evighet, medan jag efter en [ändå hyfsat snabb] överläggning med mig själv kom fram till att det här var ett tämligen glasklart fall av "ta rätt på" (i min bok, vill säga). Cykelslangen följde således med mig hem. Efter den vanliga rundvandringen i ett vattenfyllt handfat inne i badrummet förstod jag situationen lite bättre. Det bubblade upp från under vattenytan. Cykelslangen led alltså av en punktering. Jag var snabbt framme med reparationslappar och en stund senare hängde slangen på sedlig vulkanisering över en garderobsdörrkarm. Lite av det klassiska läget, så att säga.

Det här var alltså nån vecka sen, och nu såg jag då möjlighet att prova något nytt, nämligen att lägga slang med Schrader-ventil (i vanlig folkmun oftast "bilventil") på en klassisk militärcykel. Den stora fördelen (som jag ser det) är att att bilventil inte använder samma orubbliga form av backventil som gammaldags cykelventiler, vilket möjliggör utläsning och justering av lufttryck, d.v.s. i siffror mätt. Den här slangen var egentligen ämnad för 559 mm däck (MTB), men den ringa (25 mm) skillnaden är troligtvis rätt lugn, då gummi har väldigt goda elastiska egenskaper av sin natur. Jag har t.ex. tidigare läst på cykelforum om cykelentusiaster som medvetet sätter 559 mm (i folkmun 26") slang på 662 mm (i folkmun 28") däck, endast i syfte att en uttänjd cykelslang per bestämd längd får lägre vikt, och således bättre aerodynamik för tävlingsinriktade cyklister. Så, min poäng är att den lilla tänjningen som jag här skulle ge mig på garanterat inte är nånting att fundera särskilt mycket över.

Sagt och gjort, och en stund senare satt slangen på däcket. Det gick hur lätt som helst, jag tror faktiskt att det var lite mer bökigare att få in 584 mm slang på 622 mm fälg, vilket jag gett mig på både en och två gånger tidigare, då å kamraters vägnar. I varje fall, som sagt, det här blev en succé. Jag tog jungfruturen med de majestätiska bilventilerna och den gick ner till Statoil Carlshem var jag gav mig på pumpklumpen. Jag medger att det kändes lite mer prestigefyllt än att pumpa med cykelslangen som hänger lös alldeles intill skåpet. Nå, jag fick inget riktigt tryck i pumpen, så jag var inte helt nöjd när jag rullade tillbaka hemåt, vilket fick mig att bara en timme senare åka upp till OKQ8 Carlslid, var det gick bättre. Jag gick upp till ett lufttryck på 50 psi och kände mig skapligt nöjd. Nu återstår bara att se när jag hittar nästa slang; bakdäcket återstår ju att konvertera.

Blandade känslor i tvättstugan

Jag hade tid i tvättstugan kl. 13-16, bokad häromdagen, och det hade gått uppemot en och en halv timme när jag kom ihåg det. Jag tänkte först slopa tiden, då jag bara huggit den för att tvätta mina arbetsjeans, men sen slog jag ändå tag i saken och sprang iväg. Mest för att det bara var tvättstugan i huset längst bok (Matematikgränd 23) som varit ledig, och jag har faktiskt aldrig varit i den tvättstugan, någonsin. Den har inte vart tillgänglig i det digitala bokningsgränssnittet förrän nu på senare tid. Nå. Det var en liten pärs att hitta rätt, först sprang in i A-uppgången och ner i källaren, var en äcklig stank av urin slog mig. Usch, så äckligt. Snart hittade jag rätt; tvättstugan låg i en liten utbyggnad i andra änden av huset, ungefär på samma sätt som den klassiska tvättstugan; Geografigränd 14.

När tvätten var färdig var det en knapp halvtimme kvar på min tvättid, och att hinna torktumla jeansen skulle bli på håret. Så, för att inte bli utelåst (e-lås, på gott och ont, it seems) slängde jag igång torktumlaren och satte mig sedan på bordet intill och campade. Jag hade trots allt min digitala assistent med mig så jag hade att göra. Rätt vad det är ringde det. Jag såg en bild på mamma i displayen och sken genast upp. Hon kunde inte ha tajmat bättre. Vi satt och pratade i säkert en halvtimme. Mitt under samtalet började det pipa från torktumlaren, och en rad felmeddelanden syntes i displayen. Jag öppnade luddfiltret och det såg fruktansvärt ut därinne. Nån måtta får det väl vara, tänkte jag. Nå, jag tog tag i situationen, tvättade rent luddfiltret och stoppade t.o.m. in långarmen i filterhuset och drog ut ludd som fastnat där inne. Tala om att maskinen blivit utsatt för vanvård. Jag kom osökt att tänka på stanken av urin nere i källaren i trapphuset i andra änden av huskroppen (många "i" i den meningen, ja), och kunde inte hjälpa att se en slags röd tråd. Det här hyreshuskomplexet var ett ghetto.

Nåväl, så kom nästa bokad hyresgäst och skulle nyttja tvättstugan. Jag ursäktade mitt campande, och han tycktes lyckligtvis inte ta illa upp. Det var emellertid bara för mig att packa ihop, för han siktade på torktumlaren som första moment. Ja, han hade tvättat i rummet intill bara häromkvällen, och då/där hade torktumlaren varit ur funktion så han stod fortfarande med en bag fylld av dyblöt rentvätt, som han nu hoppades få bukt med. Jag briljerade med såväl ord som gester med hur jag en stund tidigare hade styrt upp verksamheten (rensat felkoder), och tackade och bugade sedan och lättade ankar. Nu var det bara att hoppas att den här hyresgästen hade vett att rengöra luddfiltret efter sig.

Den övergivna kundvagnen

På eftermiddagen strosade jag ner till snurrgungan på gärdet med ungarna. I vanlig ordning stod jag på mig och vägrade åka själv (jag blir vansinnigt yr), men satt på en sten och tittade när ungarna busade. Sedan lade vi märke till att någon mindre nogräknad person hade tagit med sig kundvagnen från Lidl uppe vid Ålidhems centrum och helt ogenerat dumpat den här. Helt övergiven, utan varor, stod den här. Jag körde runt med ungarna ett par varv i cirklar, och Ingrid — som också hade anslutit sig — gjorde bl.a. ett kul videoklipp av vår framfart.

Nåväl. Nånstans mitt i allt detta kom jag faktiskt också in på idén att vi kunde vara rättfärdiga och ta en promenad upp till Ålidhems centrum och lämna tillbaka kundvagnen, och således få guldpengen som satt i den som lön för vår goda vilja. Jag blev då snabbt tillrättavisad av barnen. Det var inga vår peng; vi hade ingen rätt att ta den. Än en gång (jfr. cykelslangen) uppkom ett moraliskt dilemma. Det är inte så att jag tänker skriva en tråd på Familjeliv och fråga vad allmänheten tycker, men visst kan det vara värt en tankeställare.

Gustaf kräks på Ingrid

Jag var ut en sväng på kvällen, och när jag kom tillbaka över tröskeln möttes jag en kul överraskning. Ingrid stod i hallen med Gustaf i famnen, lite som att de hade hört mig i trapphuset och tänkte välkomna mig. Men i nästa sekund hände sedan något märkligt. Jag hann inte riktigt följa scenen, men plötsligt skrek Ingrid rakt ut, högt. Hon sätter ner Gustaf, och jag ser då hur hon hennes tröja har något kletigt över sig. Kräk.

I hela mitt liv har jag aldrig bevittnat en kattspya, men här hade jag den, live framför mig. Jag tog blixtsnabbt upp min digitala assistent ur fickan och förevigade hela situationen med ett par fotografier. Gustaf såg skamsen ut, och smög runt på golvet under oss, generat inspekterande den halvsmälta kattmat som kommit ur honom. Det här var ändå en lite småkul episod, när man tänker efter.

lördag 4 oktober 2014

Lördag, v. 40

Ungarna ges någorlunda fria tyglar

Härliga lördag, och lägenhet var — i vanlig ordning — fort fylld av ungar. Det blev tal om att måla med vattenfärg, och jag kom helt spontant på en — säkerligen något kontroversiell — idé, nämligen att låta ungarna måla fönsterbläcket.

Ja, vattenfärg är ju allt annat än permanent, och plåten är ju lätt att tvätta av, tänkte jag. Dessutom kunde det bli trevligare med lite färgglatt än den tråkiga vitlacken som låg där. Sagt och gjort, och gissa om ungarna sken upp? Snart var fönsterbläcket värsta konstverket. Underbara ungar. Så livliga. Så fantasifulla.

Belysningen på militärcykeln

Det var ju bara häromveckan som jag gjorde det läckert och köpte cykelbelysning till hela familjen, så på den fronten är vi ju täckta, men jag har likväl funderat över den — ytterst ekologiska — belysning som faktiskt är förmonterad på min primära militärcykel. Att slippa tänka på batterier utan helt enkelt med sin egen effort överföra energin till fram- och baklykta, enastående. Men fungerade belysningen?

Jag har faktiskt inte kollat. När jag tog mig an den här ramen såg jag att den hade både fram- och baklykta, och kablage, fast ledarna var snyggt (och till synes uttänkt) avklippta, just innan armaturerna. Hur jag än vred och vände på saken kunde jag inte förstå hur någon av de tidigare ägarna hade tänkt när han/hon klippte av dem. Nåväl.

Jag tvinnade hastigt samman ledarna, inte med full övertygelse om att allt skulle fungera out of the box, men det var värt ett försök. Dra mig baklänges, framlyktan gav ljus på en gång. Värre var det med baklyktan, den var död. När jag hade skruvat bort den röda plastkåpan förstod jag varför; glödlampan var uppenbart trasig. Själva glasklotet hade separerat från sockeln, och låg löst där inne. Jag rotade fram en lämplig kandidat för lampa och provade igen. Inget resultat.

Efter viss felsökning förstod jag att det handlade om att skruven och muttern som håller fast själva "lamparmaturen" på den bakre stänkskärmen var helt rostig och således inte ledde tillbaka ström som den skulle. Jag avlägsnade denna och skrubbade upp den, och efter återmontering fick jag även ljus baktill. Nå, kandidaten för ersättningslampa (sockel E10) visade sig vara några millimeter för lång, så det gick inte att få på det röda plastlocket efteråt, så jag skulle nog få leta rätt på en lämpligare lampa. Nå, rent tekniskt sett var projektet i alla fall i hamn. Jag avslutade med att sätta nya ringkabelskor på ledningarna till dymon.

Flygande Jacob och en liten skribent

Trots att Ingrid enligt utsago börjat känna sig lite krasslig så gjorde hon värsta lyxiga middagen i form av Flygande Jacob. Vår lilla tjej satt till bords och var minst lika intresserad av att skriva som att tugga i sig maten. Nåväl. Det känns sagolikt att hon redan nu har börjat få flöde på texten.

Jag kommer så väl ihåg hur min egen mamma var sådär lite lätt skrytsam i det faktum att jag började läsa och skriva vid sex års ålder, men här har vi uppenbarligen en som slog mig på fingrarna. Inte sex år fyllda är hon ju, ännu, vår lilla tjej.

Orsaken till död belysning fastställs

När jag ändå hade satt igång med cykelbelysning så kändes det lika bra att fortsätta. Ingrid har ju en modern "navdymo" i sin primära cykel, men denna har — på sin höjd — fungerat till och från det senaste året, och nu tänkte jag att det — inför mörkare/kallare tider — var lägligt att försöka finna orsaken.

Lyckligtvis slapp jag öppna upp navet. Multimetern visade att det kom spänning när jag snurrade på hjulet, så felet satt inte där. Jag hann sedan faktiskt skruva upp själva lyktan innan plötsligt den verkliga orsaken stod klar för mig. Kontakten från lampan. Det såg fruktansvärt ut inuti den. Det var liksom spretande koppartråd som till synes låg helt kors och tvärs i kontaktstycket.

Istället för att söka efter ny kontakt på nätet så tog jag en smal flat mejsel och separerade koppartrådarna så gott det gick och lade sedan eltejp runt själva kabeln, som alltså i sin tur hade släppt och glappade friskt inuti kontakten. Snabbt fixat, så nu har Ingrid ljuset med sig igen.

fredag 3 oktober 2014

Fredag, v. 40

Hösten med sina typiska färger

När jag hade lämnat av Klara på förskolan och promenerade hemåt passerade jag så klart gärdet, d.v.s. gräsplätten/snurrgungan/lekparken mellan Matematik- och Geografigränd, och jag kunde då inte undgå att lägga märka till att björkarnas löv hade fått årstidens typiska färger. Jag avskyr ju vinter och kyla mer än nånting annat, och hösten är ju som vi alla vet vinterns väntrum, men visst har färgerna en viss lyster. Now, not getting soft, just telling you.

Arbetsdagen med reflektion och lunch

Knappt två timmar senare befann jag mig i stan, redo att börja arbetsdagen. När jag spatserade in i trapphuset hejdade jag mig just innan jag skulle påbörja den sedvanliga ruschen uppför trapporna. Jag tittade på hissen, som många kollegor använder dagligen. Så slog det mig att under de snart fyra år som jag har strosat upp och ner i det här trapphuset så kan gångerna som jag faktiskt varit bekväm och tagit hissen räknas på en hand. Det torde naturligen skvallra en del om att det bor viss spänst inom mig. Ja, som jag brukar säga; jag är ännu ung.

Framåt eftermiddagen hade jag lunch, men då jag faktiskt hade gjort en extremt tidig lunch och käkat gårdagens rester redan vid halv tio så drog jag in på den här måltiden. Gick ner på Konsum och blev såld på småchoklad á "Fem för femton". Snygg produktplacering, jag tvekade inte särskilt många sekunder. Det enda tvekande jag stod inför var just val av fördelning av chokladbitar.

Jag hade allra helst velat ha fem olika, men det visade sig bara finnas fyra olika sorter. Burken just intill var också märkt "Fem för femton" och i den var det helt andra småchoklad. Jag lade märke till att den ena var Cloetta och den andra var Marabou, med deras respektive varianter. Jag förstod att det naturligen inte gick att blanda artiklar ur dessa erbjudanden, då de två konfektyrtillverkarna är klassiska konkurrenter.

Det slutade således med att jag valde ur Cloetta-stället, då Marabou-stället också endast hade fyra olika varianter, och guldnougat blev då här den avgörande faktorn. När jag sedan kom upp till lunchrummet och tuggade i mig chokladen (över ett knappt halvt avsnitt av ny serien Gotham samt en stark kaffe) avbröt jag mig efter att ha petat i mig fyra olika (sorter) och lät den sista ("Sportlunch") ligga kvar på bordet. Den fick göra någon annans lycka, tänkte jag, i mitt stilla sinne.

Snurrgungan med chokladbollar

Klockan var fem över halv sex på kvällen när jag infann mig vid snurrgungan med ungarna. Det klättrades och snurrades som vanligt i full vals, och jag fick ta gravallvarlig ton för att slippa bli snurrad. När jag själv var ett litet barn var det inga problem, fast nuförtiden känner jag yrseln slå till så fort gungan får upp farten. Jag pallar helt enkelt inte.

Har signal- och balanssystemet fått sig en törn på senare dagar i livet? Fungerar människan så överlag? Kanske, jag vet inte riktigt. Det är dock lite märkligt, då jag inte direkt är typen som drabbas av åksjuka. Nå. Klara och granntjejen hade i alla fall bakat chokladbollar, och dessa hade vi med oss hit till snurrgungan. Trots att inte middagen hade inmundigats ännu så tryckte jag ett par stycken, och ungarna gjorde så klart detsama.

Pizza för en hel familj

Ingrid beslutade att det var pizzafredag, så jag fick uppdraget att åka ner till AliBaba och hämta härligheten. En stund senare serverades det i köket. En iskall öl fick ackompanjera denna italienska härlighet. Det var ett tag sedan vi gick från vår klassiska blandning (50/50) av Ihab och Kebab till familjepizza Capricciosa. Jag kan inte riktigt sätta fingret på övergången, men jag tror att Klaras tillväxt kan ha haft finger med i spelet. Att dela tre på två pizzor fungerade inte längre riktigt lika bra.

Nytt fett till framhjulsnavet

På kvällskvisten följde jag upp projektet med navet till framhjulet på militärcykeln. Alla delarna var nu rengjorda och det var bara att börja smörja upp på nytt. Litiumfett av sprayvariant, fick det bli. Nånstans känns det spontant som att den — snäppet fastare varianten på burk (d.v.s. ej spray) — av litiumfett är bättre tillämpbar just när det kommer till cykel, men nu fick det bli så här. Sprayvarianten påminner ju lite grann om vispgrädde på sprayburk just när den kommer ut, men troligtvis härdar den åtminstone en gnutta över tid.

torsdag 25 september 2014

Torsdag, v. 39

Navet, blankt och skinande

Klockan var ungefär tre minuter i sju på förmiddagen, och jag hade just ställt och låst cykeln vid den mer eller mindre klassiska björken, utefter Rådhusesplanaden. Jag tittade på bakhjulsnavet och drog stolt på smilbanden. Det här hade jag gjort riktigt bra. Ja, det var ju under gårdagskvällen som jag sprayade på klarlack i etapper. I jämförelse mot hur det såg ut innan var det här verkligen en sann fröjd för ögat. Nu är det bara att hoppas att detta håller rosten borta.

Då originalfärgen (i samspel med det bisarra lager av solkig olja/smuts som jag nu skrubbat bort) tydligt har lyckats hålla navet sånär som rostfritt i säkert över ett halvt sekel, ja då är det bara att hoppas att CRC Klarlack gör jobbet, åtminstone fram till nästa uppfräschning.

Det fylliga vinet, på rekommendation

När jag hade slutat för dagen och kommit hem lät Ingrid avslöja att det skulle bli nåt schysst till middag, och hon behövde ett fylligt rött vin till matlagningen. Efter att hon hade varit in och storhandlat på Maxi (jag orkade inte följa, känner mig alltid överflödig där inne) sprang jag in på Systembolaget. Då jag är i det närmaste urkass på viner gick jag raka spåret fram till en ung man med butiksklädsel. Jag frågade genant om han hade god koll på viner. "Nej!", replikerade han, varvid han genast skrattade till som att förklara att han skämtade. Visst kunde han ett och annat om viner. Han frågade vad jag ville ha. Jag sa kort som det var, att jag hade blivit skickad med en order om att köpa ett fylligt vin, och att det gärna (min egen inflikning på ordern) fick vara billigt.

Butiksexpediten högg tag i en flaskas som han sa att var att rekommendera om det fick kosta sisådär en hundralapp. I nästa sekund vände han sig mot hyllan bakom sig och plockade därifrån fram en annan flaska. Sekunden som följde kastade han upp flaskan i luften och lät den snurra ett helvarv, och fångade sedan upp den mjukt i handen. Under tiden berättade han om vinets karaktär och smaker. Där stod jag, fortfarande halvt om halvt fast i scenen när han snurrade flaskan i luften, fastän det var för flera sekunder sen, och nu pratade han visst om eftersmaker. Herre jösses, vilken ståtlig karl och försäljare. Han kunde verkligen allt, kändes det som.

Den här mäktiga mannen hade hunnit in på den tredje flaskan när jag bröt in och sade att den andra flaskan han kikat på (den som han hade snurrat i luften) skulle bli alldeles utmärkt. Sedan tackade jag så innerligt för god hjälp, och rörde mig i maklig tempo mot kassalinjen. The Black Shiraz (nr 6131) blev det alltså. Tala om stil han hade, den där killen på Systembolaget.

Lokala inköp och postpaket, en salig blandning

Låt mig summera dagens inköp. När jag slutade för dagen blev det först och främst en termometer och ett gäng RJ45-kontaktdon för nätverkssladdar. Alla har vi väl någon gång lyckats bryta av den där plastpiggen i nätverkskablarnas ände, med som följd att kabeln liksom sitter löst i dator/router/switch. Kabeln får kontakt, men drar man i den så åker den ut, liksom. Nu när jag har införskaffat ett par modulartänger känns det lägligt att ta steget och lära mig använde en. Jag vet med mig att jag har minst en nätverkskabel med sådan klassisk halvtrasig kontakt liggande, i nån av mina pojkkartonger. En självhäftande utetermometer som ska sitta utanför köksfönstret blev det också. Kylan kommer.

Vidare, mörkret kommer och det känns inte direkt lockande att stå ute på parkeringen och dona med montering av extraljus i snö och kyla, så det är lite nu eller aldrig. Det fick då bli nu, så på eftermiddagen åkte vi ut till Biltema och köpte ett par nätta ljus och ett kit med relä och kablage, plus en sådan plåt som man fäster bakom registreringsskylten. Nu var köpet gjort, så monteringen är troligtvis inte långt borta, fast inte just idag blev det.

Slutligen, i brevlådan låg två sådana där härliga små postpåsar med kinesisk tullstämpel. Den ena innehöll en schysst kabelskalare med färdiga jack för vanligt förekommande dimensioner, och det andra var en innovativ hållare för mobiltelefon som går att fästa i kamerastativ, d.v.s. den skruvgänga som är standard för sådana. Dessutom följde det med ett litet sådant gorillapod som man faktiskt kan ha nytta av. Det var inte många kronor jag hade betalat för de här produkterna. Oj oj oj, Kina levererar, med stil och finess.

Middagen, med närproducerad sallad

Så var det dags för den omtalade middagen, kryddad med rödvin. Kan inflika att Ingrid blev jättenöjd med vinet. För en sekund trodde hon att jag var andlig då hon faktiskt hade läst att det gärna fick vara ett australiensiskt vin till just den här maträtten, fast hon hade tyckt att det skulle bli för mycket för mig att ha i minne när jag gick in på Systembolaget, så hon hade nöjt sig med att ge mig "fylligt" som ledord. Nå, ett australiensiskt vin hade det trots allt blivit. Succé. Käket var också underbart, och till detta hade hon varit ute och plockat in vad som antagligen är säsongens sista sallad, direkt ifrån bakgården.

Kvällsmys med Ingrid, och katten

På kvällen efter att Klara hade somnat blev det soffläge för mig och Ingrid. Gustaf fanns också med i bilden, såklart. En Bond-film från åttiotalet med en ung Kim Basinger gick på TV12. Vi kollade med halva ögon, ungefär dito halvintresserade. Jag hade min Eee i famnen och försökte komma ikapp med mitt skrivande, samtidigt som jag betraktade samtida händelser runtom i världen.

onsdag 24 september 2014

Onsdag, v. 39

En sen lunch och vemod

När jag slutade cyklade jag genast hem. Det tog faktiskt ett tag innan det slog mig att jag kände mig lite illa till mods. Så förstod jag varför, jag hade — i all hets — missat att få i mig nåt i lunchväg. Nå. Jag blev sugen på en billig klassiker och dundrade därför ner på Maxi. Jag hade först tänkt tonfisk, men såg då att nyckelhålsmärkt makrill (3x125g) dumpades för ett schysst kampanjpris, endast en tjugolapp. Jag högg ett sådant 3-pack och sprang vidare ner mot nudlarna. Jag såg en stor kampanjaffisch; 5 st för 15 kronor. Tre kronor per nudelpaket var helt rätt kurs, på en onsdag.

Vad som retade mig var dock att fyra av de fem nudelpaketen gick in för en lägre peng än det sista, så slutnotan blev några kronor dyrare än vad (35 kronor) jag e tänkt mig. När jag kommer till självutcheckningen väljer jag att gå till bemanningen istället för maskinen, då jag var sugen på svar, om än det rörde sig om enkronor. Jag lade snabbt fram mitt ärende för tjejen som stod där, och sade att jag hade erfarenhet av att stafflingspriser ibland inte syns förrän på sista betalningsskärmen. Hon sade då att det mycket väl kunde vara så även i detta fall. Jag tackade och tog några steg över till en självbetjäningsmaskin. När jag kommer till skärmen var jag ska godkänna och slutföra köp är summan emellertid fortfarande densamma som på min skanner. Jag sade givetvis till.

En ström av kunder byggdes upp och jag kände mig med ens modstulen. Expediten som jag nyss bollat med blev upptagen, men förstod dilemmat och var snäll och tog upp telefonluren och försökte få assistans. Där stod jag, stillastående, ifrågasättande några ynkliga kronor hit eler dit. Patetisk, var jag kanske egentligen. Nå, snart kom en assisterande expedit till undsättning. Jag förklarade min situation. Den här tjejen hade koll på läget. Hon kunde snabbt konstatera att fyra av mina paket kom från en "fem för femton" deal, medan det femte paketet kom från en "fyra för femton" deal, vilket gjorde att allt som allt gick inga mängdrabatter ö.h.t. in.

Dra mig baklänges, tänkte jag, och ursäktade mig. Jag småsprang tillbaka till hyllan, och konstaterade snabbt att det mycket riktigt var jag som hade misstagit mig. Den ena skylten läste "fem för femton" medan den andra läste "fyra för femton" med exakt samma typsnitt och storlek på texten, vilket hade fått min stressade gärna att ta det som kopior av samma skylt, med samma ingress och innehåll. Suck, nu hade avföringen träffat takfläkten och jag stod uppenbarligen mitt i rummet.

Jag tog ett paket av det billigare märket (fem för tjugo) och gick tillbaka till självutcheckningen. Nu hade ytterligare kunder tillströmmat. Tjejen förstod emellertid dilemmat, och ringde snabbt efter assistans. Snart kom en till expedit, och jag blev bollad till kassan bakom. Nu var allt i sin ordning, och jag kunde betala. När jag gick i lobbyn mot entrén/utgången kastade jag ett getöga på kvittot. Trettiosex kronor och nittio öre. Jag kunde fortfarande inte få ihop det. Då såg jag det. Raden. En påse, en krona och nitto öre. Jag — i mitt stilla sinne — hade ju tänkt att antingen bära allt i djupa fickor, alternativt göra som mamma och mormor lärt mig, nämligen stoppa artiklarna i sådana gratis transparenta fryspåsar som i regel finns framför kassabandet, och således bespara mig dessa uppemot två kronor, för att inte tala om miljön.

Nå. Nu hade någon av de inblandade expediterna — i hela den här hysterin — slängt in mina varor i en kasse, och den som slutligen fullföljde mitt köp hade då tryckt på tangenten för en sådan kasse, och jag hade också fått betala för den. Järnspikar. Medan jag promenerade efter gången räknade jag, i mitt stilla sinne. Jag kom snabbt fram till att jag hade sparat tid (och således troligtvis pengar) genom att bara flyga igenom hela sessionen, utan att överanalysera "mishaps" så djupt och innerligt. Allra bäst hade givetvis varit om jag hade varit på alerten och sett skillnad på skyltarna ("fem för tjugo" / "fyra för tjugo") från allra första början. Då hade jag betalat rätt, och varit hemma på nolltid. Nå. Nu blev det inte så. Suck.

Väl hemma igen spatserar jag vägen från parkeringen till vår hyreskåk. Jag springer då på ingen mindre än mamman till en av gårdsungarna, närmare bestämt den tjugofemåring som stod i centrum för historien med den där iPhone-laddaren och middagsbjudningen, för [vad som börjar bli] ett par veckor sedan. Och nej, jag har ännu [till denna dag] inte fått in 189 kronor på mitt bankkonto. När jag pratade med mamma i telefon häromveckan berättade hon att hon hade läst hela historien på min blogg, varvid hon fnös, och tyckte det var hutlöst hur någon bjöd på korv och potatismos och förväntade sig närmare tvåhundra kronor som någon slags outtalad vedergällning. Ja, jag ljuger om jag säger nånting annat än att jag känner mig vanhedrad och mentalt våldtagen. Ja, jag ljuger om jag sa nånting annat än att jag tänker tillbaka på det som har inträffat, flera gånger i veckan.

Nå, nu möttes alltså våra vägar, just utanför hyreshuset. Hon gick där med sin hund. Först hälsade vi instinktivt men sedan tog jag mod och klämde ur mig ett "Duuu... förde du över dom där pengarna?", varvid hon ganska snabbt replikerade "Jooo!", utan att blinka med något av ögonen. Jag höll skenet uppe och sade att jag dessvärre inte hade sett någon överföring, och frågade vänligt om hon kunde "dubbelkolla" det vid tillfälle. "Jo, men nu ska jag på möte!", löd svaret. För mitt stilla sinne fick jag genast hellre en association till Försäkringskassan eller socialkontoret) än till något styrelsemöte. Det var nånting allmänt med känslan för likviditet och/eller betalningsmoral i detta hela som klickade oerhört dåligt. Suck. Våra vägar skiljdes åter. Suck. Det blir såklart lite extra jobbigt när barn är inblandade.

En halvliter blod och en t-shirt för besväret

Efter en "lunch" fylld av tragik och vånda fann jag det lägligt att nyttja sista stumpen tid innan Klara skulle hämtas till att dundra ner på Blodcentralen för att få mig en gratis t-shirt, det började trots allt bli X antal månader, sen senast.

Allt gick fina fisken, och det kändes uppriktigt som jag var uppe från britsen innan jag ens hade lagt mig. När jag kom ut till receptionen bad jag mannen där bakom helt enkelt att välja färg på t-shirt åt mig, eller jag sa åt mig att ta den färg som det fanns flest kvar av, med som syfte att det inte skulle bli svart på någon färg.

Dagens paket från Kina

Spontant, helt apropå ingenting kollade jag sedan posten och såg att jag hade (oväntat, ens?) paket från Kina, i lådan. Detta innehöll ett digitalt skjutmått. Jag provkörde och det kändes som att produkten höll måttet. Dessvärre hade jag inga av Johanssons passbitar till hands, men en gammal kupolmutter från en av de äldre militärcyklarna fick tjäna syftet. Det är vanligtvis en 14 mm nyckel man skiftar dessa bultar med, och skjutmåttet gav mig 14.02 mm. Ja, en helt skaplig felmarginal, vill jag faktiskt tycka. Jag hade trots allt betalat en riktigt futtig peng för produkten.

Baknavet: Fulländningen

Ja, tillbaka till navet då. Det gick ju finemang nu senast, men delar a färgen flög ju vid borstning, så nu hade det blivit dags för lite påbättring. Faktum var att jag susade in för att handla denna redan tidigt på eftermiddagen, just efter blodlämningen, men när jag klev in i butiken blev situationen som så att jag istället för att dundra hem och lacka cykeln kom att förflytta mig från korttidsparkeringen (fem minuter) utanför gallerian och över till Parketten. Kort därefter skulle jag rida runt i uniform i ytterligare ett par timmar, innan det blev hemgång på riktigt, nån gång vid femsnåret.

Nå, när jag väl var hemma satte jag mig i hobbyrummet med cykel ifråga väl ställd uppochned. Det var bara att tuta och köra. Jag har — i sanning nu — aldrig klarlackat förut i hela mitt liv, så jag hade inga direkta referensramar att gå efter. Jag sprättade ett oöppnat paket stålborstar som jag haft liggande ett par år, och gnuggade sedan på utmed ekrarnas infästning, var den kvarvarande smutsen var som värst. Alltmedan processen fortgick badade jag allt med industriell aceton. Slutligen gasade jag på med klarlack från CRC. Sedan fick allt stå. Under kvällens gång drog jag på med ytterligare ett par lager, i omgångar, och jag tror bestämt att det hann bli fyra lager klarlack innan jag slutligen somnade in.

tisdag 23 september 2014

Tisdag, v. 39

Konstaterar att sommaren är slut

Jag gick och lämnade Klara vid åttatiden i förskolan på förmiddagen. Riktigt kyligt var det, brrr. När jag var på tillbakavägen passerade jag "Gärdet", d.v.s. plätten mellan Geografigränd och Matematikgränd (var bl.a. "snurrgungan" med tillhörande snabbanlagda lekpark ryms) och jag noterade att gräset hade en vit färgton. Brrrr. Frost, på riktigt. Jag gick ner på huk och dokumenterade flitigt eländet. Snart dags för långkalsonger. Suck.

Framskärmen fästs ordentligt

Den senaste tiden har jag rott i hamn flera framgångar när det kommer till min ärofyllda militärcykel, nämnvärt en uppfräschning av navet i bakhjulet. Nå. När själva drivlinan gick så ljudlöst kom jag istället att lägga märke till andra ljud. Märkbart ett smattrande spel som jag snabbt spårade till att härröra från den främre stänkskärmen, eller rättare sagt dess infästning till den lilla bygeln som kommer från navsidorna. Där fanns ett kännbart glapp.

Att dra åt muttern visade sig vara lättare sagt än gjort. Faktum är att det gick lika dåligt att lossa på dito. Fastrostad, helt enkelt. Suck. Jag drog med en flatmejsel med som följd att själva spåret i skruven vreds ur totalt. Suck. Jag sprang och hämtade två hjälpmedel, varmluftspistolen och multiverktyget. På den sistnämnda satte jag en liten kapskiva. Det här skulle vara första gången jag provade en sådan. Wow, vilken kraft. Jag skar inuti skruvens befintliga spår, liksom för att göra det djupare, och således minska risken för att massakrera spåren med mejseln.

Avslutningsvis gick jag lös med varmluftspistolen på högsta effekt. Seda tog jag en 9 mm nyckel om muttern och en spårbit i spärrskaft och tog i för kung och fosterland. Det var inte så att det plötsligt släppte och blev lätt, utan det gick i sanning ruskigt trögt i princip ända till sista gängan, men jag fick ut den. Framgång.

Först var jag nu inne på att hitta en ny lämplig kandidat för skruv/mutter, men kom snabbt på att det här kanske trots allt var ett gyllene tillfälle att få mitt livs första skarpa nytta av den där blindnittången jag köpte. Nå, i sanning har jag faktiskt två blindnittänger. När jag hade köpt min första (Rapid RP10) hade jag vissa "problem" med att få till det med nitarna så för en kort stund trodde jag att jag hade lyckats ta sönder verktyget. Jag förbannade mig och beställde en billig nittång från Kina över eBay. Sen fick jag ordning på Rapid-tången som jag trodde jag tagit sönder. Så, i alla fall, nu har jag en Rapid-nittång och en Kina-nittång. Dom är i princip identiska, det är endast märket som skiljer dom åt.

I varje fall, jag gick och hämtade Kina-nittången (som låg närmast till hands) och laddade den med rätt pipa och sedan en saftig nit. Pang, lät det, när jag siktade och avfyrade salvan. Efter andra handtaget ("rekyl") som knipsade av niten hade jag resultatet, en klockren nit som höll skärmen riktigt stadigt på plats, och utan dallrande spelrum. Wow. Just stänkskärmar känns som en sådan del av cykeln som sällan monteras av/på, så i det här fallet var nog popnit ett ypperligt val. Jag var nöjd, och ännu en framgångssaga var född.