Visar inlägg med etikett försäljning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett försäljning. Visa alla inlägg

onsdag 5 november 2014

Onsdag, v. 45


Parisare till lunch




Jag och Ingrid var nere på Maxi och handlade mitt på dagen. Jag fick syn på ett paket parisare som var till kampanjpris, och efter visst tjat fick jag ner ett 6-pack parisare samt ett 6-pack hamburgerbröd i matvarukorgen. En stund senare stod jag vid spisen och konstaterade tyst och stilla för mig själv att det var första gången i mitt liv som jag tillreder parisare. Det gick dock finemang, med rikliga mängder smör- och rapsolja, som vanligt. Serverades med rostad lök och senap/ketchup. Riktigt gott var det. Tre stycken blev kvar i kylskåpet, till en annan dag.


Där flög köket




Det var bara igår som jag lade ut en annons på Blocket var jag för blott en hundring dumpade hela köket med alla tänkbara husgeråd, även inräknat en 12-koppars perkolator. Hundra kronor för allt ja, här är vi inte snåla. Nånstans i mitt stilla sinne tänkte jag att det kanske ändå skulle bli svårt att få någon att nappa, då den gemene svensken är lite pryd och känner sig som en sann secondhand- eller loppmarknadstyp om han/hon frivilligt ställer sig i kö för att köpa begagnade köksbestick, ungefär. Jag vet inte, men nånstans kände jag att många kunde rygga tillbaka, kanske mer p.g.a. att de skulle uppleva situationen som genant, än att de egentligen(!) hade nåt emot att handla begagnat.

Nåväl, jag fick tydligen fel i detta. På eftermiddagen flaggade det på min lur och jag hade då fått mejl från ett kvinnligt namn som frågade om någon hade nappat, och att om så inte var fallet så var hon minsann väldigt intresserad. Nåt mejl senare var besök spikat. Sen nånstans mellan sju och åtta på kvällen så rullar minsann två tjejer in på gården. De pratade en dialekt som fick mig att gissa att de kom nånstans lite inifrån landet. De kändes ganska pojkaktiga i sin stil, vilket jag fann härligt. De var sedan inte de som "avstod" från något, utan även (t.ex.) — de enl. mig själv ruskigt fula — panelgardinerna i köket gick de med på att ta med sig. "Jag syr så mycket, så tyg är alltid bra att ha", löd försvarstalet från den ena av tjejerna. Ja, ingen var gladare än undertecknad över att få bli av med grejerna.

När vi tömt kök och gardinstänger överlämnades efterfrågad hundralapp, och skoja inte att jag var nöjd. Jag sade då att de (som jag faktiskt "vid riktigt snabb/smidig affär" hade lovat i annonsen) hemskt gärna kunde få ytterligare lite grejer, mer exakt en rejäl sommarsolstol och en klotgrill. Tjejerna tittade på varann och sa att det varit bra, fast att luckan till skuffen i deras bil tyvärr hade frusit fast. "Fast jag kanske kunde?" (få loss den), fortsatte de. "Ja visst!", att jag kunde. Jag gick ut med dem och först kändes det ärligt talat rätt problematiskt, men så plötsligt lossnade det och bakluckan på den i övrigt is- och snötäckta franska mellanklass-kombin gick upp. Det fanns rejält med utrymme att tillgå, och en stund senare hade vi lastat in såväl klotgrill, solstol, som ett ett par brassestolar som jag tyckte att de lika gärna kunde få med sig.



Observera att vid fototillfället (ett par dagar sen) hade snön inte fallit; nu när vi stod där och skulle lasta så var situationen lite annorlunda. Vi fick bryta loss stora is- och snöstycken som hade frusit fast på och runt hela solstolen. En av tjejerna var sedan framme med en bilvårdsborste för att få bort lite mer snö innan denna lastades in. Även det klassiska vita fällbordet som tjänat ute på balkongen (..i jag vet inte hur många år) lämnade jag över. Detta hade tack och lov stått inne, så det var ingen is/snö att tala om där. När vi kände oss färdiga tackade jag så hjärtligt, och vi skiljdes åt. En strålande affär (för båda parter, vill jag tro) var i hamn, och jag och Ingrid var nu hundra kronor rikare. Big win.


söndag 2 november 2014

Söndag, v. 44


Bokhyllorna försvinner




Ljuva söndag, annonsen gav än en gång utslag. Mitt på dagen kom ett par med två barn och ställde sig med släpet på gården. Fanns nånting som gav prutmån? Nja, alltså, när jag städat ur skåpet konstaterade jag ju att mitt lilla projekt förrförra sommaren hade lämnat ett par ärr. Alltså, kortfattat, jag hade då tänkt att ersätta knopparna med handtag (inbegripet två fästpunkter, med C/C-mått emellan dessa), och för att slippa borra ett nytt hål i dörren för den andra fästpunkten så hade jag gjort en ful variant, nämligen en droppe superlim under ena sidan av varje handtag.

I mitt stilla sinne hade jag tänkt att skruvfästning på den ena delen av handtaget skulle ge en tillräcklig bärighet, och det höll ju ett par månader, men sen släppte limmet, med som följd att handtagen liksom gick att snurra runt. Jag hade i detta katastrofala läge snabbt tagit till projektreträtten och bytt tillbaka till knoppar, fast en liten droppa torkat superlim satt kvar på varje dörr. Häromdagen hade jag försökt mig på att skrapa bort det, men då hade den vita färgen släppt helt och hållet, med en ren katastrof som följd.

Jag hade då lagt ner, och nu när dessa spekulanter kom så sade jag helt enkelt som det var, men jag inflikade i samma mening att jag hade fått ett dussintal förfrågningar på annonsen så att jag faktiskt detta till trots ämnade stå på mig mot prutning. Paret inspekterade, men fann det inte som något problem. Affären var i hamn, och vi var niohundra kronor rikare. Big win.


Knallpulverpistolen




På förmiddagen hade Klara varit hembjuden hos en kompis några gårdar bort, och vi hade fått instruktioner av dennes mamma att hämta honom vid tvåtiden. När jag gick ut med källsorteringen var en av våra egna gårdsungar ute och frågade efter Klara. Jag sa hur situationen var, men han tyckte att jag skulle gå och hämta henne på en gång istället. Jag förklarade efter bästa förmåga att detta skulle uppfattas som konstigt, inte minst av den andra pojkens föräldrar, så att vi gjorde bäst i att vänta. Det syntes att grabben inte var helt nöjd, men han lät mig hållas, och jag fortsatte mina steg till miljöhuset.

Jag stod där och källsorterade som bäst när han plötsligt stod i dörröppningen. Jag blev nästan lite rädd, faktiskt. Nå. Jag såg hans vemod, och i samma stund såg jag hur en leksakspistol i plast bara låg mitt på golvet i soprummet, som att den väntade på en ny ägare. Jag plockade raskt och impulsivt upp den från cementgolvet och räckte den till honom. "Här, du får den!", sade jag, och såg då hur pojken sken upp. Han hade tidigare hållit en liten runtstav av metall som uppenbarligen var hans ninjavapen, men nu hade han fått ett visuellt häftigare men mindre slagkraftigt vapen, vilket kändes bra ur alla tänkbara aspekter. Han sprang iväg och jag gick in i lägenheten igen.

När jag sedan hade hämtat Klara strax efter två, och dessa två sammanstrålade, ja då dök ju så klart den där pistolen upp på tapeten. Klara tycker nog ibland att jag är lite väl snål när vi är på leksaksavdelningen på Ica Maxi, men nu hade jag minsann mage att ge ett annat barn en leksak. Jag såg i hennes ögon att det gjorde ont. Suck. Vad hade jag nu ställt till med? Jag svor, invärtes. Framåt eftermiddagen åkte vi ner till Ica Maxi och handlade, och jag högg snabbt en Lucky Luke revolver och tillhörande klassiska ringar med knallpulver. Ja, jag kommer ihåg dom där ringarna. De fanns redan när jag själv var ett litet barn. Jag kommer nog aldrig att glömma hur jag och min kompis Karim gjorde när vi var inne på Åhlens, jag och pojkarna. Vi var riktiga rännstensungar. Vi kan inte ha varit mer än nio-tio år gamla, men riktiga rännstensungar, verkligen.

Nåväl, nu har Klara fått sitt livs första knallpulverpistol, och hennes pappa har minsann betalat för den också. På kvällskvisten tog vi en sväng till familjen Karlsson, och satt ner och drack kaffe och pratade lite allmänt om livet, alltmedan barnen lekte på vardagsrumsgolvet. Dom är så härliga, barnen. Dom är det bästa vi har.

lördag 1 november 2014

Lördag, v. 44


Hallmöbeln försvinner




Det var bara häromdagen vi lade ut en majestätisk annons rymmande inte mindre än tre olika hallmöbler, och svaren lät inte vänta på sig. Bokhyllorna tycks onekligen vara hetast, men någon var uppenbarligen också intresserad av hallmöbeln. Jovars, idag lördag kvart i tolv på dagen kom en glad man med släp och befriade oss från detta åbäke. Trehundra kronor fick vi, som begärt i annonsen. Härliga lördag.


Pizza på Tomtebo




Försäljningsframgången firades med lunchpizza. Vi har ju lite som en ceremoni att prova en ny pizzeria varje gång, och den här gången föll det på Älvans pizzeria. Lustigt egentligen, vi har bott här i såpass många år och det är ju egentligen bara en kort cykelväg upp till Tomtebo, men det har aldrig blivit att vi farit dit. Riktigt gott var det i alla fall. Jag lade i synnerhet märke till osten, som var perfekt smällt. Oj, vilken god pizza det var.


Greta gör ett hembesök




Vi hade nätt och jämt kommit över tröskeln när det plingade på dörren och Klaras gamla dagmamma Greta stod utanför. Ja, det var avtalat. Hon hade med sig en skokartong som rymde ett samlat verk av saker som Klara hade gjort genom åren. Herre jösses. Klara var bara 1½ år när hon började hos Greta, och slutade på sitt femte år, som man gör. Det är många år och glädjestunder, och det såg vi när vi tittade igenom grejerna i lådan. Det var ett härligt ögonblick, men samtidigt fick jag lite blandade känslor, för jag är ju den typen som generellt 'avskyr ett farväl', och nånstans kändes det ändå som att det här var en slags inofficiellt avslut. Ja, Greta vet ju att vi lättar ankar snart, och sådär. En underbar dagmamma har hon i alla fall varit, i så många år. Sen hade hon nu stickat en sagolik turkos tröja åt Klara, som hon här på fotot redan hade hunnit ta på sig. Den var varm och härlig, och inte sådär taffligt tajt, utan mer som gjord att kunna växa lite i. Underbart, på alla sätt och vis.

Kaffe och ballerinakakor bjöd vi på, där vi satt vid soffbordet. Mitt i allt konstaterade Klara "Där är ju du, Greta!" varvid hon fick till svar att jo, det var det visst, tydligen fastnade även hon på bild emellanåt, även om hon inte tyckte så värst mycket om det. Åh nej, jag kände det där "tvånget" inifrån. Det här var ju onekligen ett sånt där ögonblick för livet, som jag sedan skulle ångra för all framtid om jag inte förevigade. Så, Klaras dagmammas illvilliga kommentar till trots smög jag darrigt upp min mobiltelefon och slog igång kameran, och så tryckte jag på knappen. Situationen var stressad och det skulle nu visa sig att jag hade glömt kameran i automatläget, och visst tyckte då kameran att det var lite väl mörkt i rummet, så nästkommande sekund lös en stark LED-blixt upp soffbordet och sällskapet. Åh nej, det blev med ens uppenbart vad jag höll på med. Att jag dokumenterade. Jag skruvade generat på mig och stoppade ner telefonen i fickan igen. Jag hade i alla fall fått ett fotografi (för livet) av detta sagolika minnesvärda ögonblick, och det gjorde faktiskt pinsamheten värd.


Busplaneten med ungarna




Greta hade sedermera knappt lättat ankar förrän det åter plingade på dörren, och nu var det Emil och Alexander som kom på besök. Vi tuffade ner till Strömpilen och Busplaneten, och det bjöds på några timmars lek, med kaffe och slush inräknat. Härliga lördag, i det bästa sällskapet.

fredag 31 oktober 2014

Fredag, v. 44


Pumpan




Mitt på dagen börjar Ingrid projektet med att skära ut mun/näsa/ögon ur pumpan. Det är lite av en tradition, då jag mycket väl kommer ihåg hur det gick ner i fjol. Nå, allt gick fint, om än Ingrid vid ett tillfälle blev lite modstulen och tyckte att det blivit tokigt och att det inte fanns någon möjlighet att trycka CTRL+Z när man karvade i pumpa. Nå, datorterminologin var mitt eget påhitt, mest för att få de lite rutinerade gossarna att fatta vad jag snackar om.


Födelsedagspresenten




Klaras stora sexårsdag närmar sig, och nu är det knappt fyra veckor kvar. Oj oj oj. Jag och Ingrid har kommit överens om att den här gången ska vi inte köpa tonvis med små leksaker som används en gång och sedan hamnar i nåt skrymsle för att efter nåt år av att knappast användas slutligen hamna i grovsoprummet/miljöhuset. Nej, nu hade vi bestämt oss för att vara lite mer strategiska. Vi har valt att satsa på en födelsedagspresent; och en rejäl sådan.

Klara har ju själv sagt att hon önskar sig en surfplatta, och vi lever ju i en tid av teknik, så det ska hon också få. Hon har förvisso också sagt att hon önskar sig en hundvalp, men den får hon nog allt vänta med. Jag tror (bl.a. utifrån recensioner) att Lenovo S6000L kommer att leverera med bravur, och ett riktigt bra kampanjpris fick vi, dessutom.


Militärcykeln




Så sent som igår kom en redig karl med sin grabb och hämtade den billigare (trasigare) av de två militärcyklar som jag haft ute på annons ett par dagar. Idag kom så då två riktigt sköna snubbar som spekulanter på den andra — hela — cykeln. De gjorde ett artigt försök att pruta ner maskinen till 800 SEK, men jag förklarade att jag hade lagt ner mycket kärlek på maskinen, och dessutom lagt märke till att militärcyklar går för allt mellan en och tre tusenlappar på Blocket, och därför valde att stå på mig.

Den härliga snubben drog på med ett leende och sa lugnt och sansat, "Aha, men du, jag tror att du ändå har en affär!", och sättet han sa det på ekar i mitt huvud än i denna stund. Han var liksom så lugn och sansad, och allmänt skönt. Ett slags harmonisk gloria sken över honom. En femhundralapp och fem hundralappar kom i min riktning och sedan sadlade grabbarna och dundrade iväg på sitt nya vrålåk. Jag fullkomligt älskar situationen. Cykeln kommer nu att få en helt ny bit historik.


Monster




På kvällskvisten blev Klara och grannpojken målade av Ingrid, och i gengäld fick ungarna måla mig. Det var härligt. Sedan fick de gå ut i trapphuset och fråga efter bus eller godis. Ungarna kom tillbaka och sade att endast paret mittemot hade varit hemma. Där hade de fått godis. Nå, lite modstulna var de, som de hade hoppats på jackpot i varenda lägenhetsdörr. Så, vi klädde på oss och sprang en tripp runt kvarteret.

Nu nådde vi betydligt större framgång. Godispåsen växte och växte. Hipps vipps, så sprang vi ihop med en annan grannpojke, som var ute med sin pappa. Vi slog oss samman till en större monstergrupp (trupp?) och fortsatte gå in i port efter port. Godispåsarna växte. När alla var nöjda gick vi hem till oss och hällde upp i skålar. Vi bjöd grannpojkens far på kaffe och så satt ungarna ner och lekte och åt godis en stund och fredagskvällen och Halloween var en skriven succé. Big win.


torsdag 28 augusti 2014

Torsdag, v. 35


Utgifter




Det var i förrgår eftermiddag som jag öppnade brevlådan och såg ett kuvert med Skatteverkets emblem. Jag anade genast oråd. Suck. Mina farhågor blev besannade. Restskatt. Fyrtiotre kronor under elvatusen, ville dom ha. Jag försökte [förgäves] le brett och skämtsamt säga "Ja, tur att det inte var elva, i alla fall!", men hur jag än vred och vände på smilbandet så såg det konstlat ut. Nå, det var bara att plocka fram den digitala assistenten och göra inbetalningen, på stubinen. Lite att jämföra med att rycka ett plåster. Du förstår säkert.

Nåväl. Nu var det i alla fall torsdag, och det första jag gjorde när väckarklockan ringde var [som vanligt] att [efter att ha först ha slagit av oljudet då, så klart] kolla notifieringar. Här fanns ett oläst mejl. Oj oj. Det var igår onsdag som jag mejlade Motorcentralen och bad om en ungefärlig offert på byte av servopump, då det av hittills gjord felsökning inte verkar bättre än att det är den som har sjungit på sista versen, i detta nu.

Jag fick nu då svar. Kostnadsförslaget är såklart inte vansinnigt [uppåt väggarna skruvat] dyrt, men heller inte billigt som en glass Piggelin från Rådhuskiosken. I synnerhet mot bakgrund av "skattesmällen" som kom damp ner för blott 48 timmar sedan kändes detta, ja, ovälkommet. Nej, här får jag nog [i sanning] fundera lite grann över hur man skulle ta och fortskrida.

Nu bad jag visserligen — medvetet — om prislapp á la worst case scenario genom att fråga stans auktoriserade Skoda-verkstad, när i verkligheten s.k. "allverkstäder" (jfr. Mekonomen, Meca, m.fl.) kan pressa ner priset. Nå. Det billigaste (och lärorikaste) är fortfarande att skruva själv. En begagnad pump får jag för [i runda tal] fyratusen kronor, och då tillkommer endast min egen [fri]tid på detta.


Omladdning




När jag tagit på mig skjortan och gjort en ½ dag i den började jag kunna samla tankarna någotsånär. Dagen innan hade jag varit ner på Konsum och visserligen inte funnit någon schysst matlåda men istället bratwurst som såldes ut för en guldpeng för en förpackning med tre korvar. Bäst-före-datum låg flera dagar framåt. Jag hade då köpt en sådan förpackning och idag hade jag släpat mig några överblivna korvbröd hemifrån. Det hela stektes upp och kom att smaka fina fisken, i min lilla mun. Till efterrätt unnade jag mig lite glass, att jfr. med vad som tydligen har gått ner både en och två gånger tidigare.


Affärsliv




Jag köpte min HTC Flyer (3G/32GB) på en kampanj hos SIBA 2012, och betalade om jag minns rätt knappt två och ett halvt tusen (jfr. plattans ingångspris på marknaden — styva sjutusen kronor) och tyckte då att jag hade gjort värsta klippet. Fort blev jag varse om att HTC hade fått kalla fötter och plattan var officiellt avslutad innan jag visste ordet av. Där satt jag med gammal Android och prestanda som fort också var föråldrad. Suck.

Nå. En torsdag [lustigt nog] i fjol höstas kände jag att surfplattan liksom hade gjort sitt som "helig" [och i verkligheten knappt vidrörd] trotjänare uppe i en hylla, så jag gav den då officiellt till Klara. Nå. Inte heller hon har haft något superintresse av plattan på senare tid. Den har helt enkelt bara varit en tyngd. Så, jag har haft ute en annons på Citiboard och denna torsdag fick jag napp. På kvällskvisten en knapp timme efter att jag hade slutat kom en man förbi och köpte den rakt uppochner för sexhundra kronor. Underbart.


Mer affärsliv




Vidare, jag sprang förbi brevlådan och fann att kineserna (via eBay) än en gång hade levererat. Den här gången var det kedjepiskan som anlänt. Finemang. Jag hann dock nätt och jämnt öppna paketet innan jag hade en gäst utanför porten. Mannen ville köpa såväl soffbordet som toalettvagnen som jag [också] har haft ute på Citiboard.

Han gjorde sedan en mänsklig prutning — väl på plats — och jag accepterade hans idé (en hundralapp för båda artiklarna( på stående fot, vi vill trots allt inget hellre än att bli av med allt bråte. Jag hjälpte honom dessutom att bära över prylarna till hans lägenhet på 23:an, d.v.s. den stora L-formade kåken närmast skolan och skogen, från vårt håll sett. Vi hann byta några intressanta ord, under tiden.


torsdag 31 juli 2014

Torsdag, v. 31


Lunchen




När jag hade lunch tänkte jag att det faktiskt var ett tag sen jag unnade mig något, så istället för att antingen leta efter halvt utgångna färdiglådor eller trycka ett par fattiga cheeseburgare så gick jag ner mot torget var det alltid står två husvagnar och serverar grillkäk. Har småpratat med paret som driver den ena vagnen mer än en gång, fast den här gången tänkte jag att det var läge att prova den andra vagnen. Jag kan inte sätta fingret på honom, men jag tyckte mig känna igen den unga killen som huserade, dagen till ära. Nåväl. Rullpizza, blev det.

En kort stund senare satt jag ner vid rådhustrappen och njöt i solen. Riktigt gott var det. Tänkte tillbaka på en sommardag 2001. Jag hade varit en hungrig sextonåring med dåligt med kosing på fickan, och en nåt år äldre tjejkompis hade då bjudit mig på just en rullpizza, och jag tror ta-mig-tusan att det var från just den här husvagnen. Enligt reklamen utanpå har de nämligen levererat rullpizza till Umeå ända sedan 80-talet, så det kan nog stämma.

Till efterrätt unnade jag mig härlig gräddglass med krokant inuti. Jag hade köpt en stor (2 liter) låda nere på Konsum bara nån dag tidigare, detta då jag inte hade orkat stå i kön för en McFlurry. Sen Konsum började med självutcheckning har allt blivit riktigt smidigt, måste jag säga. Effektivisering, at it's finest.


Demonteringen





Nu säljs det så det visslar om det. Den väldiga familje-/loftsäng som jag tidigt (redan vid inköpet utav) ställde mig skeptisk till ska nu alltså tillfalla annan ägare, förhoppningsvis så fort som möjligt. Jag gjorde ett försök på Citiboard häromdagen men förutom någon enstaka fråga om bredd på den nedre sängen så har intresset varit svalt. Ingrid propsade på att Blocket var bättre, och tog över annonseringen. Hon fick då snabbt upp korrespondens och nu på torsdagskvällen påbörjades demonteringen av sängen, vilket visade sig lättare sagt än gjort. Det gällde att vara oerhört metodisk för att inte skruva ut bärande skruv utan att ge ordentligt stöd till motparten.

Jag sticker inte under stol med att vi under demonteringen faktiskt lyckades klåpa till det till så den grad att det blev en liten spricka längst ut på vänster sida av den nedre av de två vitmålade brädor som den rosa filten hänger över på den här bilden. Ja, vi är uppenbarligen riktiga gröngölingar, jag och hustrun. Ingrid valde ärlig öppenhet framför ett cyniskt mörkande och SMS:ade genast till den mest potentiella köparen och berättade om olyckan som inträffat. Snabbt kom svar att det inte gjorde något, men att hon tyckte att vi skulle skjuta upp deras upphämtning till morgondagen, så att vi skulle slippa uppleva stress och få montera ner resten i lugn och ro. So we did.


fredag 18 juli 2014

Fredag, v. 29


Soldyrkaren




Solen stod högt på himlen och jag började inte förrän framåt lunchtid så jag fann mig alltså väldigt snart nedslagen ute på baksidan. Solen smekte min kropp och jag mådde som en konung. Såhär bör det vara, varje dag.


Ett kärt återseende




Min telefonlur ringde och en kvinna (som faktiskt hade ringt och förannonserat redan kvällen innan) kom förbi för att göra anspråk på barnsängen i min annons från häromkvällen. Underbart råd, för alla parter. Kvinnan kom och med sig hade hon sin make men även en afrikansk ung man och vad som troligtvis var dennes son. Isen bröts när Ingrid utbrast att hon kände igen kvinnan. Dra mig långsamt baklänges, det var Ingrids gamla förskolelärare. Ja, där ser man, världen är liten. Det visade sig att kvinnan och hennes man sadlat om och numera tog hand om de nyanlända. Det framgick snabbt att kvinnan var väldigt insatt i välgörenhet och när hon fick höra att vi hade dumpat mängder med barnkläder bara häromdagen fick vi (Ingrid) en handskriven lapp med ett telefonnummer. Det här var underbara människor, och det var också skönt att spjälsängen skulle komma till nytta. Mannen och hans kvinna väntade nämligen barn.


Grillningen




På kvällskvisten när jag hade slutat blev det grillning. Hamburgare, hemmavid. Smarrigt värre. Det är faktiskt första gången vi grillar hamburgare, och det blev vansinnigt gott. Nu är briketterna slut och det blev på rent måfå som så att vi svängde förbi Statoil och köpte hederligt kol. Briketter i all ära, men jag är nog lite mer av koltypen, ändå. Glöden blir så sinnessjukt vacker, med grillkol. Ingrid har ju sedan utvecklats till en slags grillningsexpert, så med henne bakom rodret känns det egentligen tryggt oavsett metod, men men. Nåväl, maten skulle i varje fall väl smaka.