Visar inlägg med etikett ebay. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ebay. Visa alla inlägg

måndag 8 juni 2015

Ytterligare två reparationer i hamn

Måndag och ny vecka, och jag beslöt mig tidigt för att göra nånting av dagen. Så, när jag lämnat av Klara i förskolan (nu drar det ihop sig, på onsdag är det avslutning) blev det frukost, och sedan en en liten utflykt med Ingrid. Sedan tog jag fram min gamla GT-i9305N som legat uppe i bokhyllan ett bra tag. Den här luren var min trotjänare, fram till att jag uppgradera till en GT-i9506 och då fick Ingrid denna. Efter ett par månader var dock olyckan framme, och ytterglaset sprack i det nedre vänstra hörnet.

Utöver detta så har luren dragits med ytterligare problem, nämligen att skärmen (gissningsvis p.g.a. vattenskada för nån sommar sen) visar alldeles för mycket ljus trots lägsta inställning, plus att antingen hemknappen eller flexsladden som ligger under denna har blivit utsliten, med som följd att man inte kunnat använda hemknappen det senaste året. Det spruckna ytterglaset var droppen som fick bägaren att rinna över, och jag köpte då en begagnad Iphone 4S till Ingrid, bara att ha i väntan på att jag skulle få hem delar från Hongkong för att kunna ro i hamn en reparation. Nu har delarna kommit sedan länge, men jag har inte orkat ta tag i projektet, inte förrän nu, alltså.

Jag sticker inte under stol med att den här killens dryga halvtimmen långa videoklipp sporrade mig enormt när jag beslöt mig för att fullfölja. Genom att följa killens steg (och snedsteg) gick det liksom att utgå från att processen inte var nån dans på rosor, yet perfectly doable, för en någotsånär kompetent lekman i hemmets lugna vrå. Så, nu gluttade jag igenom videon en sista gång, och sedan öppnade jag upp den splitternya SAMOLED-display som jag fått via eBay för nu rätt länge sen, och satte igång.



Projektet skulle visa sig gå någotsånär smidigt. Det skulle visa sig att jag beställt en aningen lyxigare modell av display än den som Max Lee tillskansat sig. Han fick bara själva displayen, och fick således sitta med varmluftspistol och skrapa och jobba bort resterna från den gamla displayen ur ytterramen, och sedan ersätta denna med den nya. I mitt paket fick jag en splitterny ytterram, var så att säga själva displayen var integrerad.

När jag lossat de fyra kablarna och avlägsnat moderbordet, antennkåpan och givetvis ytterhöljet så kunde jag vid inspektion sida-vid-sida konstatera att jag hade fått en komplett ersättare, bortsett från antennen, kameran, blixten, och bakhögtalaren, och de fysiska knapparna vid telefonens sida (power on/off, volume up/down) med tillhörande flexkabel. Så, jag satte mig ner och med hjälp av Ingrids hårfön jobbade jag lugnt och metodiskt med lagom värme för att lösgöra flexkabel och annat som satt lätt limmat i den gamla displayramen.


Jag har faktiskt en riktig värmepistol liggande nere i källarförrådet, men aktat hur det slutade förra gången tänkte jag att det är lika bra att skita i den och ta det lilla lugna med en vanlig hårblås istället, den här gången. Så fick det bli, och med stor framgång. Ja, jag sticker inte under stol med att det var tungan rätt i mun när jag hade monterat ihop allting och skulle prova att starta den, och inte blev det bättre av att den (så klart) legat i bokhyllan tillräckligt länge för att vara helt urladdad, så jag fick svettas ett tag till innan facit stod klart.

Nå, ursäkta mig nu men fy fan så snygg telefonen blev. Som splitterny i glaset, och numera vit dessutom, med svart bakstycke, och ram i silver. Förbaskat stilrent. Ja, lustigt nog drog jag samma konststycke som Max Lee i Youtube-videon, med skillnaden att han ursprungligen hade en vit S3, men som till vilken han beställt en svart display. I mitt fall hade jag ursprungligen en svart telefon, men beställde vit display. Om han nu — som han själv säger i videon — åstadkommit "world's first black and white Galaxy S 3", ja då vill jag med samma belåtenhet slå ett slag för "world's first white and black Galaxy S 3", om än vi båda i verkligheten sannerligen är långt(!) ifrån först med att blanda display/ram/bakstycke av olika färger. Riktigt kul har den i alla fall varit, hela den här resan.

Har nu systematiskt testat ut alla telefonens funktioner, och allt tycks fungera som det ska. Båda kameror, LED-blixten, högtalaren, hörsnäckan, mikrofonen. Riktigt j*vla roligt, som sagt. Så, om någon därute nu läser detta och sitter med sprucket glas på sin Samsung Galaxy så tycker jag absolut inte ni ska fundera så mycket mer, utan var nu lite djärv och våghalsig och bege er ut på eBay och beställ hem en ny display. Ni får oerhört mycket lärdom på vägen, betydligt mer än vad ni hade fått om ni lämnat in telefonen till nån servicecenter för att få jobbet gjort.


Så, när jag nu hade flow så beslöt jag mig för att slå ytterligare en fluga, denna ljuvliga måndag. Bromshandtaget på Ingrids cykel gick av (aluminium) när cykeln blåste omkull för ett par veckor sedan, och om än cykeln är utrustad med fotbroms också så känns det störande med ett bromshandtag som bara hänger och dinglar. Så, hela familjen tog en cykeltur på kvällen, tyvärr hittade vi inte ett(!) löst bromshandtag utan det blev en box med två stycken, om än sjuttio kronor inte är någon peng att tala om.


Nå. Jag hamnade på gården med cykeln. Jag vet per erfarenhet hur djävligt handtag kan sitta, så jag var för en kort stund inne på att bända isär själva fästet för det gamla handtaget för demontering, och sedan göra liknande process med det nya. Risken för att bryta av det nya (aluminium, även det) bromshandtaget fick mig dock att låta det sunda förnuftet vakna till liv, och jag gick ner i källarförrådet och hämtade en flaska PTFE-spray, som jag m.h.a. ett vitt plaströr som hängde i dessa mungipa lyckades penetrera in under det slitna gamla handtaget.

Så, på den här vägen fick jag utan alltför tung möda loss handtaget, och sedan gick allt [ändå hyfsat] snabbt och smidigt. Lät det gamla bromshandtaget glida av styret, tog ut vajerns ankare ur det, och petade in det nya. Ställde in V-bromsen, och sedan var det bara att knalla in och käka en sen middag, innan vi gick till sängs och knöt oss, hela familjen. Allt som allt blev detta en riktigt produktiv inledning på veckan. Ljuva sommartid, ljuva sommartid.

måndag 6 oktober 2014

Måndag, v.41

En oskäligt tidig morgon




Komiskt värre, jag hade lyckats med konststycket att förlägga min Post-It-lapp (som jag fick redan i mitten av förra veckan) med extratider för den vecka som nu började, med som följd att jag inte visste med säkerhet om jag började 7:00 eller 9:45 denna måndagsförmiddag. Suck. Igår söndag ringde jag som en dåre strax före stängning, för att få tag i någon som kunde kolla, men inget svar. Så, nu var det bara att ta det säkra före det osäkra, och ställa väckarklockan på 6:05 och le och se glad ut. Vi har ju till råga på allt gått in i den tiden på året när det knappt har hunnit gry vid nämnda timme. Stackars dom som är ute och delar ut morgontidningarna, ja jag säger då bara det.

Nå. Kring tjugo i sju lättade jag ankar och jag tog faktiskt upp luren och ringde så fort jag kommit in på gång- och cykelstråket längst efter Studentvägen. Jag fick svar, och nej, jag började inte förrän kvart i tio. Oj oj. Då var det bara att göra helt om och återgå till hemmet. Gjorde frukost med tjejerna. Klara sätter sig i vanlig ordning framför Barnkanalen, nära till målarpennorna. Jag fotograferar, och Ingrid är som vanligt på halvdant morgonhumör, och ger här ett verbalt uttryck för att hon ogärna möts av kameror på förmiddagen.


En hastig och lustig lunch




Ett par timmar senare var jag likväl på plats i stan, och då jag bara hade en kort — fem timmars — dag fanns det ingen hel- eller [ens] halvtimmes lunch instoppad på schemat. I vanliga fall hade jag varit väl förberedd på detta, men nu när jag först hade ställt in mig på att gå från morgonen så hade jag ju inte stoppat något i huvudet sedan strax efter klockan sex på förmiddagen, vilket då blev väl länge att gå på tom mage.

Jag fick dock nåd, eller barmhärtighet. Mitt under dagen fick jag mig en liten rast, så jag kunde ta hissen ner till hederliga McDonald's och köpa en dubbel cheeseburgare, som sedermera skulle klämmas på stående fot; halva burgaren gick rentav ner stående i hissen. Snacka om fartfylld start på veckan.


Glass mitt på eftermiddagen




Klockan tre slutade jag, och på vägen svängde jag förbi förskolan och hämtade upp ungen. Så snart vi kom hem och över tröskeln dukade vi upp gräddglass i köket. Smarrigt värre. Klara körde sin klassiker, vilken går till som så att man lägger på rejäla strängar med choklad- och kolasås och sedan vispar runt allt tills det blir ungefär samma konsistens som mjukglass. Operationen förutsätter som regel att "visparen" (Klara) har en assistent som håller i tallriken, vilket ofta blir jag. Just nu vid tillfället för fotografiet körde hon dock en one-person show, vilket faktiskt gick över förväntan.


En installation av Kubuntu




En hel del möblemang, leksaker och dylikt börjar nu bli sålt genom våra tokiga annonser på Blocket och — främst — Citiboard, men ännu har jag inte kommit till skott att göra annons av den dator som jag byggde ihop vad som måste ha varit 2008. Vi pratar om ett kompaktchassi (ofta kallat "barebone") av modell T3-P5G31A från välrenommerade ASUS. Denna har faktiskt tjänat sitt syfte väl genom åren, främst då tiden innan jag byggde ihop den fullstora AMD-baserade riggen som jag sitter vid i skrivande stund.

Nå, det känns dock som att det börjar bli dags för burken att få en ny ägare. Jag har tänkt ut att det smartaste är att sälja det hela som ett komplett datorpaket, och jag har då tänkt att utöver själva burken skicka med mus och tangentbord (Logitech), 24" LCD-skärm med Full HD, och givetvis kablage. Tre stycken femhundralappar känns inte alls som ett överdimensionerat pris för allt detta. Det enda jag inte ville skicka med var min — snart ett årtionde gamla — hårddisk. Alla som vet ett skvatt om mekaniska hårddiskar vet också hur det är allt annat än lätt att försäkra sig om att data säkert är borttagen. Då jag är en person som värnar om integriteten vill jag inte ha (exempelvis) privata gamla foton i vem som helst händer, så jag väljer helt enkelt att behålla den där gamla hårddisken.

Jag hade visserligen kunnat köra (exempelvis) Darik's Boot And Nuke ett par gånger och hålla tungan rätt i mun (detta hade med all sannolikhet varit mer än tvärlugnt), men nu gjorde jag inte så. Istället (ja, trumvirvel nu) så lyckades jag gräva fram en gammal 200 GB IDE-hårddisk av fabrikat Maxtor (räddad från en skrotad burk ute i miljöhuset), vilket jag tänkte att kunde få göra jobbet. Jag grävde fram en IDE-sladd och kopplade in den. Hårddisken gnisslade en hel del, och det är tydligt att den säkert har tio år på nacken och att magnetskivan snart kommer att snurra sin sista reva, men tillfälligt fick det trots allt gå an.

Vidare, då jag byggde ihop den här burken från lösa delar finns det inget licensierat operativsystem till den, vilket också kunde bli ett problem. Istället för att då göra en kontroversiell rackare så gjorde jag en mer proper variant och laddade hem Xubuntu 14.04 LTS, och installerade. Det här var på eftermiddagen. Allt gick fint, men när jag väl kommit igång med denna slimmade variant av Ubuntu sprang jag på patrull i form av strul med Bluetooth. Ja, jag har en liten USB-adapter som jag visserligen inte kommer att skicka med datorn vid försäljning, fast just nu när jag ville prova på allt störde jag mig på att det inte fungerade. Jag blev till sist så arg att jag bestämde mig för att svänga om. Jag läste trots allt på forum att fler än jag hade haft problem med Bluetooth.

Så, nästa installation blev Kubuntu 14.04 LTS, vilket gick snabbt och smidigt. Det första jag gjorde när jag kom in i det nyinstallerat operativsystemet var att kolla Bluetooth. Inga problem att para mina trådlösa hörlurar. Däremot fick jag först inget ljud, jag var på väg att börja schabbla med byte av Bluetooth stack, men just innan jag gjorde detta (vilket antagligen hade varit dumdristigt) så fick jag ordning på det. Jag hade helt enkelt glömt att byta förvald ljudenhet, något som jag enkelt gjorde via det grafiska gränssnittet (KDE), inget textediterande överhuvudtaget behövde göras. Nu fungerade allt klockrent.

Jag installerade OpenArena och blev sittande ett tag med bottarna. Trots att jag börjar ha några år på nacken kan jag fortfarande spela FPS, när det väl krävs av mig vill säga. Inget "lagg" alls vid högsta förinställning för grafik. När jag däremot gick utanför ramarna (förinställningar) och specifikt höjde upplösning hela vägen till 1920x1080 pixlar, ja då upplevde jag faktiskt en lite ryckigare spelupplevelse. Detta är trots allt mer en HTPC än en speldator, och det är också under dessa premisser jag kommer att saluföra hela anläggningen.


Ett par försändelser från Kina




Då jag kollade brevlådan låg det två sådana härliga postpåsar däri. Jag behövde bara kasta ett öga på dem så förstod jag vilket land som stod som avsändare. Mycket riktigt. Inuti den ena påsen låg en sladd (USB till Lightning) som jag köpt bara för att ha om jag någon gång behöver koppla upp en iPhone 5 eller senare iPad till datorn. Sladden kostade typ nio kronor (fri frakt, givetvis), och mot bakgrund av att samma sladd kostar mellan hundra och tvåhundra kronor i svensk handel så, ja, det kändes överkomligt att lägga en knapp guldpeng, om än sladden aldrig kommer att användas.

I den andra påsen låg två stycken USB-laddare med två stycken kraftiga (2,1A) utgångar vardera. Dessa hade jag betalat en liknande peng för. När jag kopplade in dem förstod jag dock att det ligger något i vad dom säger om att man i sanning köper grisen i säcken när man handlar på eBay. Det knastrade/surrade lite lätt obehagligt inifrån laddaren och det skulle senare också visa sig att den knappt kom upp i den laddningshastighet som man får med en en USB-kabel mellan dator och telefon. Suck. Det här var ett felköp, kort och gott. Nåväl, jag tänker inte hävda återköp. Jag orkar inte med allt pappersarbete. Det handlar trots allt om en tjugolapp. Ibland är grisen i säcken rätt okej, antar jag.


Lax och potatis till middag




Smarrigt att börja vecka med fisk. Till råga på allt har jag läst att fisk innehåller höga halter av Omega-3 och Omega-6. Dessa är två vettiga fettsyror som bland annat skyddar människan från att drabbas av neurologiska sjukdomar; ADHD, för att nämna den vanligaste (med underarter). Somliga skrattar nog högt, och vill här bestämt hävda att bokstavskombinationerna minsann inte förvärvas under livet, utan kommer redan från födseln. Nåja, we'll just have to agree to disagree.


Härlig ny sand till pälsdjuret




Det var ett par dagar sedan Klara och gårdsungarna fick den stolliga idén att spola kattlådan full med vatten. Jag vet i sanning inte exakt hur de bar sig åt, men plötsligt såg det förskräckligt ut i den. Det har som sagt gått ett par dagar och stackars Gustaf har inte fått sin sand utbytt. Lättja från vår sida? Måhända, i viss mån, men till saken hör att Gustaf i regel (i nitton av tjugo fall) uträttar sina behov utomhus.

Nå, på kvällskvisten beslöt jag mig i alla fall för att ta tag i saken. Jag konstaterade snabbt att det var som cement i lådan. Lite lätt illaluktande cement, tillika. Jag försökte få upp de groteska klumparna med plastspaden men den gick genast av i skaftet. Suck. Jag bar då ut hela kattlådan. Jag smög ut i skogen bakom förskolan Professorn och dumpade innehållet. Visst, moraliska betänkligheter kom, men — i stilla sinne — kändes det ändå spontant som att kattsand är lätt komposterbar, och att det skulle vara hundra gånger värre om jag t.ex. kastade ett par glas- eller plastflaskor där ute i skogen. Det här var liksom hyfsat okej, ändå.

Nå, jag tassade samma väg tillbaka och sedan sköljde jag ut de sista resterna ur kattlådan och sedan torkade jag ur den ordentligt, och slutligen fyllde jag den då med ny fräsch kattsand. Det viktiga är att vår katt mår bra. Om än han envist vill gå ut och göra sina bestyr så ska han känna att om det t.ex. är dåligt väder så ska han ha möjlighet att gå till badrummet, som vi övriga i familjen. Nu var ordningen återställd, kan man säga.


torsdag 25 september 2014

Torsdag, v. 39


Navet, blankt och skinande




Klockan var ungefär tre minuter i sju på förmiddagen, och jag hade just ställt och låst cykeln vid den mer eller mindre klassiska björken, utefter Rådhusesplanaden. Jag tittade på bakhjulsnavet och drog stolt på smilbanden. Det här hade jag gjort riktigt bra. Ja, det var ju under gårdagskvällen som jag sprayade på klarlack i etapper. I jämförelse mot hur det såg ut innan var det här verkligen en sann fröjd för ögat. Nu är det bara att hoppas att detta håller rosten borta.

Då originalfärgen (i samspel med det bisarra lager av solkig olja/smuts som jag nu skrubbat bort) tydligt har lyckats hålla navet sånär som rostfritt i säkert över ett halvt sekel, ja då är det bara att hoppas att CRC Klarlack gör jobbet, åtminstone fram till nästa uppfräschning.


Det fylliga vinet, på rekommendation




När jag hade slutat för dagen och kommit hem lät Ingrid avslöja att det skulle bli nåt schysst till middag, och hon behövde ett fylligt rött vin till matlagningen. Efter att hon hade varit in och storhandlat på Maxi (jag orkade inte följa, känner mig alltid överflödig där inne) sprang jag in på Systembolaget. Då jag är i det närmaste urkass på viner gick jag raka spåret fram till en ung man med butiksklädsel. Jag frågade genant om han hade god koll på viner. "Nej!", replikerade han, varvid han genast skrattade till som att förklara att han skämtade. Visst kunde han ett och annat om viner. Han frågade vad jag ville ha. Jag sa kort som det var, att jag hade blivit skickad med en order om att köpa ett fylligt vin, och att det gärna (min egen inflikning på ordern) fick vara billigt.

Butiksexpediten högg tag i en flaskas som han sa att var att rekommendera om det fick kosta sisådär en hundralapp. I nästa sekund vände han sig mot hyllan bakom sig och plockade därifrån fram en annan flaska. Sekunden som följde kastade han upp flaskan i luften och lät den snurra ett helvarv, och fångade sedan upp den mjukt i handen. Under tiden berättade han om vinets karaktär och smaker. Där stod jag, fortfarande halvt om halvt fast i scenen när han snurrade flaskan i luften, fastän det var för flera sekunder sen, och nu pratade han visst om eftersmaker. Herre jösses, vilken ståtlig karl och försäljare. Han kunde verkligen allt, kändes det som.

Den här mäktiga mannen hade hunnit in på den tredje flaskan när jag bröt in och sade att den andra flaskan han kikat på (den som han hade snurrat i luften) skulle bli alldeles utmärkt. Sedan tackade jag så innerligt för god hjälp, och rörde mig i maklig tempo mot kassalinjen. The Black Shiraz (nr 6131) blev det alltså. Tala om stil han hade, den där killen på Systembolaget.



Lokala inköp och postpaket, en salig blandning




Låt mig summera dagens inköp. När jag slutade för dagen blev det först och främst en termometer och ett gäng RJ45-kontaktdon för nätverkssladdar. Alla har vi väl någon gång lyckats bryta av den där plastpiggen i nätverkskablarnas ände, med som följd att kabeln liksom sitter löst i dator/router/switch. Kabeln får kontakt, men drar man i den så åker den ut, liksom. Nu när jag har införskaffat ett par modulartänger känns det lägligt att ta steget och lära mig använde en. Jag vet med mig att jag har minst en nätverkskabel med sådan klassisk halvtrasig kontakt liggande, i nån av mina pojkkartonger. En självhäftande utetermometer som ska sitta utanför köksfönstret blev det också. Kylan kommer.

Vidare, mörkret kommer och det känns inte direkt lockande att stå ute på parkeringen och dona med montering av extraljus i snö och kyla, så det är lite nu eller aldrig. Det fick då bli nu, så på eftermiddagen åkte vi ut till Biltema och köpte ett par nätta ljus och ett kit med relä och kablage, plus en sådan plåt som man fäster bakom registreringsskylten. Nu var köpet gjort, så monteringen är troligtvis inte långt borta, fast inte just idag blev det.

Slutligen, i brevlådan låg två sådana där härliga små postpåsar med kinesisk tullstämpel. Den ena innehöll en schysst kabelskalare med färdiga jack för vanligt förekommande dimensioner, och det andra var en innovativ hållare för mobiltelefon som går att fästa i kamerastativ, d.v.s. den skruvgänga som är standard för sådana. Dessutom följde det med ett litet sådant gorillapod som man faktiskt kan ha nytta av. Det var inte många kronor jag hade betalat för de här produkterna. Oj oj oj, Kina levererar, med stil och finess.


Middagen, med närproducerad sallad




Så var det dags för den omtalade middagen, kryddad med rödvin. Kan inflika att Ingrid blev jättenöjd med vinet. För en sekund trodde hon att jag var andlig då hon faktiskt hade läst att det gärna fick vara ett australiensiskt vin till just den här maträtten, fast hon hade tyckt att det skulle bli för mycket för mig att ha i minne när jag gick in på Systembolaget, så hon hade nöjt sig med att ge mig "fylligt" som ledord. Nå, ett australiensiskt vin hade det trots allt blivit. Succé. Käket var också underbart, och till detta hade hon varit ute och plockat in vad som antagligen är säsongens sista sallad, direkt ifrån bakgården.


Kvällsmys med Ingrid, och katten




På kvällen efter att Klara hade somnat blev det soffläge för mig och Ingrid. Gustaf fanns också med i bilden, såklart. En Bond-film från åttiotalet med en ung Kim Basinger gick på TV12. Vi kollade med halva ögon, ungefär dito halvintresserade. Jag hade min Eee i famnen och försökte komma ikapp med mitt skrivande, samtidigt som jag betraktade samtida händelser runtom i världen.


onsdag 24 september 2014

Onsdag, v. 39


En sen lunch och vemod




När jag slutade cyklade jag genast hem. Det tog faktiskt ett tag innan det slog mig att jag kände mig lite illa till mods. Så förstod jag varför, jag hade — i all hets — missat att få i mig nåt i lunchväg. Nå. Jag blev sugen på en billig klassiker och dundrade därför ner på Maxi. Jag hade först tänkt tonfisk, men såg då att nyckelhålsmärkt makrill (3x125g) dumpades för ett schysst kampanjpris, endast en tjugolapp. Jag högg ett sådant 3-pack och sprang vidare ner mot nudlarna. Jag såg en stor kampanjaffisch; 5 st för 15 kronor. Tre kronor per nudelpaket var helt rätt kurs, på en onsdag.

Vad som retade mig var dock att fyra av de fem nudelpaketen gick in för en lägre peng än det sista, så slutnotan blev några kronor dyrare än vad (35 kronor) jag e tänkt mig. När jag kommer till självutcheckningen väljer jag att gå till bemanningen istället för maskinen, då jag var sugen på svar, om än det rörde sig om enkronor. Jag lade snabbt fram mitt ärende för tjejen som stod där, och sade att jag hade erfarenhet av att stafflingspriser ibland inte syns förrän på sista betalningsskärmen. Hon sade då att det mycket väl kunde vara så även i detta fall. Jag tackade och tog några steg över till en självbetjäningsmaskin. När jag kommer till skärmen var jag ska godkänna och slutföra köp är summan emellertid fortfarande densamma som på min skanner. Jag sade givetvis till.

En ström av kunder byggdes upp och jag kände mig med ens modstulen. Expediten som jag nyss bollat med blev upptagen, men förstod dilemmat och var snäll och tog upp telefonluren och försökte få assistans. Där stod jag, stillastående, ifrågasättande några ynkliga kronor hit eler dit. Patetisk, var jag kanske egentligen. Nå, snart kom en assisterande expedit till undsättning. Jag förklarade min situation. Den här tjejen hade koll på läget. Hon kunde snabbt konstatera att fyra av mina paket kom från en "fem för femton" deal, medan det femte paketet kom från en "fyra för femton" deal, vilket gjorde att allt som allt gick inga mängdrabatter ö.h.t. in.

Dra mig baklänges, tänkte jag, och ursäktade mig. Jag småsprang tillbaka till hyllan, och konstaterade snabbt att det mycket riktigt var jag som hade misstagit mig. Den ena skylten läste "fem för femton" medan den andra läste "fyra för femton" med exakt samma typsnitt och storlek på texten, vilket hade fått min stressade gärna att ta det som kopior av samma skylt, med samma ingress och innehåll. Suck, nu hade avföringen träffat takfläkten och jag stod uppenbarligen mitt i rummet.

Jag tog ett paket av det billigare märket (fem för tjugo) och gick tillbaka till självutcheckningen. Nu hade ytterligare kunder tillströmmat. Tjejen förstod emellertid dilemmat, och ringde snabbt efter assistans. Snart kom en till expedit, och jag blev bollad till kassan bakom. Nu var allt i sin ordning, och jag kunde betala. När jag gick i lobbyn mot entrén/utgången kastade jag ett getöga på kvittot. Trettiosex kronor och nittio öre. Jag kunde fortfarande inte få ihop det. Då såg jag det. Raden. En påse, en krona och nitto öre. Jag — i mitt stilla sinne — hade ju tänkt att antingen bära allt i djupa fickor, alternativt göra som mamma och mormor lärt mig, nämligen stoppa artiklarna i sådana gratis transparenta fryspåsar som i regel finns framför kassabandet, och således bespara mig dessa uppemot två kronor, för att inte tala om miljön.

Nå. Nu hade någon av de inblandade expediterna — i hela den här hysterin — slängt in mina varor i en kasse, och den som slutligen fullföljde mitt köp hade då tryckt på tangenten för en sådan kasse, och jag hade också fått betala för den. Järnspikar. Medan jag promenerade efter gången räknade jag, i mitt stilla sinne. Jag kom snabbt fram till att jag hade sparat tid (och således troligtvis pengar) genom att bara flyga igenom hela sessionen, utan att överanalysera "mishaps" så djupt och innerligt. Allra bäst hade givetvis varit om jag hade varit på alerten och sett skillnad på skyltarna ("fem för tjugo" / "fyra för tjugo") från allra första början. Då hade jag betalat rätt, och varit hemma på nolltid. Nå. Nu blev det inte så. Suck.

Väl hemma igen spatserar jag vägen från parkeringen till vår hyreskåk. Jag springer då på ingen mindre än mamman till en av gårdsungarna, närmare bestämt den tjugofemåring som stod i centrum för historien med den där iPhone-laddaren och middagsbjudningen, för [vad som börjar bli] ett par veckor sedan. Och nej, jag har ännu [till denna dag] inte fått in 189 kronor på mitt bankkonto. När jag pratade med mamma i telefon häromveckan berättade hon att hon hade läst hela historien på min blogg, varvid hon fnös, och tyckte det var hutlöst hur någon bjöd på korv och potatismos och förväntade sig närmare tvåhundra kronor som någon slags outtalad vedergällning. Ja, jag ljuger om jag säger nånting annat än att jag känner mig vanhedrad och mentalt våldtagen. Ja, jag ljuger om jag sa nånting annat än att jag tänker tillbaka på det som har inträffat, flera gånger i veckan.

Nå, nu möttes alltså våra vägar, just utanför hyreshuset. Hon gick där med sin hund. Först hälsade vi instinktivt men sedan tog jag mod och klämde ur mig ett "Duuu... förde du över dom där pengarna?", varvid hon ganska snabbt replikerade "Jooo!", utan att blinka med något av ögonen. Jag höll skenet uppe och sade att jag dessvärre inte hade sett någon överföring, och frågade vänligt om hon kunde "dubbelkolla" det vid tillfälle. "Jo, men nu ska jag på möte!", löd svaret. För mitt stilla sinne fick jag genast hellre en association till Försäkringskassan eller socialkontoret) än till något styrelsemöte. Det var nånting allmänt med känslan för likviditet och/eller betalningsmoral i detta hela som klickade oerhört dåligt. Suck. Våra vägar skiljdes åter. Suck. Det blir såklart lite extra jobbigt när barn är inblandade.


En halvliter blod och en t-shirt för besväret




Efter en "lunch" fylld av tragik och vånda fann jag det lägligt att nyttja sista stumpen tid innan Klara skulle hämtas till att dundra ner på Blodcentralen för att få mig en gratis t-shirt, det började trots allt bli X antal månader, sen senast.

Allt gick fina fisken, och det kändes uppriktigt som jag var uppe från britsen innan jag ens hade lagt mig. När jag kom ut till receptionen bad jag mannen där bakom helt enkelt att välja färg på t-shirt åt mig, eller jag sa åt mig att ta den färg som det fanns flest kvar av, med som syfte att det inte skulle bli svart på någon färg.


Dagens paket från Kina




Spontant, helt apropå ingenting kollade jag sedan posten och såg att jag hade (oväntat, ens?) paket från Kina, i lådan. Detta innehöll ett digitalt skjutmått. Jag provkörde och det kändes som att produkten höll måttet. Dessvärre hade jag inga av Johanssons passbitar till hands, men en gammal kupolmutter från en av de äldre militärcyklarna fick tjäna syftet. Det är vanligtvis en 14 mm nyckel man skiftar dessa bultar med, och skjutmåttet gav mig 14.02 mm. Ja, en helt skaplig felmarginal, vill jag faktiskt tycka. Jag hade trots allt betalat en riktigt futtig peng för produkten.


Baknavet: Fulländningen




Ja, tillbaka till navet då. Det gick ju finemang nu senast, men delar a färgen flög ju vid borstning, så nu hade det blivit dags för lite påbättring. Faktum var att jag susade in för att handla denna redan tidigt på eftermiddagen, just efter blodlämningen, men när jag klev in i butiken blev situationen som så att jag istället för att dundra hem och lacka cykeln kom att förflytta mig från korttidsparkeringen (fem minuter) utanför gallerian och över till Parketten. Kort därefter skulle jag rida runt i uniform i ytterligare ett par timmar, innan det blev hemgång på riktigt, nån gång vid femsnåret.

Nå, när jag väl var hemma satte jag mig i hobbyrummet med cykel ifråga väl ställd uppochned. Det var bara att tuta och köra. Jag har — i sanning nu — aldrig klarlackat förut i hela mitt liv, så jag hade inga direkta referensramar att gå efter. Jag sprättade ett oöppnat paket stålborstar som jag haft liggande ett par år, och gnuggade sedan på utmed ekrarnas infästning, var den kvarvarande smutsen var som värst. Alltmedan processen fortgick badade jag allt med industriell aceton. Slutligen gasade jag på med klarlack från CRC. Sedan fick allt stå. Under kvällens gång drog jag på med ytterligare ett par lager, i omgångar, och jag tror bestämt att det hann bli fyra lager klarlack innan jag slutligen somnade in.


måndag 22 september 2014

Måndag, v. 39


Landgången




Under alla mina år har jag haft i bakhuvudet att landgång är något av en delikatess. Jag har emellertid aldrig riktigt kunnat sätta fingret på vad en landgång egentligen är för något. Det var när jag stod i fyndhörnan på Konsum Matcity och såg den (för blott tjugofem riksdaler) som jag blev varse verkligheten. Som en blandning av smörgåstårta och räkmacka? Nåväl, gott vad det i alla fall.


Lokala inköp och ett postpaket




När jag slutade för dagen slog jag på stort och köpte LED-cykelbelysning till hela familjen. Utöver detta köpte jag ett 50-pack engångshandskar och även en ny bågfil. Ja, det var ju bara häromdagen som jag gav min gamla "minibågfil" i födelsedagspresent (i efterskott) till min kära Robin. Nu känns det som att jag har vuxit lite grann, och att det är dags för mig att gå från minibågfil till modell större. Nå, vi snackar fortfarande kompaktmodell, men den här nyttjar i alla fall den typ av blad som är de facto standard. Jag kände mig sannerligen uppstyrd, med detta nya verktyg. Nu lär jag kunna ge mig på lite tjockare metaller.

Vidare, jag hade en sådan trevlig liten postpåse i brevlådan. Försändelsen kom (så klart) från det där landet i fjärran öst, och innehöll minsann en schysst liten kraftavbitare som jag i sanning inte betalat alltför många kronor för. Jag fullkomligt älskar landet i fjärran öst. Det tål att understrykas. Att de hade skrivit "Bicycle pliers" på påsens tullmässiga innehållsdeklaration gjorde saken komisk. Var det ett skämt, eller hade jag i verkligheten köpt någon slags tång för att klippa av ekrar? Jag drog brett på smilbanden, för mig själv.


Navet: Återmonteringen




Jag fulländade på kvällen återmonteringen av bakhjulsnavet till militärcykeln. För den nyfikna kan nämnas att de enda verktyg som behövs är en enkel haknyckel och två stycken 17 mm konnycklar. I verkligheten lär ett dorn kunna ersätta haknyckeln, och orsaken till att två(!) stycken konnycklar av samma storlek är att föredra är att kontramuttrarna på ena navsidan ska kunna justeras enkelt. I verkligheten fungerar säkert en(!) konnyckel och en (e.g.) polygrip el. skiftnyckel lika bra.

Nå. Jag hade tidigare läst i nån diskussionstråd på nåt nätforum hur någon tyckte att det var en baggis att plocka isär navet, men att svårigheten var att hitta rätt moment vid återmontering av navet, eller snarare åtdragning av dess lager. Ja, visst, jag ger honom en poäng. På första försöket drog jag visst aning för hårt, men jag gjorde om och gjorde rätt.

Jag såg då till att nyttja fingertoppskänsla (och — märk väl — endast med handkraft) dra åt lagren precis så att inget "spel" kändes när man ruckade på navet/hjulet, men inte mer än så. På detta andra försöket blev det hela en sann framgångssaga. Jag satte snurr på bakhjulet när cykeln stod uppochner och bevittnade sedan hur hjulet kom att snurra — ljudlöst — i flera(!) minuter. Jag filmade t.o.m. detta; oerhört stolt var jag. Den dagen jag säljer den här militärcykeln kommer den inte att gå för en spottstyver, det är ett som är säkert.


Cykelbelysningen




Som jag nämnde här ovan slog jag på stort tidigare under dagen, och köpte LED-cykelbelysning till hela familjen. Ja, min militärcykel är visserligen utrustad med nostalgisk ASEA-dynamo, men jag har inte orkat dra färdigt den sista biten el, och då jag nu ändå var i farten tänkte jag att även om jag inom kort lär ha kopplat på den genererande belysningen så kan det alltid vara bra med en backup på batteri.

Nå, först ut för faktisk montering blev Klara, nu när vi lyckligtvis har återfunnit hennes cykel. Klara fattade skruvmejseln och skruvade loss de två skruvar som höll fast en gammal plastdetalj som i sin tur har hållit i en sådan styrstångsreflex. Denna gick i bitar för länge sedan så nämnda plastdetalj tjänade ingen nytta på styrstången förutom att sno åt sig den plats som jag hade tänkt ge den nya belysningen. Så, bort med den. En stund senare satt belysning såväl fram som bak, och Klara tog genast premiärturen runt gården. Finemang.

fredag 19 september 2014

Fredag, v. 38


Baknavet: De enskilda komponenterna




Denna ljuvliga fredagskväll radade jag upp delarna från det baknav som jag dissekerade så sent som häromdagen, och radade upp dem på en liten plastpåse, för noggrann observation. Jag lade dit ett skjutmått för att ge perspektiv på storleken av den kulring som gick om intet när jag blev våldsam vid öppnandet av navet. Ja, i övrigt är det som sagt själva axeln som saknar över en centimeter gängor, och även en sådan "konmutter" som syns väl på bilden. Suck.

Nåväl. Drivaren, drevet, bromshylsan, och övriga delar är i alla fall i prima skick. Tala om att lära för livet. Så sent som igår kväll skrev jag en hastig forumtråd på Sveriges — gissningsvis — trevligaste cykelforum och frågade om någon trodde sig kunna greja fram de delar som gått om intet. Svaren lät så klart inte dröja länge.


Lunchrasten: Hemmavid




När jag fick lunch hade jag redan hunnit förbanna mig över att jag lyckats glömma lunchlådan. Suck. Just my luck. Nu var dock vädret riktigt bra, så jag hoppade helt oförberett på den gamla trotjänaren och trampade iväg hem. Sträckan mellan stadskärnan och Ålidhem tar banne mig inte mer än femton minuter med vind i segel och utan snö på vägarna.

Jag hann sitta ner med tjejerna (Klara var hemma från förskola p.g.a. ont i magen) och käka den där lunchlådan (ljuvlig) och allmänt bara njuta ett tag. Kaffe hann jag också dricka. I någotsånär god tid hoppade jag sedan återigen på trotjänaren och trampade tillbaka in till stan.


Paket från Kina




Inte förrän framåt kvällskvisten tog jag mig tid att gå igenom posten. Wow, inte mindre än tre emballerade paket. Jag såg genast att det kom från landet i fjärran öst. Mina beställningar från eBay gör mig sällan besviken, och jag var snabb att börja öppna paketen. Det var dels inte mindre än tre stycken Samsung-laddare (micro-USB) i "bulkpåsar", en blindnittång med fyra påsar nit av olika storlek, och slutligen en tång för TP-kabel (RJ11/12/45). Jag hade inte betalat någon stor peng för dessa varor. Oj oj oj, min kärlek för Kina är evig.


Den nya eltandborsten




På kvällskvisten invigde jag min nya eltandborste. Ja, jag har ju haft den Oral-B Vitality i nåt år, men inte nog med att batteriet inte är vad det en gång var, utan häromveckan la den av helt och hållet. Nå, jag har härjat en hel del med den, inspekterat dess innanmäte och så vidare, så jag har nog en del skuld i haveriet. Nåväl. Idag fick jag i alla fall ett erbjudande att köpa en Oral-B ProfessionalCare 500 för en peng som faktiskt var helt oslagbar.

Väl i stånd med att provköra maskinen lyckades jag dessvärre inte fästa mina gamla borsthuvuden; den här nya tandborsten hade en slags plastkarm som gick över metallpinnen. Det slutade med att jag övervann min bacillskräck och rengjorde det medföljande borsthuvudet som stått för allmän visning (kläm och känn i butik) i åtminstone ett år. Vi har trots allt ingen Ebola-epedemi, än. Nöjd i hågen provkörde jag här min nya eltandborste. Wow. Skillnaden mot för den gamla Vitality kändes ungefär som att gå från en 10.8v borrmaskin till en — kraftigare — 14.4v. Signalerna för när det var dags att skifta käft gavs i form av rytmiska pulser som kändes högkvalitativa. En annan skillnad mot från min tidigare — enklare — modell var att jag nu även hade en batteriindikator i form av en liten grön/röd diod på skaftet. Jag mådde verkligen prima, med min nya eltandborste.


torsdag 28 augusti 2014

Torsdag, v. 35


Utgifter




Det var i förrgår eftermiddag som jag öppnade brevlådan och såg ett kuvert med Skatteverkets emblem. Jag anade genast oråd. Suck. Mina farhågor blev besannade. Restskatt. Fyrtiotre kronor under elvatusen, ville dom ha. Jag försökte [förgäves] le brett och skämtsamt säga "Ja, tur att det inte var elva, i alla fall!", men hur jag än vred och vände på smilbandet så såg det konstlat ut. Nå, det var bara att plocka fram den digitala assistenten och göra inbetalningen, på stubinen. Lite att jämföra med att rycka ett plåster. Du förstår säkert.

Nåväl. Nu var det i alla fall torsdag, och det första jag gjorde när väckarklockan ringde var [som vanligt] att [efter att ha först ha slagit av oljudet då, så klart] kolla notifieringar. Här fanns ett oläst mejl. Oj oj. Det var igår onsdag som jag mejlade Motorcentralen och bad om en ungefärlig offert på byte av servopump, då det av hittills gjord felsökning inte verkar bättre än att det är den som har sjungit på sista versen, i detta nu.

Jag fick nu då svar. Kostnadsförslaget är såklart inte vansinnigt [uppåt väggarna skruvat] dyrt, men heller inte billigt som en glass Piggelin från Rådhuskiosken. I synnerhet mot bakgrund av "skattesmällen" som kom damp ner för blott 48 timmar sedan kändes detta, ja, ovälkommet. Nej, här får jag nog [i sanning] fundera lite grann över hur man skulle ta och fortskrida.

Nu bad jag visserligen — medvetet — om prislapp á la worst case scenario genom att fråga stans auktoriserade Skoda-verkstad, när i verkligheten s.k. "allverkstäder" (jfr. Mekonomen, Meca, m.fl.) kan pressa ner priset. Nå. Det billigaste (och lärorikaste) är fortfarande att skruva själv. En begagnad pump får jag för [i runda tal] fyratusen kronor, och då tillkommer endast min egen [fri]tid på detta.


Omladdning




När jag tagit på mig skjortan och gjort en ½ dag i den började jag kunna samla tankarna någotsånär. Dagen innan hade jag varit ner på Konsum och visserligen inte funnit någon schysst matlåda men istället bratwurst som såldes ut för en guldpeng för en förpackning med tre korvar. Bäst-före-datum låg flera dagar framåt. Jag hade då köpt en sådan förpackning och idag hade jag släpat mig några överblivna korvbröd hemifrån. Det hela stektes upp och kom att smaka fina fisken, i min lilla mun. Till efterrätt unnade jag mig lite glass, att jfr. med vad som tydligen har gått ner både en och två gånger tidigare.


Affärsliv




Jag köpte min HTC Flyer (3G/32GB) på en kampanj hos SIBA 2012, och betalade om jag minns rätt knappt två och ett halvt tusen (jfr. plattans ingångspris på marknaden — styva sjutusen kronor) och tyckte då att jag hade gjort värsta klippet. Fort blev jag varse om att HTC hade fått kalla fötter och plattan var officiellt avslutad innan jag visste ordet av. Där satt jag med gammal Android och prestanda som fort också var föråldrad. Suck.

Nå. En torsdag [lustigt nog] i fjol höstas kände jag att surfplattan liksom hade gjort sitt som "helig" [och i verkligheten knappt vidrörd] trotjänare uppe i en hylla, så jag gav den då officiellt till Klara. Nå. Inte heller hon har haft något superintresse av plattan på senare tid. Den har helt enkelt bara varit en tyngd. Så, jag har haft ute en annons på Citiboard och denna torsdag fick jag napp. På kvällskvisten en knapp timme efter att jag hade slutat kom en man förbi och köpte den rakt uppochner för sexhundra kronor. Underbart.


Mer affärsliv




Vidare, jag sprang förbi brevlådan och fann att kineserna (via eBay) än en gång hade levererat. Den här gången var det kedjepiskan som anlänt. Finemang. Jag hann dock nätt och jämnt öppna paketet innan jag hade en gäst utanför porten. Mannen ville köpa såväl soffbordet som toalettvagnen som jag [också] har haft ute på Citiboard.

Han gjorde sedan en mänsklig prutning — väl på plats — och jag accepterade hans idé (en hundralapp för båda artiklarna( på stående fot, vi vill trots allt inget hellre än att bli av med allt bråte. Jag hjälpte honom dessutom att bära över prylarna till hans lägenhet på 23:an, d.v.s. den stora L-formade kåken närmast skolan och skogen, från vårt håll sett. Vi hann byta några intressanta ord, under tiden.


måndag 18 augusti 2014

Måndag, v. 33


Ungen till förskolan




Så var det dags för den första mer eller mindre skarpa dagen förskoledagen för Klara. Inskolningen var ju häromveckan och förra veckan valde vi p.g.a. min fem dagar långa semesterstretch att ha henne hemma, men nu var det som sagt dags. Lyckosamt nog började jag inte jobba förrän en bra bit in in på dagen, denna måndag till ära. Detta gav mig det stora privilegiet att få lämna av ungen.

Det var — som bilden tydligt förtäljer — ingen veckostart med strålande sol, utan regnet låg mot asfalten, men vi var förberedda med regnkläder, eller åtminstone Klara var då det. Avlämningen gick som en dans på rosor, Klara blev mött av kompisarna (bland annat en av gårdspojkarna) vid dörren och jag hann knappt få mig en puss och kram så var hon insprungen.


Plåster på såren




Regnet fick mig att bäva inför att cykla in till stan. Min älskade hustru var en hjälte då hon erbjöd sig att åka in med mig, då parkeringsavgifterna i stadskärnan annars i princip omöjliggör för den någorlunda ekonomiskt tänkande att ta bil till stan. Nå. Jag gjorde mina mjuka fem timmar i butiken och sedan när jag klev ut på eftermiddagen stod ingen gul bil och väntade. Suck. Jag befarade det värsta, och ringde genast upp hustrun.

Va? Nej, hon var hemma, ungarna lekte. Just ja, jag skulle ha hämtning också, då jag inte cyklade. Det hade hon totalt glömt bort. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag skrattade och sa att hon skulle ta det i makligt tempo, i denna stund. Det regnade fortfarande och jag var inte på det bästa humöret. Nå. Då jag förstod att det skulle ta ett tag knatade jag ner till Rådhustorget och unnade mig en rullpizza från den där vagnen som jag börjat besöka alltmer flitigt, på sistone.


Handel med Kina




När jag så väl kommer hem ser jag — till min stora förtjusning — att jag har post. Det är inte en utan två sådana klassiska gula jiffy bags som såväl kineserna som engelsmännen i regel använder till sina försändelser av prylar från eBay.

Jag förstod att det var frågan om just sådana beställningar. En kort stund senare öppnade jag påsarna, och den ena visade sig innehålla en adapter (USB -> RS-232) vilken jag förvisso inte har något direkt behov för idag, men kan tänkas ha inom obestämd framtid.

Den andra påsen innehöll en trådlös (Bluetooth) OBD2-adapter, det vill säga ett gränssnitt för att koppla upp sig mot ECU:n ("datorn") i sitt fordon med exempelvis mobiltelefon, laptop, eller surfplatta. Jag har sedan tidigare ett sladdbaserat gränssnitt (med stöd för protokollen KL/KLL) som jag köpte på Kjell & Company för ungefär ett år sedan. Nå, trådlöst är tidens melodi och den löjligt låga prislappen på eBay fick mig att lägga en beställning utan att tveka. Nu återstår konfiguration och test i skarpt läge.


Kvällskvisten




På kvällskvisten gick jag först och donade lite med den här långdragna städningen och packningen inför flytten som drar sig allt närmare. Jag fick som vanligt alldeles för lite gjort, och gick istället runt i små tankecirklar både en och två gånger. Nå, jag fick mitt i allt för mig att de (4 st) påskmust vars bäst-före-märkning har passerat för en bra bit över ett år sedan kanske borde avsmakas.

Jag provade ju att lägga ut en annons på Citiboard, men den blev efter bara nån timme borttagen och jag fick ett meddelande med info om att jag stridit mot reglerna då man inte får annonsera om livsmedel på Citiboard. Fair enough. Jag korkade upp en flaska och hällde upp ett glas. Smaken fanns ju, men kolsyran uteblev. Drycken var helt avslagen. Suck. Det var inte ens gott.