Visar inlägg med etikett t-shirt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett t-shirt. Visa alla inlägg

onsdag 24 september 2014

Onsdag, v. 39


En sen lunch och vemod




När jag slutade cyklade jag genast hem. Det tog faktiskt ett tag innan det slog mig att jag kände mig lite illa till mods. Så förstod jag varför, jag hade — i all hets — missat att få i mig nåt i lunchväg. Nå. Jag blev sugen på en billig klassiker och dundrade därför ner på Maxi. Jag hade först tänkt tonfisk, men såg då att nyckelhålsmärkt makrill (3x125g) dumpades för ett schysst kampanjpris, endast en tjugolapp. Jag högg ett sådant 3-pack och sprang vidare ner mot nudlarna. Jag såg en stor kampanjaffisch; 5 st för 15 kronor. Tre kronor per nudelpaket var helt rätt kurs, på en onsdag.

Vad som retade mig var dock att fyra av de fem nudelpaketen gick in för en lägre peng än det sista, så slutnotan blev några kronor dyrare än vad (35 kronor) jag e tänkt mig. När jag kommer till självutcheckningen väljer jag att gå till bemanningen istället för maskinen, då jag var sugen på svar, om än det rörde sig om enkronor. Jag lade snabbt fram mitt ärende för tjejen som stod där, och sade att jag hade erfarenhet av att stafflingspriser ibland inte syns förrän på sista betalningsskärmen. Hon sade då att det mycket väl kunde vara så även i detta fall. Jag tackade och tog några steg över till en självbetjäningsmaskin. När jag kommer till skärmen var jag ska godkänna och slutföra köp är summan emellertid fortfarande densamma som på min skanner. Jag sade givetvis till.

En ström av kunder byggdes upp och jag kände mig med ens modstulen. Expediten som jag nyss bollat med blev upptagen, men förstod dilemmat och var snäll och tog upp telefonluren och försökte få assistans. Där stod jag, stillastående, ifrågasättande några ynkliga kronor hit eler dit. Patetisk, var jag kanske egentligen. Nå, snart kom en assisterande expedit till undsättning. Jag förklarade min situation. Den här tjejen hade koll på läget. Hon kunde snabbt konstatera att fyra av mina paket kom från en "fem för femton" deal, medan det femte paketet kom från en "fyra för femton" deal, vilket gjorde att allt som allt gick inga mängdrabatter ö.h.t. in.

Dra mig baklänges, tänkte jag, och ursäktade mig. Jag småsprang tillbaka till hyllan, och konstaterade snabbt att det mycket riktigt var jag som hade misstagit mig. Den ena skylten läste "fem för femton" medan den andra läste "fyra för femton" med exakt samma typsnitt och storlek på texten, vilket hade fått min stressade gärna att ta det som kopior av samma skylt, med samma ingress och innehåll. Suck, nu hade avföringen träffat takfläkten och jag stod uppenbarligen mitt i rummet.

Jag tog ett paket av det billigare märket (fem för tjugo) och gick tillbaka till självutcheckningen. Nu hade ytterligare kunder tillströmmat. Tjejen förstod emellertid dilemmat, och ringde snabbt efter assistans. Snart kom en till expedit, och jag blev bollad till kassan bakom. Nu var allt i sin ordning, och jag kunde betala. När jag gick i lobbyn mot entrén/utgången kastade jag ett getöga på kvittot. Trettiosex kronor och nittio öre. Jag kunde fortfarande inte få ihop det. Då såg jag det. Raden. En påse, en krona och nitto öre. Jag — i mitt stilla sinne — hade ju tänkt att antingen bära allt i djupa fickor, alternativt göra som mamma och mormor lärt mig, nämligen stoppa artiklarna i sådana gratis transparenta fryspåsar som i regel finns framför kassabandet, och således bespara mig dessa uppemot två kronor, för att inte tala om miljön.

Nå. Nu hade någon av de inblandade expediterna — i hela den här hysterin — slängt in mina varor i en kasse, och den som slutligen fullföljde mitt köp hade då tryckt på tangenten för en sådan kasse, och jag hade också fått betala för den. Järnspikar. Medan jag promenerade efter gången räknade jag, i mitt stilla sinne. Jag kom snabbt fram till att jag hade sparat tid (och således troligtvis pengar) genom att bara flyga igenom hela sessionen, utan att överanalysera "mishaps" så djupt och innerligt. Allra bäst hade givetvis varit om jag hade varit på alerten och sett skillnad på skyltarna ("fem för tjugo" / "fyra för tjugo") från allra första början. Då hade jag betalat rätt, och varit hemma på nolltid. Nå. Nu blev det inte så. Suck.

Väl hemma igen spatserar jag vägen från parkeringen till vår hyreskåk. Jag springer då på ingen mindre än mamman till en av gårdsungarna, närmare bestämt den tjugofemåring som stod i centrum för historien med den där iPhone-laddaren och middagsbjudningen, för [vad som börjar bli] ett par veckor sedan. Och nej, jag har ännu [till denna dag] inte fått in 189 kronor på mitt bankkonto. När jag pratade med mamma i telefon häromveckan berättade hon att hon hade läst hela historien på min blogg, varvid hon fnös, och tyckte det var hutlöst hur någon bjöd på korv och potatismos och förväntade sig närmare tvåhundra kronor som någon slags outtalad vedergällning. Ja, jag ljuger om jag säger nånting annat än att jag känner mig vanhedrad och mentalt våldtagen. Ja, jag ljuger om jag sa nånting annat än att jag tänker tillbaka på det som har inträffat, flera gånger i veckan.

Nå, nu möttes alltså våra vägar, just utanför hyreshuset. Hon gick där med sin hund. Först hälsade vi instinktivt men sedan tog jag mod och klämde ur mig ett "Duuu... förde du över dom där pengarna?", varvid hon ganska snabbt replikerade "Jooo!", utan att blinka med något av ögonen. Jag höll skenet uppe och sade att jag dessvärre inte hade sett någon överföring, och frågade vänligt om hon kunde "dubbelkolla" det vid tillfälle. "Jo, men nu ska jag på möte!", löd svaret. För mitt stilla sinne fick jag genast hellre en association till Försäkringskassan eller socialkontoret) än till något styrelsemöte. Det var nånting allmänt med känslan för likviditet och/eller betalningsmoral i detta hela som klickade oerhört dåligt. Suck. Våra vägar skiljdes åter. Suck. Det blir såklart lite extra jobbigt när barn är inblandade.


En halvliter blod och en t-shirt för besväret




Efter en "lunch" fylld av tragik och vånda fann jag det lägligt att nyttja sista stumpen tid innan Klara skulle hämtas till att dundra ner på Blodcentralen för att få mig en gratis t-shirt, det började trots allt bli X antal månader, sen senast.

Allt gick fina fisken, och det kändes uppriktigt som jag var uppe från britsen innan jag ens hade lagt mig. När jag kom ut till receptionen bad jag mannen där bakom helt enkelt att välja färg på t-shirt åt mig, eller jag sa åt mig att ta den färg som det fanns flest kvar av, med som syfte att det inte skulle bli svart på någon färg.


Dagens paket från Kina




Spontant, helt apropå ingenting kollade jag sedan posten och såg att jag hade (oväntat, ens?) paket från Kina, i lådan. Detta innehöll ett digitalt skjutmått. Jag provkörde och det kändes som att produkten höll måttet. Dessvärre hade jag inga av Johanssons passbitar till hands, men en gammal kupolmutter från en av de äldre militärcyklarna fick tjäna syftet. Det är vanligtvis en 14 mm nyckel man skiftar dessa bultar med, och skjutmåttet gav mig 14.02 mm. Ja, en helt skaplig felmarginal, vill jag faktiskt tycka. Jag hade trots allt betalat en riktigt futtig peng för produkten.


Baknavet: Fulländningen




Ja, tillbaka till navet då. Det gick ju finemang nu senast, men delar a färgen flög ju vid borstning, så nu hade det blivit dags för lite påbättring. Faktum var att jag susade in för att handla denna redan tidigt på eftermiddagen, just efter blodlämningen, men när jag klev in i butiken blev situationen som så att jag istället för att dundra hem och lacka cykeln kom att förflytta mig från korttidsparkeringen (fem minuter) utanför gallerian och över till Parketten. Kort därefter skulle jag rida runt i uniform i ytterligare ett par timmar, innan det blev hemgång på riktigt, nån gång vid femsnåret.

Nå, när jag väl var hemma satte jag mig i hobbyrummet med cykel ifråga väl ställd uppochned. Det var bara att tuta och köra. Jag har — i sanning nu — aldrig klarlackat förut i hela mitt liv, så jag hade inga direkta referensramar att gå efter. Jag sprättade ett oöppnat paket stålborstar som jag haft liggande ett par år, och gnuggade sedan på utmed ekrarnas infästning, var den kvarvarande smutsen var som värst. Alltmedan processen fortgick badade jag allt med industriell aceton. Slutligen gasade jag på med klarlack från CRC. Sedan fick allt stå. Under kvällens gång drog jag på med ytterligare ett par lager, i omgångar, och jag tror bestämt att det hann bli fyra lager klarlack innan jag slutligen somnade in.


tisdag 12 augusti 2014

Tisdag, v. 33


En synthesizer med anrik historia




Det var i början av det nya millenniet som jag och grabbarna efter en sen folkölskväll promenerade mot Djupviken och sedermera mitt pojkrum, var vi tänkte avrunda. På vägen fann vi nånting otippat, slängt i ett dike. Ett elektriskt piano för barn, eller synthesizer, som musiker kallar den, om än det kanske inte är riktigt juste att låta en uppenbar barnleksak gå som en synth. Nå. I varje fall kommer jag väl ihåg hur vi blev positivt överraskade av att apparaten var laddad med batterier och allt, så resten av vår hemfärd lät vi demo-melodin gå på full volym, och så trallade vi med i takten. Det var tider, vi var så unga och hade sådan gunst. Där trevade vi fram genom den sena kvällen, uppe i Norrbotten.

Den här leksaken hamnade i mitt pojkrum och blev kvar där de kommande åren. När jag sedan flyttade till egen lägenhet är jag faktiskt osäker på om den här hängde med. Ärligt talat lutar det nog mer åt att den blev kvar hemma hos mamma. Nå, det var nu på senare år som min kära mor [IIRC] levererade den till oss. Klara har spelat på ovan nämnda demomelodi så många gånger att jag har tappat räkningen, och ungarna har tjoat och dansat runt till den. Oj oj oj, bara tanken på just denna demo-slinga får det att vrida sig långsamt inom mig. Haha.

Nåväl. Nu skred jag till verket, då det ibland gäller att kunna släppa taget och gå vidare, och istället för att helt sonika slänga elorgeln i soprummet så lade jag ut den på Citiboard för blott en femtiolapp. Idag kom så då en ung kvinna med sin lilla son och plingade på, och de köpte apparaten rakt upp och ner. Underbart att apparaten kan få en ny ägare och förhoppningsvis ytterligare ett femton år av glatt ägande. Om människor spelar boll såhär verkar vi gemensamt för en hållbar utveckling. Två tummar upp.


Alexanders mountainbike




Jag ljuger om jag påstår att jag inte har rört en cykel det senaste året. Nej, jag har pillat en hel del, men det är i sanning mestadels äldre cyklar (nämnvärt militärcyklar), samt mountainbikes med Shimano Nexus-växelsystem som jag har skruvat i. Här kom Alexander dundrade med vad som efter att tjuven stal hans gamla världsmästarcykel (Crescent har blivit hans primära transportmedel, en MTB med kransväxlar.

Oj oj oj. Punktering på båda hjulen. När jag tog loss bakdäcket var jag tvungen att fotografera det för att säkerställa att jag monterade tillbaka det rätt. Jag lade även märke till att pollen(?) lagt sig över hela kransen, och även sånär som varenda eker på båda hjulen, och även kedjan. Cykeln måste ha stått under nåt slags lövkrona, eller motsvarande. Jag frågade faktiskt Alexander men han hade inget svar att ge. Han lät uppriktigt sagt lika förvånad som jag.


Ge-och-ta-hyllan vid Ålidhems centrum




Det var för precis en vecka sedan som jag och Klara var uppe vid ÅC och lade märke till att de hade smyckat ut det lilla grönområdet mellan gamla Ålidhemsskolan och centrumhuset ganska rejält, och dessutom hade de ställt ut en hylla med en skylt/anvisning om att man fick ge och ta saker. Nu när vi flyttstädar har jag faktiskt glidit förbi (senast bara häromdagen) med lite objekt. Idag gjorde jag ännu en sweep, var bl.a. en gammal klenod i form av en Palm Pilot Tungsten T3 lämnades. Den här apparaten anses idag skrattretande i sin prestanda, men man ska ha i åtanke att det var enheter som denna som lade grunden för dagens kultur av pekskärmar.

Vidare, även ett par gamla Nike och ett par Crocs och ett par oanvända glödlampor och lite annat lämnades. Ja, jag får inte glömma den klassiska lurviga mössa som kom hit via Micael för kanske fyra år sedan. Den har sett ett par län och nu kändes det lägligt för den att hitta en ny ägare och bärare. Jag och den goda Micael benämnde mössan som magisk och turgivande så sent som för ett halvår sedan.


Viker fortsättningsvis t-shirts som ett proffs




I flera år har jag satt upp på min [långsiktiga] to-do-list att lära mig att vika t-shirts sådär som de gör i butiker, snabbt och elegant. Jag har vid nåt tidigare tillfälle kastat ett snabbt getöga på nån Youtube tutorial som beskrev momentet, men jag minns att jag då tyckte att det där slutliga "svepet" verkade väldigt komplicerat, och när jag såg det genomföras snabbt och rutinerat hann jag [i mitt stilla sinne] inte riktigt med. Jag kommer ihåg att jag vid detta tillfälle tänkte att jag vid lämpligt tillfälle senare skulle försöka dra ner bildrutefrekvensen på Youtube-videon så att den liksom spelades upp i slowmotion, vilket skulle möjliggöra för mig att följa med i vändningen.

Nå. Idag bestämde jag mig för att jag istället skulle göra ett försök till att vara lite på alerten, och åtminstone göra ett helhjärtat försök att hänga med i full avspelningshastighet. Så, here it went. Jag gjorde helt enkelt som killen i den här videon, och på första försöket blev det någotsånär rätt. Jag var nöjd, och kände genast att jag (läs: min garderob) har en framtid.


Litteratur, musik, och en fjärrkontroll




Det var en torsdag för ett par veckor sedan som jag skänkte min gamla musikanläggning till min älskade Alexander. Vad som sedan slog mig var att jag hade glömt en ytterst viktig detalj — fjärrkontrollen. Faktiskt riktigt schysst att kunna styra (kanske framförallt volymen) via en dosa. När jag ändå var i farten lämnade jag även lite böcker (skönlitteratur, politik och religion om vartannat) och några CD-skivor utanför Karlssons lägenhetsdörr.

Jag smög upp och ner, utan att ge ett ljud ifrån mig, just som jag i regel gör. När jag hade lättat ankar och befann mig på safe distance skickade jag en tweet med en hint om att han skulle kasta ett öga utanför lägenhetsdörren. Just typiskt.


Ett pilotavsnitt som avrundning




Det var ett tag sen jag och Ingrid kröp upp i soffan och gluttade ett avsnitt av nån ny/gammal tv-serie. Ikväll kände vi att det var läge, när jag hade ledig vecka och allt. Som av en slump föll vi på nya serien "The Strain" med tydlig sci/fi-inriktning. Ett slags läskigt virus, och lite vampyrstoff, enligt IMDb.

Omdömena var hyggliga, så trots att jag inte är jätteinbiten i genren så gick vi in i tv-skärmen med öppna ögon. Med facit i hand var det helt okej, för jag har lovat mig själv att inte tycka att nånting är töntigt och avfärda det bara för att det har ett eller flera övernaturliga inslag.


En envis liten nattgäst på datorskärmen




Sent på kvällskvisten fann jag mig själv sittande framför arbetsstationen, skrivande. Jag noterade en fluga som satt mitt på datorskärmen. Jag gav honom inte notis utan fortsatte mitt skrivande.

Sisådär tio minuter senare noterade jag att han fortfarande satt kvar på exakt samma fläck. Jag tog då tillfälle i akt och fotograferade den lilla krabaten. Nån cred kände jag att han förtjänade för att han var så lugn och harmonisk, och inte sådär jobbig skuttande, som flugor på fönsterrutor ibland kan vara.


tisdag 11 februari 2014

Tisdag, v. 7


Lunchen




Laddade upp inför dagen med ett gäng stadiga varma korvar, i norrländsk folkmun "vurrar", jfr. då "en vurre, flera vyrr", för grammatisk framkomlighet. Nå. Gott var det, och utöver ketchupen var det som vanligt Johnny ketchup som gällde. Jag kommer knappt ihåg vem det var som tipsade mig/oss om denna för första gången. Uppriktigt sagt tror jag att det var jag som fick ett direkt tips av en kamrat, men att jag aldrig riktigt snappade och skred till handling själv, men så en dag hade plötsligt Ingrid langat upp den på eget initiativ. Mäktigt när det händer sådär.


Blodgivningen




Idag hade jag den där önskvärda luckan innan jag började dagen, och jag nyttjade då den till att dundra upp till Blodcentralen för tappning. Jag har varit kallad ända sedan juldagarna, men det har varit alltför hektiskt för att finna ett hålrum. Nu hade jag det, om än det var tajt. Stress är aldrig bra för mig när jag ligger där, det har jag två tydliga kvitton på, men det skulle likväl gå vägen, denna gång. Den sedvanliga halvlitern tappades och jag gick därifrån med en schysst t-shirt. Riktigt schysst när man tillskansa sig kläder utan att behöva betala pengar.

Tänker jämsides spontant också på när min dåvarande chef på en videobutik gav mig två 'promotion tees' efter en filmkampanj, jag tror bestämt att detta var sent 2006 eller tidigt 2007. Filmen "Smoking Aces" var rätt tung, medan "Snakes on a Plane" var fruktansvärd värdelös. Nå, textilerna må vara urtvättade, men plaggen håller än idag.

Jag tänker spontant vidare jämsides på när jag ödmjukt lyckades tigga till mig en t-shirt (som jag förvisso själv svettats ner rejält) med reklam för batterier av min nuvarande chef efter en utgången kampanj, detta så sent som i fjol, eller om det rentav var 2012. Nå, Efter många alltför tuffa tvättar tidigare har dessa ursprungligen ganska klarblå t-shirts nu kommit att gå ut det ljusblå hållet, men de håller måttet och är i utmärkt bruksskick.

Tillbaka till Blodcentralen nu. Efter alla tappningar tror jag inte längre att jag saknar någon av färgerna. "Ge blod" står det subtilt men samtidigt stolt (lagom stort) i brösthöjd, och jag har i sanning inte hunnit tvätta ut någon av dessa plagg, ännu. Låt mig än en gång understryka, det finns ingenting så underbart som kläder som man slipper betala pengar för.


lördag 20 april 2013

Lördag, v. 16


Däckbytet




Jag var onekligen lite trött när jag vaknade, det blev trots allt blivit rätt sent igår. Nå. Vi sadlade cyklarna och trampade först ner på Strömpilen, för en sväng på H&M. Klara skulle ha nya skor för sommaren. De gröna jag köpte i fjol (stl. 25) börjar bli lite väl trånga, om än de fortfarande går. Hennes i Vita huset hade bara de skor Klara ville ha ("Cars" eller "Bilar") i storlek 26, och jag propsade hårt på att när vi väl köpte nya skor var det vettigare att köpa något hon kunde växa i, det vill säga ännu en storlek upp. Jag frågade expediten om de kunde kolla andra butiker. Nej, deras system tillät inte det, men jag fick låna en telefon och ringa om jag ville. Nej, pass. Vi hoppade på cyklarna och trampade in till stan. På H&M i stan hittade vi skorna i storlek 27. Klockrent. Fick då också syn på en oerhört häftig grön t-shirt med Super Mario som motiv. Jag kunde inte låta bli att köpa den. Avslutningsvis var vi på Åhléns, var Klara tjatade till sig ett liten gosedjur i form av en hundvalp. Sedan bar det hemåt. Nu hade piggheten infunnit sig, och jag kände att jag ville ta tag i däckbytet. De skulle enligt lag vara gjort redan för en vecka sedan, så jag hoppas att jag inte blir bötfälld på grund av detta inlägg. Jag såg trots allt flertalet bilar ute på parkeringen som också dem hade dubbdäck, många av dessa med sommardäcken liggande i baksätet, till synes även dem redo. Nå. Jag hade bävat lite för detta moment, men till slut gick det faktiskt vägen. Ja, när första däcket skulle av var jag som ni ser lite oförberedd. Trots att fyra bultar var borta satt däcket kvar, och jag hann börja fundera på om föremålet i mitten också var en bult med någon slags hölje som skulle bort, fast så lossnade det, och jag ramlade baklänges på kuppen. De övriga däcken gick smidigare. Nå, bortsett från vänster bakhjul. Detta hade tydligt rostat fast. Jag fick lägga mig ner och sparka med full kraft några minuter minuter, fast till sist flög det också loss. Allt som allt blev operationen en succé, och vi gjorde det tillsammans.


Tomaten





På kvällen gjorde jag och Klara återigen Strömpilen och ICA Maxi. Det vankades hamburgare så allt som hör till skulle jag då köpa. Tomater, bland annat. Jag snöade fast vid en konstig tomat. Den var vanskapt. Det var en siamesisk tvilling, helt okryddat. Jag fotograferade den, trots att jag vet att stormarknaden har en skylt i entrén var de kungör att fotografering är förbjuden. Med mobiltelefon är det så lätt att fotografera i smyg. Jag tror de har tagit i lite väl hårt, mest för att inte folk ska använda Maxi som en stor ateljé, och rigga systemkameror och så vidare. En juridisk aktion för att motverka rena marknadsföringsstölder, bland annat. Jag har faktiskt läst om det där vid ett tidigare tillfälle. Nåväl. Jag tror uppriktigt sagt inte att Daniel Lindgren stämmer mig för att jag har fotograferat en rolig tomat, värre blir det eventuellt för den som har använt en handskanner från ICA Maxi som illustration för artikeln om självscanning på Wikipedia. Där någonstans tror jag faktiskt att gränsen går.


Babybel




Nå. Klara satt och skalade små ostbitar. Ni vet. Den skrattande kon. Även vuxna tycker om den, jag själv inräknad. Nåväl. Jag publicerar inte bilden främst på grund av osten, utan det gröna plagget hon bär. Ja, detta var då den tischa jag nämner här ovan. Jag blev så glad när jag ser den. Ingrid instämde; Klara passar väldigt bra i grönt. Hon passar givetvis bra i alla färger. Vilka färger passar jag bra i?


tisdag 16 april 2013

Tisdag, v. 16


Lunchen




Jag hade varit på ett seminarium efter lunch, och någon lunch hade helt enkelt inte hunnits med. Så, det blev en riktigt sen lunch. Det var inte längre till att Klara skulle hämtas, men visst hann jag trycka i mig det här. Min tillagning var i en klass för sig. Jag hettade upp stekpannan till max, och hällde på margarin. Jag gick ifrån till den punkt att det började osa, och margarinet glödde sådär klassiskt cancerframkallande. Då hällde jag i all pytt, och visst fräste det på rejält. Jag kollade i kylskåpet men grädde fanns tyvärr inte att tillgå. Det fick gå ändå. Jag smörjde med aioli och ketchup, just sådär som jag alltid gör.


Radiotången




Klara var hämtad och vi befann oss då åter på Biltema. En radiotång var målet. Egentligen kanske man kan tycka att det är lite absurt att vi åker hit och handlar, och inte till "min" butik i stan, som har liknande sortiment. Nå. Det handlar helt enkelt om bristen på gratis parkeringsplatser i stadskärnan. Ove Sundberg känner av den där lilla skillnaden, ni vet. Kundparkering är en bomb. Men vänta bara, om ett par år kommer en ny butik, var parkering förhoppningsvis ingår. Jag undrar f.ö. vad den där lokalpolitikern Holmlund drar för strå till stacken när det kommer till de hutlösa parkeringspriserna i centrumfyrkanten. Femton kronor i timmen. Det är fan-i-mig inte klokt. I Stockholms innerstad kanske man hade kunnat förstå, men inte här. Nå. Nu kom jag visst från ämnet. Det var radiotången. Det slutade faktiskt med ett så kallat multiverktyg. Sådana brukar kosta hundratals kronor, och även om man tar ett lite mindre väletablerat märke är det svårt att komma under en hundralapp. När jag la öga på art. nr. 198071, och framförallt dess prislapp på — avrundat — åttio riksdaler var jag såld. Det var ju i princip lika mycket som en rejäl radiotång kostade, och nu fick man lite annat på köpet, och blev till råga på allt ägare av ett riktigt multifunktionsverktyg.


T-shirts




Vi befann oss återigen på stormarknaden. Det var när vi passerade den plats var tidigare olika huvudbonader hade realiserats ut som mitt öga fastnade. Samma korg, men annat innehåll. T-shirts, och prislappen var knappt femton kronor. Jag börjar ju få riktigt ont om t-shirts. Eller, de jag har är helt enkelt söndertvättade och/eller trasiga, och jag har dragit mig in i det längsta från att handla. Nu var det läge. Jag kom också på att jag sedan en tid tillbaka har två pantkvitton i min plånbok. Jag tog fram den och summerade värdet. Wow. Sånär som på en liten krona motsvarande panten inte mindre än tre t-shirts. Jag valde en svart, en vit, och en grå. När jag betalade tre klädesplagg med tomburkar kände jag en märklig känsla. Det kändes som en ren förvärvsbetalning. Obeskrivligt om ni inte är där, men jag kan säga så mycket som att jag förstår den där originella typen som går runt med en cykel och letar i sopkorgar kring stans gator och torg. Jag kan känna med hen. Det är nånting visst.


Instagramet




Det här är alltså då dagens Instagram. Klara sitter och ritar. Den senaste tiden har vår lilla prinsessa gått stadigt framåt när det kommer till just tecknandet. Hon har börjat hitta former och gestaltningar som fascinerar mig. Här har hon till exempel enligt egen utsago ritat ett monster. En stund efter att fotot tas breder hon ut skapelsen och helt plötsligt säger hon då att det är två monster. Jag tyckte väl kanske att det såg ut som att de satt ihop, mer eller mindre, eller åtminstone höll varandra i handen. Jag kommer ihåg när jag var ett litet barn. Jag tecknade en hel del.


Sidospegeln (del 2)




Det här går naturligt som en uppföljare till gårdagens pärs kring sidospegeln, och jag kan redan nu säga att det här är en solskenshistoria. När vi var tillbaka på parkeringen kunde jag inte vänta. Med mitt nya verktyg fick jag genast upp den där "skruven", vilket visade sig vara en liten ring. Sedan kunde jag även lossa på hela plasthöljet. Själva spegeln satt sedan fäst i tre stycken Torx-skruvar. Jag tänkte gå in och hämta en mer komplett verktygssats, men kastade ett snabbt öga på den lilla konstruktionen. Då såg jag det. Nu, om det är så att ni inte har jobbat med sidospeglar förut, så ska jag lära er hur det fungerar. Ni ser att det är en liten "joystick" i form av en metallpinne. På undersidan av denna sitter tre små vajrar, vilka går ut till den fysiska spegeln, och drar i denna. Rättelse, det _ska_ sitta tre små vajrar utfördelade på olika sidor av den runda undersidan på spaken. Nu såg jag genast hur en vajer var helt lös. Bara två vajrar satt där. Jag såg också hur vajern i sin ände var klassiskt "T-formad", så att man ska kunna hänga på den på något. Jag såg också fästet var den skulle hänga. Jag försökte dra den på plats. Det var omöjligt. Ingrid sa att hon också förstod det tekniska, men hon frös och ville hem. Tjejerna lämnade mig. Jag kom då på en snilleblixt. Varför skulle jag försöka dra i vajern med handkraft när jag faktiskt hade en rejäl tång. Jag greppade vajern med tångens spets och drog den varsamt. Känslan när jag krokade fast vajern på spakens undersida var obeskrivlig. Jag kände mig som en äkta verkstadsmekaniker. Nu var det spännade. Jag rörde spaken. Vill ni gissa? Jag kunde nu röra spegeln i alla vinklar, helt klockrent. Nu vill jag lova er att jag hade ett mentalt ståfräs utan dess lika. Narcissisten inom mig lös som en strålkastare, och det var med ett brett leende som jag monterade ihop alla plastkåpor, det vill säga processen baklänges. Snyggt jobbat, Oxwall. Du behöver visst inte köpa någon ny sidospegel.


Middagen




Idag gjorde min kära hustru hennes nya specialitet. Ja, vi snackar om korvstroganoff av den nya modellen. Ja. Man kan dela upp Ingrids utveckling av korvstroganoff i två faser; före och efter upptäckten av den sanna krämen. Nuförtiden har måltiden den här klassiska smaken från skolmatsalen, om ni kommer ihåg den? Helt makalöst. Hon skulle garanterat stå på prispallen om det blev någon slags tävling i hur man lagar schysst korvstroganoff, och det vill jag lova er.