Textmässigt egensinnad~: tv

Visar inlägg med etikett tv. Visa alla inlägg

torsdag 25 september 2014

Torsdag, v. 39

Navet, blankt och skinande

Klockan var ungefär tre minuter i sju på förmiddagen, och jag hade just ställt och låst cykeln vid den mer eller mindre klassiska björken, utefter Rådhusesplanaden. Jag tittade på bakhjulsnavet och drog stolt på smilbanden. Det här hade jag gjort riktigt bra. Ja, det var ju under gårdagskvällen som jag sprayade på klarlack i etapper. I jämförelse mot hur det såg ut innan var det här verkligen en sann fröjd för ögat. Nu är det bara att hoppas att detta håller rosten borta.

Då originalfärgen (i samspel med det bisarra lager av solkig olja/smuts som jag nu skrubbat bort) tydligt har lyckats hålla navet sånär som rostfritt i säkert över ett halvt sekel, ja då är det bara att hoppas att CRC Klarlack gör jobbet, åtminstone fram till nästa uppfräschning.

Det fylliga vinet, på rekommendation

När jag hade slutat för dagen och kommit hem lät Ingrid avslöja att det skulle bli nåt schysst till middag, och hon behövde ett fylligt rött vin till matlagningen. Efter att hon hade varit in och storhandlat på Maxi (jag orkade inte följa, känner mig alltid överflödig där inne) sprang jag in på Systembolaget. Då jag är i det närmaste urkass på viner gick jag raka spåret fram till en ung man med butiksklädsel. Jag frågade genant om han hade god koll på viner. "Nej!", replikerade han, varvid han genast skrattade till som att förklara att han skämtade. Visst kunde han ett och annat om viner. Han frågade vad jag ville ha. Jag sa kort som det var, att jag hade blivit skickad med en order om att köpa ett fylligt vin, och att det gärna (min egen inflikning på ordern) fick vara billigt.

Butiksexpediten högg tag i en flaskas som han sa att var att rekommendera om det fick kosta sisådär en hundralapp. I nästa sekund vände han sig mot hyllan bakom sig och plockade därifrån fram en annan flaska. Sekunden som följde kastade han upp flaskan i luften och lät den snurra ett helvarv, och fångade sedan upp den mjukt i handen. Under tiden berättade han om vinets karaktär och smaker. Där stod jag, fortfarande halvt om halvt fast i scenen när han snurrade flaskan i luften, fastän det var för flera sekunder sen, och nu pratade han visst om eftersmaker. Herre jösses, vilken ståtlig karl och försäljare. Han kunde verkligen allt, kändes det som.

Den här mäktiga mannen hade hunnit in på den tredje flaskan när jag bröt in och sade att den andra flaskan han kikat på (den som han hade snurrat i luften) skulle bli alldeles utmärkt. Sedan tackade jag så innerligt för god hjälp, och rörde mig i maklig tempo mot kassalinjen. The Black Shiraz (nr 6131) blev det alltså. Tala om stil han hade, den där killen på Systembolaget.

Lokala inköp och postpaket, en salig blandning

Låt mig summera dagens inköp. När jag slutade för dagen blev det först och främst en termometer och ett gäng RJ45-kontaktdon för nätverkssladdar. Alla har vi väl någon gång lyckats bryta av den där plastpiggen i nätverkskablarnas ände, med som följd att kabeln liksom sitter löst i dator/router/switch. Kabeln får kontakt, men drar man i den så åker den ut, liksom. Nu när jag har införskaffat ett par modulartänger känns det lägligt att ta steget och lära mig använde en. Jag vet med mig att jag har minst en nätverkskabel med sådan klassisk halvtrasig kontakt liggande, i nån av mina pojkkartonger. En självhäftande utetermometer som ska sitta utanför köksfönstret blev det också. Kylan kommer.

Vidare, mörkret kommer och det känns inte direkt lockande att stå ute på parkeringen och dona med montering av extraljus i snö och kyla, så det är lite nu eller aldrig. Det fick då bli nu, så på eftermiddagen åkte vi ut till Biltema och köpte ett par nätta ljus och ett kit med relä och kablage, plus en sådan plåt som man fäster bakom registreringsskylten. Nu var köpet gjort, så monteringen är troligtvis inte långt borta, fast inte just idag blev det.

Slutligen, i brevlådan låg två sådana där härliga små postpåsar med kinesisk tullstämpel. Den ena innehöll en schysst kabelskalare med färdiga jack för vanligt förekommande dimensioner, och det andra var en innovativ hållare för mobiltelefon som går att fästa i kamerastativ, d.v.s. den skruvgänga som är standard för sådana. Dessutom följde det med ett litet sådant gorillapod som man faktiskt kan ha nytta av. Det var inte många kronor jag hade betalat för de här produkterna. Oj oj oj, Kina levererar, med stil och finess.

Middagen, med närproducerad sallad

Så var det dags för den omtalade middagen, kryddad med rödvin. Kan inflika att Ingrid blev jättenöjd med vinet. För en sekund trodde hon att jag var andlig då hon faktiskt hade läst att det gärna fick vara ett australiensiskt vin till just den här maträtten, fast hon hade tyckt att det skulle bli för mycket för mig att ha i minne när jag gick in på Systembolaget, så hon hade nöjt sig med att ge mig "fylligt" som ledord. Nå, ett australiensiskt vin hade det trots allt blivit. Succé. Käket var också underbart, och till detta hade hon varit ute och plockat in vad som antagligen är säsongens sista sallad, direkt ifrån bakgården.

Kvällsmys med Ingrid, och katten

På kvällen efter att Klara hade somnat blev det soffläge för mig och Ingrid. Gustaf fanns också med i bilden, såklart. En Bond-film från åttiotalet med en ung Kim Basinger gick på TV12. Vi kollade med halva ögon, ungefär dito halvintresserade. Jag hade min Eee i famnen och försökte komma ikapp med mitt skrivande, samtidigt som jag betraktade samtida händelser runtom i världen.

söndag 14 september 2014

Söndag, v. 37

Sadelstångsbulten

Järnspikar. Nej. Dra mig långsamt baklänges. Häromdagen konstaterade jag att jag inte fäst sadeln ordentligt, med som följd att man liksom kan svänga omkring på den. Vid inspektion avslöjades snabbt att såväl sadelstången som sadeln satt löst. Jag drog åt sadeln hyfsat men när jag skulle dra åt sadelstången gick nånting snett. Plötsligt försvann allt motstånd och jag hann se i ögonvrån hur en metallbit studsade iväg. Suck, vilken schysst söndagseftermiddag, inte. Jag fann lyckligtvis de två delarna i gräset och kunde konstatera att det (så klart) var bulten som hade gått av på mitten, medan muttern hade klarat sig. Lite trist. Jag kunde nämligen konstatera att konstruktörerna hade etsat ett spår i såväl ram som bult, så att liksom denna inte skulle snurra medan man skruvade i muttersidan. Smart.

Nu lär jag ju inte få tag i någon ny bult med spår, om jag inte vill betala pengar då, så klart. Nåja. Vanlig bult fungerar säkert också, bara det att man får stå och hålla emot på andra sidan då. Två verktyg istället för ett krävs, med andra ord. Lite surt. Varför skulle jag nödvändigt dra av den där bulten, egentligen? Jag är för stark för mitt eget bästa, uppenbarligen. Nej, jag kommer inte att investera i momentnyckel imorgon. Troligtvis inte nästa vecka heller.

Matematikern och punkteringen

Idag var det Ingrid som satt ute på balkongen. Matematikboken hade hon i sin famn. Ja, min älskling håller alltså på med ett litet kunskapslyft. Successivt. Nå. Jag hade alltså knappt kommit hem från jobbet när det första bakslaget (den där sadelstångsbulten) kom i mitt nylle. När jag nu hade kommit in var huset — som vanligt — fullt av ungar. Jag hade haft sjå med att finna andrum. I Klaras rum står ju sedan min gamla GT Pro Performer från ungdomens år alltså uppochned på golvet, på samma sätt som den stått ända sedan jag ytbehandlade den efter hemkomsten från Norrbotten.

Den är i prima skick, jag ska bara se över bromsarna lite vid tillfälle, har jag tänkt. Nå. Klara blev nödig och jag gick på toaletten med henne. Snart hörde vi en av ungarna stå och ropa utanför. Vi lät oss inte på skyndas. På toaletten ska man få vara ifred. När Klara var färdig och vi kom ut spände den knappt sex år fyllda tjejen som stått utanför toalettdörren ögonen i mig och sade att nu hade hon minsann straffat mig för att jag inte hade öppnat dörren. Hon tog med mig in på Klaras rum och pekade på bakhjulet på min BMX-cykel.

Nå. Nu träs den röda tråden igenom öglan. Jag trodde först inte mina ögon. En nål. En riktig nål. Djupt instucken i däcket. Jag samlar mitt förstånd och dokumenterar otyget med ett fotografi, och drar sedan ut nålen. Ett pysande ljud hörs då. Ja jävlar, nålen hade gått rakt in i slangen. Ungen hade sannerligen straffat mig för att jag inte hade öppnat dörren när jag var på toaletten med Klara. Nåväl. Ungar, alltså. Det är bara att gilla läget, och göra sitt bästa i uppfostran.

Jag lade mitt vanliga skämtsamma jag åt sidan för en kort stund och förkunnade allvarligt att #1) alla har rätt att vara ifred på toaletten #2) man aldrig får sticka hål i någons cykeldäck. Jag hoppas att det gick in. Själv gick jag genast och plockade fram däckverktygen och reparationssatsen. Lika bra att få det gjort med en gång, så slipper jag fundera mer över det.

Middagen

Pyttipanna med aioli, ketchup, och rödbetor, just som jag vill ha det. En stor stark till detta. Den stora valdagen som infinner sig var fjärde år var trots allt här, och om än man tittade på datorskärmen eller teven (eller rentav blundade och lyssnade på radion, för den delen) så mottog man än det ena än det andra politiska tugget. Oj oj oj. Jag hade ljugit om jag påstod att jag brann för politiken. Livet ska givetvis vara gångbart, men att få det gynnsamt för alla är en utopi.

Alla har olika förutsättningar och det mänskliga egot sätter naturliga spår och därför kommer människor alltid att rösta olika i sådana här val. Jag borde kanske se till mitt eget bästa, eller till han eller hon där borta? ..eller kanske rentav allas bästa, vad nu det innebär? Suck, nej. Jag åt min pytt och drack min öl, och försökte under tiden att småprata med Ingrid om något annat än politik.

Röstlokalen

Lite drygt fem över halv sju på kvällen hade jag och Ingrid masat oss över Amanuensvägenh och till Förskolan Professorn, var vårt valdistrikt fanns. Gustaf följde med oss hela vägen. En av funktionärerna hyste ut honom när han försökte komma in i röstlokalen, nån minut efter att det här fotografiet togs. Jag log, för mitt stilla sinne, och tyckte att hon var lite väl barsk, den där kvinnan. Han är ju bara ett nyfiket litet kattdjur, vår Gustaf. Nåväl, vi legitimerade oss och sedan vårt ansvar och gav tre röstkuvert var till dom två damerna som satt bakom bordet där inne. Sedan gick vi tillbaka hem. Klara hade varit hemma hos granntjejen under den här tiden.

Resultatet

Det var inte så att jag satt och valvakade, nej. Nå, jag blev som vanligt sittande framför arbetsstationen ett bra tag (för länge) innan jag kom till sans och knöt mig, och därmed undgick ju inte händelserna mig. Ingrid satt givetvis i soffan och följde Sveriges Televisions rapportering, minut för minut.

Det blev ganska tidigt klart att Alliansen inte skulle ta hem en tredje valseger. Nej, nu sätts en punkt för åtta års styre och den här Stefan Löven ska väl istället försöka få ihop någon slags gruppering och sedan rita upp en plan för hur det nya Sverige ska komma att se ut. Det här blir spännande, måste jag säga. Omväxling och framförallt förnyelse är ofta roligt.

måndag 1 september 2014

Måndag, v. 36

Psykologi & politik

Skämt åsido, men jag började inte förrän kvart i tio och hade således tid att avnjuta frukost i soffan med drottningen. Nyhetsmorgon var på och barnpsykologen Jenny Klefbom var inbjuden för att diskutera barns användning av mobiltelefoner i skolan. Hon menade på att det inte var konstigt att lärare och rektorer blivit alltmer restrektiv, då det är uppenbart att barn inte klarar av att hantera att använda redskapet måttligt. Hur skulle de, när inte ens vi vuxna klarade det, menade hon.

Hon vidareutvecklade att den digitala utvecklingen hade sina avigsidor. Hon påpekade bl.a. att det var bevisat att vuxna som är [alltför] aktiva på sociala medier mår [psykiskt] sämre. Detta då de liksom går in till 100% för att hela tiden bräcka alla andra med den där konstlade ytan av att hela livet är som en sommardröm. Till sist går somliga in i en vägg. Jag lyssnade på Klefbom, och det hon sade lät faktiskt inte helt uppåt väggarna tokigt.

Nå, jag dundrade snart vidare inåt stan. När jag passerade Rådhustorget slog det mig (hallå?!) att vi har valår. De klassiska valstugorna hade slagit upp mitt framför rådhuset. Nå, nu tycks det mest röra sig om husvagnar. När jag var ung var det små timmerstugor, vill jag minnas. Nåväl. Jag stannade absolut inte. Det finns så mycket som är viktigare än svensk partipolitik för mig. Jag kommer förvisso att rösta, men inte på något parti.

lördag 30 augusti 2014

Lördag, v. 35

Ännu ett uteslutande av säkringar

Kvällen innan hade jag funderat på vad någon skrivit i min tråd på entusiastforumet, nämligen att jag skulle kontrollera säkringar i "false lid", översatt till svenska blir det här ju "det falska locket" och jag stod [i sanning] som ett levande frågetecken. Så fick jag ihop bitarna. Plastlocket över bilbatteriet är i själva verket en liten behållare, ett slags dubbellock, med riktigt rejäla säkringar inuti. Så, när jag klivit av dagens jobbpass gick jag [mer eller mindre] raka spåret ut på parkeringen och öppnade detta. Däremot såg alla säkringar ut att vara hela. Synd, det hade varit riktigt trevligt om mitt problem hade visat sig komma ur en brusten säkring. Men ack, suck, nej, så var det inte.

Reparation av spräckt displayglas

Det har gått över fem veckor sedan olyckan var framme, och glaset till Ingrids mobiltelefon krossades. Herre jösses. Jag kommer så väl ihåg den där fredagen i juni förra sommaren, när jag stolt kom ut från Elgiganten efter att ha köpt telefonen för två och ett halvt tusen. Den fick min gamla Samsung Galaxy W att framstå som ett skämt, och jag var i stunden återigen ajour med vardagen. Nå. Hösten kom och jag skulle bli plötsligt besatt av [den då allmänt redan utdöende, late bloomer som jag tycks vara] flugan med Snapchat, och min besvikelse över att GT-I8730 hamnat på efterkälken mot appens utvecklare så att funktionerna på flera sätt buggade. Det ville sig då inte bättre än att jag i min hets sprang in på Phone House och köpte en GT-i9305 , och sedermera gav min GT-I8730 till Ingrid, som för stunden hade en riktigt urusel telefon.

Nå, det var för drygt två veckor sedan som den reparationssats som jag beställt från eBay damp ner i brevlådan. Drygt femtio kronor hade jag betalat för ett tunt glas och lite verktyg. Inga alls fel, i min mening. Nu var det då dags att prova lyckan i skarpt läge, kändes det som. Verktyget som fattades stavas värme, så på eftermiddagen dundrade jag iväg och köpte den billigaste värmepistol som jag kunde hitta, och sedan satte jag mig ner vid köksbordet och körde igång.

Så, nu ska ingen i vida världen tro att allt jag ger mig på blir till stor framgång. Den som så trodde ska i varje fall här se motsatsen bevisas. Det ska givetvis [till mitt försvar] nämnas att jag aldrig har genomfört den här proceduren, någonsin. "It's always a first", som dom säger. Jag ska inte fördjupa mig i detaljer, utan springer prompt till mållinjen. Jag gick på för hårt med värmepistolen och gav LCD:n en blessyr för livet, vilket bilden tydligt avslöjar. Touchen är emellertid till hundra procent responsiv över hela skärmen. Så, bortsett från en missfärgning och en smärre kolsvart yta blev projektet en framgång? Somliga skrattar säkert och tänker "Such a failure", men jag är faktiskt — on the contrary — riktigt nöjd. Som sagt, det här var mitt livs första reparation av sprucket mobilglas. Nu vet jag åtminstone en av fallgroparna, och kommer inte att göra om samma misstag nästa gång.

Oh ja, det blir en nästa gång. Nästa gång jag själv råkar krossa mobilglaset kommer jag inte att falla i tårar, utan troligtvis mer dra brett på smilbanden och se det som ett tillfälle att köpa billigt glas från Kina och ge mig på mitt andra försök. Jag tror på allvar att om fem år kommer jag att [i min vänskapskrets] att vara det givna valet på vem man ringer när mobilglaset har krossats under den där blöta kvällen i sällskapet. Ja, har jag bara fått tillräcklig träning kommer förfarandet att vara att likna med byte av en cykelslang. Förstå känslan, att bära på kunskapen som får krossat mobilglas att få en att bara kunna rycka på axlarna och tänka "Äh, jag beställer ett nytt för en femtiolapp imorgon och fixar det till veckan". Där har vi sann frid. Med kvällens projekt här har jag kommit en första bit på vägen.

Ja, Ingrid kommer att hålla telefonen vid liv. Jag har smekt över det nya glaset flera gånger. Kan detaljspecificera att jag p.g.a. missödet lät finishen bli lite hipp som hopp. Det blev t.ex. inget aceton-badande för att få bort limrester, och heller ingen sådan fin värmeaktiverad tejp för att fästa det nya glaset, utan jag körde helt enkelt med vanligt kontaktlim. Det är trots allt ingen splitterny lur och kan den fortsätta tjäna som brukstelefon så är det mer än nog. Som sagt, det viktigaste är att jag har lärt mig något. Ursäkta. Vi(!) har lärt oss något. Vi utförde processen tillsammans. Det var dock jag som höll i värmepistolen så jag skyller inte det på någon annan är mig själv.

Handbromsvajern på militärcykeln träs tillbaka

På kvällskvisten just en halvtimme innan skymning gick jag ut på balkongen. Vajern till handbromsen på militärcykeln. Ja, den ska ju som gå igenom en lång fjäder och sedan fästas mot en liten klykan. I och med att jag tidigare har plockat isär allting så är ju även detta isärplockat. I mitt stilla sinne hade jag oroat mig för hur jobbigt det skulle bli att få in vajern i fjädern igen. Ja, jag ljuger om jag påstår att det var som en dans på rosor. Nej, först trodde jag nästan att vi skulle få ge upp, men sen fick jag handkraftig assistans och vajern justerades sedan ner så långt det bara gick, och med gemensamma krafter lyckades vi sedan dra tillbaka fjädern till den grad att kombinationstången kunde låsa den lilla klyckan, varvid jag kunde spärra den helt med en liten flatskruvmejsel. Sedan kunde jag i lugn och ro sätta tillbaka kryckan, och allt var färdigt. Succé.

Avslutningsvis tog jag isär veven som jag — nöjd i hågen — fått ihop för ett par kvällar sedan, då jag ville se en total rengöring innan jag monterade ihop allting skarpt. Jag körde en — något bisarr — häxblandning bestående av rostlösning, multispray, och Cillit Bang inlindat i hushållspapper, och efter lite geggande såg vevhuset faktiskt visuellt helt okej ut, taget i akt hur många år det faktiskt [gissningsvis] har på nacken. Sedan slog det mig att det var på väg att skymma och jag ville inte stressa så jag gick in och stängde balkongdörren efter mig. Jag fick helt enkelt fortsätta en annan dag.

Avrundningen

Det hade blivit sen kväll och jag satt framför arbetsstationen och gjorde varierande research i ämnen som på ett eller annat sätt berör mig. I bakgrunden ljöd mjuk och följsam musik, och stundtals också berättarröster. Jag förstod ganska snabbt att det var någon slags dokumentär. Jag blev impulsivt intresserad när jag förstod att legenden hade en plats i berättelsen, men tänkte att jag säkert ändå hade missat ¾ av hela härligheten, så jag satt kvar i fåtöljen framför arbetsstationen. Nå, det bara fortsatte och fortsatte, och snart var jag så lockad att jag helt enkelt lämnade min plats vid datormaskinen och istället kröp upp i soffan med Ingrid. Fastän jag suttit och lurat framför datorn i säkert uppemot en timme så visade sig återstå säkert en halvtimme av mysig dokumentär. Det var alltså dokumentärfilmen "Marley" från 2012 som visades här i SVT, av IMDb med ett snitt på 8.0/10 baserat på 8.820 röster. Ja, det var sannerligen en intressant dokumentär. Jag mindes så väl hur jag såg upp till denna musiker under tonåren. Tänk, så mycket det var jag aldrig riktigt tog mig tid att lära mig om honom, på den tiden. Bob Marley. Jag säger då bara det.

måndag 16 juni 2014

Måndag, v. 25

Första dagen på nånting nytt

Måndag och ny vecka. Ingrid lättade ankar mot sin första dag på en praktik inom äldrevården ute på Umedalen. Spännande. Jag är glad för min hustrus skull, hon har alltid haft det där med omvårdnad i sig. När jag själv blir gammal och grå vill jag definitivt bli omvårdad av Ingrid.

Shimano Nexus 7

Efter att jag i fredags fick någotsånär rätsida på projektet med Fauber-vevarmen kände jag nu att det var hög tid att ge mig på något nytt, vassare. Ingrids gamla flickcykel är ju prima i ram, med som enda parentes att nånting är fel med det bakre (Shimano Nexus 7) navet. Det var tidigt i våras som jag dissekerade hela bakhjulet, eker för eker, och navet ifråga. Denna hög av oljiga delar har alltsedan dess blivit liggande i en fryspåse ute på balkongen. Nu var det läge att fortskrida, kände jag. I vanlig ordning lade jag alla delarna i en två liters glasslåda, i vilken jag sedan tappade jag upp diesel. Den gula färgen förvandlades inom loppet av sekunder till brunsvart. Nu låter jag det stå och dra åtminstone ett par dagar.

En revy med blandat fokus

På kvällskvisten skådar jag hur min älskade hustru ligger i soffan och går igenom mitt flöde på Snapchat. Just här är det hustrun själv som poserar på bild, iklädd sina nya solglasögon. Hon är onekligen rätt käck och häftig, min Ingrid.

True Detective

Ytterligare en timme senare på kvällen kröp vi sedvanligt upp i soffan för att se ett avsnitt. Vi har nästan tuggat oss igenom hela första säsongen av True Detective nu, inte illa alls.

Ett försök att mäta Gustaf

När avsnittet av slut slog det mig att jag inte riktigt har någon koll på hur stor Gustaf är. Hur mäter man egentligen ett kattdjur? Jag försökte tänka utanför lådan och bad Ingrid hämta tumstocken i verktygslådan. Jag lade den från skallen och lät den gå nedåt. Ungefär 55 cm från huvudet och ner till rumpan, alltså betydligt mer än en halvmeter. Skulle han sträcka ut sina händer och fötter och man skulle mäta utifrån dessa parametrar skulle vi givetvis få lägga på en hel del. Vilket tjusigt djur, på tal om just ingenting.

söndag 8 juni 2014

Söndag, v. 23

Strålande sol

Så sent som igår hade jag trott att jag skulle få hela denna söndag hemma med familjen, men så innan jag la mig kastade jag ett getöga på årsarbetsschemat och det visade sig att det visst var min söndag, trots allt. Oj oj oj. Till råga på allt skulle det visa sig vara ett sånt där strålande veckoavslut med stekhet värme. En given dag för balkongläge, med andra ord. Nå. Vi njöt så länge det varade. Lite styvt fem över halv tolv trampade jag iväg mot stan.

En tragisk olycka och plåster på såren

Dagen börjar med en olycka. Den "#¤!!!!#(/!#%¤ (aaaaaaaaawergh!!!) entrégrinden till butiken har under det senaste året blivit allt sämre i sina glidbanor. Just denna söndag tappade jag visst besinningen när jag skulle dra upp den. Hornen växte fram och jag slet för kung och fosterland för att få det att lossna uppe i skenan i taket.

Pang, så släppte ett av de väldiga (~300g) hänglåsen från öglan där det hängde, och flög i hög hastighet mot mig, för att träffa mig rakt i ansiktet. Jag känner smärta och lägger handen för ansiktet, och känner genast att jag blöder från läppen. Den där fruktansvärda känslan av oro när man har gjort illa sig på ett ställe var man behöver spegel för att konstatera hur stor skadan verkligen är uppstod genast.

Jag småsprang mot toaletten, livrädd för att hela läppen skulle vara kluven, med plåsterhuset som nästa anhalt. Lyckligtvis kunde jag konstatera att skadan var begränsad till ett litet område, och det var ett ganska litet jack. Jag gick och tog ett plåster ur förbandslådan och hoppades att flödet skulle koagulera hyfsat snabbt.

Butiken öppnade och jag sprang runt med ett plåster över läppen och såg ut just därefter. Ungefär en timme senare gjorde jag ett försök att ta bort plåstret. Förgäves. Blodet sipprade fortfarande. Suck. Nytt plåster. Osökt kom jag att tänka på det stora bröllopet i februari. När jag skulle raka mustaschen kvällen innan den stora dagen var jag stressad och lyckades med konststycket att skära ett djupt snitt i läppen. Det koagulerade inte ordentligt förrän någon gång efter frukosten därpå, och på vartenda bröllopsfoto kom jag att framstå som Herpes-mannen från Helvetet. Suck. Nå, måtte den här skadan läka snabbare.

När jag kom hem på eftermiddagen hade Ingrid plåster på såret i form av nybakt bröd med inlagd ost, lufttorkad skinka, och oliver. Oerhört gott var det. Jag åt två stycken utan att ens tänka efter. Jag ville egentligen stoppa i mig ännu fler, fast hann tack och lov tygla mig.

Ett litet inköp blev det visst också

Just ja, jag gjorde ett litet inköp också, innan jag slutade för dagen. En schysst låda med bits och borrar från Stanley är för närvarande nedsatt till halva priset, och alla därute vet hur fort jag nappar på röda lappar. Jag har ju sedan tidigare en enklare box med borrar av varierande storlek och ändamål, fast det känns som att borrar [per se] tenderar gå av med tiden, och det är därför extremt vettigt att stå garderad till den dagen när alla butiker är stängda och man verkligen har ett direkt behov.

Eftermiddagssol och social interaktion

Medan Ingrid donade med middagen gled jag och Klara ut. Det var fortfarande riktigt härlig sol så vi gick upp till snurrgungan vid gärdet. Jag tvekade inte många sekunder innan jag slet av mig t-shirt och la mig på den värma marken. Klara klättrade och gungade i min omkrets, just vid fotoögonblicket passerar hon mig i ett skutt och jag är då [för bråkdelen av en sekund] lite rädd att hon ska landa på mig.

Vidare, som jag låg där i bar överkropp och solade överhörde jag en man stå och prata i telefon. Han hade också lekande barn. Jag lyssnade aktivt på hans telefonsamtal. Han pratade med någon om socialförsäkringssystemet, och jag hör nämna att man egentligen skulle slopa allt vad jobb heter och leva fullt ut på a-kassa och bärplockning. I mitt stilla sinne försökte jag avgöra om han hade varit skämtsam eller allvarlig. Detta avgörande försvårades av att jag inte hade ett ansikte på personen han pratade med, än mindre ett hum om deras relation. Jaha, tänkte jag, och solade vidare.

Rätt vad det är hörde jag en röst tala högt, och jag fann detta märkligt, då jag nånstans var övertygad om att jag för bara nån minut sedan hade överhört mannen från ingenstans avsluta sitt telefonsamtal. Jag tittar kisande upp och ser honom stå bara nån meter ifrån mig, och det är tydligen mig han adresserar. Han hade fått en betydande summa för en VHS-film (Kronblom) genom en auktion på Tradera. Han hade köpt filmen för en spottstyver på Returbutiken, och var ypperligt nöjd över den avans han plockat in. Jag höll genuint med om att det var bra klirr i kassan.

Jag och denna för mig okända människa pratade vidare, medan barnen lekte i parken. Vi gick igenom allt från familjesituationer till LAS-listor, om än på ett ganska ytligt plan. Nånstans kände jag att det var en rätt kul prick jag hade stött på, såhär från ingenstans. Hans två barn var döpta efter huvudkakratärerna i en känd svensk filmklassiker av Astrid Lindgren, nånting jag fann genuint klockrent, vilket jag också kungjorde. Vem vet, kanske hade jag fått en vän för livet, denna soliga söndagseftermiddag vid snurrgungan. Det finns inga givna regler för hur man knyter nya kontakter i livet, det hela tåls då hellre att jämföras med en tärning som ständigt kastas på nytt.

En kvällstripp upp till Kandidatvägen

På kvällskvisten tog jag och Klara en cykeltur upp till Kandidatvägen, var vi justerade styre och sadel på Alexanders hustrus cykel. Sedan hamnade vi i lekparken på gården tvärsöver. Rutschkana, sandlåda, gungor, allt man behöver. Plötsligt såg jag den röda Saab som stod på pall redan sent i våras när vi var här. Jag hade då trott att det var nån shuno som var i färd med nått enklare projekt t.ex. oljebyte, varför just framvagnen var upphissad.

Nu hade det gått minst en månad, säkert två, och jag blev nyfiken på vad som tog människan så länge. Jag smög fram till bilen och konstaterar att det här var frågan om ett lite större projekt en ett oljebyte. Ägaren(?) hade helt sonika lyft ut motorn ur denna 9-5:a. Jag blev uppriktigt sagt imponerad, och tog ett snabbt avtryck i tidslinjen — ett fotografi.

Rengöring och uppsmörjning av vevlager

Efter gårdagens pärs med att försöka förstå mig på konstruktionen av vevlagret på den avställda militärcykeln i skjulet beslöt jag mig denna nästkommande dag för att ge mig på mitt primära fortskaffningsmedel — svarta faran. Här har jag måhända lite slitna pedaler, men åtminstone en väl fungerande infästning för dessa. Vad jag retat mig på ända sedan försommaren är att veven har gnisslat en hel del. Nu tänkte jag då våga mig på en uppsmörjning.

Jag öppnade upp vevpartiet på samma sätt som under gårdagen, och lossade sedan ena pedalen med en smal 17 mm nyckel, varvid jag kunde trä ut lager och lagerskål genom vevarmen. Jag sprutade in mängder med miljövänlig avfettning i vevhuset, och torkade rent (efter bästa förmåga) med vanligt hushållspapper.

Sedan gick jag in med kullagret och rengjorde det grundligt på diskbänken. Avslutningsvis smörjde jag in kulagret och lagerskålen rejält med litiumfett, vilket jag också sprutade in — i stor kvantitet — i själva vevhuset. Hade jag varit mer grundlig hade jag kämpat på för att även lossa kullagret på andra sidan veven, fast detta kändes i stunden som ett alltför stort projekt, och jag hoppades att denna operation skulle räcka för att råda bot på gnisslet.

Efter återmontering tog jag mig en tur runt kvarteret (peppar peppar) och log belåtet — allt var nu ljudlöst. Big win.

Klassiskt kvällsfika för en vuxen man

Kvällen avrundades med tredje säsongsavslutningen på Homeland. Nu har vi alltså sett ikapp serien, så långt det har sänts. När eftertexterna rullade kunde vi enigt konstatera att det hade blivit ett bra serieslut, utan varken större loose end eller jobbig cliffhanger. Lite spekulativt kan man kanske ana att seriens skapare (med påtryckning av produktionsbolag) inte med säkerhet visste om de skulle få ytterligare en säsong, och därför ville göra ett snyggt avslut, OM det sket sig. Nu har de fått grönt ljus om en fjärde säsong, som förmodligen börjar sändas i höst. Nåväl, vi får väl se hur de väljer att spinna vidare. Bra serie överlag, kan vi ändå konstatera.

Innan vi kröp ner kände jag att det kurrade lite i kistan (jfr. dåtidens Kistkurr), och jag gled in i köket och gjorde vad som för mig är klassiskt kvällsfika för en fullvuxen man. Oboy och vitt bröd med smör och ost, helt enkelt. Gott var det, fyra rostade hann jag stoppa i mig innan min planet träffade huvudkudden för dygnsvilan.

måndag 26 maj 2014

Måndag, v. 22

Cykeln

Månaden har gått hiskeligt fort. Det var ju just i början som vi beslöt oss för att prova att rycka stödhjulen från Klaras lilla 12" cykel. Resultatet var långt över förväntan; efter blott två dagar var "stången" bortplockad och Klara cyklade själv. Jag lovade i ett tidigt skede att när hon lärt sig att cykla utan stödhjul skulle jag köpa en större cykel till henne. I'm a man of my word, och så snart jag slog upp mina ögon denna måndag kände jag att det var läge. Dessutom hade jag fått ögon på ett fint objekt kvällen innan.

Så, nu letade jag än en gång igenom Blocket i syfte att återfinna den där annonsen. Föga framgång. Suck. Givetvis hade någon hunnit före mig, det var ju ett sådant tydligt klipp. Nå. Jag hittade en annan annons och ringde, inte helt övertygad. Efter många signaler svarade mannen (enligt annonsen bosatt ute i Holmsund) och beklagade att han tyvärr satt i telefon på andra linjen, och han tyckte att han kunde ringa upp mig på en stund. Ja visst. Jag fortsatte granska Blocket så länge. Så plötsligt fann jag den, just den där annonsen som jag sett kvällen innan. Det fanns alltså ännu hopp. Jag tog telefonen och ringde.

En kvinna svarade i andra änden och visst fanns cykeln kvar. Hon var dessutom hemma och pluggade dagen till ära, så det var bara att svänga förbi. Oj oj oj. Jag slängde på Klara kläder och vi dundrade iväg mot de nybyggda hyreshusen nere vid Öbacka strand. Den unga kvinnan kom ut och låste upp cykelförrådet. Cykeln var minst lika fin i verkligheten som i bilden. Det enda hon kände till var att handbromsen inte fungerade. Hon trodde inte att det var svårt för den händige, men hon var enligt utsago dålig med allt sådant.

Jag konstaterade genast att vajerhöljet var sprucket just vid infästningen i bromshandtaget, samt att vajern inte var ordentligt spänd nere vid bromsen. Detta skulle givetvis åtgärdas på ett kick. Underbart. Jag klämde och kände knappt mer än så, utan förklarade att "jag minsann inte var nån däcksparkare", varvid jag sträckte över kontanter och affären var sedan i hamn. Den rejäla 16" cykeln, utrustad med såväl stöd som pakethållare och V-bromsar, åkte in i skuffen och färden bar hemåt. Här på bilden går vi från bilen över parkeringen. Klara ser onekligen stolt ut. Den heltäckande munderingen hade hon burit hela vägen. Spindelmannen, såklart.

Lunchen

Jag och Klara firade den nya cykeln med att ta en sväng ut på McDonald's, var klassiska cheeseburgare inmundigades. Jag tog mig en dubbel rackare, och stoppade en fickan till Ingrid, som väntade hemmavid. Hon hade haft lektioner tidigare på dagen, min kära hustru, men var vid den här tidpunkten hemkommen, tydligen väntande på en smarrig cheeseburgare. Ja, visst gick den ner i jackfickan. Alla gånger.

Middagen

Klockan var närmare kväll och det hade blivit middagsdags. Klara kunde ha visat större engagemang i maten. Hon lekte mest. Jag såg Ingrids vemod i denna situation, och passade på att föreviga ögonblicket med ett fotografi. Nå, just därefter lyckas vi likväl övertala den lilla ungen att peta i sig några tuggor till. Hon vet hur viktigt det är att hon äter för att hon ska växa på bredd och höjd.

Livet och Döden

Efter maten tog vi det som vanligt lite lugnt. Jag satt vid datamaskinen då jag plötsligt hör ett skrik. Det var Ingrid som stod vid balkongdörren. Hon skrek att Gustaf hade släpat upp en fågel på balkongen. Jag sprang ut och bekräftade läget. Ja, det låg mycket riktigt en död fågel just utanför balkongdörren. Vi började resonera om Gustaf hade intellekt nog för att förstå att det var ett definitivt no go att ta in en död fågel i lägenheten, men att han likväl ville visa upp sin fångst, så att han liksom medvetet hade droppat den just utanför balkongdörren.

Efter en stund kom vi till förstånd, givetvis var Gustaf oskyldig, allt som allt, och den stackars kraken hade av allt att döma krockat i det rentvättade fönstret. Livet är så ovisst. Nå, vi beslöt att passa på att tala lite enkelt om Livet och Döden med vår lilla unge. Det är ju viktigt att man får någotsånär rätsida på begreppen, förr eler senare. Så, i nästa skede var vi ute på begravningsceremoni. Tänk så fort en måndag kan gå.

Avsnittet

Jag och Ingrid avrundade kvällen med ett avsnitt i tv-soffan. Chips till detta. Smarrigt värre. Tyvärr vaknade Klara halvvägs p.g.a. orolig sömn, så vi fick bryta och krypa till kojs.

fredag 16 maj 2014

Fredag, v. 20

Denna fredag kom att stå i jobb på dagen och familjeliv i soffan på kvällskvisten. Här tittar vi på ett naturprogram. Klara får bl.a. lära sig om tigrar i det vilda. Vi har ju också en liten tiger. Gustaf heter han.

måndag 12 maj 2014

Måndag, v. 20

Ny vecka, och på kvällen njöt jag i det faktum att jag inte skulle behöva kliva upp i ottan dagen därpå. Jag satt ner med hustrun och avnjöt ett avsnitt av Homeland och en iskall pilsner. Vi går mot andra säsong nu, minsann.

torsdag 27 mars 2014

TV: "The Outer Limits" (1995)

Fredagskvällen gick i televisionens tecken. Det var sent på kvällen som jag såg en chans i det faktum att jag inte började förrän sent på eftermiddagen dagen därpå, så jag slog igång pilotavsnittet av den något kultklassade serien "The Outer Limits" från mitten på nittiotalet. I detta första avsnitt får man följa en familjefar som jobbar på ett hemligt projekt (outtalat stöttat av regeringen) på nån slags militärbas. De har funnit 'extraterrestrial life' och försöker lära sig något av det. Ett litet missöde på anläggningen får dock de som höll i klubban att besluta att kapa projektet. Det här blir för mycket för avsnittets huvudperson, familjefadern, som känner att han lagt ner oerhört mycket arbetstid på dessa små insektsliknande varelser.

Så, vid en slags avtackning eller sista besök på anläggningen innan varslets (eller snarare avskedet, really) passar han på att stjäla med sig en varelse. Han gör ett stort sandakvarium i en gammal lada på gården där hemma, och sedan börjar helvetet. Jag tänker inte berätta mer ingående om vad som händer men jag kan nämna att Ingrid reste sig upp ur soffan och gick och knöt sig ungefär halvvägs in, så helt hennes 'cup of tea' var det kanske inte, medan jag ändå tyckte att det hela gick att se på. Starka nittiotalsvibbar, throughout, kan tilläggas.

Serien sträcker sig över sju år (1995-2002) och således också över två hela decennium, vilket slås ut på sju säsonger. Det kan mycket väl hända att jag ger mig djupare in i det här träsket. Nå. Only time will tell.

Betyg:
3

För den mindre nogräknade:
The.Outer.Limits.The.New.Series.S01E01-E02.The.Sandkings.PROPER.DVDRip.XviD-SAiNTS

söndag 9 februari 2014

Söndag, v. 6

Hamburgare

Det var söndag och vi siktade in oss på en lite extravagant inledning, nämligen skrovmål. Vi åkte helt sonika ner till — för mig — klassiska Big Boy. Jag stakade i vanlig ordning fram min beställning, men fick likväl ihop det till en slags meny. Det smakade riktigt gott. Det är schysst att det bjuds på kaffe efter maten. Jag kom på mig med att sitta försjunken över min pappersmugg och begrunda Umeälven. Jag var i vaket tillstånd, men jag var ändå någon annanstans.

Fingerfärg

Efter lunchen åkte vi in till stan. Först en sväng förbi butiken, och sedan till Åhlens, var jag köpte fingerfärg till Klara. Hon ville så gärna ha den. Här har vi kommit hem och köket är plötsligt en målarateljé. Livet är bara för härligt när barn får krydda tillvaron med färg och finess.

Svärföräldrarna

En stund senare ytterligare befann vi oss på Berghem. Det var söndag och middagen hos svärföräldrarna är mer eller mindre förskriven. Som vanligt serverades delikat mat. Dagen till ära var det schnitzel med sådan kryddad brynt potatis. Regeln var att man skulle käka sådana små fiskar (ansjovis) till, och det var faktiskt hiskeligt gott. Det passade — helt okryddat — som handen i handsken.

Avrundningen

Under vistelsen på Berghem hann jag även med ett telefonsamtal till en kär vän från tonåren. Det var ett ganska långt och mycket givande telefonsamtal, kände jag. Vad jag fick med mig var (bland annat) ett tips om tv-serien Nybyggarna, vilket också är vad jag och Ingrid kollar här. Klockan har hunnit nå långt över midnatt, men hon har likväl serverat mig hårdbröd med mjukost. Smarrigt. En iskall Old Ox lyckades jag att förse mig själv med.