Textmässigt egensinnad~: pizza

Visar inlägg med etikett pizza. Visa alla inlägg

lördag 1 november 2014

Lördag, v. 44

Hallmöbeln försvinner

Det var bara häromdagen vi lade ut en majestätisk annons rymmande inte mindre än tre olika hallmöbler, och svaren lät inte vänta på sig. Bokhyllorna tycks onekligen vara hetast, men någon var uppenbarligen också intresserad av hallmöbeln. Jovars, idag lördag kvart i tolv på dagen kom en glad man med släp och befriade oss från detta åbäke. Trehundra kronor fick vi, som begärt i annonsen. Härliga lördag.

Pizza på Tomtebo

Försäljningsframgången firades med lunchpizza. Vi har ju lite som en ceremoni att prova en ny pizzeria varje gång, och den här gången föll det på Älvans pizzeria. Lustigt egentligen, vi har bott här i såpass många år och det är ju egentligen bara en kort cykelväg upp till Tomtebo, men det har aldrig blivit att vi farit dit. Riktigt gott var det i alla fall. Jag lade i synnerhet märke till osten, som var perfekt smällt. Oj, vilken god pizza det var.

Greta gör ett hembesök

Vi hade nätt och jämt kommit över tröskeln när det plingade på dörren och Klaras gamla dagmamma Greta stod utanför. Ja, det var avtalat. Hon hade med sig en skokartong som rymde ett samlat verk av saker som Klara hade gjort genom åren. Herre jösses. Klara var bara 1½ år när hon började hos Greta, och slutade på sitt femte år, som man gör. Det är många år och glädjestunder, och det såg vi när vi tittade igenom grejerna i lådan. Det var ett härligt ögonblick, men samtidigt fick jag lite blandade känslor, för jag är ju den typen som generellt 'avskyr ett farväl', och nånstans kändes det ändå som att det här var en slags inofficiellt avslut. Ja, Greta vet ju att vi lättar ankar snart, och sådär. En underbar dagmamma har hon i alla fall varit, i så många år. Sen hade hon nu stickat en sagolik turkos tröja åt Klara, som hon här på fotot redan hade hunnit ta på sig. Den var varm och härlig, och inte sådär taffligt tajt, utan mer som gjord att kunna växa lite i. Underbart, på alla sätt och vis.

Kaffe och ballerinakakor bjöd vi på, där vi satt vid soffbordet. Mitt i allt konstaterade Klara "Där är ju du, Greta!" varvid hon fick till svar att jo, det var det visst, tydligen fastnade även hon på bild emellanåt, även om hon inte tyckte så värst mycket om det. Åh nej, jag kände det där "tvånget" inifrån. Det här var ju onekligen ett sånt där ögonblick för livet, som jag sedan skulle ångra för all framtid om jag inte förevigade. Så, Klaras dagmammas illvilliga kommentar till trots smög jag darrigt upp min mobiltelefon och slog igång kameran, och så tryckte jag på knappen. Situationen var stressad och det skulle nu visa sig att jag hade glömt kameran i automatläget, och visst tyckte då kameran att det var lite väl mörkt i rummet, så nästkommande sekund lös en stark LED-blixt upp soffbordet och sällskapet. Åh nej, det blev med ens uppenbart vad jag höll på med. Att jag dokumenterade. Jag skruvade generat på mig och stoppade ner telefonen i fickan igen. Jag hade i alla fall fått ett fotografi (för livet) av detta sagolika minnesvärda ögonblick, och det gjorde faktiskt pinsamheten värd.

Busplaneten med ungarna

Greta hade sedermera knappt lättat ankar förrän det åter plingade på dörren, och nu var det Emil och Alexander som kom på besök. Vi tuffade ner till Strömpilen och Busplaneten, och det bjöds på några timmars lek, med kaffe och slush inräknat. Härliga lördag, i det bästa sällskapet.

måndag 20 oktober 2014

Måndag, v. 43

Minnen väcks, nere vid komprimatorn

Måndag, ny vecka, och jag blev — lustigt nog — inkallad på nåd, då behovet tydligen fanns. När jag då mitt i allt åkte ner till källaren — och följaktligen komprimatorn — med vår sedvanliga pall med uppskuren och finvikt wellpapp, ja, det var då jag plötsligt fann den. Brickan.

Jag tittade på den, länge och väl. Den hade uppenbarligen lossnat från någons skjorta i all hast, och hamnat här i pallen med skuren och finvikt wellpapp som skulle ner till källaren och komprimatorn, var jag just befann mig. Jag stirrade djupt in i brickan, och i mitt stilla sinne åkte jag tillbaka.

Januari 2011 var det jag gjorde en sex veckor lång praktik vid Clas Ohlson, och detta var början till en sann milstolpe, ifråga om personlig utveckling. Vissa saker kan man aldrig veta, som t.ex. vad jag hade gjort idag om jag inte hade halkat in på detta bananskal, för nu snart fyra år sedan, men ett som är säkert är att det är den — i absolut särklass — bästa arbetsplats var jag har varit mitt nu trettioåriga liv.

Nåväl. Någon av de nya stjärnorna i företaget måste ha tappat sin namnbricka, den där lite speciella som man bär under tiden som praktikant. Jag räddade den från innehållet i pallen som skulle ner i komprimatorn och tog med den tillbaka upp. I mitt stilla sinne renderade jag fortfarande de snart fyra år som passerat i revy, och mindes tiden var jag själv bar den där brickan.

Lyckligtvis snöfritt, än så länge

Så sent som igår söndag började jag motta samstämmiga uppgifter om ett seriöst snöfall i Piteå, Södra Norrbotten, och — källkritisk skeptiker som jag är — drog jag mig inte för att bege mig ut på vilda webben för att verifiera saken via någon av kommunens direktsända webbkameror. Ja, mycket riktigt, Byxtorget var täckt i snö, som det såg ut av bilden att döma. Tiden för denna skärmdump (från min digitala assistent) var alltså igår, då ifrån soffan hemma hos svärföräldrarna.

När jag var färdig för dagen och klev ut vid Rådhusesplanaden konstaterade jag lyckligt att asfalten var lika bar som den var när jag begav mig hemifrån, cirkus tjugo i sju på förmiddagen. Ja, lyckligtvis tycks vi ligga mitt i dom där dagarna på året var det faktiskt föreligger viss regional klimatskillnad sisådär styvt tjugofem mil norr/söderöver. Det tål dock att sägas igen — det glädjer mig. Ingen längtar väl till januari månad?

Arbetslös, även kallad arbetssökande

När jag hade slutat gick (cyklade*) jag raka spåret till Arbetsförmedlingen, var jag såhär på min första arbetslösa dag ämnade skriva in mig. Ja, saker är som de måste vara. Krångligt som det kan verka, på grund av vår — något kontroversiella — variant på hejdlös flytt så är allt detta oundvikligt. Detaljerna är egentligen rent byråkratiska.

Nåväl. Jag kom in och det var ganska tomt i de relativt nya lokalerna. Jag fick snabbt träffa en jättetrevlig "mottagare" som efter blott några ord ifrån mig tycktes fatta och förstå hela min/vår situation in i minsta detalj. Jag skulle få träffa in handläggare, för att genomsyra detaljerna. Väntrummet nästa.

Jag blev sittande, och sittande. Mitt i allt kommer en man — gissningsvis från Mellanöstern — in och går — efter att ha blivit välkomnad av en av dessa "mottagare" — genast rätt hårt fram. Jag satt i soffan i väntrummet och kom snabbt att bli till den där tjuvlyssnande killen. Han var inte alls blyg, den där mannen, utan nämnde vid upprepade tillfällen att han minsann hade blivit arresterad, om än jag aldrig riktigt förstod varför. Däremot vidhöll han — vid upprepade tillfällen — att han minsann hade polisanmält Arbetsförmedlingen, och att han nu behövde någon slags intyg.

Jag förstod uppriktigt sagt inte situationen, men slutligen gick iallafall den — påstridiga — mannen. Jag kom att bli sittande ett bra tag till. Slutligen visar det sig det blivit någon slags miss när någon "nyhandläggare" skulle ropa in mig, så därför hade jag — så att säga — fallit mellan stolarna. Det var nu som en äldre man — som jag yppade bekymret med att jag suttit tre kvart för — plötsligt tog mandat och kallade in mig ett rum. Kanske på sin höjd en halvtimme senare var vi färdiga med en handlingsplan, och jag kände att den här rutinerade mannen minsann hade fått med sig all viktig information, i sina utlägg. Jag var mättad, och lättade ankar från Arbetsförmedlingen.

När jag cyklar korsningen Rådhusesplanaden / Skolgatan ser jag den där mörka kraftiga mannen, gissningsvis från Mellanöstern, ja alltså han som varit inne på Arbetsförmedlingen och levt rövare tidigare. Han pratade i telefon med någon. Jag cyklade snabbt förbi. I mitt stilla sinne hann jag tänka att de inte har det så värst lätt, arbetsförmedlarna. Nåväl, jag satte den folder jag fått med mig på bönpallen på cykeln och började trampa min väg hemåt.

Pantburkarna har aldrig varit viktigare, på en måndag

När jag trampat hem tog jag snabbt papperskassen med PET och åkte ner till Ica Maxi. Allt åkte in i PET-maskinen, och jag var som vanligt noggrann med att trycka ut ett kvitto för varje passerade nitton kronor. Kan tyckas löjligt, men det är ju vida känt att kassörer/kassörskor gärna håller hårt i mynten, och istället gärna försöker sig på ett "Ursäkta, du har inte en krona?" för att slippa bli av med mer mynt än de absolut behöver.

Min situation var ju dock den bakvända; jag var ute efter varje mynt kassörerna/kassörskorna besatt, och jag var villig att kämpa för att få dem. Jag pantad rubb och stubb och sprang in och köpte — efter visst tvekande mellan ett par olika modeller — en hemmapizza. Väl hemma upptäckte jag att det var en av de Grandiosa-pizzor som — enligt förpackning — ej rekommenderas att värmas i mikrovågsugn. Suck. Jag som var så j-vla hungrig. Äh, det var bara att sätta igång ugnen och börja rulla tummarna, och — kanske framförallt — försöka att tänka på annat än mat.

Ungarna, glassmonster utan dess like

På eftermiddagen blev lägenheten — i vanlig ordning — fylld av ungar. Det stojades och busades friskt. Mitt i allt fick jag upp den stora snilleblixt att bjuda ungarna på glass med kola- och nougatsås, vilket kanske var lite av ett snedsteg, det det de facto är allmänt känt att socker drar igång ungar värre än nånsin. Jag lyssnade ju på Debatt häromkvällen, var — om jag nu inte totalt missminner mig — Katrin Zytomierska tog ton och förklarade vissa saker.

Alltså, jag tycker ju om godsaker, men visst kändes det spontant som att hon sa en del kloka saker, den där halvpolska kvinnan. Jag måste ge henne det, ändå.

fredag 10 oktober 2014

Fredag, v. 41

Det var fredag och jag slutade jobba tidigt, fredagen till ära. Ingrid hämtade upp mig utanför köpcentret och vi satte — halvt om halvt blind — kors mot nån som kunde lägga om däck till ett rimligt pris. Det var ju tidigare i veckan som jag gjorde affär med en gammal kollega, så nu återstår bara att få av de gamla däcken och på med Bridgestone-sulorna på dito fälg.

Enligt vissa rykten så är det möjligt att (jml. Ove Sundberg) göra jobbet själv, fast man behöver mycket smörjmedel, diverse brytverktyg, en rad svordomar, och oftast kommer man ändå inte undan utan att göra ett par estetiska skråmor på fälgen ifråga. Nu är det ju fula plåtfälgar som dessa däck ska sitta på, så jag kunde väl egentligen inte bry mig mindre, men efter att ha läst både tre och fyra diskussionstrådar så verkade i alla fall de allra flesta vara eniga om att just det här med omläggning av däck var just en sådan grej som man faktiskt bör överlåta till ett garage.

Visst, fast många verkstäder verkade vilja ha tvåhundra kronor per däck. Det skulle bli en nota på åttahundra kronor för att lägga om alla däcken, lika med fruktansvärt. Jag hade dock läst om en man några mil utanför stan som på sin enkla hemsida skrev att han lade om däck för endast hundra kronor per däck, vilket skulle landa oss på ("endast") fyrahundra kronor. Nu satt jag med telefonen och försökte frenetiskt att hitta igen den här mannens webbadress, mest för att veta vilken by vi skulle ställa sikte mot. Suck, det gick inget vidare.

I vemod slog jag telefonnumret till nån annan mindre däckverkstad en bit utanför stan som jag hittade. Denna kunde lägga om däcken för ("endast") etthundrafemtio kronor per däck, vilket skulle landa oss på sexhundra kronor. Suck. Jag sa att jag skulle återkomma. Sedan kom jag av en slump att landa på en för mig okänd aktör på däck- och bilmarknaden; Västerslätts bilservice. Enligt uppgift från hemsidan så kunde de lägga om däck för "från" hundra kronor per däck, vilket faktiskt lät helt ok.

En stund av navigation (innefattande Google Maps med röstvägledning) senare var vi framme. När vi kom in garaget var känslan väldigt speciell. Det var ett gäng grabbar från Mellanöstern, och en av dem satt vid ett skrivbord med en kopp kaffe och en cigarett i handen. Det här kändes som i värsta filmen, och jag tyckte verkligen om det, då jag var mitt i det. Jo, visst kunde de flytta över mina däck, inga problem.

Jag hade ju med mig de nya och de rullade jag snabbt in, och sedan lättade vi snabbt ankar från Västerslätt och åkte hem och stuvade in de gamla vinterdäcken (tyngre med fälg, suck) och sedan tillbaka till grabbarna ute på Västerslätt. De sa att de troligtvis skulle ha dem klara till på måndag. Lugna puckar. Jag sade glatt åt dem att de inte alls behövde stressa med våra hjul, utan det var rentav så att om någon kom in och — uttalat — hade bråttom med att få på sina däck så fick de gärna skjuta in denna före oss i kön, då vi ändå inte planerar några resor mot hala fjälltrakter nu i dagarna. Det fick ta den tid det tog, helt enkelt. Ett humant pris var det viktigaste.

En stund senare hade vi köpt en stor färdigpizza, och på väg ut från stormarknaden gjorde jag dagens goda gärning i att köpa senaste numret av Vasaplan, en tidning i ungefär samma anda som Situation Sthlm, vilken jag tycker verkar för ett väldigt bra syfte. Det hade jag gott råd att lägga fyrtio kronor på.

En stund senare satt jag och Ingrid i soffan och åt en sen lunch, och ytterligare lite senare hämtades Klara och sedan dröjde det inte länge förrän lägenheten var fylld med lekande ungar, just i vanlig ordning. Det har jag dock inget emot. Inte alls, det hör till det bästa med vardagen, om jag ska vara ärlig.

Ingrid gjorde korvstroganoff till middag, oerhört smarrigt. Rikligt med grädde innehöll den, just som jag älskar den. Min hustru kan verkligen sin korvstroganoff, det ska hon ha evig cred för.

lördag 27 september 2014

Lördag, v. 39

Jobbet (med en brandutrymning)

En härlig lördag inleddes i ärans tjänst. Just innan morgonmötet ljöd ljudet som kommit att bli välkänt. Den — robotlika — rösten (varvat med en engelsk variant) som säger att brand har utbrutit och att man ska undvika hissar och ta sig ut ur byggnaden.

Ja, en stund senare befann vi oss då utanför gallerian, och brandkåren skulle inte dröja. Dom ska faktiskt ha en eloge för sin snabbhet i utryckningarna, Umeå räddningstjänst. Åtminstone då de senaste två gångerna har jag då färskt till minnes att de har varit på plats på sånär som nolltid.

Nå, faran var snabbt över och gallerians butiker kunde öppna. Allt rullade på och till lunch lyckades jag göra ett sånt där klassiskt fynd i hörnan nere på Konsum. Smarrigt värre, och endast tjugofem kronor betalade jag.

Extraljusen (fulländade)

1

Då jag hade slutat blev jag hämtad av tjejerna, och det bar då raka spåret ut till svärföräldrarna på Berghem. Dagen till ära skulle Klara sova över. Oj oj, jag och Ingrid skulle ha lördagen för oss själva. Spännande, to say the least.

Nå, faktum är att vi hann knappt komma ur bilen hemma på parkeringen så satte jag igång med projektet extraljus. Ingrid gav mig en liten sidoknuff och ifrågasatte om jag inte hade planerat något romantiskt, när vi hade tid för oss själva. Mjo, visst hade jag det, fast när ett projekts fulländning trycker i sinnet kan jag inte riktigt bete mig i övriga fall.

Så, jag hade allt klart för mig och efter att ha kört ett snabbt test så kopplade jag skarpt. Det blev en riktigt ful härva av överflödiga ledare, vilket är fruktansvärt dåligt i alla avseenden. NÅ, det är ytterst tillfälligt, jag ska(!) styra upp allt ordentligt innan brand uppstår.

Nå, proof of concept var i alla fall uppnått. Reläet fungerade och ljusen tändes och släcktes med de vanliga helljusen. Tjocklek och längd på ledarna är vad jag har kvar att korrigera, och sedan ska jag försöka nita fast reläet på nåt lämpligt ställe i motorrummet.

Kvällen (utan barn)

När kvällen kom väcktes romantikern, och jag tog med drottningen till Pizzeria Ängen på Mariehem, var de bl.a. säljer en mer luxuös pizza för kännbara tiotusen kronor.

Nå, så lyxiga var vi inte, kvällen till ära, men det blev varsin riktigt välsmakande pizza. Dessutom fick jag bolla ord med en gammal bekant, som på senare dags rentav tycks ha blivit en slags ansvarig för stället. På sisådär sju år hinner man förändras; bl.a. så var hans beundransvärda svarta skägg borta.

Nå, efter pizzan stack vi iväg till Maxi för att kopa lite snacks för kvällen. När vi då skulle hugga oss en skanner så uppstod problem. Maskinen ville inte ge oss någon. Suck. Jag gick till kundtjänst och påtalade att det tycktes vara nån slags bugg i systemet.

Tjejen knapprade i datorn och frågade objektivt när jag kändes vid att jag senast hade besökt stormarknaden. Jag svarade att vi var där sånär som dagligen, då vi bokstavligt talat bor sånär som granne med dito. Jaha, låt säga torsdag då, sade hon. Jag hade nämligen ett oavslutat köp från denna dag. Va?

Hon visar mig ett kvitto bestående av främst makrill och nudlar. Oh My God. Jag tänker genast tillbaka på den där nervkittlande episoden, för bara ett par dagar sedan. Uppenbarligen hade den — p.g.a. kundtrycket då uppenbart lätt stressade — tjejen i självutcheckningen i all hysteri glömt av att "stänga" min ursprungliga session rätt då jag gick över till ett manuellt köp efter att ha strulat med stafflingspriset av nudlar.

Suck. Än en gång blev jag jagad och uppstoppad p.g.a. denna j-vla episod. Det där var baske mig onsdagen från helvetet, i all sin enkelhet. Nå, tjejen vid kundtjänst var i alla fall lugn och tillmötesgående, och förklarade att hon inte hade befogenhet att fixa allt på plats, men hon tog gärna telefonnummer så skulle någon höra av sig till mig dagen därpå. Ja, visst gick det bra.

Vi gick in och köpte snacks och åkte sedan hem. James Bond och soffläge blev avslutningen på denna härliga lördagskväll. Mitt under allting satt jag där och tänkte på en god vän, i mitt stilla sinne.

tisdag 2 september 2014

Tisdag, v. 36

Morgonkvisten

Klockan var kvart i sju på förmiddagen när jag skulle låsa upp min cykel. Kättingen och dess hölje var synbart fuktigt. Den där otäcka kalla fukten som är så typisk för förmiddagar när hösten sakta har gjort sitt intåg. Brrr. Jag vred om nyckeln i hänglåset och hängde den fuktiga kättingen över bönpallen och dundrade iväg.

Vi är i det där mellanläget var morgnarna är kyliga men var värmen hittar sin väg framåt dagen. Då jag inte tål med den äckliga värme som bildas när jag cyklar i vinterjackan mitt på dagen så bet jag ihop och tog än en gång endast t-shirt och huvtröja. Brrr. Jag drog emellertid huvan över planeten och knöt åt snöret. Riktigt kallt var det. Jag ska lägga manken till och köpa en höstjacka nu i dagarna.

Lunchen

När jag fick lunch bestämde jag mig för att lyxa till det lite. Sagt och gjort, jag sprang in på Konsum nere på markplan och köpte en stor pan-pizza. Ja, den där varianten som ska tillagas i ugn. Det blev faktiskt rätt stressigt. Nu hade jag kommit på den briljanta idén att klippa just en sådan pan-pizza då jag väl stod vid kyldisken inne på Konsum. Hade jag haft allt planlagt redan när jag klev in i hissen så hade jag givetvis satt på ugnen redan då, men nu blev så alltså inte fallet. Jag konstaterade att det tog över en kvart för en Electrolux EK6140 att nå 225° C, och att väntans tider på att pizzan skulle bli färdig var påfrestande. Nå. När hela härligheten väl låg på tallriken var det värt. Jag var t.o.m. resonlig och sparade en bit som jag stoppade i en fryspåse och kastade in i kylen till nästa dag. Rutinerat där, Calle.

söndag 27 juli 2014

Söndag, v. 30

Oj, det var visst hål på två ställen

Satan i gatan, om man nu får säga så. När jag skulle pumpa upp slangen som reparerades igår märkte jag att det pyste ut luft från ännu ett ställe, blott en halv nagel ifrån var jag lappade igår. Suck. Att jag inte såg det då. Nå. Jag hade lyckligtvis försett mig med nya reparationslappar så nu var det bara att lägga på ytterligare en lapp. Den obeskrivliga hettan ute på balkongen fick lösningen att härda inom loppet av sekunder. Oj oj oj.

Ett break från Snapchat

Under dagen fattade jag beslutet att ta bryta med Snapchat, tillsvidare. Ända sedan jag blev tipsad om denna innovativa form av social media i fjol höstas så har jag (och sedermera telefonluren) periodvis gått riktigt het, och visst är det kul att få pumpa ut sin historia, men till vilken nytta? Från början ville jag gärna se det som att "Snap" var en slags stressboll som genom att vara en sorts container för överflödig energi, men på sistone har jag börjat fundera på om det kanske snarare bygger upp stressen.

Förmodligen var episoden igår lite av en ögonöppnare, om än jag inte höll på med Snapchat (eller telefonen överhuvudtaget) när vi tappade Klara ur fokus för ett par sekunder så var det — som jag skrev igår — ett tydligt wake-up call. Det finns nånting (läs: Klara) som kräver full fokus under varje heat of the moment som går ner, där många som lever inom den subkultur [som Snapchat faktiskt har blivit] hellre då ställer sitt primärfokus på ett snabbt avtryckarfinger.

Lunch för sanna hjältar

Mums, våfflor.

En familj ute vid havet

Efter lunchen stack vi ut till Norrmjöle havsbad. Underbart. Vattnet var riktigt varmt och behagligt.

Ännu ett oljebyte

För ungefär en vecka sedan uppdagades ju ett litet oljeläckage, och vid efterföljande inspektion undertill konstaterades ju att det runnit en hel del uti filtret, så förhoppningen var ju att detta var den stora orsaken till läckaget. Nu skulle vi få svar. Lustigt, när vi har bilen på hissen upptäckte jag att jag tappat bort min 30 mm hylsa, alltså den som jag använder för att få bort oljefiltret. Jävlar, hann jag tänka, skulle vi bli tvungna till en dubbeltur nu?

Så tog jag dock en polygrip som jag tänkte att jag kanske med lite flyt kunde komma åt filtrets gigantiska mutterlika huvud med, fast innan jag ens försökte greppa provade jag att bara trycka på filtrets cylindriska kropp med polygripens tångspets. Gissa vad? Jo, filtret snurrade med ens. Herrejösses, det satt alltså helt löst. Jag som varit orolig att jag dragit åt det för hårt vid senaste bytet. Tänka sig.

Nå. Vi skulle uppenbarligen inte behöva någon hylsa, utan det var bara att köra. När vi ändå hade tagit oss hit återanvände vi inte den gamla oljan efter filterbytet, utan hällde i fräsch helsyntetisk 5w40.

Pizza ute i det det fria

Efter oljeoperationen åkte vi till Bölesholmarna, var Ingrid gett sig tusan på att hon skulle hitta katten från igår. Det hade nämligen framkommit nya uppgifter. Katten som enligt Djurskyddet trots allt hade ett hem var en annan än den vi hade funnit, så det fanns här alltså fortfarande skäl att bry sig. Ingrid hade genast tänt till på detta, och faktiskt tjatat mer eller mindre hela dagen om att åka ner till området kring Laxstigen och leta.

Nu slog vi två flugor i en smäll, vi köpte en stor familjepizza och satte oss vid en grillplats utmed vattnet och käkade. Riktigt trevligt var det. Dessutom fick jag korrespondens över SMS med någon som var sugen på att köpa plåthjulen som vi har ute på annons. Jag höll tummarna för att även detta skulle gå i lås.

Gårdagens katt, uppföljningen

Det hade hunnit bli sent på kvällen när vi fick napp. Eller, det var faktiskt mamman till en av de andra ungarna hos Klaras f.d. dagmamma som tagit över "sökandet" efter att vi gett upp och åkt hem. Hon hade slutligen funnit den utsvultna katten och klockan var ungefär halv tio på kvällen när hon svängde förbi och lämnade över katten till oss. Hon hade sagt att hon gärna hade tagit den själv fast då de har typ fyra raskatter hemma hade det funnits risk för problem av större kaliber. Nå. Nu hade vi det vi gjorde.

Reaktionen när Gustaf såg att det var en främmande katt i vårt hem var hyfsat priceless. Som en orm väser han, direkt han ser en katt, så också denna gång. Att den nu var på allt annat än behörigt avstånd gjorde inte saken bättre. Jag gick in på nätet och läste, fann en jätteintressant artikel som talade för att man i princip alltid kan vänja katter vid varandra, och att det är viktigt att ge dom tid. Så, vi avbröt idén att separera de två djuren i olika rum, och öppnade istället upp för dem. Sedan somnade jag. Morgonen därpå skulle Ingrid berätta för mig att det hade varit kattslagsmål under natten. Tänk att jag missade detta.

onsdag 11 juni 2014

Onsdag, v. 23

awdrf

Dagen gryr

Det var faktiskt soligt väder när vi vaknade, pigga och utvilade, denna stora dag. Vi drog flinkt på oss kläderna och laddade upp. Klockan 12:25 skulle Toves klass springa ut från bygganden Oden, Strömbackaskolan. Oj oj oj. Som sagt, snabbt på med kläderna och så lättade vi ankar från kyrkstugan.

P-skiva och P-arisare

i åkte in till stan och Coop Forum för att hitta nån uppfriskning. Nu blev vi varse systemet med P-skiva nyttjas i princip överallt i denna stad, i motsats till hemma var det istället kostar en massa pengar. Nu hade vi ingen P-skiva, men lyckligtvis fanns det en liten blankett på Coop Forums parkering. Någon penan hade vi inte heller. Ingrid agerade fiffig och plockade fram en kajalpenna. Alla problem har lösningar.

Vi hade tur. De körde nån kampanj utanför och sålde parisare för blott tio kronor. Vi köpte fyra stycken, varav jag tryckte i mig hälften och Ingrid och Klara åt varsin. Sedan gick jag in och borstade tänderna på de offentliga toaletterna. Nu var vi laddade, och helt plötsligt hade klockan blivit mycket och det gällde att hitta en vettig parkering i närheten av Strömbackaskolan, vilket skulle visa sig lättare sagt än gjort, denna stora dag.

Studentexamen: Traktorerna

asdf

Studentexamen: Efteråt

Efter ceremonin med traktorerna åkte vi iväg för ett efterhandsfirande i Storfors. Det blev smörgåstårta, bland annat. Efter en liten incident som gjorde att jag fastnade på toaletten längre än vad jag hade tänkt mig anslöt jag åter till sällskapet och detta just i tid för att hjälpa Tove att sätta upp sådant prasselband i taket på baksidan var de skulle sitta och ha traditionellt party på kvällen.

Avrundningen

Resan och detta sociala event toppades med en pizza ute. Det kom att bli så att vi hamnade på Tre kronor, ett ställe som öppnar var en billig mataffär "Matkronan" låg när jag var ung. På senare år har Ica Supermarket tagit över. Nåväl.

Pizzan smakade helt okej, jag valde en Husets Special som innehöll oxfilé, kantareller, purjolök och bearnaisesås. Oerhört gott. Vi hade mindre tur med vädret. Det duggregnade så vi kunde inte sitta ute, och borden var inte gjorda till fördel för större sällskap. Vi fick sitta någotsånär tudelade men det funkade bra i alla fall. Pizzan var som sagt väldigt god, men när det sedan kommer till servicegrad var det faktiskt inte frågan om en klockren femma. Nå, kanske är det bara jag som har blivit kräsen med åren.

Efter avslutad måltid stod vi utanför och surrade en stund (det duggregnade inte för stunden) och sedan hoppade vi in i bilen och satte omedelbar kurs söderut. Regnet stod snart som spön i backen och i princip hela vägen hem hade vi kraftigt regn. E4:an var dränkt. Nå. Sent på kvällen rullade vi in hemma, och den härliga utflykten till trots så ligger det nog ändå nånting i vad dom säger — borta bra men hemma bäst.

tisdag 27 maj 2014

Tisdag, v. 22

BVC för vaccination

Dagen var kommen för Klaras allra sista besök på BVC. Längd och vikt krönte samman väl enligt "kurvan", så allt var till sin belåtenhet. Sedan var det dags för vaccination mot stelkramp, Polio, och kikhosta. Klara klarade denna pärs med stor bravur. Oj oj oj, jag kommer ihåg när jag själv var ett litet barn. Alla dessa vaccinationssprutor. Usch, eller hu-je-da-mig, som de säger allra längst upp i detta avlånga land.

Lunch med hustrun

Efter besöket på Barnavårdscentralen lämnade vi av Klara i parken på Carlshem, "Gulan", så att hon skulle hinna leka några timmar med kompisarna. Jag tog sedan med mig Ingrid till Matador, en pizzarestaurang på Östermalm, var det blev lunch. Jag är inte den som lyxar till det med lunch ute i onödan, men jag råkade ha en "2 för 1" kupong som förvisso saknade giltighetstid, fast jag visste med mig att jag burit på den uppemot ett halvår, och man vill ju varken låta den rinna ut i sanden eller kliva in på ett ställe med den flera år senare, då som en sann luffare. Pizza blev det. Varsin pizza blev det, i alla fall. En Maxim och en Blanqo Negro, vilka vi splittade broderligt eller systerligt.

Hos ögonkirurgen

Nån timme efter lunchen stack jag än en gång in till stan. Det var nämligen dags för min träff med doktorn/kirurgen på Koskelas ögonklinik. Det var så sent som i fredags som jag helt spontant sprang in och lät få en preliminär prognos för min situation. Nu var det alltså uppföljningen. Jag hade stämt in allt i snyggt i almanackan, men så just innan avfärd kände jag hur pizzan från Matador sparkade bakut i kistan. Jag var tvungen att slå mig ner på porslin hemmavid just innan avfärd. Detta påverkade givetvis hela tidsbilden, och om det var nåt jag absolut inte ville så var det att bli sen till en man som eventuellt skulle komma att hålla i skalpellen intill mina ögon. Oj oj oj, vilken fart det blev på mig, i sista minuten. Nå, jag lyckades tajma in det så att jag klev in till kliniken klockan 12:59. Kvinnan i receptionen tog namn och visade in mig i väntrummet, en bit längre in i byggnaden.

När jag kommer in till det faktiska väntrummet blir jag imponerad. Man (eller i alla fall jag) är van vid att medicinska kliniker har en väldigt steril miljö, men här hade man minsann satsat på hemtrevnad. Det var en gammal öppen spis, teve, och en kaffemaskin med en skål med choklad intill. Jag hann dricka en halv kopp kaffe innan doktorn kom och hämtade in mig. Det blev ännu en undersökning, och sedan fick jag min dom. Ja, doktorn såg det ärr som jag hade påtalat tidigare. Hans erfarenhet var att man av ett ytligt ärr aldrig kunde gissa sig till hur djup ärrbildningen faktiskt var, och han fann det därför dumdristigt att ge sig på LASIK. Han förordade således i mitt fall LASEK eller den innovativa varianten NoCut®. När vi hade pratat ett tag (och rett ut begreppen) tyckte jag att det sistnämnda kändes som att föredra.

Nåväl, det här var som sagt inget läge för beslut, utan hela grejen med att jag gjorde det här var att det gav mig möjlighet för en [kostnadsfri] bild av mina möjligheter inför framtiden. Innan jag gick frågade jag receptionisten på ett ungefär hur länge min "diagnos" var giltig för ett agerande. Det var lite svårt att svara på, men gick det alltför många månader så krävdes i regel en ny undersökning. Nå. Jag hade i alla fall fått svar på mina frågor, och var nöjd. Jag lämnade ögonkliniken på Skolgatan med lätta steg, men onekligen också en del tankar och funderingar, för mitt stilla sinne.

Eluttaget på balkongen

På eftermiddagen gick jag ut på balkongen och tänkte börja undersöka möjligheter att koppla in t.ex. radio eller en mobilladdare där ute inför den sommarvärme som förhoppningsvis infinner sig förr eller senare. Jag hade någon dag tidigare noterat att eluttaget kändes väldigt glappt, eller den kontakt man förde in i det, vill säga. Så var även nu fallet. Jag kände mig rastlös och gick och plockade fram en skruvmejsel. Tog ut uttaget ur spindeln och konstaterade att de "klammer" som håller i själva stickkontakten var avbrutna. Mekanismen såg f.ö. ut att ha hängt med sedan Miljonprogrammets inledning. Jag sprang över till kvartersvärden och frågade om det fanns ersättning att tillgå. Han sa att han nog fick bolla ärendet till elektriker, och inflikade att det troligtvis skulle bli tal om ett modernare uttag. Underbart. Jag sprang hem och satte två linor vävtejp över det nakna hålet i betongen.

Förrätt och varmrätt

På eftermiddagen bjöds det på förrätt i form av ananas. Jag ljuger om jag påstår att jag inte njöt när min älskade Ingrid förde in små bitar av ananas i min lilla mun. Smarrigt värre. Klara tycktes emellertid föredra paprika. Nåväl, det betydde mer ananas till mig. En stund senare var det käk, vilket kom att bestå av en rejäl gryta. Smarrigt var det. Man skulle kanske äta gryta lite oftare. Jag var resonlig och såg till att inte gräva i mig allt, utan sparade till en schysst lunchlåda. Rutinerat, Calle.