Mer dokumentation av historiskt skruvande kommer här, för den vetgiriga. Besiktningen föll ju ut med nedslag på avgasupphängning och även styrled, vilket jag och Ingrid lyckades styra upp med både stil och finess. Vad som sedan återstod var en punkt avseende "Bra att veta", alltså inget prompt tvingande, men likväl, en liten notis. Jag är ju sådan att notiser tynger mig, så jag bestämde mig för att tag tag i det där, hellre förr än senare. Vid inspektion visade det sig att framvagnen på det stora hela taget kändes sliten. Det är tolv långa år sedan bilen rullade ut från fabriken, och visst är är det tydligt att framvagnen är en av de mest utsatta partierna av en bil.
Efter lite research fann jag ett till synes prisvärt kit från tyska Mapco, som såg ut att innehålla såväl spindelled, länkarm, och dess bussning. Två av varje dag, dessutom. Vi talar alltså ett kit för ett totalt utbyte. Efter viss tveksamhet om huruvida bussningen bara var illustrerad i produktbilden (och ett antydande per mejl från Mister-Auto om att det faktiskt var så) beställde jag ett par extra bussningar av fabrikat TRW vid sidan om. Nå. Delarna kom och det visade sig också att bussningar följde med i paketet från Mapco, så jag blev sittande med ett par extra sådana. Nåväl, de var billiga.
Utöver delarna hade jag förberett genom att beställa ett specialverktyg från Storbritannien via om det var Amazon eller eBay, jag minns faktiskt inte. Nå. Detta verktyg hjälpte en med vad som enligt entydiga uppgifter från människor runt om i världen var det svåra, nämligen att pressa in/ut bussningen ur sidokonsolen som i sin tur satt fäst i chassits balk. Somliga hade tydligen (i bästa McGyver-anda) gett sig på att tillverka egna verktyg utav gängad stång, metallskålar, hylsor, brickor, and what-not. Jag kände att det var lika bra att beställa the real deal, med en gång, och det är jag såhär med facit i hand riktigt nöjd över att jag gjorde.
Så, liksom i mitt förra mekaniskt relaterade inlägg skippar jag att bifoga dokumentation från projektets gång direkt här, utan hänvisar er istället till att i lugn och ro beta er igenom min utarbetade och dedikerade » tråd på BRISKODA.net «, var jag för övrigt har erhållit oerhört värdefull hjälp under resans gång. Ett evigt stort tack till denna skara av entusiaster, i huvudsak från Storbritannien. I nämnda/länkade tråd finns såväl bilder som videoklipp från de olika delmomenten i projektet, och även understrykningar i form av de fallgropar som vi lyckades hamna i.
Slutet gott, allting gott, och det känns i sanning riktigt fräscht med utbytta delar i framvagnen. Ta bara spindellederna, för exempel. Ett bildsök på "broken ball joint" ger fasansfulla träffar. Inget man vill ska hända på motorvägen, eller någon annanstans.
För sökoptimeringens skull (om någon skulle få samma anmärkning på besiktning, och vänder sig till Google) nämner jag att bilen ifråga är en Skoda Fabia av 2003 års modell. Förfarandet och de faktiska bussningarna är exakt desamma för Volkswagen Polo / Fox. Så, hamnade ni här utifrån detta, så ta mod, och genomför projektet. Det är genomförbart i en vanlig parkeringsficka, utan minsta tvekan. Räkna med ett par svordomar under resans gång, men tala om fröjd du kommer uppleva när du är i hamn. Lycka till.
Visar inlägg med etikett fabia. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fabia. Visa alla inlägg
lördag 30 maj 2015
tisdag 28 april 2015
Två tvåor (besiktning) åtgärdade
För lite drygt ett år sedan (13 mars 2014) bestämde vi oss för att ta tjuren i hornen och rida in till vår första besiktning av vår ljusgula lilla Fabia. Allt som allt hade vi inga skäl för oro, då ifjol, utan vi skulle åka igenom processen med ett helt blankt papper. Inte ens något under "bra att veta" fick vi på oss. Så, nu var det alltså dags igen. Ja, det är nu drygt två veckor sedan jag (13 april 2015) spontant drog iväg till Svensk bilprovning i Fyrislund, inte utan viss hoppfullhet om att det hela skulle gå lika smärtfritt som förra gången. Nej då, så väl skulle det inte gå. Inte alls. Tjejen konstaterade snabbt att metallfästet som håller ihop främre och bakre delen av avgassystemet hade rostat av helt och hållet. Eller, det kunde vi nog båda konstatera, efter hennes demonstration. It was a clear-cut case, som man säger.
Hon visade också på en stor ansamling sot, synlig vid sidan om det sönderrostade fästet, alltså ett tydligt avgasläckage, och påtalade att jag troligtvis p.g.a. detta läckage skulle fallera på avgasvärdena. Nå, som genom ren flax kom dessa avgasvärden sedan trots allt att hamna inom ramarna för gränsvärden. Skönt. Nåväl, här var det inte slut på historien. Vidare, glapp i vänster styrled (yttre) fick jag veta. Hon höll hjulet klockan 9 samt klockan 3 och ruckade fram och åter för att demonstrera det onaturliga spelrummet. Utöver detta fick jag även ett "bra att veta" på att främre länkarmsbussningarna var glapp på såväl vänster som höger sida. Klassiskt slitage, menade hon. Även styrleden som stundligen orsakat mig en 2:a var en typisk slitdel, menade hon, och inflikade att hon själv hade bytt en sån, alldeles nyligen. Ja, och på den här vägen blev det, då för två veckor sedan, att jag rullade ut från Svensk bilprovning med ett dokument som sade att ombesiktning skulle ske senaste 30 dagar från detta datum.
Jag började då genast undersöka problemet. Själva avgasfästet var väl inget större problem. Det var liksom en cylindrisk linda i styv metall och två (här båda uppätna av rost) skruvar med klämmor som ska nypa ihop det hela. Antingen kunde jag försöka få tag i originaldelen från Volkswagen, eller så kunde jag kanske bara ta två nya (rejäla) skruvklammer och dra runt befintligt fäste. Efter viss övervägning beslöt jag mig för att ta det säkra före det osäkra, och åkte till Möller Bil. Den hjälpsamma herrn på deras sektion för reservdelar fick fram fästet i sin dator och gick och hämtade det. Tvåhundrafemtio kronor, kostade det. Jävlar i mig. Aja, smakar det så kostar det, och jag betalade och såg glad ut. Fick även veta prisläget för länkarmen, det var (om jag inte minns helt fel) närmare sexhundra spänn. J*vlar, vilken mardröm. Nej, det fick vi nog avvakta med. Tids nog gjorde jag viss efterforskning och trots att Skruvat håller schysta priser så fick faktiskt Biltema sälja mig denna styrled, endast 169 SEK för denna vitala del av framvagnen.
Nå, nu spolar vi fram till den faktiska operationen, som faktiskt gick ner så sent som förra veckan. Vi börjar med avgasfästet. Det var gjort på fem minuter i GDS-hallen på OKQ8, Kungsängen. Jag skämtar inte. Allvarligt talat är det svårare att bygga ihop en IKEA-möbel. Upp med bilen i lyft, och skruvarna var ju redan väck (uppätna av rost) så det var bara att bända lite med en mejsel under själva fästet, och snart kom det loss. Sen var det bara att liksom skruva det helt av ena sidan av avgasröret, sedan böja ner dito avgasrör litegrann, alltså bara så till den grad att att själva fästet gled av. På med det nya, en fast 13 mm nyckel till att dra åt de två skruvarna, och sedan var det klappat och klart. Som sagt, inte svårare än att byta en glödlampa. På protokollet hade det (SEO) kort och gott stått "Avgassystem, fastsättning/upphängning bristfällig", utan någon mer detaljrik förklaring än så.
Vidare nu, till den andra 2:an, styrleden. Efter att ha läst på nätet framgick det att man ska vara rätt cool när man byter en styrled, i och med att dess infästning påverkar hjulinställningen, med som följd att om man inte monterar den nya styrleden i exakt samma läge som den gamla, så har man en skev hjulinställning. Det fanns ett slags MacGyver-trick i att räkna antalet varv man skruvade av den gamla styrleden, och skruva på den nya med lika många varv. På detta sätt fick man i regel styrningen någotsånär okej, om än det i själva verket var en fråga om 1/100 noggrannhet per varv, så om man var någorlunda rädd om sina däck så gjorde man rätt i att kosta på sig en hjulinställning, i vilket fall som helst. På tal om däck, tjejen på Svensk bilprovning hade varnat för att slitagevarningen hade gjort sig väl synlig, som jag förstod henne på samtliga däck. Hon hade inte skrivit något, men sa istället uttryckligen att att hon inte tyckte att dessa däck skulle sitta kvar ens säsongen ut.
Nå, jag lät det bära eller brista, och gick ut på parkeringen och hissade upp framvagnen på båda sidor. Av med hjulet på förarsidan, och sedan var det bara att hålla tungan rätt i mun och agera. Efter att ha ägnat en hel del åt att läsa på Wikipedia för att fatta och förstå hur en McPherson-hjulupphängning fungerar (överhuvudtaget) hade jag lokaliserat själva styrleden, och var då beredd att demontera den. En insexskruv ovanpå den agerade nån slags låsmutter, och man skulle enligt uppgift "hålla fast" denna med lämplig insexnyckel, medan man tog en (18 mm) nyckel och skruvade av själva styrleden från sin yttre fästpunkt i länkarmen. Detta hade varit en dans på rosor i alla Youtube-videos, men i verkligheten skulle det visa sig vara en mardröm. Först och främst, jag kunde inte besluta mig för vilken storlek det skulle vara på insexnyckeln. Den splitternya styrleden hade en 5 mm insexskruv, men en sådan nyckel kändes för liten för den gamla. En 6 mm gick inte ned. Så, i mitt stilla sinne fick jag för mig att det ursprungligen hade varit en 5 mm, men att korrosion över tid hade ätit ur den, och det var på denna väg jag grävde fram en 5.5 mm insexnyckel. Suck, vilken j*vla idioti från min sida, säger jag såhär i efterhand. Givetvis existerar inte storlekar i halvmillimeter. Nåväl. Min 5.5 mm gick efter några snabba försök runt i skruvens skalle, och katastrofen var ett faktum. Urgängad. Suck. Hur i helvete skulle jag få av styrleden?
Jag provade allehanda verktyg, men det landade med att jag grävde fram en sats med mutterspräckare. Som vanligt gick styrstiften sönder efter bruk, så själva kilen snurrade snart som den ville, vilket gjorde användningen av verktyget ännu svårare. Suck. Nåväl, efter viss tid (jag-vågar-inte-ens-gissa-hur-länge-jag-höll-på-men-i-alla-fall) var den gamla muttern äntligen itu, och skoja inte att jag var nöjd. Jag hade köpt såväl en kulledsavdragare som en stor gaffel, två verktyg som sades underlätta jobb som detta. Nåväl, i sanning fick jag inte nytta av något av dessa verktyg. När muttern väl var väck så räckte det med en liten lätt smack med hammaren uppifrån så hängde den gamla styrleden plötsligt lös.
Nu var det bara att skruva loss den från den inre styrleden och se till att räkna varven, right? Lättare sagt än gjort, skulle det visa sig. Även här hade rosten gjort sitt, och de två delarna hade liksom etsat fast. Det satt som berget. En nyfiken herre hann komma förbi ute på parkeringen och visst kom han med en del värdefull input, om än jag själv mest var fly förbannad på situationen som jag befann mig i. Jag hann hämta en liten gasbrännare för att värma leden (peppar-peppar för att inga lättantändliga gaser skulle smyga kring hjulhuset), och så ideliga nya försök med två nycklar, varav den ena agerade mothåll. Slutligen fick jag en idé om hur jag kunde använda länkarmen som stumt fysiskt mothåll för den ena nyckeln, och således använda full fysisk kraft på den andra. Då plötsligt hände det.
Styrleden började snurra. Jag gjorde ett litet videoklipp för referens, var antalet varv dokumenterades. Tjugoen varv, fick jag det till. På med den nya styrleden, och efter viss övertalning slöt den lilla låsmuttern tätt emot den nya yttre styrleden. Cirkeln var sluten, och det var bara att sätta på däcket igen, och sedan hissa ner bilen.
Jungfrufärden gick från parkeringen (idag tyvärr uppemot 1 km från bostaden) och hem, var bl.a. garagedomkraft och pallbockar skulle lämnas i förrådet. Ratten stod åtminstone rakt, och inga skakningar eller andra konstigheter. Allt kändes bra. Kanske hade jag trots allt lyckats höfta in det rätt väl med mina 21 varv.
Så, samma kväll bokade jag in första lediga tid för ombesiktning, vilket kom att falla på Dekra, även den i Fyrislund, bara dagen därpå, måndagen den 20 april. Så, det är alltså nu drygt en vecka sen jag rullade in där och [inte utan viss stolthet i rösten] berättade att jag minsann hade gett mig på såväl styrleden som avgasfästet solokvist, eller med hjälp av kvinnan i hushållet. Han hissade upp bilen och gjorde några snabba kontroller, och konstaterade att jag hade lyckats. Glappet var borta, och avgassystemet satt ihop. Godkänd besiktning; nu giltig t.o.m. 31 maj 2016. Nöjd kille tutade hem och hann rentav käka lunch innan det var dags att hoppa på tåget söderut.
Så, då detta (främst styrleden) tycks vara en typisk slitagedel antar jag att en och annan kärra åker på ombesiktning p.g.a. detta, dagligen. Gissar vidare att flera av de som besitter ett lite tekniskt nyfiket sinnelag ger sig ut på det vida världsomspännande nätverket för att finna svar på graden av enkelhet av att utföra denna operation själv, ute på parkeringsplatsen. Ja, det var därför som jag nu bestämde mig för att skriva en liten uppsats om min egen resa, med detta projekt. Så, hur summerar jag det? Inga konstigheter, egentligen, bara det att man får vara beredd på fastrostade detaljer längst resans gång, och detta kommer att fördröja allt, i värsta fall (som i mitt) rejält. Nåväl, slutet gott, allting gott, denna gång. Jag riktar här framförallt ett stort tack till det brittiska Internetforumet "Briskoda", var jag snabbt skrev ihop en tråd (var jag sedermera publicerat gott om bilder samt ett videoklipp) om mina göromål, och de övriga (i synnerhet en viss "TMB") var där oerhört hjälpsamma när det kom till tips och idéer. Utan denna input längst resans gång hade jag gissningsvis aldrig ens vågat ge mig på det här. Som sagt, allt är relativt. För många är byte av styrled inte mer avancerat än byte av en köksglödlampa, men för oss lite mindre bevandrade kan det lätt framstå som ett vansinnigt projekt. Med det här inlägget försöker jag väl att skapa nån slags brygga mellan gränserna av dessa två förhållningssätt. Kort och koncist; allting är möjligt, med lite vilja och ett gott psyke.
Hon visade också på en stor ansamling sot, synlig vid sidan om det sönderrostade fästet, alltså ett tydligt avgasläckage, och påtalade att jag troligtvis p.g.a. detta läckage skulle fallera på avgasvärdena. Nå, som genom ren flax kom dessa avgasvärden sedan trots allt att hamna inom ramarna för gränsvärden. Skönt. Nåväl, här var det inte slut på historien. Vidare, glapp i vänster styrled (yttre) fick jag veta. Hon höll hjulet klockan 9 samt klockan 3 och ruckade fram och åter för att demonstrera det onaturliga spelrummet. Utöver detta fick jag även ett "bra att veta" på att främre länkarmsbussningarna var glapp på såväl vänster som höger sida. Klassiskt slitage, menade hon. Även styrleden som stundligen orsakat mig en 2:a var en typisk slitdel, menade hon, och inflikade att hon själv hade bytt en sån, alldeles nyligen. Ja, och på den här vägen blev det, då för två veckor sedan, att jag rullade ut från Svensk bilprovning med ett dokument som sade att ombesiktning skulle ske senaste 30 dagar från detta datum.
Jag började då genast undersöka problemet. Själva avgasfästet var väl inget större problem. Det var liksom en cylindrisk linda i styv metall och två (här båda uppätna av rost) skruvar med klämmor som ska nypa ihop det hela. Antingen kunde jag försöka få tag i originaldelen från Volkswagen, eller så kunde jag kanske bara ta två nya (rejäla) skruvklammer och dra runt befintligt fäste. Efter viss övervägning beslöt jag mig för att ta det säkra före det osäkra, och åkte till Möller Bil. Den hjälpsamma herrn på deras sektion för reservdelar fick fram fästet i sin dator och gick och hämtade det. Tvåhundrafemtio kronor, kostade det. Jävlar i mig. Aja, smakar det så kostar det, och jag betalade och såg glad ut. Fick även veta prisläget för länkarmen, det var (om jag inte minns helt fel) närmare sexhundra spänn. J*vlar, vilken mardröm. Nej, det fick vi nog avvakta med. Tids nog gjorde jag viss efterforskning och trots att Skruvat håller schysta priser så fick faktiskt Biltema sälja mig denna styrled, endast 169 SEK för denna vitala del av framvagnen.
Nå, nu spolar vi fram till den faktiska operationen, som faktiskt gick ner så sent som förra veckan. Vi börjar med avgasfästet. Det var gjort på fem minuter i GDS-hallen på OKQ8, Kungsängen. Jag skämtar inte. Allvarligt talat är det svårare att bygga ihop en IKEA-möbel. Upp med bilen i lyft, och skruvarna var ju redan väck (uppätna av rost) så det var bara att bända lite med en mejsel under själva fästet, och snart kom det loss. Sen var det bara att liksom skruva det helt av ena sidan av avgasröret, sedan böja ner dito avgasrör litegrann, alltså bara så till den grad att att själva fästet gled av. På med det nya, en fast 13 mm nyckel till att dra åt de två skruvarna, och sedan var det klappat och klart. Som sagt, inte svårare än att byta en glödlampa. På protokollet hade det (SEO) kort och gott stått "Avgassystem, fastsättning/upphängning bristfällig", utan någon mer detaljrik förklaring än så.
Vidare nu, till den andra 2:an, styrleden. Efter att ha läst på nätet framgick det att man ska vara rätt cool när man byter en styrled, i och med att dess infästning påverkar hjulinställningen, med som följd att om man inte monterar den nya styrleden i exakt samma läge som den gamla, så har man en skev hjulinställning. Det fanns ett slags MacGyver-trick i att räkna antalet varv man skruvade av den gamla styrleden, och skruva på den nya med lika många varv. På detta sätt fick man i regel styrningen någotsånär okej, om än det i själva verket var en fråga om 1/100 noggrannhet per varv, så om man var någorlunda rädd om sina däck så gjorde man rätt i att kosta på sig en hjulinställning, i vilket fall som helst. På tal om däck, tjejen på Svensk bilprovning hade varnat för att slitagevarningen hade gjort sig väl synlig, som jag förstod henne på samtliga däck. Hon hade inte skrivit något, men sa istället uttryckligen att att hon inte tyckte att dessa däck skulle sitta kvar ens säsongen ut.
Nå, jag lät det bära eller brista, och gick ut på parkeringen och hissade upp framvagnen på båda sidor. Av med hjulet på förarsidan, och sedan var det bara att hålla tungan rätt i mun och agera. Efter att ha ägnat en hel del åt att läsa på Wikipedia för att fatta och förstå hur en McPherson-hjulupphängning fungerar (överhuvudtaget) hade jag lokaliserat själva styrleden, och var då beredd att demontera den. En insexskruv ovanpå den agerade nån slags låsmutter, och man skulle enligt uppgift "hålla fast" denna med lämplig insexnyckel, medan man tog en (18 mm) nyckel och skruvade av själva styrleden från sin yttre fästpunkt i länkarmen. Detta hade varit en dans på rosor i alla Youtube-videos, men i verkligheten skulle det visa sig vara en mardröm. Först och främst, jag kunde inte besluta mig för vilken storlek det skulle vara på insexnyckeln. Den splitternya styrleden hade en 5 mm insexskruv, men en sådan nyckel kändes för liten för den gamla. En 6 mm gick inte ned. Så, i mitt stilla sinne fick jag för mig att det ursprungligen hade varit en 5 mm, men att korrosion över tid hade ätit ur den, och det var på denna väg jag grävde fram en 5.5 mm insexnyckel. Suck, vilken j*vla idioti från min sida, säger jag såhär i efterhand. Givetvis existerar inte storlekar i halvmillimeter. Nåväl. Min 5.5 mm gick efter några snabba försök runt i skruvens skalle, och katastrofen var ett faktum. Urgängad. Suck. Hur i helvete skulle jag få av styrleden?
Jag provade allehanda verktyg, men det landade med att jag grävde fram en sats med mutterspräckare. Som vanligt gick styrstiften sönder efter bruk, så själva kilen snurrade snart som den ville, vilket gjorde användningen av verktyget ännu svårare. Suck. Nåväl, efter viss tid (jag-vågar-inte-ens-gissa-hur-länge-jag-höll-på-men-i-alla-fall) var den gamla muttern äntligen itu, och skoja inte att jag var nöjd. Jag hade köpt såväl en kulledsavdragare som en stor gaffel, två verktyg som sades underlätta jobb som detta. Nåväl, i sanning fick jag inte nytta av något av dessa verktyg. När muttern väl var väck så räckte det med en liten lätt smack med hammaren uppifrån så hängde den gamla styrleden plötsligt lös.
Nu var det bara att skruva loss den från den inre styrleden och se till att räkna varven, right? Lättare sagt än gjort, skulle det visa sig. Även här hade rosten gjort sitt, och de två delarna hade liksom etsat fast. Det satt som berget. En nyfiken herre hann komma förbi ute på parkeringen och visst kom han med en del värdefull input, om än jag själv mest var fly förbannad på situationen som jag befann mig i. Jag hann hämta en liten gasbrännare för att värma leden (peppar-peppar för att inga lättantändliga gaser skulle smyga kring hjulhuset), och så ideliga nya försök med två nycklar, varav den ena agerade mothåll. Slutligen fick jag en idé om hur jag kunde använda länkarmen som stumt fysiskt mothåll för den ena nyckeln, och således använda full fysisk kraft på den andra. Då plötsligt hände det.
Styrleden började snurra. Jag gjorde ett litet videoklipp för referens, var antalet varv dokumenterades. Tjugoen varv, fick jag det till. På med den nya styrleden, och efter viss övertalning slöt den lilla låsmuttern tätt emot den nya yttre styrleden. Cirkeln var sluten, och det var bara att sätta på däcket igen, och sedan hissa ner bilen.
Jungfrufärden gick från parkeringen (idag tyvärr uppemot 1 km från bostaden) och hem, var bl.a. garagedomkraft och pallbockar skulle lämnas i förrådet. Ratten stod åtminstone rakt, och inga skakningar eller andra konstigheter. Allt kändes bra. Kanske hade jag trots allt lyckats höfta in det rätt väl med mina 21 varv.
Så, samma kväll bokade jag in första lediga tid för ombesiktning, vilket kom att falla på Dekra, även den i Fyrislund, bara dagen därpå, måndagen den 20 april. Så, det är alltså nu drygt en vecka sen jag rullade in där och [inte utan viss stolthet i rösten] berättade att jag minsann hade gett mig på såväl styrleden som avgasfästet solokvist, eller med hjälp av kvinnan i hushållet. Han hissade upp bilen och gjorde några snabba kontroller, och konstaterade att jag hade lyckats. Glappet var borta, och avgassystemet satt ihop. Godkänd besiktning; nu giltig t.o.m. 31 maj 2016. Nöjd kille tutade hem och hann rentav käka lunch innan det var dags att hoppa på tåget söderut.
Så, då detta (främst styrleden) tycks vara en typisk slitagedel antar jag att en och annan kärra åker på ombesiktning p.g.a. detta, dagligen. Gissar vidare att flera av de som besitter ett lite tekniskt nyfiket sinnelag ger sig ut på det vida världsomspännande nätverket för att finna svar på graden av enkelhet av att utföra denna operation själv, ute på parkeringsplatsen. Ja, det var därför som jag nu bestämde mig för att skriva en liten uppsats om min egen resa, med detta projekt. Så, hur summerar jag det? Inga konstigheter, egentligen, bara det att man får vara beredd på fastrostade detaljer längst resans gång, och detta kommer att fördröja allt, i värsta fall (som i mitt) rejält. Nåväl, slutet gott, allting gott, denna gång. Jag riktar här framförallt ett stort tack till det brittiska Internetforumet "Briskoda", var jag snabbt skrev ihop en tråd (var jag sedermera publicerat gott om bilder samt ett videoklipp) om mina göromål, och de övriga (i synnerhet en viss "TMB") var där oerhört hjälpsamma när det kom till tips och idéer. Utan denna input längst resans gång hade jag gissningsvis aldrig ens vågat ge mig på det här. Som sagt, allt är relativt. För många är byte av styrled inte mer avancerat än byte av en köksglödlampa, men för oss lite mindre bevandrade kan det lätt framstå som ett vansinnigt projekt. Med det här inlägget försöker jag väl att skapa nån slags brygga mellan gränserna av dessa två förhållningssätt. Kort och koncist; allting är möjligt, med lite vilja och ett gott psyke.
torsdag 16 oktober 2014
Torsdag, v. 42
Provar en lite märklig stil
Efter gårdagens skalning av skägget kom jag denna torsdag att smyga mig ännu ett snäpp närmare huden. Ja, jag fick för mig att det liksom var för mycket hår i ansiktet, trots allt, och lät plocka fram maskinen, ännu en gång.
När jag var färdig tittade jag mig själv i spegeln och konstaterade snabbt att jag hade rott i hamn något av en klassisk blådåre. Jag har liksom ansat bort allt skägg och mustasch, men sparat den nedre delen — under hakan. Nu såg det liksom ut som att jag hade sparat en slags halsduk, med andra ord helt sinnessjukt. Jag drog brett på smilbanden, åt mitt eget vansinne, och fotograferade, dito.
En rullande landslagströja
Ey svenne, jag skrev så sent som igår; vem kommer ihåg en fegis?
Jag drog brett på smilbanden, för mitt stilla inre sinne, och tog framåt kvällskvisten en provokativ provsväng runt stan. Jag kunde inte låtsas som annat än att det fanns en snudd på obekväm känsla av att jag ändå sände ut helt fel signaler, men så gick plötsligt Mohammed Ali igång från min spellista med [säkert] tusentals schyssta spår, och jag öste givetvis omedelbums på med högsta bas och volym, och lät rida riktigt fett på denna naturella swagger. Jag tyckte uppriktigt sagt att hela situationen var paradoxalt skitrolig, i denna stund.
Korvgrillning vid Kärleksudden
Det var torsdag och jag var ledig. När klockan var kring lunch så skickade vi faktiskt hem granntjejen då jag hade en liten agneda för den lilla familjen. Ja, nu är vintern inte långt borta, och korvgrillning är ju något jag gillar, och jag hade fortfarande några brädor från en gammal trähylla stående på en halvplacerad plats.
Vi samlade ihop oss snyggt och en stund senare hade vi packat en rejäl ryggsäck och jag hade pangat (fotjobb, jaO) ihop en hög med träbrädor och vi befann oss på plats vid Kärleksudden, d.v.s. vid Nydalasjöns södra spets. Ingrid hade dragit med sig tändvätska, medan undertecknad hade dragit med sig något bättre, nämligen klassiskt rött spisbränsle.
Jag hällde på av flaskan (Kemetyl T-röd) och kort därefter flammade brädbitarna upp för högan sky. Det gick hastigt och lustigt, men det var onekligen en vacker eld.
En skeptiker eller kritiker hade säkert sagt att min metod var att förkasta då det brinner ut snabbt och ej lämnar glöd av värde, men ack så fel han/hon då hade. Nå, elden brann utav bara den men när den väl började nå sin ände lämnade den en oerhört vacker glöd efter sig.
Faktum är att jag aldrig tror att jag har sett en så stabil grillglöd, någonsin. Vi körde otaliga korvar och gott smakade det, senap och ketchup fanns givetvis att tillgå, denna torsdag.
Klaras nya glasögon
Det var tidigt på dagen som jag hade fått ett smidigt SMS från Smarteyes om att Klaras glasögon fanns redo för avhämtning. Klockrent. På eftermiddagen åkte vi in och hämtade ut dem. Tjejen bakom disken justerade passformen ett par gånger innan hon kände att de satt optimalt, en eloge för god service. När jag skulle betala stod det dock först cirkus sjuttonhundra kronor i apparaten. Jag sade då — halvt generat — att jag hade för mig att vi hade rätt till någon form av tillgodoräkning, jml. något som av en stående kampanj som enl. företag själva gick som Ögonstenen.
"Jaha, är hon under åtta?", frågade då tjejen som hade hjälpt oss med justeringen av glasögonen. Ja, jag svarade snabbt att hon inte ens hade hunnit fylla sex år ännu, och tjejen justerade på bråkdelen av en sekund beloppet att betala från de cirkus sjuttonhundra kronor som jag nyss nämnde och ner till endast etthundranittionio kronor, då endast kostnaden för en — förmånlig — försäkring. Klockrent.
Efteråt frågade jag mig själv — i mitt stilla sinne — om Klara verkligen såg ut att vara så gammal (> 8 år), eller om det kan vara så att Smarteyes (det är trots allt ett företag) har någon slags säljprovision och att den rätt unga tjejen som stod i kassan försökte sig på något av en en Hail Mary. Jag orkade inte spendera en evighet på att fundera, utan nöjde oss med att vi nu hade ett par schyssta glasögon per nytt recept, och heller inte hade behövt betala en förmögenhet för dessa.
En stor tallrik kommer i vår riktning
Just när kvällen börjar bli läggdags slagen plingar det på dörren och granntjejens tvillingsystrar står utanför. De har i uppdrag att överlämna lite traditionell kurdisk mat från deras mamma. Jag tackade hjärtligt och tjejerna fick sin lillasyster med sig hem. Jag lade tallriken på köksbordet och fotograferade den. Vi hade ju ganska precis ätit middag, men det här skulle bli en briljant lunchlåda. Oj oj oj oj.
Nya bromsklossar på en BMX (uppföljningen)
Det var så sent som i söndags som jag tänkte råda bot på de urusla handbromsarna på BMX-cykeln. Jag hade då köpt inte ett utan två olika typer av bromsklossar, då jag inte visste vilken som var bäst för just den här typen av bromssystem. Efter ett par om och men lyckades jag i varje fall justera in bromsen och då med fullt godtyckligt resultat och då med de gamla bromsklossarna. Jag slapp alltså byta överhuvudtaget. Gott.
Nå, frambromsen var också urusel, och denna bjöd på betydligt enklare inställning, så att uppnå underverk genom att bara pilla på befintliga klossar kändes långsökt, så sent ikväll åkte jag iväg och köpte de allra billigaste bromsklossar jag kunde hitta, och bytte dem sedan. Jag kände en skillnad. Visst, frambromsen nöp fortfarande inte på ett sätt som gjorde det möjligt för mig att nypa in den och åka upp på framhjulet för att t.ex. svänga runt bakhjulet 180° i luften. Nej, det var trots allt inga V-bromsar jag höll på och donade med, men nu hade jag i alla fall resultat. Rent estetiskt vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Nånstans kändes det som att bromsklossarna som jag hade köpt var av den typen som man ofta ser på gamla dam- och herrcyklar, ja, jag tänker i synnerhet på det lilla metallhöljet runtom. Nåväl, jag försökte vända på det till något lite småfräckt, för mitt eget stilla sinne.
Så, jag tog en liten jungfrutur runt kvarteret, då jag i samma veva hade monterat fullgod cykelbelysning även på den här cykeln. Jag susade fram i mörkret, med batterilyktorna tända både fram och bak. Jag stannade till efter Assistentvägen (efter "envägsbiten" närmast Lärarstråket) när jag plötsligt hörde något. Jag trodde först att det var nån dialog mellan andra, innan jag förstod att det var riktat mot mig. "Grinda!? Eller, få se bakhjulet!", hörde jag. Det var mörkt. Jag tittade mot huset till vänster och tyckte mig se en skepnad på balkongen. Han upprepade "Kom igen, bakhjulet!", med en barsk ton, förmodligen kom den från någon tjugo-nånting. Lite halvt generad hävde jag ur mig "Jag har glömt hur man gör!", men det svaret räckte tydligen inte och svaret lät inte dröja. "Jag sa, får jag se när du f-cking kör på bakhjulet!", och det var en mörk och bestämd röst som yttrade kommandot. Ytterst generad ryckte jag upp mig och trampade ett drygt vevarmsvarv med framhjulet hängande i luften, varpå jag rullade vidare, och vek ner mot Geografigränd.
När jag kom in i vår egen port reflekterade jag över vad som just hade gått ner, och efter snabb överläggning med mig själv kom jag fram till att det inte kändes sådär jättebra. Jag hade ju dessutom gjort som jag hade blivit tillsagd, av denna främling, vilket fick mig att känna mig litegrann som en prostituerad; styrd med järnhand från en hallick uppe på en balkong. Jag frågade mig själv vad som hade gjort hela situationen så obehaglig. Det var troligtvis en kombination av det faktum att personen ifråga var som en skugga i dunklet, hans brytning med mörka tonfall, och slutligen det faktum att han bakade in en amerikansk svordom. Ja, dessa tre faktorer spelade helt klart in. Jösses. I ett par olika hyreslägenheter i denna stadsdel har man då alltså bott i ungefär sju år, och tiden har gått så fort så att vi ofta har glömt bort det faktum att det i grund och botten är miljonprogram, med allt vad som tillkommer.
tisdag 7 oktober 2014
Tisdag, v. 41
Dörrlåset
Låscylindern på passagerarsidan har varit lite småstrulig länge. Den har aldrig kärvat helt och hållet, men under vredets gång känner man ett slags motstånd i nån fjäder. Ett typiskt I-landsproblem, om ens det. Nu tänkte jag i alla fall – lagom innan vintern – ge mig på en kontroversiell tackling, nämligen en total rengöring och smörjning. Mellan dessa moment stack jag även efter ett – obekräftat – tips till med att lägga låscylindern i en kastrull med kokande vatten, och låta denna naturliga lösning göra jobbet.
Nå, någon jättemärkbar skillnad blev det i sanning inte, men nånting gott kom trots allt ur det hela; när jag letade efter låsolja så fann jag en tub med PTFE-fett som jag inte ens kom ihåg att jag hade köpt, vilket kanske hade varit bättre än det där litiumfettet i sprayform som jag har kört i både vev och nav, alldeles nyligen. Nåväl, jag är på tok för lat för att göra om / göra rätt, nu har trots allt kylan börjat smyga sig på också. Nåväl, bra att veta att det finns där längst bak i skafferiet, ändå.
Som grädde på moset kom jag efter att jag monterat tillbaka låscylindern att läsa ett intressant tips om hur man allra helst kokar låscylindern i motorolja. Jag hann fråga mig om jag hade nått bättre slutresultat genom att koka upp den i nån gammal spillolja än i vatten, som jag gjorde, men kom — efter snabb överläggning med mig själv — fram till att jag inte orkade dra ut den och börja dona igen.
Katten
Mitt under eftermiddagen på min lediga tisdag fann jag mig själv liggande i soffan. Katten Gustaf var i vanlig ordning i närheten, och jag tyckte för en sekund att han var så ståtlig (och vacker) att jag inte fann det bättre än att fotografera honom i tre olika vinklar.
Jag valde sedan ut en av dessa bilder som tvunget skulle ut i den vida etern, och det är alltså denna. Jag tycker spontant att det blev en bra bild. Man kan liksom se hur djuret tänker på något, dyrt och innerligt. Det intressanta är att vi inte har en blekaste om han är fem, tio, eller femton år gammal. Han är en sann gåta, vår Gustafsson.
Vinterdäcken
På eftermiddagen gjorde jag slag i något som jag tänkt ett bra tag, nämligen en däckaffär. Det var redan ett bra tag innan min — nu f.d. — kollega sadlade om som jag fick tipset om att han minsann hade ett par 15 tums dubbade vinterdäck med dimensionerna 195/55 av fabrikat Bridgestone och modell Noranza.
När jag väl var på plats för affären fick jag även möjlighet att kika på kollegans nyköpta bil, en Jaguar XJ (X308), utrustad med en V8 och drygt tvåhundraåttio hästarbetskrafter under motorhuven. Mäkta imponerande maskin, och tydligen är dom inte alls så dyra att äga som man spontant kan tro. Tvärtom, på det stora hela taget billigare än en Volvo V40, tydligen. Trevligt. Engelsmännen har uppenbarligen en hel del kvaliteter.
Fyra däck fick jag köpa till ett hyggligt pris. Riktigt bra med såväl dubb som mönsterdjup, fanns det kvar. Glad i hågen rullade jag hemåt. Nu blir det till att lägga fjolårets däck på annons och försöka få dessa omlagda på de fälgarna; förhoppningsvis behöver det inte bli så fruktansvärt dyrt.
Middagen
Smarrigt värre, med spagetti och köttfärssås. Färska tomater och rikliga mängder torrost gick ovanpå detta. Det var sagolikt gott. Jag kämpade mentalt med mig själv för att disciplinera mig och sluta äta och göra lunchlåda av åtminstone en tredjedel av tallriken, men ack, förgäves. Till slut var det så lite kvar att jag rationaliserade det sista inmundigandet med "Äh, det där är väl inget att spara på!", som min älskade gamla mormor så ofta uttryckte det när hon ville att jag skulle peta i mig det sista på hennes serverade tallrik. Ja, jag var i sanning lite skamsen när jag en stund senare låg på soffan, proppmätt. Hade jag bara lyckats tygla mina begär hade jag haft en lunchlåda för morgondagen. Suck. Nåväl.
onsdag 1 oktober 2014
Onsdag, v. 40
Nya H3-lampor till extraljusen
Onsdagens gick utav bara farten. Ungefär en halvdags jobb och sedan konstaterade jag att mina beställda 100 watts helljuslampor låg i brevlådan. Snyggt jobbat, Skruvat. Jag kom också fram till att 200w/12v=16,66666666666667A vilket är ganska mycket ström för en tunn jordsladd på 1,5 mm². Jag hade varit lite väl dumsnål ändå, häromdagen. Jag gick i alla fall ut och gjorde en specialare, nämligen dubbla jordledare på varje extraljus. Nu blev det fortfarande (endast) 3 mm², men bättre än hälften, åtminstone. Sedan läste jag mig också till att det är snudd på kontroversiellt att ha 100 watt helljuslampor, då dessa som regel inte är E-märkta, men att länsman å andra sidan sällan inspekterar lampsort, och att i svensk verklighet så läggs det större vikt på kontroll av att man inte har för dåligt ljus.
Så, det fick flyga, trots allt. Framåt kvällen började jag dock kika på kit för Xenon-konvertering. Att konvertera halvljusen går totalt bort bort; jag uppfyller det ena kravet (högtrycksspolning av strålkastarna), men inte det andra (automatisk nivåkontroll), men även om jag det sistnämnda fanns med i bilden så vet Gudarna om det är halvljuset man vill sätta Xenon i. Små konverteringskit finns för mindre än en femhundralapp. Processen verkar inte direkt vara raketteknik, man mellankopplar en ballast mellan relä och lampa, and that's it, som jag nu förstår det. Det tål definitivt att tänkas på.
Ny version av Android till telefonen
Ja, plötsligt händer det. Det har ju varit en del snack om om uppdateringar till Samsung Galaxy S3 LTE, och när slutligen uppdateringen till Android 4.3 (Android API level 18)släpptes OTA så lät nätets röster skrika entydigt; problemen var många, inte minst med en gravt försämrad batteritid som följd efter uppdatering. Jag själv gick – klokt nog – ut på nätet och granskade folkets tycke gällande uppdateringen innan jag själv gav något samtycke till att min telefon skulle uppdateras, och valde efter att ha läst och värderat tvärsnittet att låta min telefon stanna kvar på Android 4.2.2, tills vidare.
Nu för bara en månad sedan så tänkte jag väl sent en kväll att det kanske ändå var fegt och bakåtsträvande att liksom undvika en uppdatering som släppts. Jag menar, uppdateringar är ju till för att förbättra saker som är, eller hur? Så, jag installerade Android 4.3 och jag har faktiskt inte upplevt några större problem. Batteriet har aldrig varit någon höjdare på den här telefonen, med min flitiga användning är batteriet som regel slut lagom till kvällen, men någon skillnad till det sämre upplevde jag inte, efter denna uppdatering. Förbättring? Nja, ärligt talat så märkte jag ingen större skillnad överhuvudtaget.
Nå, nog om det. Nu denna onsdagskväll så poppade ännu ett systemmeddelande upp i mitt aktivitetsfält. En uppdatering fanns tydligen att tillgå. Dra mig långsamt baklänges, tänkte jag när jag läste vad som stod på skärmen. Den – snäppet större – uppdateringen hade nu tydligen landat officiellt för min modell. Jag var ett musklick ifrån att uppgradera till Android 4.4 KitKat. Den här gången orkade jag inte ens bege mig ut och läsa på efter vad folk som uppdaterat tyckte, utan klickade ganska omgående igenom avtalsklausulen och lät uppdateringen sätta fart. Spännande, detta.
lördag 27 september 2014
Lördag, v. 39
Jobbet (med en brandutrymning)
En härlig lördag inleddes i ärans tjänst. Just innan morgonmötet ljöd ljudet som kommit att bli välkänt. Den — robotlika — rösten (varvat med en engelsk variant) som säger att brand har utbrutit och att man ska undvika hissar och ta sig ut ur byggnaden.
Ja, en stund senare befann vi oss då utanför gallerian, och brandkåren skulle inte dröja. Dom ska faktiskt ha en eloge för sin snabbhet i utryckningarna, Umeå räddningstjänst. Åtminstone då de senaste två gångerna har jag då färskt till minnes att de har varit på plats på sånär som nolltid.
Nå, faran var snabbt över och gallerians butiker kunde öppna. Allt rullade på och till lunch lyckades jag göra ett sånt där klassiskt fynd i hörnan nere på Konsum. Smarrigt värre, och endast tjugofem kronor betalade jag.
Extraljusen (fulländade)
1Då jag hade slutat blev jag hämtad av tjejerna, och det bar då raka spåret ut till svärföräldrarna på Berghem. Dagen till ära skulle Klara sova över. Oj oj, jag och Ingrid skulle ha lördagen för oss själva. Spännande, to say the least.
Nå, faktum är att vi hann knappt komma ur bilen hemma på parkeringen så satte jag igång med projektet extraljus. Ingrid gav mig en liten sidoknuff och ifrågasatte om jag inte hade planerat något romantiskt, när vi hade tid för oss själva. Mjo, visst hade jag det, fast när ett projekts fulländning trycker i sinnet kan jag inte riktigt bete mig i övriga fall.
Så, jag hade allt klart för mig och efter att ha kört ett snabbt test så kopplade jag skarpt. Det blev en riktigt ful härva av överflödiga ledare, vilket är fruktansvärt dåligt i alla avseenden. NÅ, det är ytterst tillfälligt, jag ska(!) styra upp allt ordentligt innan brand uppstår.
Nå, proof of concept var i alla fall uppnått. Reläet fungerade och ljusen tändes och släcktes med de vanliga helljusen. Tjocklek och längd på ledarna är vad jag har kvar att korrigera, och sedan ska jag försöka nita fast reläet på nåt lämpligt ställe i motorrummet.
Kvällen (utan barn)
När kvällen kom väcktes romantikern, och jag tog med drottningen till Pizzeria Ängen på Mariehem, var de bl.a. säljer en mer luxuös pizza för kännbara tiotusen kronor.
Nå, så lyxiga var vi inte, kvällen till ära, men det blev varsin riktigt välsmakande pizza. Dessutom fick jag bolla ord med en gammal bekant, som på senare dags rentav tycks ha blivit en slags ansvarig för stället. På sisådär sju år hinner man förändras; bl.a. så var hans beundransvärda svarta skägg borta.
Nå, efter pizzan stack vi iväg till Maxi för att kopa lite snacks för kvällen. När vi då skulle hugga oss en skanner så uppstod problem. Maskinen ville inte ge oss någon. Suck. Jag gick till kundtjänst och påtalade att det tycktes vara nån slags bugg i systemet.
Tjejen knapprade i datorn och frågade objektivt när jag kändes vid att jag senast hade besökt stormarknaden. Jag svarade att vi var där sånär som dagligen, då vi bokstavligt talat bor sånär som granne med dito. Jaha, låt säga torsdag då, sade hon. Jag hade nämligen ett oavslutat köp från denna dag. Va?
Hon visar mig ett kvitto bestående av främst makrill och nudlar. Oh My God. Jag tänker genast tillbaka på den där nervkittlande episoden, för bara ett par dagar sedan. Uppenbarligen hade den — p.g.a. kundtrycket då uppenbart lätt stressade — tjejen i självutcheckningen i all hysteri glömt av att "stänga" min ursprungliga session rätt då jag gick över till ett manuellt köp efter att ha strulat med stafflingspriset av nudlar.
Suck. Än en gång blev jag jagad och uppstoppad p.g.a. denna j-vla episod. Det där var baske mig onsdagen från helvetet, i all sin enkelhet. Nå, tjejen vid kundtjänst var i alla fall lugn och tillmötesgående, och förklarade att hon inte hade befogenhet att fixa allt på plats, men hon tog gärna telefonnummer så skulle någon höra av sig till mig dagen därpå. Ja, visst gick det bra.
Vi gick in och köpte snacks och åkte sedan hem. James Bond och soffläge blev avslutningen på denna härliga lördagskväll. Mitt under allting satt jag där och tänkte på en god vän, i mitt stilla sinne.
fredag 26 september 2014
Fredag, v. 39
Skruv och mutter, och polisen
Jag var ledig hela dagen, och det var läge att ro i hamn projektet med dom där nedrans extraljusen, kände jag. Klockan var bara strax över tio när jag och Ingrid åkte in till stan för att köpa lite skruv och mutter för infästning i registreringsskylthållaren, då det kändes glasklart att drejad trä-/universalskruv inte skulle göra jobbet just här. Så, jag och Ingrid dundrade iväg in till butiken som har allt, mitt i stan. En påse båtbrickor, en påse låsmuttrar, och en påse spårskruv, ja så löd kvittot, denna härliga fredag. Nöjd var jag. Nu kunde vi börja fixa och dona på riktigt.
Innan vi lättade ankar hemåt käkade vi varsin cheeseburgare, sedan bar det av. När vi då kom efter Studentvägen i sydlig riktning ser vi inte bara en utan två polisbilar efter vägkanten. En tredje (dito uppenbart polis) omålad bil står just intill dem. Vad nu då? De stod precis efter med busshållplatsen Assistentvägen, på höger (Sofiehem) sida om vägen. Ingrid blev plötsligt tvärt upprörd. Tårarna kom, helt från ingenstans. "Carl! Carl!! Det har hänt nånting fruktansvärt!", utbrister hon.
Ja, vi var ju faktiskt just intill den kooperativt ägda förskolan (dagiset tillika) "Professorn", så visst var situationen lite laddad, men på riktigt, var det verkligen frågan om en massaker? Polispatrullen stod och pratade med någon vid vägkanten. Vi fick ögonkontakt men ingen vink. Ingrid passerade, signalerade vänster, och svängde in på Amanuensvägen, var vi har vår parkering.
Just när vi hade svängt in på denna vår lilla återvändsgata (och nu faktiskt befann oss just utanför förskolan Professorn) såg vi ännu en uniformerad polispatrull vid vägkanten. Ingrid fick en gest att hon skulle stanna. Hon stannade och vevade ner rutan. Jag tyckte mig känna igen polisen utanför bilen. Var det inte? Jo, det måste det vara. Fästmannen till en av mina gamla klasskompisar från gymnasiet. Jag hade så sent som nu i somras läst en glad statusuppdatering på Facebook om hur han hade tagit studenten från Polishögskolan. Bitarna föll på plats. Antagligen får de börja med trafikövervakning, och så avancerar de med åren, och slutlige blir dom kriminalkommisarier. Ja, så lär branschrutinen se ut, ungefär.
Ingrid vevade i alla fall ner rutan, och de första hon gjorde var att — till synes skräckslaget — häva ur sig "Vad har hänt?", varvid polisen lugnt svarar att det bara var frågan om en hastighet- och nykterhetskontroll. Ingrid lugnade nu ner sig, och fick fram plånboken, och blåste sedan i Dräger-instrumentet. Jag i min tur, som satt bredvid, var (så klart) mest inne på att förklara situationen var vår registreringsskylt låg på instrumentpanelen, nätt och jämt synlig genom vindrutan. Polismannen sade att de försökte att inte vara så stenhårda om man t.ex. temporärt hade satt upp skylten som vi hade, givetvis antaget att en ny skylt/skylthållare var beställd och på väg.
Jag förklarade att vi inte ens led av trasig skylthållare, utan att det helt enkelt var frågan om en uppdateringen av helljusen. Aha, polismannen sade att han tyckte det lät bra och sade uttryckligen att det var bra att vi satsade på bra ljus. Vi fick rulla det bokstavliga stenkast som återstod till vår parkeringsruta.
En stund senare är vi ute på balkongen och grannen kommer förbi utanför. Han frågade retoriskt om vi hade fastnat i kontrollen framför huset (han hade antagligen sett oss), och ja, det hade vi ju. Han skrattade och sa att han alltid tyckte det var lika obehagligt; att man kände sig skyldig till något, och började fundera på när man drack ett glas vin senast, varvid han knappt hörbart besvarade sin egen fråga — "Flera år sedan!"
Han är riktigt rolig, grannen. Vi brukar ordväxla med han och hans hustru när tillfälle ges. Karln har en härlig attityd och kommer av dialekten att döma ursprungligen från någonstans kring Mälardalen, och av sättet att uttrycka sig att döma är han (eller dom bägge) akademiker. Han hänvisade någon gång i somras till studietiderna, gissningsvis på sjuttiotalet. Det kanske var så dom hamnade i den här stan, och så har dom blivit kvar. Jag vet inte riktigt. Det är dock kul att spekulera i människors unika historia.
Längre skruv, och en ny borrbox
Jag gick ut och plockade ner fronten. Den här gången gick det betydligt enklare än förra gången. Totalt tolv skruvar (Torx 20) med trägänga, fördelade fyra stycken i vardera hjulhus; fyra stycken under fronten (framför bilen). Sedan satt två stycken större skruvar (Torx 30) med M-gänga i motorutrymmet. Sedan höll två mindre (Torx 15) skruvar i vardera "strålarkastarspolarhorn", och sedan var det bara att ta loss hela åbäket. Väldigt simpelt var det. Det var verkligen glasklart hur mycket lättare något är andra gången. Man har liksom fått in en rutin och kan agera mer metodiskt.
Nå, när jag kom in i vad som nu blivit nån slags hobbyrum (Klaras rum) med fronten och började dona märkte jag snart att dom 20 mm långa M5-spårskruvarna som jag hade köpt tidigare var alltför korta. De gick in in i låsmuttern, men nätt och jämt så att de nådde fram till nylonringen. Suck. Det kändes helt enkelt inte bra. Jag blev tvungen att tänka om. Jag sprang snabbt ut och knöt fast hornen (strålkastarspolarna) och omgivningstemperaturgivaren i kofångaren med en stump hushållssnöre, och dundrade sedan iväg in mot stan, igen.
Vid rödljuskorsningen Ö. Kyrkogatan / Blå vägen (G:a E12) där jag ska svänga vänster ser jag ännu en polisbil i mötande rödfält. Jag måste se ut som att jag kommer rullande i ett vrak, tänkte jag, utan front och med registreringsskylten liggande på instrumentbrädan i kupén. Nå, det var lunchrusning och även om dom hade velat inspektera situationen så skulle det bli väldigt besvärligt för patrullen, rent praktiskt sett. Så, när de väl fick grönt passerade den bara med trafikströmmen, österut. Jag kände att många tittade åt mitt håll, inte minst vid rödljusen. Herre jösses. Nå. Parkerade utanför Swedbank och sprang hastigt upp och köpte mig en centimeter längre spårskruv, och även en borrbox, detta då jag lyckats knäcka 5 mm borren i båda mina gamla borrboxar. Suck. Skit bakom spakarna. Jag saknar tålamod och trycker för hårt när jag ska borra i metall, jämt är det så.
Nå, jag kom hem och fortsatte med projektet. Nu blev det framgång. Jag kände att fyra stycken skruvar med låsmutter på baksidan räckte mer än nog till att hålla skylthållaren och extraljushållaren. När jag var färdig gick jag ut och påbörjade återmonteringen. Även detta gick betydligt smidigare än förra gången. Till exempel, vid fulländningen av projektet med byte av servopump kändes det jättejobbigt att få strålkastarspolarna på plats p.g.a. spolarledningarna, så vi liksom backade bandet genom att koppla loss dom, varvid vi tvingades tömma ut all spolarvätska. Den här gången märkte jag att det faktiskt inte var några problem alls att få upp hornen som dom var, med slangarna påkopplade. Hur lugnt som helst var det.
Extraljusen, ett stycke trivia
Nu var det grundlagt för att fästa ljusen, så nu var det elektroniken som återstod. Först av allt var jag faktiskt nyfiken på hur det såg ut när dom lös, och kom då på att jag faktiskt har ett nätaggregat (350 watt) liggande i nåt skåp, ett som jag fann ute i en skrotad dator i miljöhuset tidigare i somras. Jag borde kunna använda detta, tänkte jag. Dessvärre vet jag sedan tidigare att 12v-utgångarna (Molex) som regel är döda när man stoppar i väggkontakten. Det är först när man liksom startar datorn som dessa tänds. Detta måste gå att simulera, tänkte jag, och ville rentav minnas att jag någon gång i min ungdoms dagar hade läst någon om hur man gjorde. Jag efter svar (Google), och fann snart att man ofta kunde binda ihop grön och svart stift på den breda kontakten (som normalt går in i moderbordet) med exempelvis ett gem, och på så sätt få nätaggregatet att sparka igång.
Jag klippte en bit ståltråd och provade, och det funkade klockrent. Fläkten baktill gick igång med ett halvslitet missljud som bihang. Jag hade redan tidigare klippt av en Molex-kabel så jag hade färdiga tåtar. Jag petade nu ihop dem med ett av extraljusen och då kom minsann ljuset. Ingrid sa att hon tyckte det var klent. Jag kom då på att Molex-kontakterna i nätaggregat bär både 5 volt och 12 volt, på olika pinnar. Hade jag blandat ihop dom. Visst var det så, när jag körde med gul ledare för spänning blev ljuset betydligt kraftfullare. Intressant.
Jag gick nu ut och planerade påbörja projektet. För den helt obevandrade kan jag snabbt förklara det lilla som jag själv (i all enkelhet) har förstått. En kanske först tänker att man helt enkelt kan "tjuvkoppla" in sina extraljus på samma spänningsledare som de vanliga helljusen. Nej. Problemet är att det då blir för stark ström (ampere) som går igenom kablarna, så man åker med stor sannolikhet på bilbrand som följd. Man löser detta med något som kallas för "relä", vilket förenklat är en liten elektrisk dosa med två (eller fler) genomfarter. När den känner av att det går igenom spänning på den ena "kanalen" eller genomfarten så släpper den också på den andra. Vi kan kalla det för "avkänningskanal" för enkelhetens skull.
Man tar då ledningen från bilens ordinarie helljus och kopplar den på nämnda avkänningskanal i reläet. Som följd blir att när reläet känner att helljuset ger spänning så släpper det också igenom ström i den andra kanalen, som gärna ska bestå av en hyfsat tjock ledare mellan pluspolen på bilbatteriet och de extraljus man avser koppla in. Till detta tillkommer också jord, dels för extraljusen, dels för reläet. Som jag förstått efter läsning går det bra att jorda både reläet och extraljusen vid samma punkt i karossen. Nåväl. De lärda lär väl såklart tvista även om detta, om man går in på djupet på något entusiastforum.
Nåväl. Jag ville helst inte klippa av bilens ordinarie helljusledare så jag var nöjd när jag upptäckte att jag hittade en slags "förgreningshylsa" i min lilla sortimentlåda med flatstift och dito hylsor. Flatsfitet som satt i helljusets kontakt passade som handen i handsken i denna, så det här var ju bäddat för en succé. Nå, nu var jag i tankestadiet. Själva görandet fick vänta till morgondagen.
Middagen
Dessutom blev jag inkallad för middag, och Ingrid meddelade att det var hundra procent vegetariskt, dagen till ära. Jag kände mig nyttig. Jag kom så väl ihåg min barndom, när jag var vegetarian med den lilla parentes att jag åt fisk, ägg, och andra mejeriprodukter. Tittar man på Wikipedia så ser man också att den här modellen av vegetarism har fått ett namn; demi-vegetarian.
Postpaketet, från Teknikproffset
Schyssta bud. Det var bara häromkvällen som jag lade min beställning på ett nytt batteri till min mobiltelefon. Jag hade gått runt nätet ett par varv och funnit att Teknikproffset låg bäst till i pris, endast 169 kronor. Trots en frakt på futtiga 29 kronor blev det under tvåhundra kronor, då för ett originalbatteri. Det kändes helt okej.
Kvällsutflykten, följt av fredagsmys
På kvällskvisten tog jag och tjejerna en cykeltur upp till Ålidhem centrum, var vi köpte lösviktsgodis. Den nya cykelbelysningen användes flitigt. Nu är det bara på Ingrids cykel jag inte har hunnit montera denna ännu. Det får bli i dagarna. Det blir bara mörkare och mörkare, och ännu mörkare ska det bli. Nå. En stund senare satt vi i soffan och såg Det regnar köttbullar 2, en inte helt tokig barnfilm.
Det nya batteriet, ett bakslag
När Klara somnat skulle jag testa mitt nya batteri så jag stoppade in det i telefonen. Min erfarenhet är att Li-ion batterier kommer åtminstone underhållsladdade, inte minst för att de mår bra av det, faktum är att man ska undvika att ladda ur litiumceller helt och hållet.
Nå, jag stoppade som sagt batteriet i telefonen och den gick inte att starta. Stendött. Suck. Nåja. Jag stoppade telefonen i laddaren. Inget hände. Den där klassiska batterisymbolen som kommer upp på telefonens display även om den är avstängd lös med sin frånvaro. Suck.
Jag hämtade multimetern och jämförde mitt gamla batteri och detta. Det gamla mätte 3.70 volt, alltså precis som spänningen ska vara, medan jag inte kunde utläsa någon spänning överhuvudtaget ur detta splitternya batteri. Suck. Skulle denna billiga lilla affär sluta i ett reklamationsärende som med fraktkostnader och dylikt skulle dra iväg till en nivå som inte alls var billigast på marknaden längre? Jag slängde i alla fall ihop en video med min "felsökning" och mejlade till Teknikproffset, så får man se vad dom säger.
torsdag 25 september 2014
Torsdag, v. 39
Navet, blankt och skinande
Klockan var ungefär tre minuter i sju på förmiddagen, och jag hade just ställt och låst cykeln vid den mer eller mindre klassiska björken, utefter Rådhusesplanaden. Jag tittade på bakhjulsnavet och drog stolt på smilbanden. Det här hade jag gjort riktigt bra. Ja, det var ju under gårdagskvällen som jag sprayade på klarlack i etapper. I jämförelse mot hur det såg ut innan var det här verkligen en sann fröjd för ögat. Nu är det bara att hoppas att detta håller rosten borta.
Då originalfärgen (i samspel med det bisarra lager av solkig olja/smuts som jag nu skrubbat bort) tydligt har lyckats hålla navet sånär som rostfritt i säkert över ett halvt sekel, ja då är det bara att hoppas att CRC Klarlack gör jobbet, åtminstone fram till nästa uppfräschning.
Det fylliga vinet, på rekommendation
När jag hade slutat för dagen och kommit hem lät Ingrid avslöja att det skulle bli nåt schysst till middag, och hon behövde ett fylligt rött vin till matlagningen. Efter att hon hade varit in och storhandlat på Maxi (jag orkade inte följa, känner mig alltid överflödig där inne) sprang jag in på Systembolaget. Då jag är i det närmaste urkass på viner gick jag raka spåret fram till en ung man med butiksklädsel. Jag frågade genant om han hade god koll på viner. "Nej!", replikerade han, varvid han genast skrattade till som att förklara att han skämtade. Visst kunde han ett och annat om viner. Han frågade vad jag ville ha. Jag sa kort som det var, att jag hade blivit skickad med en order om att köpa ett fylligt vin, och att det gärna (min egen inflikning på ordern) fick vara billigt.
Butiksexpediten högg tag i en flaskas som han sa att var att rekommendera om det fick kosta sisådär en hundralapp. I nästa sekund vände han sig mot hyllan bakom sig och plockade därifrån fram en annan flaska. Sekunden som följde kastade han upp flaskan i luften och lät den snurra ett helvarv, och fångade sedan upp den mjukt i handen. Under tiden berättade han om vinets karaktär och smaker. Där stod jag, fortfarande halvt om halvt fast i scenen när han snurrade flaskan i luften, fastän det var för flera sekunder sen, och nu pratade han visst om eftersmaker. Herre jösses, vilken ståtlig karl och försäljare. Han kunde verkligen allt, kändes det som.
Den här mäktiga mannen hade hunnit in på den tredje flaskan när jag bröt in och sade att den andra flaskan han kikat på (den som han hade snurrat i luften) skulle bli alldeles utmärkt. Sedan tackade jag så innerligt för god hjälp, och rörde mig i maklig tempo mot kassalinjen. The Black Shiraz (nr 6131) blev det alltså. Tala om stil han hade, den där killen på Systembolaget.
Lokala inköp och postpaket, en salig blandning
Låt mig summera dagens inköp. När jag slutade för dagen blev det först och främst en termometer och ett gäng RJ45-kontaktdon för nätverkssladdar. Alla har vi väl någon gång lyckats bryta av den där plastpiggen i nätverkskablarnas ände, med som följd att kabeln liksom sitter löst i dator/router/switch. Kabeln får kontakt, men drar man i den så åker den ut, liksom. Nu när jag har införskaffat ett par modulartänger känns det lägligt att ta steget och lära mig använde en. Jag vet med mig att jag har minst en nätverkskabel med sådan klassisk halvtrasig kontakt liggande, i nån av mina pojkkartonger. En självhäftande utetermometer som ska sitta utanför köksfönstret blev det också. Kylan kommer.
Vidare, mörkret kommer och det känns inte direkt lockande att stå ute på parkeringen och dona med montering av extraljus i snö och kyla, så det är lite nu eller aldrig. Det fick då bli nu, så på eftermiddagen åkte vi ut till Biltema och köpte ett par nätta ljus och ett kit med relä och kablage, plus en sådan plåt som man fäster bakom registreringsskylten. Nu var köpet gjort, så monteringen är troligtvis inte långt borta, fast inte just idag blev det.
Slutligen, i brevlådan låg två sådana där härliga små postpåsar med kinesisk tullstämpel. Den ena innehöll en schysst kabelskalare med färdiga jack för vanligt förekommande dimensioner, och det andra var en innovativ hållare för mobiltelefon som går att fästa i kamerastativ, d.v.s. den skruvgänga som är standard för sådana. Dessutom följde det med ett litet sådant gorillapod som man faktiskt kan ha nytta av. Det var inte många kronor jag hade betalat för de här produkterna. Oj oj oj, Kina levererar, med stil och finess.
Middagen, med närproducerad sallad
Så var det dags för den omtalade middagen, kryddad med rödvin. Kan inflika att Ingrid blev jättenöjd med vinet. För en sekund trodde hon att jag var andlig då hon faktiskt hade läst att det gärna fick vara ett australiensiskt vin till just den här maträtten, fast hon hade tyckt att det skulle bli för mycket för mig att ha i minne när jag gick in på Systembolaget, så hon hade nöjt sig med att ge mig "fylligt" som ledord. Nå, ett australiensiskt vin hade det trots allt blivit. Succé. Käket var också underbart, och till detta hade hon varit ute och plockat in vad som antagligen är säsongens sista sallad, direkt ifrån bakgården.
Kvällsmys med Ingrid, och katten
På kvällen efter att Klara hade somnat blev det soffläge för mig och Ingrid. Gustaf fanns också med i bilden, såklart. En Bond-film från åttiotalet med en ung Kim Basinger gick på TV12. Vi kollade med halva ögon, ungefär dito halvintresserade. Jag hade min Eee i famnen och försökte komma ikapp med mitt skrivande, samtidigt som jag betraktade samtida händelser runtom i världen.
onsdag 17 september 2014
Onsdag, v. 38
Old Speckled Hen
Under gårdagskvällen hade jag bestämt mig för att fira de framgångar vi haft med en iskall ale i vardagsrumssoffan. Medan jag väntade på att den skulle nå bra temperatur blev jag emellertid trött och kände plötsligt att tandborsten lockade mer än en öl. Sedan var det sängen och snart därefter hämtade John Blund mig. Mitt i allt detta glömde jag visst bort ölen som låg i frysen. Nu på dagen påminde Ingrid mig. Oj oj.
Jag sken upp när jag såg att glasflaskan inte hade spruckit. Jag tog försiktigt ut den och ställde den i en djuptallrik på diskbänken. Att hälla ut fullt fungerande öl är inte min melodi. Nej, den må ha tappat lite kolsyra men jag tänkte ändå att den skulle bli helt och hållet drickbar. Som sagt, att hälla ut fullt drickbar öl i vasken är inte — och har heller aldrig varit — riktigt min melodi.
Servopumpen: Fulländningen
Nu var det dags. Fulländningen av projektet med styrservopumpen har gått i etapper, men nu börjar det faktiskt att känna som att vi närmar oss mållinjen, så tråkigt vore väl ett fall. Nå. Jag var ledig så direkt när jag hade lämnat Klara på förskolan sprang jag och Ingrid (än en gång) ut på parkeringen. Jag fyllde på spolarvätsketanken med hela fem liter. Jag spädde ut rejält, det är trots allt — förhoppningsvis — några veckor kvar till att minusgraderna kommer.
Sedan var det dags för fronten. Strålkastarspolarna visade sig lättare sagt än gjort. Det var trångt att komma åt att fästa dem och det tog ett par om och men innan vi till sist kom fram till att det blev lättare att få dem att ligga still om vi kunde koppla loss slangarna från dem. Tyngden av slangarna fick liksom att hornen att vilja dra iväg. Dessvärre upptäckte vi att nån slags undertryck fick det att börja porla ut spolarvätska när vi lossade snabbkopplingarna. Minst en tiondel av innehållet i behållaren hade hunnit rinna ut när vi insåg att det faktiskt inte bara var frågan om det lilla som låg kvar i slangen, utan — som sagt — nån slags undertryck som säkert inte skulle sluta förrän spolarvätsketanken var helt tömd. Nå, vi fick göra om och göra rätt.
Vi bytte snabbt strategi och tog den nyss tömda spolarvätskedunken och lät spolarvätskan återvända ner i denna. Vi lät så att säga dunken tömmas, och sedan kopplade vi loss "hornen" (de uppfällbara strålkastarspolarna) och fortsatte fippla för att få fast dem. För stunden var jag tacksam att den ursprungliga bilägaren inte valt till dimstrålkastare; då vi tagit bort plastluckorna som satt var dessa vanligtvis monteras tjänade detta hålrum jättebra tunnel för våra armar att jobba med att få hornen på plats innanför fronten. Det ena av hålrummen jag talar om syns tydligt till höger om Ingrid på bilden här nedan. Det hela blev nu med ens rätt smidigt.
När vi fått allt i ordning kändes det som en idé att testköra spolningen innan(!) vi började montera tillbaka fronten. Ja, både fram- och bakrutan fungerade som den skulle. När jag slog på helljuset fungerade även strålkastarspolaren, på den västra sidan. Den högra hade jag olyckligtvis lyckats bryta sönder plasten på vid demonteringen av fronten. Nåväl, jag spårade snabbt artikeln till '6Y0 955 966' och den verkar gå att få tag på Bildelsbasen för bara nån hundring, så det får jag väl ta tag i nån gång när det lugnat ner sig lite.
Nå, vi skred till verket med fronten. Det var inga konstigheter, egentligen. Ett litet tips till den som av en eller annan anledning ska demontera/återmontera fronten är att vara varsam med dess sidor. Då vi olyckligtvis gav oss in i projektet utan att ens ha kastat ett öga i Haynes visste vi inte hur spröd och känslig plasten var vid infästningen just vid sidan intill hjulhusen. Följden av vår vårdslöshet här blev lite sprucken plast, vilket syns på bilden. Dessbättre hör den spruckna plasten [som tydligt framgår] till den nedre fogen, vilket gör att den inte syns överhuvudtaget. Nåväl, ett litet tips i varje fall, till den som nu ska ge sig an operationen — ta det varsamt när sidorna på fronten ska loss.
I övrigt var det bara ett evigt skruvande. Ingrid drog i ett knappt dussin skruvar (T20) runtom hjulhusen och under fronten, medan jag petade i två snäppet större (T30) svarta skruvar som satt i motorutrymmet, i nära anslutning till grillen. Så, när allt satt som en smäck var det bara att hissa ner bilen från pallarna, och sedan var det verkligen(!) sanningens ögonblick. Jag startade motorn och lade i backen. Jag vred sedan på ratten och trodde då för en sekund att nånting blivit galet. Det var för(!) lätt. Jag kunde liksom vrida runt ratten med bara ett(!) finger, trots att jag inte hade någon fart. Det var helt vansinnigt lätt att ratta ut från P-fickan. Tämligen omgående förstod jag dock att känslan var helt och hållet psykologisk, då jag hunnit bli van vid muskelservo under den här — ytterst plågsamma — perioden som har varit.
Nåväl, allt var i sin ordning, och framgången var nu ett sant faktum. Om man subtraherar min faktiska kostnad från Motorcentralens ursprungliga kostnadsförslag så får jag fram att vi i och med denna gör-det-själv-operation precis har sparat 8 578 kronor. Wow. Det är ju typ en utlandssemester, eller nåt. Det kittlades litegrann inombords, när jag tänkte på det. I mitt stilla sinne valde jag också att inte se det här som att jag hade betalat för en dyr reservdel; utan istället att jag har investerat i mig själv i form av en — hyfsat billig — utbildning.
Belöningen
Vi hade gjort oss förtjänt av nånting smarrigt. Vi tog en premiärtur runt Umeå och avslutade med att svänga(!) in på Strömpilen och Big Boy var det blev hamburgare. Varsitt lyxmål käkade vi. Jag överhörde damen framför mig i kön be att få byta ut den vita dressingen i lyxmålet mot originaldressing. Jag tänkte genast att detta lät spännande, så jag sa lite halvgenerat att jag gärna gjorde som kunden innan mig.
En mer socialt världsvan ryttare hade såklart inte uttryckligen sagt att han/hon ville göra "som kunden innan", utan bara repeterat tilläggsordern, och på så vis fått det att låta som att intentionen att göra så hade funnits där hela tiden; alltså inte att kunden innan var den som hade väckt tanken. Jag drog brett på smilbanden, medan jag stod där i kön och funderade över det stora och det lilla. Vi hade just installerat en servopump, och nu skulle vi snart sitta ner och käka hamburgare och doppa pommes frites. Life was indeed good.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)