Lunchliv och eftermiddagshämtning
Tillbringade lunchrasten till stor del med att bolla med en Ingrid som inte alls var jätteväl till mods. Det var oro kring Klaras acklimatisering i förskolan. Jag lade fokus vid allt som är bra, och tänkte [i mitt stilla sinne] och förmedlade att det mesta har en tendens att lösa sig, så också garanterat detta här, som i min mening [truth be told] inte ens är något egentligt problem.
Hoppet om en militärcykel
Det har ju varit ett evigt skruvande i både en och två militärcyklar nu det senaste året, och i slutändan har det kommit till den punkt var min gamla svartlackerade militärcykel är nedmonterad i mindre klossar, t.ex. är både framgaffel och styrstång bortplockade, och veven blev ju överflyttad till en annan ram. Nå. Då jag inte har haft någon vev att tillgå har jag inte orkat lägga energi på cykeln, utan rentav börjat vänja mig vid tanken att projektet kanske inte kommer att hinna ros i hamn, så att cykeln kommer att tvingas möta cykelåtervinningen vid flytt.
Nå, idag vände det. Det var ju ett par veckor sedan som jag faktiskt av en slump [å yrkets vägnar] kom i kontakt med Händige herrn, en man som ända sedan 1990-talet har skruvat cykel i Umeå i olika bolagsformer. Jag hade vid det tillfället berättat om min situation och lite försiktigt frågat om han inte kunde tänka sig att t.ex. byta en gammal begagnad vevarm mot en militärcykelram, då jag ändå (om än jag fick tag i en vevarm) skulle stå med en extra ram, utan vare sig vev-attiraljer eller hjul.
Han hade otroligt nog gett mig ett halvt jakande svar, och sagt att jag skulle höra av mig, varvid han lättat ankar och glidit vidare. Det var i den stunden då för några veckor sedan som hoppet tändes. Häromveckan var jag då ut till hans butik ute på Västerslätt (mittemot Överskottsbolaget), men då fanns han inte på plats. Enligt kompanjonen [och enl. vad jag har förstått hustrun tillika] skulle "Herrn" som tidigast finnas på plats nästkommande onsdag. Jag tackade och begav mig hemåt.
Idag var denna onsdag, och jag gjorde en vild chansning utan att ringa och dundrade än en gång ut till Västerslätt. När jag kom in såg jag till min stora glädje mannen ifråga. Jag presenterade mig försiktigt och frågade om han mindes mig och ärendet. Ja, lite vagt sådär. Nå. Jag berättade i ett svep än en gång om min situation. När det sedan kom fram att ramen som jag gärna bytte mot en vevarm saknade hjul blev han märkbart mindre intresserad. Att få tag i sådana (breda 584 mm) hjul idag var ingen dans på rosor, det finns knappt någon begagnatmarknad för dem och nya är det inte att tala om. Kort och gott var ramen ganska värdelös utan hjul. Jag suckade inombords, det såg trots allt ut att bli ett nej, detta.
Nå, så tog Herrn ändå med mig in rummet bakom disken, var uppenbarligen allt det faktiska skruvandet gick ner. Han öppnade en låda och plockade fram en vevarm med klinga. Ja, det var en sådan jag var ute efter. Sedan tog Herrn sig tid och förklarade [väldigt metodiskt] för mig om vad som karaktäriserade pressade vevarmar. Han visade hur man såg inpressningen, och förklarade även att detta blev en svag punkt som med tiden gick av på just detta. Det var oerhört matnyttig information som han bjöd på. Jag älskade varenda sekund av att stå där vid lådan med olika vevarmar, med Herrn.
Nu ska jag inte krångla till det, utan allt slutade med att Herrn helt enkelt bad mig hämta ramen. Fort dundrade jag då hem och spände fast den majestätiska — men ack hjullösa — gamla svenska hedersramen på kryckan och satte åter kurs mot Västerslätt. Den härlige Herrn poängterade när jag anlände än en gång ramen ovärdighet p.g.a. det faktum att den saknade något så vitalt som hjulen. Jag tackade emellertid så hjärtligt för hans goda vilja, och lättade sedan än en gång ankar, och färden gick nu hemåt.
Ivrig som jag nu var plockade jag fram min samling med lagerskålar, lagerbanor, kullager, dammkåpor, och övrigt tillhörande. Jag satte mig sedan och skruvade. Suck. Jag fick inte klingan att sitta riktigt som en smäck emot vevarmen. Det blev ett litet — men ack så påtagligt — spelrum, hur jag än vred på delarna. Hade Herrn bestraffat mitt vådaskott (miltiärcykeln utan vare sig hjul eller vev-system) med att skicka med mig en lite skev vevarm? Eller var det helt enkelt så att det fanns några små avvikelser mellan olika Fauber-vevarmar, och att just den här inte skulle göra jobbet tillsammans med min cykel. Kanske. Jag konstaterade i vilket fall som helst att detta inte skulle gå, och lade projektet på is, än en gång mer eller mindre besluten i att skrota det som nu kvarstod av den svarta militärcykeln.
Så på kvällen medan vi nattade Klara kröp jag in under täcket och gick än en gång in på den väldigt pedagogiska monteringsanvisningen gällande Fauber-vev, som Cykelhistoriska föreningen vänligt nog har lagt ut på sin webbplats. Då slog det mig, dammkåpan som ska sitta på klingan. Den hade jag ju — i all hast — missat att peta in. Den skulle ju då såklart bygga ytterligare sisådär en millimeter, vilket kanske skulle bli den avgörande biten för att eliminera spelet som jag tidigare upplevde.
Så snart Klara hade somnat gick jag ut på bakgården i mörkret, försedd med en pannlampa. Jag monterade den här gången rätt, och — dra mig långsamt baklänges — nu var det tidigare spelrummet som bortblåst. Delarna klaffade klockrent. Oj oj oj oj. Jag satte sedan för hand (löst, utan egentligt åtdragningsmoment) ihop det, för att se ungefär hur det skulle se ut när allt var på plats. Hur snyggt som helst. Vevarmen som Herrn hade gett mig var onekligen vacker, dess metall glänste i mörkret. Jag avrundade, någon dag framöver ska jag plocka ut allt igen och genomföra den slutliga rengöringen av vevhuset, och sedan montera ihop allt skarpt med fett och allt.
