Textmässigt egensinnad~: onsdag

Visar inlägg med etikett onsdag. Visa alla inlägg

onsdag 5 november 2014

Onsdag, v. 45

Parisare till lunch

Jag och Ingrid var nere på Maxi och handlade mitt på dagen. Jag fick syn på ett paket parisare som var till kampanjpris, och efter visst tjat fick jag ner ett 6-pack parisare samt ett 6-pack hamburgerbröd i matvarukorgen. En stund senare stod jag vid spisen och konstaterade tyst och stilla för mig själv att det var första gången i mitt liv som jag tillreder parisare. Det gick dock finemang, med rikliga mängder smör- och rapsolja, som vanligt. Serverades med rostad lök och senap/ketchup. Riktigt gott var det. Tre stycken blev kvar i kylskåpet, till en annan dag.

Där flög köket

Det var bara igår som jag lade ut en annons på Blocket var jag för blott en hundring dumpade hela köket med alla tänkbara husgeråd, även inräknat en 12-koppars perkolator. Hundra kronor för allt ja, här är vi inte snåla. Nånstans i mitt stilla sinne tänkte jag att det kanske ändå skulle bli svårt att få någon att nappa, då den gemene svensken är lite pryd och känner sig som en sann secondhand- eller loppmarknadstyp om han/hon frivilligt ställer sig i kö för att köpa begagnade köksbestick, ungefär. Jag vet inte, men nånstans kände jag att många kunde rygga tillbaka, kanske mer p.g.a. att de skulle uppleva situationen som genant, än att de egentligen(!) hade nåt emot att handla begagnat.

Nåväl, jag fick tydligen fel i detta. På eftermiddagen flaggade det på min lur och jag hade då fått mejl från ett kvinnligt namn som frågade om någon hade nappat, och att om så inte var fallet så var hon minsann väldigt intresserad. Nåt mejl senare var besök spikat. Sen nånstans mellan sju och åtta på kvällen så rullar minsann två tjejer in på gården. De pratade en dialekt som fick mig att gissa att de kom nånstans lite inifrån landet. De kändes ganska pojkaktiga i sin stil, vilket jag fann härligt. De var sedan inte de som "avstod" från något, utan även (t.ex.) — de enl. mig själv ruskigt fula — panelgardinerna i köket gick de med på att ta med sig. "Jag syr så mycket, så tyg är alltid bra att ha", löd försvarstalet från den ena av tjejerna. Ja, ingen var gladare än undertecknad över att få bli av med grejerna.

När vi tömt kök och gardinstänger överlämnades efterfrågad hundralapp, och skoja inte att jag var nöjd. Jag sade då att de (som jag faktiskt "vid riktigt snabb/smidig affär" hade lovat i annonsen) hemskt gärna kunde få ytterligare lite grejer, mer exakt en rejäl sommarsolstol och en klotgrill. Tjejerna tittade på varann och sa att det varit bra, fast att luckan till skuffen i deras bil tyvärr hade frusit fast. "Fast jag kanske kunde?" (få loss den), fortsatte de. "Ja visst!", att jag kunde. Jag gick ut med dem och först kändes det ärligt talat rätt problematiskt, men så plötsligt lossnade det och bakluckan på den i övrigt is- och snötäckta franska mellanklass-kombin gick upp. Det fanns rejält med utrymme att tillgå, och en stund senare hade vi lastat in såväl klotgrill, solstol, som ett ett par brassestolar som jag tyckte att de lika gärna kunde få med sig.

Observera att vid fototillfället (ett par dagar sen) hade snön inte fallit; nu när vi stod där och skulle lasta så var situationen lite annorlunda. Vi fick bryta loss stora is- och snöstycken som hade frusit fast på och runt hela solstolen. En av tjejerna var sedan framme med en bilvårdsborste för att få bort lite mer snö innan denna lastades in. Även det klassiska vita fällbordet som tjänat ute på balkongen (..i jag vet inte hur många år) lämnade jag över. Detta hade tack och lov stått inne, så det var ingen is/snö att tala om där. När vi kände oss färdiga tackade jag så hjärtligt, och vi skiljdes åt. En strålande affär (för båda parter, vill jag tro) var i hamn, och jag och Ingrid var nu hundra kronor rikare. Big win.

onsdag 29 oktober 2014

Onsdag, v. 44

Intimhygienen

Onsdagen inleddes med att jag stegade in i badrummet för att ta uti med det där lite privata. Ja, jag tar som regel hand om mig. Det är allmänt känt att behåring samlar odör och jag försöker därför att hålla mig väl ansad såväl nedtill (bak/fram) som i armhålorna. Nu kom det sig dock (lite som en chock, faktiskt) att jag tycktes ha glömt bort det hela, och det måste [banne mig] ha fått gro ända sedan nån gång sent i sommar.

Jag fick helt enkelt ta den relativt nyinförskaffade multitrimmern till hjälp för att få ner buskaget till så den grad att jag kunde bearbeta det med hyvel. Det var sedan jag kastade blick på den i princip splitternya rakhyvel som Ingrid köpte nu för bara ett par dagar sedan. Wow. Ja, givetvis har jag min egna rakhyvel i badrumsskåpet, men jag använder den ju regelbundet till skägg och mustasch, och alla som har sett Clerks II och hört Dante Hicks yppa den legendariska repliken "You never go ass to mouth!" vet ju så klart vikten av detta.

Så, när det kommer till intimhygienen brukar jag ju då ta mig friheten att låna Ingrids hyvel, så också denna gång. Nu när hon hade en splitterny var det såklart extra lockande. Wow, det gick verkligen som på räls när hårstråna lossnade från huden. I vanlig ordning tog jag bort allt, bortsett från en tunn lodrätt strimma just under naveln. När jag var ung kallade vi det för "raggarsträng" och jag är uppvuxen med lärdomen att det är manligt att spara en sådan, så därför låter jag hålla den.

Örnsköldsvik: En dramatisk entré

I övrigt stendöd onsdag. Vi fick då snilleblixten att spontant dundra iväg över länsgränsen mot Västernorrland för att avnjuta "Grillat är godast" till lunch. Sagt och gjort. När vi började närma oss kom dock bakslaget. Ingrid opererade ju ut sin visdomstand i måndags och nu ylade hon så det stod härliga till. Hon kände sig kolsvart i munhålan och visst kändes det också som att ett stygn hade gått upp. Nånting var fel, och hon behövde vård.

Det kom sig inte bättre än att vi fick svänga in på sjukhuset i Ö-vik. Jag var noga med att poängtera hur viktigt det var att Ingrid frågade om frikort utfärdat från Västerbottens Läns Landsting gällde över länsgränser INNAN hon träffade en akutläkare. Pengar, pengar. Medan Ingrid stod i väntrummet sprang jag ut till P-maskinen. Jag beräknade en dryg timme och för parkeringsplatsens ålagda taxa (fem kronor / timme) lät jag spendera hela sex kronor från mitt betalkort. När jag sedan kom in fick vi snabbt komma till glasluckan och efter snabbt utlägg tyckte kvinnan att det här inte var av den kaliber att vi behövde vara här. De hade ändå ingen större expertis inom käkkirurgi så de brukade som regel hänvisa till tandläkare i sådana ärenden. Vi gjorde nog trots allt bäst i att söka vård i hemstaden, tyckte hon, och vänligt men bestämt stängdes glasluckan.

När vi kom ut hade det inte gått mer än sex-sju minuter från att jag hade betalat över en timmes parkeringstid åt oss. Nu skulle vi fortsätta vår färd, och hela den dryga timme som återstod skulle bara rinna rakt ner i i vasken. Sex kronor, kanske kan tyckas, men jag tänkte snäppet längre, alltså vad utgiften gör i förlängningen. Samtidigt svor jag åt Örnsköldsviks kommun som — i ren idioti(?) — uppenbarligen inte hade hunnit utveckla det — i min ringa mening väloptimerade — system som vi har där hemma, var man helt enkelt drar sitt betalkort i automaten vid ankomst ("incheckning") och sedan återigen när man ska lätta ankar ("utcheckning"). På så vis betalar man bara för den exakta tid som man faktiskt har spenderat på parkeringsplatsen; varken mer eller mindre. Det här som jag hade blivit utsatt för nu var bara allmänt idiotiskt, och j-vligt nittiotal. Jag mådde i denna stund — för mitt eget stilla sinne — oerhört illa i dessa bortkastade pengar, och ångesten lät såklart inte ligga still. Jag yppade min mentala tyngd och börda, och Ingrid — i sin tur — tyckte visst att jag var hemskt snett ute på ett moln och svävade. När vi sedan satt ner på en parkbänk utanför sjukhusets entré för att samla oss såg ingen av oss särskilt munter ut.

Örnsköldsvik: Grillat är godast

Dessbättre landade vi blott en stund senare på Burger King och läget började successivt planas ut. Käket var gott, och j ag tyckte att burgaren här faktiskt stod i någorlunda förhållande till utlagd peng. Pommes var tjocka, i jämförelse med många andra ställen. Allt som allt var jag mycket nöjd, och Klara käkade banne mig varenda pinal ur sin barnbox. Hela hamburgaren, vartenda pommes, och hela drickan (Fanta) gick ner. Jag var som på moln, och stoltserade upprepande med att jag inte kunde komma ihåg att Klara någon gång tidigare lyckats klämma en hel barnbox. Det här gjorde min dag, i sanning.

Örnsköldsvik: En glimt av stan, och hemfärd

Efter lunchen stannade vi till på stan. Jag har aldrig "gjort stan" I Ö-vik i hela mitt liv, och nån gång ska ju vara den första. Ingrid visade mig gallerian. Den var faktiskt helt okej. Rätt flott, med sisådär tre plan av klassiska butiker. Vi sprang på mitt petiga direktiv in på Smart Eyes var tjejen gjorde en smal korrektion av bågarna på Klaras glasögon, så att de inte ska trilla ner lika lätt. Efter att ha fått godartad hjälp med detta banade vår väg vidare. Leklust låg på bottenplan i den sista av de två (ja, faktiskt) gallerior vi besökte, och om än priserna — i vanlig ordning — låg utanför kartan kändes det som en välbyggd och välplacerad butik.

Sedan var det dags för hemresa. Då Klara hade varit så duktig och fått i sig hela barnboxen hade jag lovat henne att hon skulle få ett kinderägg. Då vi besökt Pressbyrån (i en av galleriorna) hade jag dock läst den vansinniga prislappen 14:- på dito, och ångesten hade slagit bakut och jag hade i princip släpat ut tjejerna från jourbutiken, med löfte (ja) om att Klara minsann skulle få ett chokladägg, bara vi tog oss till en hederlig stormarknad med lite mer realistisk prissättning. Ja, jag må vara Ove i ett nötskal ibland, men här fick jag faktiskt medhåll från Ingrid. Hon sa att hon på sin höjd sett en prislapp (i vansinne) på sisådär tolv kronor på någon av de kvällsöppna kioskerna i stan där hemma, men detta (fjorton kronor) var banne mig rekord. Ja, hu-je-da-mig. Nån gång fick måttet vara rågat.

Vi stannade till på Coop Forum och jag gav Klara (enl. överenskommelse) ett kinderägg. "Mycket vill ha mer", sägs det ju enligt sägen, och visst pekade Klara plötsligt på tre-packet och gjorde sitt gulligaste och mest vädjande ansikte. Nå. Jag stod på mig och sa att det fick vara bra med ett kinderägg, på en vardag. Jag skulle just ta klivet vidare när jag tittade på handscannern i min hand. Det stod något i stil med (para-reciterat) "Du har väl inte missat erbjudandet?" och därtill att jag skulle få köpa två kinderägg för tio kronor. Ett för åtta och femtio, två för tio kronor. Jag höll en blixtsnabb (nano-sekunder, please) överläggning med mig själv, och kom sedan fram till att detta erbjudande var för bra för att passa på.

Jag vände mig till jäntan och såg henne djupt i ögonen och sade "Klara, vet du vad, du har varit så HIMLA duktig idag, så du KAN få två kinderägg, om du VERKLIGEN vill!", och hon strålade då givetvis med ögonen och sa att hon verkligen ville det. Ja, så tog jag då ett till kinderägg, och det där två-för-X-erbjudandet var i hamn, såväl som mitt barns sanna glädje. Big win. Vi var i Umeå just vid skymningen. Vilken härlig dag vi hade haft i grannlänet, det må jag då säga.

onsdag 22 oktober 2014

Onsdag, v. 43

Detta var i sanning en sorglig onsdag. Så sent som igår styrde jag upp belysningen på 28" militärcykeln som ska säljas, och i jakten på optimalt ljusflöde hade jag skiftat lampor (jag har några olika modeller att tillgå, så att säga) lite kors och tvärs mellan cyklarna. Dumt nog slarvade jag med att skruva åt den lilla skruven som håller i det vittransparenta plastglaset för det främre lykthuset på min primära(!) militärcykel, just när jag hade skiftat lampa på/från den. Jag hade haft lite bråttom och då tänkt "Äh, jag drar åt skruven imorgon!", vilket skulle bli en läxa jag sent skola glömma.

Av en händelse kom jag — det formella avslutet till trots — att få rycka in redan på morgonen, och jag var då trött och stressad och tänkte på allt annat än att skruva åt en liten skruv som höll i plastglaset till lykthuset. Lunchlådan var nog [i sanning] det som jag hade mest fokus på. Så dundrade jag iväg, och det är när jag anländer till målpunkt och håller på att låsa fast cykeln som jag märker det. Suck. Nämnda plastglas är borta. Själva lyktans sockel (med reflektor) hänger löst i en tråd, och alltihopa ser allmänt förjävligt ut; allt för att jag hade bommat "jag fixar det sen!" och härmed fått kraftig bakläxa. Suck.

Det var bara att gilla läget, så jag sprang upp och lät dagen börja. Medan jag packade upp varor tänkte jag dock i princip non-stop på lyktglaset. Var kunde det ha trillat längst vägen? Jag fick tack och lov tidig lunch, och då hoppade jag genast på cykeln och dundrade samma väg som jag kommit. Jag försökte fokusera och hålla ögonen på vägen. Samtidigt korresponderade jag med älsklingen hemmavid. Hon förstod situationen, och var snäll nog att gå ut i tofflor och se efter så att plastglaset inte (vilket givetvis vore allra lyckligast) hade trillat just när jag låste upp cykeln, vid stolpen ute på gården. Nej, tyvärr. Suck.

Under min färd fann jag inget lyktglas. Jag mötte Ingrid just var gränden stretar ut mot Studentvägen, och vi hann nätt och jämt pussas/kramas i en hälsning, då jag var helt i varv med att finna lyktglaset. Suck. Min lunchrast rann dessutom just likt ett timglas. Det var bara att gilla läget, och — än en gång — påbörja färden "i den andra riktningen". Så, då när jag rullade över Studentvägen vid korsningen mot Ö. Hyvlargatan, ja det var då jag såg det. Nån slags splitter på marken, just vid infarten till Hoppet förskola. Jag stannade till och tog upp en bit. Jag kunde tämligen omgående slå fast att jag i min hand höll den biten av det forna lyktglaset som passade i den hålighet som metallhöljet (lykthuset) har i sin ovansida.

Några hade kanske blivit ledsna i ögat vid denna upptäckt, men inte jag. Tvärtom. Det var nu min tragedi på något sätt upphörde. Det var nu jag fick en slags avslut på det som hade jagat mig hela förmiddagen. Jag var hel som människa igen, och dra mig baklänges, jag hann rentav trycka i mig en cheeseburgare innan lunchrasten var slut.

onsdag 8 oktober 2014

Onsdag, v. 41

Förmiddagen

Onsdag, och jag hade än en gång en härlig sovmorgon vilket gav mig möjlighet att göra morgonpromenaden med Klara till förskolan. Härliga tider, om än hon emellanåt är på allt annat än topphumör när det beger sig. Just den här dagen gick det ändå hjälpligt.

När jag kom tillbaka hem beslöt jag mig för att ta tag i något som gäckat mitt stilla sinne i ett halvår, om inte längre, nämligen ett knarrande köksskåp. Det är var alla kastrullerna är, och varje morgon när jag smyger upp för att göra frukost tar jag fram en kastrull för att koka mitt ägg, och då kommer det förbannade oljudet. Då vi snackar köksmiljö har jag tänkt att silikonfett är det hederligaste alternativet för gångjärnet, men jag har släpat på det då jag vetat med mig att silikonfettet sedan en tid tillbaka är nerpackat i flyttkartong. Nå, just denna onsdagsförmiddag bröt jag helt tvärt emot all hushållslära, och tog till ett sprut med X4. Gångjärnet var sekunder därefter helt ljudlöst.

Jag kröp då upp med Ingrid i soffan och dito hade dagen till ära varit varit så rar och gjort frukost till oss båda, så jag fick sitta där med henne och kolla på Nyhetsmorgon och dricka kaffe och äta smörgås. Riktigt härligt var det. Skönt att ha en liten harmonisk stund av egentid i soffan med sin käresta, innan arbetsdagen börjar. Kraftigt underskattat, är det faktiskt.

Arbetsdagen

Nåväl. En halvtimme senare rullade jag in i stadskärnan. Duggregnet var ett faktum, och jag kände i bihålorna att en förkylning låg under inkubation (suck), men det var ingen tid att snälla. Jag stämplade in och dagen rullade igång, ungefär som den brukar.

Rätt vad det är känner jag en konstig känsla i foten. Jag tar av mig och inspekterar min sandal. Oj oj oj, det hade gått hål, rakt igenom. Herre jösses. Jag drog brett på smilbanden, för mitt eget stilla sinne. Jag kommer aldrig att glömma dessa sandaler. Det var en dag på våren 2011, när jag precis skulle kliva på mitt första skarpa arbetspass i den där butiken som har det mesta och lite till, och jag hade panikartat kommit på att jag behövde nåt vettigt att ha på fötterna, då det säkert skulle bli en hel del springande.

Jag hade halvstressigt sprungit in på Stadium, och i en binge låg dessa. Det är inte genuina "Crocs" utan nån slags snarlik kopia, men jag tror inte att den kostade mer än en hundralapp. Sköna var dom också. Sedan dess har jag sånär som dagligen sprungit runt i dessa, och nu hade de alltså nått vad som kan ses som en slags ändhållplats.

Jag kom på mig själv med att analysera händelsen på djupet. Var det här en ren och skär slump, eller inte? Ville Skaparen här kort och gott meddela mig att cirkeln var sluten, som en slags påminnelse om att var sak har sin tid (och plats) och att jag inte ska "såsa" alltför mycket? Jag stannade till och funderade, mitt sådär på onsdagen. Ja, jag tog mig en tankeställare, och tittade ner på mina sandaler, var den ena nu hade ett stort hål rakt igenom. Dagen förflöt, hålet till trots.

Stormarknaden

På eftermiddagen när jag kom hem stack vi ner till Maxi. Ja, i ett svagt ögonblick just efter hemkomsten hade jag lovat Klara att hon skulle få en vit chokladkaka, något som blivit mycket populärt på sistone. När vi sedan väl var på plats började hon tjata om att hon minsann ville ha två stycken, och när jag satte mig på tvären blev hon tre gånger mer tvär, och lade sig rentav på stormarknadens golv och tjöt som en stucken gris. Suck. Slutligen vann jag.

När vi precis stod vid utcheckningen (och handskannern stod i stället) utbrast Ingrid plötsligt "Oj, en påse?!", och jag förstod genast att det var alldeles för sent. Vi kunde antingen påtala våra glömska, varvid någon av expediterna vid självskanningen garanterat skulle ge oss en kasse (en krona och nittio öre) kostnadsfritt, men detta kändes genant. Jag tror att det finns en skock av människor som systematiskt kör "Oj, en påse behöver jag nog visst!" efter att dom har avslutat köpet, just för att dom är för snåla för att se den debiteras under köp, och de vet med sig att kassör/kassörska i regel är snäll och låter den flyga under radarn om det kommer fram efter fullbordat kassakvitto.

Jag kände här — av rent principiella skäl — att jag inte ville sålla mig till den här skaran, så jag nöp Ingrid försiktigt i sidan och mumlade något om att jag hade en lösning på lut, och vi rullade den stora varukorgen ut genom grindarna. När vi passerar linjekassorna går jag fram och hugger inte en eller två utan tre fryspåsar, och sorterar relativt ogenerat våra matvaror i dessa. I mitt stilla sinne tänkte jag tillbaka på min egen barndom. Jag har ett minne av att såväl min mamma som min mormor ofta — väl medvetet — sparade in den femtioöring som en plast påse på den tiden kostade genom att packa varorna i just sådana prassliga fryspåsar som är bakom linjekassornas band.

Jag kommer så väl ihåg hur jag alltid skämdes nåt så inåt glödheta Norden när mamma packade såhär. Jag tänkte att hon var pinsam, och att det var jättesnålt att inte kunna betala en femtioöring för en sådan där rejäl plastpåse i fruktansvärt miljövådlig plast som både Sven och Glenn från såväl villa- som hyreshuskvarter paketerade sina matvaror i. Varför kunde inte mamma också kosta på sig en sådan? Mormor var likadan.

Nu fann jag alltså mig själv, packande matvaror efter exakt samma manér, och till det viktigaste; jag skämdes inte ett dugg. Jag drog brett på smilbanden medan vi strosade förbi lobbyn och ut genom stormarknaden. Jag förstod plötsligt det här med hur vi formas som människor, och blir dem vi blir. För mig handlar det inte om hur många nollors besparing jag ror i hamn genom att vara lite praktisk, utan om att jag faktiskt gör det utan att ens höja på ögonbrynen. Pengar är något man ska hålla hårt i, det har jag lärt mig.

Mellanmålet

När vi kom hem blev det delikatess, trots att vi inte ens hade gjort middag ännu. Gräddglass serverades, och Ingrid lärde mig hur man smälter choklad utan att bränna den. Ja, hon lade en djuptallrik ovanpå en kastrull på spisen, och i denna körde hon vit nyköpt choklad och en gammal mörk blockchoklad som legat i kylen jag-vet-inte-hur-länge, i omgångar, och en liten ask med hallon hade vi också till vårt förfogande. Aj, vad gott detta blev. Jag kunde försöka beskriva smakupplevelsen men det är omöjligt, med ord.

Jag kan dock säga så mycket som att trots att jag bara hade ett par hallon över min portion så satte dom en tydlig prägel på smaken. Det var som att små enzymer från bären satte sig i hela smeten av smält choklad, och liksom bidrog till hur smakupplevelsens helhet bildades.

Middagen

Lite vardagslyx. Ja, potatisgratäng och kött blev det till middag. Smarrigt, i vanlig ordning.

onsdag 1 oktober 2014

Onsdag, v. 40

Nya H3-lampor till extraljusen

Onsdagens gick utav bara farten. Ungefär en halvdags jobb och sedan konstaterade jag att mina beställda 100 watts helljuslampor låg i brevlådan. Snyggt jobbat, Skruvat. Jag kom också fram till att 200w/12v=16,66666666666667A vilket är ganska mycket ström för en tunn jordsladd på 1,5 mm². Jag hade varit lite väl dumsnål ändå, häromdagen. Jag gick i alla fall ut och gjorde en specialare, nämligen dubbla jordledare på varje extraljus. Nu blev det fortfarande (endast) 3 mm², men bättre än hälften, åtminstone. Sedan läste jag mig också till att det är snudd på kontroversiellt att ha 100 watt helljuslampor, då dessa som regel inte är E-märkta, men att länsman å andra sidan sällan inspekterar lampsort, och att i svensk verklighet så läggs det större vikt på kontroll av att man inte har för dåligt ljus.

Så, det fick flyga, trots allt. Framåt kvällen började jag dock kika på kit för Xenon-konvertering. Att konvertera halvljusen går totalt bort bort; jag uppfyller det ena kravet (högtrycksspolning av strålkastarna), men inte det andra (automatisk nivåkontroll), men även om jag det sistnämnda fanns med i bilden så vet Gudarna om det är halvljuset man vill sätta Xenon i. Små konverteringskit finns för mindre än en femhundralapp. Processen verkar inte direkt vara raketteknik, man mellankopplar en ballast mellan relä och lampa, and that's it, som jag nu förstår det. Det tål definitivt att tänkas på.

Ny version av Android till telefonen

Ja, plötsligt händer det. Det har ju varit en del snack om om uppdateringar till Samsung Galaxy S3 LTE, och när slutligen uppdateringen till Android 4.3 (Android API level 18)släpptes OTA så lät nätets röster skrika entydigt; problemen var många, inte minst med en gravt försämrad batteritid som följd efter uppdatering. Jag själv gick – klokt nog – ut på nätet och granskade folkets tycke gällande uppdateringen innan jag själv gav något samtycke till att min telefon skulle uppdateras, och valde efter att ha läst och värderat tvärsnittet att låta min telefon stanna kvar på Android 4.2.2, tills vidare.

Nu för bara en månad sedan så tänkte jag väl sent en kväll att det kanske ändå var fegt och bakåtsträvande att liksom undvika en uppdatering som släppts. Jag menar, uppdateringar är ju till för att förbättra saker som är, eller hur? Så, jag installerade Android 4.3 och jag har faktiskt inte upplevt några större problem. Batteriet har aldrig varit någon höjdare på den här telefonen, med min flitiga användning är batteriet som regel slut lagom till kvällen, men någon skillnad till det sämre upplevde jag inte, efter denna uppdatering. Förbättring? Nja, ärligt talat så märkte jag ingen större skillnad överhuvudtaget.

Nå, nog om det. Nu denna onsdagskväll så poppade ännu ett systemmeddelande upp i mitt aktivitetsfält. En uppdatering fanns tydligen att tillgå. Dra mig långsamt baklänges, tänkte jag när jag läste vad som stod på skärmen. Den – snäppet större – uppdateringen hade nu tydligen landat officiellt för min modell. Jag var ett musklick ifrån att uppgradera till Android 4.4 KitKat. Den här gången orkade jag inte ens bege mig ut och läsa på efter vad folk som uppdaterat tyckte, utan klickade ganska omgående igenom avtalsklausulen och lät uppdateringen sätta fart. Spännande, detta.

onsdag 24 september 2014

Onsdag, v. 39

En sen lunch och vemod

När jag slutade cyklade jag genast hem. Det tog faktiskt ett tag innan det slog mig att jag kände mig lite illa till mods. Så förstod jag varför, jag hade — i all hets — missat att få i mig nåt i lunchväg. Nå. Jag blev sugen på en billig klassiker och dundrade därför ner på Maxi. Jag hade först tänkt tonfisk, men såg då att nyckelhålsmärkt makrill (3x125g) dumpades för ett schysst kampanjpris, endast en tjugolapp. Jag högg ett sådant 3-pack och sprang vidare ner mot nudlarna. Jag såg en stor kampanjaffisch; 5 st för 15 kronor. Tre kronor per nudelpaket var helt rätt kurs, på en onsdag.

Vad som retade mig var dock att fyra av de fem nudelpaketen gick in för en lägre peng än det sista, så slutnotan blev några kronor dyrare än vad (35 kronor) jag e tänkt mig. När jag kommer till självutcheckningen väljer jag att gå till bemanningen istället för maskinen, då jag var sugen på svar, om än det rörde sig om enkronor. Jag lade snabbt fram mitt ärende för tjejen som stod där, och sade att jag hade erfarenhet av att stafflingspriser ibland inte syns förrän på sista betalningsskärmen. Hon sade då att det mycket väl kunde vara så även i detta fall. Jag tackade och tog några steg över till en självbetjäningsmaskin. När jag kommer till skärmen var jag ska godkänna och slutföra köp är summan emellertid fortfarande densamma som på min skanner. Jag sade givetvis till.

En ström av kunder byggdes upp och jag kände mig med ens modstulen. Expediten som jag nyss bollat med blev upptagen, men förstod dilemmat och var snäll och tog upp telefonluren och försökte få assistans. Där stod jag, stillastående, ifrågasättande några ynkliga kronor hit eler dit. Patetisk, var jag kanske egentligen. Nå, snart kom en assisterande expedit till undsättning. Jag förklarade min situation. Den här tjejen hade koll på läget. Hon kunde snabbt konstatera att fyra av mina paket kom från en "fem för femton" deal, medan det femte paketet kom från en "fyra för femton" deal, vilket gjorde att allt som allt gick inga mängdrabatter ö.h.t. in.

Dra mig baklänges, tänkte jag, och ursäktade mig. Jag småsprang tillbaka till hyllan, och konstaterade snabbt att det mycket riktigt var jag som hade misstagit mig. Den ena skylten läste "fem för femton" medan den andra läste "fyra för femton" med exakt samma typsnitt och storlek på texten, vilket hade fått min stressade gärna att ta det som kopior av samma skylt, med samma ingress och innehåll. Suck, nu hade avföringen träffat takfläkten och jag stod uppenbarligen mitt i rummet.

Jag tog ett paket av det billigare märket (fem för tjugo) och gick tillbaka till självutcheckningen. Nu hade ytterligare kunder tillströmmat. Tjejen förstod emellertid dilemmat, och ringde snabbt efter assistans. Snart kom en till expedit, och jag blev bollad till kassan bakom. Nu var allt i sin ordning, och jag kunde betala. När jag gick i lobbyn mot entrén/utgången kastade jag ett getöga på kvittot. Trettiosex kronor och nittio öre. Jag kunde fortfarande inte få ihop det. Då såg jag det. Raden. En påse, en krona och nitto öre. Jag — i mitt stilla sinne — hade ju tänkt att antingen bära allt i djupa fickor, alternativt göra som mamma och mormor lärt mig, nämligen stoppa artiklarna i sådana gratis transparenta fryspåsar som i regel finns framför kassabandet, och således bespara mig dessa uppemot två kronor, för att inte tala om miljön.

Nå. Nu hade någon av de inblandade expediterna — i hela den här hysterin — slängt in mina varor i en kasse, och den som slutligen fullföljde mitt köp hade då tryckt på tangenten för en sådan kasse, och jag hade också fått betala för den. Järnspikar. Medan jag promenerade efter gången räknade jag, i mitt stilla sinne. Jag kom snabbt fram till att jag hade sparat tid (och således troligtvis pengar) genom att bara flyga igenom hela sessionen, utan att överanalysera "mishaps" så djupt och innerligt. Allra bäst hade givetvis varit om jag hade varit på alerten och sett skillnad på skyltarna ("fem för tjugo" / "fyra för tjugo") från allra första början. Då hade jag betalat rätt, och varit hemma på nolltid. Nå. Nu blev det inte så. Suck.

Väl hemma igen spatserar jag vägen från parkeringen till vår hyreskåk. Jag springer då på ingen mindre än mamman till en av gårdsungarna, närmare bestämt den tjugofemåring som stod i centrum för historien med den där iPhone-laddaren och middagsbjudningen, för [vad som börjar bli] ett par veckor sedan. Och nej, jag har ännu [till denna dag] inte fått in 189 kronor på mitt bankkonto. När jag pratade med mamma i telefon häromveckan berättade hon att hon hade läst hela historien på min blogg, varvid hon fnös, och tyckte det var hutlöst hur någon bjöd på korv och potatismos och förväntade sig närmare tvåhundra kronor som någon slags outtalad vedergällning. Ja, jag ljuger om jag säger nånting annat än att jag känner mig vanhedrad och mentalt våldtagen. Ja, jag ljuger om jag sa nånting annat än att jag tänker tillbaka på det som har inträffat, flera gånger i veckan.

Nå, nu möttes alltså våra vägar, just utanför hyreshuset. Hon gick där med sin hund. Först hälsade vi instinktivt men sedan tog jag mod och klämde ur mig ett "Duuu... förde du över dom där pengarna?", varvid hon ganska snabbt replikerade "Jooo!", utan att blinka med något av ögonen. Jag höll skenet uppe och sade att jag dessvärre inte hade sett någon överföring, och frågade vänligt om hon kunde "dubbelkolla" det vid tillfälle. "Jo, men nu ska jag på möte!", löd svaret. För mitt stilla sinne fick jag genast hellre en association till Försäkringskassan eller socialkontoret) än till något styrelsemöte. Det var nånting allmänt med känslan för likviditet och/eller betalningsmoral i detta hela som klickade oerhört dåligt. Suck. Våra vägar skiljdes åter. Suck. Det blir såklart lite extra jobbigt när barn är inblandade.

En halvliter blod och en t-shirt för besväret

Efter en "lunch" fylld av tragik och vånda fann jag det lägligt att nyttja sista stumpen tid innan Klara skulle hämtas till att dundra ner på Blodcentralen för att få mig en gratis t-shirt, det började trots allt bli X antal månader, sen senast.

Allt gick fina fisken, och det kändes uppriktigt som jag var uppe från britsen innan jag ens hade lagt mig. När jag kom ut till receptionen bad jag mannen där bakom helt enkelt att välja färg på t-shirt åt mig, eller jag sa åt mig att ta den färg som det fanns flest kvar av, med som syfte att det inte skulle bli svart på någon färg.

Dagens paket från Kina

Spontant, helt apropå ingenting kollade jag sedan posten och såg att jag hade (oväntat, ens?) paket från Kina, i lådan. Detta innehöll ett digitalt skjutmått. Jag provkörde och det kändes som att produkten höll måttet. Dessvärre hade jag inga av Johanssons passbitar till hands, men en gammal kupolmutter från en av de äldre militärcyklarna fick tjäna syftet. Det är vanligtvis en 14 mm nyckel man skiftar dessa bultar med, och skjutmåttet gav mig 14.02 mm. Ja, en helt skaplig felmarginal, vill jag faktiskt tycka. Jag hade trots allt betalat en riktigt futtig peng för produkten.

Baknavet: Fulländningen

Ja, tillbaka till navet då. Det gick ju finemang nu senast, men delar a färgen flög ju vid borstning, så nu hade det blivit dags för lite påbättring. Faktum var att jag susade in för att handla denna redan tidigt på eftermiddagen, just efter blodlämningen, men när jag klev in i butiken blev situationen som så att jag istället för att dundra hem och lacka cykeln kom att förflytta mig från korttidsparkeringen (fem minuter) utanför gallerian och över till Parketten. Kort därefter skulle jag rida runt i uniform i ytterligare ett par timmar, innan det blev hemgång på riktigt, nån gång vid femsnåret.

Nå, när jag väl var hemma satte jag mig i hobbyrummet med cykel ifråga väl ställd uppochned. Det var bara att tuta och köra. Jag har — i sanning nu — aldrig klarlackat förut i hela mitt liv, så jag hade inga direkta referensramar att gå efter. Jag sprättade ett oöppnat paket stålborstar som jag haft liggande ett par år, och gnuggade sedan på utmed ekrarnas infästning, var den kvarvarande smutsen var som värst. Alltmedan processen fortgick badade jag allt med industriell aceton. Slutligen gasade jag på med klarlack från CRC. Sedan fick allt stå. Under kvällens gång drog jag på med ytterligare ett par lager, i omgångar, och jag tror bestämt att det hann bli fyra lager klarlack innan jag slutligen somnade in.

onsdag 17 september 2014

Onsdag, v. 38

Old Speckled Hen

Under gårdagskvällen hade jag bestämt mig för att fira de framgångar vi haft med en iskall ale i vardagsrumssoffan. Medan jag väntade på att den skulle nå bra temperatur blev jag emellertid trött och kände plötsligt att tandborsten lockade mer än en öl. Sedan var det sängen och snart därefter hämtade John Blund mig. Mitt i allt detta glömde jag visst bort ölen som låg i frysen. Nu på dagen påminde Ingrid mig. Oj oj.

Jag sken upp när jag såg att glasflaskan inte hade spruckit. Jag tog försiktigt ut den och ställde den i en djuptallrik på diskbänken. Att hälla ut fullt fungerande öl är inte min melodi. Nej, den må ha tappat lite kolsyra men jag tänkte ändå att den skulle bli helt och hållet drickbar. Som sagt, att hälla ut fullt drickbar öl i vasken är inte — och har heller aldrig varit — riktigt min melodi.

Servopumpen: Fulländningen

Nu var det dags. Fulländningen av projektet med styrservopumpen har gått i etapper, men nu börjar det faktiskt att känna som att vi närmar oss mållinjen, så tråkigt vore väl ett fall. Nå. Jag var ledig så direkt när jag hade lämnat Klara på förskolan sprang jag och Ingrid (än en gång) ut på parkeringen. Jag fyllde på spolarvätsketanken med hela fem liter. Jag spädde ut rejält, det är trots allt — förhoppningsvis — några veckor kvar till att minusgraderna kommer.

Sedan var det dags för fronten. Strålkastarspolarna visade sig lättare sagt än gjort. Det var trångt att komma åt att fästa dem och det tog ett par om och men innan vi till sist kom fram till att det blev lättare att få dem att ligga still om vi kunde koppla loss slangarna från dem. Tyngden av slangarna fick liksom att hornen att vilja dra iväg. Dessvärre upptäckte vi att nån slags undertryck fick det att börja porla ut spolarvätska när vi lossade snabbkopplingarna. Minst en tiondel av innehållet i behållaren hade hunnit rinna ut när vi insåg att det faktiskt inte bara var frågan om det lilla som låg kvar i slangen, utan — som sagt — nån slags undertryck som säkert inte skulle sluta förrän spolarvätsketanken var helt tömd. Nå, vi fick göra om och göra rätt.

Vi bytte snabbt strategi och tog den nyss tömda spolarvätskedunken och lät spolarvätskan återvända ner i denna. Vi lät så att säga dunken tömmas, och sedan kopplade vi loss "hornen" (de uppfällbara strålkastarspolarna) och fortsatte fippla för att få fast dem. För stunden var jag tacksam att den ursprungliga bilägaren inte valt till dimstrålkastare; då vi tagit bort plastluckorna som satt var dessa vanligtvis monteras tjänade detta hålrum jättebra tunnel för våra armar att jobba med att få hornen på plats innanför fronten. Det ena av hålrummen jag talar om syns tydligt till höger om Ingrid på bilden här nedan. Det hela blev nu med ens rätt smidigt.

När vi fått allt i ordning kändes det som en idé att testköra spolningen innan(!) vi började montera tillbaka fronten. Ja, både fram- och bakrutan fungerade som den skulle. När jag slog på helljuset fungerade även strålkastarspolaren, på den västra sidan. Den högra hade jag olyckligtvis lyckats bryta sönder plasten på vid demonteringen av fronten. Nåväl, jag spårade snabbt artikeln till '6Y0 955 966' och den verkar gå att få tag på Bildelsbasen för bara nån hundring, så det får jag väl ta tag i nån gång när det lugnat ner sig lite.

Nå, vi skred till verket med fronten. Det var inga konstigheter, egentligen. Ett litet tips till den som av en eller annan anledning ska demontera/återmontera fronten är att vara varsam med dess sidor. Då vi olyckligtvis gav oss in i projektet utan att ens ha kastat ett öga i Haynes visste vi inte hur spröd och känslig plasten var vid infästningen just vid sidan intill hjulhusen. Följden av vår vårdslöshet här blev lite sprucken plast, vilket syns på bilden. Dessbättre hör den spruckna plasten [som tydligt framgår] till den nedre fogen, vilket gör att den inte syns överhuvudtaget. Nåväl, ett litet tips i varje fall, till den som nu ska ge sig an operationen — ta det varsamt när sidorna på fronten ska loss.

I övrigt var det bara ett evigt skruvande. Ingrid drog i ett knappt dussin skruvar (T20) runtom hjulhusen och under fronten, medan jag petade i två snäppet större (T30) svarta skruvar som satt i motorutrymmet, i nära anslutning till grillen. Så, när allt satt som en smäck var det bara att hissa ner bilen från pallarna, och sedan var det verkligen(!) sanningens ögonblick. Jag startade motorn och lade i backen. Jag vred sedan på ratten och trodde då för en sekund att nånting blivit galet. Det var för(!) lätt. Jag kunde liksom vrida runt ratten med bara ett(!) finger, trots att jag inte hade någon fart. Det var helt vansinnigt lätt att ratta ut från P-fickan. Tämligen omgående förstod jag dock att känslan var helt och hållet psykologisk, då jag hunnit bli van vid muskelservo under den här — ytterst plågsamma — perioden som har varit.

Nåväl, allt var i sin ordning, och framgången var nu ett sant faktum. Om man subtraherar min faktiska kostnad från Motorcentralens ursprungliga kostnadsförslag så får jag fram att vi i och med denna gör-det-själv-operation precis har sparat 8 578 kronor. Wow. Det är ju typ en utlandssemester, eller nåt. Det kittlades litegrann inombords, när jag tänkte på det. I mitt stilla sinne valde jag också att inte se det här som att jag hade betalat för en dyr reservdel; utan istället att jag har investerat i mig själv i form av en — hyfsat billig — utbildning.

Belöningen

Vi hade gjort oss förtjänt av nånting smarrigt. Vi tog en premiärtur runt Umeå och avslutade med att svänga(!) in på Strömpilen och Big Boy var det blev hamburgare. Varsitt lyxmål käkade vi. Jag överhörde damen framför mig i kön be att få byta ut den vita dressingen i lyxmålet mot originaldressing. Jag tänkte genast att detta lät spännande, så jag sa lite halvgenerat att jag gärna gjorde som kunden innan mig.

En mer socialt världsvan ryttare hade såklart inte uttryckligen sagt att han/hon ville göra "som kunden innan", utan bara repeterat tilläggsordern, och på så vis fått det att låta som att intentionen att göra så hade funnits där hela tiden; alltså inte att kunden innan var den som hade väckt tanken. Jag drog brett på smilbanden, medan jag stod där i kön och funderade över det stora och det lilla. Vi hade just installerat en servopump, och nu skulle vi snart sitta ner och käka hamburgare och doppa pommes frites. Life was indeed good.

onsdag 10 september 2014

Onsdag, v. 37

Hämtning från förskola följt av glass

Då jag hade den stora förmånen att sluta tidigt tog jag tillfälle i akt och hämtade Klara på eftermiddagen. Hon var ute i parken med de andra ungarna när jag anlände. Hon gungade med granntjejen och "tvillingarna" i den stora gungan som ser ut (den har samma form av bärkorg) som en snurrgunga, fast denna är mer ämnad att svänga i en rak linje än runt i en snurr. Ungarna gungade varje fall fram och tillbaka, och tvillingarna stod på varsin sida om det grova tågvirket medan Klara och granntjejen låg i korgen. Det såg faktiskt lite Twilight Zone ut, just med tanke på de sånär som oskiljaktiga tvillingarna som stod upp på varsin sida av det grova tågvirket. Lika som bär var dom, verkligen.

Att få med Klara hem skulle sedan bli ett projekt i sig, men solen sken och jag lät inte stressa. Jag satte mig ner på marken och tittade när de gungade. Säkert en kvart blev jag hängande där i parken med ungarna. Sedan bar det slutligen av mot lobbyn för att hämta Klaras ytterkläder. Hon gick med bestämda steg, stora tjejen, som hon numera så gärna vill profilera sig. Jag konstaterade att Ingrid har garderat hennes hylla väl, men kände inte att det var riktigt läge att dra med allt tillbaka, så vi tog i princip bara skorna, hjälmen, och en tunn jacka. Resten fick ligga kvar, det var ju trots allt inte veckoslut.

Sedan påvisade Klara än en gång sin roll stora tjejen när hon låste upp sin cykel alldeles själv. Jag försåg henne däremot med nyckeln, och tog sedan tillbaka den; att låta en knappt sex år fyllda jänta ansvara för sin egen cykelnyckel känns lite väl optimistiskt. Nå. Snart styrde vi hemåt och vi hade knappt hunnit över tröskeln förrän jag skopade upp gräddglass i varsin djuptallrik åt mig och Klara. Ja, det var ju bara häromkvällen som jag hade varit ute med Klara och granntjejerna och plockat vinbär på gården intill. I slutet hade en av granntjejerna då försökt att lägga beslag på hela lådan, och jag hade då sprungit in och gömt mina två glasslådor (en med röda vinbär, en med svarta vinbär) högst upp i ett skåp i hallen.

Vad värre var, när det sedan blev kväll och sedermera nattning så hade jag helt glömt bort att jag hade lagt upp bären där, trots att det bara var tänkt just för stunden. Allt som allt kom dessa nyplockade bär att ligga i rumstemperatur i uppemot 24 timmar innan jag kom ihåg dem. Nå. De luktade fräscht, så nu hällde jag allesammans över glassen, och sedan hällde jag flytande grädde över allt. Smarrigt var det, verkligen. Klara åt också glass, fast hon föredrog kolasås.

En liten uppdatering kring servostyrningen

Det var ju så sent som igår som demonteringen av servopumpen gick ner, och efter ett dygns frenetiskt letande efter bästa och billigaste begagnade objekt fick jag nu äntligen napp. Malmö Bilskrot AB etablerades redan 1961, och är således inga nykomlingar i branschen.

Här fick jag då napp på en servopump som suttit i en Fabia från 2006, med styva tjugofemtusen mil på nacken. I mitt stilla sinne hann jag tänka att tjugofemtusen "Skånemil" (med deras distanser aktat) lär vara ungefär likvärdigt med [minst] de dubbla "Norrlandsmil", om man nu ska vara sån. Nåväl. Objektet var klassat "A4", d.v.s. sades vara i gott skick och dessutom testat, så nu var det bara till att hålla huvudet kallt. Om allt går vägen så kommer jag att lyckas landa en betydligt lägre slutkostnad än den som Motorcentralens kostnadsförslag erbjöd. Peppar, peppar.

När killen på andra änden av telefonlinjen hörde att objektet skulle färdas hela vägen upp till Norrland så sade han att han ärligt inte trodde att jag skulle ha det förrän nån gång i början på nästa vecka. Ja, ärlighet varar längst. Tacksamt. Beställningen lades i alla fall enligt överenskommelse över telefon just medan jag var på väg att hämta Klara, på eftermiddagen. Tretusentvåhundra kronor, plus tvåhundrafemtio kronor i frakt. Allt som allt tretusenfyrahundrafemtio kronor. Oj oj. Livet är inte billigt, alla gånger. Nu är det bara att hålla tungan rätt i mun att allt klaffar.

Senare på eftermiddagen sprang jag ut med multimätaren och körde in pinnarna i den (av de tre) anslutningarna som uppenbarligen (att döma av dess tjocka ledningar; rustade för 40 ampere) bar spänningen till servopumpen. Jag mätte upp och den visade ganska konstant på 11.89v, vilket antagligen är att ta som bra siffror. Inga problem i den änden, då. Skönt att veta.

Dagens majestätiska inköp

Det var tidigare i somras som jag fann ett nätt spärrhandtag som inte kostade en förmögenhet, faktiskt från vad som egentligen var ett slags reservdelssortiment. Nu hade jag fått mersmak, och hade dessutom en liten tanke i bakhuvudet, varvid ännu ett sådant spärrskaft hade beställts, och idag köptes ut.

I samma veva slog jag faktiskt till på ett set med lite mindre stålborstar, en rak plåtsax, och slutligen en ställbar kabelskalare. Överlag var jag nöjd med dagens inköp. Paketet med stålborstar öppnade jag inte ens. Jag har tänkt att lägga dem i en kartong och först öppna dem den dagen när jag verkligen behöver dem. Det var trots allt ett riktigt klipp jag gjorde, denna onsdag.

Metallbygeln som håller fast bromsarmen

Den militärcykeln som har stått ute på balkongen hela sommaren har börjat nå fulländning. Det sista som slog mig var att den saknade sadel/sadelstolpe, och även den metallbygel som håller fast det som på cykelspråk tydligen kallas för bromsarm. Ja, den där grejen som i regel sticker ut från navet på oväxlade [äldre] cyklar. Ända från barndomen med BMX-cyklar kommer jag ihåg hur det gick ner när man någon gång med avsikt lossade klämman. När man sedan försökte fotbromsa så "högg" drivlinan med hyfsad kraft. Otäckt värre.

Nå. Under alla dessa år har jag kunnat sätta fingret på delen, men aldrig haft ett korrekt ord på varken själva klubban som sticker ut från veven, eller metallbygeln som är given i uppdrag att hålla fast den vid ramen. Jag var i behov av denna, och häromkvällen skrev jag en frågande tråd på ett av Sveriges gladaste cykelforum, och svaren lät inte dröja. Vid det laget jag hade fått svar hade jag emellertid redan hunnit ringa den lokala cykelhandlaren, och han visste så klart vad jag efterfrågade. Så sent som igår (samma dag) var jag faktiskt där på plats för att göra affär.

För en ynklig tjugolapp fick jag då med mig en "bromsklämma" som var hyfsat begagnad, och med denna kom en M6-skruv med mutter. När jag kom hem märkte jag dock genast dels att M6-skruven var för tjock för att gå igenom själva bromsarmen, men [desto viktigare] att bromsklämman var alldeles för stor och således lämnade ett gigantiskt spel vid dess infästning kring ramen. Det krävdes ingen Einstein för att förstå att detta inte var optimalt. Så sent som häromdagen när jag fixade en punktering på min älskade Nejths cykel lade jag märke till att han led att en [i förhållande till ramen] alldeles för stor bromsklämma, vilket i detta fall hade resulterat i ett smärre "hugg" när jag skulle prova bromsverkan under min premiärtur efter att ha bytt ut slangen.

Idag när jag hade slutat stannade jag till vid Cykel- och Mopedhandlaren, Öst på stan, då jag likväl hade vägen förbi. Jag berättade om dilemmat. Det var inga konstigheter från cykelhandlarens sida; trots att jag hade bett honom slänga kvittot under gårdagen gick han nu och hämtade en annan klämma. Den här såg sånär som splitterny ut, och det stod Shimano inpräntat i den. Wow. Den såg [spontant ögonmåttat] ut att utgöra en mycket bättre matchning än den förra. Dessvärre fanns ingen skruv/mutter. Jag sade att jag behövde M5 eller mindre, och killen gick bakom och letade.

Det slog mig dock snabbt att han hade varit mer än generös, och jag sade att jag hade ett eget skruv-/mutterförråd hemmavid, och garanterat skulle kunna lösa den här biten. I mitt stilla sinne förstod jag att den här till synes splitternya Shimano-märkta klämman låg högre i pris än den begagnade gamla klämma som jag hade blivit handhållen under gårdagen, och ändå hade det inte varit tal om någon mellanskillnad. Jag var nöjd, och cyklade hemåt.

Nya batterier gör ofta hela skillnaden

På kvällskvisten slog det mig att vi stegat in den deppiga höstårstiden. Mörkret kommer under den närmaste tiden att falla allt tidigare om kvällarna. Ja, jag vet ju bara å yrkets vägnar hur mycket cykelbelysning som säljs. Det slog mig att min egen cykelbelysning visserligen lyste, man ljuset kändes allt annat än starkt. Förvisso är jag sniken och kör med den enkla [men ack så populära] varianten med en elastisk lina som man helt enkelt lindar kring lampan själv.

Nå, tänkte jag, skulle det verkligen bli bättre ljus med nya batterier? Jag tog fram batteriprovaren och konstaterade snabbt att batterierna [trots att de faktiskt gav ljus] sjöng på sista versen. Efter några förvirrade varv runt lägenheten fann jag slutligen CR2032-batterierna som jag köpte för bara nån vecka sen. Jag petade i två stycken i framlampan och tände upp. Aj, vilken skillnad. Batterier gör verkligen [många gånger] den stora skillnaden. Nu är jag redo för hösten, på riktigt.