Rakt från havets botten, eller?
Det börjar bli dags att färdigställa militärcykeln som stått på balkongen hela sommaren, känns det som. Renoveringsprojektet, eller vad an ska kalla det. Det var helt enkelt läge att montera framhjulet. Jag konstaterade snabbt att det gamla däcket (ett 54-584 som förmodligen suttit där sedan cykeln rullade ut från fabriken i Trelleborg) var hyfsat slitet. Innerkanten var rostfärgad runtom hela däcket, Såhär kunde det omöjligt vara, i synnerhet inte som jag bytte ut bakdäcket mot ett 44-584 tidigare i somras.
Jag tog fram däckverktygen och började kränga av däcket. Usch och fy. Åsynen av fälgen var förskräcklig. Jag tror i sanning inte att jag har skådat en så här rostig fälg i hela mitt liv. Det kändes som att den hade legat på nån sjöbotten i tiotalet år, ungefär. Nåväl. Hjulet snurrade och navet såg (utifrån sett) okej ut, så jag lät inte detta hejda in framfart.
Fram med stålborsten, och sedan böjde jag mig ut från balkongen och gick loss som en samuraj. Snabba ryck, snabba ryck, jäms med fälgens slangbana. Usch, jag skulle egentligen ha haft munskydd, kändes det som. Partiklar av rost blev som en rök, ungefär tusen gånger värre än när en klassisk senior piskar mattor genom fönstret. Nåväl. Jag fick givetvis inte bort allt, men när jag bedömde det som skapligt nöjde jag mig.
Fälgbandet hade givetvis gått av, men istället för att kassera det lindade jag tillbaka det så gott det gick, och tog sedan hederlig svart eltejp och drog ungefär ett dussin varv runtom fälgen. Jag lät så att säga tejpen utgöra en mjuk kanal för slangen att ligga i. Jag blev skapligt nöjd med resultatet.
Ett smärre glapp i navet
Jag tog kort därefter jungfrufärden ute på gården. Cykeln fungerade prima, bortsett från att jag tycktes ha slarvat bort metallbygeln som håller fast bromsarmen. På kvällskvisten skrev jag sedan en tråd på Sveriges förmodligen mest avslappnade cykelforum var jag försökte få klarhet i vad det jag sökte ens kallas, men det är en helt annan historia.
Nå. Vad jag däremot märkte när jag tog den här jungfruturen var att bakhjulet hade lite spel. Ja, den där känslan av att det inte riktigt sitter fast ordentligt i ramen, trots att man dragit åt de yttre kupolmuttrarna med bra moment. Så, problemet sitter i dessa fall så klart i hjulets "mutter" på andra sidan ramen, alltså närmast navet. Dessa är i regel väldigt smala, så tur var väl att jag hade en 17 mm konnyckel till hands. Jag justerade snabbt och drog sedan åt de yttre kupolmuttrarna igen, och spelet var ett minne blott.
Bärplockning med barnen
På kvällskvisten sprang jag ut med ungarna på gården. Det var häromdagen som det plötsligt slog mig att vi nu är inne på hösten, och att jag inte varit ute och plockat vare sig blåbär eller vinbär med Klara en endaste gång den här sommaren. Det har vi ju liksom gjort på högsommaren de senaste åren. I fjol var vi tydligen ute ungefär ute en dryg månad tidigare. Paniken kom men lyckligtvis hängde bärklassarna kvar i vinbärsbuskarna på granngården.
Det har lyckligtvis (vad jag vet) ännu inte blivit såpass kallt att frosten smyger sig fram om nätterna, så någon större fara var det inte. Jag smakade av och bären var helt klart ätbara. Jag tog ut ett par glasslådor och så skulle det pockas. Barnen var däremot mer inne på att leka än att plocka bär, och när de inte busade så nallade de bär ur min bunke; bär som de sedan stoppade rakt i sina gap. Jag som kämpade för att få ihop bär till att blanda med glass och vispgrädde. Min klassiker, inte sällan fulländad (med nämnda ingredienser) i blender.
Munsköljet, en otippad överraskning
Jag som har en nästintill kompulsivt noggrann munhygien har de senaste dagarna retat mig på att såväl munsköljet som tandtråden varit slut i badrumsskåpet. Eller tandtråden var slut, och munsköljet var på sista skvätten. Jag hade gett Ingrid en liten sidoknuff gällande tandtråden, men hon hade då sagt att jag kunde köpa själv istället för att påpeka sådär. Fair enough. Nå. Det hade blivit sen kväll och det var dags att borsta tänderna och krypa i säng.
När jag kommer in i badrummet för att borsta tänderna ser jag en helt oöppnad flaska munskölj stående där den där sista slurken stått kvällen innan. Dra mig långsamt baklänges. Ingrid hade styrt upp situationen. Min älskade hustru. Hon gör så många små mirakel, dagarna i ända. Hon är underbar på så många sätt, min fantastiska kvinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar