Textmässigt egensinnad~: citiboard

Visar inlägg med etikett citiboard. Visa alla inlägg

lördag 13 september 2014

Lördag, v. 37

Morgonstund

Det var tidig morgon och jobb som gällde. När jag kom ut studerade jag den skruv med mutter som jag ersatte den misslyckade popniten till den spräckta pakethållaren med häromkvällen. Skulle jag ta detta nybygge, dagen till ära?

Nej, det var nära, men bristen på bagagestroppar på i stycket tidigare nämnda bönpall fick mig att ändå ta den andra — till vardags primära — militärcykeln in till stan, denna lördagsförmiddag. Jag hade trots allt en lunchlåda att kånka med mig.

Balkongläge

På eftermiddagen när jag kom hem gled jag i princip omgående ut på balkongen var jag satte mig och sprättade en iskall Old Ox. Det slog mig genast att de har bytt utseende på flaskans etikett. Textens typsnitt är ändrat, men det är mer därtill.

Jag kan ej redogöra för de exakta förändringarna i design såhär på stående fot, men kommer vid tillfälle att leta upp någon gammal bild på någon äldre flaska, så ska nog allt bli tydligt. En underbar lördagseftermiddag, var det i varje fall.

Soffläge

Det hade blivit lördagskväll och tjejerna var uppkrupna i soffan. Jag fotograferade. Ingrids ansikte blev upplyst av skenet från hennes digitala assistent och det såg jätteroligt ut på bild. Klara var upptagen av televisionen, och inte ett dugg intresserad av fotografen.

Balkongfåtöljen — fritt fall

Den här tygfåtöljen var faktiskt en av de första möblerna jag köpte med det egna boendet i denna stad, för sisådär 6½ år sedan. Jag betalade 600 kronor ute på Myrornas, Ersboda. Jag kommer så väl ihåg att jag efter köp tog med mig fåtöljen och fotpallen till busshållplatsen, var jag trodde att det skulle gå som en dans på rosor att få ta med mig dessa. Nej, det blev blankt nej från busschauffören. Paniken var ett faktum, men så löste det sig då en bekant kom, och han fick minsann in allt bak på en gammal Volvo-kombi.

Sedan dess har fåtöljen tjänat på flera olika platser. Så sent som i somras fick den än en gång en ny plats, nämligen balkongen. Jag har även lagt ut en annons på Citiboard, då planen nu är att den ska få en ny ägare. Nå. Ännu har ingen hört av sig, och den står alltså ännu kvar här ute på balkongen. Denna lördagskväll satt jag då ute med den lilla vita maskinen i famnen och ägnade mig åt diverse nöjessurf i mörkret. Väl tillbakalutad var jag. Så plötsligt rasade jag ner en bit, liksom på sneddan. Jag upptäckte ganska snart vad som har hänt; en av skruven som håller i ryggstödet hade lossnat på ena sidan. Suck. En 5 mm insexnyckel skulle det vara.

Det var ett rent helvete att med handkraft dra ryggstödet åt sidan där den skulle fästas in och samtidigt försöka hitta gängan på skruven. Till sist svalde jag stoltheten och bad Ingrid om hjälp. Då gick det tämligen omgående. Jag svor på att jag inte skulle låta detta inträffa igen, och plockade fram ett litet spärrskaft. Jag tänkte att jag minsann drar åt den där skruven rejält. Jag drar, och plötsligt går skaftet bara runt. Jag förstod först ingenting, men såg sedan att jag lyckats gänga ut skruven helt och hållet. Suck. Det är inte varje dag man lyckas gänga ur en insexskruv. Nu är det bara att hoppas att skruven där sitter kvar, för när den lossnar nästa gång blir det att sikta på nån slags ersättningsskruv med rätt hatt och sådär. Helst av allt är väl fåtöljen (med fotpall) såld till dess, så klart.

torsdag 28 augusti 2014

Torsdag, v. 35

Utgifter

Det var i förrgår eftermiddag som jag öppnade brevlådan och såg ett kuvert med Skatteverkets emblem. Jag anade genast oråd. Suck. Mina farhågor blev besannade. Restskatt. Fyrtiotre kronor under elvatusen, ville dom ha. Jag försökte [förgäves] le brett och skämtsamt säga "Ja, tur att det inte var elva, i alla fall!", men hur jag än vred och vände på smilbandet så såg det konstlat ut. Nå, det var bara att plocka fram den digitala assistenten och göra inbetalningen, på stubinen. Lite att jämföra med att rycka ett plåster. Du förstår säkert.

Nåväl. Nu var det i alla fall torsdag, och det första jag gjorde när väckarklockan ringde var [som vanligt] att [efter att ha först ha slagit av oljudet då, så klart] kolla notifieringar. Här fanns ett oläst mejl. Oj oj. Det var igår onsdag som jag mejlade Motorcentralen och bad om en ungefärlig offert på byte av servopump, då det av hittills gjord felsökning inte verkar bättre än att det är den som har sjungit på sista versen, i detta nu.

Jag fick nu då svar. Kostnadsförslaget är såklart inte vansinnigt [uppåt väggarna skruvat] dyrt, men heller inte billigt som en glass Piggelin från Rådhuskiosken. I synnerhet mot bakgrund av "skattesmällen" som kom damp ner för blott 48 timmar sedan kändes detta, ja, ovälkommet. Nej, här får jag nog [i sanning] fundera lite grann över hur man skulle ta och fortskrida.

Nu bad jag visserligen — medvetet — om prislapp á la worst case scenario genom att fråga stans auktoriserade Skoda-verkstad, när i verkligheten s.k. "allverkstäder" (jfr. Mekonomen, Meca, m.fl.) kan pressa ner priset. Nå. Det billigaste (och lärorikaste) är fortfarande att skruva själv. En begagnad pump får jag för [i runda tal] fyratusen kronor, och då tillkommer endast min egen [fri]tid på detta.

Omladdning

När jag tagit på mig skjortan och gjort en ½ dag i den började jag kunna samla tankarna någotsånär. Dagen innan hade jag varit ner på Konsum och visserligen inte funnit någon schysst matlåda men istället bratwurst som såldes ut för en guldpeng för en förpackning med tre korvar. Bäst-före-datum låg flera dagar framåt. Jag hade då köpt en sådan förpackning och idag hade jag släpat mig några överblivna korvbröd hemifrån. Det hela stektes upp och kom att smaka fina fisken, i min lilla mun. Till efterrätt unnade jag mig lite glass, att jfr. med vad som tydligen har gått ner både en och två gånger tidigare.

Affärsliv

Jag köpte min HTC Flyer (3G/32GB) på en kampanj hos SIBA 2012, och betalade om jag minns rätt knappt två och ett halvt tusen (jfr. plattans ingångspris på marknaden — styva sjutusen kronor) och tyckte då att jag hade gjort värsta klippet. Fort blev jag varse om att HTC hade fått kalla fötter och plattan var officiellt avslutad innan jag visste ordet av. Där satt jag med gammal Android och prestanda som fort också var föråldrad. Suck.

Nå. En torsdag [lustigt nog] i fjol höstas kände jag att surfplattan liksom hade gjort sitt som "helig" [och i verkligheten knappt vidrörd] trotjänare uppe i en hylla, så jag gav den då officiellt till Klara. Nå. Inte heller hon har haft något superintresse av plattan på senare tid. Den har helt enkelt bara varit en tyngd. Så, jag har haft ute en annons på Citiboard och denna torsdag fick jag napp. På kvällskvisten en knapp timme efter att jag hade slutat kom en man förbi och köpte den rakt uppochner för sexhundra kronor. Underbart.

Mer affärsliv

Vidare, jag sprang förbi brevlådan och fann att kineserna (via eBay) än en gång hade levererat. Den här gången var det kedjepiskan som anlänt. Finemang. Jag hann dock nätt och jämnt öppna paketet innan jag hade en gäst utanför porten. Mannen ville köpa såväl soffbordet som toalettvagnen som jag [också] har haft ute på Citiboard.

Han gjorde sedan en mänsklig prutning — väl på plats — och jag accepterade hans idé (en hundralapp för båda artiklarna( på stående fot, vi vill trots allt inget hellre än att bli av med allt bråte. Jag hjälpte honom dessutom att bära över prylarna till hans lägenhet på 23:an, d.v.s. den stora L-formade kåken närmast skolan och skogen, från vårt håll sett. Vi hann byta några intressanta ord, under tiden.

torsdag 21 augusti 2014

Torsdag, v. 34

Dagens inköp

Ett hyggligt kampanjpris fick mig att slå till och köpa ett microSD-kort med adapter, vilket slutligen kommer att landa i Klaras egna mobiltelefon, en Samsung Galaxy Mini (f.ö. min allra första smartphone, inköpt 2011) som tyvärr har fått stå utan minneskort, vilket bl.a. omöjliggör fotografering.

Dagens affär

Oj oj oj. Inte är det varje dag man får besök över länsgränsen. Det var nu i början på veckan som det ringde på min telefon ganska sent på kvällen. Det var en kvinna från Kramfors som hade sett min annons och sade sig vara intresserad. Hon höll vad jag förstod det på med att reparera en cykelkärra, och i hennes fall var det då framhjulet som var intressant. Hon frågade försiktigt, men förstod att jag inte ämnade sälja detta löst, utan att det liksom ingick i den redan ack så generösa prissättningen. Nå. Hon var med på noterna och berättade då att hennes väninna skulle ha vägarna förbi Umeå på torsdag, och att det då skulle vara bra om hon kunde hämta den. Javisst.

Så kom denna torsdag, och jag och Ingrid var faktiskt ute och snurrade när de ringde. De snurrade tydligen runt på Ålidhem och försökte hitta rätt adress. Nå. Vi gav så tydlig beskrivning som vi bara kunde och satte genast kurs hemåt. Då vi svängde in på Amanuensvägen såg vi genast Volvon ute på plätten framför vårt hus. De hade alltså hittat hela vägen. Utanför gestaltade sig två glada ångermanländska damer, och dialogen började. Cykeln spändes fast på deras krycka och vi skrattade gemensamt åt att cykeln nu skulle få färdas över länsgränsen. Kul att dess historia nu på nytt skall skrivas om.

Den ena kvinnan (gissningsvis ledaren) tar upp plånboken och håller fram tre hundralappar. "Visst var det trehundra?", frågade hon. Jag mindes genast att jag först hade lagt ut cykeln på Blocket för trehundra kronor, men då intresset hade varit svalt slutligen hade lagt upp en annons på Citiboard med endast tvåhundra kronor som utropspris. Antingen var kvinnan (som ju var sändebud) genuint osäker, eller så hade kvinnan som jag pratat med över telefon läst annonsen på Blocket, med det ursprungliga priset.

Nåväl, i vilket fall som helst så valde jag här att agera på gentlemannamässigt manér, och svarade att hon gott kunde behålla en hundralapp; tvåhundra kronor blev jättebra. Jag hade trots allt själv inte betalat mer än så för cykeln när jag gjorde den där storslagna affären med min kollega i början på sommaren, och då var cykeln dessutom komplett, till skillnad från nu när jag har plockat dess bakhjul/navväxel till förmån för Ingrids flickcykel. Kvinnorna verkade helnöjda, och vi tog farväl. En affär är — som de allra flesta känner till — bäst om båda parterna är nöjda vid dess utgång.

Dagens hämtning

På eftermiddagen hämtade jag Klara från förskolan. Hon var på superbra humör och sparkade sin väg fram. Herre jösses, så fort tiden går. När lärde hon sig att "kickbajka" så smidigt, till exempel? Hon var ju nyss våran lilla bebis. Tidens räkneverk går onekligen inte att stoppa. Vi blir bara äldre och äldre, allesammans.

Dagens återlämning

Det var den 11:e juli som jag knallade in på Cykelverksta`n på Ög och frågade lite försiktigt om de inte kunde hjälpa mig att få tag på ett 559-hjul. Det här var när jag fortfarande hade en idé om att jag kanske med relativt billiga medel kunde styra upp det så att både den orangea Rex-cykeln och Ingrids DBS blev kompletta. Karln hade varit hygglig och skickat med mig ett hjul som han nyss hade fått in. Jag skulle få felkolla det i lugn och ro hemma, och komma in och betala för det om det höll måttet och gjorde jobbet. Nå. Jag hade ju då kommit hem och snabbt konstaterat att det var ett 622 mm (28") hjul som jag hade fått med mig, vilket definitivt inte skulle fungera.

Nå, jag hade sedan tänkt om och börjat fundera på om jag inte istället skulle ta tillfälle i akt och uppgradera Ingrids nuvarande primärcykel från dess nuvarande Nexus 3 (antal växlar) till detta Nexus 8. Jag hade emellertid sprungit på patrull i form av ett litet spelrum i navet. Då min erfarenhet av Nexus-system är begränsad och jag dessutom hade fått detta hjul på lån så hade jag inte velat börja skruva i det, utan det hade istället fått ligga på balkongen, och sommarveckorna hade gått.

Nå, lite skamset gick jag nu denna torsdag in och beklagade att jag hade dröjt ~1½ månad med att komma tillbaka med mitt hemlånade hjul. Mannen skrockade och sade att han hade glömt bort mig. Han satte sedan hjulet i ett skruvstäd och drog åt ett par varv på ena sidan, varvid det spel som jag tidigare blivit skrämd av var som bortblåst. Nu fattades bara två ekrar, förutsatt att växelmekanismen var intakt. Var hjulet intressant ändå? Tvåhundra kronor kunde jag få det för. Detta var ju onekligen ett generöst pris, om man ser till det faktum att bara navet (utan fälg och ekrar) kostar sisådär 1300 kronor. Jag har emellertid för mycket annat att tänka på idag, så jag tackade så mycket och sa att jag skulle räkna lite på vad slutsumman (främst inkl. växelreglage för styret) för operationen skulle landa, och sedan ev. återkomma om det blev aktuellt.

Dagens projekt

Vid middagstid plockade jag upp delarna som utgör min svarta militärcykel från bakgården. Det regnade, så balkongen kändes som en bra plats för skruvande, dagen till ära. Dessutom var det lättare att hålla reda på de mindre delarna på balkongen än i gräset. Jag blev först lite skrämd, det var ganska länge sedan jag monterade isär framgaffeln och styrstången, och trots att jag har alla delarna i säkert förvar så kom jag definitivt inte ihåg monteringsordningen för tillhörande brickor och kullager.

Det blev då en sann fröjd att visuellt kunna återkoppla till den där julidagen då operationen gick ner, var jag fann två tydliga foton som visade exakt i vilken ordning bitarna skulle sitta. Det hela gick som en dans på rosor. Med hjälp av ståltråd blev det också busenkelt att föra tillbaka handbromskedjan igenom styrstången och framgaffeln.

tisdag 19 augusti 2014

Tisdag, v. 34

Hämtningen

Igår fick jag den stora äran att lämna vår tjej på förskolan; idag fick jag den stora äran att hämta henne. Vädersituationen var densamma som igår, det vill säga regnigt. Ingrid följde med ut genom porten, då hon skulle till tvättstugan. Klara var på superbra humör och visade stolt sin egna krok var hon hade sina kläder.

Affären

"Och affärerna går bra?", skrockade grannen skämtsamt när han såg mig skruva cykel för någon dag sedan. Jag skrockade då tillbaka och förklarade att jag kommer i mitt allra bästa sinnesstämning när jag får pyssla och aktivera mig — något som verkligen gynnar alla. Nå, nå på tal om nånting helt annat, rätt vad det var blev jag SMS:ad av någon som visade intresse för mikrovågsugnen som jag har ute på Citiboard sen en tid tillbaka.

Hipps vipps, så kom det sig att jag rullade in på — den något kringliga — Tvistevägen med sina mörkgröna träfasader, mestadels rymmande studentbostäder. Jag var alltså på väg att utföra en så kallad hemleverans. Den asiatiska killen som öppnade dörren var av sitt uttal och accent att döma adopterad, gissningsvis från någon akademisk familj söderifrån, och han var alltså här för att studera. Han hade en klämkäck boning med den typiskt ungdomliga attributen. Det var t.ex. en storbildsteve som agerade bildskärm för datorn och ett stort klistermärke där det stod "WHOA!" syntes på en vägg. I mitt stilla funderade jag på om killen hade förknippning med det klassiska hiphopforumet, men efter att ha slagit på mitt sjätte sinne såg jag att stilen på loggan inte stämde, så att detta tydligt var "WHOA!" i en helt annan kontext. Nåväl.

Jag och den unga asiaten bollade i varje fall några ord kring objektet, och jag förklarade att det hela rörde sig om flytt. I nästa mening säger killen "Så, vad blir det?", varvid jag replikerar "Tvåhundra kronor!" (som jag skrivit ut i annonsen). Den unga asiaten tittar obrytt på mig och säger "Nej, jag menar, var ska ni flytta?" och tar under tiden ur sin ficka fram och vecklar ut ett par hundralappar som han överräcker. Jag känner mig socialt uppläxad, tackar för affären och tar sedan två små steg tillbaka och smyger ut ur killens hall.

Stölden

Det var drygt en vecka sedan jag och Klara cyklade ut till hennes kompis på Tavleliden, och vid vår hemkomst var också sist jag såg Klaras cykel. Suck. Det pinsammaste utav allt är om man läser mina tankar kring den gången när vi skulle cykla iväg mot tjejen på Tavleliden, alltså när jag [i mitt stilla sinne] hade fått för mig att Ingrid hade klantat sig med låsningen med som följd att cykeln hade blivit stulen.

Nå, vi kom ju till sist fram till att så inte var fallet, och kom oss iväg. När vi sedan kom tillbaka efter utflykten kanske jag å andra sidan [tydligen] inte var lika bra på just låsningen, ty efter denna gång har vi inte sett den fina cykeln som jag köpte till Klara när hon hade lärt sig cykla utan stödhjul tidigt i somras.

Jag hade enbart mig själv att klandra, ty jag visste någonstans med mig att det var jag som hade glömt att låsa cykeln. Nå. Jag hade betalat [överkomliga] tvåhundra kronor för cykeln i Blocket-annonsen, så det väl egentligen inte pengarna det handlade om, utan var mer om en principsak. Det här med att människor ska ha ramar för ditt/mitt. Nå. Jag beslöt mig i varje fall för att göra en polisanmälan. Ja, trots att jag betalade mer för cykeln än en eventuell självrisk, plus det faktum att jag aldrig har tagit mig tid att anteckna cykelns ramnummer. Ja, trots dessa faktorer kände jag att det var läge att göra en polisanmälan; kanske mest för att tillföra brottet till statistiken.

Lek & stoj

Efter maten var det — som vanligt — "hopp och lek" och då Klaras kompis var hemma fick de faktiskt slå sig ner framför den stationära arbetsstationen, var det blev Cartonn Network. Rätt vad det var fick jag i uppdrag att lösa upp en spärr som jag såg härrörde från att somliga (de flesta) program bara gick att se ifrån USA. Aja. Jag kommer så väl ihåg Cartoon Network från min egen barndomstid. När den här kanalen plötsligt en dag dök upp i det fria basutbudet i vår lägenhet i centrala Piteå.

Oj så många timmar som spenderades framför Cartoon Network, från den dagen jag upptäckte kanalen. Jag kan nämna en hel drös med klassiska program. Top Cat, Jetsons, Flintstones, Johnny Bravo. Listan kan göras längre. Idag känner jag inte alls igen allt jag ser. Det är väl mycket nytt, så ett par årtionden senare, gissningsvis.

torsdag 31 juli 2014

Torsdag, v. 31

Lunchen

När jag hade lunch tänkte jag att det faktiskt var ett tag sen jag unnade mig något, så istället för att antingen leta efter halvt utgångna färdiglådor eller trycka ett par fattiga cheeseburgare så gick jag ner mot torget var det alltid står två husvagnar och serverar grillkäk. Har småpratat med paret som driver den ena vagnen mer än en gång, fast den här gången tänkte jag att det var läge att prova den andra vagnen. Jag kan inte sätta fingret på honom, men jag tyckte mig känna igen den unga killen som huserade, dagen till ära. Nåväl. Rullpizza, blev det.

En kort stund senare satt jag ner vid rådhustrappen och njöt i solen. Riktigt gott var det. Tänkte tillbaka på en sommardag 2001. Jag hade varit en hungrig sextonåring med dåligt med kosing på fickan, och en nåt år äldre tjejkompis hade då bjudit mig på just en rullpizza, och jag tror ta-mig-tusan att det var från just den här husvagnen. Enligt reklamen utanpå har de nämligen levererat rullpizza till Umeå ända sedan 80-talet, så det kan nog stämma.

Till efterrätt unnade jag mig härlig gräddglass med krokant inuti. Jag hade köpt en stor (2 liter) låda nere på Konsum bara nån dag tidigare, detta då jag inte hade orkat stå i kön för en McFlurry. Sen Konsum började med självutcheckning har allt blivit riktigt smidigt, måste jag säga. Effektivisering, at it's finest.

Demonteringen

Nu säljs det så det visslar om det. Den väldiga familje-/loftsäng som jag tidigt (redan vid inköpet utav) ställde mig skeptisk till ska nu alltså tillfalla annan ägare, förhoppningsvis så fort som möjligt. Jag gjorde ett försök på Citiboard häromdagen men förutom någon enstaka fråga om bredd på den nedre sängen så har intresset varit svalt. Ingrid propsade på att Blocket var bättre, och tog över annonseringen. Hon fick då snabbt upp korrespondens och nu på torsdagskvällen påbörjades demonteringen av sängen, vilket visade sig lättare sagt än gjort. Det gällde att vara oerhört metodisk för att inte skruva ut bärande skruv utan att ge ordentligt stöd till motparten.

Jag sticker inte under stol med att vi under demonteringen faktiskt lyckades klåpa till det till så den grad att det blev en liten spricka längst ut på vänster sida av den nedre av de två vitmålade brädor som den rosa filten hänger över på den här bilden. Ja, vi är uppenbarligen riktiga gröngölingar, jag och hustrun. Ingrid valde ärlig öppenhet framför ett cyniskt mörkande och SMS:ade genast till den mest potentiella köparen och berättade om olyckan som inträffat. Snabbt kom svar att det inte gjorde något, men att hon tyckte att vi skulle skjuta upp deras upphämtning till morgondagen, så att vi skulle slippa uppleva stress och få montera ner resten i lugn och ro. So we did.