En aktiv dag
Då jag inte skulle iväg på jobb förrän framåt eftermiddagen tog jag tillfälle[t] i akt och fick lite saker gjorda. Först och främst hade jag idétorka på lunch så jag lyxade till det och åkte ner till Big Boy och tog dagens lunch, vilket råkade vara ett klassiskt skrovmål, dagen till ära.
Efter måltiden åkte jag iväg till Cykel & Skidservice på Haga, var jag — för uppemot en månad sedan nu — har lämnat in mitt lösa 635 mm bakhjul till militärcykeln, detta då jag efter en hel del småpillande ute på balkongen slutligen gav upp projektet att få hjulet spikrakt både i sid- och höjdled. Det sägs ju att man blir bättre, snabbare, och effektivare på att rikta hjul för varje gång, och nånstans i mitt stilla sinne tänker jag mig väl att det kanske inte är allra ljusast att inleda med ett halvsekel gammalt hjul med bucklig fälg i riktigt grov plåt. Eller å andra sidan, kanske är det just det. Nåväl, jag lämnade som sagt in hjulet för uppemot en månad sedan, och nu tänkte jag att det kanske var läge att glida förbi och kolla hur det gick.
Jag kommer ner i källaren på N. Ersmarksgatan sent under lunchtimmen, men det var öppet och mannen bakom spakarna fanns på plats. Han gnuggade sina geniknölar och försökte återkalla vilket ärende jag hänvisade till, och så såg jag hur det tändes en lampa och han gick till ett upphängt hjul som mycket riktigt hade en påhängd lapp med mitt telefonnummer. Han hade tittat lite på det, och jag tyckte även att han mumlade att han hade skruvat lite, men sedan hade det inte blivit mer. Fälgen hade ju sina bucklor, tyckte han. Jag poängterade än en gång att det var lugnt, jag hade ingen brådska, det här var — som jag hade sagt redan när jag lämnade in hjulet — inget akut alls, utan ett sidoprojekt jag hade hemmavid, så han kunde ta hjulet lite i mån av tid. Jag skulle få ett SMS när det var färdigt, och sedan lämnade jag faciliteterna på N. Ersmarksgatan.
Nästa anhalt blev Blodcentralen, NUS. Jag hade visst råkat gå förbi min egentliga termin för blodlämning då jag åkte på en ettrig förkylning just i samband med inställelse, just typiskt. Nåväl, bättre sent än aldrig, och nu gick det av bara farten. Jag valde i vanlig ordning en t-shirt som ersättning för min insats. Gratis kläder är bland det bästa som finns.
Så många frågor, så få svar
När jag kom hem var Ingrid fortfarande på sin praktik, så jag gick runt och rullade tummarna en stund. Så såg jag ett skrivet blad. Det såg ut som en klassisk tankekarta ungefär, och jag blev genast nyfiken. Jag förstod ganska snart vad det var. Det var min älskade Ingrid som förberett frågor inför vår nästa träff med neurokirurgen. Ja, verkligheten är ju så att Klara föddes med Syringomyeli, och trots att kunskap finns så är frågorna fortfarande många.
Nånstans i mitt stilla sinne imponerades jag av hur Ingrid samlat ihop alla sina tankar. Just nu är hon dessutom inne i en period med tydlig oro, till daglig dags. Jag kan relatera, jag hade själv en sådan period när Klara var i tvåårsåldern. Jag ville läsa allt, och försöka förstå. Till sist upplevde jag mest att jag blev snurrig av allt läsande, så jag gjorde en helvändning. Klara hade trots allt föga hjälp av om jag gick runt och oroade mig för nånting som kunde bli ett problem, senare i livet. Nej, bättre att ta vara på nuet då, kände jag.
Fortfarande hade jag full förståelse för Ingrids oro. Även jag är orolig, fast jag försöker att hålla nere det efter bästa förmåga. Sjukdomen är progressiv, men i regel blir symptomen inte riktigt stygga förrän [i många fall] närmare medelåldern, och jag lever då på hoppet om att vetenskapen har nått helt nya höjder om sisådär 30-40 år. Antagligen flyger vi alla runt i små rymdbubblor som i Jetsons då, och i princip allt är möjligt. Varför ska jag egentligen låta oroa mig nu, just idag?
Den storslagna affären
På eftermiddagen stack jag iväg och jobbade. Jag hade redan vid veckoslutet avtalat med en arbetskompis att hjälpa honom att vända hans racerbåt på rätsida inför säsongen, denna måndagskväll. Jag hade kvällen innan fått info om att hjälpsamma gänget skulle samlas på hans pappas gård klockan sju. Jag konstaterade att jag var schemalagd till kvart över sju, vilket kanske inte var optimalt. Jag bollade ord med Fredrik på väg in till stan, och jag förklarade läget. Ja, dom skulle säkert ha hunnit köra igång med projektet, men jag kunde komma så fort det gick. Ja, så fick det tvunget bli.
Passet gick och därefter dundrade jag raka spåret till Fridhem, var mycket riktigt ett par starka killar redan stod på gården. Jag får genast klart för mig att de redan hunnit med vändningen. Min effort var too little, too late, så att säga. Attans. Min och Fredriks deal stod ju i att mot min handkraft (båtlyftet) skulle jag få en gammal militärcykel som legat bakom skjulet i en evighet.
Denna led visserligen [lustigt nog] av exakt samma slags haveri som den som står på gården hemma, det vill säga spräckt vevarm. Ingen pedal kunde således gängas på, och cykeln som sådan var otjänlig. Så, varför var den ens intressant för mig? Jo, den hade hjul, två stycken rejäla 584 mm hjul som den tunga militärcykeln vill ha. Då mitt eget renoveringsobjekt har stått i det öppna skjulet i snart ett år och sett ut att vara ett allmänt vrak har någon inte funnit det bättre än att fräckt nog knycka båda hjulen. Ja, så jävlig är verkligheten.
Så, nu hade jag två militärcyklar med trasig vevarm, men den ena hade åtminstone två par hjul. I mitt stilla sinne tänkte jag att jag kanske kunde gå till nån lite mindre cykelhandlare i orten och fråga om de inte var intresserade av att byta en militärcykelram mot en Fauber-vevarm. Kanske skulle någon svälja en sådan deal. Nå. Nu var jag som sagt sent ut. Nå. Lyckligt nog tyckte Fredde att hans vrak bara stod och tog plats, så jag kunde ändå ta det. Underbart, kände jag, och sa att jag visst fick bjuda han på en öl vid tillfälle istället, vilket faktiskt hade varit den ursprungliga dealen, innan han kom på att han faktiskt kunde ha behövt ett handtag med båten. Nåväl. Det där med båten hade ju löst sig, så. Slutet gott.
När vi gick till skjulet och hämtade fram cykeln gestikulerade Fredrik mot ett annat objekt som låg intill, och frågade om det var intressant, men sedan tillade han att min lilla tjej kanske inte var stor nog ännu, ändå. Objektet ifråga var en orange flickcykel, en mountainbike, av fabrikat REX, med all sannolikhet en 26-tummare. Det var också i denna stund jag plötsligt såg det. Det bakre hjulet. Eller, dess nav rättare sagt. Shimano. Inte vilket som helst heller. Nexus 7, och i synligt toppskick var det också. Det var som f*n, uttryckte jag, och hade då Ingrids flickcykel i åtanke. Den hade ju egentligen bara ett fel, ett havererat baknav. Shimano Nexus 7. Oj oj oj.
Jag förklarade snabbt läget, och följaktligen att jag var genuint intresserad. Fredrik tyckte mest att cykeln stod och tog upp plats, så jag kunde få den för en eller två hundralappar. Jag tog snabbt ordet och sa att jag då bestämt tyckte att vi bestämde det sistnämnda alternativet, jag hade trots allt inte kunnat hjälpa till med båtlyftet, så någon prutmån fanns det inte för mig. Dessutom kände jag att tvåhundra riksdaler var ett oerhört bra pris för cykeln. Om jag skulle tvingas beställa ett splitternytt Nexus 7 så snackar vi andra pengar, och då måste jag dessutom bygga om hjulet själv, vilket förvisso inte är någon konst, men riktningen som hör till är jag inte lika tvärsäker på. Nej, det här var faktiskt ett oslagbart erbjudande som jag p.g.a. Ödet här hade ställts inför. Majestätiskt, om jag får säga det själv.
Jag slängde snabbt upp militärcykeln på cykelstödet, och dundrade hem och lämnade av denna på gården intill det andra vraket. Sedan åkte jag iväg igen, stannade till på Ica Berghem var jag tog ut två hundralappar i uttagsautomaten, och sedan raka spåret tillbaka till Fredriks pappas hus. Jag vet inte om Fredrik var skämtsam eller om det var allvar när han antydde att cykeln hade viss historia för honom också, så att han ogärna såg att den blev ett slaktobjekt, i synnerhet då det faktiskt bara var att tvätta av den och sedan tuta och köra. Nåväl. Jag hade förtäljt min ärliga avsikt med köpet, och han förstod nog.
Ingrids gamla flickcykel har viss sentimental historia för mig också, på sätt och vis. Det var faktiskt hennes primärcykel så sent som 2007, ända fram till den dagen när navet plötsligt beslöt sig för att ge upp. Jag rullade åter hemåt, med ännu en cykel fastspänd baktill. Vilken härlig måndag. Idag hade allting verkligen gått som på räls. På den sena kvällskvisten ställde jag Ingrids flickcykel och denna REX uppochned intill varandra på bakgården, och konstaterade att systemen var exakt lika, med vajerfäste och allt. Skönt, nånstans mitt i allt hade jag hunnit tänka (oro) att det kanske fanns flera olika varianter på Nexus 7.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar