Visar inlägg med etikett tandläkaren. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tandläkaren. Visa alla inlägg

måndag 27 oktober 2014

Måndag, v. 44


Säsongens sista geting?




Jösses, vi går mot november månad men sista getingen har tydligen ännu inte trillat av pinnen. Då vi hade balkongdörren på glänt kring lunch kom en rackare in och satte sig på fönsterrutan. Vi märkte hur Gustaf ställde sig innanför gardinen och betraktade den på nära håll, men utan att gå till attack. Han är gissningsvis en gammal och klok katt, och vet väl per erfarenhet att getingstick gör ont. Jag smög nära och sköt en härlig filmsekvens där man ser skuggan av såväl Gustaf som getingen igenom gardinen. Det såg faktiskt rätt kul ut.

Mitt i allt blev jag dock orolig för såväl Gustaf som Klara, så jag beslöt att försöka få ut getingen. Då den vid tillfälle klättrade på gardinen försökte jag snurra ut gardinen genom balkongdörren och stänga den, och på så vis få getingen på utsidan. Det fungerade, men då jag sedan åter öppnade för att ta in gardinen igen så satt getingen kvar. Han/hon/hen verkade onekligen inte riktigt kry. Rörelser i slowmotion, och ingen lust/ork att flyga. Getingen promenerade runt på vardagsrumsgolvet som en krypande insekt, trots att den hade vingar. De två djuren ställde här upp på ett fotografi tillsammans, trots att de kommer från vitt skilda arter.

Till sist fann jag getingen så from att jag vågade mig på att låta den kliva ombord på ett litet pappersark och sedan bogserade ut den på balkongen, var jag lät den kliva av på balkongräcket. Getingen promenerade iväg längst balkongräcket. Jag tog än en gång upp min digitala assistent och filmade ett par minuter av dess färd. Jag behåller dock även den filmen för mig själv, om än jag faktiskt blev mäkta nöjd, och egentligen skulle vilja dela med mig. Getingens framtid är oviss, det sista jag såg var hur han/hon/hen spatserade längst bort på balkongräcket, just där det mynner över mot grannen.


Lunch på Big Boy




Denna måndag till ära skulle Ingrid operera ut en av sina visdomständer, den rackaren som plågat henne med irritation och inflammation i omgångar. Jag och Klara skjutsade upp Ingrid. Det här skulle ta ett par timmar, och vissa saker gör man bäst själv, som det sägs.

Så, jag och jäntan hade lite tid att slå hål i, och inledde med att tuta ner till Strömpilen var det blev lunch i form av skrovmål på Big Boy. Det var smarrigt. För mig blev det kaffe efteråt, medan jäntan (som vanligt) fann sig tillrätta vid Lego-bordet.


Ännu en uppsägning




Vi hade mer tid att döda, och så sent som nu förra veckan avtalades det att jag skulle svänga förbi ute på lagret var jag timknäckt i ungefär ett och ett halvt år och lämna igen mitt passerkort och liksom formellt skriva ut mig. Så med jäntan i släptåg dundrade jag in och det var inga större konstigheter, jag behövde inte ens sätta en signatur på något papper, utan det var bara att svara på ett par frågor och lämna igen passerkortet. Tack för den här tiden, sades, och sedan tog vi farväl, och jag och Ingrid satte åter kurs mot NUS, då Ingrid beräknades vara färdig ungefär vid den här tiden.



Det var den visdomstanden




Oj oj oj. Ja, när vi kom upp på rätt våning ser vi Ingrid, iklädd vita sjukhuskläder, och enormt svullet ansikte. Hon sluddrade ganska rejält, och verkade i det närmsta drogad. Herre jösses. Jag hoppas innerligt att mina visdomständer inte börjar orsaka besvär, detta verkade definitivt inte vara någon dans på rosor. Vi fick med oss ett papper med enkla föreskrifter, och så snart Ingrid fått på sig sina egna kläder var vi på väg hem. Kan nämna att vi knappt hade kommit över tröskeln så slocknade Ingrid i sängen, vilket också kvinnan som pratade med oss vid utskrivning hade sagt att vi kunde räkna med.


Undertecknad står för matlagningen




Ingrid var vaken i omgångar, men inte särskilt alert så att säga. Det är ingen hemlighet att Ingrid är ljusår bättre än mig i köket, och att hon därför i regel har hand om matlagningen. Nu var hon dock inte i skick för det så jag fick helt enkelt skrida till verket. Jag slängde ihop en av mina enklare klassiker, köttbullar med pasta. Rejält med margarin och en massa pastakrydda i det kokande vattnet, lite som när man gör nudelsoppa. Jag serverade varsin portion till mig och Klara, och jäntan åt banne mig upp varenda tugga. För min egen del klämde jag ett par klyftor vitlök ovanpå, då jag älskar stinget och eftersmaken. Ingrid käkade soppa, enligt ordination.

Efter middagen överlämnade Klara ett pappersark till mig och bad mig läsa högt vad som stod. Hon sade att det översta ordet var till mig, och det under var till mamma. När jag bekräftat att hon fått till de ohyggliga ord som hon faktiskt formulerat så fattade hon åter pennan och fyllde på med två nya ord. Ingrid fick vara nummer ett, medan jag fick vara (pun intended) nummer två. Aja, det är mest bara ett gott ting att jäntan lär sig läsa och skriva i tidig ålder, inga konstigheter.


Dagens Blocket-annons




Så fick jag ihop något av en annons, över vilken nu en av de stationära riggarna förhoppningsvis kommer att säljas, helst inom en överskådlig framtid. Det är ju ett par år gammal teknik vi bollar här, men förhoppningsvis är det nån rackare som ändå lockas. Maskinen gör sig ju t.ex. riktigt bra som HTPC.

torsdag 2 oktober 2014

Torsdag, v. 40


Tandläkaren




Fotoförbud
Tre bild[er] borttagna efter påtryckningar (16-06-30) från VLL jml. omstritt fotoförbud.


Klara har beklagat sig över smärta i en tand de senaste dagarna, så klockan ett denna torsdag fick vi något av en akuttid. När jag sprang in på förskolan för att hämta ut henne var de tydligen ute på nån slags friluftsaktivitet i skogen. Vi var redan sena och skulle vara på plats på sju minuter. Jag sprang upp till skogen och skrek vår dotters namn för högan sky. Ingrid satt och väntade i bilen på andra sidan skolbyggnaden. Efter en hel del skrikande och skrålande fann jag dem, varvid jag gjorde en — säkert snudd på uppseendeväckande — upphämtning och nästan tio minuter sena anlände vi till Folktandvården, NUS. Jag släppte bara av tjejerna vid entrén så de fick springa upp, sedan fick jag leta efter parkering i bästa möjliga (stressiga) mån. Mitt i allt ringde det från skyddat nummer i min lur. Givetvis var det receptionisten(?) som frågade var vi höll hus. Jag försäkrade henne om att tjejerna — as we spoke — sprang uppför trapporna, så att hon säkert skulle se dem vilken sekund som helst. Fair enough.

En stund senare kom jag in i salen där undersökningen precis hade påbörjats. Vi berättade att Klara varit med om nån händelse i skolan häromveckan var hon fick en liten smäll mot tanden var hon nu säger sig ha ont, och tandläkaren sa efter granskning att den visst kändes lite lös. Han sade sedan att det inte nödvändigtvis behövde vara någon fara, men att man skulle hålla uppsikt så att den inte förlorade färg eller blev lösare. Jag förstod genast att detta skulle tyda på att nervtrådarna i roten hade släppt och att tanden så att säga var lös. Jag kom osökt till frågan om detta bara rörde den berörda mjölktanden, eller roten till vad som skulle bli Klaras permanenta tand.

Svaret var inte direkt det mest önskade. I olyckliga fall blev skadan vid nerven permanent, så att — som jag nu förstod det — ingen ny tand skulle komma upp. Gulp. Ja, jag svalde för mig själv, aningen chockad. Det vore kanske inte så kul att glida genom livet utan framtand, tänkte jag, för mitt stilla sinne. Nå. Tandläkaren ryckte mig ur mina funderingar, och sade att de för säkerhets skull ämnade röntga.

Vi fick i vanlig ordning (cancerförordningen) gå utanför medan det radioaktiva skottet avfyrades, och en stund senare stod sanningen att beskåda framför oss på tandläkarens datorskärm. Det fanns ingen större orsak till oro. Att tanden var lös berodde inte på att den hade fått en rejäl smäll, utan på att en vuxentand kämpade på för att klämma sig upp underifrån. Den gamla mjölktanden var så att säga inte långtifrån att trilla av. Herre jösses. Vad hände med vår lilla bebis? Permanent teeth, in the making. Tala om att tiden flyger fram.


Huvtröjan




Vi var så stolta, inte minst för att Klaras vuxentänder tydligt är på väg fram i käften, utan också för att hon hade varit jätteduktig och samlad vid undersökningen och tagningen av röntgenfotot, så jag bedyrade att hon minsann skulle få en överraskning. Denna kom att bli att vi tog en tripp ut till Barnens hus, eller Childrenshouse.se som det numera tydligen heter.

Nå. Medan tjejerna gick in till leksaksvaruhuset sprang jag över till Team Sportia, bara mittemot, var det slutade med att jag köpte en ny huvtröja. Det kändes bra, jag unnar mig tyvärr i princip aldrig kläder nuförtiden. Till sist ser man ju ut som en riktig slashas. Nå, nöjd i hågen sprang jag nu tillbaka till tjejerna. Klara önskade sig ett stort ritblock, vilket hon så klart fick, och sedan bar det hemåt.


Framhjulet: Demontering och inspektion




Ja, det kändes som rätt dag att påbörja projektet att inspektera och (om möjligt) fräscha upp framhjulet på minst en av dessa älskade militärcyklar. I vanlig ordning tog jag ett av cyklarna från de tyngre cyklarna (fast likväl med mindre hjuldiameter; jfr. 584 mm / 635 mm), mest för att jag har två utav dessa, så att om nånting går fruktansvärt fel så att jag t.ex. lyckas missa dokumentation av ett moment (så att återmontering blir en vild chansning) så har jag ett exakt likadant hjul som referenspunkt. Nåväl.

Jag tog in hjulet i vad som på sista tiden har blivit ett hobbyrum, och började skruva isär det. En stund senare var alla rörliga delar och brickor/muttrar borta, och konstruktionen var glasklar. Framnavet var betydligt simplare i sin konstruktion än baknavet, vilket förvisso är världens kanske mest naturliga sak, då man inte har någon drivning att tänka på i framhjulet.

När jag lossade trumman rann bromsdamm ut på golvet. Usch. Jag gick in i köket och sköljde av hela trumman med backar och allt under hett rinnande vatten. Jag hade tänkt att slipa fram jämt och fint friktionsmaterial på bromsbackarna, fast mitt i allting slogs jag av en fruktansvärd verklighet. Asbest. Första gången i mitt liv som jag öppnade en bromstrumma var faktiskt bara förra sommaren, och i forumtrådar var ämnet behandlades var alla någotsånär eniga om riskerna med bromsdammet.

Tydligen förbjöds användning av asbest i bromsbackar i svensk bilindustri någon gång på åttiotalet, vilket då (förra sommaren) fick mig att dra en lättnadens suck, då bilen vi hade då ändå kom från slutet av nittiotalet, så troligtvis var dess bromsbackar ej belagda med asbest. Nåväl, nu hade jag däremot öppnat upp en bromstrumma på en militärcykel som förmodligen rullade ut från fabriken någon gång på sextiotalet, d.v.s. långt innan ens riskerna med asbest hade kommit fram. Troligtvis var det en riktigt dum idé att dra fram multiverktyg och slipskiva och börja spinna på backarna utan vidare. Nej, det kändes helt enkelt inte värt, aktat riskerna.



Gårdsungarna på språng




Jag hade lagt i princip alla delar ur bromstrumman i en skål med avfettning och sprang ut och lekte med gårdsungarna uti snurrgungan. Full rulle när de snurrar och klättrar i någon av de två — hyfsat konstnärligt utformade — ställningarna, om vartannat. Jag är väl medveten om att det kan se snudd på white trash ut att Klara går med hockeyhjälm (uppenbarligen i syfte att cykla) innan den första snön ens har fallit. Nå, till vårt försvar kan nämnas att det grundade sig i att hon råkat glömma sin vanliga cykelhjälm i omklädningsrummet i skolan, och det — så klart — kändes som att hellre hockeyhjälm än ingen hjälm alls, såklart.


Framhjulet: Rengjort, putsat och inventerat




Sent på kvällen kände jag mig hyfsat nöjd. Nu gick delarna att ta utan att bli helt svart av olja och fett som säkert suttit där i över ett halvt sekel. Här har jag också lagt ut delarna på en servett så att man tydligt kan överblicka dem. Den ena lagerkronan sitter fast i axeln (den gängade metallpinnen), medan den andra syns längst ner till vänster på bilden med alla delar. Dessa ska alltså gå utanpå själva kulringarna, och endast dras åt för hand till precis lagom moment för att hjulet inte ska kännas glappt.

Dom märkligt formade muttrarna som syns till höger om kulringarna är en typ av kontramuttrar som ser till att inte lagerkronorna snurrar upp sig, vilket det genast hade gjort annars, då man (kom ihåg) endast ska dra dem med handkraft. That's it, för själva hjulet alltså. Delen längst upp till vänster i bilden är en liten distans som går mellan kontramutter och bromstrumma på den sidan om hjulet, för att hålla uppe trumman ett par millimeter.

Denna lilla runda bricka är smått konad på ena sidan, och platt på den andra. Den platta sidan ska ligga mot bromstrumman medan den lite konade ska ligga mot kontramuttern. Vidare, de två delarna på rad högst upp i mitten på bilden går utanpå bromstrumman, alltså längst ut på axeln. Först den runda och ogängade ringen, och sedan den stora mutter längst ytterst. Det är en stor rackare, troligtvis 22 mm. Jag hade inte ens nån sådan nyckel till hands så jag fick dra denna med skiftnyckel.

Så, detta är alltså receptet. Inga större konstigheter, och definitivt inte raketkonst. Imorgon skall jag smörja in delarna ordentligt och börja återmonteringen.


måndag 17 februari 2014

Måndag, v. 8


Frukosten




Klockan är tjugo i nio och jag ska få i Klara frukost innan hon ska lämnas av i kyrkan. Det ska inte stickas under stol med att det allt som oftast är Ingrid som kämpar med denna mycket tålamodskrävande uppgift, men nu är hon inte kry och det låg alltså hos mig. Hur busig jäntan än ser ut på bilden här så lyckades jag faktiskt få i henne både yoghurten och ägget som jag hastigt stekte upp. Sedan dundrade vi upp till kyrkan. En succéartad start på veckan.


Tandhygienisten




Åh nej, nu var det dags igen. Jag hade verkligen inte sett fram emot det, i synnerhet när man uppenbarligen har slarvat med tandtråden. Sånt är livet, antar jag. Några minuter över elva satt jag i tandläkarstolen och sedan började behandlingen. Det där eländiga skrapandet som lever om i hela huvudet. Jag har fått för mig att de använder någon slags ultraljud till att få bort tandstenen, men ljudet påminner samtidigt om en borr, så otäckt är det.
Smärtsamt, ska tilläggas.

Jag har i regel hög smärttröskel, fast när det kommer till tänder och tandkött är jag känslig. Usch, och särskilt när det är en rätt så långdragen process. Jag låg och stirrade upp på en klassisk barnaffisch som satt uppsatt ovanför den bakåtlutade tandläkarstolen. Jag har ett distinkt minne av att jag har läst nånting om att just den här affischen någon gång har används vid barnpsykiatri, då för att analysera barns fokus och detaljkännedom.

Nå. Idag var det jag som satt i tandläkarstolen, och allt gick som ändå vägen. Jag var färdig före klockan tolv, och då var det bara att betala och se glad ut. Jag hade ju trots allt kunnat få proceduren betydligt billigare, om jag låtit studenterna ha mig som träningsobjekt. Jag kände att jag hade fattat ett riktigt beslut, trots allt. Jag dundrade hem och käkade en snabb lunch, och sedan iväg ut till lagret norr om stan för att göra några rejäla timmar.


Fikarasten




Nå, ungefär en och en halv timmes plockande senare är det kafferast, och jag kommer på mig själv med att mest alternera mellan att sitta och stirra ner i koppen och kika på mobilen, varvid jag svepte i mig kaffet med blott sekunder kvar på rastmåttet. Just typiskt. Nåväl. Sånt är livet, antar jag.


Bröllopsskorna




Det började bli hög tid för min väns stundande bröllop. Nu på lördag smäller det, så nu var det banne mig dags att styra upp det sista, nämligen skorna. Jag har aldrig burit någon typ av finare skor i hela mitt liv, men nu var det alltså dags. Det kom att bli så att vi gick in på Din sko i Strömpilen, var jag fick god hjälp av tjejen som jobbade. Hon t.o.m. hämtade ut den andra delen av det omaka paret som stod ute, för att försäkra oss om att mina fötter inte var olika stora så att de båda skulle passa bra. Det är tydligen inte alls ovanligt med viss skillnad i fötter. Frågan är hur symmetrisk jag egentligen är, till formen. Nåväl, det slutade i varje fall med ett par snygga, men samtidigt både vattentäta och allmänt bekväma skor. Jag kunde faktiskt inte ha blivit nöjdare.


onsdag 22 januari 2014

Tandläkarbesök, bad, m.m.


Före tandläkarstolen




Jag hade dessvärre bommat lunchlådan, så varumaskinen fick istället stå till tjänst med en Billy's för sexton kronor. Just snyggt, dagen som jag skulle till tandläkaren. Nå, den gjorde som ändå jobbet. Jag hann fundera på om det egentligen är nån speciell kost man direkt bör undvika sådär några timmar innan ett tandläkarbesök. Jag kom inte fram till något vettigt svar.


Tandläkarstolen — processen




Jag kom givetvis i tid. Tandläkarna kontrollerade mina tänder och jag höll tungan rätt i mun. Det ska inte stickas under stol med att jag avskyr tandläkarstolen. Det är ungefär så obekvämt och onaturligt som det kan bli. "Hu jeda mig", som de hade sagt i landets nordligaste delar. Nå. Glädjande besked och mindre glädjande besked, samtidigt. De goda nyheterna var att jag inte hade några hål. De mindre goda nyheterna var att jag hade tandsten. Jag skulle bli kallad till tandhygienisten. Usch. Jag kommer ihåg det här momentet från 2011. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag minns hur jag kämpade med tårarna där i tandläkarstolen. Jag blev nu frågad om jag kunde tänka mig att låta blivande tandhygienister, studenter från tandläkarhögskolan, utföra processen. Det skulle ta betydligt längre tid. Hon sa faktiskt rakt ut att jag kunde räkna med timmar, men det skulle istället i princip vara gratis. Jag gjorde en snabb överläggning med mig själv; visualisera hur Ove Sundberg står på en arena och slåss mot smärttröskeln så är ni i närheten. Jag lät meddela att jag nog kunde betala en tusenlapp för att få smärtan överstökad så snabbt som möjligt.


Efter tandläkarstolen




Ingrid skickar ett meddelande till mig om att de är sugna på något gott. Ja visst, tänkte jag, och svängde förbi Lidl var jag köpte en stor påse ostbågar. Jag är givetvis väl medveten om att OLW inte stoppar tyska ostkrokar i påsarna bara för att de säljs på denna tyskbaserade livsmedelsbutik. Jag var helt enkelt lite skojfrisk till sinnes när jag sickade iväg detta Snap.


Badkarsnedtrappningen




När jag kommer över tröskeln ligger tjejerna i badkaret. Jag slår mig först rutinmässigt ned på porslinet, var jag ser till att finna fröjd och tyngdlöshet. När systemet sedan är i harmoni rengör jag mig noggrant, och hoppar sedan ner i badkaret med tjejerna. Helt sagolikt. Tänka sig, att tre människor ryms i ett klassiskt badkar. Fascinerande, to say the least.