Textmässigt egensinnad~: lunch

Visar inlägg med etikett lunch. Visa alla inlägg

onsdag 29 oktober 2014

Onsdag, v. 44

Intimhygienen

Onsdagen inleddes med att jag stegade in i badrummet för att ta uti med det där lite privata. Ja, jag tar som regel hand om mig. Det är allmänt känt att behåring samlar odör och jag försöker därför att hålla mig väl ansad såväl nedtill (bak/fram) som i armhålorna. Nu kom det sig dock (lite som en chock, faktiskt) att jag tycktes ha glömt bort det hela, och det måste [banne mig] ha fått gro ända sedan nån gång sent i sommar.

Jag fick helt enkelt ta den relativt nyinförskaffade multitrimmern till hjälp för att få ner buskaget till så den grad att jag kunde bearbeta det med hyvel. Det var sedan jag kastade blick på den i princip splitternya rakhyvel som Ingrid köpte nu för bara ett par dagar sedan. Wow. Ja, givetvis har jag min egna rakhyvel i badrumsskåpet, men jag använder den ju regelbundet till skägg och mustasch, och alla som har sett Clerks II och hört Dante Hicks yppa den legendariska repliken "You never go ass to mouth!" vet ju så klart vikten av detta.

Så, när det kommer till intimhygienen brukar jag ju då ta mig friheten att låna Ingrids hyvel, så också denna gång. Nu när hon hade en splitterny var det såklart extra lockande. Wow, det gick verkligen som på räls när hårstråna lossnade från huden. I vanlig ordning tog jag bort allt, bortsett från en tunn lodrätt strimma just under naveln. När jag var ung kallade vi det för "raggarsträng" och jag är uppvuxen med lärdomen att det är manligt att spara en sådan, så därför låter jag hålla den.

Örnsköldsvik: En dramatisk entré

I övrigt stendöd onsdag. Vi fick då snilleblixten att spontant dundra iväg över länsgränsen mot Västernorrland för att avnjuta "Grillat är godast" till lunch. Sagt och gjort. När vi började närma oss kom dock bakslaget. Ingrid opererade ju ut sin visdomstand i måndags och nu ylade hon så det stod härliga till. Hon kände sig kolsvart i munhålan och visst kändes det också som att ett stygn hade gått upp. Nånting var fel, och hon behövde vård.

Det kom sig inte bättre än att vi fick svänga in på sjukhuset i Ö-vik. Jag var noga med att poängtera hur viktigt det var att Ingrid frågade om frikort utfärdat från Västerbottens Läns Landsting gällde över länsgränser INNAN hon träffade en akutläkare. Pengar, pengar. Medan Ingrid stod i väntrummet sprang jag ut till P-maskinen. Jag beräknade en dryg timme och för parkeringsplatsens ålagda taxa (fem kronor / timme) lät jag spendera hela sex kronor från mitt betalkort. När jag sedan kom in fick vi snabbt komma till glasluckan och efter snabbt utlägg tyckte kvinnan att det här inte var av den kaliber att vi behövde vara här. De hade ändå ingen större expertis inom käkkirurgi så de brukade som regel hänvisa till tandläkare i sådana ärenden. Vi gjorde nog trots allt bäst i att söka vård i hemstaden, tyckte hon, och vänligt men bestämt stängdes glasluckan.

När vi kom ut hade det inte gått mer än sex-sju minuter från att jag hade betalat över en timmes parkeringstid åt oss. Nu skulle vi fortsätta vår färd, och hela den dryga timme som återstod skulle bara rinna rakt ner i i vasken. Sex kronor, kanske kan tyckas, men jag tänkte snäppet längre, alltså vad utgiften gör i förlängningen. Samtidigt svor jag åt Örnsköldsviks kommun som — i ren idioti(?) — uppenbarligen inte hade hunnit utveckla det — i min ringa mening väloptimerade — system som vi har där hemma, var man helt enkelt drar sitt betalkort i automaten vid ankomst ("incheckning") och sedan återigen när man ska lätta ankar ("utcheckning"). På så vis betalar man bara för den exakta tid som man faktiskt har spenderat på parkeringsplatsen; varken mer eller mindre. Det här som jag hade blivit utsatt för nu var bara allmänt idiotiskt, och j-vligt nittiotal. Jag mådde i denna stund — för mitt eget stilla sinne — oerhört illa i dessa bortkastade pengar, och ångesten lät såklart inte ligga still. Jag yppade min mentala tyngd och börda, och Ingrid — i sin tur — tyckte visst att jag var hemskt snett ute på ett moln och svävade. När vi sedan satt ner på en parkbänk utanför sjukhusets entré för att samla oss såg ingen av oss särskilt munter ut.

Örnsköldsvik: Grillat är godast

Dessbättre landade vi blott en stund senare på Burger King och läget började successivt planas ut. Käket var gott, och j ag tyckte att burgaren här faktiskt stod i någorlunda förhållande till utlagd peng. Pommes var tjocka, i jämförelse med många andra ställen. Allt som allt var jag mycket nöjd, och Klara käkade banne mig varenda pinal ur sin barnbox. Hela hamburgaren, vartenda pommes, och hela drickan (Fanta) gick ner. Jag var som på moln, och stoltserade upprepande med att jag inte kunde komma ihåg att Klara någon gång tidigare lyckats klämma en hel barnbox. Det här gjorde min dag, i sanning.

Örnsköldsvik: En glimt av stan, och hemfärd

Efter lunchen stannade vi till på stan. Jag har aldrig "gjort stan" I Ö-vik i hela mitt liv, och nån gång ska ju vara den första. Ingrid visade mig gallerian. Den var faktiskt helt okej. Rätt flott, med sisådär tre plan av klassiska butiker. Vi sprang på mitt petiga direktiv in på Smart Eyes var tjejen gjorde en smal korrektion av bågarna på Klaras glasögon, så att de inte ska trilla ner lika lätt. Efter att ha fått godartad hjälp med detta banade vår väg vidare. Leklust låg på bottenplan i den sista av de två (ja, faktiskt) gallerior vi besökte, och om än priserna — i vanlig ordning — låg utanför kartan kändes det som en välbyggd och välplacerad butik.

Sedan var det dags för hemresa. Då Klara hade varit så duktig och fått i sig hela barnboxen hade jag lovat henne att hon skulle få ett kinderägg. Då vi besökt Pressbyrån (i en av galleriorna) hade jag dock läst den vansinniga prislappen 14:- på dito, och ångesten hade slagit bakut och jag hade i princip släpat ut tjejerna från jourbutiken, med löfte (ja) om att Klara minsann skulle få ett chokladägg, bara vi tog oss till en hederlig stormarknad med lite mer realistisk prissättning. Ja, jag må vara Ove i ett nötskal ibland, men här fick jag faktiskt medhåll från Ingrid. Hon sa att hon på sin höjd sett en prislapp (i vansinne) på sisådär tolv kronor på någon av de kvällsöppna kioskerna i stan där hemma, men detta (fjorton kronor) var banne mig rekord. Ja, hu-je-da-mig. Nån gång fick måttet vara rågat.

Vi stannade till på Coop Forum och jag gav Klara (enl. överenskommelse) ett kinderägg. "Mycket vill ha mer", sägs det ju enligt sägen, och visst pekade Klara plötsligt på tre-packet och gjorde sitt gulligaste och mest vädjande ansikte. Nå. Jag stod på mig och sa att det fick vara bra med ett kinderägg, på en vardag. Jag skulle just ta klivet vidare när jag tittade på handscannern i min hand. Det stod något i stil med (para-reciterat) "Du har väl inte missat erbjudandet?" och därtill att jag skulle få köpa två kinderägg för tio kronor. Ett för åtta och femtio, två för tio kronor. Jag höll en blixtsnabb (nano-sekunder, please) överläggning med mig själv, och kom sedan fram till att detta erbjudande var för bra för att passa på.

Jag vände mig till jäntan och såg henne djupt i ögonen och sade "Klara, vet du vad, du har varit så HIMLA duktig idag, så du KAN få två kinderägg, om du VERKLIGEN vill!", och hon strålade då givetvis med ögonen och sa att hon verkligen ville det. Ja, så tog jag då ett till kinderägg, och det där två-för-X-erbjudandet var i hamn, såväl som mitt barns sanna glädje. Big win. Vi var i Umeå just vid skymningen. Vilken härlig dag vi hade haft i grannlänet, det må jag då säga.

måndag 27 oktober 2014

Måndag, v. 44

Säsongens sista geting?

Jösses, vi går mot november månad men sista getingen har tydligen ännu inte trillat av pinnen. Då vi hade balkongdörren på glänt kring lunch kom en rackare in och satte sig på fönsterrutan. Vi märkte hur Gustaf ställde sig innanför gardinen och betraktade den på nära håll, men utan att gå till attack. Han är gissningsvis en gammal och klok katt, och vet väl per erfarenhet att getingstick gör ont. Jag smög nära och sköt en härlig filmsekvens där man ser skuggan av såväl Gustaf som getingen igenom gardinen. Det såg faktiskt rätt kul ut.

Mitt i allt blev jag dock orolig för såväl Gustaf som Klara, så jag beslöt att försöka få ut getingen. Då den vid tillfälle klättrade på gardinen försökte jag snurra ut gardinen genom balkongdörren och stänga den, och på så vis få getingen på utsidan. Det fungerade, men då jag sedan åter öppnade för att ta in gardinen igen så satt getingen kvar. Han/hon/hen verkade onekligen inte riktigt kry. Rörelser i slowmotion, och ingen lust/ork att flyga. Getingen promenerade runt på vardagsrumsgolvet som en krypande insekt, trots att den hade vingar. De två djuren ställde här upp på ett fotografi tillsammans, trots att de kommer från vitt skilda arter.

Till sist fann jag getingen så from att jag vågade mig på att låta den kliva ombord på ett litet pappersark och sedan bogserade ut den på balkongen, var jag lät den kliva av på balkongräcket. Getingen promenerade iväg längst balkongräcket. Jag tog än en gång upp min digitala assistent och filmade ett par minuter av dess färd. Jag behåller dock även den filmen för mig själv, om än jag faktiskt blev mäkta nöjd, och egentligen skulle vilja dela med mig. Getingens framtid är oviss, det sista jag såg var hur han/hon/hen spatserade längst bort på balkongräcket, just där det mynner över mot grannen.

Lunch på Big Boy

Denna måndag till ära skulle Ingrid operera ut en av sina visdomständer, den rackaren som plågat henne med irritation och inflammation i omgångar. Jag och Klara skjutsade upp Ingrid. Det här skulle ta ett par timmar, och vissa saker gör man bäst själv, som det sägs.

Så, jag och jäntan hade lite tid att slå hål i, och inledde med att tuta ner till Strömpilen var det blev lunch i form av skrovmål på Big Boy. Det var smarrigt. För mig blev det kaffe efteråt, medan jäntan (som vanligt) fann sig tillrätta vid Lego-bordet.

Ännu en uppsägning

Vi hade mer tid att döda, och så sent som nu förra veckan avtalades det att jag skulle svänga förbi ute på lagret var jag timknäckt i ungefär ett och ett halvt år och lämna igen mitt passerkort och liksom formellt skriva ut mig. Så med jäntan i släptåg dundrade jag in och det var inga större konstigheter, jag behövde inte ens sätta en signatur på något papper, utan det var bara att svara på ett par frågor och lämna igen passerkortet. Tack för den här tiden, sades, och sedan tog vi farväl, och jag och Ingrid satte åter kurs mot NUS, då Ingrid beräknades vara färdig ungefär vid den här tiden.

Det var den visdomstanden

Oj oj oj. Ja, när vi kom upp på rätt våning ser vi Ingrid, iklädd vita sjukhuskläder, och enormt svullet ansikte. Hon sluddrade ganska rejält, och verkade i det närmsta drogad. Herre jösses. Jag hoppas innerligt att mina visdomständer inte börjar orsaka besvär, detta verkade definitivt inte vara någon dans på rosor. Vi fick med oss ett papper med enkla föreskrifter, och så snart Ingrid fått på sig sina egna kläder var vi på väg hem. Kan nämna att vi knappt hade kommit över tröskeln så slocknade Ingrid i sängen, vilket också kvinnan som pratade med oss vid utskrivning hade sagt att vi kunde räkna med.

Undertecknad står för matlagningen

Ingrid var vaken i omgångar, men inte särskilt alert så att säga. Det är ingen hemlighet att Ingrid är ljusår bättre än mig i köket, och att hon därför i regel har hand om matlagningen. Nu var hon dock inte i skick för det så jag fick helt enkelt skrida till verket. Jag slängde ihop en av mina enklare klassiker, köttbullar med pasta. Rejält med margarin och en massa pastakrydda i det kokande vattnet, lite som när man gör nudelsoppa. Jag serverade varsin portion till mig och Klara, och jäntan åt banne mig upp varenda tugga. För min egen del klämde jag ett par klyftor vitlök ovanpå, då jag älskar stinget och eftersmaken. Ingrid käkade soppa, enligt ordination.

Efter middagen överlämnade Klara ett pappersark till mig och bad mig läsa högt vad som stod. Hon sade att det översta ordet var till mig, och det under var till mamma. När jag bekräftat att hon fått till de ohyggliga ord som hon faktiskt formulerat så fattade hon åter pennan och fyllde på med två nya ord. Ingrid fick vara nummer ett, medan jag fick vara (pun intended) nummer två. Aja, det är mest bara ett gott ting att jäntan lär sig läsa och skriva i tidig ålder, inga konstigheter.

Dagens Blocket-annons

Så fick jag ihop något av en annons, över vilken nu en av de stationära riggarna förhoppningsvis kommer att säljas, helst inom en överskådlig framtid. Det är ju ett par år gammal teknik vi bollar här, men förhoppningsvis är det nån rackare som ändå lockas. Maskinen gör sig ju t.ex. riktigt bra som HTPC.

måndag 20 oktober 2014

Måndag, v. 43

Minnen väcks, nere vid komprimatorn

Måndag, ny vecka, och jag blev — lustigt nog — inkallad på nåd, då behovet tydligen fanns. När jag då mitt i allt åkte ner till källaren — och följaktligen komprimatorn — med vår sedvanliga pall med uppskuren och finvikt wellpapp, ja, det var då jag plötsligt fann den. Brickan.

Jag tittade på den, länge och väl. Den hade uppenbarligen lossnat från någons skjorta i all hast, och hamnat här i pallen med skuren och finvikt wellpapp som skulle ner till källaren och komprimatorn, var jag just befann mig. Jag stirrade djupt in i brickan, och i mitt stilla sinne åkte jag tillbaka.

Januari 2011 var det jag gjorde en sex veckor lång praktik vid Clas Ohlson, och detta var början till en sann milstolpe, ifråga om personlig utveckling. Vissa saker kan man aldrig veta, som t.ex. vad jag hade gjort idag om jag inte hade halkat in på detta bananskal, för nu snart fyra år sedan, men ett som är säkert är att det är den — i absolut särklass — bästa arbetsplats var jag har varit mitt nu trettioåriga liv.

Nåväl. Någon av de nya stjärnorna i företaget måste ha tappat sin namnbricka, den där lite speciella som man bär under tiden som praktikant. Jag räddade den från innehållet i pallen som skulle ner i komprimatorn och tog med den tillbaka upp. I mitt stilla sinne renderade jag fortfarande de snart fyra år som passerat i revy, och mindes tiden var jag själv bar den där brickan.

Lyckligtvis snöfritt, än så länge

Så sent som igår söndag började jag motta samstämmiga uppgifter om ett seriöst snöfall i Piteå, Södra Norrbotten, och — källkritisk skeptiker som jag är — drog jag mig inte för att bege mig ut på vilda webben för att verifiera saken via någon av kommunens direktsända webbkameror. Ja, mycket riktigt, Byxtorget var täckt i snö, som det såg ut av bilden att döma. Tiden för denna skärmdump (från min digitala assistent) var alltså igår, då ifrån soffan hemma hos svärföräldrarna.

När jag var färdig för dagen och klev ut vid Rådhusesplanaden konstaterade jag lyckligt att asfalten var lika bar som den var när jag begav mig hemifrån, cirkus tjugo i sju på förmiddagen. Ja, lyckligtvis tycks vi ligga mitt i dom där dagarna på året var det faktiskt föreligger viss regional klimatskillnad sisådär styvt tjugofem mil norr/söderöver. Det tål dock att sägas igen — det glädjer mig. Ingen längtar väl till januari månad?

Arbetslös, även kallad arbetssökande

När jag hade slutat gick (cyklade*) jag raka spåret till Arbetsförmedlingen, var jag såhär på min första arbetslösa dag ämnade skriva in mig. Ja, saker är som de måste vara. Krångligt som det kan verka, på grund av vår — något kontroversiella — variant på hejdlös flytt så är allt detta oundvikligt. Detaljerna är egentligen rent byråkratiska.

Nåväl. Jag kom in och det var ganska tomt i de relativt nya lokalerna. Jag fick snabbt träffa en jättetrevlig "mottagare" som efter blott några ord ifrån mig tycktes fatta och förstå hela min/vår situation in i minsta detalj. Jag skulle få träffa in handläggare, för att genomsyra detaljerna. Väntrummet nästa.

Jag blev sittande, och sittande. Mitt i allt kommer en man — gissningsvis från Mellanöstern — in och går — efter att ha blivit välkomnad av en av dessa "mottagare" — genast rätt hårt fram. Jag satt i soffan i väntrummet och kom snabbt att bli till den där tjuvlyssnande killen. Han var inte alls blyg, den där mannen, utan nämnde vid upprepade tillfällen att han minsann hade blivit arresterad, om än jag aldrig riktigt förstod varför. Däremot vidhöll han — vid upprepade tillfällen — att han minsann hade polisanmält Arbetsförmedlingen, och att han nu behövde någon slags intyg.

Jag förstod uppriktigt sagt inte situationen, men slutligen gick iallafall den — påstridiga — mannen. Jag kom att bli sittande ett bra tag till. Slutligen visar det sig det blivit någon slags miss när någon "nyhandläggare" skulle ropa in mig, så därför hade jag — så att säga — fallit mellan stolarna. Det var nu som en äldre man — som jag yppade bekymret med att jag suttit tre kvart för — plötsligt tog mandat och kallade in mig ett rum. Kanske på sin höjd en halvtimme senare var vi färdiga med en handlingsplan, och jag kände att den här rutinerade mannen minsann hade fått med sig all viktig information, i sina utlägg. Jag var mättad, och lättade ankar från Arbetsförmedlingen.

När jag cyklar korsningen Rådhusesplanaden / Skolgatan ser jag den där mörka kraftiga mannen, gissningsvis från Mellanöstern, ja alltså han som varit inne på Arbetsförmedlingen och levt rövare tidigare. Han pratade i telefon med någon. Jag cyklade snabbt förbi. I mitt stilla sinne hann jag tänka att de inte har det så värst lätt, arbetsförmedlarna. Nåväl, jag satte den folder jag fått med mig på bönpallen på cykeln och började trampa min väg hemåt.

Pantburkarna har aldrig varit viktigare, på en måndag

När jag trampat hem tog jag snabbt papperskassen med PET och åkte ner till Ica Maxi. Allt åkte in i PET-maskinen, och jag var som vanligt noggrann med att trycka ut ett kvitto för varje passerade nitton kronor. Kan tyckas löjligt, men det är ju vida känt att kassörer/kassörskor gärna håller hårt i mynten, och istället gärna försöker sig på ett "Ursäkta, du har inte en krona?" för att slippa bli av med mer mynt än de absolut behöver.

Min situation var ju dock den bakvända; jag var ute efter varje mynt kassörerna/kassörskorna besatt, och jag var villig att kämpa för att få dem. Jag pantad rubb och stubb och sprang in och köpte — efter visst tvekande mellan ett par olika modeller — en hemmapizza. Väl hemma upptäckte jag att det var en av de Grandiosa-pizzor som — enligt förpackning — ej rekommenderas att värmas i mikrovågsugn. Suck. Jag som var så j-vla hungrig. Äh, det var bara att sätta igång ugnen och börja rulla tummarna, och — kanske framförallt — försöka att tänka på annat än mat.

Ungarna, glassmonster utan dess like

På eftermiddagen blev lägenheten — i vanlig ordning — fylld av ungar. Det stojades och busades friskt. Mitt i allt fick jag upp den stora snilleblixt att bjuda ungarna på glass med kola- och nougatsås, vilket kanske var lite av ett snedsteg, det det de facto är allmänt känt att socker drar igång ungar värre än nånsin. Jag lyssnade ju på Debatt häromkvällen, var — om jag nu inte totalt missminner mig — Katrin Zytomierska tog ton och förklarade vissa saker.

Alltså, jag tycker ju om godsaker, men visst kändes det spontant som att hon sa en del kloka saker, den där halvpolska kvinnan. Jag måste ge henne det, ändå.

tisdag 14 oktober 2014

Tisdag, v. 42

Vädret

Morgonstund, och inget vidare kanopäder. Kallt var det, och kallare skulle det också bli. Vädertjejen har skvallrat om grova temperaturskillnader mellan norra, mellersta, och södra Sverige, de senaste dagarna. När hösten och vintern kommer blir det plötsligt väldigt verkligt, det här med vilken landsände vi bor i.

Lunchen

Åkte in och jobbade över dagen. På lunchen hade jag först tänkt käka en cheeseburgare, men så slog det mig att vi ju var på Big Boy så sent som igår, och att käka hamburgare två dagar på raken känns lite fel. Jag sprang in på Konsum och hittade en räksallad i fyndlådan.

Även en mjukost som närmade sig bästföredatum låg där i korgen, och endast femton kronor skulle den kosta. Jag slog till, och högg dessutom en påse färskt bröd (fyra stycken för tio kronor) ur bageriskåpet. Finemang, så hade man lite lyxig frukost till morgondagen uppstyrd, också. En femtiolapp hade jag betalat, för allt på det här bordet. Mycket bra.

Ansiktsbehåringen

Det var rätt sent på kvällen när jag fann mig själv sittande i soffan. Jag kände i mitt ansikte och det slog mig att jag verkligen har låtit allt växa, på sistone. Jag tog några självbilder och förstod ganska snart efter att ha gått igenom dessa att situationen håller på att gå överstyr. Jag började fundera på vad jag skulle göra härnäst.

Insexnycklarna

Just i samband med tandborstning då jag skulle gå och knyta mig tittade jag på dagens stolta inköp. Inte mindre än tre insexnycklar av den något sällsynta storleken 7 mm, flitigt använd på bl.a. bromsok. Jag kommer så väl ihåg bakslaget som inföll då när vi höll på att byta ut skivor och belägg i somras, och plötsligt inte hade någon 7 mm insexnyckel att tillgå.

Då hade jag ingen aning om att just 7 mm insexnyckel faktiskt finns i reservdels-/beställningssortimentet på min egen arbetsplats. Rätt pinsamt, egentligen. Nåväl, nu hade jag då garderat mig och beställt inte mindre än tre stycken. Bahco är trots allt kända för kvalitet, så dessa lär jag förhoppningsvis komma att ha med mig i många år framöver. Tre verktygslådor, tre 7 mm insexnycklar, just så logiskt som det kan bli.

fredag 10 oktober 2014

Fredag, v. 41

Det var fredag och jag slutade jobba tidigt, fredagen till ära. Ingrid hämtade upp mig utanför köpcentret och vi satte — halvt om halvt blind — kors mot nån som kunde lägga om däck till ett rimligt pris. Det var ju tidigare i veckan som jag gjorde affär med en gammal kollega, så nu återstår bara att få av de gamla däcken och på med Bridgestone-sulorna på dito fälg.

Enligt vissa rykten så är det möjligt att (jml. Ove Sundberg) göra jobbet själv, fast man behöver mycket smörjmedel, diverse brytverktyg, en rad svordomar, och oftast kommer man ändå inte undan utan att göra ett par estetiska skråmor på fälgen ifråga. Nu är det ju fula plåtfälgar som dessa däck ska sitta på, så jag kunde väl egentligen inte bry mig mindre, men efter att ha läst både tre och fyra diskussionstrådar så verkade i alla fall de allra flesta vara eniga om att just det här med omläggning av däck var just en sådan grej som man faktiskt bör överlåta till ett garage.

Visst, fast många verkstäder verkade vilja ha tvåhundra kronor per däck. Det skulle bli en nota på åttahundra kronor för att lägga om alla däcken, lika med fruktansvärt. Jag hade dock läst om en man några mil utanför stan som på sin enkla hemsida skrev att han lade om däck för endast hundra kronor per däck, vilket skulle landa oss på ("endast") fyrahundra kronor. Nu satt jag med telefonen och försökte frenetiskt att hitta igen den här mannens webbadress, mest för att veta vilken by vi skulle ställa sikte mot. Suck, det gick inget vidare.

I vemod slog jag telefonnumret till nån annan mindre däckverkstad en bit utanför stan som jag hittade. Denna kunde lägga om däcken för ("endast") etthundrafemtio kronor per däck, vilket skulle landa oss på sexhundra kronor. Suck. Jag sa att jag skulle återkomma. Sedan kom jag av en slump att landa på en för mig okänd aktör på däck- och bilmarknaden; Västerslätts bilservice. Enligt uppgift från hemsidan så kunde de lägga om däck för "från" hundra kronor per däck, vilket faktiskt lät helt ok.

En stund av navigation (innefattande Google Maps med röstvägledning) senare var vi framme. När vi kom in garaget var känslan väldigt speciell. Det var ett gäng grabbar från Mellanöstern, och en av dem satt vid ett skrivbord med en kopp kaffe och en cigarett i handen. Det här kändes som i värsta filmen, och jag tyckte verkligen om det, då jag var mitt i det. Jo, visst kunde de flytta över mina däck, inga problem.

Jag hade ju med mig de nya och de rullade jag snabbt in, och sedan lättade vi snabbt ankar från Västerslätt och åkte hem och stuvade in de gamla vinterdäcken (tyngre med fälg, suck) och sedan tillbaka till grabbarna ute på Västerslätt. De sa att de troligtvis skulle ha dem klara till på måndag. Lugna puckar. Jag sade glatt åt dem att de inte alls behövde stressa med våra hjul, utan det var rentav så att om någon kom in och — uttalat — hade bråttom med att få på sina däck så fick de gärna skjuta in denna före oss i kön, då vi ändå inte planerar några resor mot hala fjälltrakter nu i dagarna. Det fick ta den tid det tog, helt enkelt. Ett humant pris var det viktigaste.

En stund senare hade vi köpt en stor färdigpizza, och på väg ut från stormarknaden gjorde jag dagens goda gärning i att köpa senaste numret av Vasaplan, en tidning i ungefär samma anda som Situation Sthlm, vilken jag tycker verkar för ett väldigt bra syfte. Det hade jag gott råd att lägga fyrtio kronor på.

En stund senare satt jag och Ingrid i soffan och åt en sen lunch, och ytterligare lite senare hämtades Klara och sedan dröjde det inte länge förrän lägenheten var fylld med lekande ungar, just i vanlig ordning. Det har jag dock inget emot. Inte alls, det hör till det bästa med vardagen, om jag ska vara ärlig.

Ingrid gjorde korvstroganoff till middag, oerhört smarrigt. Rikligt med grädde innehöll den, just som jag älskar den. Min hustru kan verkligen sin korvstroganoff, det ska hon ha evig cred för.

lördag 27 september 2014

Lördag, v. 39

Jobbet (med en brandutrymning)

En härlig lördag inleddes i ärans tjänst. Just innan morgonmötet ljöd ljudet som kommit att bli välkänt. Den — robotlika — rösten (varvat med en engelsk variant) som säger att brand har utbrutit och att man ska undvika hissar och ta sig ut ur byggnaden.

Ja, en stund senare befann vi oss då utanför gallerian, och brandkåren skulle inte dröja. Dom ska faktiskt ha en eloge för sin snabbhet i utryckningarna, Umeå räddningstjänst. Åtminstone då de senaste två gångerna har jag då färskt till minnes att de har varit på plats på sånär som nolltid.

Nå, faran var snabbt över och gallerians butiker kunde öppna. Allt rullade på och till lunch lyckades jag göra ett sånt där klassiskt fynd i hörnan nere på Konsum. Smarrigt värre, och endast tjugofem kronor betalade jag.

Extraljusen (fulländade)

1

Då jag hade slutat blev jag hämtad av tjejerna, och det bar då raka spåret ut till svärföräldrarna på Berghem. Dagen till ära skulle Klara sova över. Oj oj, jag och Ingrid skulle ha lördagen för oss själva. Spännande, to say the least.

Nå, faktum är att vi hann knappt komma ur bilen hemma på parkeringen så satte jag igång med projektet extraljus. Ingrid gav mig en liten sidoknuff och ifrågasatte om jag inte hade planerat något romantiskt, när vi hade tid för oss själva. Mjo, visst hade jag det, fast när ett projekts fulländning trycker i sinnet kan jag inte riktigt bete mig i övriga fall.

Så, jag hade allt klart för mig och efter att ha kört ett snabbt test så kopplade jag skarpt. Det blev en riktigt ful härva av överflödiga ledare, vilket är fruktansvärt dåligt i alla avseenden. NÅ, det är ytterst tillfälligt, jag ska(!) styra upp allt ordentligt innan brand uppstår.

Nå, proof of concept var i alla fall uppnått. Reläet fungerade och ljusen tändes och släcktes med de vanliga helljusen. Tjocklek och längd på ledarna är vad jag har kvar att korrigera, och sedan ska jag försöka nita fast reläet på nåt lämpligt ställe i motorrummet.

Kvällen (utan barn)

När kvällen kom väcktes romantikern, och jag tog med drottningen till Pizzeria Ängen på Mariehem, var de bl.a. säljer en mer luxuös pizza för kännbara tiotusen kronor.

Nå, så lyxiga var vi inte, kvällen till ära, men det blev varsin riktigt välsmakande pizza. Dessutom fick jag bolla ord med en gammal bekant, som på senare dags rentav tycks ha blivit en slags ansvarig för stället. På sisådär sju år hinner man förändras; bl.a. så var hans beundransvärda svarta skägg borta.

Nå, efter pizzan stack vi iväg till Maxi för att kopa lite snacks för kvällen. När vi då skulle hugga oss en skanner så uppstod problem. Maskinen ville inte ge oss någon. Suck. Jag gick till kundtjänst och påtalade att det tycktes vara nån slags bugg i systemet.

Tjejen knapprade i datorn och frågade objektivt när jag kändes vid att jag senast hade besökt stormarknaden. Jag svarade att vi var där sånär som dagligen, då vi bokstavligt talat bor sånär som granne med dito. Jaha, låt säga torsdag då, sade hon. Jag hade nämligen ett oavslutat köp från denna dag. Va?

Hon visar mig ett kvitto bestående av främst makrill och nudlar. Oh My God. Jag tänker genast tillbaka på den där nervkittlande episoden, för bara ett par dagar sedan. Uppenbarligen hade den — p.g.a. kundtrycket då uppenbart lätt stressade — tjejen i självutcheckningen i all hysteri glömt av att "stänga" min ursprungliga session rätt då jag gick över till ett manuellt köp efter att ha strulat med stafflingspriset av nudlar.

Suck. Än en gång blev jag jagad och uppstoppad p.g.a. denna j-vla episod. Det där var baske mig onsdagen från helvetet, i all sin enkelhet. Nå, tjejen vid kundtjänst var i alla fall lugn och tillmötesgående, och förklarade att hon inte hade befogenhet att fixa allt på plats, men hon tog gärna telefonnummer så skulle någon höra av sig till mig dagen därpå. Ja, visst gick det bra.

Vi gick in och köpte snacks och åkte sedan hem. James Bond och soffläge blev avslutningen på denna härliga lördagskväll. Mitt under allting satt jag där och tänkte på en god vän, i mitt stilla sinne.

onsdag 24 september 2014

Onsdag, v. 39

En sen lunch och vemod

När jag slutade cyklade jag genast hem. Det tog faktiskt ett tag innan det slog mig att jag kände mig lite illa till mods. Så förstod jag varför, jag hade — i all hets — missat att få i mig nåt i lunchväg. Nå. Jag blev sugen på en billig klassiker och dundrade därför ner på Maxi. Jag hade först tänkt tonfisk, men såg då att nyckelhålsmärkt makrill (3x125g) dumpades för ett schysst kampanjpris, endast en tjugolapp. Jag högg ett sådant 3-pack och sprang vidare ner mot nudlarna. Jag såg en stor kampanjaffisch; 5 st för 15 kronor. Tre kronor per nudelpaket var helt rätt kurs, på en onsdag.

Vad som retade mig var dock att fyra av de fem nudelpaketen gick in för en lägre peng än det sista, så slutnotan blev några kronor dyrare än vad (35 kronor) jag e tänkt mig. När jag kommer till självutcheckningen väljer jag att gå till bemanningen istället för maskinen, då jag var sugen på svar, om än det rörde sig om enkronor. Jag lade snabbt fram mitt ärende för tjejen som stod där, och sade att jag hade erfarenhet av att stafflingspriser ibland inte syns förrän på sista betalningsskärmen. Hon sade då att det mycket väl kunde vara så även i detta fall. Jag tackade och tog några steg över till en självbetjäningsmaskin. När jag kommer till skärmen var jag ska godkänna och slutföra köp är summan emellertid fortfarande densamma som på min skanner. Jag sade givetvis till.

En ström av kunder byggdes upp och jag kände mig med ens modstulen. Expediten som jag nyss bollat med blev upptagen, men förstod dilemmat och var snäll och tog upp telefonluren och försökte få assistans. Där stod jag, stillastående, ifrågasättande några ynkliga kronor hit eler dit. Patetisk, var jag kanske egentligen. Nå, snart kom en assisterande expedit till undsättning. Jag förklarade min situation. Den här tjejen hade koll på läget. Hon kunde snabbt konstatera att fyra av mina paket kom från en "fem för femton" deal, medan det femte paketet kom från en "fyra för femton" deal, vilket gjorde att allt som allt gick inga mängdrabatter ö.h.t. in.

Dra mig baklänges, tänkte jag, och ursäktade mig. Jag småsprang tillbaka till hyllan, och konstaterade snabbt att det mycket riktigt var jag som hade misstagit mig. Den ena skylten läste "fem för femton" medan den andra läste "fyra för femton" med exakt samma typsnitt och storlek på texten, vilket hade fått min stressade gärna att ta det som kopior av samma skylt, med samma ingress och innehåll. Suck, nu hade avföringen träffat takfläkten och jag stod uppenbarligen mitt i rummet.

Jag tog ett paket av det billigare märket (fem för tjugo) och gick tillbaka till självutcheckningen. Nu hade ytterligare kunder tillströmmat. Tjejen förstod emellertid dilemmat, och ringde snabbt efter assistans. Snart kom en till expedit, och jag blev bollad till kassan bakom. Nu var allt i sin ordning, och jag kunde betala. När jag gick i lobbyn mot entrén/utgången kastade jag ett getöga på kvittot. Trettiosex kronor och nittio öre. Jag kunde fortfarande inte få ihop det. Då såg jag det. Raden. En påse, en krona och nitto öre. Jag — i mitt stilla sinne — hade ju tänkt att antingen bära allt i djupa fickor, alternativt göra som mamma och mormor lärt mig, nämligen stoppa artiklarna i sådana gratis transparenta fryspåsar som i regel finns framför kassabandet, och således bespara mig dessa uppemot två kronor, för att inte tala om miljön.

Nå. Nu hade någon av de inblandade expediterna — i hela den här hysterin — slängt in mina varor i en kasse, och den som slutligen fullföljde mitt köp hade då tryckt på tangenten för en sådan kasse, och jag hade också fått betala för den. Järnspikar. Medan jag promenerade efter gången räknade jag, i mitt stilla sinne. Jag kom snabbt fram till att jag hade sparat tid (och således troligtvis pengar) genom att bara flyga igenom hela sessionen, utan att överanalysera "mishaps" så djupt och innerligt. Allra bäst hade givetvis varit om jag hade varit på alerten och sett skillnad på skyltarna ("fem för tjugo" / "fyra för tjugo") från allra första början. Då hade jag betalat rätt, och varit hemma på nolltid. Nå. Nu blev det inte så. Suck.

Väl hemma igen spatserar jag vägen från parkeringen till vår hyreskåk. Jag springer då på ingen mindre än mamman till en av gårdsungarna, närmare bestämt den tjugofemåring som stod i centrum för historien med den där iPhone-laddaren och middagsbjudningen, för [vad som börjar bli] ett par veckor sedan. Och nej, jag har ännu [till denna dag] inte fått in 189 kronor på mitt bankkonto. När jag pratade med mamma i telefon häromveckan berättade hon att hon hade läst hela historien på min blogg, varvid hon fnös, och tyckte det var hutlöst hur någon bjöd på korv och potatismos och förväntade sig närmare tvåhundra kronor som någon slags outtalad vedergällning. Ja, jag ljuger om jag säger nånting annat än att jag känner mig vanhedrad och mentalt våldtagen. Ja, jag ljuger om jag sa nånting annat än att jag tänker tillbaka på det som har inträffat, flera gånger i veckan.

Nå, nu möttes alltså våra vägar, just utanför hyreshuset. Hon gick där med sin hund. Först hälsade vi instinktivt men sedan tog jag mod och klämde ur mig ett "Duuu... förde du över dom där pengarna?", varvid hon ganska snabbt replikerade "Jooo!", utan att blinka med något av ögonen. Jag höll skenet uppe och sade att jag dessvärre inte hade sett någon överföring, och frågade vänligt om hon kunde "dubbelkolla" det vid tillfälle. "Jo, men nu ska jag på möte!", löd svaret. För mitt stilla sinne fick jag genast hellre en association till Försäkringskassan eller socialkontoret) än till något styrelsemöte. Det var nånting allmänt med känslan för likviditet och/eller betalningsmoral i detta hela som klickade oerhört dåligt. Suck. Våra vägar skiljdes åter. Suck. Det blir såklart lite extra jobbigt när barn är inblandade.

En halvliter blod och en t-shirt för besväret

Efter en "lunch" fylld av tragik och vånda fann jag det lägligt att nyttja sista stumpen tid innan Klara skulle hämtas till att dundra ner på Blodcentralen för att få mig en gratis t-shirt, det började trots allt bli X antal månader, sen senast.

Allt gick fina fisken, och det kändes uppriktigt som jag var uppe från britsen innan jag ens hade lagt mig. När jag kom ut till receptionen bad jag mannen där bakom helt enkelt att välja färg på t-shirt åt mig, eller jag sa åt mig att ta den färg som det fanns flest kvar av, med som syfte att det inte skulle bli svart på någon färg.

Dagens paket från Kina

Spontant, helt apropå ingenting kollade jag sedan posten och såg att jag hade (oväntat, ens?) paket från Kina, i lådan. Detta innehöll ett digitalt skjutmått. Jag provkörde och det kändes som att produkten höll måttet. Dessvärre hade jag inga av Johanssons passbitar till hands, men en gammal kupolmutter från en av de äldre militärcyklarna fick tjäna syftet. Det är vanligtvis en 14 mm nyckel man skiftar dessa bultar med, och skjutmåttet gav mig 14.02 mm. Ja, en helt skaplig felmarginal, vill jag faktiskt tycka. Jag hade trots allt betalat en riktigt futtig peng för produkten.

Baknavet: Fulländningen

Ja, tillbaka till navet då. Det gick ju finemang nu senast, men delar a färgen flög ju vid borstning, så nu hade det blivit dags för lite påbättring. Faktum var att jag susade in för att handla denna redan tidigt på eftermiddagen, just efter blodlämningen, men när jag klev in i butiken blev situationen som så att jag istället för att dundra hem och lacka cykeln kom att förflytta mig från korttidsparkeringen (fem minuter) utanför gallerian och över till Parketten. Kort därefter skulle jag rida runt i uniform i ytterligare ett par timmar, innan det blev hemgång på riktigt, nån gång vid femsnåret.

Nå, när jag väl var hemma satte jag mig i hobbyrummet med cykel ifråga väl ställd uppochned. Det var bara att tuta och köra. Jag har — i sanning nu — aldrig klarlackat förut i hela mitt liv, så jag hade inga direkta referensramar att gå efter. Jag sprättade ett oöppnat paket stålborstar som jag haft liggande ett par år, och gnuggade sedan på utmed ekrarnas infästning, var den kvarvarande smutsen var som värst. Alltmedan processen fortgick badade jag allt med industriell aceton. Slutligen gasade jag på med klarlack från CRC. Sedan fick allt stå. Under kvällens gång drog jag på med ytterligare ett par lager, i omgångar, och jag tror bestämt att det hann bli fyra lager klarlack innan jag slutligen somnade in.