Leo's Lekland
Jag slutade redan klockan ett, denna lördag. Faktum är att jag hade lyckats tyda mitt årsarbetsschema fel (eller rättare sagt inte alls), så det här var egentligen min lediga lördag, men likväl befann jag mig på plats klockan åtta på förmiddagen. Behovet fanns dock, så jag körde som sagt till klockan ett.
När jag kom hem bestämde vi oss för att göra sak i det vi pratat om den senaste veckan, nämligen Leo's Lekland. Ingrid tog snacket med en av granntjejernas föräldrar, och vi hade grönt ljus att ta med henne. Jag sprang upp till granntjejen i huset och pratade med hennes mamma, och där var det också grönt ljus. Sagt och gjort, en stund senare satte vi kurs mot det stora barnparadiset i Brännland, lite styvt halvvägs till Vännäs.
Det var viss skillnad på att ha huvudansvaret för inte en utan tre ungar, men kul var det. Stundtals var det lite svårt att hålla flocken samlad, men så är det väl, antar jag. Slush blev förrätten, hamburgertallrik huvudrätten, och när det kommit till efterrätt valde ungarna varsin; en tog chips, en tog sockervadd, och vår egen tog ett beprövat kinderägg. Nå, formen var exakt densama som på vanliga Kinderägg, men det var Bilar 2 på omslagspapperet, och kapseln var transparent istället för klassiskt gul. Chokladen smakade densamma. Man kan fråga sig om det är ett plagiat, eller samma makare och lite special edition.
Återvinning och sällskap
På kvällskvisten fann jag mig nedslagen i soffan. Skamligt nog har dagarna (och veckorna) flugit förbi, så jag har inte hunnit gratulera min kära Robin, som fyllde år bara nu i slutet på augusti. Själv avskyr jag födelsedagar, men jag vet att min Robin har ett helt annat förhållningssätt till dessa. Så, jag tog en vända ut till miljöhuset med våra uttjänta batterier (en säkring fick visst också följa med) för att få ett litet andrum till att tänka över en lämplig födelsedagspresent.
Så slog det mig, bara nu tidigt i somras hade vi en liten sammanstrålning då vi under uppsättningen av en viss mörkläggningsgardin skulle behöva en metallsåg, eller bågfil, om vi ska vara korrekta. Jag hade då lyckligtvis haft en sådan liten rackare och vi hade rott projektet i hamn utan problem. Nå, nu var det visst nåt i hemmet som skulle fixas igen, för jag fick direktiv om att ta med mig bågfilen. Det var då det slog mig, som en blixt från klar himmel, vad var en bättre födelsedagspresent än en bågfil?
Jag kommer ihåg hur jag var imponerad av något av Robins verktyg, och att han berättat att han fått det av farsan sin egen gång i tiden, och att det hängt med ungefär så länge som han kunde minnas. Denna mening ekade, för mitt eget stilla sinne, och jag förstod att Robin är en man som kan flytta kors och tvärs över Atlanten, men som alltid drar sin verktygslåda med sig. Genom att lägga ett nytt verktyg till hans låda skriver jag således en vers i historien. Wow. Det kittlades, inombords, och jag plockade raskt fram mitt multiverktyg och trädde på en metallspets avsedd för inpräntning.
Jag skar — halvklumpigt — in "ROBIN" på ena sidan av skaftet och "27 yrs" (en engelsk förkortning för "years", flitigt förekommande hos bl.a. gamers) på den andra sidan. Sedan var jag nöjd. Jag köpte den här "minibågfilen" för en inte alltför hutlös peng i maj 2013, och visserligen är den kanske inte direkt avsedd för tyngre uppgifter, men den är klockren till det där lilla projektarbetet, som t.ex. den där mörkläggningsrullgardinen som vi gav oss på. Snacka om klockren födelsedagspresent. Hädanefter kommer min älskade Robin att stå väl rustad, för livet. Nya blad finns givetvis att köpa, allteftersom de gamla slits ut.
