Visar inlägg med etikett ålidhem. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ålidhem. Visa alla inlägg

tisdag 12 augusti 2014

Tisdag, v. 33


En synthesizer med anrik historia




Det var i början av det nya millenniet som jag och grabbarna efter en sen folkölskväll promenerade mot Djupviken och sedermera mitt pojkrum, var vi tänkte avrunda. På vägen fann vi nånting otippat, slängt i ett dike. Ett elektriskt piano för barn, eller synthesizer, som musiker kallar den, om än det kanske inte är riktigt juste att låta en uppenbar barnleksak gå som en synth. Nå. I varje fall kommer jag väl ihåg hur vi blev positivt överraskade av att apparaten var laddad med batterier och allt, så resten av vår hemfärd lät vi demo-melodin gå på full volym, och så trallade vi med i takten. Det var tider, vi var så unga och hade sådan gunst. Där trevade vi fram genom den sena kvällen, uppe i Norrbotten.

Den här leksaken hamnade i mitt pojkrum och blev kvar där de kommande åren. När jag sedan flyttade till egen lägenhet är jag faktiskt osäker på om den här hängde med. Ärligt talat lutar det nog mer åt att den blev kvar hemma hos mamma. Nå, det var nu på senare år som min kära mor [IIRC] levererade den till oss. Klara har spelat på ovan nämnda demomelodi så många gånger att jag har tappat räkningen, och ungarna har tjoat och dansat runt till den. Oj oj oj, bara tanken på just denna demo-slinga får det att vrida sig långsamt inom mig. Haha.

Nåväl. Nu skred jag till verket, då det ibland gäller att kunna släppa taget och gå vidare, och istället för att helt sonika slänga elorgeln i soprummet så lade jag ut den på Citiboard för blott en femtiolapp. Idag kom så då en ung kvinna med sin lilla son och plingade på, och de köpte apparaten rakt upp och ner. Underbart att apparaten kan få en ny ägare och förhoppningsvis ytterligare ett femton år av glatt ägande. Om människor spelar boll såhär verkar vi gemensamt för en hållbar utveckling. Två tummar upp.


Alexanders mountainbike




Jag ljuger om jag påstår att jag inte har rört en cykel det senaste året. Nej, jag har pillat en hel del, men det är i sanning mestadels äldre cyklar (nämnvärt militärcyklar), samt mountainbikes med Shimano Nexus-växelsystem som jag har skruvat i. Här kom Alexander dundrade med vad som efter att tjuven stal hans gamla världsmästarcykel (Crescent har blivit hans primära transportmedel, en MTB med kransväxlar.

Oj oj oj. Punktering på båda hjulen. När jag tog loss bakdäcket var jag tvungen att fotografera det för att säkerställa att jag monterade tillbaka det rätt. Jag lade även märke till att pollen(?) lagt sig över hela kransen, och även sånär som varenda eker på båda hjulen, och även kedjan. Cykeln måste ha stått under nåt slags lövkrona, eller motsvarande. Jag frågade faktiskt Alexander men han hade inget svar att ge. Han lät uppriktigt sagt lika förvånad som jag.


Ge-och-ta-hyllan vid Ålidhems centrum




Det var för precis en vecka sedan som jag och Klara var uppe vid ÅC och lade märke till att de hade smyckat ut det lilla grönområdet mellan gamla Ålidhemsskolan och centrumhuset ganska rejält, och dessutom hade de ställt ut en hylla med en skylt/anvisning om att man fick ge och ta saker. Nu när vi flyttstädar har jag faktiskt glidit förbi (senast bara häromdagen) med lite objekt. Idag gjorde jag ännu en sweep, var bl.a. en gammal klenod i form av en Palm Pilot Tungsten T3 lämnades. Den här apparaten anses idag skrattretande i sin prestanda, men man ska ha i åtanke att det var enheter som denna som lade grunden för dagens kultur av pekskärmar.

Vidare, även ett par gamla Nike och ett par Crocs och ett par oanvända glödlampor och lite annat lämnades. Ja, jag får inte glömma den klassiska lurviga mössa som kom hit via Micael för kanske fyra år sedan. Den har sett ett par län och nu kändes det lägligt för den att hitta en ny ägare och bärare. Jag och den goda Micael benämnde mössan som magisk och turgivande så sent som för ett halvår sedan.


Viker fortsättningsvis t-shirts som ett proffs




I flera år har jag satt upp på min [långsiktiga] to-do-list att lära mig att vika t-shirts sådär som de gör i butiker, snabbt och elegant. Jag har vid nåt tidigare tillfälle kastat ett snabbt getöga på nån Youtube tutorial som beskrev momentet, men jag minns att jag då tyckte att det där slutliga "svepet" verkade väldigt komplicerat, och när jag såg det genomföras snabbt och rutinerat hann jag [i mitt stilla sinne] inte riktigt med. Jag kommer ihåg att jag vid detta tillfälle tänkte att jag vid lämpligt tillfälle senare skulle försöka dra ner bildrutefrekvensen på Youtube-videon så att den liksom spelades upp i slowmotion, vilket skulle möjliggöra för mig att följa med i vändningen.

Nå. Idag bestämde jag mig för att jag istället skulle göra ett försök till att vara lite på alerten, och åtminstone göra ett helhjärtat försök att hänga med i full avspelningshastighet. Så, here it went. Jag gjorde helt enkelt som killen i den här videon, och på första försöket blev det någotsånär rätt. Jag var nöjd, och kände genast att jag (läs: min garderob) har en framtid.


Litteratur, musik, och en fjärrkontroll




Det var en torsdag för ett par veckor sedan som jag skänkte min gamla musikanläggning till min älskade Alexander. Vad som sedan slog mig var att jag hade glömt en ytterst viktig detalj — fjärrkontrollen. Faktiskt riktigt schysst att kunna styra (kanske framförallt volymen) via en dosa. När jag ändå var i farten lämnade jag även lite böcker (skönlitteratur, politik och religion om vartannat) och några CD-skivor utanför Karlssons lägenhetsdörr.

Jag smög upp och ner, utan att ge ett ljud ifrån mig, just som jag i regel gör. När jag hade lättat ankar och befann mig på safe distance skickade jag en tweet med en hint om att han skulle kasta ett öga utanför lägenhetsdörren. Just typiskt.


Ett pilotavsnitt som avrundning




Det var ett tag sen jag och Ingrid kröp upp i soffan och gluttade ett avsnitt av nån ny/gammal tv-serie. Ikväll kände vi att det var läge, när jag hade ledig vecka och allt. Som av en slump föll vi på nya serien "The Strain" med tydlig sci/fi-inriktning. Ett slags läskigt virus, och lite vampyrstoff, enligt IMDb.

Omdömena var hyggliga, så trots att jag inte är jätteinbiten i genren så gick vi in i tv-skärmen med öppna ögon. Med facit i hand var det helt okej, för jag har lovat mig själv att inte tycka att nånting är töntigt och avfärda det bara för att det har ett eller flera övernaturliga inslag.


En envis liten nattgäst på datorskärmen




Sent på kvällskvisten fann jag mig själv sittande framför arbetsstationen, skrivande. Jag noterade en fluga som satt mitt på datorskärmen. Jag gav honom inte notis utan fortsatte mitt skrivande.

Sisådär tio minuter senare noterade jag att han fortfarande satt kvar på exakt samma fläck. Jag tog då tillfälle i akt och fotograferade den lilla krabaten. Nån cred kände jag att han förtjänade för att han var så lugn och harmonisk, och inte sådär jobbig skuttande, som flugor på fönsterrutor ibland kan vara.


lördag 21 juni 2014

Lördag, v. 25: Midsommardagen



Dagen inleddes med en tripp ut till Leo's Lekland. Det busades och klättrades ett par timmar, och sedan åkte vi till Frasses på Grubbe, var tjejerna käkade varsitt mål. Själv hade jag ätit resterna från gårdagens grillning innan vi lättade ankar hemifrån så jag var fortfarande proppmätt, om än jag haffade några pommes från Klara. Det stod uttryckligen att kaffe ingick vid köp av mål. Efter maten kom Ingrid med en kaffe till sig, och en till mig.

I mitt stilla sinne blev jag sittande, funderande. Visserligen hade vi köpt två stycken mål, ett skrovmål och en barnbox, men det sägs ju vara skadligt för barn att dricka kaffe. Visserligen säljs barnbox till barn ända upp i tolvårsåldern, och visst finns det tolvåringar som har börjat dricka kaffe, men kanske vi ändå pratar gränsfall? Var vi berättigade till varsin kaffe? Jag satt djupt försjunken i tankar, och var ett hårsmån ifrån att resa mig upp och gå till beställningsdisken och fråga hur de såg på saken. Jag kom emellertid lika fort till sans, och blev sittande där med mitt kaffe.

Nån timme senare hade vi hunnit hem med råge. Jag och Klara promenerade ut på området. Färden gick först upp till skogen, och sedan vidare till den stora parken ovanför Ålidhemsskolan. När det var läge att gå hem var Klara (inte helt ovanligt) tjurig och masade sig vid vart och vartannat steg. Nåväl, sånt hör väl antagligen till.

måndag 16 december 2013

Ålidhem Centrum — i livsmedel sett



Det är snart två veckor sedan Lidl slog upp portarna i stan, och dessutom bara ett stenkast från hemmet. Sveriges nordligaste butik i butikskoncernen, tillika. Ska vi anse oss vara lyckligt lottade? Jag vet inte. Ikväll bestämde jag mig hursomhelst för att kolla lokalerna. Alldeles intill självaste centrumbyggnaden har de alltså byggt Lidl. Det var ju redan 2008 som byggnaden uppfördes, fast sedan lades [olägligt nog] projektet tydligen på is. Här finns lokalpressens summering att läsa.

Nå. Nu har Lidl öppnat och jag klev in. Det hela såg onekligen fattigt ut. Butiken fick både Coop Forum, Ica Maxi, och t.o.m. Willy's att verka helt gigantiska. Lågt i tak, och i mitt stilla sinne kändes det som att jag var i ett stort garage alternativt en replokal, men var fanns trummorna och var gömde sig gitarristen? Jag knallade vidare i den rektangulära butiksytan. Pallar med varor. Billig folköl av okänt (troligtvis tyskt) fabrikat. Jag beslöt mig fort för att jag inte kunde lämna butiken tomhänt, så jag högg en burk lättöl. Den skulle kosta två kronor plus pant. När jag kom framemot kassorna kändes avsaknaden av självbetjäning/utcheckning. Bara två kassor var öppna och det var köer. Suck. Jag ställde burken diskret åt sidan på en hylla och smög förbi kassaledet och gick ut från matvaruhuset.

Jag gjorde då de tjugo-tjugofem fotstegen in till centrumhuset, var sedan urminnes tider (el. då i varje fall så länge vi har bott här) Coop Konsum och Ica Supermarket har logerat på varsin sida av den lilla centrumgallerians norra sida. Jag frågade mig själv snabbt om hur det här skulle bli gångbart. Kan tre butiker slåss om kunderna på en sådan här liten yta? Butikerna ligger i förhållandet av en triangel, med ett lätt stenkast emellan sig. Nej, nånting säger mig att det här kommer att denna nyetablering är början på slutet för någon av butikerna här vid vårt lilla centrum. Frågan är vilken.

söndag 20 oktober 2013

Söndag, v. 42


Studiebesök på förskolan




Ingrid hade styrt upp en inbjudan till någon slags öppet hus som hölls på den del av Ålidhemsskolan som hyser förskola. När vi kom in i aulan var det full konsert. Några lite äldre barn sjöng och spelade inför publik. Fiket hade också öppet. Snacka om stojig söndag. En stund (och några trappor) senare hittade vi till rätt delen av byggnaden. Vi fick kontakt med två fröknar, först hon som skulle "föreläsa" som berättade lite. Sedan kom en annan fröken när vi satt och hängde i soffan. Denna var initiativrik och lockade in oss till ett klassrum. Det märktes att hon hade pedagogiska färdigheter och i största allmänhet god hand med barn. Den vibben kände jag genast. Först var Klara lite blyg, men det dröjde inte länge förrän vi satt ner vid ett Bord och Klara visade vad hon kunde göra med bokstäverna. På ett klassfoto i korridoren kände Klara genast igen två ansikten, dels grannpojken Mohammed, dels en tjej, Mai, som tidigare gått i ett familjedaghem tillhörande samma "grupp" som Klaras. Det här kan nog bli något. Wow. Det är mindre än ett år tills Klara börjar förskolan. Det är således också mindre än två år till Klara börjar första klass. Lågstadiet. Wow. Det är helt vansinnigt så fort tiden går.


Lite fika på stormarknaden




På eftermiddagen for vi först till stan och gjorde ett par återköp, men även ett köp. Sedan stack vi till Ersboda på jakt efter en värmande rattmuff till vintern. Vi slog till och sedan hade vi bestämt oss för att lyxa till det och fika på nåt lite finare ställe än den sedvanliga lobbyn till stormarknaden. Ja, vi tänkte unna oss typ ett sådant ställe där en kaffe kan kosta uppemot en tjugolapp. Den typen av söndagslyx vankades. Jag lyckades dock fälla hela det projektet, då jag kände att muffen inte blev riktigt rätt, så vi fick vända och lämna tillbaka den. Sedan var vi ju likväl i krokarna, så då kunde vi väl ändå ta den där fikan i lobbyn på Coop Forum. Det skulle ju ändå bli en slags omväxling, då vi vanligtvis sitter i Maxis entré. Omväxling förnöjer, och kursen var schysst, för den delen med. Ingrid var väl inte sådär jättenöjd i Oves schackdrag, men hon höll god min. Slutligen, just innan stängning, blev det också en (annan) rattmuff.


Ansiktsmålningen




Vi hade tidigare köpt ansiktsfärg när vi var inne i stan, och på kvällskvisten började vi (nåja, Ingrid var faktiskt den stora konstnären bakom alla ansikten, så äran ska rättmätigt också tillfalla henne) måla så det stod härliga till. Sedan fotograferade vi minst lika hej vilt. Riktigt kul var det. Jag ska också säga att det var också något inom mig som [liksom mentalt] fattade eld utav blotta åsynen av Ingrid som kissekatt, så när Klara vid tillfälle var uppslukad av teven inne i vardagsrummet så passade jag på att lägga an en klassisk variant. Jag är ännu ung, och kan både ett och annat trick.

måndag 2 september 2013

Flytten


Utflytten




Denna måndagsförmiddag stånkar jag på för fullt med Ingrids pappa. Denna rekorderliga karl hade dagen till ära hyrt en stor släpvagn och det var bara att hugga in. Det tog oss någon timme att bära [mer slash mindre] tunga möbler upp och ned för de två spiralformade trapporna. Suck. Gör de ens spiralformade trappor nuförtiden? Jag har inte den blekaste. Nåväl. Allt gick vägen och den lilla pausfågel som dök upp kom sig i att Hans sprang på någon bekant i en av byggarbetarna. Några frågor och svar utbyttes angående bl.a. asbestsaneringen, och jag stod mest bara som en allmän bejakande åskådare. Ni känner väl mig vid det här laget? Calle från Stockholm!


Avloppen




Med flytten kommer också en diskmaskin, och installationen är visserligen inte 'rocket science', fast de senaste dagarna har jag ändå hunnit komma på mig själv med oro över om det [mot alla odds] inte ska vara förberett för en fullstor diskmaskin i den nya lägenheten. Nu kom mina farhågor att besannas. Blandaren hade visserligen koppling för diskmaskin, men utlopp för avloppsvatten fattades vattenlåset. Suck. Projektet.


Släpvagnen




På kvällskvisten hade svärfar lämnat oss, och vi var då alen med det sista som skulle flyttas. Alla möbler var lyckligtvis redan var de skulle, men flyttlådorna? Vi snackade en hel del, och att bära dem en för en mellan gårdarna kändes vansinnigt. Jag tänkte för mig själv att det kanske trots allt var ett gyllene läge för undertecknad att lära sig det här med släpvagn. Jag sa ingenting till tjejerna, utan smög ut och stack upp till OK Q8. Jag hyrde sonika den billigaste släpvagnen, en sådan med en bur i galler runtom. Det kostade 179 kronor, och då skulle jag få ha släpet i tre timmar. Snubben bakom kassan verkade fatta det underförstådda när jag sa att jag var helt novis, för när jag stod och kämpade med el-adapter, katastrofwire, och kopplingslås kom han ut från macken med en cigarett i mungipan. Han hjälpte mig få ordning på allt, och sedan var jag på banan. Jag rullade in på gården och fyllde släpet med flyttlådor, och sedan ställde jag sikte på nya bohaget. Allt gick vägen, fram till att jag råkade köra lite för långt (in mot en återvändsgränd; med "stenbumling" som stoppkloss inne på kvarteret) och skulle bli tvungen att backa. Det var då jag skulle märka att släpvagnen backade åt motsatt håll än jag vred ratten. Backningen blev så att säga inverterad, och det var allt annat än rätt att tänka rätt. Det tog mig en stund innan jag fick ordning på släpet, och det hela var — minst sagt — en upplevelse. Nå, det gick i alla fall, till sist. När jag skulle förflytta det andra lasset brast mina nerver. Det hade tagit nog med lång tid och jag tänkte hela tiden på att jag bara hade släpet i tre timmar. Jag sprang [i sanning] tiden i förväg, och kastade i panik upp resterande flyttgods på släpvagnen, utan att bry mig det minsta om så kallad krasch. Det skulle vara att beskriva en utopi att påstå att ingenting gick sönder. Nej, bland annat gick en hel del porslin sönder, men det kanske det trots allt var värt. Jag klarade trots allt tiden, och med facit i hand kände jag sedan att jag hade lärt mig en hel del.


Pizzan




Efter denna händelserika dag kändes det inte mer än rätt att få unna sig en riktig familjepizza, och så blev det också.


måndag 12 augusti 2013

Måndag, v. 33



Brunch




Vi tog en rejäl sovmorgon, denna måndagsmorgon. Dagen startades med våfflor. Man kan säga att vi åt 'brunch', lite som i England. Nå.


Asbest




Sedan förra veckoslutet har jag noterat hur det stått i trapphuset om hur entreprenörer (i samband med den stora renovationen) ska genomföra sanering av fogar (innehållande asbest) vid lägenhetsdörrarna. Jag hade läst informationsbladen, och visst hade klassiska tankarna vaknat till liv. Jag kommer nämligen så väl ihåg hur min älskade lilla mamma alltid pratade om asbest. Jag och mina lätträknade kompisar var ju som små apor när vi var små. Vi klättrade på stuprännor, uppför husfasader, och allra helst inne på byggnadsområden. Mamma varnade alltid för asbest. I mitt unga naiva sinne kommer jag ihåg hur jag förväxlade asbest (som jag än idag inte kan sätta fingret på) med gullfiber. Det sistnämnda finner man ju i princip på varje byggarbetsplats, så jag gick således omkring med en vrångbild av att jag var överangripen av asbest. Jag kommer inte ihåg om jag bollade min oro med min älskade lilla mamma. Troligtvis tog jag upp det, någon gång. Klara är fortfarande ung, hon hoppade utan orosmoln runt kring inhägnaden utanför lägenheten. Jag bör tillägga att själva saneringen inte har påbörjats. Det sker klockan åtta imorgon; information finns på bladet som jag har fotograferat.


Läckage




På denna måndagskväll fick jag då plötsligt ett infall om att jag ville se hur hydraulisk bromskraft såg ut; för ögat. Vi sprang åter ut, pallade upp bilen baktill, och skruvade än en gång bort bromstrumman. Jag slog igång maskinen och bad Ingrid se om och hur hjulcylindern rörde sig när jag tryckte ner bromspedalen. Jag pressade ner den till botten. Jag hör hur Ingrid hastigt skriker till. Hon hade varit nära att träffas av en jättetunn stråle. Bromsvätska. Just vid vänster damask så läckte den, tydligen. Med andra ord färdas vi i en tickande bomb. Förr eller senare sinar ju bromsvätskan, och då förlorar vi all bromsverkan (eftersom parkeringsbromsen redan är otillräknelig) och jag (vi*) kommer (typ**) att dö. Suck. När jag gjorde denna upptäckt ville jag i princip sjunka genom asfalten. Så trött. Suck. Vilken bra start på veckan. Inte.

tisdag 6 augusti 2013

Tisdag, v. 32


Konsten




Mitt på dagen fann jag mig själv promenerande längst med järnvägen, en bra bit utanför stan. Mitt intresse fångade en godsvagn med ett helt schysst upplägg bestående av klottrig text i tydligt erfaren stil. Med nyansövergångar och allt. Mäkta imponerande. Jag fotograferade. Bara någon vagn framanför dessa vagnar tuffade självaste loket, med förare och allt. Jag undrade -- i mitt stilla sinne -- om lokföraren sneglade ut genom sidospegeln och undrade vad det var för märklig vandalsympatisör som fotograferade gräsligt klotter på hans godsvagnar. Jag drog på smilbanden.


Blomman




Tidigare, när jag befunnit mig i närheten av rälsen, en bra bit utanför stan, fann jag klassiska rälsblommor. Jag hade då ryckt upp en sådan med rot och allt. Senare på eftermiddagen hade jag och tjejerna stannat till intill "snurrgungan" på gärdet, var vi grävde en rejäl grop i rabatten och grävde ner den här lustiga gula blomma. Vi får se hur den klarar sig i detta främmande klimat. Lustigt vore ju om den förökade sig, så att området nästa sommar kryllar av dessa tämligen ovanliga blommor. Ja, så vitt jag kan minnas så är de något man mest ser i närheten av tågräls. Jag kan ha byggt upp en slags vrångbild för mitt inre, så klart.

måndag 22 juli 2013

Måndag, v. 30: Gårdsfynd

Klockren inledning på veckan, om jag får säga det själv. När jag och Klara var ute och strosade på Gärdet på kvällen såg vi hur någon hade ställt upp en liten träbänk fylld med allehanda ting mitt på gräsmattan. På den satt en lång strimma frystejp på vilken det stod skrivet "BORTSKÄNKES", vilket är bland de finaste ord man kan läsa. Jag kände genast igen en grön 0.5 l flaska med den typen av tryck-stopp som ofta sportflaskor har. Det var för några somrar sedan som Umeå kommun delade ut dessa gratis till förbipasserande cyklister med en slogan om att cykla mer. Texten på flaskan löd "0.5l — full tank", vilket rather felt shifty än träffsäkert; ur Mad Men perspektiv. Nåväl, jag fick en sådan flaska, men vi lyckades så sent som tidigt i somras att glömma kvar den under en stressad stund vid Äventyrslekparken. Nu var det som att den kom tillbaka på nytt. Det var som att vi aldrig hade slarvat bort den där flaskan; som att vi spolat tillbaka tiden. Snyggt. I övrigt var det inga artiklar som direkt lockade.

Jag ringde faktiskt upp Ingrid och frågade om jag skulle ta något specifikt, men jag hörde på hennes tonfall at hon tyckte hela grejen bar starka WT-vibbar, så jag fick blankt nej. Inte ens den slitet äggvita elvispen från tidigt åttiotal var av intresse. Vi var så just på väg till att lätta, när jag ser den svarta cykelkorgen. Den är riktigt rejäl, och vad bättre är, den har ett stort fyrkantigt hålrum för en klassisk framlykta. Jag hugger den. Lite senare ska det visa sig att den sitter som en smäck (eller ska vi säga ... keps) på min nattsvarta militärcykel. Lyckan var fullkomlig. Dagen var gjord. Här är strået draget för Moder Jord och vår natur (miljötänk), och samtidigt har den egna vinningen fått sitt; a win-win situation.


söndag 9 juni 2013

Söndag, v. 23: Grillning


Frukosten




Det blev en sån där skönt slapp inspark på söndagen. Jag började inte förrän tolv, och vi gavs tid att i lugn och ro insupa dagen. Alla åt vi frukost, men alla åt vi också olika. Klara gick på risgrynsgröt, Ingrid havregrynsgröt, Calle yoghurt. Vilket familjeliv. Skoja inte att en schysst frukost ger en suverän start på dagen. Innan jag fick skjuts in till stan vek jag och Klara min rentvätt. Det var på tiden. Den blå IKEA-bagen har legat i min garderob i säkert en och en halv vecka, och rentav hunnit fyllas på(!) med rentvätt en gång inom detta lopp. När tiden inte räcker till.


Grillningen




Det var igår lördag som min vän Alexander spontant kastade iväg en invit till gårdsgrillning. Jag blev alldeles till mig; i tankarna flög jag genast iväg till gårdsgrillningen i fjol. Det var alltså dags igen, och jag var taggad. Klockan tre steg jag ur tjänst, och dagen till ära erhöll jag rentav hämtning. Kändes lyxigt och bra. Ingrid och Klara hade redan köpt de flesta accessoarer till grillningen, förutom engångstallrikar, varför vi sprang åter upp till CO och styrde upp biffen. Vi köpte även en grillkorg att ha grönsaker i. Sedan var vi på banan, och en stund senare sammanstrålade vi med familjen Karlsson. Jag ska inte orda mer, utan låter åter citera mig själv från ifjol; "En bild säger mer än tusen ord, och ett kollage av oklippta videosnuttar från dagen säger troligen ännu mer." Håll tillgodo!


fredag 22 mars 2013

Cykelförrådet rivs

Det ska tydligen ersättas med ett nytt modernt inhägnad med skärmtak i metall. Igår när jag passerade varnades det för asbest i samband med rivningen. Visst snackar vi miljonprogram här?

måndag 21 januari 2013

Markarbete



När jag och Klara skulle äntra trapphuset tidigare idag skulle vi springa på patrull. Ja, markarbetarna har ju förvisso hållit till i fastigheten i nån vecka nu, men vår port har hittills varit förskonad. Men visst, vi blivit informerade, och visst förstod jag således att det bara var en tidsfråga. Nu var det alltså dags. Till vänster ser ni vår port, och till höger ser ni porten intill, vilka har blivit försedda med en lyxig brygga så de boende kan passera in och ut genom porten.

Jag fotograferade uppifrån balkongen sen vi kom upp. Som ni ser har de inte lagt någon slags tillfällig brygga för in- och utpassage till vår port. Nej, vi pratar här ett stort gap utanför tröskeln. Jag är ju ung och vid god vigör, så jag tog Klara i famnen och gjorde skuttet. Jag tänker å andra sidan på den äldre kvinnan två trappor upp. Oj oj.

När vi kommit in i porten var Klara allt annat än blyg. Hon vände sig om och frågade byggarbetaren varför de gräver. Han såg oförstående ut. Jag fyllde då i med "Hon undrar varför ni gräver", varvid han sa "Jaha", och jag istället frågade när de beräknas vara klara. Under dagen, sade han då. Skönt. Jag kan så här i efterhand, med facit i hand, ge dem eloge för att de höll tidslinjen. Redan samma kväll var gapet helt igenfyllt, och dessutom med till synes nytt fräscht grus intill stenplattorna som går mot portuppgången. Fint.

fredag 4 januari 2013

Min nyfunna vän Martin Edlund

Nu ska ni få höra om min stora lycka. Det var alltså en helt vanlig dag i ärans tjänst som jag stod i kundtjänst. Två killar kom och frågade om ljud- och bildsladdar. De visste vad de var ute efter så jag gav dem helt enkelt hyllplatsen. De börjar gå, men så vänder sig den ena om. "Jo du, du ska veta att dina tweets är väldigt underhållande!" säger killen, helt från ingenstans. Det är då som om tid och rum stannar, och jag blir helt mållös. "Hur vet du det?", hör jag mig själv säga, fastän svaret är givet, att han vid något tillfälle läst något ur den huvudsakliga spalten vid den största av sociala medier. Jo visst, han följer mig. Jag får nu ur mig att jag blir jätteglad, och att jag ska följa upp (hehe, pun intended) honom a.s.a.p.



Jag får namn eller alias, och då placerar jag honom faktiskt. Jag tror det var i somras som jag hade återkvittrat vad som kan tolkas som en kontaktannons, fångad under hashtagen #ålidhem. Bitarna föll nu så att säga på plats. Vidare, våra fysiska vägar skildes här år, fast i mitt stilla sinne var jag fortfarande med Martin, även långt senare in på dagen. Jag kan nämna att det inte är första gången jag får ett 'weird encounter' just i denna kundtjänstdisk. Se bland annat inlägget om Polkon, så förstår ni. Hursomhelst, på kvällen har jag fått en liten puff från Martin, och nu är också bollen satt i rullning.




Några dagar senare kommer då bomben. Se ovan. En direkt invit att träffas i syfte att hänga. Men hur man nu egentligen? Min spontana definition av att hänga går tillbaka till tidigt 2000-tal, och infattar bl.a. en kortlek och minst en tjockis. Så, var kommer alla de här känslorna ifrån? Jag blev genuint salig och kände mig skön till sinnes när jag läste Martins invit. En chans att få en ny 'real life friend' hade dykt upp, och jag bollade givetvis genast det här med min drottning. Hennes reaktion var omedelbart skeptisk. Nånting var tydligt fel. Man lämnade inte bara inviter till främlingar på det där viset. Den här Martin hade givetvis ett eget motiv. Var han en seriemördare, eller vill han något helt annat? Nå. Jag antar att jag alltid har varit rätt blåögd, och visst höjde jag också på ögonbrynen av alla skräckbilder som min hustru nu målade upp för mig. Det är trots allt inte första gången jag går i en fälla.



Som ni ser är jag dock inte den som backar ut i ett skarpt läge, utan när nu bollen låg i min ringhörna var jag inte sämre än att jag fångade upp den som en riktig matador, och sedermera passade den tillbaka till Martin. Jag vill starkt poängtera att det här är ett beslut som jag inte har ångrat bråkdelen av en sekund.



Som ni ser här under har vi även under mellandagarna bollat en hel del med varandra över sociala medier, det är ju så man gör nuförtiden. Inga konstigheter. Inte egentligen. Här pratar vi musik, närmare bestämt Guns N' Roses. Det är tydligt att Martin är väldigt intresserad av musik. Jag tror spontant att han är den där killen som har läst dussintals självgiografier av tidernas mer hårdknackade rockmusiker. Jag är inte alltför beläst, men som ni ser här försöker jag ge ett sken av att jag vet åtminstone litegrann om vad jag pratar om.



Det ni ser här nedan är då alltså den sista korrespondensen mellan mig och Martin. Vi har i skrivande stund den 4 januari, och ett nytt år. Det är alltså nu det kommer att gå ner. Vilken minut som helst kan Martin dyka upp på min bildskärm med en invit. Står jag redo att hänga? I nio fall utav tio blir svaret ja!



Så, vem är då Martin, egentligen? Som sagt hann jag bli lite nervös när Ingrid kom med alla förmaningar och spekulationer. Det vore som sagt inte första gången jag gick i en fälla. Nu har jag emellertid gjort en liten djupdykning, och vad jag finner talar starkt emot att Martin skulle vara varken seriemördare eller ha andra intressen. Jag tror mer på att Martin är en av dessa som helt enkelt är tvungna att skriva en bok innan de trillar av tidslinjen. Jag tror att Martins bok kommer att bli tjock, och väl läst. Mer vet jag inte. Inte just nu. Fram till att Martins självbiografi ligger på hyllorna i er närmsta Akademibokhandel kan ni klicka er in på Martins blogg, där ni kan läsa mer om vad han sysslar med om dagarna. Bilden här nedan tycker jag ger en väldigt tydlig bild av Martin, som person.

lördag 22 december 2012

Renovering: Ålidhem


Förord eller bakrund


Sen ganska länge tillbaka håller Bostaden på med ett stort projekt, Hållbara Ålidhem, var de ska pigga upp den trötta gamla miljonprogramstadsdelen med alltifrån solceller på taket till nya fönster. För bara ett par dagar sedan skrev jag ett inlägg om hur jag en dag la märke till att de bytt ut samtliga fönster i lägenheten. Jag har alltsedan i fjol i etapper sett hantverkare snurra på gårdarna. I etapper har de också trätt kåkarna med väldiga vita byggnadstält precis i samma bredd gånger höjd som själva huskropparna. Jag antar att de har dessa för att få en inklädd arbetsmiljö när de donar med taken. Vid ett tillfälle såg jag rentav när de monterade ett sådant tält. Det var en stor lyftkran som hissade det. Jag fotograferade den något bisarra synen, men har tyvärr inte bildminnet nog nära till hands i skrivande stund. Säger som här brukligt är; "finns i etern", någonstans i etern. Nåväl. Som sagt, nu donar dom på min adress. Vad jag inte har dokumenterat nedan är att de har lagt ny väggmatta i duschutrymmet. Faktum är jag fick tre alternativ (färger) i brevlådan, med ett slags OSA förankrat. De skrev dock att om jag inte skulle svara i tid så skulle de gå på ett förhandsval, jag tror det var färgen längst åt vänster. Jag hade faktiskt uppriktigt sagt tänkt att välja något, mest då för att göra ett starkt avtryck på tidslinjen, men det hela rann så klart ut i sanden. Tiden räcker inte till.

Ett splitt nytt element i badrummet




Det tog uppriktigt lite tid innan jag märkte det. Jag kommer dock ihåg att det gamla elementet kändes riktigt urgammalt, och dess grovkantiga mönster och färg skapade intrycket. Svårt att komma åt för rengöring, var det också. Nu när jag ställde tillbaka allt i badrummet la jag dock märke till elementet.

En splitt ny spisfläkt




En sån här rackare med elektriskt utsug. Troligtvis är det mest rökare eller kockar som arbetar med flambering som har nytta av den extra sugkraften som elmotorn ger, men visst känns det fräscht med nåt nytt. Lägenheten tar ett stort hopp på tidsaxeln, allt som allt. Trist att jag inte har nån direkt bild på den gamla fläkten, för jämförelse.

Den framtida lägenhetsdörren




När jag kom från tvättstugan ikväll märkte jag hur de fått postlådor i porten, i just den första kåken på gränden, var tvättstugan är belägen. Snygga sådana var det, i borstad aluminium tror jag bestämt. Jag kastade genast blicken mot första bästa lägenhetsdörr. Som jag misstänkte, de hade bytt ut hela den klassiska lägenhetsdörren med brevinkast mot en ny, betydligt vackrare sådan. Så, av allt att döma kommer även min enkla boning att få ny lägenhetsdörr. Jag frågar givetvis mig själv vad som då händer med mitt säkerhetslås. Det finns ju bara två alternativ, antingen skiter dom i det, eller så Vi får se. Här nedan är en direkt jämförelse gammal kontra ny lägenhetsdörr, var den gamla då är min egen.



Protokollet




På insidan av lägenhetsdörren sitter ett protokoll, som hantverkarna tydligen fyller i eftersom att de arbetar. Längst ner står det ju faktiskt "Byte Lägenhetsdörr Bygg", så vi får följa upp, plötsligt händer det väl.