Textmässigt egensinnad~: cykelmeck

Visar inlägg med etikett cykelmeck. Visa alla inlägg

fredag 12 september 2014

Fredag, v. 37

Hjärngympa innan förskolan

Morgonstund har guld i mun. Denna fredag började jag inte förrän klockan elva, så jag fick den stora äran att lämna av lilltjejen på förmiddagen. Innan vi skulle bege oss av hann dock Ingrid köra lite hjärngymnastik i form av läs- och skrivträning. Jag stod bakom, och fotograferade, och tittade på. Mäkta imponerad var jag.

En mjuk start på dagen

Då jag hade lämnat av Klara gick jag hem och slog mig ner i soffan med Ingrid. En brittisk dokumentär om den fruktansvärda händelsen 11 september 2001. Man fick träffa en börsmäklare och några andra som lyckats fly ur den rasande byggnaden. Jag satt i soffan med Ingrid och lyssnade på människornas egna berättelser. Jag kommer så väl ihåg när det gick ner. Jag hade ganska precis fyllt sjutton år, och var alltså bara barnet. Jag traskade runt i vår lilla galleria, Småstaden, och plötsligt samlades alla shoppande/strosande människor kring en tv-skärm där inne i gallerian. Rörlig bild visade massakern, och katastrofne var med ens verklig. Nu har det gått ungefär tretton år, men historierna som jag och Ingrid fick ta del av i denna dokumentär var oerhört gripande.

Efter att dokumentären nått sitt slut klädde jag på mig för dagen. När jag stod vid garderoben slog det mig hur nöjd jag var över en plötslig upptäckt för ett par dagar sen. Det var i april som jag och tjejerna gjorde en utflykt till IKEA i Sundsvall som jag hade köpt inte mindre än sex paket vita BAGIS-galgar samt sex paket svarta BAGIS-galgar, bägge paket rymmande fyra galgar vardera.

Alltså skulle jag totalt ha 6x4x2=48 stycken galgar. Jag hade planerat att [ur ett estetiskt perspektiv] göra ett zebramönster på klädstången i garderoben. När jag då på hemkomstkvällen påbörjade detta så märkte jag att ett 4-pack galgar fattades mig. Endast 44 galgar räknade jag ihop. Jag kunde således inte få mitt zebramönster att gå ihop. Nu ska jag lägga handen på hjärtat och säga som det är. Det har inte varit lätt att bara släppa det här och gå vidare. Det faktum att ett 4-pack spårlöst försvann har förföljt mig mentalt, och gjort sig påmint med jämna mellanrum, inte sällan då jag stått vid garderoben för att t.ex. välja huvtröja.

Tankarna går här spontant tillbaka till när jag var ett litet barn och min mamma hade köpt PC-spelet "Theme Park" till mig. En vacker dag var mitt dataspel spårlöst försvunnet från mitt pojkrum. Mamma sade då att jag troligtvis hade haft någon mindre nogräknad "kompis", som helt nekelt hade tagit spelet med sig hem. Usch då, men vem? Ända sen den dagen har jag funderat, och tänk, då hade jag inte ens kommit upp i tonåren. Sedan nu detta. Ett 4-pack med BAGIS-galgar som plötsligt var spårlöst försvunnet, samma dag som det köptes. Mycket märkligt.

Nå. Häromdagen behövde jag då en shoppingbag, alltså en sådan som man ofta ser i tvättstugor, då ofta märkt IKEA, blåa brukar dom vara. Jag hade ett par sådana liggande [ställda på högkant] i min garderob, och då den ena tjänar sånär som dagligen var jag nu ute efter en boost och ämnade suga ut den andra från längst in i garderoben. Det var då jag såg dom. Galgarna. Ett osprättat 4-pack låg på golvet, längst i hörnet i min garderob. Dra mig långsamt baklänges. Där hamnade det garanterat den där dagen i april, och har legat där alltsedan dess. I love the feeling of closure. Det serverades gröt till frukost, eller ska vi säga brunch.

Ett missöde som föder utveckling

Bara en halvtimme innan jag skulle bege mig in mot jobb beklagagade sig Ingrid över någon slags missljud i sin cykel. Hon ville prompt ha ut mig för en diagnos. Efter sista kaffeslurken sprang jag ut på framsidan och kikade. Först såg jag ingenting, men sedan såg vi plötsligt [båda två] boven i dramat, ungefär samtidigt. Fjädern som ska hålla i plastskyddet över hjulet hade helt enkelt lossnat och åkt in i navet på ena sidan. Situationen var uppenbar, då vi såg den framför oss.

Jag gav Ingrid en hänvisning var avbitartången låg, och gick själv åter ut på balkongen, var jag satte mig med min digitala assistent och njut av det lilla väder som existerade. Det gick inte mer än fem minuter, så kom Ingrid ut till mig. Hon hade goda och mindre goda nyheter. De goda nyheterna var att hon hade fått bort fjädern. De mindre goda nyheterna var att hon hade lyckats köra på ett häftstift just när hon skulle ta jungfrufärden efter att ha tagit ut fjädern från navet. Gah. Vad är oddsen för detta, egentligen? Plötsligt kände jag mig evigt less på allt vad punkteringar heter.

Jag hade heller inte särskilt mycket tid innan jag skulle in och jobba. Suck. Snabbt gav jag Ingrid en hänvisning om var hon hade de verktyg som behövdes. En nyligen lappad (alltså numera hel) slang (622 mm) gav jag henne också. Sedan fick hon enkla instruktioner; först skulle hon lossa på navväxeln, sedan lossa bromsklamman, och slutligen kupolmuttrarna som håller själva hjulet. Sedan skulle hjulet bort och däcket lossas på ena sidan, varvid den punkterade slangen skulle ut, och den nya in. Lite(!) luft in i den nya slangen (bara för att förenkla den nya slangens placering i fälgen), och sedan på med däcket över fälgkanten. Klart. Jag betraktade henne då hon försökte förstå sig på det gula setet med insexnycklar som jag hade gett henne, och då jag tyckte att det faktiskt såg ut som att hon var nånting på spåren tog jag på mig mina hörlurar och dundrade iväg.

..men Ingrid går all in för det här!

Jag var i sanning sjukt spänd inför hur min älskade hustru skulle klara av detta projekt, då jag själv kommer ihåg att slangbyte kändes väldigt marigt innan jag hade fått in rutinen. Under arbetsdagen sneglade jag således på min digitala assistent mer än en gång, och visst skedde framsteg, blev jag varse.

Först kom ett rätt simpelt meddelande, var hon i princip bara ställe några frågor om hur hon skulle göra vid återmontering. Jag drog brett på smilbanden, när jag läste detta, då det signalerade att hon hade lyckats med den svåra[ste] biten, och nu befann sig i närheten av mållinjen. Jag gav ett [egentligen intetsägande] svar, log brett, och släckte sedan min assistent. Det var trots allt arbetstid.

En stund senare sneglade jag [likväl] än en gång på min digitala assistent, var jag tydligen hade fått ännu ett meddelande. Den här gången lät hon briljera. Hon var färdig, och allt hade gått väl. Jag drog sinnessjukt brett på smilbanden när jag läste detta. Min älskade Ingrid, så fylld med potential. Nu har hon lärt sig hur man byter slang på en punkterad cykel. Inte alls illa. Här kan man verkligen snacka om att hon har lärt sig för livet.

Lunchsällskapet

Eftersom jag inte började förrän klockan elva på dagen hade jag inte lunch förrän ett par timmar senare. När timmen väl slog sprang jag först ner i källaren och köpte ett intressant objekt (se nästa stycke), och sedan [åter] uppför rulltrapporna.

Där sprang jag då på min kollega, som faktiskt var ledig för dagen. Nå. Han hade inga särskilda planer, och jag hade ju inte ätit, så vi begav oss snabbt iväg längst Kungsgatan. Det pågår ju nån slags matmässa, så det var tält efter hela gågatan.

Vi stannade till vid ett tält som enligt skyltningen serverade thaimat. Vi köpte varsin låda med kyckling och grön curry. Det lät fräscht och spännande. När kvinnan i tältet serverade kunde jag konstatera att det var väldigt gott.

Dagens inköp

Ja, det var alltså under min lunchrast som jag sprang ner till Kjell & Company på källarplan och köpte mig en regeldetektor som de faktiskt hade ett riktigt hyggligt kampanjpris på. Fyrtionio kronor. Billigare regeldetektor går troligtvis inte att finna.

Just vid köpet frågade säljaren (Olov, om man ska tro inloggad användare på kvittot) om jag inte behövde batterier. "Men...", fortsatte han, "...det kanske du köper där uppe?", varvid jag ärligt svarade att när nu sanningen skulle fram så köpte jag i regel varken batterier på våning tre eller här nere i källaren där vi nu stod, utan jag har ända sedan 2008 envist köpt batterier av budgetmärket Euroshopper från Ica Maxi, var jag har räknat ut att priset per batteri är som lägst. Batterier som också presterat helt klart godkänt. Olov spann glatt vidare på batterier, han frågade [till synes genuint intresserad] om hur många batterier jag fick för vilken peng på Maxi, och jag svarade efter bästa förmåga. "Jaha, jaha", och han fyllde på med egna prisjämförelser.

I den här stunden kände jag genuin glädje. Olov hade verkligen helhjärtat gått all in för den här merförsäljningen, och det tyckte jag att han skulle ha cred för. "Vafan, jag köper nog ändå ett batteri också!", hävde jag då ur mig, och drog upp kortet ur kortläsaren. Jag vände mig om till batteristället bakom mig och letade förvirrat efter 9 volts batterier. "Ta våra egna, dom är bättre än Philips!", hörde jag då Olov säga bakifrån disken. Detta sade han trots att Philips batterier var dyrare än de han föreslog. Och ja, jag vet ju det, att det faktiskt ofta bara en ren märkesfråga när det kommer till dyrare batterier. Så ja, jag högg ett av Kjells egna 9v-batterier och betalade för detta och regeldetektorn. Jag drog sedan brett på smilbanden, medan jag åkte uppför rulltrapporna med min påse.

torsdag 11 september 2014

Torsdag, v. 37

Hyresvärden

Under lunchrasten tog jag tillfälle i akt och knallade över till hyresvärdens stora högkvarter, alldeles intill den klassiska korsningen Kungsgatan / Ö. Kyrkogatan. Hade jag haft lite mindre tur just den här stunden hade det varit kö som gällde. Själva receptionen var helt i öppen planlösning så det var alltså ingen integritet att tala om, när det kom till att lägga fram sitt ärende. Lite som på postkontoret, bankkontoret, eller varsomhelst. En disk var man ställer sig, var övriga (i kön) står bakom, helt enkelt. Nu hade jag tur, det var helt tomt.

Jag gick fram till kvinnan som satt bakom disken och lade försiktigt fram vårt ärende och situation. Ja, jag frågade kring hur möjligheterna till andrahandsuthyrning (under en kortare period) såg ut. Det visade sig att reglerna (som jag hade befarat) är rätt strikta, men samtidigt fick jag klart för mig att man mot styrkande av vissa specifika villkor faktiskt kan få tillstånd att hyra ut sin bostad för en begränsad tidsram. Jag fick allt som allt jättebra information av kvinnan, och gick efter en pratstund därifrån med två blanketter.

En stund senare satt jag på en parkbänk längst ner i SF-parken med en baguette med rostbiff. Jag tittade ut över älven och funderade över livet, kanske framförallt framtiden. Det är mycket nu. Indeed so.

Cykelturen

När vi hade ätit ville Klara åter ansluta med gårdsflickorna. När vi sedan sprang förbi en av dem fick vi beskedet att flickan var nere på Ica Maxi, gissningsvis med föräldrarna. Jag fattade snabbt ett impulsivt beslut. Jag och Klara hoppade på varsin cykel och ställde sikte på Ica Maxi, Strömpilen.

När vi kom in i stormarknaden sprang vi runt och tjoade granntjejens namn lite halvhögt mellan hyllorna, med korpgluggarna på spänn. Tyvärr inget utslag. Inget. Jag köpte ett paket billigare tvättsvampar och ett 3-pack kinderägg, och sedan påbörjade vi hemfärden.

Ganska precis i samma stund som vi rullade in på granntjejens gård så rullade deras bil in och granntjejen klev ut. Vi hade missat varandra. Nå. Hon fick tillstånd att vara ute ett tag. Vi sprang till snurrgungan på gärdet och gungade, och ungarna fick varsitt kinderägg. Efter en dryg halvtimme knöt vi ihop oss och sade godnatt.

Borrningen

Just ja, jag glömde visst nämna. Den förbaskade "bönpallen" på den skevt svartlackade militärcykeln som jag håller på att styra upp. Ja, vid en incident (smäll*) för nåt år sen knäcktes ju metallen i pakethållaren. Jag är allmänt allergisk mot lösa metalldelar, inte minst då den kan orsaka oljud. Jag har länge funderat över vettiga sätt att åter fästa ihop de två spruckna delarna av metallen. Jag medger att jag har hunnit prova både bättre och sämre idéer, under det sista halvåret.

Bland annat har jag provat att lägga de två delarna mot varandra likt ett pussel, och sedan dra åt en slangklämma runt alltsammans. När jag kom på idén kändes den briljant, och i mitt stilla sinne fäste de två delarna klockrent och skarven skulle komma att se militäriansk och allmänt cool ut. Nå, i verkligheten fick jag det inte ens att låsa. Suck.

Då jag [tyvärr] inte har tillgång till svets återstod vad jag kunde se att helt enkelt lägga de två metallbitarna sida vid sida och dra ihop dom på något sätt. Jag hade faktiskt påbörjat detta projekt redan (om jag nu minns rätt) i våras, men fick då annat på hjärnan efter att ha borrat endast ett av de två hålen som skulle behövas. Nå, denna torsdagskväll fortföljde jag, och borrade ett litet hål i den andra delen. Jag tog sedan fram blindnittången och försökte mig på ett skott. Det blev inte som jag hade tänkt mig. Blindniten penetrerade förvisso den ena delen av pakethållaren, men inte den andra. Det slutade med att jag var tvungen att dra sönder den fallerade blindniten med en tång. Big fail.

Innan jag gjorde kväll grävde jag fram en liten skruv med mutter, och fäste dessa istället. Detta blev betydligt enklare. Framgången var ett faktum. I mitt stilla sinne slog det mig att militärcyklar sällan helt plötsligt försvinner från jordens yta (eller hamnar i någon slags metallkompressor), utan de går i arv, och köpes/säljes/bytes utan att haverera. De utgör helt enkelt [på det stora hela sett] stabila fortskaffningsmedel. Nå. Genom mitt lilla ingrepp hade jag nu påverkat historien för just den här militärcykeln. Om tio eller tjugo år kan cykeln mycket väl vara i någon annans ägo, och denna kommer då att fundera vad det är för dåre som lyckats med konststycket att knäcka pakethållaren, och sedan [som ett rop på hjälp] fäst ihop den med en skruv och en mutter. Denna kommer att få ligga och grubbla. Hehe.

Avrundningen

Jag hade en sovmorgon att vänta, och fastän klockan var omkring halv tio så gjorde jag mig inte redo för läggdags, utan invigde min nyladdade cykelbelysning och trampade upp till Ålidhems centrum, var jag köpte ett sexpack folköl och två påsar chips. Vad gäller chipsen så var det ett "2-för-X-erbjudande" som jag [ungefär när jag kommit över tröskeln] plötsligt fick ångest som jag kände mig som ett offer för.

Nå. Det ska sägas att under hemfärden slog det mig att vi har höst. Luften var sådär höstlik, och det var mörkt, och faktiskt ganska behagligt, när jag rullade förbi Ålidhems — ganska imponerande — fotbollsplan. De här cykelturerna till och från Ålidhems centrum, i synnerhet kvällstid, slog det mig. Ja, det har hunnit bli ett par sådana, de senaste sju-åtta åren. Herre jösses. Nu sjunger vi på refrängen. Verkligen. Nåväl. En stund senare kröp jag och Ingrid upp i soffan och såg det senaste avsnittet av The Strain, sedan knöt vi oss.

söndag 7 september 2014

Söndag, v. 36

Arga lappen

Klara har haft ett intresse för bokstäver sen så länge jag kan minnas, och nu börjar hon faktiskt sakta och travandes att forma små ord av olika slag. Just här skulle hon skriva en lapp till granntjejen med en sidoknuff om att hon måste säga förlåt för att hon tog Klaras chips häromkvällen.

Medan hon formulerade sitt lilla "brev" så frågade hon mig helt plötsligt hur man gör "ng"-ljudet i skrift, varvid hon upprepade ljudet högt flera gånger. Det var lustigt; hon ställde frågan till synes från ingenstans, då det inte fanns någon sådan stavelse att finna på den plats vi var i brevet. Nåväl, jag förklarade lekande lätt, hur man skriver. I sinom tid ska nog bitarna falla på plats.

Eftermiddagskaffet

En stund efter att vi hade färdigställt brevet började mitt söndagsskift. Ända till stängning, denna gång. Nåväl, började i alla fall inte förrän tolv, så vill inte klaga; hann få en riktigt mjuk och harmonisk start på dagen med tjejerna.

Nåväl. Här är klockan närmare fem, och jag alltså hunnit sluta och sätta rak kurs mot Berghem, var jag fick instruktioner över telefon om att tjejerna befann sig. Svärmor fyllde år. Jag klev in och gratulerade så hjärtligt. Hon tackade. Jag blev bjuden på kaffe och prinsesstårta. Smarrigt.

Medan jag satt och tuggade i mig tårta berättade jag för Ingrids föräldrar om situationen under gårdagen, lite för att jag ville höra om jag skulle få samma respons ("Du är c-r-a-z-y!") som från Ingrid, eller om tonen gick annorlunda här. Det märktes direkt att svaret inte var klart som korvspad, utan både maken och makan L-berg tog sig tid och funderade. Jag svalde stilla, inombords. Om det äkta paret L-berg fann detta som 'a cause for concern', ja då borde det rimligtvis också vara det. De borde ju veta. De har ju faktiskt levt nästan dubbelt så länge som mig och Ingrid, och har väl då hunnit lära sig alla vuxenlivets sociala koder, successivt, under livets gång.

Ja, det fanns nog en risk för att det var som jag befarade, trots allt, enades de till sist. Så, nu var det bara att gå vidare. Hur hade jag kunnat undvika den uppkomna situationen? Svärmor föreslog en modell var en helt enkelt säger att h*n tyvärr inte har några pengar att lägga ut. Jag tog till mig, men det kändes lite tafatt. Etthundraåttionio kronor, liksom? Förmodligen hade den som gjorde förfrågan synat det svaret tämligen omgående, och stämningen hade sedan garanterat utvecklats därefter.

Jag gensköt snabbt med en egen — snabbt påtänkt — modell, var den ombedda (i det här fallet jag själv) helt enkelt råkar glömma att köpa "objektet", och sedan vid sammanstrålning med den som gjort förfrågan så svär h*n (jag) så högt och genuint det bara går, och häver då ur sig nåt i stil med "Jääävlar! Jag skulle ju köpa den där åt dig! Jääävlar, jag glömde! FÖRLÅT!!" Svärmor bröt snabbt in och tyckte att det här var en sämre idé.

Svärfar dök då in och gav faktiskt min idé en liten knuff (liknande "+1" på internetforum). Ja, det lät som att han tyckte att den var bra, i synnerhet då man (hans eget upplägg) naturligt kunde följa upp den då uppkomna situationen med ett "..men om jag får pengar av dig nu så åker jag och köper den med en gång!", och sedan skulle faran liksom vara ur världen. Faktiskt. Helt briljant. Jag gav svärfars nämnda uppföljning ett verbalt "+1" i gengäld. Det var tydligt att vi allesammans var något på spåren.

Inköpet

De allra flesta (allt från vanliga hemmafixare till urmakare och juvelerare, tydligen) äger tydligen en Dremel, verkar det som. Eller, nu var jag missvisande, jag menar givetvis ett multiverktyg med en liten (mm) chuck för små borrar slipstift, fräsar, etc. Då "originalet" från Dremel kostar uppemot en tusenlapp i dess allra enklaste utförande kändes det inte riktigt aktuellt.

Så, den senaste tiden har jag tittat på uppstickarna, och idag var det dags att skrida till verket. Det slutade faktiskt med att jag lät snålheten vinna över lojaliteten. Ja, vår egen (motsvarande "Dremel") var dyrare än den här, och Biltemas var svagare i effekt. Dessa simpla parametrar blev här helt avgörande i mitt val, om än jag vet att det faktiskt många gånger ligger något i det klassiska talesättet — man får vad man betalar för.

Så, trots att jag tidigare har haft en liten meningsskiljaktighet med en säljare i nämnda varuhus så gjorde jag en tripp ut dit direkt när jag hade slutat. Deras butikschef hade trots allt gjort en snyggt snygg vändning när han tog över ärendet, den där gången. Endast etthundratrettionio kronor betalade jag nu för maskinen, allt som allt, och då följde 40 tillbehör med. Det kändes mer eller mindre som hittat.

Punkteringen

När vi lättat ankar från från Berghem satte jag mig inte bara på balkongen för att beundra mitt nya multiverktyg, utan jag gav mig även — än en gång — an Alexanders cykel, som — än en gång — hade råkat ut för en punktering baktill.

Jag anade oråd. Oddsen talar sitt tydliga språk här. Det är alltid baktill, och det är säkert femte gången vid det här laget. Jag tog bort däcket och drog fingret noggrant efter dess insida för att känna eventuella stift som satt fast i det. Jag fann inget vasst.

I nästa skede inspekterade jag fälgen. Här kunde vi ha orsaken. Det fanns ett fälgband, men på sina håll var det väldigt slitet just kring hålen. Ja, det var en dubbelbottnad fälg jag höll i, som en gång vid ett tidigare tillfälle gett mig huvudvärk då min slang (med kort ventil) inte gick att använda. Nåväl.

Nu plockade jag fram en rulle svart eltejp och drog ungefär åtta väl riktade varv av denna runt fälgens insida. Lite som ett extra fälgband. Det är trots allt ingen racercykel var minsta viktsvikt påverkar hela kördynamiken. Nej, min tackling kändes väl genomförd.

Middagen

Lasagne serverades. Jag tror det var förra gången denna härliga måltid stod på bordet som jag [av en ren slump, faktiskt] kom på ett litet trick som förhöjer smaken ytterligare, nämligen att låta den färdiga lasagnen stå ett tag innan man serverar den. Nu hade Ingrid bråttom med att få oss till bords (förskolerutinerna har faktiskt satt sina efterspår i middagsrutinerna) och någon tid att låta maten "stå till sig" fanns inte. Dum som jag var föreslog jag det, och visst fick jag då lite ris där vi satt vid matbordet. Så sa man minsann inte, när hon hade stått och kämpat mot klockan. Nej, jag får medge att jag kanske var lite oförskämd, det var ju trots allt inte jag som hade stått och lagat maten. Gott var det i alla fall.

Mitt i allt passade jag på att fotografera Klara; detta då jag blev fascinerad när jag lade märke till hur hon liksom föste upp maten på gaffeln med hjälp av kniven. Det såg så vuxet ut. Hela det här förfarandet måste vara tämligen nytt för Klaras del. De tränar förmodligen mycket på sånt där i förskolan, att hålla besticken rätt. Jag kom spontant att tänka på min egen barndom. När jag började skolan blev jag ganska snabbt tillsagd att jag höll kniven och gaffeln fel. Ja, jag höll dem tvärtemot vad som förväntas. Jag fick helt enkelt lära om rätt. Gaffeln ska sitta i vänster hand och kniven i höger, punkt. Nu i vuxen ålder har jag faktiskt haft nöjet att prata med ett par andra vuxna som också åt "tvärtom" under barndomen. Det kanske inte är helt världen, hur man håller besticken, egentligen.

Invigningen

Så var det då dags. På kvällskvisten kopplade jag [handen på hjärtat] spänd av förväntan in mitt splitternya multiverktyg i skarvsladden som jag sedan hissade ner från suterrängbalkongen. Nåväl, ska sanningen var fram så hade jag redan provkört som hastigast på styret på den här fördömda militärcykeln som står på balkongen. Bara några drag fram och tillbaka på mellanhastighet med ett avlångt cylinderformat rosa slipstift i chucken och den slitna svarta spraylacken (blandat med den ursprungliga militärfärgen, blandat med ytrost) försvann och silvrigt blank metall hade i nästa stund blottats för mina ögon. Herre jösses. Sagolika ting. Nåväl. Nu var det i alla fall dags för maskinens första session av faktiskt [meningsfullt] arbete. Jag rullade sedan ner Ingrids 28" cykel på baksidan och skred hastigt och lustigt till verket med att råda bot på det där [till synes lilla; men ack så störande] problemet som gäckat oss (eller rent praktiskt sett främst Ingrid då) i flera år. Ja, så fort man sätter lite tyngd på drivlinan så dras bakhjulet fram på ena sidan, med som följd att kedjan blir hängig och — vad värre är — bakhjulet skär in i ramen så att man knappt kan ta sig framåt längre.

Det är inte heller så att jag har dragit åt kupolmuttrarna för löst, utan snarare är det så att en urgröpning har bildats just kring var man sätter kupolmuttrarna som håller hjulet på plats. Särskilt på ena sidan går det in, till synes uppemot en millimeter, ungefär halvvägs över kupolmutterns anläggningsyta i sitt optimala läge.

Jag gick vid tillfälle (jag tror det var förra sommaren) in på Team Sportia (var cykeln köptes) och frågade deras servicekillar om tips och råd. De sa att jag kunde lämna in den och få det åtgärdat för nån ynka hundralapp, men att om jag bara hade "typ en Dremel" så kunde jag lika gärna göra det själv. Det där han sade har periodvis ekat i mitt huvud ända sedan dess, och nu hade vi nått den punkt var jag faktiskt ägde en Dremel, eller åtminstone motsvarande produkt, fast ifrån ett snäppet billigare fabrikat.

Jobbet tog inte mer än tio minuter. Jag var inte jätteförsiktig utan gick på. Säkert hade det blivit planare och finare om jag haft hundraprocentigt fokus på precision för att uppnå perfektion, men jag var mest inne på att få bukt på nämnda urgröpning. Gick kupolmuttrarna att dra åt så att det höll sedan, ja då var jag nöjd. Jag får medge att det var kul att jobba med maskinen. Vilken kraft, trots att det bara var 170 watt under plasthuven. Jag vågade knappt köra den här besten på full effekt.

lördag 30 augusti 2014

Lördag, v. 35

Ännu ett uteslutande av säkringar

Kvällen innan hade jag funderat på vad någon skrivit i min tråd på entusiastforumet, nämligen att jag skulle kontrollera säkringar i "false lid", översatt till svenska blir det här ju "det falska locket" och jag stod [i sanning] som ett levande frågetecken. Så fick jag ihop bitarna. Plastlocket över bilbatteriet är i själva verket en liten behållare, ett slags dubbellock, med riktigt rejäla säkringar inuti. Så, när jag klivit av dagens jobbpass gick jag [mer eller mindre] raka spåret ut på parkeringen och öppnade detta. Däremot såg alla säkringar ut att vara hela. Synd, det hade varit riktigt trevligt om mitt problem hade visat sig komma ur en brusten säkring. Men ack, suck, nej, så var det inte.

Reparation av spräckt displayglas

Det har gått över fem veckor sedan olyckan var framme, och glaset till Ingrids mobiltelefon krossades. Herre jösses. Jag kommer så väl ihåg den där fredagen i juni förra sommaren, när jag stolt kom ut från Elgiganten efter att ha köpt telefonen för två och ett halvt tusen. Den fick min gamla Samsung Galaxy W att framstå som ett skämt, och jag var i stunden återigen ajour med vardagen. Nå. Hösten kom och jag skulle bli plötsligt besatt av [den då allmänt redan utdöende, late bloomer som jag tycks vara] flugan med Snapchat, och min besvikelse över att GT-I8730 hamnat på efterkälken mot appens utvecklare så att funktionerna på flera sätt buggade. Det ville sig då inte bättre än att jag i min hets sprang in på Phone House och köpte en GT-i9305 , och sedermera gav min GT-I8730 till Ingrid, som för stunden hade en riktigt urusel telefon.

Nå, det var för drygt två veckor sedan som den reparationssats som jag beställt från eBay damp ner i brevlådan. Drygt femtio kronor hade jag betalat för ett tunt glas och lite verktyg. Inga alls fel, i min mening. Nu var det då dags att prova lyckan i skarpt läge, kändes det som. Verktyget som fattades stavas värme, så på eftermiddagen dundrade jag iväg och köpte den billigaste värmepistol som jag kunde hitta, och sedan satte jag mig ner vid köksbordet och körde igång.

Så, nu ska ingen i vida världen tro att allt jag ger mig på blir till stor framgång. Den som så trodde ska i varje fall här se motsatsen bevisas. Det ska givetvis [till mitt försvar] nämnas att jag aldrig har genomfört den här proceduren, någonsin. "It's always a first", som dom säger. Jag ska inte fördjupa mig i detaljer, utan springer prompt till mållinjen. Jag gick på för hårt med värmepistolen och gav LCD:n en blessyr för livet, vilket bilden tydligt avslöjar. Touchen är emellertid till hundra procent responsiv över hela skärmen. Så, bortsett från en missfärgning och en smärre kolsvart yta blev projektet en framgång? Somliga skrattar säkert och tänker "Such a failure", men jag är faktiskt — on the contrary — riktigt nöjd. Som sagt, det här var mitt livs första reparation av sprucket mobilglas. Nu vet jag åtminstone en av fallgroparna, och kommer inte att göra om samma misstag nästa gång.

Oh ja, det blir en nästa gång. Nästa gång jag själv råkar krossa mobilglaset kommer jag inte att falla i tårar, utan troligtvis mer dra brett på smilbanden och se det som ett tillfälle att köpa billigt glas från Kina och ge mig på mitt andra försök. Jag tror på allvar att om fem år kommer jag att [i min vänskapskrets] att vara det givna valet på vem man ringer när mobilglaset har krossats under den där blöta kvällen i sällskapet. Ja, har jag bara fått tillräcklig träning kommer förfarandet att vara att likna med byte av en cykelslang. Förstå känslan, att bära på kunskapen som får krossat mobilglas att få en att bara kunna rycka på axlarna och tänka "Äh, jag beställer ett nytt för en femtiolapp imorgon och fixar det till veckan". Där har vi sann frid. Med kvällens projekt här har jag kommit en första bit på vägen.

Ja, Ingrid kommer att hålla telefonen vid liv. Jag har smekt över det nya glaset flera gånger. Kan detaljspecificera att jag p.g.a. missödet lät finishen bli lite hipp som hopp. Det blev t.ex. inget aceton-badande för att få bort limrester, och heller ingen sådan fin värmeaktiverad tejp för att fästa det nya glaset, utan jag körde helt enkelt med vanligt kontaktlim. Det är trots allt ingen splitterny lur och kan den fortsätta tjäna som brukstelefon så är det mer än nog. Som sagt, det viktigaste är att jag har lärt mig något. Ursäkta. Vi(!) har lärt oss något. Vi utförde processen tillsammans. Det var dock jag som höll i värmepistolen så jag skyller inte det på någon annan är mig själv.

Handbromsvajern på militärcykeln träs tillbaka

På kvällskvisten just en halvtimme innan skymning gick jag ut på balkongen. Vajern till handbromsen på militärcykeln. Ja, den ska ju som gå igenom en lång fjäder och sedan fästas mot en liten klykan. I och med att jag tidigare har plockat isär allting så är ju även detta isärplockat. I mitt stilla sinne hade jag oroat mig för hur jobbigt det skulle bli att få in vajern i fjädern igen. Ja, jag ljuger om jag påstår att det var som en dans på rosor. Nej, först trodde jag nästan att vi skulle få ge upp, men sen fick jag handkraftig assistans och vajern justerades sedan ner så långt det bara gick, och med gemensamma krafter lyckades vi sedan dra tillbaka fjädern till den grad att kombinationstången kunde låsa den lilla klyckan, varvid jag kunde spärra den helt med en liten flatskruvmejsel. Sedan kunde jag i lugn och ro sätta tillbaka kryckan, och allt var färdigt. Succé.

Avslutningsvis tog jag isär veven som jag — nöjd i hågen — fått ihop för ett par kvällar sedan, då jag ville se en total rengöring innan jag monterade ihop allting skarpt. Jag körde en — något bisarr — häxblandning bestående av rostlösning, multispray, och Cillit Bang inlindat i hushållspapper, och efter lite geggande såg vevhuset faktiskt visuellt helt okej ut, taget i akt hur många år det faktiskt [gissningsvis] har på nacken. Sedan slog det mig att det var på väg att skymma och jag ville inte stressa så jag gick in och stängde balkongdörren efter mig. Jag fick helt enkelt fortsätta en annan dag.

Avrundningen

Det hade blivit sen kväll och jag satt framför arbetsstationen och gjorde varierande research i ämnen som på ett eller annat sätt berör mig. I bakgrunden ljöd mjuk och följsam musik, och stundtals också berättarröster. Jag förstod ganska snabbt att det var någon slags dokumentär. Jag blev impulsivt intresserad när jag förstod att legenden hade en plats i berättelsen, men tänkte att jag säkert ändå hade missat ¾ av hela härligheten, så jag satt kvar i fåtöljen framför arbetsstationen. Nå, det bara fortsatte och fortsatte, och snart var jag så lockad att jag helt enkelt lämnade min plats vid datormaskinen och istället kröp upp i soffan med Ingrid. Fastän jag suttit och lurat framför datorn i säkert uppemot en timme så visade sig återstå säkert en halvtimme av mysig dokumentär. Det var alltså dokumentärfilmen "Marley" från 2012 som visades här i SVT, av IMDb med ett snitt på 8.0/10 baserat på 8.820 röster. Ja, det var sannerligen en intressant dokumentär. Jag mindes så väl hur jag såg upp till denna musiker under tonåren. Tänk, så mycket det var jag aldrig riktigt tog mig tid att lära mig om honom, på den tiden. Bob Marley. Jag säger då bara det.

torsdag 21 augusti 2014

Torsdag, v. 34

Dagens inköp

Ett hyggligt kampanjpris fick mig att slå till och köpa ett microSD-kort med adapter, vilket slutligen kommer att landa i Klaras egna mobiltelefon, en Samsung Galaxy Mini (f.ö. min allra första smartphone, inköpt 2011) som tyvärr har fått stå utan minneskort, vilket bl.a. omöjliggör fotografering.

Dagens affär

Oj oj oj. Inte är det varje dag man får besök över länsgränsen. Det var nu i början på veckan som det ringde på min telefon ganska sent på kvällen. Det var en kvinna från Kramfors som hade sett min annons och sade sig vara intresserad. Hon höll vad jag förstod det på med att reparera en cykelkärra, och i hennes fall var det då framhjulet som var intressant. Hon frågade försiktigt, men förstod att jag inte ämnade sälja detta löst, utan att det liksom ingick i den redan ack så generösa prissättningen. Nå. Hon var med på noterna och berättade då att hennes väninna skulle ha vägarna förbi Umeå på torsdag, och att det då skulle vara bra om hon kunde hämta den. Javisst.

Så kom denna torsdag, och jag och Ingrid var faktiskt ute och snurrade när de ringde. De snurrade tydligen runt på Ålidhem och försökte hitta rätt adress. Nå. Vi gav så tydlig beskrivning som vi bara kunde och satte genast kurs hemåt. Då vi svängde in på Amanuensvägen såg vi genast Volvon ute på plätten framför vårt hus. De hade alltså hittat hela vägen. Utanför gestaltade sig två glada ångermanländska damer, och dialogen började. Cykeln spändes fast på deras krycka och vi skrattade gemensamt åt att cykeln nu skulle få färdas över länsgränsen. Kul att dess historia nu på nytt skall skrivas om.

Den ena kvinnan (gissningsvis ledaren) tar upp plånboken och håller fram tre hundralappar. "Visst var det trehundra?", frågade hon. Jag mindes genast att jag först hade lagt ut cykeln på Blocket för trehundra kronor, men då intresset hade varit svalt slutligen hade lagt upp en annons på Citiboard med endast tvåhundra kronor som utropspris. Antingen var kvinnan (som ju var sändebud) genuint osäker, eller så hade kvinnan som jag pratat med över telefon läst annonsen på Blocket, med det ursprungliga priset.

Nåväl, i vilket fall som helst så valde jag här att agera på gentlemannamässigt manér, och svarade att hon gott kunde behålla en hundralapp; tvåhundra kronor blev jättebra. Jag hade trots allt själv inte betalat mer än så för cykeln när jag gjorde den där storslagna affären med min kollega i början på sommaren, och då var cykeln dessutom komplett, till skillnad från nu när jag har plockat dess bakhjul/navväxel till förmån för Ingrids flickcykel. Kvinnorna verkade helnöjda, och vi tog farväl. En affär är — som de allra flesta känner till — bäst om båda parterna är nöjda vid dess utgång.

Dagens hämtning

På eftermiddagen hämtade jag Klara från förskolan. Hon var på superbra humör och sparkade sin väg fram. Herre jösses, så fort tiden går. När lärde hon sig att "kickbajka" så smidigt, till exempel? Hon var ju nyss våran lilla bebis. Tidens räkneverk går onekligen inte att stoppa. Vi blir bara äldre och äldre, allesammans.

Dagens återlämning

Det var den 11:e juli som jag knallade in på Cykelverksta`n på Ög och frågade lite försiktigt om de inte kunde hjälpa mig att få tag på ett 559-hjul. Det här var när jag fortfarande hade en idé om att jag kanske med relativt billiga medel kunde styra upp det så att både den orangea Rex-cykeln och Ingrids DBS blev kompletta. Karln hade varit hygglig och skickat med mig ett hjul som han nyss hade fått in. Jag skulle få felkolla det i lugn och ro hemma, och komma in och betala för det om det höll måttet och gjorde jobbet. Nå. Jag hade ju då kommit hem och snabbt konstaterat att det var ett 622 mm (28") hjul som jag hade fått med mig, vilket definitivt inte skulle fungera.

Nå, jag hade sedan tänkt om och börjat fundera på om jag inte istället skulle ta tillfälle i akt och uppgradera Ingrids nuvarande primärcykel från dess nuvarande Nexus 3 (antal växlar) till detta Nexus 8. Jag hade emellertid sprungit på patrull i form av ett litet spelrum i navet. Då min erfarenhet av Nexus-system är begränsad och jag dessutom hade fått detta hjul på lån så hade jag inte velat börja skruva i det, utan det hade istället fått ligga på balkongen, och sommarveckorna hade gått.

Nå, lite skamset gick jag nu denna torsdag in och beklagade att jag hade dröjt ~1½ månad med att komma tillbaka med mitt hemlånade hjul. Mannen skrockade och sade att han hade glömt bort mig. Han satte sedan hjulet i ett skruvstäd och drog åt ett par varv på ena sidan, varvid det spel som jag tidigare blivit skrämd av var som bortblåst. Nu fattades bara två ekrar, förutsatt att växelmekanismen var intakt. Var hjulet intressant ändå? Tvåhundra kronor kunde jag få det för. Detta var ju onekligen ett generöst pris, om man ser till det faktum att bara navet (utan fälg och ekrar) kostar sisådär 1300 kronor. Jag har emellertid för mycket annat att tänka på idag, så jag tackade så mycket och sa att jag skulle räkna lite på vad slutsumman (främst inkl. växelreglage för styret) för operationen skulle landa, och sedan ev. återkomma om det blev aktuellt.

Dagens projekt

Vid middagstid plockade jag upp delarna som utgör min svarta militärcykel från bakgården. Det regnade, så balkongen kändes som en bra plats för skruvande, dagen till ära. Dessutom var det lättare att hålla reda på de mindre delarna på balkongen än i gräset. Jag blev först lite skrämd, det var ganska länge sedan jag monterade isär framgaffeln och styrstången, och trots att jag har alla delarna i säkert förvar så kom jag definitivt inte ihåg monteringsordningen för tillhörande brickor och kullager.

Det blev då en sann fröjd att visuellt kunna återkoppla till den där julidagen då operationen gick ner, var jag fann två tydliga foton som visade exakt i vilken ordning bitarna skulle sitta. Det hela gick som en dans på rosor. Med hjälp av ståltråd blev det också busenkelt att föra tillbaka handbromskedjan igenom styrstången och framgaffeln.

onsdag 20 augusti 2014

Onsdag. v. 34

Lunchliv och eftermiddagshämtning

Tillbringade lunchrasten till stor del med att bolla med en Ingrid som inte alls var jätteväl till mods. Det var oro kring Klaras acklimatisering i förskolan. Jag lade fokus vid allt som är bra, och tänkte [i mitt stilla sinne] och förmedlade att det mesta har en tendens att lösa sig, så också garanterat detta här, som i min mening [truth be told] inte ens är något egentligt problem.

Hoppet om en militärcykel

Det har ju varit ett evigt skruvande i både en och två militärcyklar nu det senaste året, och i slutändan har det kommit till den punkt var min gamla svartlackerade militärcykel är nedmonterad i mindre klossar, t.ex. är både framgaffel och styrstång bortplockade, och veven blev ju överflyttad till en annan ram. Nå. Då jag inte har haft någon vev att tillgå har jag inte orkat lägga energi på cykeln, utan rentav börjat vänja mig vid tanken att projektet kanske inte kommer att hinna ros i hamn, så att cykeln kommer att tvingas möta cykelåtervinningen vid flytt.

Nå, idag vände det. Det var ju ett par veckor sedan som jag faktiskt av en slump [å yrkets vägnar] kom i kontakt med Händige herrn, en man som ända sedan 1990-talet har skruvat cykel i Umeå i olika bolagsformer. Jag hade vid det tillfället berättat om min situation och lite försiktigt frågat om han inte kunde tänka sig att t.ex. byta en gammal begagnad vevarm mot en militärcykelram, då jag ändå (om än jag fick tag i en vevarm) skulle stå med en extra ram, utan vare sig vev-attiraljer eller hjul.

Han hade otroligt nog gett mig ett halvt jakande svar, och sagt att jag skulle höra av mig, varvid han lättat ankar och glidit vidare. Det var i den stunden då för några veckor sedan som hoppet tändes. Häromveckan var jag då ut till hans butik ute på Västerslätt (mittemot Överskottsbolaget), men då fanns han inte på plats. Enligt kompanjonen [och enl. vad jag har förstått hustrun tillika] skulle "Herrn" som tidigast finnas på plats nästkommande onsdag. Jag tackade och begav mig hemåt.

Idag var denna onsdag, och jag gjorde en vild chansning utan att ringa och dundrade än en gång ut till Västerslätt. När jag kom in såg jag till min stora glädje mannen ifråga. Jag presenterade mig försiktigt och frågade om han mindes mig och ärendet. Ja, lite vagt sådär. Nå. Jag berättade i ett svep än en gång om min situation. När det sedan kom fram att ramen som jag gärna bytte mot en vevarm saknade hjul blev han märkbart mindre intresserad. Att få tag i sådana (breda 584 mm) hjul idag var ingen dans på rosor, det finns knappt någon begagnatmarknad för dem och nya är det inte att tala om. Kort och gott var ramen ganska värdelös utan hjul. Jag suckade inombords, det såg trots allt ut att bli ett nej, detta.

Nå, så tog Herrn ändå med mig in rummet bakom disken, var uppenbarligen allt det faktiska skruvandet gick ner. Han öppnade en låda och plockade fram en vevarm med klinga. Ja, det var en sådan jag var ute efter. Sedan tog Herrn sig tid och förklarade [väldigt metodiskt] för mig om vad som karaktäriserade pressade vevarmar. Han visade hur man såg inpressningen, och förklarade även att detta blev en svag punkt som med tiden gick av på just detta. Det var oerhört matnyttig information som han bjöd på. Jag älskade varenda sekund av att stå där vid lådan med olika vevarmar, med Herrn.

Nu ska jag inte krångla till det, utan allt slutade med att Herrn helt enkelt bad mig hämta ramen. Fort dundrade jag då hem och spände fast den majestätiska — men ack hjullösa — gamla svenska hedersramen på kryckan och satte åter kurs mot Västerslätt. Den härlige Herrn poängterade när jag anlände än en gång ramen ovärdighet p.g.a. det faktum att den saknade något så vitalt som hjulen. Jag tackade emellertid så hjärtligt för hans goda vilja, och lättade sedan än en gång ankar, och färden gick nu hemåt.

Ivrig som jag nu var plockade jag fram min samling med lagerskålar, lagerbanor, kullager, dammkåpor, och övrigt tillhörande. Jag satte mig sedan och skruvade. Suck. Jag fick inte klingan att sitta riktigt som en smäck emot vevarmen. Det blev ett litet — men ack så påtagligt — spelrum, hur jag än vred på delarna. Hade Herrn bestraffat mitt vådaskott (miltiärcykeln utan vare sig hjul eller vev-system) med att skicka med mig en lite skev vevarm? Eller var det helt enkelt så att det fanns några små avvikelser mellan olika Fauber-vevarmar, och att just den här inte skulle göra jobbet tillsammans med min cykel. Kanske. Jag konstaterade i vilket fall som helst att detta inte skulle gå, och lade projektet på is, än en gång mer eller mindre besluten i att skrota det som nu kvarstod av den svarta militärcykeln.

Så på kvällen medan vi nattade Klara kröp jag in under täcket och gick än en gång in på den väldigt pedagogiska monteringsanvisningen gällande Fauber-vev, som Cykelhistoriska föreningen vänligt nog har lagt ut på sin webbplats. Då slog det mig, dammkåpan som ska sitta på klingan. Den hade jag ju — i all hast — missat att peta in. Den skulle ju då såklart bygga ytterligare sisådär en millimeter, vilket kanske skulle bli den avgörande biten för att eliminera spelet som jag tidigare upplevde.

Så snart Klara hade somnat gick jag ut på bakgården i mörkret, försedd med en pannlampa. Jag monterade den här gången rätt, och — dra mig långsamt baklänges — nu var det tidigare spelrummet som bortblåst. Delarna klaffade klockrent. Oj oj oj oj. Jag satte sedan för hand (löst, utan egentligt åtdragningsmoment) ihop det, för att se ungefär hur det skulle se ut när allt var på plats. Hur snyggt som helst. Vevarmen som Herrn hade gett mig var onekligen vacker, dess metall glänste i mörkret. Jag avrundade, någon dag framöver ska jag plocka ut allt igen och genomföra den slutliga rengöringen av vevhuset, och sedan montera ihop allt skarpt med fett och allt.

onsdag 30 juli 2014

Onsdag, v. 31

Dagens ingrepp

Den senaste veckan har jag vid två tillfällen givits tillfälle att låna ut min trotjänare (militärcykeln) till den goda Johannes, som senast medgav att det hela satt fast i en punktering. Jag var här inte sen att sträcka ut handen, då det är allmänt känt att få saker ger mig sådan tillfredsställelse som när jag får lappa slang. Ekonomin. Ekologin. Jag kräks litegrann inombords varje gång 'shuno' köper en ny slang för att den gamla har åkt på en liten pyspunka. Detta säger jag så klart inte rakt ut, i alla lägen. Jag skulle nog faktiskt våga påstå att den stora majoriteten i min bekantskapskrets är som så att de sonika trär på en ny slang för varje punktering. Den gamla åker då såklart i sophuset, inte helt osannolikt i den soppåse som sedermera landar i hushållsavfall/brännbart. Jag vet sedan uppriktigt sagt inte hur pass bra naturen är på att hantera gummi. Vad jag vet är att det både är ekonomiskt och ekologiskt att lappa sin slang.

Denna onsdag gav jag mig alltså på Jontes cykel. Det var en vacker Sjösala. Så fort däcket var av konstaterade jag att slangen var mer eller mindre sprängd så att en lappning här inte skulle göra jobbet. Jag blev p.g.a. detta misstänksam och granskade däcket. Mycket riktigt, brustet vid kolet längst med sidorna. Inte helt ovanligt, förmodligen orsakat av för lågt lufttryck på sikt. Nå. Jag försökte nå Jonte över telefon men han var oanträffbar. Jag hade inte tid att vänta på hans okej:ande av att reparationen skulle kosta honom en femtiolapp. Nej, det antog jag, och dundrade iväg ut till Biltema och köpte deras billigaste standarddäck. Sedan hem igen. Trots att jag har bunkrat upp med (lappad) slang fann jag ingen 622 mm, så jag lät fantasin sätta prägel.

Jag kom då ihåg att jag vid ett tillfälle glömde en lappad 584-slang hängande över en dörrkarm, rejält uppblåst, i säkert en vecka. Varför? Jag ville försäkra mig om att lappen höll innan jag monterade den. Nå, när väl tog ner den så märkte jag genast att den hade svällt så att den trots att den även efter tömning på luft var brutalt mycket större än en klassisk 26" slang. Den här skulle nog bli klockren till Jontes hyfsat feta (47-622) däck, tänkte jag. Mycket riktigt, det blev hur bra som helst.

När jag ändå var i gång smörjde jag kedjan, som var mer eller mindre uttorkad. Styret höjde jag också, då förhållandet i höjd mellan sadel och styrstång inte kändes skäligt Jonte. En stund senare kom nämnde figur förbi. Han hade sin jänta och cykelställ med, och cykeln hämtades och Klara och Rasmus hann hastigt och lustigt hälsa på Jontes dotter innan de två satte fart vidare. En lyckad operation i hamn, indeed.

Dagens affär

Det var i söndags när vi satt och käkade pizza nere vid Bölesholmarna som jag hade börjat bolla SMS med en intressent på mina hjul. P.g.a. jobb och andra omständigheter som kommit emellan har vi inte lyckats synka en sammanstrålning, men nu denna onsdag blev det alltså av.

Edvin och hans flickvän dök alltså upp i deras röda Fabia, och vi hann byta både ett och tjugo meningar (om allt från cykelmekanik till bultcirklar )innan vi skiljdes åt, och jag och hustrun hade då fått lägga ytterligare en femhundralapp till vår flyttkassa. En lyckad operation i hamn, indeed.

Kvällens städning

På kvällskvisten fick jag ett infall och började plocka i [det alltför röriga] städskåpet. Jag plockade ut i princip allt. Upptäckte tre olika klädvårdsrullar av olika fabrikat och skakade stillsamt på huvudet. Hur hade vi kunnat göra så här, när den jag köpte senast är smart gjord så att man kan köpa refill för bara nitton kronor. Efter överenskommelse åkte de andra två klädvårdsrullarna i källsorteringskärlet, trots att de i princip var oanvända. Bråte.

Vidare nu, kort därefter blev jag rå nöjd då jag helt otippat fann batteriprovaren som varit borta en smärre evighet. Jag tog då alla batterier som legat och skräpat och kollade läget. Alla som låg under mitt givna gränsvärde åkte i källsorteringskärlet. Ja, givetvis har vi batteriholk ute i miljöhuset. Till råga på alt var städskåpet hur snyggt och välorganiserat som helst när jag var färdig. En lyckad operation i hamn, indeed.