Textmässigt egensinnad~: barn

Visar inlägg med etikett barn. Visa alla inlägg

lördag 1 november 2014

Lördag, v. 44

Hallmöbeln försvinner

Det var bara häromdagen vi lade ut en majestätisk annons rymmande inte mindre än tre olika hallmöbler, och svaren lät inte vänta på sig. Bokhyllorna tycks onekligen vara hetast, men någon var uppenbarligen också intresserad av hallmöbeln. Jovars, idag lördag kvart i tolv på dagen kom en glad man med släp och befriade oss från detta åbäke. Trehundra kronor fick vi, som begärt i annonsen. Härliga lördag.

Pizza på Tomtebo

Försäljningsframgången firades med lunchpizza. Vi har ju lite som en ceremoni att prova en ny pizzeria varje gång, och den här gången föll det på Älvans pizzeria. Lustigt egentligen, vi har bott här i såpass många år och det är ju egentligen bara en kort cykelväg upp till Tomtebo, men det har aldrig blivit att vi farit dit. Riktigt gott var det i alla fall. Jag lade i synnerhet märke till osten, som var perfekt smällt. Oj, vilken god pizza det var.

Greta gör ett hembesök

Vi hade nätt och jämt kommit över tröskeln när det plingade på dörren och Klaras gamla dagmamma Greta stod utanför. Ja, det var avtalat. Hon hade med sig en skokartong som rymde ett samlat verk av saker som Klara hade gjort genom åren. Herre jösses. Klara var bara 1½ år när hon började hos Greta, och slutade på sitt femte år, som man gör. Det är många år och glädjestunder, och det såg vi när vi tittade igenom grejerna i lådan. Det var ett härligt ögonblick, men samtidigt fick jag lite blandade känslor, för jag är ju den typen som generellt 'avskyr ett farväl', och nånstans kändes det ändå som att det här var en slags inofficiellt avslut. Ja, Greta vet ju att vi lättar ankar snart, och sådär. En underbar dagmamma har hon i alla fall varit, i så många år. Sen hade hon nu stickat en sagolik turkos tröja åt Klara, som hon här på fotot redan hade hunnit ta på sig. Den var varm och härlig, och inte sådär taffligt tajt, utan mer som gjord att kunna växa lite i. Underbart, på alla sätt och vis.

Kaffe och ballerinakakor bjöd vi på, där vi satt vid soffbordet. Mitt i allt konstaterade Klara "Där är ju du, Greta!" varvid hon fick till svar att jo, det var det visst, tydligen fastnade även hon på bild emellanåt, även om hon inte tyckte så värst mycket om det. Åh nej, jag kände det där "tvånget" inifrån. Det här var ju onekligen ett sånt där ögonblick för livet, som jag sedan skulle ångra för all framtid om jag inte förevigade. Så, Klaras dagmammas illvilliga kommentar till trots smög jag darrigt upp min mobiltelefon och slog igång kameran, och så tryckte jag på knappen. Situationen var stressad och det skulle nu visa sig att jag hade glömt kameran i automatläget, och visst tyckte då kameran att det var lite väl mörkt i rummet, så nästkommande sekund lös en stark LED-blixt upp soffbordet och sällskapet. Åh nej, det blev med ens uppenbart vad jag höll på med. Att jag dokumenterade. Jag skruvade generat på mig och stoppade ner telefonen i fickan igen. Jag hade i alla fall fått ett fotografi (för livet) av detta sagolika minnesvärda ögonblick, och det gjorde faktiskt pinsamheten värd.

Busplaneten med ungarna

Greta hade sedermera knappt lättat ankar förrän det åter plingade på dörren, och nu var det Emil och Alexander som kom på besök. Vi tuffade ner till Strömpilen och Busplaneten, och det bjöds på några timmars lek, med kaffe och slush inräknat. Härliga lördag, i det bästa sällskapet.

måndag 8 september 2014

Måndag, v. 37

Rakt från havets botten, eller?

Det börjar bli dags att färdigställa militärcykeln som stått på balkongen hela sommaren, känns det som. Renoveringsprojektet, eller vad an ska kalla det. Det var helt enkelt läge att montera framhjulet. Jag konstaterade snabbt att det gamla däcket (ett 54-584 som förmodligen suttit där sedan cykeln rullade ut från fabriken i Trelleborg) var hyfsat slitet. Innerkanten var rostfärgad runtom hela däcket, Såhär kunde det omöjligt vara, i synnerhet inte som jag bytte ut bakdäcket mot ett 44-584 tidigare i somras.

Jag tog fram däckverktygen och började kränga av däcket. Usch och fy. Åsynen av fälgen var förskräcklig. Jag tror i sanning inte att jag har skådat en så här rostig fälg i hela mitt liv. Det kändes som att den hade legat på nån sjöbotten i tiotalet år, ungefär. Nåväl. Hjulet snurrade och navet såg (utifrån sett) okej ut, så jag lät inte detta hejda in framfart.

Fram med stålborsten, och sedan böjde jag mig ut från balkongen och gick loss som en samuraj. Snabba ryck, snabba ryck, jäms med fälgens slangbana. Usch, jag skulle egentligen ha haft munskydd, kändes det som. Partiklar av rost blev som en rök, ungefär tusen gånger värre än när en klassisk senior piskar mattor genom fönstret. Nåväl. Jag fick givetvis inte bort allt, men när jag bedömde det som skapligt nöjde jag mig.

Fälgbandet hade givetvis gått av, men istället för att kassera det lindade jag tillbaka det så gott det gick, och tog sedan hederlig svart eltejp och drog ungefär ett dussin varv runtom fälgen. Jag lät så att säga tejpen utgöra en mjuk kanal för slangen att ligga i. Jag blev skapligt nöjd med resultatet.

Ett smärre glapp i navet

Jag tog kort därefter jungfrufärden ute på gården. Cykeln fungerade prima, bortsett från att jag tycktes ha slarvat bort metallbygeln som håller fast bromsarmen. På kvällskvisten skrev jag sedan en tråd på Sveriges förmodligen mest avslappnade cykelforum var jag försökte få klarhet i vad det jag sökte ens kallas, men det är en helt annan historia.

Nå. Vad jag däremot märkte när jag tog den här jungfruturen var att bakhjulet hade lite spel. Ja, den där känslan av att det inte riktigt sitter fast ordentligt i ramen, trots att man dragit åt de yttre kupolmuttrarna med bra moment. Så, problemet sitter i dessa fall så klart i hjulets "mutter" på andra sidan ramen, alltså närmast navet. Dessa är i regel väldigt smala, så tur var väl att jag hade en 17 mm konnyckel till hands. Jag justerade snabbt och drog sedan åt de yttre kupolmuttrarna igen, och spelet var ett minne blott.

Bärplockning med barnen

På kvällskvisten sprang jag ut med ungarna på gården. Det var häromdagen som det plötsligt slog mig att vi nu är inne på hösten, och att jag inte varit ute och plockat vare sig blåbär eller vinbär med Klara en endaste gång den här sommaren. Det har vi ju liksom gjort på högsommaren de senaste åren. I fjol var vi tydligen ute ungefär ute en dryg månad tidigare. Paniken kom men lyckligtvis hängde bärklassarna kvar i vinbärsbuskarna på granngården.

Det har lyckligtvis (vad jag vet) ännu inte blivit såpass kallt att frosten smyger sig fram om nätterna, så någon större fara var det inte. Jag smakade av och bären var helt klart ätbara. Jag tog ut ett par glasslådor och så skulle det pockas. Barnen var däremot mer inne på att leka än att plocka bär, och när de inte busade så nallade de bär ur min bunke; bär som de sedan stoppade rakt i sina gap. Jag som kämpade för att få ihop bär till att blanda med glass och vispgrädde. Min klassiker, inte sällan fulländad (med nämnda ingredienser) i blender.

Munsköljet, en otippad överraskning

Jag som har en nästintill kompulsivt noggrann munhygien har de senaste dagarna retat mig på att såväl munsköljet som tandtråden varit slut i badrumsskåpet. Eller tandtråden var slut, och munsköljet var på sista skvätten. Jag hade gett Ingrid en liten sidoknuff gällande tandtråden, men hon hade då sagt att jag kunde köpa själv istället för att påpeka sådär. Fair enough. Nå. Det hade blivit sen kväll och det var dags att borsta tänderna och krypa i säng.

När jag kommer in i badrummet för att borsta tänderna ser jag en helt oöppnad flaska munskölj stående där den där sista slurken stått kvällen innan. Dra mig långsamt baklänges. Ingrid hade styrt upp situationen. Min älskade hustru. Hon gör så många små mirakel, dagarna i ända. Hon är underbar på så många sätt, min fantastiska kvinna.

torsdag 4 september 2014

Torsdag, v. 36

Den nya sadelstolpen

När jag nu börjar närma mig mållinjen i projektet med att fixa till den där militärcykeln som är på väg att blomma upp ifrån askan av min gamla svartlackerade ram har jag nu upptäckt ett par detaljer, bland annat att någon [under den period som cykeln stod i skjulet utanför 7/13] inte bara hade stulit cykeln [584 mm] hjul, utan även sadeln med sadelstolpe, alternativt har jag själv lyckats slarva bort den vid senaste flytten. Så, nu stod jag alltså med en nästan färdig cykel, fast utan nånting att sitta på.

Jag grävde djupt i min cykelskrotpåse, var jag snart fann en sliten sadel "Selle Master", med tillhörande stång. Tyvärr passade inte denna i militärcykelramen. Sadelstolpen på den sadeln var ungefär 25 mm medan militärcykeln ville ha en stolpe på ungefär 22 mm, förmodligen ett vanligt förekommande äldre mått på sadelstolpar. Nåväl. Jag kollade runt lite på nätet och Biltema hade bara tjockare stolpar (för nyare cyklar). Det fanns visserligen att beställa 22 mm stolpar, men då skulle ju frakt tillkomma, och blotta tanken att lägga riktiga pengar på mitt lilla sidoprojekt här kändes [i sanning] inte alls särskilt behagligt.

Så, det var igår på lunchrasten som jag stegade in till Öppen Gemenskap's cykelverkstad, just alldeles intill korsningen Ö. Kyrkogatan / Kungsgatan. Jag berättade ödmjukt om min situation, och min innerliga ovilja att behöva lägga faktiska pengar på uppstyrning av cykeln ifråga, så jag frågade om det inte fanns möjlighet till någon slags bytesaffär.

Mannen som jag bollade ord med var inte alls omöjlig på något sätt. Han lät mig komma in bakom disken och kika fritt i hörnan bland diverse sadelstolpar av alla möjliga dimensioner. Han letade under tiden febrilt efter ett skjutmått, i en annan ände av verkstaden. Han hade plockat fram en liten sadelstolpe som han utifrån ögonmått trodde att kunde vara vad jag behövde. När han efter en stund hade funnit ett skjutmått kunde jag snabbt validera att det mycket riktigt rörde sig om en 22 mm sadelstolpe. Fina fisken. Inte nog med det, mannen här var villig att göra ett byte med mig. Jag tackade så hjärtligt, och lättade åter ankar, då min lunchrast gick mot sitt slut.

Det här var alltså igår, och om än jag hade sagt att jag troligtvis skulle svänga förbi efter att jag slutat så fann jag att det passade agendan bättre att ta det idag, torsdag. Så, på eftermiddagen dundrade jag in och sprang in och samma man kände genast igen mig, och sisådär tio sekunder senare kom han ut med inte bara sadelstolpen, utan även en sliten gammal sadel som jag ödmjukt hade frågat om jag kunde få med på köpet. Vilken ära. Mannen fick min tjocka sadelstolpe med sadel ("Selle Master") och jag tackade så hjärtligt och gick tillbaka till bilen. På vägen stannade jag upp och tog en selfie på mig själv när jag stoltserade med min nya sadel och sadelstolpe.

En extra vid middagsbordet

En av gårdspojkarnas mamma frågade på eftermiddagen ödmjukt om det gick bra om hennes pojke åt hos oss, då hon hade ett ärende som skulle göra middagen antingen för sen eller för tidig i annat fall. Givetvis fick han det. När sedan maten var färdig och jag satte mig till bords kändes det lite konstigt, måste jag säga. En extra till bords, så att säga. I mitt stilla sinne tänkte jag att det antagligen kändes ungefär så här att gå till bords som flerbarnsförälder. Jag drömde mig iväg, i mitt stilla sinne. Vi åt prinskorv med spagetti, förresten.

Aj, aj, aj

Framåt kvällen gick jag med ungarna till snurrgungan på gärdet, d.v.s. parkplätten mellan Matematikgränd och Geografigränd. Så, ungarna turades som vanligt åt och snurra upp varandra och släppa, varvid de skrattade hjärtligt. Fast den här gången hade de kanske snurrat upp sig lite väl högt. Då jag satt som åskådare på stenen intill hörde jag Klara jämra sig "Stanna! Jag orkar inte hålla i mig!", varvid jag panikartat sprang fram och sög tag i gungans korg, med mina handflator som bromsklossar. Gungan stod tämligen omgående stilla, men det sved till rejält i händerna, särskilt i den ena. Jag kastade då en blick i den och fann att skinnet hade flått upp sig på ett ställe. Aj. Usch. Det äckligaste jag vet är när skinnet flår upp sig. Sår kan jag tåla med, även om de är ruskiga, men just när skinnet flår upp sig, usch nej.

Jag beslöt mig för att vi hade gungat färdigt, och drog med mig barnen tillbaka till gården. Själv gick jag in och tog på ett plåster. Nå, nån timme senare kändes det som att plåstret hade börjat släppa upp i klistret, och nånstans kändes det dessutom som att skavanker av den här typen rehabiliteras som bäst om man bara låter dem luftas, så jag ryckte då av plåstret. Kort därefter fann jag mig själv nedslagen ute på balkongen, det var ännu nån timme innan skymning så man såg tydligt såret. Jag lade — häpet — märke till hur ny — till färgen ännu vitaktig — hud hade börjat produceras där den gamla hade slitits loss. Wow. Är människan så här mäktig? Processen har säkert ägt rum otaliga gånger under mina levnadsår, men jag har aldrig riktigt tagit mig tid att analysera det. Oerhört häpnadsväckande, om jag så får säga. Jag tittade riktigt noggrant på min handflata, och den nya hud som höll på att byggas.

Kontroll av samtliga säkringar

På kvällskvisten tog jag först ett foto av säkringshållaren i bilen, vilket är nödvändigt för att kunna sätta tillbaka vardera säkring på rätt plats, och sedan tog jag ut dem, en efter en, och lade dem i en plastpåse och gick in och satte mig vid köksbordet. Jag slog igång multimetern och valde läget som signalerar genomfart med en ljudsignal. Sedan provade jag säkringarna, en efter en. Många kanske tycker att det här var helt vansinnigt, när det hade räckt att ta ut dem en efter en och kolla så att metallbygeln/-tråden (beroende på max ampere) var hel. Varför valde jag då detta — något vansinniga — förfarande?

Jo, jag läste på nätet att säkringar i värsta fall kan åka på så kallade "hairline cracks", det vill säga att dom brister men att splittringen av tråden/bygeln är så minimal att den knappt syns för blotta ögat. Visst, sannolikheten var väl inte så värst, men mot bakgrund av den bisarra skillnaden i kostnad mot att byta en trasig säkring mot för att e.g. byta servopump så, ja, den —faktiskt relativt korta — stund som et tog att göra den här — utförliga — kontrollen kändes faktiskt inte bortkastad, om än jag slutligen kunde konstatera att varenda säkring var hel. Suck. Det hade varit så skönt om den uppkomna situationen bara hade visat sig bero på en trasig säkring.

onsdag 3 september 2014

Onsdag, v. 36

Baklyktan

Ännu ett avsnitt i den hela vetenskap som yttrar sig i en militärcykel. Den stora (28") militärcykeln har länge varit utan baklykta. Rent provisoriskt (för att hålla fast metallbygeln som spänner ut stänkskärmen baktill) har jag skruvat en [alldeles på tok för lång] skruv ifrån stänkskärmens insida, och således lagt muttern baktill stänkskärmen. Ja, detta för att nämnda skruv (den enda jag i stundens hetta fann) var så lång att den skulle hugga in i däcket om jag satte den åt andra hållet, om än deta hade blivit mer estetiskt tilltalande. Ja, nu stack en M-gängad skruv ut rakt igenom stänkskärmen bakom cykeln, men vad gör man inte.

Nå, skoja inte att jag blev nöjd när jag letade igenom min gamla påse med cykelskrot ute i förrådet, och där fann en lös baklykta, alltså den synliga delen av den. Jag blev snabbt nedslagen, när jag inte kunde förstå hur den skulle fästas emot stänkskärmen gick jag och jämförde med min [hela] militärcykel, och såg då att man först skulle ha en slags platta mot själva skärmen, och sedan skulle den röda lilla lyktan fästas i denna. Jag hade ju bara lyktan. Nå. Kort därefter fann jag av en slump plattan också, mitt i nämnda skrotpåse. Det var som bara den, jag hade allt. Jag blev oerhört nöjd, och började med ens att tindra, inombords.

När jag kände mig så nära mållinjen började jag [i vanlig ordning] att fästa intresse vid de mindre detaljerna som t.ex. att stänk av svart färg låg över det röda glaset (plasten) som utgör lyktan. Suck. Den som målat lyktan hade uppenbarligen inte haft maskeringstejp till sitt förfogande. Nåväl. Jag började fundera på om det fanns nån vettig kemikalie som snabbt skulle lösa upp färgen. Lacknafta? Sen slog det mig, innan jag gick i det kemiska spåret kunde jag ju faktiskt prova det klassiska mirakelmedlet som gjort så många succéjobb (allt från limrester till ytrost), nämligen Svinto™. Dra mig långsamt baklänges, färgen lossnade i princip omedelbums. Jag putsade den röda plasten riktigt fin och monterade sedan allt på cykeln. Finemang.

Köttbullar och spagetti

En enkel [men ack så smarrig] måltid. Jag kommenterade svartpepparburken. Den har sjungit på sista versen i ungefär ett halvår, men trots det är det som att det alltid finns lite kvar att skaka ur den. Ingrid svarade att hon tidigare hade varit rätt emot svartpeppar, men nyligen liksom börjat uppskatta den och nu var i en fas då hon behövde svartpeppar till i princip allt. Oj oj, nu måste vi nog [trots allt] snart köpa en ny burk, då.

Snurrgungan

Liv och stoj vid snurrgungan, på "gärdet" mittemellan Matematikgränd och Geografigränd. Jag gick (nej, cyklade gjorde vi förresten) dit med ungarna och det snurrades och gungades så det stod härliga till. Ungarna skrek för högan sky efter att gungan hade snurrats upp. Jag tog ett litet videoklipp som sedermera blev till ett Instagram. Oj oj oj.

"Offset screwdriver"

awdrf

Jag har ingen vettig svensk översättning på detta verktyg, som jag hittade för typ en guldpeng på fyndmarknaden som höll till i Coop Forums entré för ett par år sedan. Jag köpte den då mest för att jag tänkte att man nån gång [kanske] skulle ha nytta av den, fast jag kunde [i sanning] inte komma på när.

Nu var vi där. Den senaste tiden har jag blivit mer eller mindre tokig på min skramlande bakskärm. Två muttrar har blivit på tok för slaka. På insidan av skärmen satt dessa [9 mm] muttrar, och på yttersidan satt då spårskruv.

Att komma åt spårskruven med en vanlig rak skruvmejsel var långsökt, då den befann sig i ett trångt utrymme på ramen, just bakom vevhuset. Den här böjda mejseln gjorde nu jobbet med bravur. Litet [1/4"] spärrskaft med rätt hylsa gjorde jobbet på insidan av skärmen. Nu är den där skramlande bakskärmen historia. Skönt.

söndag 31 augusti 2014

Söndag, v. 35

Överraskningne, pratstunden, och inköpet

Det blev tre timmar i butiken för mig, denna söndag. När jag slutade och stod utanför och låste upp min cykel lade jag märke till något märkligt, bara nån meter ifrån mig. En kille i full färd med att leta burkar. Det var något bekant över hans baksida. Men, var det inte? Jo, jag kunde nästan ha satt mitt vänstra lillfinger på att det var min vän. Varför var han ute och letade burkar mitt på blanka ljusa dagen?

Jag fann detta ytterst märkligt. Jag tänkte genast tillbaka på en något blöt kväll för ungefär ett år sedan, då jag och just den här killen — efter att ha bommat krogarnas sista insläpp — hade fått en fix idé om att vi istället skulle ta varsin plastpåse och glida runt på stan och leta burkar. Det var trots allt sen kväll, och mestadels folk "i dimman" som var ute, så vi tänkte att vi inte skulle märkas alltför mycket. Det hade gått rätt bra för oss den där kvällen, och varsin stor plastpåse senare hade vi enats om att min vän skulle få ta hem allt, och sedan göra en transaktion till mig över t.ex. PayPal.

Nå. Några pengar såg jag aldrig av. Min vän tog allt för egen räkning, den gången. Vi har setts efteråt men aldrig tagit upp saken. Inte för att det direkt har blivit elefanten i rummet, då det trots allt handlat om nån tjugolapp, utan mer principen, i mitt stilla sinne. Nå. Nu, denna söndagseftermiddag, fick jag alltså skåda samma unga man, denna gång helt på egen hand, och denna gång till synes hjulburen. Min första impuls var att fånga hans uppmärksamhet, men i ögonblicket hejdade jag mig. Det kändes inte riktigt bra. Situationen var märklig, så jag tog istället upp min digitala assistent och förevigade situationen. Någon hade av allt att döma satsat på en solokarriär. Den här kan definitivt bli intressant att se tillbaka på, när jag har blivit lite äldre.

Nå, vännen cyklade vidare, i riktning mot Kungsgatan, och nu var det jag som plötsligt blev konfronterad, från rakt över axeln. "Jaså, du fotograferar du?", sade en främmande man till mig. Han måste ha varit i närmare pensionsålder, men såg ändå hurtig ut. "Mjo", svarade jag, säkert hörbart genererad över att ha blivit upptäckt, och lade till att jag rent allmänt tyckte om att dokumentera saker. "Ja, det är bra att dom plockar upp burkarna, men trist att de häller ut så där", sade han då, och pekade på en blöt rand efter sopkorgen, var min vän tydligen hade hällt ut vätska som funnits kvar i något av dryckeskärlen han transporterade.

Jag och den främmande mannens pratstund tog inte slut här, utan den fortsatte. Jag trivdes i mannens sällskap. Vi pratade om allt från Ica-handlarnas företagsamhet till gamla militärcyklar, och våra vägar skildes inte förrän jag ursäktade mig med att jag var tvungen att springa upp och köpa en häftpistol. Jag sade att det var nånting som var bra att ha, och mannen hade då hållit med mig. En rejäl häftpistol, kom jag kort därefter ut med. Rejält breda (gröna) klammer eller häftspik kan jag alltså köra med denna. Tio års garanti fick jag också. Underbart. Vi får se när första tillfälle till användning dyker upp. Jag längtar. En smidig öppnare för målarfärgburkar och kapsyler köpte jag också. Endast fem kronor, och etsad med företagets namn. Kan va kul att finna i nån verktygslåda, när man blivit lite äldre. Den lär ju inte rosta i första taget, vill jag tro.

Ungefär en kvart senare var jag hemma. Vi hade besök, vilket hör till vardagen nu. Det var granntjejen och hennes kompis. Jag plockade fram glass ur frysen och gjorde sedan världens värsta portioner åt ungarna. I ärlighetens namn trodde jag inte att granntjejens kompis skulle få i sig hela det enorma berg av glass som jag hävde i hennes skål, men dra mig långsamt baklänges, till slut var djuptallriken tom.

RAID och käk

Idag är data viktigare än nånsin. Fotografier och dylikt (minnen för livet) riskerar att gå helt om intet om man t.ex. råkar ut för ett hårddiskhaveri. Jag har varit ganska flitig när det kommer till att säkerhetskopiera. Optiskt medium har varit min melodi, men nu hade jag börjat tänka i nya banor, och detta stavas då R.A.I.D.

För att enkelt förklara så bygger det på att man har (minst) två hårddiskar med samma storlek, och datorn ställs sedan in på att skriva varje byte av data på båda hårddiskarna samtidigt, och om sedan en av hårddiskarna går sönder (vilket alla gör, förr eller senare) så blir man varnad, och har tid att byta ut den mot en ny, varvid intakt data än en gång dupliceras till att fylla ut båda hårddiskarna, just likt varandras spegelbilder.

På nittiotalet var det här ganska dyr och krävande teknik, men idag följer hårdvarustöd för detta (än en gång, för den som är oinvigd; "RAID") med på sånär som alla moderbord, så också i mitt. Det skulle emellertid inte visa sig så enkelt som att aktivera det i BIOS, var f.ö. valen för hårddisklägen var IDE, AHCI, och RAID. Nej, efter att ha aktiverat RAID och startat om datorn så fick jag blåskärm och minnesdump vid laddning av Windows. Inte särskilt märkligt, då drivrutiner inte fanns laddade. Det enklaste var helt enkelt att göra om och göra rätt, så jag tog ett djupt andetag och kastade mig över stupet.

Jag dubbelkollade så att inget viktigt gick om intet och formaterade och installerade sedan om operativsystemet från grunden, denna gång lät jag då givetvis drivrutinerna till [S-ATA] kontrollenheten laddas under installationens gång. Det gick smidigt, det räckte bra att ha dem till hands på en USB-sticka. I mitt stilla sinne tänkte jag tillbaka på en liknanade situation med gamla Windows 2K/XP, var installationen krävde att drivrutiner "utöver" laddades från diskett, och vid det här laget hade diskettstationer redan börjat fasas ut. Jag lärde mig således att "slipstreama" installationer av Windoze XP, d.v.s. skapa skräddarsydda installationer var datorspecifika drivrutiner redan låg inkluderade. Nå, denna gång gick allt vägen, och mitt i allt tog jag ett break för middag.

På kvällskvisten fortsatte mitt RAID-projekt, nu med den faktiska uppgiften att aktivera själva avbildningen. I stora drag har datamaskinen ifråga en 320 GB mekanisk hårddisk som snurrar i upp till 7200 varv i minuten, samt två stycken 1500 GB (1½ TB) [också mekaniska] hårddiskar som snurrar i upp till 4500 varv i minuten. Jag hade ju installerat operativsystemet på en [första] partition i den "snabba" hårddisken, och den fick ju vara som vanligt, medan nu projektet låg i att duplicera de stora hårddiskarna. Till detta användes ett litet gränssnitt som laddades med ett kortkommande (CTRL+F) vid start av datorn. Om någon någon gång letar information om hela detta förfarande via den heliga sökmotorn så inkluderar jag [jml. generell sökoptimering) den lilla parentes att moderbordet här ifråga är ett ASUS M4A78T-E.

fredag 29 augusti 2014

Fredag, v. 35

När jag efter en dags jobb hade parkerat cykeln på gården och äntrat porten ser jag [inte en utan..] två kickbikes [el. sparkcyklar] stå just utanför lägenhetsdörren. Jag befarar då genast att det skall vara inte ett utan flera barn bakom dörren. Mycket riktigt, när jag öppnar dörren är det tydligt discodans som försiggår. Mitt på vardagsrumsgolvet dansas det hej vilt. Youtube och musik, allt från "Dark Horse" till "Oh La La" och "Doctor Jones" spelades, och barnen skrek för högan sky.

Det var [givetvis] Ingrid som hade strandsatt detta jippo, och jag kom [tydligen] in som gubben i lådan, mer eller mindre från ingenstans. Mitt i allt lyckades jag lyckligtvis finna vuxet mod att säga att jag minsann var vrålhungrig, och skulle få ta mig lite tacos ute i köket. När jag sedan satt och rullade upp några tjocka tänkte jag på ungarna som hördes dansande/tjoandes ute i vardagsrummet. Jag tänkte på vår lilla unge. Det kändes som alldeles nyss som hon var vår lilla bebis som vi vaggade fram och tillbaka. Nu var hon ingen bebis. Hon har blivit en unge. Hon har gått in en ny fas, och gissningsvis är det här inte den sista fasövergången vi får se. Herre jösses. Det var mycket som snurrade, i mitt stilla sinne.

Då jag började tidigt på lördagen därpå försökte jag — försiktigt — att trycka på att det var läge att göra kväll, men ungarna ville såklart inte lyssna på det örat. Vi fick vara strategiska (allt för att undvika en scen med barns sprutande tårar) och sa att de fick avsluta kvällen utomhus, på gården. Så springer vi runt på gräset och leker bland annat tagen.

Rätt vad det var så uppenbarade sig en av förstaklassarna [på Ålidhemsskolan] uppe på gårdskullen, och en mörk pojke med [kanske världens gulligaste] glugg mellan framtänderna syns cykla på en [alldeles för stor] 26" [vrålsnygg] MTB med skivbromsar och alla tänkbar tillbehör. Riktigt stylad var cykeln. Sjuåringen nådde nätt och jämt ner till pedalerna, men gjorde det ändå läckert, efter bästa förmåga. Jag inflikade att jag tyckte han hade en "cool" cykel, och sade sedan i samma mening att han borde hålla hårt i den, för att mitt eget barns cykel minsann hade blivit fräckt stulet från gården, bara häromveckan.

Grabben såg med ens upprymd ut, och utbrast "Vaaaaa? Har den blivit BAXAD?", och jag kom i stunden på mig själv med att le så brett att det inte går att beskriva med ord. Herre jösses. Ungar, i dessa tider. Sjuåringar. Jag kommer så väl ihåg när jag själv var ett litet barn. Ja, jag bekräftade att Klaras cykel blivit "baxad", medan jag inombords [för mitt eget stilla sinne] tänkte på nånting helt annat.

Vad som vred situationen ytterligare var när en av Klaras väninnor då plötsligt tog ton och sade "Va? Nej, den är ju där!", varvid hon gestikulerade mot gården intill. Jag förstod ingenting. Hon gestikulerade att vi skulle hänga med henne, och började springa. Jag tog fart efter henne, och Klara var bakom mig. En halv minut senare stod vi utanför ett cykelskjul på gården intill, och dra mig baklänges, där stod Klaras cykel, olåst.

Tjejen pratade om att vi hade lämnat den där vid något tillfälle. I mitt stilla sinne började jag få upp vaga fragment av att jag nån stressad dag skulle följa Klara och hennes kompis till snurrgungan på Gärdet, och att vi därför lämnade cyklarna på kompisens gård, var vi nu stod. Ja. Herre jösses. Antagligen var det just så, det här var min egen soppa. Jag som hade gjort en anmälan och allt. Herre jösses, hur gör man CTRL+Z på nåt sådant? Jag förstår och förstod ingenting, men tackade Klaras väninna mångfaldigt för att hon i varje fall hade löst mysteriet åt oss.

tisdag 26 augusti 2014

Tisdag, v. 35

Jag hade ledig dag, och trots att det var tydligt att vädret sakteligen har börjat gå mot höst så valde jag att tillbringa del av eftermiddagen ute på balkongen för att suga åt mig av de få solstrålar vi har kvar.

På kvällskvisten satt jag [i sanning] inte kvar därute, men kikade väl ut för att se vad ungarna hade för sig. Ja, gårdsungarna tycks vara helt outtömliga på energi. Här blev det visst vattenkrig, troligtvis sommarens allra sista.

onsdag 13 augusti 2014

Onsdag, v. 33

Förmiddagen

Härliga onsdag. Efter gemensam frukost gick jag ut på balkongen och satte ihop ben och kropp på TMNT-figurerna med hjälp av superlim. På bilden vilar de mot en medioker handpump som jag köpte på Ica Maxi för nåt år sedan.

Den har knappt används då jag haft en vettig fotpump som är mycket effektivare, men tyvärr sjöng denna på sista versen så sent som häromdagen, och åkte fort ut till miljöhuset.

Jag tror inte att jag orkar köpa en ny fotpump i det närmsta. Prioriteringarna ser annorlunda ut just nu. Det här lilla kompaktskaftet får göra jobbet med slangarna, så länge.

Bölesholmarna

Sommaren går mot sitt slut, och jag kände att det var dags för bad. Efter missödet på Bölesholmarna för ett par veckor sedan har Klara sagt att hon aldrig-aldrig-aldrig nånsin vill bada där mer, vilket jag hittills har respekterat.

Nu hade det emellertid slagit mig att ett undvikande av platsen ifråga kanske var lite som att utveckla ett slags trauma, och att det kanske var bättre att hoppa upp på sadeln igen så fort som möjligt, så jag trotsade hennes önskan att åka till Nydala och styrde istället skutan just till denna ack så minnesväckande badplats.

Platsen var sånär som öde. Det är tydligt att semestertiderna är över och att sommaren mot sitt slut. Klara gick — ytterst motvilligt — runt med mig på det grundaste, men hon ville inte doppa sig. Själv var jag djärv och hoppade från bryggan åtminstone en gång. Det var inte jättevarmt, men visst gick det an.

Efter en kort stund dök då plötsligt Klaras kompis från gården upp med sin mamma. Hon hade skickat SMS tidigare och frågat var vi hade tänkt åka, då pojken tydligen hade blivit sugen på bad efter att Klara fått avsluta gårdsleken då vi skulle iväg. Att de dock plötsligt dök upp blev dock en överraskning. Pojken var iklädd badbyxor och var snabbt ute i vattnet var han hoppade och plaskade så det stod härliga till.

Klara satt dock inlindad i badlakanet på stranden ett par meter bort, tydligt mindre stojig till sinnes. Grannpojkens mamma frågade varför hon inte ville bada. Hon svarade inte. Allt kändes med ens olustigt så jag bröt in och berättade lågmält om den otäcka händelsen för nån vecka sen. Pojkens mamma var inte dömande, utan sa att hon då förstod, och berättade i nästa skede att hennes pojke också hade varit med om en sådan incident, så sent som förra sommaren.

Han hade också varit rädd för vattnet efteråt, men så hade det lossnat, och nu tyckte hon att det var som att han hade blivit mer av ett vattendjur än någonsin tidigare. Det var så skönt att höra detta från en annan förälder. Upplyftande, den där krypande oron för att Klara kommer att hålla sig på land för resten av livet, ärrad, gjorde sig plötsligt mindre påmind.

Nå, pojken ville tydligen inte bada själv, så han sprang snart upp och torkade sig och sedan begav sig ungarna upp till klätterställningen med rutschkana femtio meter upp. Där lekte de friskt i en dryg halvtimme, innan vi började packa ihop och begav oss sedan hemåt, var (såklart) ungarna åter sammanstrålade på gården, och leken fortsatte.

Grillningen

Ledig hela veckan, och sommaren mot sitt slut, och jag kände mig sugen på nåt gott. Meddelade Ingrid om min hunger och bollade även ord med min Alexander, som sade sig vara helt på en grillning. En stund senare befann jag mig på Maxi, var jag positivt överraskad kunde konstatera att Ica Basic levererar grillkol till vrakpris. Konstigt att vi inte sett det tidigare. Nåja. Kött och råkorv och färsk majs hamnade också i varukorgen.

Jag, Alexander och ungarna var ute på gården och fördrev tiden i möjligaste mån medan (grillmästaren) Ingrid styrde på baksidan. En stund senare var det färdigt och vi satt alla till bords. Oj, vad jag käkade. Gott, som vanligt. Alexander konstaterade att det ofta serveras potatisgratäng hos familjen Lindberg Oxwall. Ja, kanske är det så.

Kvällskvisten

På kvällen byggdes det Lego. Klara har fått ett stort Lego-hus "Friends" och det var minsann lite av ett projekt att bygga ihop. Ingrid styrde båten och jag satt mestadels och dokumenterade och tittade på.

Nå, jag dunkade faktiskt ihop den sista lilla modulen, som skulle ligga uppe på taket. En liten lucka med blommor på, var det. Efter att vi var färdiga med byggandet kröp vi ner i sängen och Klara fick titta lite på Ninjago. Ingrids mobiltelefon med sprucken display fick agera biografkduk, som så många gånger. Oj oj oj.

Kvällstrippen

Det var sent på kvällen som jag lättade ankar mot min vän i stans norra ände. Han hade trubbel med sin musikanläggning. Ljudet ville bara komma ur den ena högtalaren. Suck. I know the drill; har själv varit i samma situation för inte alltför länge sedan. I mitt fall löste det sig när det uppdagades att förstärkarens säkring kickade in p.g.a. alltför klen högtalarkabel för den ena högtalaren. Nu återstod att se vad som orsakade problemet hos min vän. Min vän hade misstänkt en lödpunkt som släppt inne i högtalaren då han sade att nånting lät löst inuti den.

Så, vi gick på hårt och en stund (och lite våld) senare var högtalaren öppen. Vi såg rätt snabbt att vi hade öppnat upp lådan i onödan, då alla lödningar satt fast som de skulle inuti. Att det lilla motståndet mellan de två högtalarna skulle vara slut kändes också osannolikt.

Nej, vi fick helt enkelt byta infallsvinkel. Det slog mig att faktiskt problemet — i mitt fall — härrörde till att ett fel (högtalarkabeln) orsakade förstärkaren(!) att bryta ena kanalen, och att vi kanske hade en liknande situation, eller helt enkelt en trasig kabel. Jag granskade snabbt sladden och såg inga synliga brott.

Provade då istället att byta plats på de två högtalarna i förstärkaren. Dra mig baklänges, nu ljöd den minsann. Detta lämnade förstärkaren i sig som tänkbar bov i dramat. Jag gjorde en snabb sökningen och fann en tråd som behandlade ämnet. Fann snabbt att det var alltför sent för att skruva isär förstärkaren och börja inspektera lödningar och kondensatorer, så vi gjorde helt enkelt en ful lösning för att få ljud i båda högtalarna, nämligen att lägga båda sladdarna på vardera A/B-linjens fungerande utgång. Nå, nu duplicerades den ena kanalen i båda högtalarna, så något sant stereoljud var det inte tal om, men det dög i krig, åtminstone i ett väntrum.

Jag lättade ankar och när jag kom hem var klockan prick midnatt. Jag tittade på matlådan som min vän hade gett mig. Han hade gett mig instruktion om att frysa ner den och ta med den till lunch någon vettig arbetsdag. När jag kom över tröskeln gick jag raka spåret till frysen där jag stoppade in den. Den skulle bli alldeles perfekt till helgen, tänkte jag, för mitt stilla sinne.

måndag 11 augusti 2014

Måndag, v. 33

Fullbordandet av byggandet

Det var så sent som igår som jäntan fick sitt Lego (Ninjago) och vi påbörjade [och nästan slutförde] byggandet, men så idag måndag rodde vi då slutligen i hamn projektet under förmiddagen. Det kändes faktiskt riktigt bra. Nånstans [i mitt stilla sinne] oroar jag mig för att pillande ska få attiraljer att lossna och således hela konstruktionen till att falla isär, så att om jag nu [helt och hållet] fick bestämma skulle nog superlim få svetsa samman bitarna till en slags verk i evigheten. Nåväl.

En tripp till cykelverkstaden

Så slog det mig [veckor sen, really] att det var långt innan midsommar som jag lämnade in mitt 635 mm hjul (fälg) till en underjordisk cykelverkstad på Haga, förvisso då med uttalad tidsplan att "ta det i mån av tid" då det likväl var ett slags sidoprojekt [of mine]. Nå, nu har hela sommaren gått, och jag kände att det var dags att glida förbi och kolla så att ärendet inte hade glömts av helt och hållet. Det var trots allt en måndag i juni som jag svängde förbi [nu senast] för att kolla hur "ärendet" gick, och då var det minsann inte helt i hamn utan det snickrades i mån av tid på den knepiga plåtfälgen, och de skulle minsann SMS:a när mållinjen var nådd.

Nå, nu åkte jag och Klara inte med egen agenda i sikte, nämligen att hålla vuxen ton och säga att vi var redo att dra oss ur, då det gått alldeles för många månader. Nå. Skåda vår (min) förvåning när verkstadskillen förtäljer att hjulet minsann är färdigt sedan en tid tillbaka, och att meddelande är skickat men [olyckligtvis] inte nått fram till min telefonlur. Vidare förtäljde han att han inte [personligen] var hundraprocentigt nöjd med hjulriktningen, men att han p.g.a. den slitna gamla fälgens fysik helt enkelt inte hade lyckats få det bättre. Nå. Färdigt var det i alla fall. Jag var nöjd. Innan jag hade fått luft sa han att han p.g.a. omständigheterna (SMS som ej hade gått fram) tyckte att det var okej om jag bara betalade en femtiolapp.

Herre jösses. Femtio kronor. Ove sken, djupt inom, och kort senare var betalning genomförd och jag tackade så hjärtligt för god service och vi var åter på väg. Jag hann förresten bolla några korta frågor om möjlighet att byta slitna militärcykelramar mot fungerande Fauber-vevarm, vilket [så klart] inte direkt visade sig vara högattraktivt. Nej, förmodligen är detta här med spräckta vevarmar lite av det klassiska läget, och ramar finns det säkert gott om, medan tillbehören (584 mm fälg, samt e.g. vevarm/-lagerbanor) är det kostsamma. Jag håller tungan rätt i mun, och var i stund sjukt nöjd med att jag fått mitt [635 mm] hjul riktat av en sann cykelmekaniker.

En tripp till hamburgerköket

När allting gick så sjukt på räls fortsatte vi måndagen med att låta lunchen gå på Big Boy, Strömpilen. Dessutom hade jag hört ryktas om nån slags snurra som alla ungar på kvarteret fann jättekul, och ordet gick att dessa fick just genom Happy Meal på Big Boy, så visst var jag tvungen att fråga. Oj oj, efter viss påtryckning fick jag loss en röd snurra. Gyllene. Käket var också oerhört smarrigt. Klara åt väldigt duktigt, dagen till ära.

En tripp till villaidyllen

På eftermiddagen lekte barnen så det stod härliga till ute på bakgården. Själv hade jag intagit en avkopplad ställning i solstolen, var jag ändå tyckte mig ha rätt god koll på vad som hände. Nåväl. Det fanns vidare planer. Det var ju nämligen så sent som i lördags som Klara var bjuden på födelsedagskalas hos en tjej som går/gått hos samma dagmamma, men p.g.a. omständigheter (Gustaf) så ställdes detta in, men smidigt nog hade kompisens föräldrar gjort en räddning (mitt i vår egna katastrof) i att då fråga om det inte istället kunde gå bra för ungarna att få träffas och leka en annan dag. Ja visst, och så hade (jml. Ingrids uppstyrning á SMS; stor eloge) denna måndag då ställts som sikte.

Så, planen var att vi skulle vara på plats klockan tre, och visst försökte jag att styra upp allt efter tidslinjen. Första patrull sprang vi dock på när Klaras cykel plötsligt ej stod att finna vare sig i cykelförrådet eller ute i något av båsen. Jag sprang iväg [i sinne] och tyckte att det var patrask som bodde i detta socialt avdankade område och [vidare] att det minsann var Ingrid som underlåtit sig att sköta låsningen av Klaras cykel. Febrilt släpade jag Klara runt kvarteret och även Ålidhemsskolan för att att se om någon unge [mot all rimlig förmodan] bara hade lånat cykeln och ställt ifrån sig den. Nej, ingen cykel var att finna.

Jag var modstulen och på väg att ge upp när jag fick tag i Ingrid på telefon. När jag berättar om den kniviga knipan säger hon bara lugnt att cykeln står [låst] utanför L, en av hennes kompisar, ett par gårdar ifrån. Det var som ... tänkte jag, och en stund senare var jag och Klara på nämnda gård. Visst visade det sig också vara precis som Ingrid hade sagt, där stod minsann cykeln, låst och allt. Tala om att jag var skuldfylld, både till Ingrid och till det "patrask" som fyller kvarteren. Nå, klockan var tjugo i tre och goda råd var dyra, jag och Klara satte stadig kurs mot Tavleliden, var vi hade en skarp play date, inte alltför långt borta.

Det var en bit vi skulle cykla, och rätt fort beklagade sig jäntan över törsten. Vi rullade över Kandidatvägen när Klara tyckte att jag skulle ringa till Emils pappa och fråga om vi inte kunde stanna och dricka ett glas vatten, hon var jättetörstig. Ja, det skulle väl inte vara något jätteproblem. Jag såg dessutom att fönstret var öppet däruppe. Jag skrek högt ett par gånger, och hoppades på korrespondens. Nej, inget. Tyvärr verkade det inte bättre än att Karlssons var ute, så vi fick fortsätta, utan vatten. Sen bara ett hundratal meter senare (efter gång- och cykeltunneln under E4/Kolbäcksvägen) får vi plötsligt syn på [inga mindre än] Emil och Alexander. Jag log brett och vi stannade och surrade, och stämde dessutom preliminär träff, senare på eftermiddagen.

Jag ställdes in Maps för bästa rutt med cykel och höll luren med en näve och cyklade efter bästa förmåga, men p.g.a. rådande byggnationer på Tomtebo blev det inte riktigt rätt, och jag hamnade vid flera tillfällen i ett läge var jag såg ut att befinna mig mitt ute i skogen, och fick dessutom instruktion om att göra U-svängar, fastän jag tyckte mig befinna mig på banan. Nå, efter ett par förvirringar lyckades vi likväl hitta destination, och bara drygt tio minuter försenade var vi. Oj oj oj. Dessutom tror jag inte att Google Maps beräknade ankomsttid med givet färdmedel (här cykel) har i aktning att man har en femåring [på 16" cykel] i släptåg. Nåväl.

Nå, lekandet gick i varje fall superbra och drygt två timmar senare var jag och Klara åter pedalburna och då på hemväg. Vi plockade lustigt nog upp Alexander och Emil på vägen, och kvällen gick åt till att socialisera och skruva i en av Alexanders [två] punkterade cyklar. Trevligt, to say the least.