Hujeda mig, nu kommer vintern, på riktigt. Denna tisdag hade snöstormen attackerat för fullt medan jag cyklade hem från stan på eftermiddagen. Jag hämtade Klara och denne verkade inte alls brydd i det fruktansvärda vädret. Tvärtom, hon satte sig på rumpan och åkte kana nedför slänten. Oj oj oj oj. Tur att det finns täckbyxor, jag säger då bara det.
Framåt kvällen samlades gårdsungarna och säsongens första snögubbe började byggas. Först hade dom rullat tre gigantiska klot och jag lyfte med stor möda upp dem, ett efter ett, och placerade dem på varandra. Sen hann jag dock inte gå många steg tillbaka mot portuppgången (ja, jag var för oskön i klimatet för att vara ute och aktivt bygga med dem, plus att jag tror att mina täckbyxor är nedpackade i nån låda) förrän jag fick upp ett orosmoln. Det var onekligen gigantiska snöklot som jag hade staplat, rullade av typisk blötsnö. Skulle det övre av de tre kloten släppa och dunsa ner vid sidan skulle det i värsta fall kunna skada något av barnen, eller?
Kanske inte, jag kanske fick upp en snudd på orealistisk bild, för mitt stilla sinne. Nåväl, jml. better safe than sorry tog jag några raska steg tillbaka och lyfte ner den översta av de tre kulorna, varvid jag sa till barnen att de faktiskt för egen maskin fick lov att konstruera ett lämpligt (läs: av en storlek som de själva förmår lyfta upp) huvud till snögubben. Det gick bara sisådär tio minuter så ropade de ut mig igen, och minsann, de hade fått till det. Jag stack dem en morot ur kylskåpet och gick ut och petade in lite grus för ögon på varsin sida av snögubbens huvud, och sedan fick den en tomteluva.
På eftermiddagen svängde vi ner till stan och Klara fick leva av sig i lekparken på Östermalm, ja den med det härligt utformade trädet i mitten. Sedan bar det åter hemåt. Ingrid slängde ihop fiskpinnar med potatis och jag bad djupt och innerligt att hon skulle göra som mamma gjorde vid lite finare tillfällen, d.v.s. bryna gul lök i stekpannan och servera till på tallriken. Min älskade hustru uppfyllde min önskan och jag blev alldeles till mig när vi satt till bords. Dessvärre var min kropp inte i sitt ässe, denna tisdag, och eftermåltiden kom jag att spendera ungefär fyrtio minuter inne i badrummet. Jag har ingen logisk förklaring.
Annonsen
Så kom jag — slutligen — till skott och fällde ytterligare en annons på Blocket, nu är det två av de överflödiga militärcyklarna som ska bort, inför flytt. Lustigt nog hann jag knappt få bekräftelse på annonsen förrän det flaggade på min telefon och en engelsman från Fredrika (Åsele) ringde och ville göra affär på den defekta (billigare) av cyklarna. Han skulle ha vägarna förbi Umeå på torsdag, d.v.s. två dagar bort. Jag lovade hon att jag skulle hålla cykeln, karln kändes genuin.
Åtminstone två av mina objekt har fungerande lykthus framtill, och jag tror banne mig att jag har det baktill på vartenda objekt, men likväl har jag länge envisats med att köra becksvart (många år sedan), LED-dioder (ett par år sedan), och nu det här sista året LED-belysning av modell snäppet större, men fortfarande en billig variant (knappt sextio kronor för både fram och bak).
I varje fall, nu i dagarna har jag gett mig på att få ordning på cyklarnas såväl ekologiska som ekonomiska "egendrivna" (dynamo) belysning, och det var faktiskt inga större konstigheter. Den stilrena olivgröna kabeln fanns redan tillgänglig, men var dumt nog avklippt just intill lykthusen, både fram och bak. Jag fann detta jättekonstigt. Jag menar, om inte dynamon ligger an mot däcket så genereras ingen ström, så om någon ägare varit rädd för kortslutning hade det väl varit lika bra att helt enkelt låta bli att lägga dynamon mot däcket? Å andra sidan, en 5 volt kortslutning på ett fordon var strömmen går tillbaka genom en bastant ram som väger sisådär tjugofyra kilo? Knappast något att vara orolig över. Nej, varför någon klippt av kabeln just intill lykthusen förblev ett lustigt mysterium.
Nåväl, framtill fick jag snabbt ljus, men bak var det värre. Det lilla gummihölje som ska hålla i en nätt liten E10-lampsockel hade genom åren slitits ut till så den grad att själva sockeln fattades. Lite slitet gummi var allt som fanns inuti själva huset. Jag började frenetiskt att leta på nätet efter lösningar. Efter inte alltför många klick fann jag det jag sökte. Kjell & Company hade inte bara en utan tre olika E10-socklar med olika karaktär, men jag insåg rätt snabbt att varianten för kretskortsmontage gick bort, och att lödanslutning inte heller var jätteönskvärt. Det föll således på den tredje varianten, var det helt enkelt stod "Fästvinklar och lödöron" att läsa i undertexten, och jag fick det hela till att bli rätt bra, i mitt stilla sinne.
På kvällskvisten medan ungarna lekte och Ingrid höll hus dundrade jag snabbt in till stan och gjorde detta köp. En tjugolapp, det kunde det definitivt vara värt att få ordning på en väldigt klassisk belysning, tänkte jag. En stund senare satt jag på golvet i hobbyrummet och donade. Jag drog fram mitt multiverktyg och laddade dito med en 3 mm borr och lät instinktivt penetrera den bakre skärmens plåt på två ställen. Sedan plockade jag fram nittången och valde lämplig nit och visst blev det småläckert.
Det enda som gjorde mig konfunderad var anslutningen. Efter att ha kikat på ett gäng smålampor har jag förstått(?) att nån slags standard tycks vara att lägga + i sidan av lampans sockel, medan - (GND/jord) ska gå på den lilla kontaktpunkten under själva lampsockeln. Förmodligen gäller samma "regel" för "vanliga" lampor e.g. E14/E27, men jag har faktiskt inte svart på vitt, och har inte orkat läsa på ordentligt. Nåväl, den här lampsockelns anslutning gjorde det lite knöligt för mig om jag skulle ha det på detta sätt. Allt vore så mycket enklare om det gick att köra baklänges. Jösses, en klassisk glödlampa? Jag menar, det borde väl — logiskt sett — kvitta vilket håll strömmen går? Min el-kunskap är i sanning bristfällig, men då jag på prov fick lampan att lysa så bestämde jag mig för att det var en okej lösning så jag lade alltså +/- tvärtom på den bakre lampan. Ljus fick vi då. Ingrid snurrade lätt på framhjulet medan jag fotograferade, vilket syns på bild.
Morgonstund, och inget vidare kanopäder. Kallt var det, och kallare skulle det också bli. Vädertjejen har skvallrat om grova temperaturskillnader mellan norra, mellersta, och södra Sverige, de senaste dagarna. När hösten och vintern kommer blir det plötsligt väldigt verkligt, det här med vilken landsände vi bor i.
Lunchen
Åkte in och jobbade över dagen. På lunchen hade jag först tänkt käka en cheeseburgare, men så slog det mig att vi ju var på Big Boy så sent som igår, och att käka hamburgare två dagar på raken känns lite fel. Jag sprang in på Konsum och hittade en räksallad i fyndlådan.
Även en mjukost som närmade sig bästföredatum låg där i korgen, och endast femton kronor skulle den kosta. Jag slog till, och högg dessutom en påse färskt bröd (fyra stycken för tio kronor) ur bageriskåpet. Finemang, så hade man lite lyxig frukost till morgondagen uppstyrd, också. En femtiolapp hade jag betalat, för allt på det här bordet. Mycket bra.
Ansiktsbehåringen
Det var rätt sent på kvällen när jag fann mig själv sittande i soffan. Jag kände i mitt ansikte och det slog mig att jag verkligen har låtit allt växa, på sistone. Jag tog några självbilder och förstod ganska snart efter att ha gått igenom dessa att situationen håller på att gå överstyr. Jag började fundera på vad jag skulle göra härnäst.
Insexnycklarna
Just i samband med tandborstning då jag skulle gå och knyta mig tittade jag på dagens stolta inköp. Inte mindre än tre insexnycklar av den något sällsynta storleken 7 mm, flitigt använd på bl.a. bromsok. Jag kommer så väl ihåg bakslaget som inföll då när vi höll på att byta ut skivor och belägg i somras, och plötsligt inte hade någon 7 mm insexnyckel att tillgå.
Då hade jag ingen aning om att just 7 mm insexnyckel faktiskt finns i reservdels-/beställningssortimentet på min egen arbetsplats. Rätt pinsamt, egentligen. Nåväl, nu hade jag då garderat mig och beställt inte mindre än tre stycken. Bahco är trots allt kända för kvalitet, så dessa lär jag förhoppningsvis komma att ha med mig i många år framöver. Tre verktygslådor, tre 7 mm insexnycklar, just så logiskt som det kan bli.
Låscylindern på passagerarsidan har varit lite småstrulig länge. Den har aldrig kärvat helt och hållet, men under vredets gång känner man ett slags motstånd i nån fjäder. Ett typiskt I-landsproblem, om ens det. Nu tänkte jag i alla fall – lagom innan vintern – ge mig på en kontroversiell tackling, nämligen en total rengöring och smörjning. Mellan dessa moment stack jag även efter ett – obekräftat – tips till med att lägga låscylindern i en kastrull med kokande vatten, och låta denna naturliga lösning göra jobbet.
Nå, någon jättemärkbar skillnad blev det i sanning inte, men nånting gott kom trots allt ur det hela; när jag letade efter låsolja så fann jag en tub med PTFE-fett som jag inte ens kom ihåg att jag hade köpt, vilket kanske hade varit bättre än det där litiumfettet i sprayform som jag har kört i både vev och nav, alldeles nyligen. Nåväl, jag är på tok för lat för att göra om / göra rätt, nu har trots allt kylan börjat smyga sig på också. Nåväl, bra att veta att det finns där längst bak i skafferiet, ändå.
Som grädde på moset kom jag efter att jag monterat tillbaka låscylindern att läsa ett intressant tips om hur man allra helst kokar låscylindern i motorolja. Jag hann fråga mig om jag hade nått bättre slutresultat genom att koka upp den i nån gammal spillolja än i vatten, som jag gjorde, men kom — efter snabb överläggning med mig själv — fram till att jag inte orkade dra ut den och börja dona igen.
Katten
Mitt under eftermiddagen på min lediga tisdag fann jag mig själv liggande i soffan. Katten Gustaf var i vanlig ordning i närheten, och jag tyckte för en sekund att han var så ståtlig (och vacker) att jag inte fann det bättre än att fotografera honom i tre olika vinklar.
Jag valde sedan ut en av dessa bilder som tvunget skulle ut i den vida etern, och det är alltså denna. Jag tycker spontant att det blev en bra bild. Man kan liksom se hur djuret tänker på något, dyrt och innerligt. Det intressanta är att vi inte har en blekaste om han är fem, tio, eller femton år gammal. Han är en sann gåta, vår Gustafsson.
Vinterdäcken
På eftermiddagen gjorde jag slag i något som jag tänkt ett bra tag, nämligen en däckaffär. Det var redan ett bra tag innan min — nu f.d. — kollega sadlade om som jag fick tipset om att han minsann hade ett par 15 tums dubbade vinterdäck med dimensionerna 195/55 av fabrikat Bridgestone och modell Noranza.
När jag väl var på plats för affären fick jag även möjlighet att kika på kollegans nyköpta bil, en Jaguar XJ (X308), utrustad med en V8 och drygt tvåhundraåttio hästarbetskrafter under motorhuven. Mäkta imponerande maskin, och tydligen är dom inte alls så dyra att äga som man spontant kan tro. Tvärtom, på det stora hela taget billigare än en Volvo V40, tydligen. Trevligt. Engelsmännen har uppenbarligen en hel del kvaliteter.
Fyra däck fick jag köpa till ett hyggligt pris. Riktigt bra med såväl dubb som mönsterdjup, fanns det kvar. Glad i hågen rullade jag hemåt. Nu blir det till att lägga fjolårets däck på annons och försöka få dessa omlagda på de fälgarna; förhoppningsvis behöver det inte bli så fruktansvärt dyrt.
Middagen
Smarrigt värre, med spagetti och köttfärssås. Färska tomater och rikliga mängder torrost gick ovanpå detta. Det var sagolikt gott. Jag kämpade mentalt med mig själv för att disciplinera mig och sluta äta och göra lunchlåda av åtminstone en tredjedel av tallriken, men ack, förgäves. Till slut var det så lite kvar att jag rationaliserade det sista inmundigandet med "Äh, det där är väl inget att spara på!", som min älskade gamla mormor så ofta uttryckte det när hon ville att jag skulle peta i mig det sista på hennes serverade tallrik. Ja, jag var i sanning lite skamsen när jag en stund senare låg på soffan, proppmätt. Hade jag bara lyckats tygla mina begär hade jag haft en lunchlåda för morgondagen. Suck. Nåväl.
Det var i januari i fjol som Klaras fyraårskontroll hos BVC gick ner, och det stod då klart att hon är lite översynt och ska bära glasögon för att — förhoppningsvis — slippa det senare i livet. Så, det blev remiss till ögonläkaren och några veckor senare hade Klara sina första glasögon. Sen dess har de bl.a. hunnit bli borttappade mellan parkeringen och hemmet, återfunna av en av kvarterets mer originella herrar, då överkörda/tillplattade, sedermera böjda tillrätta av undertecknad, och många repor senare har de ändå gjort jobbet.
Nå, nu var det dags för en ny synundersökning och troligtvis också någon form av justering i receptet; lika med nya glasögon. Direktivet var att Klara skulle prepareras med ögondroppar som skulle vidga pupillerna. På förmiddagen gick detta ner, och som hon skrek och skrålade. Det var inte populärt alls, men det var ju så illa tvunget. Sekunder efter att dropparna börjat göra verkan växte pupillerna sig gigantiska, och en stund senare var vi hjulburna och på väg mot destination.
Jag ser nu också att fotot ifråga är lite av en smygreklam för — det i och för sig riktigt vettiga — projektet Hållbara Ålidhem. Nåväl, Klara och Ingrid skulle till NUS och ögonkliniken; jag skulle in till stan och jobba. En förälder räcker i sådana här lägen, sägs det väl enligt kutym. Nåväl, i sanning vill jag allra helst alltid vara på plats. Nåväl. Just innan Svingen skildes våra vägar åt.
Lunchen
När jag fick lunch åkte jag ner till McDonald's. Jag hade gjort ett tappert försök på förmiddagen men hade i sista stund i kön kommit fram till att jag aldrig skulle hinna, så jag hade då fått hoppa ur kön. Det känns alltid lika vanskligt att tvingas cancellera när man väl ställt sig i en kö, i synnerhet kö till mat. Suck. Nåväl, nu — några timmar senare — var jag tillbaka, fast besluten att få käk. Någon innan mig i ledet surrade om majonnäs, och då väcktes en tanke. När det blev min tur frågade jag tjejen bakom disken om hon trodde att det var helt vansinnigt att smeta majonnäs på cheeseburgare. Nej då, det trodde hon inte. Nå, då fick det bära eller brista. Jag köpte en tub, och väl nedslagen i soffan uppe på tredje våningen fann jag mig sittande, doppande. Det var faktiskt inte alls illa. Tvärtom, rekommenderas. Prova i alla fall. Inget är för alla, men allt är för någon.
Nya glasögon
Jag slutade klockan fem och mötte då upp tjejerna på Rådhustorget. Vi sprang in i MVG och åkte upp till Smarteyes, var vi fått god hjälp med Klaras glasögon både en och två gånger tidigare. Nå. Vi blev expedierade och fick en låda med glasögonbågar att testa fritt mellan. Jag och Ingrid hade sagt att Klara själv fick välja de hon tyckte bäst om, och så blev det också.
Det tog sin lilla tid (varvid det var klockrent att jag och Ingrid hade erbjudits kaffe), men slutligen hade hon valt ett par. Klockrent. Jag gjorde upp lite teknikaliteter med säljaren och samtidigt gjorde han nån slags slutgiltig mätning av Klaras ögon med nåt märkligt instrument i vilket hon skulle fokusera på en röd prick, och sedan var vi färdiga. Jag lär få ett SMS när glasögonen går att hämta ut. Spännande.
Middagen
Det skulle bli palt till middag, per undertecknads förslag. Nationalrätten, som jag ibland skämtsamt säger. Nå. Jag och Klara åkte ner på Maxi och handlade vad som behövdes, och trots att jag hade lovat Klara att hon skulle få vit choklad för att hon hade varit så duktig så valde hon helt frivilligt att byta ut detta mot tio stycken källarfranska. Snacka om nyttig tjej, i jämförelse mot chokladen. Nå.
När vi var tillbaka hemma hade vi allt, förutom mjölk, skulle det visa sig. Är det nånting jag inte klarar av så är det att käka palt utan mjölk på bordet. Det var bara att vända och dundra ner till Maxi en andra gång. Inte mindre än två paket härlig 3% mjölk blev det, och en stund senare satt vi till bords och lät palten väl smaka.
Jag gick och lämnade Klara vid åttatiden i förskolan på förmiddagen. Riktigt kyligt var det, brrr. När jag var på tillbakavägen passerade jag "Gärdet", d.v.s. plätten mellan Geografigränd och Matematikgränd (var bl.a. "snurrgungan" med tillhörande snabbanlagda lekpark ryms) och jag noterade att gräset hade en vit färgton. Brrrr. Frost, på riktigt. Jag gick ner på huk och dokumenterade flitigt eländet. Snart dags för långkalsonger. Suck.
Framskärmen fästs ordentligt
Den senaste tiden har jag rott i hamn flera framgångar när det kommer till min ärofyllda militärcykel, nämnvärt en uppfräschning av navet i bakhjulet. Nå. När själva drivlinan gick så ljudlöst kom jag istället att lägga märke till andra ljud. Märkbart ett smattrande spel som jag snabbt spårade till att härröra från den främre stänkskärmen, eller rättare sagt dess infästning till den lilla bygeln som kommer från navsidorna. Där fanns ett kännbart glapp.
Att dra åt muttern visade sig vara lättare sagt än gjort. Faktum är att det gick lika dåligt att lossa på dito. Fastrostad, helt enkelt. Suck. Jag drog med en flatmejsel med som följd att själva spåret i skruven vreds ur totalt. Suck. Jag sprang och hämtade två hjälpmedel, varmluftspistolen och multiverktyget. På den sistnämnda satte jag en liten kapskiva. Det här skulle vara första gången jag provade en sådan. Wow, vilken kraft. Jag skar inuti skruvens befintliga spår, liksom för att göra det djupare, och således minska risken för att massakrera spåren med mejseln.
Avslutningsvis gick jag lös med varmluftspistolen på högsta effekt. Seda tog jag en 9 mm nyckel om muttern och en spårbit i spärrskaft och tog i för kung och fosterland. Det var inte så att det plötsligt släppte och blev lätt, utan det gick i sanning ruskigt trögt i princip ända till sista gängan, men jag fick ut den. Framgång.
Först var jag nu inne på att hitta en ny lämplig kandidat för skruv/mutter, men kom snabbt på att det här kanske trots allt var ett gyllene tillfälle att få mitt livs första skarpa nytta av den där blindnittången jag köpte. Nå, i sanning har jag faktiskt två blindnittänger. När jag hade köpt min första (Rapid RP10) hade jag vissa "problem" med att få till det med nitarna så för en kort stund trodde jag att jag hade lyckats ta sönder verktyget. Jag förbannade mig och beställde en billig nittång från Kina över eBay. Sen fick jag ordning på Rapid-tången som jag trodde jag tagit sönder. Så, i alla fall, nu har jag en Rapid-nittång och en Kina-nittång. Dom är i princip identiska, det är endast märket som skiljer dom åt.
I varje fall, jag gick och hämtade Kina-nittången (som låg närmast till hands) och laddade den med rätt pipa och sedan en saftig nit. Pang, lät det, när jag siktade och avfyrade salvan. Efter andra handtaget ("rekyl") som knipsade av niten hade jag resultatet, en klockren nit som höll skärmen riktigt stadigt på plats, och utan dallrande spelrum. Wow. Just stänkskärmar känns som en sådan del av cykeln som sällan monteras av/på, så i det här fallet var nog popnit ett ypperligt val. Jag var nöjd, och ännu en framgångssaga var född.
Efter gårdagskvällens noggranna rengöring var jag faktiskt skapligt nöjd med resultatet när jag la pumpen på "sittplatsdäcket" uti vår elstolpe på parkeringen. Det var skillnad som natt och dag från igår på eftermiddagen när jag tog upp den ur den solkiga kartongen. Den här pumpen hade en grå kork, medan den gamla hade en grön kork. I övrigt var de snarlika, bortsett från en smärre revisionsförändring (jfr. '6Q0 423 155 AA' / '6Q0 423 155 AH') i dess modellbeteckningar. Den pumpen som nu skulle monteras in var då alltså den med AH i slutet, gissningsvis en senare revision, då den hade suttit i en Fabia av 2006 års modell.
Nåväl. Själva monteringen av pumpen av pumpen var inga större konstigheter. Det var liksom demonteringsprocessen fast bakvänt. Ett par 5 mm sexkant-/insexskruv i vardera plåt och pumpen satt där den skulle. Sedan var det slangen och röret som skulle ansluta. Slangen trädde jag på "pipen" vid pumpens sida, varvid jag drog en billig slangklammer (typen med skruvåtdragning) över, och röret behövde bara skruvas på (17 mm nyckel), sedan satt det. Ingen direkt raketkonst något av detta, egentligen.
Sedan tog jag fram den servoolja som jag faktiskt [först och främst] hade köpt i ett [förgäves] hopp om att den då döda pumpen plötsligt mirakulöst skulle väckas till liv om den fick lite fräsch olja. Nå, skämt åsido. Då nivån hade sjunkit en bra bit under minimum-strecket på den pumpen hade jag tänkt (läs: hoppats) att det kanske var någon slags säkerhetsfunktion som stängde av pumpen för att skydda den mot att gå torr, och att denna säkerhetsspärr skulle återställas av ny fräsch olja. Men, som sagt, den påfyllningen hade varit helt förgäves.
Nå, nu kom den här kletiga vätskan till nytta i alla fall. Jag stod och hällde medan Ingrid stod på huk vid hjulhuset och sade till mig när nivån var mellan strecken. Ja, det här gyllene läget att faktiskt se strecken i behållaren har man normalt inte, då denna döljs under en metallplåt var endast korken sticker upp. Istället sticker en liten min/max-sticka ner ifrån korken. Nåväl, den här avläsningen från sidan av behållaren var betydligt effektivare.
Nästa steg blev kablaget. Tre kontakter ska anslutas i pumpen framifrån. Jag hade givetvis antecknat ordningen, men det var egentligen inte nödvändigt då varje kontakt var utformad på ett sätt så att den bara passade på rätt ställe. För den nyfikna går spänningen in genom den feta tvåledade kontakten i mitten, medan de två andra (fyrledade, båda två) skickar data. Jag har inte detaljerna, men jag misstänker att den ena kommunicerar över CAN-bussen och att den andra helt enkelt tar data ifrån styrvinkelgivaren i rattstången. Det här är som sagt en ½ gissning, och inget jag har nåt ordentligt underlag för. Nåväl, nu var sanningens ögonblick inne.
Servopumpen: Domen
Jag satte mig bakom ratten och vred på tändningen. Jag gick sedan in på Controller #44 ("Steering") över VCDS-Lite. Nu svarade den, och den hade också ett lite annorlunda namn än vad den hade haft tidigare, uppenbarligen p.g.a. en annan revision på pumpen. Jag läste genast av felkoder. Nu fick jag ut en felkod som jag inte hade haft tidigare, nånting om intermittent kommunikationsproblem. Jag gissade på att det här helt enkelt var något som hängde kvar sedan tidigare, då någon av anslutningarna kanske hade ryckts ut i fel ordning med tändningen på vid testkörning av pumpen. Jag rensade minnet på felkoder och höll tungan rätt i mun och vred om nyckeln helt. Motorn startade.
Jag tittade ner på instrumentpanelen. Ingen rattlampa. Endast den röda lampan med utropstecknet lös, detta för att jag hade handbromsen hårt uppdragen eftersom hela framvagnen stod på pallbockar. Alltså, jag säger det igen, ingen rattlampa. Jag vred på ratten och mötte inget motstånd. Givetvis mötte jag inget motstånd, framvagnen hängde som sagt i luften. Även med den defekta servopumpen och lysande rattlampa hade det gått jättebra att svänga uppe i luften. Nåväl, det såg i varje fall initialt väldigt bra ut. Jag kopplade för säkerhets skull upp min lilla dator och läste av Controller #44 ännu en gång. Inga nya felkoder. Jag ville inte vara den där tragiska liraren som ropar hej förrän han är över ån, men. Nånting kändes riktigt bra inombords.
Jag skulle börja jobba klockan elva, så med ungefär en halvtimme tillgodo bestämde vi oss för att vi hade gjort tillräckligt för den här dagen, och packade således ihop verktygen och gick in. Vad som återstod nu var att montera tillbaka spolarvätskebehållare (med pump och slangar), samt strålkastarspolarna, och såklart själva fronten. Detta fick bli morgondagens projekt. Nå. Framåt kvällen när jag hade kommit hem kittlades det så mycket i fingrarna så jag gled själv ut på parkeringen och skruvade tillbaka spolarvätskebehållaren med pump. P.g.a. skymningen som snart skulle infinna sig fann jag det bäst att vänta med den väldiga fronten. Vikten av bra arbetsljus ska aldrig underskattas.
Dagen till ära var det dags för Klaras första utvecklingssamtal på förskolan. Spännande, tyckte jag och Ingrid. Jag var ledig hela dagen så det var ingen brådska med någonting alls. Vid åttasnåret gick jag och lämnade av Klara och när jag kom tillbaka över tröskeln hade Ingrid gjort en smarrig frukost bestående av smörgås med kantareller.
Hon skrattade och påpekade hur hon tyckte att mitt älskade Nejth ständigt pratade om sina svamputflykter. Hon sade skämtsamt att jag borde skicka en bild till Nejth ifråga och säga att jag funnit kantarellerna uppe i Ålidhemsskogen. Min Ingrid var säker på att om jag gjorde detta skulle det inte dröja många sekunder innan Nejth syntes i skogarna i höjd med Stengången. Nåväl.
Vi hade annat än svamp att tänka på, om än det smakade gudomligt. Dels väntade utvecklingssamtalet, dels väntade ett ganska omfattande fordonsrelaterat projekt. Nu var det bara att hålla tungan rätt i mun, för att det här skulle bli en bra lönsam tisdag.
Utvecklingssamtalet
Klockan tio var det då dags. Jag och Ingrid spatserade in och fick snabbt tag i Klaras fröken. Alla barnen var ute på gården, fast de skulle tydligen precis gå in. Vi haffade Klara. Jag och Ingrid hade först trott att detta första utvecklingssamtal för tjej i förskoleklass skulle gå till som så att vi satte oss i enrum med hennes lärarinna och pratade om vad som gick bra och vad som gick mindre bra. Nej, blev vi varse, så fungerade det inte.
Vi gick helt enkelt allesammans till ett rum var vi satte oss och pratade, ganska avkopplat. Jag förevigade givetvis hela denna knappt halvtimmen långa sessionen med en ljudupptagning. Det kan säkert vara kul att lyssna på om tjugo år, tänkte jag. Sedan är det inga hemligheter som sägs, utan om någon är nyfiken på hur ett utvecklingssamtal för en tjej som just precis har börjat förskoleklass kan låta, ja då är nog det här ett ganska bra typexempel.
Inköpen
Efter det framgångsrika utvecklingssamtalet dundrade jag iväg till varuhuset norr om stan för att handla en del saker. Ingrid stannade hemma. När jag kom tillbaka tog jag dock henne med mig och vi satte då rak kurs in mot stan. Vi parkerade vid Rådhusesplanaden, just utanför MVG. Jag betalade 11 kronor (25:-/timmen är banne mig hutlöst) i den dumma apparaten och Vi gled sedan in på McDonald's.
Kön var besvärlig trots att det inte var jättemycket folk. En grupp ungdomar som uppskattningsvis kunde vara i högstadieåldern stod i en klunga och väntade på mat. Gruppen bestod mestadels av tjejer, men så var det en lång kille som såg väldigt stylad ut, och förde sig vuxet.
Det var nästan som att han var sminkad, fast inte på det konstiga sättet, utan bara fräscht. "Va, blir du kaffesugen innan maten?", uppfattade jag det som att en av tjejerna frågade honom. "Pfft. Nej. Jag är väl ingen socialdemokrat heller", svarade den unga mannen med en så ren accent att rikssvenska var det som föll mig närmast i sinne.
Nå. Jag beslöt att vi inte orkade stå här och vänta, äta kunde vi göra sen, så vi lättade ankar ur kön och tog istälet rulltrapporna upp till tredje våningen. När vi äntrade butiken kände jag mig faktiskt ovanligt strukturerad när jag bearbetade en inköpslista som jag [såklart] inte ens hade nedskriven (för det är ju fusk). Allt gick som på räls.
Ingrid gav mig rentav cred för hur hon tyckte att jag i princip bara hade gått igenom hela butiken, och ändå hade det blivit en hel del artiklar. Vi åkte nedför rulltrapporna och sprang förbi McDonald's och köpte oss lite lunch på vägen ut.
Vad skulle jag med allt detta till, kan man ju fråga sig. Nå. Faktum är att den simpla plastpumpen var det enda som jag tänkte nyttja denna dag. Saken var bara den att jag i sanning inte vet hur länge vi blir utan bil efter att vi klivit på detta projekt, och därför ville jag i synnerhet beta av inköpslistan rörande butiken norr om stan; dit var det faktiskt är lite bökigare att cykla.
Så, nu var det alltså dags. Den där j-vla styrservopumpen skulle ut ur bilen. Några skulle kanske tycka att det är en idiotisk grej att ta ut en bildel innan man ens har beställt en ersättare, men låt mig nu få rättfärdiga detta. Då en pump — trots att den är begagnad — kommer att kosta en hel del så vill jag inte beställa den och sedan komma underfund med att jag inte ens förmådde ro i hamn att demontera den gamla. Så, därav denna tackling.
Nå. Jag och Ingrid var alltså laddade till max. Det första som skulle av var själva fronten, det vill säga den del var registreringsskylten sitter framtill. Ett gäng T20-skruvar undertill och i hjulhusen, och sedan satt den bara i sådana klassiska plastklaffar. Smidigt. Vi sprang dock på patrull i form av något som satt fast.
Just framför strålkastarna har jag sedan länge sett att det suttit små utbuktningar, en på vardera sida. I mitt stilla sinne har jag då tänkt på hur jag sett att en del bilar har sådana sprutmunstycken som skjuter spolarvätska på framlyktorna. Jag har jämt tänkt att dessa plastbrickor är ren fabriksstandard och att det är tänkt att om bilens första ägare väljer att köpa till sådan strålkastarspolning som extrautrustning så tas dessa plastluckor bort och man installerade sådan. Så hade dock inte den ursprungliga ägaren av vår bil lyxat till det ... trodde vi!
Då fronten tycktes sitta fast just intill var dessa plastluckor satt tog jag då en platt mejsel och böjde lite i dem. Voila. Jag märkte att jag kunde lyfta dem i vad som nästan kändes som en led, och under dem dolde sig något som faktiskt såg ut som spolarmunstycken. Herre jösses. Hade vår bil den utrustningen, trots allt? Jag satte genast på tändningen och bad Ingrid inspektera framifrån. Jag drog i den högra spaken bredvid ratten. Nej, ingenting hände. Suck. Tänkte väl att det var konstigt att vi aldrig har sett någon rörelse där. Troligtvis var just den här mekanismen död sedan många år. Bilen är trots allt över tio år gammal.
Det bör här noteras att när jag gjorde ytterligare efterforskningar (på nätet) i saken framåt kvällen så kom det fram att tydligen strålkastarspolningen bara aktiveras om man har helljusen på, vilket jag och Ingrid inte hade haft när vi utfört vårt misslyckade test. Så, kanske fungerar strålkastarspolningen trots allt. Vid det här laget hade vi dock mördat hela spolarvätskepumpen (med behållare) så att bekräfta den saken skulle få vänta.
Hydraulvätskan
Jag hade ju köpt den där häverten i syfte att dränera expansionskärlet på så mycket servostyrningsolja som möjligt, inför inbgreppet. Det var lättare sagt än gjort. Först gick det bra, men sedan kom det inget mer. Det var som att jag inte fick ner plaströret nog ordentligt i expansionskärlet. Suck. Jag gav ganska snart upp. Det gick säkert lika bra att lyfta ut behållaren fastän den var fylld.
Spolarvätskepumpen/-behållaren
Nå. Vi fick i alla fall loss fronten och nu stod nästa delmål i att få bort spolarvätskepumpen/-behållaren, detta då den satt precis framför servopumpen som vi ville åt. Denna satt fast i ett gäng muttrar med sammanfogad bricka och 17 mm skalle, varav den sista skulle visa sig ha rostat fast. Suck. Jag sprang och hämtade mutterspräckare. Lyckades dessvärre knäcka(!) en mutterspräckare, men efter mycket våld (och ett par svordomar) fick vi slutligen bort den där förbannade muttern.
Då lugnet efter stormen hade infunnit sig funderade jag [i mitt stilla sinne] på om vi inte kanske hade gett upp (gått och hämtat mutterspräckaren) lite väl fort. Nu hade den där muttern trots allt ätit upp lite styvt trekvart av vår tid. Hade vi bara haft lite is i kistan och t.ex. gått ut med värmepistolen och blåst på muttern, ja då hade den kanske lossnat på naturlig väg. Nåväl. En lär av sina misstag, vill jag tro och hoppas.
Gjutjärnspjäsen från helvetet
Efter att vi hade lirkat ut den stora (5 l) behållaren för spolarvätska så var servostyrningspumpen blottad framför oss. Tre anslutningar satt intill den, varav den vänstra och mittersta var svart, medan den längst till höger var brun. Den i mitten var spänningen, listade jag snabbt ut.
Att få loss kontakterna var ingen större vetenskap, värre blev det (sedan) när vi kom till hydraulladningarna vid sidan om pumpen. Den ena var visserligen simpel, bara att skruva av med en 17 mm nyckel. Den andra visade sig vara värre. Den satt med en sådan slangklämma som jag avskyr, alltså en utan skruv. Jag vet inte om det finns nåt speciellt verktyg som gör montering/demontering av den här typen av slangklämma till en baggis, men för mig och polygripen var det ett j-vla gissel.
Lugnet efter stormen
Nåväl, skam den som er sig. Slutligen lossnade den där envisa slangen (gissningsvis den som leder hydraulvätskan tillbaka till pumpen efter att tjänat syfte kring rattväxeln), och pumpen låg och vilade helt frånkopplad i min hand. En oerhört tung pjäs, uppemot fem kilo tung. Framvagnen såg nu [estetiskt sett] rent gräslig ut, och så lär det väl vara minst ett par dagar, till dess att en ny (begagnad) pump är beställd. Nu är vi i alla fall på banan. Skönt. På kvällen uppdaterade jag min diskussionstråd på det brittiska entusiastforumet med projektets milstolpar.
Klockan var kvart i sju på förmiddagen när jag skulle låsa upp min cykel. Kättingen och dess hölje var synbart fuktigt. Den där otäcka kalla fukten som är så typisk för förmiddagar när hösten sakta har gjort sitt intåg. Brrr. Jag vred om nyckeln i hänglåset och hängde den fuktiga kättingen över bönpallen och dundrade iväg.
Vi är i det där mellanläget var morgnarna är kyliga men var värmen hittar sin väg framåt dagen. Då jag inte tål med den äckliga värme som bildas när jag cyklar i vinterjackan mitt på dagen så bet jag ihop och tog än en gång endast t-shirt och huvtröja. Brrr. Jag drog emellertid huvan över planeten och knöt åt snöret. Riktigt kallt var det. Jag ska lägga manken till och köpa en höstjacka nu i dagarna.
Lunchen
När jag fick lunch bestämde jag mig för att lyxa till det lite. Sagt och gjort, jag sprang in på Konsum nere på markplan och köpte en stor pan-pizza. Ja, den där varianten som ska tillagas i ugn. Det blev faktiskt rätt stressigt. Nu hade jag kommit på den briljanta idén att klippa just en sådan pan-pizza då jag väl stod vid kyldisken inne på Konsum. Hade jag haft allt planlagt redan när jag klev in i hissen så hade jag givetvis satt på ugnen redan då, men nu blev så alltså inte fallet. Jag konstaterade att det tog över en kvart för en Electrolux EK6140 att nå 225° C, och att väntans tider på att pizzan skulle bli färdig var påfrestande. Nå. När hela härligheten väl låg på tallriken var det värt. Jag var t.o.m. resonlig och sparade en bit som jag stoppade i en fryspåse och kastade in i kylen till nästa dag. Rutinerat där, Calle.
Jag hade ledig dag, och trots att det var tydligt att vädret sakteligen har börjat gå mot höst så valde jag att tillbringa del av eftermiddagen ute på balkongen för att suga åt mig av de få solstrålar vi har kvar.
På kvällskvisten satt jag [i sanning] inte kvar därute, men kikade väl ut för att se vad ungarna hade för sig. Ja, gårdsungarna tycks vara helt outtömliga på energi. Här blev det visst vattenkrig, troligtvis sommarens allra sista.
