Visar inlägg med etikett förskola. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett förskola. Visa alla inlägg

torsdag 23 oktober 2014

Torsdag, v. 43


Revansch i lykthusärendet




Häromdagen lyckades jag ju p.g.a. självförvållat klåperi med konststycket att tappa all glas från min [tidigare så snygga] framlykta på militärcykeln. Ack, vilken räddning, när jag så sent som igår eftermiddag efter att jag hade slutat bestämt stannade till vid Cykelverksta`n på Ög, var en av gubbarna bakom disken har levererat gång på gång, varför jag kände ett visst hopp. Jag tänker inte gå in på detaljerna, men låt mig yppa så mycket som att ett släpflak med cykelvrak [på väg till metallåtervinningen?] var inblandat. Det hela blev en solskenshistoria. Min ärade militärcykel har nu fått en ny framlykta, och vilket ljus sen. Oj oj oj. Kanske är detta lykthus i plast inte riktigt lika respektingivande som det ursprungliga i metall, men det här känns ändå bättre, på något konstigt sätt. Nå, ändå inte. Det är liksom en tvåsidig känsla jag har, beträffande allt detta. Nåväl, ljus igen, i varje fall.


Lunchbytet blev ett par Billys




Hade för en sekund tänkt att hugga ett par paket oxsvans som var på väg att gå ur tiden. Bollade dock ord med Ingrid och och hon sade sig under inga omständigheter gå med på att tillaga denna krångliga benbit, vilken enligt enstämmiga uppgifter i princip bara är god till soppa. Jag är ju sen inte särskilt mycket för soppa, heller. Nej, det var nog lika bra att hoppa över den där oxsvansen. Det blev istället så att jag köpte ett rejält paket med hederlig panpizza.


Förskolehämtningen i snöstorm




När jag hade anlänt till stan på förmiddagen hade det varit fin asfalt under mina fötter, och ingen snö så långt ögat kunde se, men när jag sedan slutade var det mer eller mindre snöstorm. Nå, jag cyklade i rask takt hemåt och jag kände då hur regnblandade snöflingor hela tiden piskade mig i ansiktet. Usch, så obehagligt. Jag svängde förbi förskolan och hämtade Klara. Hon hade ju cyklat hit med Ingrid på förmiddagen, och nu stod vi där, vid hennes cykel. Nyckeln hade Ingrid, och även om jag hade haft med mig den så kanske det inte är nån superidé att cykla när snön har lagt sig. Nå, skämt åsido. Inte är det för det, jag tror — rent logiskt sett — knappast att det förelåg någon direkt halkrisk. Nej, det handlade mest om att jag tyvärr inte hade någon nyckel med mig. Vi fick helt enkelt lämna hennes cykel där, så länge.


torsdag 9 oktober 2014

Torsdag, v. 41



Torsdagen förflöt i all sin enkelhet. Jag hade en än en gång den stora förtjänsten av sovmorgon, vilket gav mig den stora äran att få lämna av vår älskade unge på förskolan. Typiskt nog så var vi på väg att bli sen. Ingrids larm i telefonen hade gått på strejk, och då mitt är mer att betrakta som "sista-minuten-i-nöd" var paniken ett faktum när det ljöd. Dessutom var det en lite speciell dag; vi hade fått mejl om att dagens idrott var inställd för att klassen skulle få finbesök av polisen, som skulle berätta om sitt arbete. Jag och Klara tog varsin cykel och dundrade iväg i full fart. Nå, vi blev trots allt fem minuter sena, men det är väl både mänskligt och överkomligt, på en torsdag, vill jag tycka.

När Klara var lämnad återvände jag hem och kröp än en gång upp i soffan med min älskade hustru, och än en gång (jfr. gårdagen) hade hon gjort frukost åt mig. Min sagolika hustru, ja jag säger då bara det. Som grädde på moset upptäckte jag att vi kan få in TV4 HD. Intressant. Vi upptäckte ju Sveriges Televisons högupplösta sändningar för länge sedan, fast de sänder ju "bara" i 720p, vilket i äldre svensk folkmun benämns HD-Ready, om vi pratar teve-apparater, medan den halvkommseriella kanalen nu visade sig sända i 1080i, vilket förvisso har sina sammanflätade (pun intended) svagheter gentemot 1080p, men fortfarande kändes som en intressanta betraktelse, i synnerhet på en torsdagsförmiddag.

Det var allt som allt en avkopplad torsdagförmiddag. Vi noterade att vi slapp lokalreklamen när vi kollade på HD-kanalen, och troligtvis var det också en annan väderhallåa fick fick beskåda. Jag kände då inte igen den här från igår. Ingrid fastnade i ett telefonsamtal med sin mamma, mitt i alltihop. Vår älskade katt låg i hennes famn och funderade över sådant där som katter funderar över, i vardagen. Säkert inget märkvärdigt, eller?

onsdag 8 oktober 2014

Onsdag, v. 41


Förmiddagen




Onsdag, och jag hade än en gång en härlig sovmorgon vilket gav mig möjlighet att göra morgonpromenaden med Klara till förskolan. Härliga tider, om än hon emellanåt är på allt annat än topphumör när det beger sig. Just den här dagen gick det ändå hjälpligt.

När jag kom tillbaka hem beslöt jag mig för att ta tag i något som gäckat mitt stilla sinne i ett halvår, om inte längre, nämligen ett knarrande köksskåp. Det är var alla kastrullerna är, och varje morgon när jag smyger upp för att göra frukost tar jag fram en kastrull för att koka mitt ägg, och då kommer det förbannade oljudet. Då vi snackar köksmiljö har jag tänkt att silikonfett är det hederligaste alternativet för gångjärnet, men jag har släpat på det då jag vetat med mig att silikonfettet sedan en tid tillbaka är nerpackat i flyttkartong. Nå, just denna onsdagsförmiddag bröt jag helt tvärt emot all hushållslära, och tog till ett sprut med X4. Gångjärnet var sekunder därefter helt ljudlöst.

Jag kröp då upp med Ingrid i soffan och dito hade dagen till ära varit varit så rar och gjort frukost till oss båda, så jag fick sitta där med henne och kolla på Nyhetsmorgon och dricka kaffe och äta smörgås. Riktigt härligt var det. Skönt att ha en liten harmonisk stund av egentid i soffan med sin käresta, innan arbetsdagen börjar. Kraftigt underskattat, är det faktiskt.


Arbetsdagen




Nåväl. En halvtimme senare rullade jag in i stadskärnan. Duggregnet var ett faktum, och jag kände i bihålorna att en förkylning låg under inkubation (suck), men det var ingen tid att snälla. Jag stämplade in och dagen rullade igång, ungefär som den brukar.

Rätt vad det är känner jag en konstig känsla i foten. Jag tar av mig och inspekterar min sandal. Oj oj oj, det hade gått hål, rakt igenom. Herre jösses. Jag drog brett på smilbanden, för mitt eget stilla sinne. Jag kommer aldrig att glömma dessa sandaler. Det var en dag på våren 2011, när jag precis skulle kliva på mitt första skarpa arbetspass i den där butiken som har det mesta och lite till, och jag hade panikartat kommit på att jag behövde nåt vettigt att ha på fötterna, då det säkert skulle bli en hel del springande.

Jag hade halvstressigt sprungit in på Stadium, och i en binge låg dessa. Det är inte genuina "Crocs" utan nån slags snarlik kopia, men jag tror inte att den kostade mer än en hundralapp. Sköna var dom också. Sedan dess har jag sånär som dagligen sprungit runt i dessa, och nu hade de alltså nått vad som kan ses som en slags ändhållplats.

Jag kom på mig själv med att analysera händelsen på djupet. Var det här en ren och skär slump, eller inte? Ville Skaparen här kort och gott meddela mig att cirkeln var sluten, som en slags påminnelse om att var sak har sin tid (och plats) och att jag inte ska "såsa" alltför mycket? Jag stannade till och funderade, mitt sådär på onsdagen. Ja, jag tog mig en tankeställare, och tittade ner på mina sandaler, var den ena nu hade ett stort hål rakt igenom. Dagen förflöt, hålet till trots.


Stormarknaden




På eftermiddagen när jag kom hem stack vi ner till Maxi. Ja, i ett svagt ögonblick just efter hemkomsten hade jag lovat Klara att hon skulle få en vit chokladkaka, något som blivit mycket populärt på sistone. När vi sedan väl var på plats började hon tjata om att hon minsann ville ha två stycken, och när jag satte mig på tvären blev hon tre gånger mer tvär, och lade sig rentav på stormarknadens golv och tjöt som en stucken gris. Suck. Slutligen vann jag.

När vi precis stod vid utcheckningen (och handskannern stod i stället) utbrast Ingrid plötsligt "Oj, en påse?!", och jag förstod genast att det var alldeles för sent. Vi kunde antingen påtala våra glömska, varvid någon av expediterna vid självskanningen garanterat skulle ge oss en kasse (en krona och nittio öre) kostnadsfritt, men detta kändes genant. Jag tror att det finns en skock av människor som systematiskt kör "Oj, en påse behöver jag nog visst!" efter att dom har avslutat köpet, just för att dom är för snåla för att se den debiteras under köp, och de vet med sig att kassör/kassörska i regel är snäll och låter den flyga under radarn om det kommer fram efter fullbordat kassakvitto.

Jag kände här — av rent principiella skäl — att jag inte ville sålla mig till den här skaran, så jag nöp Ingrid försiktigt i sidan och mumlade något om att jag hade en lösning på lut, och vi rullade den stora varukorgen ut genom grindarna. När vi passerar linjekassorna går jag fram och hugger inte en eller två utan tre fryspåsar, och sorterar relativt ogenerat våra matvaror i dessa. I mitt stilla sinne tänkte jag tillbaka på min egen barndom. Jag har ett minne av att såväl min mamma som min mormor ofta — väl medvetet — sparade in den femtioöring som en plast påse på den tiden kostade genom att packa varorna i just sådana prassliga fryspåsar som är bakom linjekassornas band.

Jag kommer så väl ihåg hur jag alltid skämdes nåt så inåt glödheta Norden när mamma packade såhär. Jag tänkte att hon var pinsam, och att det var jättesnålt att inte kunna betala en femtioöring för en sådan där rejäl plastpåse i fruktansvärt miljövådlig plast som både Sven och Glenn från såväl villa- som hyreshuskvarter paketerade sina matvaror i. Varför kunde inte mamma också kosta på sig en sådan? Mormor var likadan.

Nu fann jag alltså mig själv, packande matvaror efter exakt samma manér, och till det viktigaste; jag skämdes inte ett dugg. Jag drog brett på smilbanden medan vi strosade förbi lobbyn och ut genom stormarknaden. Jag förstod plötsligt det här med hur vi formas som människor, och blir dem vi blir. För mig handlar det inte om hur många nollors besparing jag ror i hamn genom att vara lite praktisk, utan om att jag faktiskt gör det utan att ens höja på ögonbrynen. Pengar är något man ska hålla hårt i, det har jag lärt mig.


Mellanmålet




När vi kom hem blev det delikatess, trots att vi inte ens hade gjort middag ännu. Gräddglass serverades, och Ingrid lärde mig hur man smälter choklad utan att bränna den. Ja, hon lade en djuptallrik ovanpå en kastrull på spisen, och i denna körde hon vit nyköpt choklad och en gammal mörk blockchoklad som legat i kylen jag-vet-inte-hur-länge, i omgångar, och en liten ask med hallon hade vi också till vårt förfogande. Aj, vad gott detta blev. Jag kunde försöka beskriva smakupplevelsen men det är omöjligt, med ord.

Jag kan dock säga så mycket som att trots att jag bara hade ett par hallon över min portion så satte dom en tydlig prägel på smaken. Det var som att små enzymer från bären satte sig i hela smeten av smält choklad, och liksom bidrog till hur smakupplevelsens helhet bildades.


Middagen




Lite vardagslyx. Ja, potatisgratäng och kött blev det till middag. Smarrigt, i vanlig ordning.


söndag 7 september 2014

Söndag, v. 36


Arga lappen




Klara har haft ett intresse för bokstäver sen så länge jag kan minnas, och nu börjar hon faktiskt sakta och travandes att forma små ord av olika slag. Just här skulle hon skriva en lapp till granntjejen med en sidoknuff om att hon måste säga förlåt för att hon tog Klaras chips häromkvällen.

Medan hon formulerade sitt lilla "brev" så frågade hon mig helt plötsligt hur man gör "ng"-ljudet i skrift, varvid hon upprepade ljudet högt flera gånger. Det var lustigt; hon ställde frågan till synes från ingenstans, då det inte fanns någon sådan stavelse att finna på den plats vi var i brevet. Nåväl, jag förklarade lekande lätt, hur man skriver. I sinom tid ska nog bitarna falla på plats.


Eftermiddagskaffet




En stund efter att vi hade färdigställt brevet började mitt söndagsskift. Ända till stängning, denna gång. Nåväl, började i alla fall inte förrän tolv, så vill inte klaga; hann få en riktigt mjuk och harmonisk start på dagen med tjejerna.

Nåväl. Här är klockan närmare fem, och jag alltså hunnit sluta och sätta rak kurs mot Berghem, var jag fick instruktioner över telefon om att tjejerna befann sig. Svärmor fyllde år. Jag klev in och gratulerade så hjärtligt. Hon tackade. Jag blev bjuden på kaffe och prinsesstårta. Smarrigt.

Medan jag satt och tuggade i mig tårta berättade jag för Ingrids föräldrar om situationen under gårdagen, lite för att jag ville höra om jag skulle få samma respons ("Du är c-r-a-z-y!") som från Ingrid, eller om tonen gick annorlunda här. Det märktes direkt att svaret inte var klart som korvspad, utan både maken och makan L-berg tog sig tid och funderade. Jag svalde stilla, inombords. Om det äkta paret L-berg fann detta som 'a cause for concern', ja då borde det rimligtvis också vara det. De borde ju veta. De har ju faktiskt levt nästan dubbelt så länge som mig och Ingrid, och har väl då hunnit lära sig alla vuxenlivets sociala koder, successivt, under livets gång.

Ja, det fanns nog en risk för att det var som jag befarade, trots allt, enades de till sist. Så, nu var det bara att gå vidare. Hur hade jag kunnat undvika den uppkomna situationen? Svärmor föreslog en modell var en helt enkelt säger att h*n tyvärr inte har några pengar att lägga ut. Jag tog till mig, men det kändes lite tafatt. Etthundraåttionio kronor, liksom? Förmodligen hade den som gjorde förfrågan synat det svaret tämligen omgående, och stämningen hade sedan garanterat utvecklats därefter.

Jag gensköt snabbt med en egen — snabbt påtänkt — modell, var den ombedda (i det här fallet jag själv) helt enkelt råkar glömma att köpa "objektet", och sedan vid sammanstrålning med den som gjort förfrågan så svär h*n (jag) så högt och genuint det bara går, och häver då ur sig nåt i stil med "Jääävlar! Jag skulle ju köpa den där åt dig! Jääävlar, jag glömde! FÖRLÅT!!" Svärmor bröt snabbt in och tyckte att det här var en sämre idé.

Svärfar dök då in och gav faktiskt min idé en liten knuff (liknande "+1" på internetforum). Ja, det lät som att han tyckte att den var bra, i synnerhet då man (hans eget upplägg) naturligt kunde följa upp den då uppkomna situationen med ett "..men om jag får pengar av dig nu så åker jag och köper den med en gång!", och sedan skulle faran liksom vara ur världen. Faktiskt. Helt briljant. Jag gav svärfars nämnda uppföljning ett verbalt "+1" i gengäld. Det var tydligt att vi allesammans var något på spåren.


Inköpet




De allra flesta (allt från vanliga hemmafixare till urmakare och juvelerare, tydligen) äger tydligen en Dremel, verkar det som. Eller, nu var jag missvisande, jag menar givetvis ett multiverktyg med en liten (mm) chuck för små borrar slipstift, fräsar, etc. Då "originalet" från Dremel kostar uppemot en tusenlapp i dess allra enklaste utförande kändes det inte riktigt aktuellt.

Så, den senaste tiden har jag tittat på uppstickarna, och idag var det dags att skrida till verket. Det slutade faktiskt med att jag lät snålheten vinna över lojaliteten. Ja, vår egen (motsvarande "Dremel") var dyrare än den här, och Biltemas var svagare i effekt. Dessa simpla parametrar blev här helt avgörande i mitt val, om än jag vet att det faktiskt många gånger ligger något i det klassiska talesättet — man får vad man betalar för.

Så, trots att jag tidigare har haft en liten meningsskiljaktighet med en säljare i nämnda varuhus så gjorde jag en tripp ut dit direkt när jag hade slutat. Deras butikschef hade trots allt gjort en snyggt snygg vändning när han tog över ärendet, den där gången. Endast etthundratrettionio kronor betalade jag nu för maskinen, allt som allt, och då följde 40 tillbehör med. Det kändes mer eller mindre som hittat.


Punkteringen




När vi lättat ankar från från Berghem satte jag mig inte bara på balkongen för att beundra mitt nya multiverktyg, utan jag gav mig även — än en gång — an Alexanders cykel, som — än en gång — hade råkat ut för en punktering baktill.

Jag anade oråd. Oddsen talar sitt tydliga språk här. Det är alltid baktill, och det är säkert femte gången vid det här laget. Jag tog bort däcket och drog fingret noggrant efter dess insida för att känna eventuella stift som satt fast i det. Jag fann inget vasst.

I nästa skede inspekterade jag fälgen. Här kunde vi ha orsaken. Det fanns ett fälgband, men på sina håll var det väldigt slitet just kring hålen. Ja, det var en dubbelbottnad fälg jag höll i, som en gång vid ett tidigare tillfälle gett mig huvudvärk då min slang (med kort ventil) inte gick att använda. Nåväl.

Nu plockade jag fram en rulle svart eltejp och drog ungefär åtta väl riktade varv av denna runt fälgens insida. Lite som ett extra fälgband. Det är trots allt ingen racercykel var minsta viktsvikt påverkar hela kördynamiken. Nej, min tackling kändes väl genomförd.


Middagen




Lasagne serverades. Jag tror det var förra gången denna härliga måltid stod på bordet som jag [av en ren slump, faktiskt] kom på ett litet trick som förhöjer smaken ytterligare, nämligen att låta den färdiga lasagnen stå ett tag innan man serverar den. Nu hade Ingrid bråttom med att få oss till bords (förskolerutinerna har faktiskt satt sina efterspår i middagsrutinerna) och någon tid att låta maten "stå till sig" fanns inte. Dum som jag var föreslog jag det, och visst fick jag då lite ris där vi satt vid matbordet. Så sa man minsann inte, när hon hade stått och kämpat mot klockan. Nej, jag får medge att jag kanske var lite oförskämd, det var ju trots allt inte jag som hade stått och lagat maten. Gott var det i alla fall.

Mitt i allt passade jag på att fotografera Klara; detta då jag blev fascinerad när jag lade märke till hur hon liksom föste upp maten på gaffeln med hjälp av kniven. Det såg så vuxet ut. Hela det här förfarandet måste vara tämligen nytt för Klaras del. De tränar förmodligen mycket på sånt där i förskolan, att hålla besticken rätt. Jag kom spontant att tänka på min egen barndom. När jag började skolan blev jag ganska snabbt tillsagd att jag höll kniven och gaffeln fel. Ja, jag höll dem tvärtemot vad som förväntas. Jag fick helt enkelt lära om rätt. Gaffeln ska sitta i vänster hand och kniven i höger, punkt. Nu i vuxen ålder har jag faktiskt haft nöjet att prata med ett par andra vuxna som också åt "tvärtom" under barndomen. Det kanske inte är helt världen, hur man håller besticken, egentligen.


Invigningen




Så var det då dags. På kvällskvisten kopplade jag [handen på hjärtat] spänd av förväntan in mitt splitternya multiverktyg i skarvsladden som jag sedan hissade ner från suterrängbalkongen. Nåväl, ska sanningen var fram så hade jag redan provkört som hastigast på styret på den här fördömda militärcykeln som står på balkongen. Bara några drag fram och tillbaka på mellanhastighet med ett avlångt cylinderformat rosa slipstift i chucken och den slitna svarta spraylacken (blandat med den ursprungliga militärfärgen, blandat med ytrost) försvann och silvrigt blank metall hade i nästa stund blottats för mina ögon. Herre jösses. Sagolika ting. Nåväl. Nu var det i alla fall dags för maskinens första session av faktiskt [meningsfullt] arbete. Jag rullade sedan ner Ingrids 28" cykel på baksidan och skred hastigt och lustigt till verket med att råda bot på det där [till synes lilla; men ack så störande] problemet som gäckat oss (eller rent praktiskt sett främst Ingrid då) i flera år. Ja, så fort man sätter lite tyngd på drivlinan så dras bakhjulet fram på ena sidan, med som följd att kedjan blir hängig och — vad värre är — bakhjulet skär in i ramen så att man knappt kan ta sig framåt längre.

Det är inte heller så att jag har dragit åt kupolmuttrarna för löst, utan snarare är det så att en urgröpning har bildats just kring var man sätter kupolmuttrarna som håller hjulet på plats. Särskilt på ena sidan går det in, till synes uppemot en millimeter, ungefär halvvägs över kupolmutterns anläggningsyta i sitt optimala läge.

Jag gick vid tillfälle (jag tror det var förra sommaren) in på Team Sportia (var cykeln köptes) och frågade deras servicekillar om tips och råd. De sa att jag kunde lämna in den och få det åtgärdat för nån ynka hundralapp, men att om jag bara hade "typ en Dremel" så kunde jag lika gärna göra det själv. Det där han sade har periodvis ekat i mitt huvud ända sedan dess, och nu hade vi nått den punkt var jag faktiskt ägde en Dremel, eller åtminstone motsvarande produkt, fast ifrån ett snäppet billigare fabrikat.

Jobbet tog inte mer än tio minuter. Jag var inte jätteförsiktig utan gick på. Säkert hade det blivit planare och finare om jag haft hundraprocentigt fokus på precision för att uppnå perfektion, men jag var mest inne på att få bukt på nämnda urgröpning. Gick kupolmuttrarna att dra åt så att det höll sedan, ja då var jag nöjd. Jag får medge att det var kul att jobba med maskinen. Vilken kraft, trots att det bara var 170 watt under plasthuven. Jag vågade knappt köra den här besten på full effekt.


torsdag 21 augusti 2014

Torsdag, v. 34


Dagens inköp




Ett hyggligt kampanjpris fick mig att slå till och köpa ett microSD-kort med adapter, vilket slutligen kommer att landa i Klaras egna mobiltelefon, en Samsung Galaxy Mini (f.ö. min allra första smartphone, inköpt 2011) som tyvärr har fått stå utan minneskort, vilket bl.a. omöjliggör fotografering.


Dagens affär




Oj oj oj. Inte är det varje dag man får besök över länsgränsen. Det var nu i början på veckan som det ringde på min telefon ganska sent på kvällen. Det var en kvinna från Kramfors som hade sett min annons och sade sig vara intresserad. Hon höll vad jag förstod det på med att reparera en cykelkärra, och i hennes fall var det då framhjulet som var intressant. Hon frågade försiktigt, men förstod att jag inte ämnade sälja detta löst, utan att det liksom ingick i den redan ack så generösa prissättningen. Nå. Hon var med på noterna och berättade då att hennes väninna skulle ha vägarna förbi Umeå på torsdag, och att det då skulle vara bra om hon kunde hämta den. Javisst.

Så kom denna torsdag, och jag och Ingrid var faktiskt ute och snurrade när de ringde. De snurrade tydligen runt på Ålidhem och försökte hitta rätt adress. Nå. Vi gav så tydlig beskrivning som vi bara kunde och satte genast kurs hemåt. Då vi svängde in på Amanuensvägen såg vi genast Volvon ute på plätten framför vårt hus. De hade alltså hittat hela vägen. Utanför gestaltade sig två glada ångermanländska damer, och dialogen började. Cykeln spändes fast på deras krycka och vi skrattade gemensamt åt att cykeln nu skulle få färdas över länsgränsen. Kul att dess historia nu på nytt skall skrivas om.

Den ena kvinnan (gissningsvis ledaren) tar upp plånboken och håller fram tre hundralappar. "Visst var det trehundra?", frågade hon. Jag mindes genast att jag först hade lagt ut cykeln på Blocket för trehundra kronor, men då intresset hade varit svalt slutligen hade lagt upp en annons på Citiboard med endast tvåhundra kronor som utropspris. Antingen var kvinnan (som ju var sändebud) genuint osäker, eller så hade kvinnan som jag pratat med över telefon läst annonsen på Blocket, med det ursprungliga priset.

Nåväl, i vilket fall som helst så valde jag här att agera på gentlemannamässigt manér, och svarade att hon gott kunde behålla en hundralapp; tvåhundra kronor blev jättebra. Jag hade trots allt själv inte betalat mer än så för cykeln när jag gjorde den där storslagna affären med min kollega i början på sommaren, och då var cykeln dessutom komplett, till skillnad från nu när jag har plockat dess bakhjul/navväxel till förmån för Ingrids flickcykel. Kvinnorna verkade helnöjda, och vi tog farväl. En affär är — som de allra flesta känner till — bäst om båda parterna är nöjda vid dess utgång.


Dagens hämtning




På eftermiddagen hämtade jag Klara från förskolan. Hon var på superbra humör och sparkade sin väg fram. Herre jösses, så fort tiden går. När lärde hon sig att "kickbajka" så smidigt, till exempel? Hon var ju nyss våran lilla bebis. Tidens räkneverk går onekligen inte att stoppa. Vi blir bara äldre och äldre, allesammans.


Dagens återlämning




Det var den 11:e juli som jag knallade in på Cykelverksta`n på Ög och frågade lite försiktigt om de inte kunde hjälpa mig att få tag på ett 559-hjul. Det här var när jag fortfarande hade en idé om att jag kanske med relativt billiga medel kunde styra upp det så att både den orangea Rex-cykeln och Ingrids DBS blev kompletta. Karln hade varit hygglig och skickat med mig ett hjul som han nyss hade fått in. Jag skulle få felkolla det i lugn och ro hemma, och komma in och betala för det om det höll måttet och gjorde jobbet. Nå. Jag hade ju då kommit hem och snabbt konstaterat att det var ett 622 mm (28") hjul som jag hade fått med mig, vilket definitivt inte skulle fungera.

Nå, jag hade sedan tänkt om och börjat fundera på om jag inte istället skulle ta tillfälle i akt och uppgradera Ingrids nuvarande primärcykel från dess nuvarande Nexus 3 (antal växlar) till detta Nexus 8. Jag hade emellertid sprungit på patrull i form av ett litet spelrum i navet. Då min erfarenhet av Nexus-system är begränsad och jag dessutom hade fått detta hjul på lån så hade jag inte velat börja skruva i det, utan det hade istället fått ligga på balkongen, och sommarveckorna hade gått.

Nå, lite skamset gick jag nu denna torsdag in och beklagade att jag hade dröjt ~1½ månad med att komma tillbaka med mitt hemlånade hjul. Mannen skrockade och sade att han hade glömt bort mig. Han satte sedan hjulet i ett skruvstäd och drog åt ett par varv på ena sidan, varvid det spel som jag tidigare blivit skrämd av var som bortblåst. Nu fattades bara två ekrar, förutsatt att växelmekanismen var intakt. Var hjulet intressant ändå? Tvåhundra kronor kunde jag få det för. Detta var ju onekligen ett generöst pris, om man ser till det faktum att bara navet (utan fälg och ekrar) kostar sisådär 1300 kronor. Jag har emellertid för mycket annat att tänka på idag, så jag tackade så mycket och sa att jag skulle räkna lite på vad slutsumman (främst inkl. växelreglage för styret) för operationen skulle landa, och sedan ev. återkomma om det blev aktuellt.



Dagens projekt




Vid middagstid plockade jag upp delarna som utgör min svarta militärcykel från bakgården. Det regnade, så balkongen kändes som en bra plats för skruvande, dagen till ära. Dessutom var det lättare att hålla reda på de mindre delarna på balkongen än i gräset. Jag blev först lite skrämd, det var ganska länge sedan jag monterade isär framgaffeln och styrstången, och trots att jag har alla delarna i säkert förvar så kom jag definitivt inte ihåg monteringsordningen för tillhörande brickor och kullager.

Det blev då en sann fröjd att visuellt kunna återkoppla till den där julidagen då operationen gick ner, var jag fann två tydliga foton som visade exakt i vilken ordning bitarna skulle sitta. Det hela gick som en dans på rosor. Med hjälp av ståltråd blev det också busenkelt att föra tillbaka handbromskedjan igenom styrstången och framgaffeln.

tisdag 19 augusti 2014

Tisdag, v. 34


Hämtningen




Igår fick jag den stora äran att lämna vår tjej på förskolan; idag fick jag den stora äran att hämta henne. Vädersituationen var densamma som igår, det vill säga regnigt. Ingrid följde med ut genom porten, då hon skulle till tvättstugan. Klara var på superbra humör och visade stolt sin egna krok var hon hade sina kläder.


Affären




"Och affärerna går bra?", skrockade grannen skämtsamt när han såg mig skruva cykel för någon dag sedan. Jag skrockade då tillbaka och förklarade att jag kommer i mitt allra bästa sinnesstämning när jag får pyssla och aktivera mig — något som verkligen gynnar alla. Nå, nå på tal om nånting helt annat, rätt vad det var blev jag SMS:ad av någon som visade intresse för mikrovågsugnen som jag har ute på Citiboard sen en tid tillbaka.

Hipps vipps, så kom det sig att jag rullade in på — den något kringliga — Tvistevägen med sina mörkgröna träfasader, mestadels rymmande studentbostäder. Jag var alltså på väg att utföra en så kallad hemleverans. Den asiatiska killen som öppnade dörren var av sitt uttal och accent att döma adopterad, gissningsvis från någon akademisk familj söderifrån, och han var alltså här för att studera. Han hade en klämkäck boning med den typiskt ungdomliga attributen. Det var t.ex. en storbildsteve som agerade bildskärm för datorn och ett stort klistermärke där det stod "WHOA!" syntes på en vägg. I mitt stilla funderade jag på om killen hade förknippning med det klassiska hiphopforumet, men efter att ha slagit på mitt sjätte sinne såg jag att stilen på loggan inte stämde, så att detta tydligt var "WHOA!" i en helt annan kontext. Nåväl.

Jag och den unga asiaten bollade i varje fall några ord kring objektet, och jag förklarade att det hela rörde sig om flytt. I nästa mening säger killen "Så, vad blir det?", varvid jag replikerar "Tvåhundra kronor!" (som jag skrivit ut i annonsen). Den unga asiaten tittar obrytt på mig och säger "Nej, jag menar, var ska ni flytta?" och tar under tiden ur sin ficka fram och vecklar ut ett par hundralappar som han överräcker. Jag känner mig socialt uppläxad, tackar för affären och tar sedan två små steg tillbaka och smyger ut ur killens hall.



Stölden




Det var drygt en vecka sedan jag och Klara cyklade ut till hennes kompis på Tavleliden, och vid vår hemkomst var också sist jag såg Klaras cykel. Suck. Det pinsammaste utav allt är om man läser mina tankar kring den gången när vi skulle cykla iväg mot tjejen på Tavleliden, alltså när jag [i mitt stilla sinne] hade fått för mig att Ingrid hade klantat sig med låsningen med som följd att cykeln hade blivit stulen.

Nå, vi kom ju till sist fram till att så inte var fallet, och kom oss iväg. När vi sedan kom tillbaka efter utflykten kanske jag å andra sidan [tydligen] inte var lika bra på just låsningen, ty efter denna gång har vi inte sett den fina cykeln som jag köpte till Klara när hon hade lärt sig cykla utan stödhjul tidigt i somras.

Jag hade enbart mig själv att klandra, ty jag visste någonstans med mig att det var jag som hade glömt att låsa cykeln. Nå. Jag hade betalat [överkomliga] tvåhundra kronor för cykeln i Blocket-annonsen, så det väl egentligen inte pengarna det handlade om, utan var mer om en principsak. Det här med att människor ska ha ramar för ditt/mitt. Nå. Jag beslöt mig i varje fall för att göra en polisanmälan. Ja, trots att jag betalade mer för cykeln än en eventuell självrisk, plus det faktum att jag aldrig har tagit mig tid att anteckna cykelns ramnummer. Ja, trots dessa faktorer kände jag att det var läge att göra en polisanmälan; kanske mest för att tillföra brottet till statistiken.


Lek & stoj




Efter maten var det — som vanligt — "hopp och lek" och då Klaras kompis var hemma fick de faktiskt slå sig ner framför den stationära arbetsstationen, var det blev Cartonn Network. Rätt vad det var fick jag i uppdrag att lösa upp en spärr som jag såg härrörde från att somliga (de flesta) program bara gick att se ifrån USA. Aja. Jag kommer så väl ihåg Cartoon Network från min egen barndomstid. När den här kanalen plötsligt en dag dök upp i det fria basutbudet i vår lägenhet i centrala Piteå.

Oj så många timmar som spenderades framför Cartoon Network, från den dagen jag upptäckte kanalen. Jag kan nämna en hel drös med klassiska program. Top Cat, Jetsons, Flintstones, Johnny Bravo. Listan kan göras längre. Idag känner jag inte alls igen allt jag ser. Det är väl mycket nytt, så ett par årtionden senare, gissningsvis.

måndag 18 augusti 2014

Måndag, v. 33


Ungen till förskolan




Så var det dags för den första mer eller mindre skarpa dagen förskoledagen för Klara. Inskolningen var ju häromveckan och förra veckan valde vi p.g.a. min fem dagar långa semesterstretch att ha henne hemma, men nu var det som sagt dags. Lyckosamt nog började jag inte jobba förrän en bra bit in in på dagen, denna måndag till ära. Detta gav mig det stora privilegiet att få lämna av ungen.

Det var — som bilden tydligt förtäljer — ingen veckostart med strålande sol, utan regnet låg mot asfalten, men vi var förberedda med regnkläder, eller åtminstone Klara var då det. Avlämningen gick som en dans på rosor, Klara blev mött av kompisarna (bland annat en av gårdspojkarna) vid dörren och jag hann knappt få mig en puss och kram så var hon insprungen.


Plåster på såren




Regnet fick mig att bäva inför att cykla in till stan. Min älskade hustru var en hjälte då hon erbjöd sig att åka in med mig, då parkeringsavgifterna i stadskärnan annars i princip omöjliggör för den någorlunda ekonomiskt tänkande att ta bil till stan. Nå. Jag gjorde mina mjuka fem timmar i butiken och sedan när jag klev ut på eftermiddagen stod ingen gul bil och väntade. Suck. Jag befarade det värsta, och ringde genast upp hustrun.

Va? Nej, hon var hemma, ungarna lekte. Just ja, jag skulle ha hämtning också, då jag inte cyklade. Det hade hon totalt glömt bort. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag skrattade och sa att hon skulle ta det i makligt tempo, i denna stund. Det regnade fortfarande och jag var inte på det bästa humöret. Nå. Då jag förstod att det skulle ta ett tag knatade jag ner till Rådhustorget och unnade mig en rullpizza från den där vagnen som jag börjat besöka alltmer flitigt, på sistone.


Handel med Kina




När jag så väl kommer hem ser jag — till min stora förtjusning — att jag har post. Det är inte en utan två sådana klassiska gula jiffy bags som såväl kineserna som engelsmännen i regel använder till sina försändelser av prylar från eBay.

Jag förstod att det var frågan om just sådana beställningar. En kort stund senare öppnade jag påsarna, och den ena visade sig innehålla en adapter (USB -> RS-232) vilken jag förvisso inte har något direkt behov för idag, men kan tänkas ha inom obestämd framtid.

Den andra påsen innehöll en trådlös (Bluetooth) OBD2-adapter, det vill säga ett gränssnitt för att koppla upp sig mot ECU:n ("datorn") i sitt fordon med exempelvis mobiltelefon, laptop, eller surfplatta. Jag har sedan tidigare ett sladdbaserat gränssnitt (med stöd för protokollen KL/KLL) som jag köpte på Kjell & Company för ungefär ett år sedan. Nå, trådlöst är tidens melodi och den löjligt låga prislappen på eBay fick mig att lägga en beställning utan att tveka. Nu återstår konfiguration och test i skarpt läge.


Kvällskvisten




På kvällskvisten gick jag först och donade lite med den här långdragna städningen och packningen inför flytten som drar sig allt närmare. Jag fick som vanligt alldeles för lite gjort, och gick istället runt i små tankecirklar både en och två gånger. Nå, jag fick mitt i allt för mig att de (4 st) påskmust vars bäst-före-märkning har passerat för en bra bit över ett år sedan kanske borde avsmakas.

Jag provade ju att lägga ut en annons på Citiboard, men den blev efter bara nån timme borttagen och jag fick ett meddelande med info om att jag stridit mot reglerna då man inte får annonsera om livsmedel på Citiboard. Fair enough. Jag korkade upp en flaska och hällde upp ett glas. Smaken fanns ju, men kolsyran uteblev. Drycken var helt avslagen. Suck. Det var inte ens gott.


fredag 8 augusti 2014

Fredag, v. 32



Veckoslut, och familjemedlemmarna var uppe ungefär samtidigt, av än den ena än den andra anledningen eller orsaken. Nå. Efter frukost och tandborstning skildes vi åt på gården, var tjejerna lättade ankar mot förskolan, och jag lättade ankar mot stan. En kvart senare befann jag mig nedsjunken i soffan, med ögonen fästa på massagefåtöljen en meter bort. Nej, jag motstod frestelsen. Jag motstår frestelsen varje gång. Jag vet att om jag [blott en gång] går den vägen så är jag fast.