Sista dagen hos dagmamman
Den stora dagen var då kommen. Fredag och Klaras sista dag hos Greta. Oj oj oj. Som sagt, tiden har verkligen gått fort. Klara var bara i tvåårsåldern när hon började spendera dagarna hos denna kvinna, och vid den tiden var hon minst av barnen. Idag är hon äldst då hela den ursprungliga flocken successivt flugit ut och börjat förskolan, en efter en. Nu är det så Klaras tur. Sånt är livet, antar jag. Allting har sitt kretslopp.
Nåväl. Ingrid hade varit uppe med tuppen och bakat en smarrig tårta. Så, med en blomma och tårtan vandrade vi över till Verkmästargränd, klockan var då strax före halv nio på förmiddagen. Efter en pratstund på gården tog jag och Ingrid en tur ut till McDonald's var det blev frukost i form av klassiska Mc'Toast. Varje gång jag äter dessa tänker jag tillbaka på just när jag och Ingrid anlände till Uppsala inför reggaefestivalen, sensommaren 2010. Oj oj, vilket äventyr det var.
Så, igår hade jag slutligen gett upp projektet då det visat sig att jag antingen fick en opålitlig vajerspänning eller så alltför kort kort vajerväg för att nå alla sju växlarna. Jobbigt läge. Nå. Då jag satt på baksidan och filosoferade slog det mig plötsligt att det kanske gick att kringgå att tvingas köpa ett nytt reglage med längre vajer, trots allt. Själva vajerhöljet var ju faktiskt lite onödigt lång för den här förhållandevis lilla cykelramen. Själva spänningsspannet utgjordes ju i och med den där genomföringen (som jag plockat över från REX-cykeln) mellan två punkter; växelreglaget. Så, om jag förkortade vajerhöljet så borde jag [såvida jag nu hade fått fysikens lagar rätt lagda för mig; i mitt stilla sinne] kunna få en kortare stump vajer att utgöra samma jobb som en längre. Det föreföll logiskt, och jag beslöt mig för att ge det en chans. Jag hade trots allt ingenting att förlora.
Jag plockade alltså fram en rejäl avbitartång och jobbade mig runt vajerhöljet nedtill. Den som trodde att växelvajerhölje består av endast plast (jfr. höljet runt vanlig kopparledning) trodde fel. Innanför den svarta plasten/gummit(?) går det ett dussintal hårda små ståltrådar längst med höljet, detta för att stärka upp det. Jag fick kämpa lite, men efter en stund hade jag kortat ner höljet en dryg centimeter. Jag gav upp försöket att trä över den lilla metallkoppen som ska utgöra vajerns ände då det visade sig alldeles för pilligt, och lät istället nämnda genomföring utgöra en slags kopp. Förhoppningsvis skulle detta ändå hålla ett tag.
Jag trädde som sagt på allt och skruvade nu fast den lilla slutmuttern en knapp centimeter ifrån vajerns ände. Jag ställde växelreglaget på 4:ans växel och Ingrid (som stod vid bakhjulet och inspekterade) meddelade att jag hade träffat
bull's-eye; jag skulle inte ens behöva finjustera (muttern). De två röda märkena låg så när som på millimetern intill varandra. Jag var obeskrivligt nöjd och drog snabbt åt kupolmuttrarna tillfredsställande hårt och bad Ingrid ta jungfruturen. Hon gjorde så, och alla växlarna gled in klockrent. Oj oj oj, vilken nöjd existens som levde bakom mina glasögon, i denna stund. Framgången var ett faktum.
Avslutningsvis bestämde jag mig för att ge mig på låset. Nyckeln var av allt att döma borttappad sedan många år, för metallvippen var rejält fastspänd med två buntband, uppenbarligen för att man inte skulle glömma av sig och låsa den, utan nyckel att låsa upp med. Hur svårt kunde detta vara? Låset var av den klassiska modellen "Click" från den svenska låstillverkaren "Basta", och efter lite Googlande fick jag fram att det inte var några större konstigheter. Själva vippen var hur simpelt som helst. Jag behövde inte ens något verktyg. Den lilla svarta plastknoppen på toppen gick att dra av med handkraft och sedan kunde man skjuta hela vippen baklänges och så trillade den helt enkelt ut. Där eliminerades risken för att råka "baklåsa" cykeln. Nå. Om jag eller någon annan vill sätta dit en ny cylinder av denna typ (om de nu fortfarande tillverkas) så kunde det vara bra att få ut den gamla. Detta visade sig vara lite svårare. Nå. Det cylinderformade — fjäderspända — "paket" som höll och navigerade nämnda vipp lossnade väldigt enkelt. På cylindersidan var det värre. Nåväl. Efter en smärre misshandel med dorn och hammare lossande slutligen även detta.
När vi nu hade fixat till Ingrids gamla flickcykel så tänkte jag att det kanske var lika bra att även se över växelinställningen på Ingrids "vuxencykel" (den 28" Crescent som hon cyklar på idag), i synnerhet då hon själv klagat på att nån av växlarna strulat en hel del. Även denna har nämligen ett Shimano-system för växling, fast här ett Nexus 3, vilket som namnet antyder erbjuder tre växlar, även här rakt styrda inifrån navet.
Den briljanta
guide som hade hjälpt mig på traven med hur man kalibrerade den sjuväxlade modellen (ovan) hade nämligen också enkla anvisningar för justeringar av — det sjuväxlade — storasyskonet. Inte heller här var det några konstigheter. I ett nätt litet displayfönster (nere vid navväxeln) visade en gul fläck som man alltså skulle få att stå mittemellan två vita streck (också i detta nätta lilla displayfönster). Justeringsskruven satt direkt på navet, vilket gjorde det hela nästan lättare än på Shimano 7. En åttaåring hade fixat det.
Tyvärr visade det sig snabbt att jag olyckligtvis hade [åter]fäst vajern en aning galet den där gången i vintras (då jag tog ner cykeln i hobbyrummet och tog lös vajern ur höljet för att söka få ett fysiskt grepp om varför reglaget envist frös fast så fort temperaturen sjönk ner till minus), så inte ens när jag nu skruvade ut justeringsskruven maximalt hamnade den gula fläcken en bit utanför den önskade mittpunkten. Suck. Ända sedan detta [mitt onödiga] ingrepp har alltså växlarna strulat för hustrun. Stackaren. Nu hade jag iallafall bot. Jag justerade vajern sisådär en halv centimeter och återfäste plastskyddet, och sedan var det snabbt justerat med nämnda skruv så låg den gula fläcken precis i mitten. Man använder förresten [FYI] 4:ans växel som utgångspunkt när man kalibrerar detta system.
Eftermiddagen
Jag hade lite skrivande att avverka, och sökte min väg ner till
Bölesholmarna, var jag slog mig ner på en bänk i eftermiddagssolen. Min lilla Eee 1015PN följde med, då jag i detta läge ville ha ett
QWERTY för bästa möjliga
flow. Inga konstigheter. Jag slängde upp en videolänk med Ingrid & Klara (över
Hangouts) och visade de vackra vidderna.
Hon nickade, men tyckte att jag borde ha tagit dem med mig. Jo, det borde jag såklart egentligen ha gjort, fast jag hade känt att jag behövde ta mig en timmes stillsamhet framför tangentbordet, i detta då. Typiskt. Vi fick sikta in oss på en gemensam familjeutflykt ner till denna gemytliga plats vid senare tillfälle, helt enkelt. När jag kom tillbaka hem serverades det en härlig lasagne med grönsaker. Oj så smarrigt det var.
Det fruktansvärda diskberget
När vi hade nattat Klara och jag tog mig upp ur sängen hade jag ett hopp om att få en stund över till ett projekt, fast då jag råkade passera köket möttes jag förskräckt av ett berg. Alltifrån tårtan på tidiga morgonkulan, genom lunch och slutligen middagen hade uppenbarligen blivit kvar. Oj oj oj. Jag blev modfälld men orkade inte ta itu med helvetet just för stunden, utan det skulle få vänta i säkert trekvart innan jag slutligen tog tjuren i hornen. Mitt under arbetet fick jag syn på en av kastrullerna.
Den hade drabbats av någon form av inbränning och ett oerhört äckligt mönster hade bildats inuti den. Jag ville bara kräkas när jag tittade ner i kastrullen. Jag tittade bort och fortsatte med andra bestyr (skålar och dylikt), men ögat skulle snart ofrivilligt studsa tillbaka till den där j-vla kastrullen. Så fortsatte det, lite handdiskande av större ting, lite tallrikar och glas in i diskmaskinen, och så ett getöga ner i den äckliga kastrullen,
do...loop!
När jag slutligen bara hade kastrullen kvar stängde jag av mitt känsloliv helt och hållet och plockade fram stålull ur städskåpet. Sedan gick jag lös som en blådåre, och blott nån minut senare var kastrullen i nyskick. Jag kastade bort den nu uttjänta biten stålull och slog återigen på strömbrytaren för mitt känsloliv. Det där fruktansvärda mönstret i botten av den brända kastrullen skulle emellertid fortsätta att jaga mig, långt in i drömmarnas värld, denna disiga fredagskväll.
En katt med mjölkningsinstinkterna i behåll
Ingrid brukar säga att Gustaf "bäddar" när han liksom står och trampar på ett ställe (inte sällan en mjuk filt), vilket jag ända från start tyckte lät gulligt, fastän jag inte riktigt förstod begreppets innebörd. Jag tog vid nåt tillfälle upp vår katts [tämligen märkliga] beteende med en arbetskompis som har haft katt i en herrans massa år, och hon berättade då att det här minsann inte var något ovanligt, utan helt enkelt en instinkt från när katten var en liten kattunge och diade från sin mamma.
Gustaf kommer alltså på något sätt [i sitt stilla sinne] ihåg hur han klämde ut mjölk från sin mamma när han var ett litet barn. Jag fann detta häpnadsväckande, om än i själva verket blott instinktivt, och utan faktiskt/aktivt återkallande av barndomsminnen för katten. Nåväl. Denna kväll hann jag slänga upp fotolinsen just när Gustaf hade klättrat upp på Ingrid när hon låg i vardagsrumssoffan. Han bäddade på som vanligt, fast framemot slutet uppstod någon form av missförstånd. Ingrid fick [i sitt stilla sinne] för sig något helt absurt, men visst skrattade jag också en del.
En cykelannons på Blocket
När jag nu slutligen hade fått ordning på Ingrids DBS var det inte så mycket mening med att hålla på resterna av denna REX, om än det är en fin ram. På kvällskvisten slängde jag då upp
en annons på Blocket, och intressenterna lät inte dröja länge. Klockan var strax före tio när det hade flaggat på min lur. Nån ville komma och kika. Oj oj oj. Spännande. Jag gick ut på gården och en ung kille kom cyklande över gårdsplanen.
Han kom å sin flickväns vägnar. Hon hade en 26" cykel, fast tyckte att ramen var lite i minsta laget, så nu hade den här killen hoppats på att den här ramen skulle vara snäppet större. Han skulle då helt enkelt kunna flytta över hjulen så skulle det bara vara att tuta och köra. Nå, han tyckte dessvärre att ramen såg ut att vara av samma storlek som flickvännens nuvarande. För att vara på den säkra sidan cyklade han iväg för att hämta cykeln, han bodde visst bara ett kvarter upp.
Han kom tillbaka några minuter senare och vi kunde båda konstatera att det var mer eller mindre på millimetern exakt samma ramstorlek. Även formen var densamma, och t.o.m. färgen. Enda skillnaden var att hans cykel var en Monark, eller om det var Crescent, nu kommer jag inte riktigt ihåg. Nåväl. Det blev alltså ingen affär, men visst hade det varit lite kul med en första spekulant så fort efter att jag hade lagt upp annonsen. Oj oj oj, det blir verkligen spännande att se var det här slutar.
