Textmässigt egensinnad~: lego

Visar inlägg med etikett lego. Visa alla inlägg

måndag 27 oktober 2014

Måndag, v. 44

Säsongens sista geting?

Jösses, vi går mot november månad men sista getingen har tydligen ännu inte trillat av pinnen. Då vi hade balkongdörren på glänt kring lunch kom en rackare in och satte sig på fönsterrutan. Vi märkte hur Gustaf ställde sig innanför gardinen och betraktade den på nära håll, men utan att gå till attack. Han är gissningsvis en gammal och klok katt, och vet väl per erfarenhet att getingstick gör ont. Jag smög nära och sköt en härlig filmsekvens där man ser skuggan av såväl Gustaf som getingen igenom gardinen. Det såg faktiskt rätt kul ut.

Mitt i allt blev jag dock orolig för såväl Gustaf som Klara, så jag beslöt att försöka få ut getingen. Då den vid tillfälle klättrade på gardinen försökte jag snurra ut gardinen genom balkongdörren och stänga den, och på så vis få getingen på utsidan. Det fungerade, men då jag sedan åter öppnade för att ta in gardinen igen så satt getingen kvar. Han/hon/hen verkade onekligen inte riktigt kry. Rörelser i slowmotion, och ingen lust/ork att flyga. Getingen promenerade runt på vardagsrumsgolvet som en krypande insekt, trots att den hade vingar. De två djuren ställde här upp på ett fotografi tillsammans, trots att de kommer från vitt skilda arter.

Till sist fann jag getingen så from att jag vågade mig på att låta den kliva ombord på ett litet pappersark och sedan bogserade ut den på balkongen, var jag lät den kliva av på balkongräcket. Getingen promenerade iväg längst balkongräcket. Jag tog än en gång upp min digitala assistent och filmade ett par minuter av dess färd. Jag behåller dock även den filmen för mig själv, om än jag faktiskt blev mäkta nöjd, och egentligen skulle vilja dela med mig. Getingens framtid är oviss, det sista jag såg var hur han/hon/hen spatserade längst bort på balkongräcket, just där det mynner över mot grannen.

Lunch på Big Boy

Denna måndag till ära skulle Ingrid operera ut en av sina visdomständer, den rackaren som plågat henne med irritation och inflammation i omgångar. Jag och Klara skjutsade upp Ingrid. Det här skulle ta ett par timmar, och vissa saker gör man bäst själv, som det sägs.

Så, jag och jäntan hade lite tid att slå hål i, och inledde med att tuta ner till Strömpilen var det blev lunch i form av skrovmål på Big Boy. Det var smarrigt. För mig blev det kaffe efteråt, medan jäntan (som vanligt) fann sig tillrätta vid Lego-bordet.

Ännu en uppsägning

Vi hade mer tid att döda, och så sent som nu förra veckan avtalades det att jag skulle svänga förbi ute på lagret var jag timknäckt i ungefär ett och ett halvt år och lämna igen mitt passerkort och liksom formellt skriva ut mig. Så med jäntan i släptåg dundrade jag in och det var inga större konstigheter, jag behövde inte ens sätta en signatur på något papper, utan det var bara att svara på ett par frågor och lämna igen passerkortet. Tack för den här tiden, sades, och sedan tog vi farväl, och jag och Ingrid satte åter kurs mot NUS, då Ingrid beräknades vara färdig ungefär vid den här tiden.

Det var den visdomstanden

Oj oj oj. Ja, när vi kom upp på rätt våning ser vi Ingrid, iklädd vita sjukhuskläder, och enormt svullet ansikte. Hon sluddrade ganska rejält, och verkade i det närmsta drogad. Herre jösses. Jag hoppas innerligt att mina visdomständer inte börjar orsaka besvär, detta verkade definitivt inte vara någon dans på rosor. Vi fick med oss ett papper med enkla föreskrifter, och så snart Ingrid fått på sig sina egna kläder var vi på väg hem. Kan nämna att vi knappt hade kommit över tröskeln så slocknade Ingrid i sängen, vilket också kvinnan som pratade med oss vid utskrivning hade sagt att vi kunde räkna med.

Undertecknad står för matlagningen

Ingrid var vaken i omgångar, men inte särskilt alert så att säga. Det är ingen hemlighet att Ingrid är ljusår bättre än mig i köket, och att hon därför i regel har hand om matlagningen. Nu var hon dock inte i skick för det så jag fick helt enkelt skrida till verket. Jag slängde ihop en av mina enklare klassiker, köttbullar med pasta. Rejält med margarin och en massa pastakrydda i det kokande vattnet, lite som när man gör nudelsoppa. Jag serverade varsin portion till mig och Klara, och jäntan åt banne mig upp varenda tugga. För min egen del klämde jag ett par klyftor vitlök ovanpå, då jag älskar stinget och eftersmaken. Ingrid käkade soppa, enligt ordination.

Efter middagen överlämnade Klara ett pappersark till mig och bad mig läsa högt vad som stod. Hon sade att det översta ordet var till mig, och det under var till mamma. När jag bekräftat att hon fått till de ohyggliga ord som hon faktiskt formulerat så fattade hon åter pennan och fyllde på med två nya ord. Ingrid fick vara nummer ett, medan jag fick vara (pun intended) nummer två. Aja, det är mest bara ett gott ting att jäntan lär sig läsa och skriva i tidig ålder, inga konstigheter.

Dagens Blocket-annons

Så fick jag ihop något av en annons, över vilken nu en av de stationära riggarna förhoppningsvis kommer att säljas, helst inom en överskådlig framtid. Det är ju ett par år gammal teknik vi bollar här, men förhoppningsvis är det nån rackare som ändå lockas. Maskinen gör sig ju t.ex. riktigt bra som HTPC.

söndag 28 september 2014

Söndag, v. 39

Big Boy, sett inifrån

När jag hade slutat jobba hade jag lyxen att bli hämtad av tjejerna. Vi åkte raka spåret till Big Boy vid Strömpilen, var Ingrid tydligen hade lovat Klara att hon skulle få en barnbox. Sagt och gjort, snart var vi där, och trots att jag redan hade käkat lunch blev jag sugen på nåt; såväl sådana där kryddstarka friterade bomber med smältost som hederliga lökringar fick det då bli.

Till detta unnade jag mig en Big Boy originaldressing. Herregud, jag lät det verkligen drypa, denna söndag. Medan vi väntade på maten byggde Klara med klossar vid Lego-bordet, och jag passade rentav på att springa över till Maxi och göra upp med kundtjänst efter det lilla problemet som uppstod igår. Ja, jag hade haft ett missat samtal under arbetsdagen var röstbrevlådan förtäljde att någon från Maxi hade försökt nå mig.

Så, jag sprang in och slapp några större köer. Tjejen som stod där hade rentav en postit-lapp med mitt namn och nummer, så hon förstod ärendet ganska rakt uppochner. När jag berättade att jag tyvärr inte hade mitt utslagna kvitto kvar, men emellertid var nördig nog att ha fotograferat det, så sken hon upp. Detta underlättade tydligen avsevärt för henne när hon skulle leta i kassasystemet. Snart hade hon sitt på det torra, och hon skrev av (makulerade) kvittot som hängde kvar i luften, och tillät mig således än en gång att idka självscanning. Snyggt jobbat. Jag sprang tillbaka till Big Boy och satte mig ner och käkade smarrigheter.

Big Boy, sett utifrån

Efter maten serverade det kaffe. Jag tog tillfälle i akt och gick ut och tog en selfie utanför hamburgerrestaurangen, och sedan även en blid på omgivningen. Träden börjar få höstlik färg men i övrigt var det en blå himmel och inte alls särskilt kallt i luften. En trevlig dag framemot slutet på september månad, kort sagt.

Söndagspresenten

Efter käket hade vi visst nåt litet att handla på Maxi, mjölk och morötter. Suck, bland det värsta jag vet är att handla mat, men då det var såpass lite hängde jag ändå med, fastän jag fastnade på elektronikavdelningen. När vi just innan självscanningen sammanstrålar märker jag att Ingrid har lagt till två artiklar på kvittot. Åh nej. Två PC-spel av budgetvariant. Jag såg genast att det var den typen av klickspel som i praktiken går att peta ihop över en gymnasiekurs i Macromedia Flash, och ville mest av allt bara dö långsamt inombords i det faktum att Ingrid hade spenderat ungefär en hundralapp på dessa två skivor.

Jag tjatade och gnällde hela hemvägen, och till slut lyckades jag få gehör, så jag gavs då möjlighet att ta en andra sväng med Klara ner till stormarknaden, var vi (en hemskt lång kö till kundtjänst/återköp senare) hade en återbetalning så vi kunde gå och köpa nånting anat, vilket blev en stor låda med klassiska Lego-klossar av blandade färger. Lego är sånt som går i generationer och i princip aldrig tappar pris, tänkte jag, stilla för mig själv.

Nätverkskabeln

Det var nån vecka sen jag mottog paketet med såväl "kroneverktyg", nätverkstestare, som ett hederligt pressverktyg för RJ11/12/45. Nå, häromdagen anlände ju ännu ett pressverktyg, och nu kände jag att det var dags att testa detta skarpt.

Jag letade upp en gammal nätverkssladd med trasiga plastpiggar, och klippte utan att begrunda saken mer av denna och gick sedan snabbt på med min kinesiska kabelskalare. Nej, jag hade för bråttom. Jag lyckades visserligen skala ner ett par ledare och dessutom pressa en kontakt i verktyget, men det hela var mest en fråga om proof of concept, den slutgiltiga uppstyrningen av den här nätverkskabeln skulle få dröja till en annan dag. Nå, jag vet i alla fall hur tvinningen ska se ut.

Lite allmänt smidande

Det var redan i februari som min älskade mamma gav mig det helhjärtade tipset om att skaffa OKQ8-kort, då kortet tydligen inte bara är gratis, utan ger en rad förmåner; inte minst bonus på alla köp. Nå, mamma vet alltid bäst, så jag skaffade då detta kort, och efter att ha läst igenom villkor och stadgor kände jag faktiskt att jag hade gjort ett klokt beslut.

Det dröjde inte länge förrän den första bonuschecken rann in i brevlådan. Femtio kronor. På baksidan av den läste jag (det finstilta) att jag hade möjlighet att handla för den ELLER ta ut den som kontanter vid valfri OKQ8 bensinstation. Det lät däremot lite för bra för att vara sant. Det går ju tvärtom Ica (och många andra aktörer), var man får bonuscheckarna som store credit. Kunde det verkligen vara såhär?

I somras fick jag då min andra bonuscheck, denna på det majestätiska tvåhundrafemtio kronor. Totalt hade jag alltså bonuscheckar för motsvarande trehundra konor. Oj oj oj. Denna söndagskväll gav jag mig tid och dundrade iväg för att finna svar på frågorna.

Lite generad gick jag in på OKQ8 Carlslid och rakt fram till disken. Jag visade upp mina checkar och läste även högt ur det finstilta på dess baksida, och frågade om jag inte trots allt inte hade tolkat texten fel, då det — som sagt — kändes lite för bra för att vara sant. Nej då, det var fullt möjligt att ta ut checken/checkarna som kontanter, då förutsatt att jag hade giltig legitimation. Javisst, det hade jag. En stund senare hade jag trehundra kronor i min hand. Kontant. Wow.

Jag åkte ner till Ica Maxi och pantade en stor miljömässig papperspåse med tomburkar, varvid jag — nöjd i hågen — åkte upp till Jet och tankade fullt. Oj oj, när jag rullade in märkte jag genast att de nu har skyltat om. Glöm Jet, numera heter de Ingo, om än konceptet — enligt egen utsago — är detsamma. Jag har ju hört reklamen på radio så sent som häromdagen om att de håller på med omskyltning av stationer längst Norrlandskusten, så detta var ju väntat, men ändå. Wow. Under fjorton kronor litern, denna söndag till ära; helt acceptabelt.

onsdag 13 augusti 2014

Onsdag, v. 33

Förmiddagen

Härliga onsdag. Efter gemensam frukost gick jag ut på balkongen och satte ihop ben och kropp på TMNT-figurerna med hjälp av superlim. På bilden vilar de mot en medioker handpump som jag köpte på Ica Maxi för nåt år sedan.

Den har knappt används då jag haft en vettig fotpump som är mycket effektivare, men tyvärr sjöng denna på sista versen så sent som häromdagen, och åkte fort ut till miljöhuset.

Jag tror inte att jag orkar köpa en ny fotpump i det närmsta. Prioriteringarna ser annorlunda ut just nu. Det här lilla kompaktskaftet får göra jobbet med slangarna, så länge.

Bölesholmarna

Sommaren går mot sitt slut, och jag kände att det var dags för bad. Efter missödet på Bölesholmarna för ett par veckor sedan har Klara sagt att hon aldrig-aldrig-aldrig nånsin vill bada där mer, vilket jag hittills har respekterat.

Nu hade det emellertid slagit mig att ett undvikande av platsen ifråga kanske var lite som att utveckla ett slags trauma, och att det kanske var bättre att hoppa upp på sadeln igen så fort som möjligt, så jag trotsade hennes önskan att åka till Nydala och styrde istället skutan just till denna ack så minnesväckande badplats.

Platsen var sånär som öde. Det är tydligt att semestertiderna är över och att sommaren mot sitt slut. Klara gick — ytterst motvilligt — runt med mig på det grundaste, men hon ville inte doppa sig. Själv var jag djärv och hoppade från bryggan åtminstone en gång. Det var inte jättevarmt, men visst gick det an.

Efter en kort stund dök då plötsligt Klaras kompis från gården upp med sin mamma. Hon hade skickat SMS tidigare och frågat var vi hade tänkt åka, då pojken tydligen hade blivit sugen på bad efter att Klara fått avsluta gårdsleken då vi skulle iväg. Att de dock plötsligt dök upp blev dock en överraskning. Pojken var iklädd badbyxor och var snabbt ute i vattnet var han hoppade och plaskade så det stod härliga till.

Klara satt dock inlindad i badlakanet på stranden ett par meter bort, tydligt mindre stojig till sinnes. Grannpojkens mamma frågade varför hon inte ville bada. Hon svarade inte. Allt kändes med ens olustigt så jag bröt in och berättade lågmält om den otäcka händelsen för nån vecka sen. Pojkens mamma var inte dömande, utan sa att hon då förstod, och berättade i nästa skede att hennes pojke också hade varit med om en sådan incident, så sent som förra sommaren.

Han hade också varit rädd för vattnet efteråt, men så hade det lossnat, och nu tyckte hon att det var som att han hade blivit mer av ett vattendjur än någonsin tidigare. Det var så skönt att höra detta från en annan förälder. Upplyftande, den där krypande oron för att Klara kommer att hålla sig på land för resten av livet, ärrad, gjorde sig plötsligt mindre påmind.

Nå, pojken ville tydligen inte bada själv, så han sprang snart upp och torkade sig och sedan begav sig ungarna upp till klätterställningen med rutschkana femtio meter upp. Där lekte de friskt i en dryg halvtimme, innan vi började packa ihop och begav oss sedan hemåt, var (såklart) ungarna åter sammanstrålade på gården, och leken fortsatte.

Grillningen

Ledig hela veckan, och sommaren mot sitt slut, och jag kände mig sugen på nåt gott. Meddelade Ingrid om min hunger och bollade även ord med min Alexander, som sade sig vara helt på en grillning. En stund senare befann jag mig på Maxi, var jag positivt överraskad kunde konstatera att Ica Basic levererar grillkol till vrakpris. Konstigt att vi inte sett det tidigare. Nåja. Kött och råkorv och färsk majs hamnade också i varukorgen.

Jag, Alexander och ungarna var ute på gården och fördrev tiden i möjligaste mån medan (grillmästaren) Ingrid styrde på baksidan. En stund senare var det färdigt och vi satt alla till bords. Oj, vad jag käkade. Gott, som vanligt. Alexander konstaterade att det ofta serveras potatisgratäng hos familjen Lindberg Oxwall. Ja, kanske är det så.

Kvällskvisten

På kvällen byggdes det Lego. Klara har fått ett stort Lego-hus "Friends" och det var minsann lite av ett projekt att bygga ihop. Ingrid styrde båten och jag satt mestadels och dokumenterade och tittade på.

Nå, jag dunkade faktiskt ihop den sista lilla modulen, som skulle ligga uppe på taket. En liten lucka med blommor på, var det. Efter att vi var färdiga med byggandet kröp vi ner i sängen och Klara fick titta lite på Ninjago. Ingrids mobiltelefon med sprucken display fick agera biografkduk, som så många gånger. Oj oj oj.

Kvällstrippen

Det var sent på kvällen som jag lättade ankar mot min vän i stans norra ände. Han hade trubbel med sin musikanläggning. Ljudet ville bara komma ur den ena högtalaren. Suck. I know the drill; har själv varit i samma situation för inte alltför länge sedan. I mitt fall löste det sig när det uppdagades att förstärkarens säkring kickade in p.g.a. alltför klen högtalarkabel för den ena högtalaren. Nu återstod att se vad som orsakade problemet hos min vän. Min vän hade misstänkt en lödpunkt som släppt inne i högtalaren då han sade att nånting lät löst inuti den.

Så, vi gick på hårt och en stund (och lite våld) senare var högtalaren öppen. Vi såg rätt snabbt att vi hade öppnat upp lådan i onödan, då alla lödningar satt fast som de skulle inuti. Att det lilla motståndet mellan de två högtalarna skulle vara slut kändes också osannolikt.

Nej, vi fick helt enkelt byta infallsvinkel. Det slog mig att faktiskt problemet — i mitt fall — härrörde till att ett fel (högtalarkabeln) orsakade förstärkaren(!) att bryta ena kanalen, och att vi kanske hade en liknande situation, eller helt enkelt en trasig kabel. Jag granskade snabbt sladden och såg inga synliga brott.

Provade då istället att byta plats på de två högtalarna i förstärkaren. Dra mig baklänges, nu ljöd den minsann. Detta lämnade förstärkaren i sig som tänkbar bov i dramat. Jag gjorde en snabb sökningen och fann en tråd som behandlade ämnet. Fann snabbt att det var alltför sent för att skruva isär förstärkaren och börja inspektera lödningar och kondensatorer, så vi gjorde helt enkelt en ful lösning för att få ljud i båda högtalarna, nämligen att lägga båda sladdarna på vardera A/B-linjens fungerande utgång. Nå, nu duplicerades den ena kanalen i båda högtalarna, så något sant stereoljud var det inte tal om, men det dög i krig, åtminstone i ett väntrum.

Jag lättade ankar och när jag kom hem var klockan prick midnatt. Jag tittade på matlådan som min vän hade gett mig. Han hade gett mig instruktion om att frysa ner den och ta med den till lunch någon vettig arbetsdag. När jag kom över tröskeln gick jag raka spåret till frysen där jag stoppade in den. Den skulle bli alldeles perfekt till helgen, tänkte jag, för mitt stilla sinne.

måndag 11 augusti 2014

Måndag, v. 33

Fullbordandet av byggandet

Det var så sent som igår som jäntan fick sitt Lego (Ninjago) och vi påbörjade [och nästan slutförde] byggandet, men så idag måndag rodde vi då slutligen i hamn projektet under förmiddagen. Det kändes faktiskt riktigt bra. Nånstans [i mitt stilla sinne] oroar jag mig för att pillande ska få attiraljer att lossna och således hela konstruktionen till att falla isär, så att om jag nu [helt och hållet] fick bestämma skulle nog superlim få svetsa samman bitarna till en slags verk i evigheten. Nåväl.

En tripp till cykelverkstaden

Så slog det mig [veckor sen, really] att det var långt innan midsommar som jag lämnade in mitt 635 mm hjul (fälg) till en underjordisk cykelverkstad på Haga, förvisso då med uttalad tidsplan att "ta det i mån av tid" då det likväl var ett slags sidoprojekt [of mine]. Nå, nu har hela sommaren gått, och jag kände att det var dags att glida förbi och kolla så att ärendet inte hade glömts av helt och hållet. Det var trots allt en måndag i juni som jag svängde förbi [nu senast] för att kolla hur "ärendet" gick, och då var det minsann inte helt i hamn utan det snickrades i mån av tid på den knepiga plåtfälgen, och de skulle minsann SMS:a när mållinjen var nådd.

Nå, nu åkte jag och Klara inte med egen agenda i sikte, nämligen att hålla vuxen ton och säga att vi var redo att dra oss ur, då det gått alldeles för många månader. Nå. Skåda vår (min) förvåning när verkstadskillen förtäljer att hjulet minsann är färdigt sedan en tid tillbaka, och att meddelande är skickat men [olyckligtvis] inte nått fram till min telefonlur. Vidare förtäljde han att han inte [personligen] var hundraprocentigt nöjd med hjulriktningen, men att han p.g.a. den slitna gamla fälgens fysik helt enkelt inte hade lyckats få det bättre. Nå. Färdigt var det i alla fall. Jag var nöjd. Innan jag hade fått luft sa han att han p.g.a. omständigheterna (SMS som ej hade gått fram) tyckte att det var okej om jag bara betalade en femtiolapp.

Herre jösses. Femtio kronor. Ove sken, djupt inom, och kort senare var betalning genomförd och jag tackade så hjärtligt för god service och vi var åter på väg. Jag hann förresten bolla några korta frågor om möjlighet att byta slitna militärcykelramar mot fungerande Fauber-vevarm, vilket [så klart] inte direkt visade sig vara högattraktivt. Nej, förmodligen är detta här med spräckta vevarmar lite av det klassiska läget, och ramar finns det säkert gott om, medan tillbehören (584 mm fälg, samt e.g. vevarm/-lagerbanor) är det kostsamma. Jag håller tungan rätt i mun, och var i stund sjukt nöjd med att jag fått mitt [635 mm] hjul riktat av en sann cykelmekaniker.

En tripp till hamburgerköket

När allting gick så sjukt på räls fortsatte vi måndagen med att låta lunchen gå på Big Boy, Strömpilen. Dessutom hade jag hört ryktas om nån slags snurra som alla ungar på kvarteret fann jättekul, och ordet gick att dessa fick just genom Happy Meal på Big Boy, så visst var jag tvungen att fråga. Oj oj, efter viss påtryckning fick jag loss en röd snurra. Gyllene. Käket var också oerhört smarrigt. Klara åt väldigt duktigt, dagen till ära.

En tripp till villaidyllen

På eftermiddagen lekte barnen så det stod härliga till ute på bakgården. Själv hade jag intagit en avkopplad ställning i solstolen, var jag ändå tyckte mig ha rätt god koll på vad som hände. Nåväl. Det fanns vidare planer. Det var ju nämligen så sent som i lördags som Klara var bjuden på födelsedagskalas hos en tjej som går/gått hos samma dagmamma, men p.g.a. omständigheter (Gustaf) så ställdes detta in, men smidigt nog hade kompisens föräldrar gjort en räddning (mitt i vår egna katastrof) i att då fråga om det inte istället kunde gå bra för ungarna att få träffas och leka en annan dag. Ja visst, och så hade (jml. Ingrids uppstyrning á SMS; stor eloge) denna måndag då ställts som sikte.

Så, planen var att vi skulle vara på plats klockan tre, och visst försökte jag att styra upp allt efter tidslinjen. Första patrull sprang vi dock på när Klaras cykel plötsligt ej stod att finna vare sig i cykelförrådet eller ute i något av båsen. Jag sprang iväg [i sinne] och tyckte att det var patrask som bodde i detta socialt avdankade område och [vidare] att det minsann var Ingrid som underlåtit sig att sköta låsningen av Klaras cykel. Febrilt släpade jag Klara runt kvarteret och även Ålidhemsskolan för att att se om någon unge [mot all rimlig förmodan] bara hade lånat cykeln och ställt ifrån sig den. Nej, ingen cykel var att finna.

Jag var modstulen och på väg att ge upp när jag fick tag i Ingrid på telefon. När jag berättar om den kniviga knipan säger hon bara lugnt att cykeln står [låst] utanför L, en av hennes kompisar, ett par gårdar ifrån. Det var som ... tänkte jag, och en stund senare var jag och Klara på nämnda gård. Visst visade det sig också vara precis som Ingrid hade sagt, där stod minsann cykeln, låst och allt. Tala om att jag var skuldfylld, både till Ingrid och till det "patrask" som fyller kvarteren. Nå, klockan var tjugo i tre och goda råd var dyra, jag och Klara satte stadig kurs mot Tavleliden, var vi hade en skarp play date, inte alltför långt borta.

Det var en bit vi skulle cykla, och rätt fort beklagade sig jäntan över törsten. Vi rullade över Kandidatvägen när Klara tyckte att jag skulle ringa till Emils pappa och fråga om vi inte kunde stanna och dricka ett glas vatten, hon var jättetörstig. Ja, det skulle väl inte vara något jätteproblem. Jag såg dessutom att fönstret var öppet däruppe. Jag skrek högt ett par gånger, och hoppades på korrespondens. Nej, inget. Tyvärr verkade det inte bättre än att Karlssons var ute, så vi fick fortsätta, utan vatten. Sen bara ett hundratal meter senare (efter gång- och cykeltunneln under E4/Kolbäcksvägen) får vi plötsligt syn på [inga mindre än] Emil och Alexander. Jag log brett och vi stannade och surrade, och stämde dessutom preliminär träff, senare på eftermiddagen.

Jag ställdes in Maps för bästa rutt med cykel och höll luren med en näve och cyklade efter bästa förmåga, men p.g.a. rådande byggnationer på Tomtebo blev det inte riktigt rätt, och jag hamnade vid flera tillfällen i ett läge var jag såg ut att befinna mig mitt ute i skogen, och fick dessutom instruktion om att göra U-svängar, fastän jag tyckte mig befinna mig på banan. Nå, efter ett par förvirringar lyckades vi likväl hitta destination, och bara drygt tio minuter försenade var vi. Oj oj oj. Dessutom tror jag inte att Google Maps beräknade ankomsttid med givet färdmedel (här cykel) har i aktning att man har en femåring [på 16" cykel] i släptåg. Nåväl.

Nå, lekandet gick i varje fall superbra och drygt två timmar senare var jag och Klara åter pedalburna och då på hemväg. Vi plockade lustigt nog upp Alexander och Emil på vägen, och kvällen gick åt till att socialisera och skruva i en av Alexanders [två] punkterade cyklar. Trevligt, to say the least.

söndag 10 augusti 2014

Söndag, v. 32

Tala om trevlig söndag. Först hade jag en alldeles lagom dos av produktivitet på sisådär styvt fyra timmar, varvid jag kom hem till ett avkopplat balkongläge var ett par glada tjejer syntes; varav den ena var jätteglad för att hon hade fått LEGO i form av Ninjago. Så, framåt söndagskvällen satte jag mig med lilltjejen på hennes rum och vi byggde ihop allting.

Nå, vi två av tre farkoster och stannade upp på ungefär 95% av den sista, då jag plötsligt hamnade i ett förvirringstillstånd när vi fick kvar fler attiraljer än vad vi borde. Nästa dag skulle det dock uppdagas att LEGO varit hyggliga och oannonserat och mer eller mindre på måfå hade skickat med reservdelar av några av artiklarna. De kanske i regel gör så, jag vet inte. Det var [uppenbarligen] alldeles för många år sedan jag själv pillade med LEGO till vardags. Jag kommer emellertid aldrig att glömma min barndom. Jag har min älskade mamma att tacka för så mycket LEGO.

På kvällen var Klara trött och somnade — som vanligt — med vällingflaskan i truten. Gustaf hade krupit upp och lagt sig alldeles intill henne. Han är alltför mysig, vår katt, han har börjat kurra upp sig uti Klara just under nattning allt oftare, nu på sistone. Det är som att han känner att hans närvaro har en avkopplande funktion.

onsdag 6 augusti 2014

Onsdag, v. 32

Lunchen och efterrätten

Då jag gjorde en hästdag på elva timmar lyxade jag till det och köpte en riktigt tjock kebabrulle från samma vagn var jag högg en rullpizza för bara ett par dagar sedan. Den här gången var det en äldre man som stod för leveransen. Kanske den yngre killens pappa? Jag hade inga svar, utan kunde bara spekulera, i mitt stilla sinne. Kebaben var riktigt god. Jag satte mig ner vid en bänk ovanför SF-parken och avnjöt denna.

Efteråt tog jag med mig tomburken och då jag likväl passerade Konsums PET-station tryckte jag in den och tryckte på knappen för att bidra till ett gott syfte i tredje världen. För mitt stilla sinne njöt jag av vad jag med denna enkla gärning hade bidragit med. Sann tillfredsställelse. När jag nån minut senare åter befann mig i lunchrummet tog jag fram glasslådan ur frysen. Aj aj aj, va gott. Lustigt, det kändes nästan som Déjà vu, eller åtminstone [seriöst nu] favorit i repris.

Ny fräsch asfalt

På kvällen när jag rullar hemåt efter stängning slås jag av att de kommit till skott och lagt splitterny asfalt längst Tunnelbacken. Inte illa, inte illa alls, denna gång- och cykelväg är ju ruskigt trafikerad, inte minst av studenter. Antalet passager kan förmodligen nästan snudda mot fyrsiffrigt, somliga dagar. Nej, vid eftertanke kanske jag skenar iväg nu. Femhundra passerande är däremot inte helt uppåt väggarna otänkbart. Hursomhelst, skönt med fräsch asfalt.

Cykelmannen får nya uppdrag

Jag skojar inte när jag påstår att jag går igång på alla cylindrar dagar som denna. Igår kväll får jag åter upp korrespondensen med den trevliga killen som kom och köpte mina plåthjul häromveckan, och nu är vi vänner på Facebook och han ger mig en biljett att komma och styra upp deras cyklar. Kan det bli mycket bättre? Jo, tydligen.

Så sent som under lunchen idag kollade jag nämligen min digitala assistent och jag får då vetskap om dels att min älskade Alexander har återvänt från sin semester (Zakynthos, Grekland), men dels också att nämnde hade åkt på en punktering, som nu då behöver lappas. Oj oj oj, det kittlades i varenda nerv när jag läste hans tweet. För sisådär tio år sedan hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat förutspå att jag skulle komma att bli den notoriska cykelmannen. Herrens vägar är onekligen outgrundliga, och livet är onekligen underbart.

Dagens smäckra inköp

Ett innovativt spärrskaft med 3/8" på ena sidan och 1/4" på andra sidan blev alltså dagens inköp. För ett par månader sen var jag ruskigt nära att köpa en hel verktygssats bara för att få lägga ett spärrhandtag av denna typ till mitt verktygsförråd.

Skoja inte att jag blev nöjd när jag nu istället fann denna artikel, som egentligen är en reservdel kopplad till en komplett verktygssats som slutade säljas för sisådär ett halvt årtionde sedan. Nåväl, jag har goda erfarenhet av Value Tools, och tänker då inte framförallt på en mejselsats som [trots sin ringa enkelhet] hängde med mig [jag vet inte hur] många år innan jag slutligen lät min goda Alexander ärva den, faktiskt så sent som i våras.

LEGO / TMNT

På kvällskvisten fick jag läge att överraska Klara med nånting som hon faktiskt vetat att ligger i pipeline, dock inte exakt när hon ska få. Nå, LEGO är inte helt rätt då det i själva verket handlar om en kinesisk kopia som jag fann över eBay för en struntsumma.

Det var faktiskt igår som en vadderad påse med dessa Turtles-gubbar med typisk LEGO-karaktär låg i postlådan. Ungefär femtio kronor har jag betalat. Fri frakt, givetvis. Jag kan inte sluta imponeras av vilka klipp man kan göra från landet i öst på eBay. Klara blev superglad över dessa, så klart.