Textmässigt egensinnad~: framgaffel

Dagens inköp

Ett hyggligt kampanjpris fick mig att slå till och köpa ett microSD-kort med adapter, vilket slutligen kommer att landa i Klaras egna mobiltelefon, en Samsung Galaxy Mini (f.ö. min allra första smartphone, inköpt 2011) som tyvärr har fått stå utan minneskort, vilket bl.a. omöjliggör fotografering.

Dagens affär

Oj oj oj. Inte är det varje dag man får besök över länsgränsen. Det var nu i början på veckan som det ringde på min telefon ganska sent på kvällen. Det var en kvinna från Kramfors som hade sett min annons och sade sig vara intresserad. Hon höll vad jag förstod det på med att reparera en cykelkärra, och i hennes fall var det då framhjulet som var intressant. Hon frågade försiktigt, men förstod att jag inte ämnade sälja detta löst, utan att det liksom ingick i den redan ack så generösa prissättningen. Nå. Hon var med på noterna och berättade då att hennes väninna skulle ha vägarna förbi Umeå på torsdag, och att det då skulle vara bra om hon kunde hämta den. Javisst.

Så kom denna torsdag, och jag och Ingrid var faktiskt ute och snurrade när de ringde. De snurrade tydligen runt på Ålidhem och försökte hitta rätt adress. Nå. Vi gav så tydlig beskrivning som vi bara kunde och satte genast kurs hemåt. Då vi svängde in på Amanuensvägen såg vi genast Volvon ute på plätten framför vårt hus. De hade alltså hittat hela vägen. Utanför gestaltade sig två glada ångermanländska damer, och dialogen började. Cykeln spändes fast på deras krycka och vi skrattade gemensamt åt att cykeln nu skulle få färdas över länsgränsen. Kul att dess historia nu på nytt skall skrivas om.

Den ena kvinnan (gissningsvis ledaren) tar upp plånboken och håller fram tre hundralappar. "Visst var det trehundra?", frågade hon. Jag mindes genast att jag först hade lagt ut cykeln på Blocket för trehundra kronor, men då intresset hade varit svalt slutligen hade lagt upp en annons på Citiboard med endast tvåhundra kronor som utropspris. Antingen var kvinnan (som ju var sändebud) genuint osäker, eller så hade kvinnan som jag pratat med över telefon läst annonsen på Blocket, med det ursprungliga priset.

Nåväl, i vilket fall som helst så valde jag här att agera på gentlemannamässigt manér, och svarade att hon gott kunde behålla en hundralapp; tvåhundra kronor blev jättebra. Jag hade trots allt själv inte betalat mer än så för cykeln när jag gjorde den där storslagna affären med min kollega i början på sommaren, och då var cykeln dessutom komplett, till skillnad från nu när jag har plockat dess bakhjul/navväxel till förmån för Ingrids flickcykel. Kvinnorna verkade helnöjda, och vi tog farväl. En affär är — som de allra flesta känner till — bäst om båda parterna är nöjda vid dess utgång.

Dagens hämtning

På eftermiddagen hämtade jag Klara från förskolan. Hon var på superbra humör och sparkade sin väg fram. Herre jösses, så fort tiden går. När lärde hon sig att "kickbajka" så smidigt, till exempel? Hon var ju nyss våran lilla bebis. Tidens räkneverk går onekligen inte att stoppa. Vi blir bara äldre och äldre, allesammans.

Dagens återlämning

Det var den 11:e juli som jag knallade in på Cykelverksta`n på Ög och frågade lite försiktigt om de inte kunde hjälpa mig att få tag på ett 559-hjul. Det här var när jag fortfarande hade en idé om att jag kanske med relativt billiga medel kunde styra upp det så att både den orangea Rex-cykeln och Ingrids DBS blev kompletta. Karln hade varit hygglig och skickat med mig ett hjul som han nyss hade fått in. Jag skulle få felkolla det i lugn och ro hemma, och komma in och betala för det om det höll måttet och gjorde jobbet. Nå. Jag hade ju då kommit hem och snabbt konstaterat att det var ett 622 mm (28") hjul som jag hade fått med mig, vilket definitivt inte skulle fungera.

Nå, jag hade sedan tänkt om och börjat fundera på om jag inte istället skulle ta tillfälle i akt och uppgradera Ingrids nuvarande primärcykel från dess nuvarande Nexus 3 (antal växlar) till detta Nexus 8. Jag hade emellertid sprungit på patrull i form av ett litet spelrum i navet. Då min erfarenhet av Nexus-system är begränsad och jag dessutom hade fått detta hjul på lån så hade jag inte velat börja skruva i det, utan det hade istället fått ligga på balkongen, och sommarveckorna hade gått.

Nå, lite skamset gick jag nu denna torsdag in och beklagade att jag hade dröjt ~1½ månad med att komma tillbaka med mitt hemlånade hjul. Mannen skrockade och sade att han hade glömt bort mig. Han satte sedan hjulet i ett skruvstäd och drog åt ett par varv på ena sidan, varvid det spel som jag tidigare blivit skrämd av var som bortblåst. Nu fattades bara två ekrar, förutsatt att växelmekanismen var intakt. Var hjulet intressant ändå? Tvåhundra kronor kunde jag få det för. Detta var ju onekligen ett generöst pris, om man ser till det faktum att bara navet (utan fälg och ekrar) kostar sisådär 1300 kronor. Jag har emellertid för mycket annat att tänka på idag, så jag tackade så mycket och sa att jag skulle räkna lite på vad slutsumman (främst inkl. växelreglage för styret) för operationen skulle landa, och sedan ev. återkomma om det blev aktuellt.

Dagens projekt

Vid middagstid plockade jag upp delarna som utgör min svarta militärcykel från bakgården. Det regnade, så balkongen kändes som en bra plats för skruvande, dagen till ära. Dessutom var det lättare att hålla reda på de mindre delarna på balkongen än i gräset. Jag blev först lite skrämd, det var ganska länge sedan jag monterade isär framgaffeln och styrstången, och trots att jag har alla delarna i säkert förvar så kom jag definitivt inte ihåg monteringsordningen för tillhörande brickor och kullager.

Det blev då en sann fröjd att visuellt kunna återkoppla till den där julidagen då operationen gick ner, var jag fann två tydliga foton som visade exakt i vilken ordning bitarna skulle sitta. Det hela gick som en dans på rosor. Med hjälp av ståltråd blev det också busenkelt att föra tillbaka handbromskedjan igenom styrstången och framgaffeln.

Fyndet

Söndagen inleddes av att jag vaknade, helt självmant. Jag var praktiskt taget den första vakna. Det första som slog mig var "Vad hände?", och jag mindes att jag och Ingrid hade legat och kämpat för att natta prinsessan. Plötsligt hade det blivit svart, och nu satte jag samman verkligheten. Jag hade alltså slocknat, och tagit dygnsvilan. Oj oj oj. Nåväl. Kanske inte dumt att ta igen lite sömn, trots allt.

Det första jag gjorde var att pallra mig upp och ta tag i källsorteringen som stod och väntade i hallen. Jag knallade ut ur lägenheten och en varm söndag mötte mig. När jag kom ut i miljöhuset såg jag att det hade kommit in en hel del nytt guld över natten, inte minst på elektronikfronten. Jag ser ett klassiskt chassi som genast blir intressant. Det verkar komplett, utan någon som helst demonteringen. Jag tömmer mitt kärl och tar sedan sonika burken i famnen och knallar in.

Skruvdragaren var snabbt framme och sedan plockades allt ner. Nätaggregat, hårddiskar, DVD-RW, diskettstation, för att inte tala om flertalet intressant PCI-kort, bl.a. för tv-mottagning samt ett kontrollkort för sisådär tre Firewire-platser, inte helt fel, allt som allt.

När jag var färdig och hade skruvat ut allt av [sentimentalt] värde så gick jag rättmätigt ut med chassiplåten och lade den i kärlet (tunnan) för metallåtervinning. Jag kände mig som en sann miljöhjälte, i min bedrift. Vem vet, jag kanske rentav kunde lägga ut de delar som inte föll mig riktigt i smaken på eBay och skeppa dom tillbaka till kineserna? Ojdå!

Bären

När resten av familjen var redo för denna söndag gick jag ut med Klara på kvarteret. Mer precist gick vi på jakt efter Selma, en av Klaras kompisar. Hon syntes dock inte till, fast vi stannade till på hennes gård och och undersökte rödvinbärsbuskarna. Rätt vad det är kommer en ung man i dreadlocks ut med sina barn. Han inleder "Vill ni ha ett tips.." och fortsätter med ett föredrag om vilka gårdar man bör "rajda" med ungarna i jakten på schyssta bär. Den här mannen visst allt, bl.a. kunde han rabbla upp krusbären och smultronen [från vår egen bakgård] innantill. Det här var en sann bärjägare. En härlig individ, om jag får säga det själv.

Lunchen

Min älskade hustru gjorde pommes frites till lunch, hon är helt sagolik.

Broparken

Så sent som häromdagen hörde jag ryktas på jobbet om att Broparken nu — efter en omfattande förändring av det som tidigare var anrika Trädgård i norr — äntligen har öppnats för allmänheten. Nåväl. Vissa kanske tycker att grävskoporna har tagit det klassiska kulturarvet om intet, medan somliga (läs: min hustru) menar på att de sista åren hade stadens mer ljusskygga väsen likväl "tagit över" parken så att det var långtifrån familjevänligt.

Nå, nu på eftermiddagen tog vi premiärturen ner, och visst var det ganska mäktigt, om än jag på sätt och vis kunde uppleva det som ett sterilt fundament i betong med färskt odlade buskar här och där. Nåja, jag ska inte häda, det var faktiskt vackert. En stor "pool" i betong var ungefär i mitten, och när vi gick fram till den såg vi ganska snart att det låg mängder(!) med enkronor spridda på botten. I mitt stilla sinne tänkte jag genast på den klassiska italienska(?) skrönan om en känd pool (Vatikanstaten?) var man får tur av att släppa ett mynt i en fontän, och jag förstod med ens att det var här inspirationen hade hämtats.

Jag kunde dock inte hålla mig i skinnet, utan påtalade för Klara och(!) ett annat barn som lekte alldeles intill att det fanns pengar i vattnet. De två vadade genast ut och började samla ihop pengar. Jag skrattade högt för mig själv. Människor stod runtom och tittade. I mitt stilla sinne förstod jag att det här rent socialt sett var ett i allra högsta grad kontroversiellt agerande från min sida, men mitt i alltihop tyckte jag om uppståndelsen, så jag lät mig inte påverkas. Klara var ganska försiktig, och tog nåt mynt här och där, medan den andra tjejen vadade kors och tvärs i betongpoolen och samlade ihop pengar.

I mitt stilla sinne log jag då tjejen gav ifrån sig tydligt giriga ljud som hon fick ihop peng efter peng. Jag bara stod där och log. Ingrid såg inte helt välmående ut, bör tilläggas. Det kittlade i hela min kropp, av tillställningen. Så var det tomt i poolen och Klara och den andra tjejen stod med varsin hög med pengar, var den andra tjejen hade den märkbart(!) största högen. Då ser vi nånting från fjärran syd, nämligen en man, inte mycket mer än fem år äldre än mig själv. Han går med bestämda steg mot oss, och jag förstår att han är pappa till flickan. Ingrid gick snabbt fram till Klara och beordrade henne att slänga tillbaka pengarna i poolen, vilket hon fort gjorde. Mannen kom fram till tjejen (som uppenbarligen var hans dotter) och gav en tyst snabb order och tjejen kastade den stora högen med pengar tillbaka till vattnet.

När hela denna tillställning nu var slut log jag, i mitt stilla sinne, åt vad som faktiskt hade gått ner. Det var inte bara socialt sett mäktigt, utan också en visuell metafor för så mycket mer än bara ett par lekande barn. När vi sedan gick därifrån gav Ingrid mig en hel del skäll och tyckte att hon aldrig hade skämts så mycket i hela sitt liv och att hon inte hade vetat vilket håll hon skulle kolla åt när alla(!) besökare runt poolen i den nyanlagda parken tittade åt vårt håll. Hon hade alltså tyckt att det hela var [klassiskt sagt] "skämmigt", detta medan jag — i mitt stilla sinne — bara hade lett brett, och haft betydligt djupare tankar.

Grillningen

När vi sedan kom på tändes grillen och köttet låg snart på, smarrigt blev det också, just som det ska bli, på en söndag.

Inköpen

På eftermiddagen hade vi hunnit ut till butiken norr om stan och jag hade faktiskt fyllt en påse med diverse artiklar som jag för närvarande har ett starkt behov av, och på kvällskvisten hade jag satt mig ner vid köksbordet och börjat sortera upp flatstift och hylsor i den nya förvaringslådan som jag köpte bara häromdagen. Det blev — allt som allt — riktigt schysst. Jag tror att det här kan vara framtiden. Life should be pretty well organized, if you ask me.

Framgaffeln

På kvällskvisten sprang jag också huvudstupa in i projektet med framgaffeln till min klassiska svartmålade militärcykel. Nu satte jag dit ett hjul och gav mig f*n på att jag skulle få rosten att släppa, vilken den efter en svettig pärs också gjorde. Styret gick successivt att vrida fram och tillbaka och efter en stund var det också löst. Jag dokumenterade noggrant position på de kullager som sitter uppe och nere, för framtida återmontering.

Torktumlaren

Dagens sista projekt kom att stå i tvättstugan. Det var — i sanning — ett bra tag sen jag stod här, då min älskade Ingrid sedan närmare ett halvår har tagit på sig hela ansvaret för hushållets tvätt. Tidigare tog vi Klaras tvätt gemensamt och våra respektive var för sig, men nu de senaste ~6 månaderna har alltså Ingrid gjort allt, och jag har bara haft att slänga mina smutsiga plagg i tvättkorgen. Nåväl. Nu fick jag en impuls och dessutom var mina arbetsbyxor akut smutsiga, och då vi hade flytet att en ledig tid fanns var det bara att slå till.

När jag var färdig med tvätten och skulle till att kasta in allt i torktumlaren blev jag alldeles bestört. Dra mig långsamt baklänges, men det bor uppenbarligen sanna klåpare i huset. De måste ju förstå att maskinen jobbar sämre ju mer ludd det är i filtret, och när jag har kört mina [okej, förvisso tämligen urtvättade] plagg så är det i regel knappt nåt ludd i behållaren, medan den nu var helt fylld. Uppenbarligen slarvar flera hyresgäster med tömningen. Jag orkar inte ens yttra mig, var och en måste faktiskt ta sitt ansvar.

torsdag 21 augusti 2014

Torsdag, v. 34