Hämtning från förskola följt av glass
Då jag hade den stora förmånen att sluta tidigt tog jag tillfälle i akt och hämtade Klara på eftermiddagen. Hon var ute i parken med de andra ungarna när jag anlände. Hon gungade med granntjejen och "tvillingarna" i den stora gungan som ser ut (den har samma form av bärkorg) som en snurrgunga, fast denna är mer ämnad att svänga i en rak linje än runt i en snurr. Ungarna gungade varje fall fram och tillbaka, och tvillingarna stod på varsin sida om det grova tågvirket medan Klara och granntjejen låg i korgen. Det såg faktiskt lite Twilight Zone ut, just med tanke på de sånär som oskiljaktiga tvillingarna som stod upp på varsin sida av det grova tågvirket. Lika som bär var dom, verkligen.
Att få med Klara hem skulle sedan bli ett projekt i sig, men solen sken och jag lät inte stressa. Jag satte mig ner på marken och tittade när de gungade. Säkert en kvart blev jag hängande där i parken med ungarna. Sedan bar det slutligen av mot lobbyn för att hämta Klaras ytterkläder. Hon gick med bestämda steg, stora tjejen, som hon numera så gärna vill profilera sig. Jag konstaterade att Ingrid har garderat hennes hylla väl, men kände inte att det var riktigt läge att dra med allt tillbaka, så vi tog i princip bara skorna, hjälmen, och en tunn jacka. Resten fick ligga kvar, det var ju trots allt inte veckoslut.
Sedan påvisade Klara än en gång sin roll stora tjejen när hon låste upp sin cykel alldeles själv. Jag försåg henne däremot med nyckeln, och tog sedan tillbaka den; att låta en knappt sex år fyllda jänta ansvara för sin egen cykelnyckel känns lite väl optimistiskt. Nå. Snart styrde vi hemåt och vi hade knappt hunnit över tröskeln förrän jag skopade upp gräddglass i varsin djuptallrik åt mig och Klara. Ja, det var ju bara häromkvällen som jag hade varit ute med Klara och granntjejerna och plockat vinbär på gården intill. I slutet hade en av granntjejerna då försökt att lägga beslag på hela lådan, och jag hade då sprungit in och gömt mina två glasslådor (en med röda vinbär, en med svarta vinbär) högst upp i ett skåp i hallen.
Vad värre var, när det sedan blev kväll och sedermera nattning så hade jag helt glömt bort att jag hade lagt upp bären där, trots att det bara var tänkt just för stunden. Allt som allt kom dessa nyplockade bär att ligga i rumstemperatur i uppemot 24 timmar innan jag kom ihåg dem. Nå. De luktade fräscht, så nu hällde jag allesammans över glassen, och sedan hällde jag flytande grädde över allt. Smarrigt var det, verkligen. Klara åt också glass, fast hon föredrog kolasås.
En liten uppdatering kring servostyrningen
Det var ju så sent som igår som demonteringen av servopumpen gick ner, och efter ett dygns frenetiskt letande efter bästa och billigaste begagnade objekt fick jag nu äntligen napp. Malmö Bilskrot AB etablerades redan 1961, och är således inga nykomlingar i branschen.
Här fick jag då napp på en servopump som suttit i en Fabia från 2006, med styva tjugofemtusen mil på nacken. I mitt stilla sinne hann jag tänka att tjugofemtusen "Skånemil" (med deras distanser aktat) lär vara ungefär likvärdigt med [minst] de dubbla "Norrlandsmil", om man nu ska vara sån. Nåväl. Objektet var klassat "A4", d.v.s. sades vara i gott skick och dessutom testat, så nu var det bara till att hålla huvudet kallt. Om allt går vägen så kommer jag att lyckas landa en betydligt lägre slutkostnad än den som Motorcentralens kostnadsförslag erbjöd. Peppar, peppar.
När killen på andra änden av telefonlinjen hörde att objektet skulle färdas hela vägen upp till Norrland så sade han att han ärligt inte trodde att jag skulle ha det förrän nån gång i början på nästa vecka. Ja, ärlighet varar längst. Tacksamt. Beställningen lades i alla fall enligt överenskommelse över telefon just medan jag var på väg att hämta Klara, på eftermiddagen. Tretusentvåhundra kronor, plus tvåhundrafemtio kronor i frakt. Allt som allt tretusenfyrahundrafemtio kronor. Oj oj. Livet är inte billigt, alla gånger. Nu är det bara att hålla tungan rätt i mun att allt klaffar.
Senare på eftermiddagen sprang jag ut med multimätaren och körde in pinnarna i den (av de tre) anslutningarna som uppenbarligen (att döma av dess tjocka ledningar; rustade för 40 ampere) bar spänningen till servopumpen. Jag mätte upp och den visade ganska konstant på 11.89v, vilket antagligen är att ta som bra siffror. Inga problem i den änden, då. Skönt att veta.
Dagens majestätiska inköp
Det var tidigare i somras som jag fann ett nätt spärrhandtag som inte kostade en förmögenhet, faktiskt från vad som egentligen var ett slags reservdelssortiment. Nu hade jag fått mersmak, och hade dessutom en liten tanke i bakhuvudet, varvid ännu ett sådant spärrskaft hade beställts, och idag köptes ut.
I samma veva slog jag faktiskt till på ett set med lite mindre stålborstar, en rak plåtsax, och slutligen en ställbar kabelskalare. Överlag var jag nöjd med dagens inköp. Paketet med stålborstar öppnade jag inte ens. Jag har tänkt att lägga dem i en kartong och först öppna dem den dagen när jag verkligen behöver dem. Det var trots allt ett riktigt klipp jag gjorde, denna onsdag.
Metallbygeln som håller fast bromsarmen
Den militärcykeln som har stått ute på balkongen hela sommaren har börjat nå fulländning. Det sista som slog mig var att den saknade sadel/sadelstolpe, och även den metallbygel som håller fast det som på cykelspråk tydligen kallas för bromsarm. Ja, den där grejen som i regel sticker ut från navet på oväxlade [äldre] cyklar. Ända från barndomen med BMX-cyklar kommer jag ihåg hur det gick ner när man någon gång med avsikt lossade klämman. När man sedan försökte fotbromsa så "högg" drivlinan med hyfsad kraft. Otäckt värre.
Nå. Under alla dessa år har jag kunnat sätta fingret på delen, men aldrig haft ett korrekt ord på varken själva klubban som sticker ut från veven, eller metallbygeln som är given i uppdrag att hålla fast den vid ramen. Jag var i behov av denna, och häromkvällen skrev jag en frågande tråd på ett av Sveriges gladaste cykelforum, och svaren lät inte dröja. Vid det laget jag hade fått svar hade jag emellertid redan hunnit ringa den lokala cykelhandlaren, och han visste så klart vad jag efterfrågade. Så sent som igår (samma dag) var jag faktiskt där på plats för att göra affär.
För en ynklig tjugolapp fick jag då med mig en "bromsklämma" som var hyfsat begagnad, och med denna kom en M6-skruv med mutter. När jag kom hem märkte jag dock genast dels att M6-skruven var för tjock för att gå igenom själva bromsarmen, men [desto viktigare] att bromsklämman var alldeles för stor och således lämnade ett gigantiskt spel vid dess infästning kring ramen. Det krävdes ingen Einstein för att förstå att detta inte var optimalt. Så sent som häromdagen när jag fixade en punktering på min älskade Nejths cykel lade jag märke till att han led att en [i förhållande till ramen] alldeles för stor bromsklämma, vilket i detta fall hade resulterat i ett smärre "hugg" när jag skulle prova bromsverkan under min premiärtur efter att ha bytt ut slangen.
Idag när jag hade slutat stannade jag till vid Cykel- och Mopedhandlaren, Öst på stan, då jag likväl hade vägen förbi. Jag berättade om dilemmat. Det var inga konstigheter från cykelhandlarens sida; trots att jag hade bett honom slänga kvittot under gårdagen gick han nu och hämtade en annan klämma. Den här såg sånär som splitterny ut, och det stod Shimano inpräntat i den. Wow. Den såg [spontant ögonmåttat] ut att utgöra en mycket bättre matchning än den förra. Dessvärre fanns ingen skruv/mutter. Jag sade att jag behövde M5 eller mindre, och killen gick bakom och letade.
Det slog mig dock snabbt att han hade varit mer än generös, och jag sade att jag hade ett eget skruv-/mutterförråd hemmavid, och garanterat skulle kunna lösa den här biten. I mitt stilla sinne förstod jag att den här till synes splitternya Shimano-märkta klämman låg högre i pris än den begagnade gamla klämma som jag hade blivit handhållen under gårdagen, och ändå hade det inte varit tal om någon mellanskillnad. Jag var nöjd, och cyklade hemåt.
Nya batterier gör ofta hela skillnaden
På kvällskvisten slog det mig att vi stegat in den deppiga höstårstiden. Mörkret kommer under den närmaste tiden att falla allt tidigare om kvällarna. Ja, jag vet ju bara å yrkets vägnar hur mycket cykelbelysning som säljs. Det slog mig att min egen cykelbelysning visserligen lyste, man ljuset kändes allt annat än starkt. Förvisso är jag sniken och kör med den enkla [men ack så populära] varianten med en elastisk lina som man helt enkelt lindar kring lampan själv.
Nå, tänkte jag, skulle det verkligen bli bättre ljus med nya batterier? Jag tog fram batteriprovaren och konstaterade snabbt att batterierna [trots att de faktiskt gav ljus] sjöng på sista versen. Efter några förvirrade varv runt lägenheten fann jag slutligen CR2032-batterierna som jag köpte för bara nån vecka sen. Jag petade i två stycken i framlampan och tände upp. Aj, vilken skillnad. Batterier gör verkligen [många gånger] den stora skillnaden. Nu är jag redo för hösten, på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar