Textmässigt egensinnad~: rex

Visar inlägg med etikett rex. Visa alla inlägg

torsdag 21 augusti 2014

Torsdag, v. 34

Dagens inköp

Ett hyggligt kampanjpris fick mig att slå till och köpa ett microSD-kort med adapter, vilket slutligen kommer att landa i Klaras egna mobiltelefon, en Samsung Galaxy Mini (f.ö. min allra första smartphone, inköpt 2011) som tyvärr har fått stå utan minneskort, vilket bl.a. omöjliggör fotografering.

Dagens affär

Oj oj oj. Inte är det varje dag man får besök över länsgränsen. Det var nu i början på veckan som det ringde på min telefon ganska sent på kvällen. Det var en kvinna från Kramfors som hade sett min annons och sade sig vara intresserad. Hon höll vad jag förstod det på med att reparera en cykelkärra, och i hennes fall var det då framhjulet som var intressant. Hon frågade försiktigt, men förstod att jag inte ämnade sälja detta löst, utan att det liksom ingick i den redan ack så generösa prissättningen. Nå. Hon var med på noterna och berättade då att hennes väninna skulle ha vägarna förbi Umeå på torsdag, och att det då skulle vara bra om hon kunde hämta den. Javisst.

Så kom denna torsdag, och jag och Ingrid var faktiskt ute och snurrade när de ringde. De snurrade tydligen runt på Ålidhem och försökte hitta rätt adress. Nå. Vi gav så tydlig beskrivning som vi bara kunde och satte genast kurs hemåt. Då vi svängde in på Amanuensvägen såg vi genast Volvon ute på plätten framför vårt hus. De hade alltså hittat hela vägen. Utanför gestaltade sig två glada ångermanländska damer, och dialogen började. Cykeln spändes fast på deras krycka och vi skrattade gemensamt åt att cykeln nu skulle få färdas över länsgränsen. Kul att dess historia nu på nytt skall skrivas om.

Den ena kvinnan (gissningsvis ledaren) tar upp plånboken och håller fram tre hundralappar. "Visst var det trehundra?", frågade hon. Jag mindes genast att jag först hade lagt ut cykeln på Blocket för trehundra kronor, men då intresset hade varit svalt slutligen hade lagt upp en annons på Citiboard med endast tvåhundra kronor som utropspris. Antingen var kvinnan (som ju var sändebud) genuint osäker, eller så hade kvinnan som jag pratat med över telefon läst annonsen på Blocket, med det ursprungliga priset.

Nåväl, i vilket fall som helst så valde jag här att agera på gentlemannamässigt manér, och svarade att hon gott kunde behålla en hundralapp; tvåhundra kronor blev jättebra. Jag hade trots allt själv inte betalat mer än så för cykeln när jag gjorde den där storslagna affären med min kollega i början på sommaren, och då var cykeln dessutom komplett, till skillnad från nu när jag har plockat dess bakhjul/navväxel till förmån för Ingrids flickcykel. Kvinnorna verkade helnöjda, och vi tog farväl. En affär är — som de allra flesta känner till — bäst om båda parterna är nöjda vid dess utgång.

Dagens hämtning

På eftermiddagen hämtade jag Klara från förskolan. Hon var på superbra humör och sparkade sin väg fram. Herre jösses, så fort tiden går. När lärde hon sig att "kickbajka" så smidigt, till exempel? Hon var ju nyss våran lilla bebis. Tidens räkneverk går onekligen inte att stoppa. Vi blir bara äldre och äldre, allesammans.

Dagens återlämning

Det var den 11:e juli som jag knallade in på Cykelverksta`n på Ög och frågade lite försiktigt om de inte kunde hjälpa mig att få tag på ett 559-hjul. Det här var när jag fortfarande hade en idé om att jag kanske med relativt billiga medel kunde styra upp det så att både den orangea Rex-cykeln och Ingrids DBS blev kompletta. Karln hade varit hygglig och skickat med mig ett hjul som han nyss hade fått in. Jag skulle få felkolla det i lugn och ro hemma, och komma in och betala för det om det höll måttet och gjorde jobbet. Nå. Jag hade ju då kommit hem och snabbt konstaterat att det var ett 622 mm (28") hjul som jag hade fått med mig, vilket definitivt inte skulle fungera.

Nå, jag hade sedan tänkt om och börjat fundera på om jag inte istället skulle ta tillfälle i akt och uppgradera Ingrids nuvarande primärcykel från dess nuvarande Nexus 3 (antal växlar) till detta Nexus 8. Jag hade emellertid sprungit på patrull i form av ett litet spelrum i navet. Då min erfarenhet av Nexus-system är begränsad och jag dessutom hade fått detta hjul på lån så hade jag inte velat börja skruva i det, utan det hade istället fått ligga på balkongen, och sommarveckorna hade gått.

Nå, lite skamset gick jag nu denna torsdag in och beklagade att jag hade dröjt ~1½ månad med att komma tillbaka med mitt hemlånade hjul. Mannen skrockade och sade att han hade glömt bort mig. Han satte sedan hjulet i ett skruvstäd och drog åt ett par varv på ena sidan, varvid det spel som jag tidigare blivit skrämd av var som bortblåst. Nu fattades bara två ekrar, förutsatt att växelmekanismen var intakt. Var hjulet intressant ändå? Tvåhundra kronor kunde jag få det för. Detta var ju onekligen ett generöst pris, om man ser till det faktum att bara navet (utan fälg och ekrar) kostar sisådär 1300 kronor. Jag har emellertid för mycket annat att tänka på idag, så jag tackade så mycket och sa att jag skulle räkna lite på vad slutsumman (främst inkl. växelreglage för styret) för operationen skulle landa, och sedan ev. återkomma om det blev aktuellt.

Dagens projekt

Vid middagstid plockade jag upp delarna som utgör min svarta militärcykel från bakgården. Det regnade, så balkongen kändes som en bra plats för skruvande, dagen till ära. Dessutom var det lättare att hålla reda på de mindre delarna på balkongen än i gräset. Jag blev först lite skrämd, det var ganska länge sedan jag monterade isär framgaffeln och styrstången, och trots att jag har alla delarna i säkert förvar så kom jag definitivt inte ihåg monteringsordningen för tillhörande brickor och kullager.

Det blev då en sann fröjd att visuellt kunna återkoppla till den där julidagen då operationen gick ner, var jag fann två tydliga foton som visade exakt i vilken ordning bitarna skulle sitta. Det hela gick som en dans på rosor. Med hjälp av ståltråd blev det också busenkelt att föra tillbaka handbromskedjan igenom styrstången och framgaffeln.

fredag 27 juni 2014

Fredag, v. 26

Sista dagen hos dagmamman

Den stora dagen var då kommen. Fredag och Klaras sista dag hos Greta. Oj oj oj. Som sagt, tiden har verkligen gått fort. Klara var bara i tvåårsåldern när hon började spendera dagarna hos denna kvinna, och vid den tiden var hon minst av barnen. Idag är hon äldst då hela den ursprungliga flocken successivt flugit ut och börjat förskolan, en efter en. Nu är det så Klaras tur. Sånt är livet, antar jag. Allting har sitt kretslopp.

Nåväl. Ingrid hade varit uppe med tuppen och bakat en smarrig tårta. Så, med en blomma och tårtan vandrade vi över till Verkmästargränd, klockan var då strax före halv nio på förmiddagen. Efter en pratstund på gården tog jag och Ingrid en tur ut till McDonald's var det blev frukost i form av klassiska Mc'Toast. Varje gång jag äter dessa tänker jag tillbaka på just när jag och Ingrid anlände till Uppsala inför reggaefestivalen, sensommaren 2010. Oj oj, vilket äventyr det var.

Shimano Nexus 7: Del 2

Så, igår hade jag slutligen gett upp projektet då det visat sig att jag antingen fick en opålitlig vajerspänning eller så alltför kort kort vajerväg för att nå alla sju växlarna. Jobbigt läge. Nå. Då jag satt på baksidan och filosoferade slog det mig plötsligt att det kanske gick att kringgå att tvingas köpa ett nytt reglage med längre vajer, trots allt. Själva vajerhöljet var ju faktiskt lite onödigt lång för den här förhållandevis lilla cykelramen. Själva spänningsspannet utgjordes ju i och med den där genomföringen (som jag plockat över från REX-cykeln) mellan två punkter; växelreglaget. Så, om jag förkortade vajerhöljet så borde jag [såvida jag nu hade fått fysikens lagar rätt lagda för mig; i mitt stilla sinne] kunna få en kortare stump vajer att utgöra samma jobb som en längre. Det föreföll logiskt, och jag beslöt mig för att ge det en chans. Jag hade trots allt ingenting att förlora.

Jag plockade alltså fram en rejäl avbitartång och jobbade mig runt vajerhöljet nedtill. Den som trodde att växelvajerhölje består av endast plast (jfr. höljet runt vanlig kopparledning) trodde fel. Innanför den svarta plasten/gummit(?) går det ett dussintal hårda små ståltrådar längst med höljet, detta för att stärka upp det. Jag fick kämpa lite, men efter en stund hade jag kortat ner höljet en dryg centimeter. Jag gav upp försöket att trä över den lilla metallkoppen som ska utgöra vajerns ände då det visade sig alldeles för pilligt, och lät istället nämnda genomföring utgöra en slags kopp. Förhoppningsvis skulle detta ändå hålla ett tag.

Jag trädde som sagt på allt och skruvade nu fast den lilla slutmuttern en knapp centimeter ifrån vajerns ände. Jag ställde växelreglaget på 4:ans växel och Ingrid (som stod vid bakhjulet och inspekterade) meddelade att jag hade träffat bull's-eye; jag skulle inte ens behöva finjustera (muttern). De två röda märkena låg så när som på millimetern intill varandra. Jag var obeskrivligt nöjd och drog snabbt åt kupolmuttrarna tillfredsställande hårt och bad Ingrid ta jungfruturen. Hon gjorde så, och alla växlarna gled in klockrent. Oj oj oj, vilken nöjd existens som levde bakom mina glasögon, i denna stund. Framgången var ett faktum.

Avslutningsvis bestämde jag mig för att ge mig på låset. Nyckeln var av allt att döma borttappad sedan många år, för metallvippen var rejält fastspänd med två buntband, uppenbarligen för att man inte skulle glömma av sig och låsa den, utan nyckel att låsa upp med. Hur svårt kunde detta vara? Låset var av den klassiska modellen "Click" från den svenska låstillverkaren "Basta", och efter lite Googlande fick jag fram att det inte var några större konstigheter. Själva vippen var hur simpelt som helst. Jag behövde inte ens något verktyg. Den lilla svarta plastknoppen på toppen gick att dra av med handkraft och sedan kunde man skjuta hela vippen baklänges och så trillade den helt enkelt ut. Där eliminerades risken för att råka "baklåsa" cykeln. Nå. Om jag eller någon annan vill sätta dit en ny cylinder av denna typ (om de nu fortfarande tillverkas) så kunde det vara bra att få ut den gamla. Detta visade sig vara lite svårare. Nå. Det cylinderformade — fjäderspända — "paket" som höll och navigerade nämnda vipp lossnade väldigt enkelt. På cylindersidan var det värre. Nåväl. Efter en smärre misshandel med dorn och hammare lossande slutligen även detta.

Shimano Nexus 3

När vi nu hade fixat till Ingrids gamla flickcykel så tänkte jag att det kanske var lika bra att även se över växelinställningen på Ingrids "vuxencykel" (den 28" Crescent som hon cyklar på idag), i synnerhet då hon själv klagat på att nån av växlarna strulat en hel del. Även denna har nämligen ett Shimano-system för växling, fast här ett Nexus 3, vilket som namnet antyder erbjuder tre växlar, även här rakt styrda inifrån navet.

Den briljanta guide som hade hjälpt mig på traven med hur man kalibrerade den sjuväxlade modellen (ovan) hade nämligen också enkla anvisningar för justeringar av — det sjuväxlade — storasyskonet. Inte heller här var det några konstigheter. I ett nätt litet displayfönster (nere vid navväxeln) visade en gul fläck som man alltså skulle få att stå mittemellan två vita streck (också i detta nätta lilla displayfönster). Justeringsskruven satt direkt på navet, vilket gjorde det hela nästan lättare än på Shimano 7. En åttaåring hade fixat det.

Tyvärr visade det sig snabbt att jag olyckligtvis hade [åter]fäst vajern en aning galet den där gången i vintras (då jag tog ner cykeln i hobbyrummet och tog lös vajern ur höljet för att söka få ett fysiskt grepp om varför reglaget envist frös fast så fort temperaturen sjönk ner till minus), så inte ens när jag nu skruvade ut justeringsskruven maximalt hamnade den gula fläcken en bit utanför den önskade mittpunkten. Suck. Ända sedan detta [mitt onödiga] ingrepp har alltså växlarna strulat för hustrun. Stackaren. Nu hade jag iallafall bot. Jag justerade vajern sisådär en halv centimeter och återfäste plastskyddet, och sedan var det snabbt justerat med nämnda skruv så låg den gula fläcken precis i mitten. Man använder förresten [FYI] 4:ans växel som utgångspunkt när man kalibrerar detta system.

Eftermiddagen

Jag hade lite skrivande att avverka, och sökte min väg ner till Bölesholmarna, var jag slog mig ner på en bänk i eftermiddagssolen. Min lilla Eee 1015PN följde med, då jag i detta läge ville ha ett QWERTY för bästa möjliga flow. Inga konstigheter. Jag slängde upp en videolänk med Ingrid & Klara (över Hangouts) och visade de vackra vidderna.

Hon nickade, men tyckte att jag borde ha tagit dem med mig. Jo, det borde jag såklart egentligen ha gjort, fast jag hade känt att jag behövde ta mig en timmes stillsamhet framför tangentbordet, i detta då. Typiskt. Vi fick sikta in oss på en gemensam familjeutflykt ner till denna gemytliga plats vid senare tillfälle, helt enkelt. När jag kom tillbaka hem serverades det en härlig lasagne med grönsaker. Oj så smarrigt det var.

Det fruktansvärda diskberget

När vi hade nattat Klara och jag tog mig upp ur sängen hade jag ett hopp om att få en stund över till ett projekt, fast då jag råkade passera köket möttes jag förskräckt av ett berg. Alltifrån tårtan på tidiga morgonkulan, genom lunch och slutligen middagen hade uppenbarligen blivit kvar. Oj oj oj. Jag blev modfälld men orkade inte ta itu med helvetet just för stunden, utan det skulle få vänta i säkert trekvart innan jag slutligen tog tjuren i hornen. Mitt under arbetet fick jag syn på en av kastrullerna.

Den hade drabbats av någon form av inbränning och ett oerhört äckligt mönster hade bildats inuti den. Jag ville bara kräkas när jag tittade ner i kastrullen. Jag tittade bort och fortsatte med andra bestyr (skålar och dylikt), men ögat skulle snart ofrivilligt studsa tillbaka till den där j-vla kastrullen. Så fortsatte det, lite handdiskande av större ting, lite tallrikar och glas in i diskmaskinen, och så ett getöga ner i den äckliga kastrullen, do...loop!

När jag slutligen bara hade kastrullen kvar stängde jag av mitt känsloliv helt och hållet och plockade fram stålull ur städskåpet. Sedan gick jag lös som en blådåre, och blott nån minut senare var kastrullen i nyskick. Jag kastade bort den nu uttjänta biten stålull och slog återigen på strömbrytaren för mitt känsloliv. Det där fruktansvärda mönstret i botten av den brända kastrullen skulle emellertid fortsätta att jaga mig, långt in i drömmarnas värld, denna disiga fredagskväll.

En katt med mjölkningsinstinkterna i behåll

Ingrid brukar säga att Gustaf "bäddar" när han liksom står och trampar på ett ställe (inte sällan en mjuk filt), vilket jag ända från start tyckte lät gulligt, fastän jag inte riktigt förstod begreppets innebörd. Jag tog vid nåt tillfälle upp vår katts [tämligen märkliga] beteende med en arbetskompis som har haft katt i en herrans massa år, och hon berättade då att det här minsann inte var något ovanligt, utan helt enkelt en instinkt från när katten var en liten kattunge och diade från sin mamma.

Gustaf kommer alltså på något sätt [i sitt stilla sinne] ihåg hur han klämde ut mjölk från sin mamma när han var ett litet barn. Jag fann detta häpnadsväckande, om än i själva verket blott instinktivt, och utan faktiskt/aktivt återkallande av barndomsminnen för katten. Nåväl. Denna kväll hann jag slänga upp fotolinsen just när Gustaf hade klättrat upp på Ingrid när hon låg i vardagsrumssoffan. Han bäddade på som vanligt, fast framemot slutet uppstod någon form av missförstånd. Ingrid fick [i sitt stilla sinne] för sig något helt absurt, men visst skrattade jag också en del.

En cykelannons på Blocket

När jag nu slutligen hade fått ordning på Ingrids DBS var det inte så mycket mening med att hålla på resterna av denna REX, om än det är en fin ram. På kvällskvisten slängde jag då upp en annons på Blocket, och intressenterna lät inte dröja länge. Klockan var strax före tio när det hade flaggat på min lur. Nån ville komma och kika. Oj oj oj. Spännande. Jag gick ut på gården och en ung kille kom cyklande över gårdsplanen.

Han kom å sin flickväns vägnar. Hon hade en 26" cykel, fast tyckte att ramen var lite i minsta laget, så nu hade den här killen hoppats på att den här ramen skulle vara snäppet större. Han skulle då helt enkelt kunna flytta över hjulen så skulle det bara vara att tuta och köra. Nå, han tyckte dessvärre att ramen såg ut att vara av samma storlek som flickvännens nuvarande. För att vara på den säkra sidan cyklade han iväg för att hämta cykeln, han bodde visst bara ett kvarter upp.

Han kom tillbaka några minuter senare och vi kunde båda konstatera att det var mer eller mindre på millimetern exakt samma ramstorlek. Även formen var densamma, och t.o.m. färgen. Enda skillnaden var att hans cykel var en Monark, eller om det var Crescent, nu kommer jag inte riktigt ihåg. Nåväl. Det blev alltså ingen affär, men visst hade det varit lite kul med en första spekulant så fort efter att jag hade lagt upp annonsen. Oj oj oj, det blir verkligen spännande att se var det här slutar.

måndag 23 juni 2014

Måndag, v. 26

En aktiv dag

Då jag inte skulle iväg på jobb förrän framåt eftermiddagen tog jag tillfälle[t] i akt och fick lite saker gjorda. Först och främst hade jag idétorka på lunch så jag lyxade till det och åkte ner till Big Boy och tog dagens lunch, vilket råkade vara ett klassiskt skrovmål, dagen till ära.

Efter måltiden åkte jag iväg till Cykel & Skidservice på Haga, var jag — för uppemot en månad sedan nu — har lämnat in mitt lösa 635 mm bakhjul till militärcykeln, detta då jag efter en hel del småpillande ute på balkongen slutligen gav upp projektet att få hjulet spikrakt både i sid- och höjdled. Det sägs ju att man blir bättre, snabbare, och effektivare på att rikta hjul för varje gång, och nånstans i mitt stilla sinne tänker jag mig väl att det kanske inte är allra ljusast att inleda med ett halvsekel gammalt hjul med bucklig fälg i riktigt grov plåt. Eller å andra sidan, kanske är det just det. Nåväl, jag lämnade som sagt in hjulet för uppemot en månad sedan, och nu tänkte jag att det kanske var läge att glida förbi och kolla hur det gick.

Jag kommer ner i källaren på N. Ersmarksgatan sent under lunchtimmen, men det var öppet och mannen bakom spakarna fanns på plats. Han gnuggade sina geniknölar och försökte återkalla vilket ärende jag hänvisade till, och så såg jag hur det tändes en lampa och han gick till ett upphängt hjul som mycket riktigt hade en påhängd lapp med mitt telefonnummer. Han hade tittat lite på det, och jag tyckte även att han mumlade att han hade skruvat lite, men sedan hade det inte blivit mer. Fälgen hade ju sina bucklor, tyckte han. Jag poängterade än en gång att det var lugnt, jag hade ingen brådska, det här var — som jag hade sagt redan när jag lämnade in hjulet — inget akut alls, utan ett sidoprojekt jag hade hemmavid, så han kunde ta hjulet lite i mån av tid. Jag skulle få ett SMS när det var färdigt, och sedan lämnade jag faciliteterna på N. Ersmarksgatan.

Nästa anhalt blev Blodcentralen, NUS. Jag hade visst råkat gå förbi min egentliga termin för blodlämning då jag åkte på en ettrig förkylning just i samband med inställelse, just typiskt. Nåväl, bättre sent än aldrig, och nu gick det av bara farten. Jag valde i vanlig ordning en t-shirt som ersättning för min insats. Gratis kläder är bland det bästa som finns.

Så många frågor, så få svar

När jag kom hem var Ingrid fortfarande på sin praktik, så jag gick runt och rullade tummarna en stund. Så såg jag ett skrivet blad. Det såg ut som en klassisk tankekarta ungefär, och jag blev genast nyfiken. Jag förstod ganska snart vad det var. Det var min älskade Ingrid som förberett frågor inför vår nästa träff med neurokirurgen. Ja, verkligheten är ju så att Klara föddes med Syringomyeli, och trots att kunskap finns så är frågorna fortfarande många.

Nånstans i mitt stilla sinne imponerades jag av hur Ingrid samlat ihop alla sina tankar. Just nu är hon dessutom inne i en period med tydlig oro, till daglig dags. Jag kan relatera, jag hade själv en sådan period när Klara var i tvåårsåldern. Jag ville läsa allt, och försöka förstå. Till sist upplevde jag mest att jag blev snurrig av allt läsande, så jag gjorde en helvändning. Klara hade trots allt föga hjälp av om jag gick runt och oroade mig för nånting som kunde bli ett problem, senare i livet. Nej, bättre att ta vara på nuet då, kände jag.

Fortfarande hade jag full förståelse för Ingrids oro. Även jag är orolig, fast jag försöker att hålla nere det efter bästa förmåga. Sjukdomen är progressiv, men i regel blir symptomen inte riktigt stygga förrän [i många fall] närmare medelåldern, och jag lever då på hoppet om att vetenskapen har nått helt nya höjder om sisådär 30-40 år. Antagligen flyger vi alla runt i små rymdbubblor som i Jetsons då, och i princip allt är möjligt. Varför ska jag egentligen låta oroa mig nu, just idag?

Den storslagna affären

På eftermiddagen stack jag iväg och jobbade. Jag hade redan vid veckoslutet avtalat med en arbetskompis att hjälpa honom att vända hans racerbåt på rätsida inför säsongen, denna måndagskväll. Jag hade kvällen innan fått info om att hjälpsamma gänget skulle samlas på hans pappas gård klockan sju. Jag konstaterade att jag var schemalagd till kvart över sju, vilket kanske inte var optimalt. Jag bollade ord med Fredrik på väg in till stan, och jag förklarade läget. Ja, dom skulle säkert ha hunnit köra igång med projektet, men jag kunde komma så fort det gick. Ja, så fick det tvunget bli.

Passet gick och därefter dundrade jag raka spåret till Fridhem, var mycket riktigt ett par starka killar redan stod på gården. Jag får genast klart för mig att de redan hunnit med vändningen. Min effort var too little, too late, så att säga. Attans. Min och Fredriks deal stod ju i att mot min handkraft (båtlyftet) skulle jag få en gammal militärcykel som legat bakom skjulet i en evighet.

Denna led visserligen [lustigt nog] av exakt samma slags haveri som den som står på gården hemma, det vill säga spräckt vevarm. Ingen pedal kunde således gängas på, och cykeln som sådan var otjänlig. Så, varför var den ens intressant för mig? Jo, den hade hjul, två stycken rejäla 584 mm hjul som den tunga militärcykeln vill ha. Då mitt eget renoveringsobjekt har stått i det öppna skjulet i snart ett år och sett ut att vara ett allmänt vrak har någon inte funnit det bättre än att fräckt nog knycka båda hjulen. Ja, så jävlig är verkligheten.

Så, nu hade jag två militärcyklar med trasig vevarm, men den ena hade åtminstone två par hjul. I mitt stilla sinne tänkte jag att jag kanske kunde gå till nån lite mindre cykelhandlare i orten och fråga om de inte var intresserade av att byta en militärcykelram mot en Fauber-vevarm. Kanske skulle någon svälja en sådan deal. Nå. Nu var jag som sagt sent ut. Nå. Lyckligt nog tyckte Fredde att hans vrak bara stod och tog plats, så jag kunde ändå ta det. Underbart, kände jag, och sa att jag visst fick bjuda han på en öl vid tillfälle istället, vilket faktiskt hade varit den ursprungliga dealen, innan han kom på att han faktiskt kunde ha behövt ett handtag med båten. Nåväl. Det där med båten hade ju löst sig, så. Slutet gott.

När vi gick till skjulet och hämtade fram cykeln gestikulerade Fredrik mot ett annat objekt som låg intill, och frågade om det var intressant, men sedan tillade han att min lilla tjej kanske inte var stor nog ännu, ändå. Objektet ifråga var en orange flickcykel, en mountainbike, av fabrikat REX, med all sannolikhet en 26-tummare. Det var också i denna stund jag plötsligt såg det. Det bakre hjulet. Eller, dess nav rättare sagt. Shimano. Inte vilket som helst heller. Nexus 7, och i synligt toppskick var det också. Det var som f*n, uttryckte jag, och hade då Ingrids flickcykel i åtanke. Den hade ju egentligen bara ett fel, ett havererat baknav. Shimano Nexus 7. Oj oj oj.

Jag förklarade snabbt läget, och följaktligen att jag var genuint intresserad. Fredrik tyckte mest att cykeln stod och tog upp plats, så jag kunde få den för en eller två hundralappar. Jag tog snabbt ordet och sa att jag då bestämt tyckte att vi bestämde det sistnämnda alternativet, jag hade trots allt inte kunnat hjälpa till med båtlyftet, så någon prutmån fanns det inte för mig. Dessutom kände jag att tvåhundra riksdaler var ett oerhört bra pris för cykeln. Om jag skulle tvingas beställa ett splitternytt Nexus 7 så snackar vi andra pengar, och då måste jag dessutom bygga om hjulet själv, vilket förvisso inte är någon konst, men riktningen som hör till är jag inte lika tvärsäker på. Nej, det här var faktiskt ett oslagbart erbjudande som jag p.g.a. Ödet här hade ställts inför. Majestätiskt, om jag får säga det själv.

Jag slängde snabbt upp militärcykeln på cykelstödet, och dundrade hem och lämnade av denna på gården intill det andra vraket. Sedan åkte jag iväg igen, stannade till på Ica Berghem var jag tog ut två hundralappar i uttagsautomaten, och sedan raka spåret tillbaka till Fredriks pappas hus. Jag vet inte om Fredrik var skämtsam eller om det var allvar när han antydde att cykeln hade viss historia för honom också, så att han ogärna såg att den blev ett slaktobjekt, i synnerhet då det faktiskt bara var att tvätta av den och sedan tuta och köra. Nåväl. Jag hade förtäljt min ärliga avsikt med köpet, och han förstod nog.

Ingrids gamla flickcykel har viss sentimental historia för mig också, på sätt och vis. Det var faktiskt hennes primärcykel så sent som 2007, ända fram till den dagen när navet plötsligt beslöt sig för att ge upp. Jag rullade åter hemåt, med ännu en cykel fastspänd baktill. Vilken härlig måndag. Idag hade allting verkligen gått som på räls. På den sena kvällskvisten ställde jag Ingrids flickcykel och denna REX uppochned intill varandra på bakgården, och konstaterade att systemen var exakt lika, med vajerfäste och allt. Skönt, nånstans mitt i allt hade jag hunnit tänka (oro) att det kanske fanns flera olika varianter på Nexus 7.

onsdag 4 juni 2014

Onsdag, v. 23

På kvällskvisten åkte vi in till stan för en social tillställning på Rex. Min kära hustrus syster hade tagit sin Socionomexamen och detta skulle alltså firas med en riktig restaurangmiddag. Flera i sällskapet valde entrecôte. I menyn beskriver Rex själva rätten som "Stor fettinsprängning och smak. Du får Bearnaise, rataouille och körvelsaltade pommes frites till denna klassiska köttbit handplockade från svenska gårdar", och där är jag faktiskt vara villig att hålla med. Gott var det i alla fall. Älskar även den där lyxiga typen av pommes som på inget sätt kan jämföras med den sort som serveras på vanliga hamburgerrestauranger.