Textmässigt egensinnad~: måndag

Visar inlägg med etikett måndag. Visa alla inlägg

måndag 3 november 2014

Måndag, v. 45

Förmiddagen

Ingrid hade ett ärende in till stan, så mitt på dagen gjorde vi således en inresa. När vi i anslutning till tågstationen passerade genom gång- och cykeltunneln under Blå vägen slog det mig att arkitekt faktiskt gjort det här småläckert, eller åtminstone fått till en hyfsat urban utformning. En throw-up gör sig i min mening som bäst i den här typen av miljö, om än det alltid bör påpekas att ett mynt består av två sidor.

Efter ärendet i stan åkte vi raka spåret ut till McDonald's vid Green Zone, Ersboda, var lunch i form av varsitt mål inmundigades. Jag unnade mig rentav sådana där friterade droppformade saker som innehåller en het sås. Ja, femton kronor kostar typ fyra stycken, vilket kanske inte är jättebilligt, men ack så gott.

Eftermiddagen

På eftermiddagen tog vi cyklarna en sväng upp till Kandidatvägen för att hälsa på familjen Karlsson i deras rymliga fyra på fjärde våningen. Vi hade — som vanligt — glömt Klaras cykelhjälm på förskolan, så det fick bli hockeyhjälmen, hur WT detta nu än må se ut, för övriga världen. När vi kom fram till lägenhetsdörren så var det ingen mindre än Emil själv som öppnade dörren, och jag då drog brett på smilbanden och svarade med att avfyra en liten blixt med min digitala assistent.

måndag 27 oktober 2014

Måndag, v. 44

Säsongens sista geting?

Jösses, vi går mot november månad men sista getingen har tydligen ännu inte trillat av pinnen. Då vi hade balkongdörren på glänt kring lunch kom en rackare in och satte sig på fönsterrutan. Vi märkte hur Gustaf ställde sig innanför gardinen och betraktade den på nära håll, men utan att gå till attack. Han är gissningsvis en gammal och klok katt, och vet väl per erfarenhet att getingstick gör ont. Jag smög nära och sköt en härlig filmsekvens där man ser skuggan av såväl Gustaf som getingen igenom gardinen. Det såg faktiskt rätt kul ut.

Mitt i allt blev jag dock orolig för såväl Gustaf som Klara, så jag beslöt att försöka få ut getingen. Då den vid tillfälle klättrade på gardinen försökte jag snurra ut gardinen genom balkongdörren och stänga den, och på så vis få getingen på utsidan. Det fungerade, men då jag sedan åter öppnade för att ta in gardinen igen så satt getingen kvar. Han/hon/hen verkade onekligen inte riktigt kry. Rörelser i slowmotion, och ingen lust/ork att flyga. Getingen promenerade runt på vardagsrumsgolvet som en krypande insekt, trots att den hade vingar. De två djuren ställde här upp på ett fotografi tillsammans, trots att de kommer från vitt skilda arter.

Till sist fann jag getingen så from att jag vågade mig på att låta den kliva ombord på ett litet pappersark och sedan bogserade ut den på balkongen, var jag lät den kliva av på balkongräcket. Getingen promenerade iväg längst balkongräcket. Jag tog än en gång upp min digitala assistent och filmade ett par minuter av dess färd. Jag behåller dock även den filmen för mig själv, om än jag faktiskt blev mäkta nöjd, och egentligen skulle vilja dela med mig. Getingens framtid är oviss, det sista jag såg var hur han/hon/hen spatserade längst bort på balkongräcket, just där det mynner över mot grannen.

Lunch på Big Boy

Denna måndag till ära skulle Ingrid operera ut en av sina visdomständer, den rackaren som plågat henne med irritation och inflammation i omgångar. Jag och Klara skjutsade upp Ingrid. Det här skulle ta ett par timmar, och vissa saker gör man bäst själv, som det sägs.

Så, jag och jäntan hade lite tid att slå hål i, och inledde med att tuta ner till Strömpilen var det blev lunch i form av skrovmål på Big Boy. Det var smarrigt. För mig blev det kaffe efteråt, medan jäntan (som vanligt) fann sig tillrätta vid Lego-bordet.

Ännu en uppsägning

Vi hade mer tid att döda, och så sent som nu förra veckan avtalades det att jag skulle svänga förbi ute på lagret var jag timknäckt i ungefär ett och ett halvt år och lämna igen mitt passerkort och liksom formellt skriva ut mig. Så med jäntan i släptåg dundrade jag in och det var inga större konstigheter, jag behövde inte ens sätta en signatur på något papper, utan det var bara att svara på ett par frågor och lämna igen passerkortet. Tack för den här tiden, sades, och sedan tog vi farväl, och jag och Ingrid satte åter kurs mot NUS, då Ingrid beräknades vara färdig ungefär vid den här tiden.

Det var den visdomstanden

Oj oj oj. Ja, när vi kom upp på rätt våning ser vi Ingrid, iklädd vita sjukhuskläder, och enormt svullet ansikte. Hon sluddrade ganska rejält, och verkade i det närmsta drogad. Herre jösses. Jag hoppas innerligt att mina visdomständer inte börjar orsaka besvär, detta verkade definitivt inte vara någon dans på rosor. Vi fick med oss ett papper med enkla föreskrifter, och så snart Ingrid fått på sig sina egna kläder var vi på väg hem. Kan nämna att vi knappt hade kommit över tröskeln så slocknade Ingrid i sängen, vilket också kvinnan som pratade med oss vid utskrivning hade sagt att vi kunde räkna med.

Undertecknad står för matlagningen

Ingrid var vaken i omgångar, men inte särskilt alert så att säga. Det är ingen hemlighet att Ingrid är ljusår bättre än mig i köket, och att hon därför i regel har hand om matlagningen. Nu var hon dock inte i skick för det så jag fick helt enkelt skrida till verket. Jag slängde ihop en av mina enklare klassiker, köttbullar med pasta. Rejält med margarin och en massa pastakrydda i det kokande vattnet, lite som när man gör nudelsoppa. Jag serverade varsin portion till mig och Klara, och jäntan åt banne mig upp varenda tugga. För min egen del klämde jag ett par klyftor vitlök ovanpå, då jag älskar stinget och eftersmaken. Ingrid käkade soppa, enligt ordination.

Efter middagen överlämnade Klara ett pappersark till mig och bad mig läsa högt vad som stod. Hon sade att det översta ordet var till mig, och det under var till mamma. När jag bekräftat att hon fått till de ohyggliga ord som hon faktiskt formulerat så fattade hon åter pennan och fyllde på med två nya ord. Ingrid fick vara nummer ett, medan jag fick vara (pun intended) nummer två. Aja, det är mest bara ett gott ting att jäntan lär sig läsa och skriva i tidig ålder, inga konstigheter.

Dagens Blocket-annons

Så fick jag ihop något av en annons, över vilken nu en av de stationära riggarna förhoppningsvis kommer att säljas, helst inom en överskådlig framtid. Det är ju ett par år gammal teknik vi bollar här, men förhoppningsvis är det nån rackare som ändå lockas. Maskinen gör sig ju t.ex. riktigt bra som HTPC.

måndag 20 oktober 2014

Måndag, v. 43

Minnen väcks, nere vid komprimatorn

Måndag, ny vecka, och jag blev — lustigt nog — inkallad på nåd, då behovet tydligen fanns. När jag då mitt i allt åkte ner till källaren — och följaktligen komprimatorn — med vår sedvanliga pall med uppskuren och finvikt wellpapp, ja, det var då jag plötsligt fann den. Brickan.

Jag tittade på den, länge och väl. Den hade uppenbarligen lossnat från någons skjorta i all hast, och hamnat här i pallen med skuren och finvikt wellpapp som skulle ner till källaren och komprimatorn, var jag just befann mig. Jag stirrade djupt in i brickan, och i mitt stilla sinne åkte jag tillbaka.

Januari 2011 var det jag gjorde en sex veckor lång praktik vid Clas Ohlson, och detta var början till en sann milstolpe, ifråga om personlig utveckling. Vissa saker kan man aldrig veta, som t.ex. vad jag hade gjort idag om jag inte hade halkat in på detta bananskal, för nu snart fyra år sedan, men ett som är säkert är att det är den — i absolut särklass — bästa arbetsplats var jag har varit mitt nu trettioåriga liv.

Nåväl. Någon av de nya stjärnorna i företaget måste ha tappat sin namnbricka, den där lite speciella som man bär under tiden som praktikant. Jag räddade den från innehållet i pallen som skulle ner i komprimatorn och tog med den tillbaka upp. I mitt stilla sinne renderade jag fortfarande de snart fyra år som passerat i revy, och mindes tiden var jag själv bar den där brickan.

Lyckligtvis snöfritt, än så länge

Så sent som igår söndag började jag motta samstämmiga uppgifter om ett seriöst snöfall i Piteå, Södra Norrbotten, och — källkritisk skeptiker som jag är — drog jag mig inte för att bege mig ut på vilda webben för att verifiera saken via någon av kommunens direktsända webbkameror. Ja, mycket riktigt, Byxtorget var täckt i snö, som det såg ut av bilden att döma. Tiden för denna skärmdump (från min digitala assistent) var alltså igår, då ifrån soffan hemma hos svärföräldrarna.

När jag var färdig för dagen och klev ut vid Rådhusesplanaden konstaterade jag lyckligt att asfalten var lika bar som den var när jag begav mig hemifrån, cirkus tjugo i sju på förmiddagen. Ja, lyckligtvis tycks vi ligga mitt i dom där dagarna på året var det faktiskt föreligger viss regional klimatskillnad sisådär styvt tjugofem mil norr/söderöver. Det tål dock att sägas igen — det glädjer mig. Ingen längtar väl till januari månad?

Arbetslös, även kallad arbetssökande

När jag hade slutat gick (cyklade*) jag raka spåret till Arbetsförmedlingen, var jag såhär på min första arbetslösa dag ämnade skriva in mig. Ja, saker är som de måste vara. Krångligt som det kan verka, på grund av vår — något kontroversiella — variant på hejdlös flytt så är allt detta oundvikligt. Detaljerna är egentligen rent byråkratiska.

Nåväl. Jag kom in och det var ganska tomt i de relativt nya lokalerna. Jag fick snabbt träffa en jättetrevlig "mottagare" som efter blott några ord ifrån mig tycktes fatta och förstå hela min/vår situation in i minsta detalj. Jag skulle få träffa in handläggare, för att genomsyra detaljerna. Väntrummet nästa.

Jag blev sittande, och sittande. Mitt i allt kommer en man — gissningsvis från Mellanöstern — in och går — efter att ha blivit välkomnad av en av dessa "mottagare" — genast rätt hårt fram. Jag satt i soffan i väntrummet och kom snabbt att bli till den där tjuvlyssnande killen. Han var inte alls blyg, den där mannen, utan nämnde vid upprepade tillfällen att han minsann hade blivit arresterad, om än jag aldrig riktigt förstod varför. Däremot vidhöll han — vid upprepade tillfällen — att han minsann hade polisanmält Arbetsförmedlingen, och att han nu behövde någon slags intyg.

Jag förstod uppriktigt sagt inte situationen, men slutligen gick iallafall den — påstridiga — mannen. Jag kom att bli sittande ett bra tag till. Slutligen visar det sig det blivit någon slags miss när någon "nyhandläggare" skulle ropa in mig, så därför hade jag — så att säga — fallit mellan stolarna. Det var nu som en äldre man — som jag yppade bekymret med att jag suttit tre kvart för — plötsligt tog mandat och kallade in mig ett rum. Kanske på sin höjd en halvtimme senare var vi färdiga med en handlingsplan, och jag kände att den här rutinerade mannen minsann hade fått med sig all viktig information, i sina utlägg. Jag var mättad, och lättade ankar från Arbetsförmedlingen.

När jag cyklar korsningen Rådhusesplanaden / Skolgatan ser jag den där mörka kraftiga mannen, gissningsvis från Mellanöstern, ja alltså han som varit inne på Arbetsförmedlingen och levt rövare tidigare. Han pratade i telefon med någon. Jag cyklade snabbt förbi. I mitt stilla sinne hann jag tänka att de inte har det så värst lätt, arbetsförmedlarna. Nåväl, jag satte den folder jag fått med mig på bönpallen på cykeln och började trampa min väg hemåt.

Pantburkarna har aldrig varit viktigare, på en måndag

När jag trampat hem tog jag snabbt papperskassen med PET och åkte ner till Ica Maxi. Allt åkte in i PET-maskinen, och jag var som vanligt noggrann med att trycka ut ett kvitto för varje passerade nitton kronor. Kan tyckas löjligt, men det är ju vida känt att kassörer/kassörskor gärna håller hårt i mynten, och istället gärna försöker sig på ett "Ursäkta, du har inte en krona?" för att slippa bli av med mer mynt än de absolut behöver.

Min situation var ju dock den bakvända; jag var ute efter varje mynt kassörerna/kassörskorna besatt, och jag var villig att kämpa för att få dem. Jag pantad rubb och stubb och sprang in och köpte — efter visst tvekande mellan ett par olika modeller — en hemmapizza. Väl hemma upptäckte jag att det var en av de Grandiosa-pizzor som — enligt förpackning — ej rekommenderas att värmas i mikrovågsugn. Suck. Jag som var så j-vla hungrig. Äh, det var bara att sätta igång ugnen och börja rulla tummarna, och — kanske framförallt — försöka att tänka på annat än mat.

Ungarna, glassmonster utan dess like

På eftermiddagen blev lägenheten — i vanlig ordning — fylld av ungar. Det stojades och busades friskt. Mitt i allt fick jag upp den stora snilleblixt att bjuda ungarna på glass med kola- och nougatsås, vilket kanske var lite av ett snedsteg, det det de facto är allmänt känt att socker drar igång ungar värre än nånsin. Jag lyssnade ju på Debatt häromkvällen, var — om jag nu inte totalt missminner mig — Katrin Zytomierska tog ton och förklarade vissa saker.

Alltså, jag tycker ju om godsaker, men visst kändes det spontant som att hon sa en del kloka saker, den där halvpolska kvinnan. Jag måste ge henne det, ändå.

måndag 13 oktober 2014

Måndag, v. 42

Det där äckliga som trots allt måste göras, emellanåt

Min kära hustru har tagit på sig stora delar av hushållsbestyren, men när det kommer till avloppen sätter hon helst inte fot, och det respekterar jag. De senaste veckorna har det runnit undan dåligt i badkaret, så nu kände jag att det var lika bra att inleda veckan med att röja upp.

Det var värre än vanligt, riktigt tjockt med geggiga klumpar satt fast i vattenlåset. Jag hörde Ingrid — som senaste veckan har haft en del nojor kring ärligt håravfall — bakom dörren; "Är det mycket hår?", men jag kunde faktiskt inte säga att det var det, för det var i sanning mest geggiga klumpar.

Jag har ju tvättat ur inte mindre än två gamla cykelhjul (med nav/innanmäte) i just detta badkar, så gammal smuts, fett, och olja inifrån dessa har garanterat haft ett finger med i spelet. Nåväl, nu styrde jag upp hela situationen, grundligt. Vanligtvis brukar jag köra med en dedikerad diskborste, men då dessa var slut tog jag till stålborsten. Det var bättre än ingenting.

En sväng ner till Big Boy, med ungarna

När jag kom ut från badrummet hade vi blivit med gäster. Det var granntjejen, och det började i vanlig ordning busas och skojas. Både Klara och hon hade fått vara hemma från förskolan, idag. Vi bestämde oss för att göra nåt kul, och slå lunch i samma smäll var ju förträffligt väl skjutet.

Granntjejen fick lov att följa med oss, och en stund senare satt vi allesammans och käkade hamburgare med pommes frites, nere vid Strömpilen. Efteråt satte sig ungarna i Lego-hörnan och pysslade ihop nån slags märkligt färgkodat mönster. Jag fällde in att de var jätteduktiga, och att nästa barn som skulle komma och sätta sig säkerligen skulle fråga sig vad det var för något. Jag fick till svar att de redan hade tänkt på detta.

Sedan tog vi vårt pick och pack och gick ner till vattnet en sväng. Granntjejen lärde oss att det minsann var tradition att kasta macka här nere, när man hade ätit. Det var faktiskt rätt kul, om än jag var urusel på att få stenarna att studsa. Jag lyckades hitta ett par hyfsat platta, men ändå gick det inget vidare. Suck, vissa saker är jag tydligen inte särskilt bra på.

Grabbarna på Västerslätt briljerar, med stil

Jag hade fått meddelande redan på förmiddagen, mina däck var nu omlagda och klara att hämtas. När vi kommit tillbaka från det lilla lunchäventyret passade jag på och susade iväg ut dit till Västerslätt. Endast fyrahundra kronor, för omläggning av alla fyra däck.

De flesta andra aktörer i Umeå med omnejd vill ha åtminstone sexhundra men ofta så mycket som åttahundra kronor, för samma tjänst. Det är dubbla pengen, och de fyrahundra kronor som jag nu tjänade kunde användas till nåt annat trevligt, tänkte jag. Som att ta med ungarna till Big Boy, t.ex.

Balkongliv, nu blott ett säsongsbetonat minne

När vintern kom 2012 gick det hastigt och lustigt, och vi hann inte få in den gröna mattan från balkongen innan snötäcket var ett faktum, och då kändes det inte särskilt kul att börja rulla ihop den. Så, den fick då vara kvar ute hela vintern. När sedan nästa sommar (2013) kom visade det sig dock att den gröna balkongklädseln hade klarat sig från mögel (eller värre), så det var bara att tuta och köra.

Nå, denna gång tänkte jag att jag skulle försöka vara förseende i de mån att jag fick balkongen redo för vinterdvala i tid, och banne mig, har man bestämt sig så. Jag dammsög av mattan och rullade sedan ihop den, och diverse skrot kastades i återvinningen. En stund senare var de två mattdelarna hoprullade och ställda på högkant i ett hörn ute på balkongen, som nu var helt tom. Finemang. Nåväl, det lär väl komma fler somrar, fast då ser någon annan ut att få ärva den där balkongmattan, som faktiskt varit med oss ända sedan 2009.

Fyllde i en enkät och fick en cykelbelysning, för besväret

På eftermiddagen plingade det på dörren och utanför stod någon och frågade om vi hade fyllt i en enkät som e lämnat förra veckan. Jag visste ingenting om detta. Ingrid stack ut huvudet från köket och ursäktade sig med att hon hade varit upptagen och i ärlighetens namn hade slängt det där papperet. Hehe, hon var i alla fall ärlig. Nå, nu frågade dom om vi inte möjligtvis kunde ta oss tid, det skulle bara ta ett par minuter, så kunde vi lägga enkäten utanför dörren när vi hade skrivit.

Ja, visst, tänkte jag. Vi skulle få en cykelbelysning för vår möda, sade hon då. Man tackar, tänkte jag. Jag tog emot papperet och fyllde hastigt och lustigt i det, och lade sedan ut det i den lilla U-formade tidsskriftshållaren(?) som sitter ungefär i midjehöjd just utanför lägenhetsdörren. Dessa monterades (trivia) i samband med den omfattande (nya dörrar, fönster, o.s.v.) renoveringen av Ålidhem.

De gamla sulorna såldes, illa kvickt

På kvällskvisten slängde jag snabbt ihop en säljannons för de gamla däcken, som alltså nu var utan fälg och helt överflödiga. Det lustiga är att jag lade ut dem på såväl Citiboard som en av de större lokala köp- och säljgrupperna på Facebook, redan i slutet på förra veckan, när det stod klart att det skulle bli nya däck den här vintern. Jag hade då lagt ut däcken för fyrahundra kronor, och ingen har svarat på annonsen. Nu är det ju gratis att annonsera på Facebook och på Citiboard, medan Blocket tar en femtiolapp.

Jag frågade mig själv om det var etiskt/juridiskt OK att sätta olika pris på en och samma produkt på olika säljkanaler. Efter snabb överläggning med mig själv kom jag fram till att det kanske var snudd på oetiskt, men ur ett juridiskt perspektiv var det helt ovidkommande. Jag menar, om någon såg annonsen på en kanal så skulle den ju vara antingen intresserad eller ointresserad av varan till det — på kanalen ifråga — angivna priset, inte sant? Det enda lite finurliga kunde vara för mig att (om någon t.ex. ringde oväntat) försöka få reda på var personen i andra änden av linjen hade sett min annons, med andra ord vilket pris den personen hade läst.

Nå, jag lade i alla fall ut däcken för en hundralapp mer (femhundra kronor) på Blocket, och höll tungan rätt i mun för att den femtiolappen som kalaset kostade skulle vara väl investerade pengar. Pang. Det gick ett par timmar och sedan ringde telefonen. Killen på andra sidan av tråden hade sett min annons ("..på Blocket", tack Gud) och ville gärna komma förbi och köpa däcken omgående. Underbart.

Då jag är lite av ett kontrollfreak gjorde jag snabbt de sedvanliga kontrollerna av den okända människan som jag precis hade språkats med över telefon. Det gick fint att få fram alla uppgifter, då han visade sig ha ringt från ett registrerat telefonnummer. Snart fann jag mig själv nosande på hans Facebook-profil, med fotogalleri och allt det där vanliga. Jag gjorde en snabb personlighetsanalys utifrån allt granskat material. Jag hade att göra med en nittiotalist med rötter ute i skogen, som tyckte om att svetsa i trånga utrymmen, svenska flaggan, och veteranbilar. Till råga på allt tycktes han ha semestrat i Dubai, Förenade Arabemiraten. Det här var onekligen en intressant figur.

En stund senare sa Ingrid att hon hörde något brumma utanför huset. Ja, mycket riktigt. Köparen med flickvän kom snart in och affären var ett faktum. De var trevliga, men hyfsat fåordiga, båda två. Jag kom då plötsligt ihåg det tragiska bedrägeriet som jag blev utsatt för, nu för ungefär ett år sedan, var jag fick däck med olika dimensioner, och således tvingades köpa två splitternya däck för att få en jämbördig axel. Nå, ska man vara riktig så åligger det ju köparen att kontrollera vad han köper, så något regelrätt bedrägeri var det nog aldrig frågan om, utan bara jag som gjorde en rejäl rookie-tabbe i att inte försäkra mig om att jag köpte fyra däck med lika storlek. Nåväl. Nog om det.

Detta hade ju i alla fall lämnat mig med ett "extradäck", som legat i förrådet ända sedan dess. Det hade jag nästan glömt, och inte heller hade jag tagit med det i min[a] annons[er]. Jag bad paret att vänta en liten stund, och sprang genast iväg ut till förrådet, var det extra däcket mycket riktigt låg. Jag kom in med det och sa att de minsann inte skulle få fyra utan fem däck med sig hem. De verkade uppriktigt glada, och jag hjälpte dem ut med däcken till "Svarta Faran" (deras egen titel), en svartlackerad Volvo sedan (sju-serie från nittiotalet, om jag nu inte helt misstog mig) som stod ute på gästparkeringen. Sedan åkte paret därifrån med brummande motor. En klockren affär var uppnådd. Succé.

Summa summarum kunde vi konstatera att man faktiskt når en helt annan bredd när man annonserar genom Blocket, så detta är nog ibland väl spenderade annonspengar. För mitt eget stilla sinne rationaliserade jag att paret — av egen fri vilja, givetvis — hade fått betala en hundralapp mer än om de hade råkat läsa min annons på exempelvis Citiboard med att jag faktiskt skickade med dem ett helt extra däck, utan extra kostnad. Den typen av kille är jag.

måndag 6 oktober 2014

Måndag, v.41

En oskäligt tidig morgon

Komiskt värre, jag hade lyckats med konststycket att förlägga min Post-It-lapp (som jag fick redan i mitten av förra veckan) med extratider för den vecka som nu började, med som följd att jag inte visste med säkerhet om jag började 7:00 eller 9:45 denna måndagsförmiddag. Suck. Igår söndag ringde jag som en dåre strax före stängning, för att få tag i någon som kunde kolla, men inget svar. Så, nu var det bara att ta det säkra före det osäkra, och ställa väckarklockan på 6:05 och le och se glad ut. Vi har ju till råga på allt gått in i den tiden på året när det knappt har hunnit gry vid nämnda timme. Stackars dom som är ute och delar ut morgontidningarna, ja jag säger då bara det.

Nå. Kring tjugo i sju lättade jag ankar och jag tog faktiskt upp luren och ringde så fort jag kommit in på gång- och cykelstråket längst efter Studentvägen. Jag fick svar, och nej, jag började inte förrän kvart i tio. Oj oj. Då var det bara att göra helt om och återgå till hemmet. Gjorde frukost med tjejerna. Klara sätter sig i vanlig ordning framför Barnkanalen, nära till målarpennorna. Jag fotograferar, och Ingrid är som vanligt på halvdant morgonhumör, och ger här ett verbalt uttryck för att hon ogärna möts av kameror på förmiddagen.

En hastig och lustig lunch

Ett par timmar senare var jag likväl på plats i stan, och då jag bara hade en kort — fem timmars — dag fanns det ingen hel- eller [ens] halvtimmes lunch instoppad på schemat. I vanliga fall hade jag varit väl förberedd på detta, men nu när jag först hade ställt in mig på att gå från morgonen så hade jag ju inte stoppat något i huvudet sedan strax efter klockan sex på förmiddagen, vilket då blev väl länge att gå på tom mage.

Jag fick dock nåd, eller barmhärtighet. Mitt under dagen fick jag mig en liten rast, så jag kunde ta hissen ner till hederliga McDonald's och köpa en dubbel cheeseburgare, som sedermera skulle klämmas på stående fot; halva burgaren gick rentav ner stående i hissen. Snacka om fartfylld start på veckan.

Glass mitt på eftermiddagen

Klockan tre slutade jag, och på vägen svängde jag förbi förskolan och hämtade upp ungen. Så snart vi kom hem och över tröskeln dukade vi upp gräddglass i köket. Smarrigt värre. Klara körde sin klassiker, vilken går till som så att man lägger på rejäla strängar med choklad- och kolasås och sedan vispar runt allt tills det blir ungefär samma konsistens som mjukglass. Operationen förutsätter som regel att "visparen" (Klara) har en assistent som håller i tallriken, vilket ofta blir jag. Just nu vid tillfället för fotografiet körde hon dock en one-person show, vilket faktiskt gick över förväntan.

En installation av Kubuntu

En hel del möblemang, leksaker och dylikt börjar nu bli sålt genom våra tokiga annonser på Blocket och — främst — Citiboard, men ännu har jag inte kommit till skott att göra annons av den dator som jag byggde ihop vad som måste ha varit 2008. Vi pratar om ett kompaktchassi (ofta kallat "barebone") av modell T3-P5G31A från välrenommerade ASUS. Denna har faktiskt tjänat sitt syfte väl genom åren, främst då tiden innan jag byggde ihop den fullstora AMD-baserade riggen som jag sitter vid i skrivande stund.

Nå, det känns dock som att det börjar bli dags för burken att få en ny ägare. Jag har tänkt ut att det smartaste är att sälja det hela som ett komplett datorpaket, och jag har då tänkt att utöver själva burken skicka med mus och tangentbord (Logitech), 24" LCD-skärm med Full HD, och givetvis kablage. Tre stycken femhundralappar känns inte alls som ett överdimensionerat pris för allt detta. Det enda jag inte ville skicka med var min — snart ett årtionde gamla — hårddisk. Alla som vet ett skvatt om mekaniska hårddiskar vet också hur det är allt annat än lätt att försäkra sig om att data säkert är borttagen. Då jag är en person som värnar om integriteten vill jag inte ha (exempelvis) privata gamla foton i vem som helst händer, så jag väljer helt enkelt att behålla den där gamla hårddisken.

Jag hade visserligen kunnat köra (exempelvis) Darik's Boot And Nuke ett par gånger och hålla tungan rätt i mun (detta hade med all sannolikhet varit mer än tvärlugnt), men nu gjorde jag inte så. Istället (ja, trumvirvel nu) så lyckades jag gräva fram en gammal 200 GB IDE-hårddisk av fabrikat Maxtor (räddad från en skrotad burk ute i miljöhuset), vilket jag tänkte att kunde få göra jobbet. Jag grävde fram en IDE-sladd och kopplade in den. Hårddisken gnisslade en hel del, och det är tydligt att den säkert har tio år på nacken och att magnetskivan snart kommer att snurra sin sista reva, men tillfälligt fick det trots allt gå an.

Vidare, då jag byggde ihop den här burken från lösa delar finns det inget licensierat operativsystem till den, vilket också kunde bli ett problem. Istället för att då göra en kontroversiell rackare så gjorde jag en mer proper variant och laddade hem Xubuntu 14.04 LTS, och installerade. Det här var på eftermiddagen. Allt gick fint, men när jag väl kommit igång med denna slimmade variant av Ubuntu sprang jag på patrull i form av strul med Bluetooth. Ja, jag har en liten USB-adapter som jag visserligen inte kommer att skicka med datorn vid försäljning, fast just nu när jag ville prova på allt störde jag mig på att det inte fungerade. Jag blev till sist så arg att jag bestämde mig för att svänga om. Jag läste trots allt på forum att fler än jag hade haft problem med Bluetooth.

Så, nästa installation blev Kubuntu 14.04 LTS, vilket gick snabbt och smidigt. Det första jag gjorde när jag kom in i det nyinstallerat operativsystemet var att kolla Bluetooth. Inga problem att para mina trådlösa hörlurar. Däremot fick jag först inget ljud, jag var på väg att börja schabbla med byte av Bluetooth stack, men just innan jag gjorde detta (vilket antagligen hade varit dumdristigt) så fick jag ordning på det. Jag hade helt enkelt glömt att byta förvald ljudenhet, något som jag enkelt gjorde via det grafiska gränssnittet (KDE), inget textediterande överhuvudtaget behövde göras. Nu fungerade allt klockrent.

Jag installerade OpenArena och blev sittande ett tag med bottarna. Trots att jag börjar ha några år på nacken kan jag fortfarande spela FPS, när det väl krävs av mig vill säga. Inget "lagg" alls vid högsta förinställning för grafik. När jag däremot gick utanför ramarna (förinställningar) och specifikt höjde upplösning hela vägen till 1920x1080 pixlar, ja då upplevde jag faktiskt en lite ryckigare spelupplevelse. Detta är trots allt mer en HTPC än en speldator, och det är också under dessa premisser jag kommer att saluföra hela anläggningen.

Ett par försändelser från Kina

Då jag kollade brevlådan låg det två sådana härliga postpåsar däri. Jag behövde bara kasta ett öga på dem så förstod jag vilket land som stod som avsändare. Mycket riktigt. Inuti den ena påsen låg en sladd (USB till Lightning) som jag köpt bara för att ha om jag någon gång behöver koppla upp en iPhone 5 eller senare iPad till datorn. Sladden kostade typ nio kronor (fri frakt, givetvis), och mot bakgrund av att samma sladd kostar mellan hundra och tvåhundra kronor i svensk handel så, ja, det kändes överkomligt att lägga en knapp guldpeng, om än sladden aldrig kommer att användas.

I den andra påsen låg två stycken USB-laddare med två stycken kraftiga (2,1A) utgångar vardera. Dessa hade jag betalat en liknande peng för. När jag kopplade in dem förstod jag dock att det ligger något i vad dom säger om att man i sanning köper grisen i säcken när man handlar på eBay. Det knastrade/surrade lite lätt obehagligt inifrån laddaren och det skulle senare också visa sig att den knappt kom upp i den laddningshastighet som man får med en en USB-kabel mellan dator och telefon. Suck. Det här var ett felköp, kort och gott. Nåväl, jag tänker inte hävda återköp. Jag orkar inte med allt pappersarbete. Det handlar trots allt om en tjugolapp. Ibland är grisen i säcken rätt okej, antar jag.

Lax och potatis till middag

Smarrigt att börja vecka med fisk. Till råga på allt har jag läst att fisk innehåller höga halter av Omega-3 och Omega-6. Dessa är två vettiga fettsyror som bland annat skyddar människan från att drabbas av neurologiska sjukdomar; ADHD, för att nämna den vanligaste (med underarter). Somliga skrattar nog högt, och vill här bestämt hävda att bokstavskombinationerna minsann inte förvärvas under livet, utan kommer redan från födseln. Nåja, we'll just have to agree to disagree.

Härlig ny sand till pälsdjuret

Det var ett par dagar sedan Klara och gårdsungarna fick den stolliga idén att spola kattlådan full med vatten. Jag vet i sanning inte exakt hur de bar sig åt, men plötsligt såg det förskräckligt ut i den. Det har som sagt gått ett par dagar och stackars Gustaf har inte fått sin sand utbytt. Lättja från vår sida? Måhända, i viss mån, men till saken hör att Gustaf i regel (i nitton av tjugo fall) uträttar sina behov utomhus.

Nå, på kvällskvisten beslöt jag mig i alla fall för att ta tag i saken. Jag konstaterade snabbt att det var som cement i lådan. Lite lätt illaluktande cement, tillika. Jag försökte få upp de groteska klumparna med plastspaden men den gick genast av i skaftet. Suck. Jag bar då ut hela kattlådan. Jag smög ut i skogen bakom förskolan Professorn och dumpade innehållet. Visst, moraliska betänkligheter kom, men — i stilla sinne — kändes det ändå spontant som att kattsand är lätt komposterbar, och att det skulle vara hundra gånger värre om jag t.ex. kastade ett par glas- eller plastflaskor där ute i skogen. Det här var liksom hyfsat okej, ändå.

Nå, jag tassade samma väg tillbaka och sedan sköljde jag ut de sista resterna ur kattlådan och sedan torkade jag ur den ordentligt, och slutligen fyllde jag den då med ny fräsch kattsand. Det viktiga är att vår katt mår bra. Om än han envist vill gå ut och göra sina bestyr så ska han känna att om det t.ex. är dåligt väder så ska han ha möjlighet att gå till badrummet, som vi övriga i familjen. Nu var ordningen återställd, kan man säga.

måndag 29 september 2014

Måndag, v. 40

Måndag, och ny vecka. Vi drar oss allt närmare oktober, och när väckaren ringde strax efter klockan sex på förmiddagen kändes det faktiskt som att det inte riktigt var lika ljust ute som för bara ett par förmiddagar sedan. Suck. Nu kommer vintern.

Ett par timmar senare hade jag i alla fall packat upp varor och begrundat livet om vartannat, och det var således dags för lunch. Jag gjorde ett klipp nere på Konsums fyndhörna, inte helt olikt det som jag gjorde så sent som i förgår, och visst smakade det gudomligt. Färdigmat i all ära, men pepparsåsen var utan dess like.

På eftermiddagen när jag kom hem hade Klara en av ungarna från gården hemma hos oss. Det lektes för fullt. Jag var med på ett hörn, men blev också lite förvirrad av allt ståhej, så jag sprang ut och lyckades (win) konstatera att den — på sista tiden — döda lysdioden i förarfönstret (för stöldskyddet) inte berodde på att dioden i sig hade dött, utan att jag hade glömt återansluta kabeln efter att jag och mitt Neiyth hade fixat låskistan, nu i somras.

Nå, innan det var dags för ungarna att gå till sitt gick jag ut till snurrgungan med dem och vi lekte en styv halvtimme. Det var kul, men jag var — som vanligt — hela tiden på spänn att det skulle ske en olycka i klätterställningen. Jag kommer ihåg ihåg för ett par år sedan när det hade regnat och var blött och Klara ville visa sina kunskaper i klättring i den gula ställningen. Usch, så hon föll och slog huvudet. Synen av hennes förtvivlade gråt förföljer mig.

Nå, klockan gick mot sju då jag mer eller mindre tvingades forcera(!) ungarna att ta farväl och godnatt till varandra. När de skiljdes åt stod de vid granntjejens portuppgång och jag fick då lyssna på hur de diskuterade sinsemellan om vilka tider det var tänkt att de skulle bli lämnade respektive hämtade från förskolan/skolan (granntjejen/bästisen går första klass) dagen därpå. Det var en ivrig diskussion. Jag blev helt blödig för en sekund, medan jag lyssnade. Medan jag hörde barnens prat slog det mig att vi inte längre hade en liten bebis, utan ett barn med ett socialt nätverk. Oj oj oj oj. Hur gick allt detta till?

Intill tandborstningen och stundande nattning satt Klara ner i vardagsrumssoffan och bearbetade lite text i sitt skrivblock. Närmare bestämt så gjorde hon en slags lista på släkt och vänner, vilken hon stavade efter bästa förmåga. Älskade unge, herre jösses. Tiden går så fort; det gäller att ta vara på den.

När kärleksbarnet slutligen hade somnat så avrundade jag och Ingrid med soffläge och James Bond, närmare bestämt Timothy Dalton i den klassiska "Iskallt Uppdrag", faktiskt — förmodligen — den Bondfilm som jag sett flest gånger, dock också — i min mening — en av de absolut sämsta. Nåväl, ett som är säkert är att jag aldrig kommer att glömma scenerna med mjölkmannen. Herre jösses.

måndag 22 september 2014

Måndag, v. 39

Landgången

Under alla mina år har jag haft i bakhuvudet att landgång är något av en delikatess. Jag har emellertid aldrig riktigt kunnat sätta fingret på vad en landgång egentligen är för något. Det var när jag stod i fyndhörnan på Konsum Matcity och såg den (för blott tjugofem riksdaler) som jag blev varse verkligheten. Som en blandning av smörgåstårta och räkmacka? Nåväl, gott vad det i alla fall.

Lokala inköp och ett postpaket

När jag slutade för dagen slog jag på stort och köpte LED-cykelbelysning till hela familjen. Utöver detta köpte jag ett 50-pack engångshandskar och även en ny bågfil. Ja, det var ju bara häromdagen som jag gav min gamla "minibågfil" i födelsedagspresent (i efterskott) till min kära Robin. Nu känns det som att jag har vuxit lite grann, och att det är dags för mig att gå från minibågfil till modell större. Nå, vi snackar fortfarande kompaktmodell, men den här nyttjar i alla fall den typ av blad som är de facto standard. Jag kände mig sannerligen uppstyrd, med detta nya verktyg. Nu lär jag kunna ge mig på lite tjockare metaller.

Vidare, jag hade en sådan trevlig liten postpåse i brevlådan. Försändelsen kom (så klart) från det där landet i fjärran öst, och innehöll minsann en schysst liten kraftavbitare som jag i sanning inte betalat alltför många kronor för. Jag fullkomligt älskar landet i fjärran öst. Det tål att understrykas. Att de hade skrivit "Bicycle pliers" på påsens tullmässiga innehållsdeklaration gjorde saken komisk. Var det ett skämt, eller hade jag i verkligheten köpt någon slags tång för att klippa av ekrar? Jag drog brett på smilbanden, för mig själv.

Navet: Återmonteringen

Jag fulländade på kvällen återmonteringen av bakhjulsnavet till militärcykeln. För den nyfikna kan nämnas att de enda verktyg som behövs är en enkel haknyckel och två stycken 17 mm konnycklar. I verkligheten lär ett dorn kunna ersätta haknyckeln, och orsaken till att två(!) stycken konnycklar av samma storlek är att föredra är att kontramuttrarna på ena navsidan ska kunna justeras enkelt. I verkligheten fungerar säkert en(!) konnyckel och en (e.g.) polygrip el. skiftnyckel lika bra.

Nå. Jag hade tidigare läst i nån diskussionstråd på nåt nätforum hur någon tyckte att det var en baggis att plocka isär navet, men att svårigheten var att hitta rätt moment vid återmontering av navet, eller snarare åtdragning av dess lager. Ja, visst, jag ger honom en poäng. På första försöket drog jag visst aning för hårt, men jag gjorde om och gjorde rätt.

Jag såg då till att nyttja fingertoppskänsla (och — märk väl — endast med handkraft) dra åt lagren precis så att inget "spel" kändes när man ruckade på navet/hjulet, men inte mer än så. På detta andra försöket blev det hela en sann framgångssaga. Jag satte snurr på bakhjulet när cykeln stod uppochner och bevittnade sedan hur hjulet kom att snurra — ljudlöst — i flera(!) minuter. Jag filmade t.o.m. detta; oerhört stolt var jag. Den dagen jag säljer den här militärcykeln kommer den inte att gå för en spottstyver, det är ett som är säkert.

Cykelbelysningen

Som jag nämnde här ovan slog jag på stort tidigare under dagen, och köpte LED-cykelbelysning till hela familjen. Ja, min militärcykel är visserligen utrustad med nostalgisk ASEA-dynamo, men jag har inte orkat dra färdigt den sista biten el, och då jag nu ändå var i farten tänkte jag att även om jag inom kort lär ha kopplat på den genererande belysningen så kan det alltid vara bra med en backup på batteri.

Nå, först ut för faktisk montering blev Klara, nu när vi lyckligtvis har återfunnit hennes cykel. Klara fattade skruvmejseln och skruvade loss de två skruvar som höll fast en gammal plastdetalj som i sin tur har hållit i en sådan styrstångsreflex. Denna gick i bitar för länge sedan så nämnda plastdetalj tjänade ingen nytta på styrstången förutom att sno åt sig den plats som jag hade tänkt ge den nya belysningen. Så, bort med den. En stund senare satt belysning såväl fram som bak, och Klara tog genast premiärturen runt gården. Finemang.