Just ja, häromkvällen när jag och tjejerna var i Gränby och handlade lite blandade ting kom Klara plötsligt med en röd grej i plast som jag först trodde var en äggskivare. Nej, en jordgubbsskivare, skulle det visa sig vara. Hon var bestämd, så det blev ett köp. Enligt Ingrid brukar tjejerna lyxa till det med jordgubbar ungefär var och varannan dag, så det blir väl lägligt. Så, idag söndag var det premiär. Givetvis fick Klara sköta skivandet, och hon fixade det galant. Hon var dock inte intresserad av att bjuda bort sina jordgubbar.
Visar inlägg med etikett söndag. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett söndag. Visa alla inlägg
söndag 15 mars 2015
söndag 2 november 2014
Söndag, v. 44
Bokhyllorna försvinner
Ljuva söndag, annonsen gav än en gång utslag. Mitt på dagen kom ett par med två barn och ställde sig med släpet på gården. Fanns nånting som gav prutmån? Nja, alltså, när jag städat ur skåpet konstaterade jag ju att mitt lilla projekt förrförra sommaren hade lämnat ett par ärr. Alltså, kortfattat, jag hade då tänkt att ersätta knopparna med handtag (inbegripet två fästpunkter, med C/C-mått emellan dessa), och för att slippa borra ett nytt hål i dörren för den andra fästpunkten så hade jag gjort en ful variant, nämligen en droppe superlim under ena sidan av varje handtag.
I mitt stilla sinne hade jag tänkt att skruvfästning på den ena delen av handtaget skulle ge en tillräcklig bärighet, och det höll ju ett par månader, men sen släppte limmet, med som följd att handtagen liksom gick att snurra runt. Jag hade i detta katastrofala läge snabbt tagit till projektreträtten och bytt tillbaka till knoppar, fast en liten droppa torkat superlim satt kvar på varje dörr. Häromdagen hade jag försökt mig på att skrapa bort det, men då hade den vita färgen släppt helt och hållet, med en ren katastrof som följd.
Jag hade då lagt ner, och nu när dessa spekulanter kom så sade jag helt enkelt som det var, men jag inflikade i samma mening att jag hade fått ett dussintal förfrågningar på annonsen så att jag faktiskt detta till trots ämnade stå på mig mot prutning. Paret inspekterade, men fann det inte som något problem. Affären var i hamn, och vi var niohundra kronor rikare. Big win.
Knallpulverpistolen
På förmiddagen hade Klara varit hembjuden hos en kompis några gårdar bort, och vi hade fått instruktioner av dennes mamma att hämta honom vid tvåtiden. När jag gick ut med källsorteringen var en av våra egna gårdsungar ute och frågade efter Klara. Jag sa hur situationen var, men han tyckte att jag skulle gå och hämta henne på en gång istället. Jag förklarade efter bästa förmåga att detta skulle uppfattas som konstigt, inte minst av den andra pojkens föräldrar, så att vi gjorde bäst i att vänta. Det syntes att grabben inte var helt nöjd, men han lät mig hållas, och jag fortsatte mina steg till miljöhuset.
Jag stod där och källsorterade som bäst när han plötsligt stod i dörröppningen. Jag blev nästan lite rädd, faktiskt. Nå. Jag såg hans vemod, och i samma stund såg jag hur en leksakspistol i plast bara låg mitt på golvet i soprummet, som att den väntade på en ny ägare. Jag plockade raskt och impulsivt upp den från cementgolvet och räckte den till honom. "Här, du får den!", sade jag, och såg då hur pojken sken upp. Han hade tidigare hållit en liten runtstav av metall som uppenbarligen var hans ninjavapen, men nu hade han fått ett visuellt häftigare men mindre slagkraftigt vapen, vilket kändes bra ur alla tänkbara aspekter. Han sprang iväg och jag gick in i lägenheten igen.
När jag sedan hade hämtat Klara strax efter två, och dessa två sammanstrålade, ja då dök ju så klart den där pistolen upp på tapeten. Klara tycker nog ibland att jag är lite väl snål när vi är på leksaksavdelningen på Ica Maxi, men nu hade jag minsann mage att ge ett annat barn en leksak. Jag såg i hennes ögon att det gjorde ont. Suck. Vad hade jag nu ställt till med? Jag svor, invärtes. Framåt eftermiddagen åkte vi ner till Ica Maxi och handlade, och jag högg snabbt en Lucky Luke revolver och tillhörande klassiska ringar med knallpulver. Ja, jag kommer ihåg dom där ringarna. De fanns redan när jag själv var ett litet barn. Jag kommer nog aldrig att glömma hur jag och min kompis Karim gjorde när vi var inne på Åhlens, jag och pojkarna. Vi var riktiga rännstensungar. Vi kan inte ha varit mer än nio-tio år gamla, men riktiga rännstensungar, verkligen.
Nåväl, nu har Klara fått sitt livs första knallpulverpistol, och hennes pappa har minsann betalat för den också. På kvällskvisten tog vi en sväng till familjen Karlsson, och satt ner och drack kaffe och pratade lite allmänt om livet, alltmedan barnen lekte på vardagsrumsgolvet. Dom är så härliga, barnen. Dom är det bästa vi har.
söndag 26 oktober 2014
Söndag, v. 43
En skön söndag som bjöd på jobb; välbetalda timmar på söndag, som vanligt. När jag kom hem satt Klara framför datorn och pysslade med ett spel. Hon har börjat interagera en hel del framför datorn, fröken. Härligt. Några timmar senare serverades middagen, en sån där härlig kycklinggryta som Ingrid gör emellanåt. Det smakade gudomligt, och blev en sagolik avrundning på vecka fyrtiotre.
söndag 19 oktober 2014
Söndag, v. 42
Förmiddag och sista arbetsdagen
På förmiddagen hade jag äran att käka frukost tillsammans med tjejerna, vilket blev i form av gröt. Några timmar senare stämplade jag in, märkbart sista dagen som fast anställd, om än just den här söndagen faktiskt var en påbackad sådan. Nå, jag var tidigt på plats (ren strategi, då jag vill ha en gratis P-ficka utanför köpcentret och konkurrensen hårdnar framåt öppning) och lade mig i soffan och bara njöt av ledig tid i en soffa, med en kaffekopp alldeles intill mig.
Bakom kulisserna hos svärföräldrarna
Efter arbetsdagen åkte jag raka spåret ut till Berghem, var det nalkades söndagsmiddag. Jag gjorde en kort tur ut till Ica Supermarket Mariehem med Klara, för att hon var nåt så djävulskt inställd på att få köpa ett par "slimes" som kostar tio konor styck och erhålles i en sådan där klassisk maskin var man snurrar på en grej. Huva, pengar rakt i sjön enligt mig, men just dessa två guldpengar hade hon fått av mormor respektive faster, så det var ju hennes (och deras) val.
Det blev ett par timmar [innan skymning] där i svärföräldrarnas boning på Berghem, och jag passade då [i samma veva som svärfar var ute och bökade på vinterhjulen] på att byta ut standardlamporna i halvljuset mot hyfsat svindyra "Osram Night Breaker Unlimited", vilka har fått riktigt bra omdömen (klicka på de fem stjärnorna så kommer röset upp), så nu är det bara att hålla tummarna för att de ska leverera även för oss. Inom en snar framtid ser det trots allt ut att bli en lite längre tur, vilken gissningsvis kommer att gå — åtminstone bitvis — i mörker.
En äkta skäggtrimmer
Dagens luxuösa inköp blev en s.k. multitrimmer som — efter vad jag förstått — främst är siktad för att idka schysst finlir på just skägg. Nå, det kändes som en överkomlig peng och kvällen till ära njöt jag av att maskinen kom åtminstone underhållsladdad, och smög då så genast på i enlighet med min önskade väg att förfina min ansiktsbuske. Jag var oerhört glad över att att ha ett nytt verktyg till mitt gagn, på en söndag.
söndag 12 oktober 2014
Söndag, v. 41
Nya bromsklossar på en BMX
Ja, det börjar bli några månader sen vi kom hem från vår lilla övernattningssemester i Norrbotten; då med en klassisk BMX som min älskade mamma lyckligtvis hållit gömd och bevarad, under alla dessa år. Den har sedan dess blivit rengjord, och slutligen har jag väl bara anmärkt på att bromsarna varit rätt slaka. Om än klossarna är långtifrån slut så känns det inte som att de tar riktigt bra. Nu var det här ju just innan V-bromsar blev mer eller mindre standard för cyklar, så den här cykeln har en lite speciell variant av cantilever-broms, ofta benämnd U-broms, vilken tydligen var särskilt populär under en del av 1980-talets senare hälft.
Nåväl, jag ljuger om jag sa att det var en baggis få till det hela. Först var jag t.ex tvungen att lösa problemet med en lätt återkommande anliggning (kloss på nav); detta genom att justera den fjäderbelastade axel som ska dra bromsarmarna bort från hjulet. Vidare, jag var osäker på vilken (jag hade garderat mig och köpt båda varianter) typ av bromsklossar jag skulle välja; de längre/smalare eller kortare/tjockare. Jag skrev en snabb tråd på ett rätt trevligt svensk cykelforum och bad om hjälp.
Om man nu ska lite blint på grabbarna så spelade det ingen större roll. "Ta de billigaste", löd rådet. Nåväl. Slutligen lyckades jag i alla fall att justera in vajrar och bromsklossar och då visade det sig att jag visst fick ut fullgod bromseffekt från de flera årtionden gamla klossarna. Jag skulle inte behöva byta bromsklossar överhuvudtaget, rätt justering var allt som behövdes.
En trio som siktar mot stjärnorna
Jag drog brett på smilbanden när jag såg ungarna stå framför nåt Youtube-klipp och imitera nån slags dansuppvisning. Det var likväl i sanning imponerande. Herre jösses, vi får nog börja fundera på dansskola snart.
Ett lite annorlunda foto
På kvällskvisten när vi alla låg i sängen och skulle natta Klara tog jag en bild som blev väldigt annorlunda för hur de brukar bli. Jag höll fram telefonen till Ingrid och visade, och hon gav sitt medhåll, och även en förklaring. Hon sa att jag hade fått ett sådant typiskt foto var de drag som skall komma att prägla barnet senare i livet har smugit fram. Hon menade på att det här var en slags förhandstitt på hur Klara skulle komma att se ut närmare tonåren. Jag tittade djupt in i bilden, och visst kunde jag se det. En annorlunda Klara. Det blev lite läskigt (måste jag erkänna) när Ingrid gav mig en skämtsam sidoknuff och sade att det här (juh) var en typisk tonårs-/mingelbild på sociala medier med en undertext i stil med "Taggad!" därunder. Jag slogs oundvikligen av en något obekväm känsla, inunder.
söndag 5 oktober 2014
Söndag, v. 40
Söndagslunch i form av plättar
Trots att Ingrid kände sig krasslig så tog hon plats vid köksbänken och gjorde lunchplättar med två unga assistenter. Det blev säkert smarrig, men det blev ungarna som fick plättarna medan jag och Ingrid tog resterna från gårdagens Flygande Jacob.
Militärcykel får bilventil
Plötsligt märkte jag att framhjulet var i princip tömt på luft. Cykeln har ju stått upp och ner i "hobbyrummet" ett par dagar medan jag har pillat med bl.a. framhjulsnav och cykelbelysning, och i detta stillastående läge kunde jag väl inte åka på punktering? Jag hade fortfarande färskt i minne den där incidenten när granntjejen helt ogenerat stack in en nål i bakhjulet på min BMX för att hon tyckte att jag och Klara hade hemlisar, när Klara i själva verket satt på toaletten och bajsade, med mig som sällskap. Nå, kunde något liknande ha gått ner? Ventilen var då inte kännbart uppskruvad. Jag drog av slangen och konstaterade efter en rundvandring i ett vattenfyllt handfat inne i badrummet att det inte tycktes vara tal om vare sig punktering eller dålig Dunlop-ventil. Det var egentligen bara att skruva på slangen igen.
Nå, sakta i backarna, tänkte jag. Det var för nån vecka sen som jag promenerade över gårdarna och då retade mig (nåt fruktansvärt) på att den där nedrans cykelslangen fortfarande låg slängd i buskarna. Den hade legat där i flera dagar, och det kändes spontant inte som att någon hade placerat den där i syfte att ha kvar den. Jag stod här i situationen var jag skulle ta ett moraliskt beslut i var på linjeskillnaden mellan begreppen "stjäla" och "ta rätt på" jag hamnade genom att ta upp slangen från buskarna och ta den med mig hem för vidare inspektion.
Det här är säkert något som de lärda (konventionella förstå-sig-på:are) och etcetera moralister kan tvista om i all evighet, medan jag efter en [ändå hyfsat snabb] överläggning med mig själv kom fram till att det här var ett tämligen glasklart fall av "ta rätt på" (i min bok, vill säga). Cykelslangen följde således med mig hem. Efter den vanliga rundvandringen i ett vattenfyllt handfat inne i badrummet förstod jag situationen lite bättre. Det bubblade upp från under vattenytan. Cykelslangen led alltså av en punktering. Jag var snabbt framme med reparationslappar och en stund senare hängde slangen på sedlig vulkanisering över en garderobsdörrkarm. Lite av det klassiska läget, så att säga.
Det här var alltså nån vecka sen, och nu såg jag då möjlighet att prova något nytt, nämligen att lägga slang med Schrader-ventil (i vanlig folkmun oftast "bilventil") på en klassisk militärcykel. Den stora fördelen (som jag ser det) är att att bilventil inte använder samma orubbliga form av backventil som gammaldags cykelventiler, vilket möjliggör utläsning och justering av lufttryck, d.v.s. i siffror mätt. Den här slangen var egentligen ämnad för 559 mm däck (MTB), men den ringa (25 mm) skillnaden är troligtvis rätt lugn, då gummi har väldigt goda elastiska egenskaper av sin natur. Jag har t.ex. tidigare läst på cykelforum om cykelentusiaster som medvetet sätter 559 mm (i folkmun 26") slang på 662 mm (i folkmun 28") däck, endast i syfte att en uttänjd cykelslang per bestämd längd får lägre vikt, och således bättre aerodynamik för tävlingsinriktade cyklister. Så, min poäng är att den lilla tänjningen som jag här skulle ge mig på garanterat inte är nånting att fundera särskilt mycket över.
Sagt och gjort, och en stund senare satt slangen på däcket. Det gick hur lätt som helst, jag tror faktiskt att det var lite mer bökigare att få in 584 mm slang på 622 mm fälg, vilket jag gett mig på både en och två gånger tidigare, då å kamraters vägnar. I varje fall, som sagt, det här blev en succé. Jag tog jungfruturen med de majestätiska bilventilerna och den gick ner till Statoil Carlshem var jag gav mig på pumpklumpen. Jag medger att det kändes lite mer prestigefyllt än att pumpa med cykelslangen som hänger lös alldeles intill skåpet. Nå, jag fick inget riktigt tryck i pumpen, så jag var inte helt nöjd när jag rullade tillbaka hemåt, vilket fick mig att bara en timme senare åka upp till OKQ8 Carlslid, var det gick bättre. Jag gick upp till ett lufttryck på 50 psi och kände mig skapligt nöjd. Nu återstår bara att se när jag hittar nästa slang; bakdäcket återstår ju att konvertera.
Blandade känslor i tvättstugan
Jag hade tid i tvättstugan kl. 13-16, bokad häromdagen, och det hade gått uppemot en och en halv timme när jag kom ihåg det. Jag tänkte först slopa tiden, då jag bara huggit den för att tvätta mina arbetsjeans, men sen slog jag ändå tag i saken och sprang iväg. Mest för att det bara var tvättstugan i huset längst bok (Matematikgränd 23) som varit ledig, och jag har faktiskt aldrig varit i den tvättstugan, någonsin. Den har inte vart tillgänglig i det digitala bokningsgränssnittet förrän nu på senare tid. Nå. Det var en liten pärs att hitta rätt, först sprang in i A-uppgången och ner i källaren, var en äcklig stank av urin slog mig. Usch, så äckligt. Snart hittade jag rätt; tvättstugan låg i en liten utbyggnad i andra änden av huset, ungefär på samma sätt som den klassiska tvättstugan; Geografigränd 14.
När tvätten var färdig var det en knapp halvtimme kvar på min tvättid, och att hinna torktumla jeansen skulle bli på håret. Så, för att inte bli utelåst (e-lås, på gott och ont, it seems) slängde jag igång torktumlaren och satte mig sedan på bordet intill och campade. Jag hade trots allt min digitala assistent med mig så jag hade att göra. Rätt vad det är ringde det. Jag såg en bild på mamma i displayen och sken genast upp. Hon kunde inte ha tajmat bättre. Vi satt och pratade i säkert en halvtimme. Mitt under samtalet började det pipa från torktumlaren, och en rad felmeddelanden syntes i displayen. Jag öppnade luddfiltret och det såg fruktansvärt ut därinne. Nån måtta får det väl vara, tänkte jag. Nå, jag tog tag i situationen, tvättade rent luddfiltret och stoppade t.o.m. in långarmen i filterhuset och drog ut ludd som fastnat där inne. Tala om att maskinen blivit utsatt för vanvård. Jag kom osökt att tänka på stanken av urin nere i källaren i trapphuset i andra änden av huskroppen (många "i" i den meningen, ja), och kunde inte hjälpa att se en slags röd tråd. Det här hyreshuskomplexet var ett ghetto.
Nåväl, så kom nästa bokad hyresgäst och skulle nyttja tvättstugan. Jag ursäktade mitt campande, och han tycktes lyckligtvis inte ta illa upp. Det var emellertid bara för mig att packa ihop, för han siktade på torktumlaren som första moment. Ja, han hade tvättat i rummet intill bara häromkvällen, och då/där hade torktumlaren varit ur funktion så han stod fortfarande med en bag fylld av dyblöt rentvätt, som han nu hoppades få bukt med. Jag briljerade med såväl ord som gester med hur jag en stund tidigare hade styrt upp verksamheten (rensat felkoder), och tackade och bugade sedan och lättade ankar. Nu var det bara att hoppas att den här hyresgästen hade vett att rengöra luddfiltret efter sig.
Den övergivna kundvagnen
På eftermiddagen strosade jag ner till snurrgungan på gärdet med ungarna. I vanlig ordning stod jag på mig och vägrade åka själv (jag blir vansinnigt yr), men satt på en sten och tittade när ungarna busade. Sedan lade vi märke till att någon mindre nogräknad person hade tagit med sig kundvagnen från Lidl uppe vid Ålidhems centrum och helt ogenerat dumpat den här. Helt övergiven, utan varor, stod den här. Jag körde runt med ungarna ett par varv i cirklar, och Ingrid — som också hade anslutit sig — gjorde bl.a. ett kul videoklipp av vår framfart.
Nåväl. Nånstans mitt i allt detta kom jag faktiskt också in på idén att vi kunde vara rättfärdiga och ta en promenad upp till Ålidhems centrum och lämna tillbaka kundvagnen, och således få guldpengen som satt i den som lön för vår goda vilja. Jag blev då snabbt tillrättavisad av barnen. Det var inga vår peng; vi hade ingen rätt att ta den. Än en gång (jfr. cykelslangen) uppkom ett moraliskt dilemma. Det är inte så att jag tänker skriva en tråd på Familjeliv och fråga vad allmänheten tycker, men visst kan det vara värt en tankeställare.
Gustaf kräks på Ingrid
Jag var ut en sväng på kvällen, och när jag kom tillbaka över tröskeln möttes jag en kul överraskning. Ingrid stod i hallen med Gustaf i famnen, lite som att de hade hört mig i trapphuset och tänkte välkomna mig. Men i nästa sekund hände sedan något märkligt. Jag hann inte riktigt följa scenen, men plötsligt skrek Ingrid rakt ut, högt. Hon sätter ner Gustaf, och jag ser då hur hon hennes tröja har något kletigt över sig. Kräk.
I hela mitt liv har jag aldrig bevittnat en kattspya, men här hade jag den, live framför mig. Jag tog blixtsnabbt upp min digitala assistent ur fickan och förevigade hela situationen med ett par fotografier. Gustaf såg skamsen ut, och smög runt på golvet under oss, generat inspekterande den halvsmälta kattmat som kommit ur honom. Det här var ändå en lite småkul episod, när man tänker efter.
söndag 28 september 2014
Söndag, v. 39
Big Boy, sett inifrån
När jag hade slutat jobba hade jag lyxen att bli hämtad av tjejerna. Vi åkte raka spåret till Big Boy vid Strömpilen, var Ingrid tydligen hade lovat Klara att hon skulle få en barnbox. Sagt och gjort, snart var vi där, och trots att jag redan hade käkat lunch blev jag sugen på nåt; såväl sådana där kryddstarka friterade bomber med smältost som hederliga lökringar fick det då bli.
Till detta unnade jag mig en Big Boy originaldressing. Herregud, jag lät det verkligen drypa, denna söndag. Medan vi väntade på maten byggde Klara med klossar vid Lego-bordet, och jag passade rentav på att springa över till Maxi och göra upp med kundtjänst efter det lilla problemet som uppstod igår. Ja, jag hade haft ett missat samtal under arbetsdagen var röstbrevlådan förtäljde att någon från Maxi hade försökt nå mig.
Så, jag sprang in och slapp några större köer. Tjejen som stod där hade rentav en postit-lapp med mitt namn och nummer, så hon förstod ärendet ganska rakt uppochner. När jag berättade att jag tyvärr inte hade mitt utslagna kvitto kvar, men emellertid var nördig nog att ha fotograferat det, så sken hon upp. Detta underlättade tydligen avsevärt för henne när hon skulle leta i kassasystemet. Snart hade hon sitt på det torra, och hon skrev av (makulerade) kvittot som hängde kvar i luften, och tillät mig således än en gång att idka självscanning. Snyggt jobbat. Jag sprang tillbaka till Big Boy och satte mig ner och käkade smarrigheter.
Big Boy, sett utifrån
Efter maten serverade det kaffe. Jag tog tillfälle i akt och gick ut och tog en selfie utanför hamburgerrestaurangen, och sedan även en blid på omgivningen. Träden börjar få höstlik färg men i övrigt var det en blå himmel och inte alls särskilt kallt i luften. En trevlig dag framemot slutet på september månad, kort sagt.
Söndagspresenten
Efter käket hade vi visst nåt litet att handla på Maxi, mjölk och morötter. Suck, bland det värsta jag vet är att handla mat, men då det var såpass lite hängde jag ändå med, fastän jag fastnade på elektronikavdelningen. När vi just innan självscanningen sammanstrålar märker jag att Ingrid har lagt till två artiklar på kvittot. Åh nej. Två PC-spel av budgetvariant. Jag såg genast att det var den typen av klickspel som i praktiken går att peta ihop över en gymnasiekurs i Macromedia Flash, och ville mest av allt bara dö långsamt inombords i det faktum att Ingrid hade spenderat ungefär en hundralapp på dessa två skivor.
Jag tjatade och gnällde hela hemvägen, och till slut lyckades jag få gehör, så jag gavs då möjlighet att ta en andra sväng med Klara ner till stormarknaden, var vi (en hemskt lång kö till kundtjänst/återköp senare) hade en återbetalning så vi kunde gå och köpa nånting anat, vilket blev en stor låda med klassiska Lego-klossar av blandade färger. Lego är sånt som går i generationer och i princip aldrig tappar pris, tänkte jag, stilla för mig själv.
Nätverkskabeln
Det var nån vecka sen jag mottog paketet med såväl "kroneverktyg", nätverkstestare, som ett hederligt pressverktyg för RJ11/12/45. Nå, häromdagen anlände ju ännu ett pressverktyg, och nu kände jag att det var dags att testa detta skarpt.
Jag letade upp en gammal nätverkssladd med trasiga plastpiggar, och klippte utan att begrunda saken mer av denna och gick sedan snabbt på med min kinesiska kabelskalare. Nej, jag hade för bråttom. Jag lyckades visserligen skala ner ett par ledare och dessutom pressa en kontakt i verktyget, men det hela var mest en fråga om proof of concept, den slutgiltiga uppstyrningen av den här nätverkskabeln skulle få dröja till en annan dag. Nå, jag vet i alla fall hur tvinningen ska se ut.
Lite allmänt smidande
Det var redan i februari som min älskade mamma gav mig det helhjärtade tipset om att skaffa OKQ8-kort, då kortet tydligen inte bara är gratis, utan ger en rad förmåner; inte minst bonus på alla köp. Nå, mamma vet alltid bäst, så jag skaffade då detta kort, och efter att ha läst igenom villkor och stadgor kände jag faktiskt att jag hade gjort ett klokt beslut.
Det dröjde inte länge förrän den första bonuschecken rann in i brevlådan. Femtio kronor. På baksidan av den läste jag (det finstilta) att jag hade möjlighet att handla för den ELLER ta ut den som kontanter vid valfri OKQ8 bensinstation. Det lät däremot lite för bra för att vara sant. Det går ju tvärtom Ica (och många andra aktörer), var man får bonuscheckarna som store credit. Kunde det verkligen vara såhär?
I somras fick jag då min andra bonuscheck, denna på det majestätiska tvåhundrafemtio kronor. Totalt hade jag alltså bonuscheckar för motsvarande trehundra konor. Oj oj oj. Denna söndagskväll gav jag mig tid och dundrade iväg för att finna svar på frågorna.
Lite generad gick jag in på OKQ8 Carlslid och rakt fram till disken. Jag visade upp mina checkar och läste även högt ur det finstilta på dess baksida, och frågade om jag inte trots allt inte hade tolkat texten fel, då det — som sagt — kändes lite för bra för att vara sant. Nej då, det var fullt möjligt att ta ut checken/checkarna som kontanter, då förutsatt att jag hade giltig legitimation. Javisst, det hade jag. En stund senare hade jag trehundra kronor i min hand. Kontant. Wow.
Jag åkte ner till Ica Maxi och pantade en stor miljömässig papperspåse med tomburkar, varvid jag — nöjd i hågen — åkte upp till Jet och tankade fullt. Oj oj, när jag rullade in märkte jag genast att de nu har skyltat om. Glöm Jet, numera heter de Ingo, om än konceptet — enligt egen utsago — är detsamma. Jag har ju hört reklamen på radio så sent som häromdagen om att de håller på med omskyltning av stationer längst Norrlandskusten, så detta var ju väntat, men ändå. Wow. Under fjorton kronor litern, denna söndag till ära; helt acceptabelt.
söndag 21 september 2014
Söndag, v. 38
Inga bär fanns det här
Jag var ledig hela söndagen, så ganska snart bestämde vi oss för att det skulle bli en utflykt. Då sommaren lider mot sitt slut (eller kanske rättare sagt ÄR slut) vart det definitivt nu vi skulle bege oss ut om vi ville ha några blåbär, och det ville vi såklart. Jag försökte (Google) att få tips på bra blåbärsställen i Umeå, men gick bet på den söksträngen. Ska man tro allt media skriver om så kommer de flesta bärplockarna långtifrån fjärran öst, och de håller såklart sina bästa ställen för sig själva.
Nåväl, vi åkte i västlig riktning och svängde in på en liten grusparkering utmed vägkanten där efter E12 var vi befann oss. En stor digital display fanns just var vi befann oss. Jag studerade den noga. Den var onekligen mäktig, säkert inte helt billig. Nu var den riktad mot vägen, och inte mot den lilla grusparkeringen (snett bakom skylten), men om så inte hade varit fallet så hade det här lätt kunnat bli en sån där bilbiograf som man ofta såg i gamla amerikanska filmer eller matinéer. Oj oj oj.
Nåväl. Vi strosade en liten sväng runtom skogen men det var mest kalhygge och inga bär så långt ögat nådde. Vi bestämde oss för att det var läge att ge upp. Vi styrde kosan hemåt och beslöt istället för att ta cyklarna och trampa iväg bort mot Tomtebo, var vi har ett klassiskt ställe där vi plockat blåbär så sent som i fjol. Ja, så fick det bli.
Ett långtifrån rent nav
När vi kom hem kastade jag ett snabbt öga på baknavet på min primära militärcykel, d.v.s. den jag cyklar på dagligen. Navhylsans yttre var oerhört smutsigt. En salig blandning av gammal olja och smuts, utifrån hur det såg ut. Drivlinan på cykeln är ju okej, bortsett från att det i princip varje år (och jämt i samband med årstidsskifte) tillstött problem i form av att jag plötsligt liksom trampat utan att den huggit tag. Känslan kunde beskrivas lite grann som att trampa lera. Tramporna går då liksom runt med ett slags liksom "geggigt" motstånd i drivlinan, fast bakhjulet drivs inte på.
Nu när jag har öppnat upp ett sådant här nav och vet hur det ser ut och fungerar inuti står orsaken relativt glasklar; gamla geggiga beläggningar mellan drivaren och kopplingen. En rengöring skulle antagligen hejda samma problematik från att uppstå denna annalkande höst. Jag beslöt mig för att slå tag i saken under dagen.
Belöning för bärplockningen
Nå. Innan något cykelmek skulle gå ner ville jag ha i mig nåt gott. Vi hade trots allt plockat hyfsade mängder blåbär och det fanns såväl grädde som gräddglass att tillgå. Snabbt servrades det. Oj så gott det var. Glass, grädde, och bär. Ja, jag säger då bara det. Dessa ting är så oerhört goda. Allra bäst gör det sig såklart på en riktigt varm sommardag, men nu är ju livet och årstiderna som dom är.
Baknavet: Skarpt läge
Så, hjulet togs av och åkte sedan raka spåret in i badrummet och sedermera ner i badkaret. Hett vatten och min klassiska stålborste fick göra jobbet. Visst fick jag bort smutsen. Jag var rentav såpass hängiven uppgiften att stålborsten på sina håll lyckades riva med sig den olivgröna militärfärgen, så vissa rena fläckar av metall uppstod. Visst var det skinande vackert, men jag förstod någonstans att det snabbt skulle uppstå rost, så här måste jag på med nytt skydd ganska omgående.
Nå, demonteringen gick sedan som på räls. Det var mycket riktigt oerhört svart och kletigt inuti navet. När jag tog ut bromshylsan konstaterade jag att dess inre bana hade kärvat fast. Märkligt, jag hade ju haft bra bromsverkan, ändå. Nåväl. Jag tänkte att om jag inte lyckas få bukt med det så kunde jag alltid ta bromshylsan från den där andra militärcykeln, var somliga andra navdelar istället gått itu.
Berghem: Söndagsmiddagen
Jag fick avbryta mitt i rengöringen av navets olika delar då klockan blev fem och vi väntades för söndagsmiddag hos drottningens föräldrar på Berghem. Till förrätt blev det en gryta på svamp, och till detta serverades bröd med sådan där god smakrik ost. Riktigt gott var det. Just när jag hade fotograferat soppan tog svärfar ett par lätt stekta kantareller direkt från stekpannan och släppte dem rakt ner i min skål. Det såg jättehärligt ut, och smakade också därefter. Till varmrätt blev det sedan en god gryta, till vilken ris serverades.
söndag 14 september 2014
Söndag, v. 37
Sadelstångsbulten
Järnspikar. Nej. Dra mig långsamt baklänges. Häromdagen konstaterade jag att jag inte fäst sadeln ordentligt, med som följd att man liksom kan svänga omkring på den. Vid inspektion avslöjades snabbt att såväl sadelstången som sadeln satt löst. Jag drog åt sadeln hyfsat men när jag skulle dra åt sadelstången gick nånting snett. Plötsligt försvann allt motstånd och jag hann se i ögonvrån hur en metallbit studsade iväg. Suck, vilken schysst söndagseftermiddag, inte. Jag fann lyckligtvis de två delarna i gräset och kunde konstatera att det (så klart) var bulten som hade gått av på mitten, medan muttern hade klarat sig. Lite trist. Jag kunde nämligen konstatera att konstruktörerna hade etsat ett spår i såväl ram som bult, så att liksom denna inte skulle snurra medan man skruvade i muttersidan. Smart.
Nu lär jag ju inte få tag i någon ny bult med spår, om jag inte vill betala pengar då, så klart. Nåja. Vanlig bult fungerar säkert också, bara det att man får stå och hålla emot på andra sidan då. Två verktyg istället för ett krävs, med andra ord. Lite surt. Varför skulle jag nödvändigt dra av den där bulten, egentligen? Jag är för stark för mitt eget bästa, uppenbarligen. Nej, jag kommer inte att investera i momentnyckel imorgon. Troligtvis inte nästa vecka heller.
Matematikern och punkteringen
Idag var det Ingrid som satt ute på balkongen. Matematikboken hade hon i sin famn. Ja, min älskling håller alltså på med ett litet kunskapslyft. Successivt. Nå. Jag hade alltså knappt kommit hem från jobbet när det första bakslaget (den där sadelstångsbulten) kom i mitt nylle. När jag nu hade kommit in var huset — som vanligt — fullt av ungar. Jag hade haft sjå med att finna andrum. I Klaras rum står ju sedan min gamla GT Pro Performer från ungdomens år alltså uppochned på golvet, på samma sätt som den stått ända sedan jag ytbehandlade den efter hemkomsten från Norrbotten.
Den är i prima skick, jag ska bara se över bromsarna lite vid tillfälle, har jag tänkt. Nå. Klara blev nödig och jag gick på toaletten med henne. Snart hörde vi en av ungarna stå och ropa utanför. Vi lät oss inte på skyndas. På toaletten ska man få vara ifred. När Klara var färdig och vi kom ut spände den knappt sex år fyllda tjejen som stått utanför toalettdörren ögonen i mig och sade att nu hade hon minsann straffat mig för att jag inte hade öppnat dörren. Hon tog med mig in på Klaras rum och pekade på bakhjulet på min BMX-cykel.
Nå. Nu träs den röda tråden igenom öglan. Jag trodde först inte mina ögon. En nål. En riktig nål. Djupt instucken i däcket. Jag samlar mitt förstånd och dokumenterar otyget med ett fotografi, och drar sedan ut nålen. Ett pysande ljud hörs då. Ja jävlar, nålen hade gått rakt in i slangen. Ungen hade sannerligen straffat mig för att jag inte hade öppnat dörren när jag var på toaletten med Klara. Nåväl. Ungar, alltså. Det är bara att gilla läget, och göra sitt bästa i uppfostran.
Jag lade mitt vanliga skämtsamma jag åt sidan för en kort stund och förkunnade allvarligt att #1) alla har rätt att vara ifred på toaletten #2) man aldrig får sticka hål i någons cykeldäck. Jag hoppas att det gick in. Själv gick jag genast och plockade fram däckverktygen och reparationssatsen. Lika bra att få det gjort med en gång, så slipper jag fundera mer över det.
Middagen
Pyttipanna med aioli, ketchup, och rödbetor, just som jag vill ha det. En stor stark till detta. Den stora valdagen som infinner sig var fjärde år var trots allt här, och om än man tittade på datorskärmen eller teven (eller rentav blundade och lyssnade på radion, för den delen) så mottog man än det ena än det andra politiska tugget. Oj oj oj. Jag hade ljugit om jag påstod att jag brann för politiken. Livet ska givetvis vara gångbart, men att få det gynnsamt för alla är en utopi.
Alla har olika förutsättningar och det mänskliga egot sätter naturliga spår och därför kommer människor alltid att rösta olika i sådana här val. Jag borde kanske se till mitt eget bästa, eller till han eller hon där borta? ..eller kanske rentav allas bästa, vad nu det innebär? Suck, nej. Jag åt min pytt och drack min öl, och försökte under tiden att småprata med Ingrid om något annat än politik.
Röstlokalen
Lite drygt fem över halv sju på kvällen hade jag och Ingrid masat oss över Amanuensvägenh och till Förskolan Professorn, var vårt valdistrikt fanns. Gustaf följde med oss hela vägen. En av funktionärerna hyste ut honom när han försökte komma in i röstlokalen, nån minut efter att det här fotografiet togs. Jag log, för mitt stilla sinne, och tyckte att hon var lite väl barsk, den där kvinnan. Han är ju bara ett nyfiket litet kattdjur, vår Gustaf. Nåväl, vi legitimerade oss och sedan vårt ansvar och gav tre röstkuvert var till dom två damerna som satt bakom bordet där inne. Sedan gick vi tillbaka hem. Klara hade varit hemma hos granntjejen under den här tiden.
Resultatet
Det var inte så att jag satt och valvakade, nej. Nå, jag blev som vanligt sittande framför arbetsstationen ett bra tag (för länge) innan jag kom till sans och knöt mig, och därmed undgick ju inte händelserna mig. Ingrid satt givetvis i soffan och följde Sveriges Televisions rapportering, minut för minut.
Det blev ganska tidigt klart att Alliansen inte skulle ta hem en tredje valseger. Nej, nu sätts en punkt för åtta års styre och den här Stefan Löven ska väl istället försöka få ihop någon slags gruppering och sedan rita upp en plan för hur det nya Sverige ska komma att se ut. Det här blir spännande, måste jag säga. Omväxling och framförallt förnyelse är ofta roligt.
söndag 7 september 2014
Söndag, v. 36
Arga lappen
Klara har haft ett intresse för bokstäver sen så länge jag kan minnas, och nu börjar hon faktiskt sakta och travandes att forma små ord av olika slag. Just här skulle hon skriva en lapp till granntjejen med en sidoknuff om att hon måste säga förlåt för att hon tog Klaras chips häromkvällen.
Medan hon formulerade sitt lilla "brev" så frågade hon mig helt plötsligt hur man gör "ng"-ljudet i skrift, varvid hon upprepade ljudet högt flera gånger. Det var lustigt; hon ställde frågan till synes från ingenstans, då det inte fanns någon sådan stavelse att finna på den plats vi var i brevet. Nåväl, jag förklarade lekande lätt, hur man skriver. I sinom tid ska nog bitarna falla på plats.
Eftermiddagskaffet
En stund efter att vi hade färdigställt brevet började mitt söndagsskift. Ända till stängning, denna gång. Nåväl, började i alla fall inte förrän tolv, så vill inte klaga; hann få en riktigt mjuk och harmonisk start på dagen med tjejerna.
Nåväl. Här är klockan närmare fem, och jag alltså hunnit sluta och sätta rak kurs mot Berghem, var jag fick instruktioner över telefon om att tjejerna befann sig. Svärmor fyllde år. Jag klev in och gratulerade så hjärtligt. Hon tackade. Jag blev bjuden på kaffe och prinsesstårta. Smarrigt.
Medan jag satt och tuggade i mig tårta berättade jag för Ingrids föräldrar om situationen under gårdagen, lite för att jag ville höra om jag skulle få samma respons ("Du är c-r-a-z-y!") som från Ingrid, eller om tonen gick annorlunda här. Det märktes direkt att svaret inte var klart som korvspad, utan både maken och makan L-berg tog sig tid och funderade. Jag svalde stilla, inombords. Om det äkta paret L-berg fann detta som 'a cause for concern', ja då borde det rimligtvis också vara det. De borde ju veta. De har ju faktiskt levt nästan dubbelt så länge som mig och Ingrid, och har väl då hunnit lära sig alla vuxenlivets sociala koder, successivt, under livets gång.
Ja, det fanns nog en risk för att det var som jag befarade, trots allt, enades de till sist. Så, nu var det bara att gå vidare. Hur hade jag kunnat undvika den uppkomna situationen? Svärmor föreslog en modell var en helt enkelt säger att h*n tyvärr inte har några pengar att lägga ut. Jag tog till mig, men det kändes lite tafatt. Etthundraåttionio kronor, liksom? Förmodligen hade den som gjorde förfrågan synat det svaret tämligen omgående, och stämningen hade sedan garanterat utvecklats därefter.
Jag gensköt snabbt med en egen — snabbt påtänkt — modell, var den ombedda (i det här fallet jag själv) helt enkelt råkar glömma att köpa "objektet", och sedan vid sammanstrålning med den som gjort förfrågan så svär h*n (jag) så högt och genuint det bara går, och häver då ur sig nåt i stil med "Jääävlar! Jag skulle ju köpa den där åt dig! Jääävlar, jag glömde! FÖRLÅT!!" Svärmor bröt snabbt in och tyckte att det här var en sämre idé.
Svärfar dök då in och gav faktiskt min idé en liten knuff (liknande "+1" på internetforum). Ja, det lät som att han tyckte att den var bra, i synnerhet då man (hans eget upplägg) naturligt kunde följa upp den då uppkomna situationen med ett "..men om jag får pengar av dig nu så åker jag och köper den med en gång!", och sedan skulle faran liksom vara ur världen. Faktiskt. Helt briljant. Jag gav svärfars nämnda uppföljning ett verbalt "+1" i gengäld. Det var tydligt att vi allesammans var något på spåren.
Inköpet
De allra flesta (allt från vanliga hemmafixare till urmakare och juvelerare, tydligen) äger tydligen en Dremel, verkar det som. Eller, nu var jag missvisande, jag menar givetvis ett multiverktyg med en liten (mm) chuck för små borrar slipstift, fräsar, etc. Då "originalet" från Dremel kostar uppemot en tusenlapp i dess allra enklaste utförande kändes det inte riktigt aktuellt.
Så, den senaste tiden har jag tittat på uppstickarna, och idag var det dags att skrida till verket. Det slutade faktiskt med att jag lät snålheten vinna över lojaliteten. Ja, vår egen (motsvarande "Dremel") var dyrare än den här, och Biltemas var svagare i effekt. Dessa simpla parametrar blev här helt avgörande i mitt val, om än jag vet att det faktiskt många gånger ligger något i det klassiska talesättet — man får vad man betalar för.
Så, trots att jag tidigare har haft en liten meningsskiljaktighet med en säljare i nämnda varuhus så gjorde jag en tripp ut dit direkt när jag hade slutat. Deras butikschef hade trots allt gjort en snyggt snygg vändning när han tog över ärendet, den där gången. Endast etthundratrettionio kronor betalade jag nu för maskinen, allt som allt, och då följde 40 tillbehör med. Det kändes mer eller mindre som hittat.
Punkteringen
När vi lättat ankar från från Berghem satte jag mig inte bara på balkongen för att beundra mitt nya multiverktyg, utan jag gav mig även — än en gång — an Alexanders cykel, som — än en gång — hade råkat ut för en punktering baktill.
Jag anade oråd. Oddsen talar sitt tydliga språk här. Det är alltid baktill, och det är säkert femte gången vid det här laget. Jag tog bort däcket och drog fingret noggrant efter dess insida för att känna eventuella stift som satt fast i det. Jag fann inget vasst.
I nästa skede inspekterade jag fälgen. Här kunde vi ha orsaken. Det fanns ett fälgband, men på sina håll var det väldigt slitet just kring hålen. Ja, det var en dubbelbottnad fälg jag höll i, som en gång vid ett tidigare tillfälle gett mig huvudvärk då min slang (med kort ventil) inte gick att använda. Nåväl.
Nu plockade jag fram en rulle svart eltejp och drog ungefär åtta väl riktade varv av denna runt fälgens insida. Lite som ett extra fälgband. Det är trots allt ingen racercykel var minsta viktsvikt påverkar hela kördynamiken. Nej, min tackling kändes väl genomförd.
Middagen
Lasagne serverades. Jag tror det var förra gången denna härliga måltid stod på bordet som jag [av en ren slump, faktiskt] kom på ett litet trick som förhöjer smaken ytterligare, nämligen att låta den färdiga lasagnen stå ett tag innan man serverar den. Nu hade Ingrid bråttom med att få oss till bords (förskolerutinerna har faktiskt satt sina efterspår i middagsrutinerna) och någon tid att låta maten "stå till sig" fanns inte. Dum som jag var föreslog jag det, och visst fick jag då lite ris där vi satt vid matbordet. Så sa man minsann inte, när hon hade stått och kämpat mot klockan. Nej, jag får medge att jag kanske var lite oförskämd, det var ju trots allt inte jag som hade stått och lagat maten. Gott var det i alla fall.
Mitt i allt passade jag på att fotografera Klara; detta då jag blev fascinerad när jag lade märke till hur hon liksom föste upp maten på gaffeln med hjälp av kniven. Det såg så vuxet ut. Hela det här förfarandet måste vara tämligen nytt för Klaras del. De tränar förmodligen mycket på sånt där i förskolan, att hålla besticken rätt. Jag kom spontant att tänka på min egen barndom. När jag började skolan blev jag ganska snabbt tillsagd att jag höll kniven och gaffeln fel. Ja, jag höll dem tvärtemot vad som förväntas. Jag fick helt enkelt lära om rätt. Gaffeln ska sitta i vänster hand och kniven i höger, punkt. Nu i vuxen ålder har jag faktiskt haft nöjet att prata med ett par andra vuxna som också åt "tvärtom" under barndomen. Det kanske inte är helt världen, hur man håller besticken, egentligen.
Invigningen
Så var det då dags. På kvällskvisten kopplade jag [handen på hjärtat] spänd av förväntan in mitt splitternya multiverktyg i skarvsladden som jag sedan hissade ner från suterrängbalkongen. Nåväl, ska sanningen var fram så hade jag redan provkört som hastigast på styret på den här fördömda militärcykeln som står på balkongen. Bara några drag fram och tillbaka på mellanhastighet med ett avlångt cylinderformat rosa slipstift i chucken och den slitna svarta spraylacken (blandat med den ursprungliga militärfärgen, blandat med ytrost) försvann och silvrigt blank metall hade i nästa stund blottats för mina ögon. Herre jösses. Sagolika ting. Nåväl. Nu var det i alla fall dags för maskinens första session av faktiskt [meningsfullt] arbete. Jag rullade sedan ner Ingrids 28" cykel på baksidan och skred hastigt och lustigt till verket med att råda bot på det där [till synes lilla; men ack så störande] problemet som gäckat oss (eller rent praktiskt sett främst Ingrid då) i flera år. Ja, så fort man sätter lite tyngd på drivlinan så dras bakhjulet fram på ena sidan, med som följd att kedjan blir hängig och — vad värre är — bakhjulet skär in i ramen så att man knappt kan ta sig framåt längre.
Det är inte heller så att jag har dragit åt kupolmuttrarna för löst, utan snarare är det så att en urgröpning har bildats just kring var man sätter kupolmuttrarna som håller hjulet på plats. Särskilt på ena sidan går det in, till synes uppemot en millimeter, ungefär halvvägs över kupolmutterns anläggningsyta i sitt optimala läge.
Jag gick vid tillfälle (jag tror det var förra sommaren) in på Team Sportia (var cykeln köptes) och frågade deras servicekillar om tips och råd. De sa att jag kunde lämna in den och få det åtgärdat för nån ynka hundralapp, men att om jag bara hade "typ en Dremel" så kunde jag lika gärna göra det själv. Det där han sade har periodvis ekat i mitt huvud ända sedan dess, och nu hade vi nått den punkt var jag faktiskt ägde en Dremel, eller åtminstone motsvarande produkt, fast ifrån ett snäppet billigare fabrikat.
Jobbet tog inte mer än tio minuter. Jag var inte jätteförsiktig utan gick på. Säkert hade det blivit planare och finare om jag haft hundraprocentigt fokus på precision för att uppnå perfektion, men jag var mest inne på att få bukt på nämnda urgröpning. Gick kupolmuttrarna att dra åt så att det höll sedan, ja då var jag nöjd. Jag får medge att det var kul att jobba med maskinen. Vilken kraft, trots att det bara var 170 watt under plasthuven. Jag vågade knappt köra den här besten på full effekt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)