Visar inlägg med etikett ålidhem centrum. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ålidhem centrum. Visa alla inlägg

tisdag 12 augusti 2014

Tisdag, v. 33


En synthesizer med anrik historia




Det var i början av det nya millenniet som jag och grabbarna efter en sen folkölskväll promenerade mot Djupviken och sedermera mitt pojkrum, var vi tänkte avrunda. På vägen fann vi nånting otippat, slängt i ett dike. Ett elektriskt piano för barn, eller synthesizer, som musiker kallar den, om än det kanske inte är riktigt juste att låta en uppenbar barnleksak gå som en synth. Nå. I varje fall kommer jag väl ihåg hur vi blev positivt överraskade av att apparaten var laddad med batterier och allt, så resten av vår hemfärd lät vi demo-melodin gå på full volym, och så trallade vi med i takten. Det var tider, vi var så unga och hade sådan gunst. Där trevade vi fram genom den sena kvällen, uppe i Norrbotten.

Den här leksaken hamnade i mitt pojkrum och blev kvar där de kommande åren. När jag sedan flyttade till egen lägenhet är jag faktiskt osäker på om den här hängde med. Ärligt talat lutar det nog mer åt att den blev kvar hemma hos mamma. Nå, det var nu på senare år som min kära mor [IIRC] levererade den till oss. Klara har spelat på ovan nämnda demomelodi så många gånger att jag har tappat räkningen, och ungarna har tjoat och dansat runt till den. Oj oj oj, bara tanken på just denna demo-slinga får det att vrida sig långsamt inom mig. Haha.

Nåväl. Nu skred jag till verket, då det ibland gäller att kunna släppa taget och gå vidare, och istället för att helt sonika slänga elorgeln i soprummet så lade jag ut den på Citiboard för blott en femtiolapp. Idag kom så då en ung kvinna med sin lilla son och plingade på, och de köpte apparaten rakt upp och ner. Underbart att apparaten kan få en ny ägare och förhoppningsvis ytterligare ett femton år av glatt ägande. Om människor spelar boll såhär verkar vi gemensamt för en hållbar utveckling. Två tummar upp.


Alexanders mountainbike




Jag ljuger om jag påstår att jag inte har rört en cykel det senaste året. Nej, jag har pillat en hel del, men det är i sanning mestadels äldre cyklar (nämnvärt militärcyklar), samt mountainbikes med Shimano Nexus-växelsystem som jag har skruvat i. Här kom Alexander dundrade med vad som efter att tjuven stal hans gamla världsmästarcykel (Crescent har blivit hans primära transportmedel, en MTB med kransväxlar.

Oj oj oj. Punktering på båda hjulen. När jag tog loss bakdäcket var jag tvungen att fotografera det för att säkerställa att jag monterade tillbaka det rätt. Jag lade även märke till att pollen(?) lagt sig över hela kransen, och även sånär som varenda eker på båda hjulen, och även kedjan. Cykeln måste ha stått under nåt slags lövkrona, eller motsvarande. Jag frågade faktiskt Alexander men han hade inget svar att ge. Han lät uppriktigt sagt lika förvånad som jag.


Ge-och-ta-hyllan vid Ålidhems centrum




Det var för precis en vecka sedan som jag och Klara var uppe vid ÅC och lade märke till att de hade smyckat ut det lilla grönområdet mellan gamla Ålidhemsskolan och centrumhuset ganska rejält, och dessutom hade de ställt ut en hylla med en skylt/anvisning om att man fick ge och ta saker. Nu när vi flyttstädar har jag faktiskt glidit förbi (senast bara häromdagen) med lite objekt. Idag gjorde jag ännu en sweep, var bl.a. en gammal klenod i form av en Palm Pilot Tungsten T3 lämnades. Den här apparaten anses idag skrattretande i sin prestanda, men man ska ha i åtanke att det var enheter som denna som lade grunden för dagens kultur av pekskärmar.

Vidare, även ett par gamla Nike och ett par Crocs och ett par oanvända glödlampor och lite annat lämnades. Ja, jag får inte glömma den klassiska lurviga mössa som kom hit via Micael för kanske fyra år sedan. Den har sett ett par län och nu kändes det lägligt för den att hitta en ny ägare och bärare. Jag och den goda Micael benämnde mössan som magisk och turgivande så sent som för ett halvår sedan.


Viker fortsättningsvis t-shirts som ett proffs




I flera år har jag satt upp på min [långsiktiga] to-do-list att lära mig att vika t-shirts sådär som de gör i butiker, snabbt och elegant. Jag har vid nåt tidigare tillfälle kastat ett snabbt getöga på nån Youtube tutorial som beskrev momentet, men jag minns att jag då tyckte att det där slutliga "svepet" verkade väldigt komplicerat, och när jag såg det genomföras snabbt och rutinerat hann jag [i mitt stilla sinne] inte riktigt med. Jag kommer ihåg att jag vid detta tillfälle tänkte att jag vid lämpligt tillfälle senare skulle försöka dra ner bildrutefrekvensen på Youtube-videon så att den liksom spelades upp i slowmotion, vilket skulle möjliggöra för mig att följa med i vändningen.

Nå. Idag bestämde jag mig för att jag istället skulle göra ett försök till att vara lite på alerten, och åtminstone göra ett helhjärtat försök att hänga med i full avspelningshastighet. Så, here it went. Jag gjorde helt enkelt som killen i den här videon, och på första försöket blev det någotsånär rätt. Jag var nöjd, och kände genast att jag (läs: min garderob) har en framtid.


Litteratur, musik, och en fjärrkontroll




Det var en torsdag för ett par veckor sedan som jag skänkte min gamla musikanläggning till min älskade Alexander. Vad som sedan slog mig var att jag hade glömt en ytterst viktig detalj — fjärrkontrollen. Faktiskt riktigt schysst att kunna styra (kanske framförallt volymen) via en dosa. När jag ändå var i farten lämnade jag även lite böcker (skönlitteratur, politik och religion om vartannat) och några CD-skivor utanför Karlssons lägenhetsdörr.

Jag smög upp och ner, utan att ge ett ljud ifrån mig, just som jag i regel gör. När jag hade lättat ankar och befann mig på safe distance skickade jag en tweet med en hint om att han skulle kasta ett öga utanför lägenhetsdörren. Just typiskt.


Ett pilotavsnitt som avrundning




Det var ett tag sen jag och Ingrid kröp upp i soffan och gluttade ett avsnitt av nån ny/gammal tv-serie. Ikväll kände vi att det var läge, när jag hade ledig vecka och allt. Som av en slump föll vi på nya serien "The Strain" med tydlig sci/fi-inriktning. Ett slags läskigt virus, och lite vampyrstoff, enligt IMDb.

Omdömena var hyggliga, så trots att jag inte är jätteinbiten i genren så gick vi in i tv-skärmen med öppna ögon. Med facit i hand var det helt okej, för jag har lovat mig själv att inte tycka att nånting är töntigt och avfärda det bara för att det har ett eller flera övernaturliga inslag.


En envis liten nattgäst på datorskärmen




Sent på kvällskvisten fann jag mig själv sittande framför arbetsstationen, skrivande. Jag noterade en fluga som satt mitt på datorskärmen. Jag gav honom inte notis utan fortsatte mitt skrivande.

Sisådär tio minuter senare noterade jag att han fortfarande satt kvar på exakt samma fläck. Jag tog då tillfälle i akt och fotograferade den lilla krabaten. Nån cred kände jag att han förtjänade för att han var så lugn och harmonisk, och inte sådär jobbig skuttande, som flugor på fönsterrutor ibland kan vara.


tisdag 5 augusti 2014

Tisdag, v. 32




Andra dagen på Klaras inskolning på förskolan. Den här gången förpassade jag uppdraget helt och hållet till hustrun då jag likväl hade en av få bokade heldagar ute på lagret, var det kändes [situationen aktat] litet knöligt att börja prata om tjänstledighet. I varje fall, vid förmiddagsfikat passade jag på att bolla några ord med Ingrid över telefon. Hon gladde sig åt att Klara hade återfunnit en ett år äldre tjej som gick hos en av dagmammorna förr, som hon under dagen hade hängt lite med.

Hon var å andra sidan mindre nöjd åt att hon tyckte sig se tydliga grupperingar. Hon uttalade gång på gång att hon kände sig säker på att merparten av den nya förskoleklassen hade gått dagis tillsammans sedan i princip bebisålder och således inte behövde bekantas. Hon kände oro för att Klara skulle ha svårt att hitta in i gruppen. Jag lyssnade, men oroade mig inte nämnvärt. Jag tog en sipp på kaffet och funderade, i mitt stilla sinne.

På eftermiddagen när jag kom hem var ungarna ute på gården. Det gamla fotbollsmålet är populärt att hänga i. Det enda oroliga är att det är oerhört vassa och rostiga hål på vardera sida av metallbågen som utgör målet, och skulle man komma åt där under klättringen så skulle det inte helt osannolikt bli plåsterhuset nästa. Nåväl, ungarna känner till hålen, men när det går snabbt och livligt till så vet man ju aldrig när olyckan är framme. Jag kommer själv ihåg när jag var ett litet barn. Jag kommer aldrig att glömma.

På kvällskvisten åkte jag och Klara upp till Ålidhems centrum, var vi bl.a. tittade på vattenmelon. Fem kronor kilot kändes lockande, fast när vi skulle checka ut och summan ändå landade kring trettiofem kronor för den gigantiska frukten så fick jag kalla fötter och bar tillbaka den till butikens entré. Istället fick det bli en Nogger till Klara. Väl utanför upptäckte vi att parken utanför centrumhusets södra entré blivit väl utsmyckad med allt från växtlighet till en stor scen, för att inte tala om ett bord med en stor skylt som annonserade att det var "Ge och ta" som gällde, och visst låg det diverse objekt på hyllan, och ett par stora påsar stod också intill. Det kändes med ens övertydligt vilken politisk riktning som är rådande i stadsdelen var vi bor.



Vi skulle nog egentligen ha börjat avrunda kvällen när klockan faktiskt började bli kväll, men likväl fick infallet oss att slänga in tre fulla flyttkartonger med gamla leksaker i bilen och sätta kurs mot Ingrids föräldrar. Vänliga som de är lät de oss magasinera detta överflöd i deras bohag, och inte nog med det, de lät oss hugga in på de trädgårdshallon som de har ute på gården. Oj oj oj, vilken lycka.

Visst var det lockande att stoppa vartenda litet bär i munnen på plats, men jag betedde mig, ty jag visste att gräddglass fanns att tillgå hemma i frysen, och gräddglass med hallon är oslagbart sju dagar i veckan. Oj oj oj, givetvis blev det avrundning med nämnda dessert innan vi knöt oss. Det enda som kan nämnas som nackdel är att Klara gick igång på sockret i glassen, så nattningen skulle komma att ta sin tid.

måndag 16 december 2013

Ålidhem Centrum — i livsmedel sett



Det är snart två veckor sedan Lidl slog upp portarna i stan, och dessutom bara ett stenkast från hemmet. Sveriges nordligaste butik i butikskoncernen, tillika. Ska vi anse oss vara lyckligt lottade? Jag vet inte. Ikväll bestämde jag mig hursomhelst för att kolla lokalerna. Alldeles intill självaste centrumbyggnaden har de alltså byggt Lidl. Det var ju redan 2008 som byggnaden uppfördes, fast sedan lades [olägligt nog] projektet tydligen på is. Här finns lokalpressens summering att läsa.

Nå. Nu har Lidl öppnat och jag klev in. Det hela såg onekligen fattigt ut. Butiken fick både Coop Forum, Ica Maxi, och t.o.m. Willy's att verka helt gigantiska. Lågt i tak, och i mitt stilla sinne kändes det som att jag var i ett stort garage alternativt en replokal, men var fanns trummorna och var gömde sig gitarristen? Jag knallade vidare i den rektangulära butiksytan. Pallar med varor. Billig folköl av okänt (troligtvis tyskt) fabrikat. Jag beslöt mig fort för att jag inte kunde lämna butiken tomhänt, så jag högg en burk lättöl. Den skulle kosta två kronor plus pant. När jag kom framemot kassorna kändes avsaknaden av självbetjäning/utcheckning. Bara två kassor var öppna och det var köer. Suck. Jag ställde burken diskret åt sidan på en hylla och smög förbi kassaledet och gick ut från matvaruhuset.

Jag gjorde då de tjugo-tjugofem fotstegen in till centrumhuset, var sedan urminnes tider (el. då i varje fall så länge vi har bott här) Coop Konsum och Ica Supermarket har logerat på varsin sida av den lilla centrumgallerians norra sida. Jag frågade mig själv snabbt om hur det här skulle bli gångbart. Kan tre butiker slåss om kunderna på en sådan här liten yta? Butikerna ligger i förhållandet av en triangel, med ett lätt stenkast emellan sig. Nej, nånting säger mig att det här kommer att denna nyetablering är början på slutet för någon av butikerna här vid vårt lilla centrum. Frågan är vilken.