Arga lappen
Klara har haft ett intresse för bokstäver sen så länge jag kan minnas, och nu börjar hon faktiskt sakta och travandes att forma små ord av olika slag. Just här skulle hon skriva en lapp till granntjejen med en sidoknuff om att hon måste säga förlåt för att hon tog Klaras chips häromkvällen.
Medan hon formulerade sitt lilla "brev" så frågade hon mig helt plötsligt hur man gör "ng"-ljudet i skrift, varvid hon upprepade ljudet högt flera gånger. Det var lustigt; hon ställde frågan till synes från ingenstans, då det inte fanns någon sådan stavelse att finna på den plats vi var i brevet. Nåväl, jag förklarade lekande lätt, hur man skriver. I sinom tid ska nog bitarna falla på plats.
Eftermiddagskaffet
En stund efter att vi hade färdigställt brevet började mitt söndagsskift. Ända till stängning, denna gång. Nåväl, började i alla fall inte förrän tolv, så vill inte klaga; hann få en riktigt mjuk och harmonisk start på dagen med tjejerna.
Nåväl. Här är klockan närmare fem, och jag alltså hunnit sluta och sätta rak kurs mot Berghem, var jag fick instruktioner över telefon om att tjejerna befann sig. Svärmor fyllde år. Jag klev in och gratulerade så hjärtligt. Hon tackade. Jag blev bjuden på kaffe och prinsesstårta. Smarrigt.
Medan jag satt och tuggade i mig tårta berättade jag för Ingrids föräldrar om situationen under gårdagen, lite för att jag ville höra om jag skulle få samma respons ("Du är c-r-a-z-y!") som från Ingrid, eller om tonen gick annorlunda här. Det märktes direkt att svaret inte var klart som korvspad, utan både maken och makan L-berg tog sig tid och funderade. Jag svalde stilla, inombords. Om det äkta paret L-berg fann detta som 'a cause for concern', ja då borde det rimligtvis också vara det. De borde ju veta. De har ju faktiskt levt nästan dubbelt så länge som mig och Ingrid, och har väl då hunnit lära sig alla vuxenlivets sociala koder, successivt, under livets gång.
Ja, det fanns nog en risk för att det var som jag befarade, trots allt, enades de till sist. Så, nu var det bara att gå vidare. Hur hade jag kunnat undvika den uppkomna situationen? Svärmor föreslog en modell var en helt enkelt säger att h*n tyvärr inte har några pengar att lägga ut. Jag tog till mig, men det kändes lite tafatt. Etthundraåttionio kronor, liksom? Förmodligen hade den som gjorde förfrågan synat det svaret tämligen omgående, och stämningen hade sedan garanterat utvecklats därefter.
Jag gensköt snabbt med en egen — snabbt påtänkt — modell, var den ombedda (i det här fallet jag själv) helt enkelt råkar glömma att köpa "objektet", och sedan vid sammanstrålning med den som gjort förfrågan så svär h*n (jag) så högt och genuint det bara går, och häver då ur sig nåt i stil med "Jääävlar! Jag skulle ju köpa den där åt dig! Jääävlar, jag glömde! FÖRLÅT!!" Svärmor bröt snabbt in och tyckte att det här var en sämre idé.
Svärfar dök då in och gav faktiskt min idé en liten knuff (liknande "+1" på internetforum). Ja, det lät som att han tyckte att den var bra, i synnerhet då man (hans eget upplägg) naturligt kunde följa upp den då uppkomna situationen med ett "..men om jag får pengar av dig nu så åker jag och köper den med en gång!", och sedan skulle faran liksom vara ur världen. Faktiskt. Helt briljant. Jag gav svärfars nämnda uppföljning ett verbalt "+1" i gengäld. Det var tydligt att vi allesammans var något på spåren.
Inköpet
De allra flesta (allt från vanliga hemmafixare till urmakare och juvelerare, tydligen) äger tydligen en Dremel, verkar det som. Eller, nu var jag missvisande, jag menar givetvis ett multiverktyg med en liten (mm) chuck för små borrar slipstift, fräsar, etc. Då "originalet" från Dremel kostar uppemot en tusenlapp i dess allra enklaste utförande kändes det inte riktigt aktuellt.
Så, den senaste tiden har jag tittat på uppstickarna, och idag var det dags att skrida till verket. Det slutade faktiskt med att jag lät snålheten vinna över lojaliteten. Ja, vår egen (motsvarande "Dremel") var dyrare än den här, och Biltemas var svagare i effekt. Dessa simpla parametrar blev här helt avgörande i mitt val, om än jag vet att det faktiskt många gånger ligger något i det klassiska talesättet — man får vad man betalar för.
Så, trots att jag tidigare har haft en liten meningsskiljaktighet med en säljare i nämnda varuhus så gjorde jag en tripp ut dit direkt när jag hade slutat. Deras butikschef hade trots allt gjort en snyggt snygg vändning när han tog över ärendet, den där gången. Endast etthundratrettionio kronor betalade jag nu för maskinen, allt som allt, och då följde 40 tillbehör med. Det kändes mer eller mindre som hittat.
Punkteringen
När vi lättat ankar från från Berghem satte jag mig inte bara på balkongen för att beundra mitt nya multiverktyg, utan jag gav mig även — än en gång — an Alexanders cykel, som — än en gång — hade råkat ut för en punktering baktill.
Jag anade oråd. Oddsen talar sitt tydliga språk här. Det är alltid baktill, och det är säkert femte gången vid det här laget. Jag tog bort däcket och drog fingret noggrant efter dess insida för att känna eventuella stift som satt fast i det. Jag fann inget vasst.
I nästa skede inspekterade jag fälgen. Här kunde vi ha orsaken. Det fanns ett fälgband, men på sina håll var det väldigt slitet just kring hålen. Ja, det var en dubbelbottnad fälg jag höll i, som en gång vid ett tidigare tillfälle gett mig huvudvärk då min slang (med kort ventil) inte gick att använda. Nåväl.
Nu plockade jag fram en rulle svart eltejp och drog ungefär åtta väl riktade varv av denna runt fälgens insida. Lite som ett extra fälgband. Det är trots allt ingen racercykel var minsta viktsvikt påverkar hela kördynamiken. Nej, min tackling kändes väl genomförd.
Middagen
Lasagne serverades. Jag tror det var förra gången denna härliga måltid stod på bordet som jag [av en ren slump, faktiskt] kom på ett litet trick som förhöjer smaken ytterligare, nämligen att låta den färdiga lasagnen stå ett tag innan man serverar den. Nu hade Ingrid bråttom med att få oss till bords (förskolerutinerna har faktiskt satt sina efterspår i middagsrutinerna) och någon tid att låta maten "stå till sig" fanns inte. Dum som jag var föreslog jag det, och visst fick jag då lite ris där vi satt vid matbordet. Så sa man minsann inte, när hon hade stått och kämpat mot klockan. Nej, jag får medge att jag kanske var lite oförskämd, det var ju trots allt inte jag som hade stått och lagat maten. Gott var det i alla fall.
Mitt i allt passade jag på att fotografera Klara; detta då jag blev fascinerad när jag lade märke till hur hon liksom föste upp maten på gaffeln med hjälp av kniven. Det såg så vuxet ut. Hela det här förfarandet måste vara tämligen nytt för Klaras del. De tränar förmodligen mycket på sånt där i förskolan, att hålla besticken rätt. Jag kom spontant att tänka på min egen barndom. När jag började skolan blev jag ganska snabbt tillsagd att jag höll kniven och gaffeln fel. Ja, jag höll dem tvärtemot vad som förväntas. Jag fick helt enkelt lära om rätt. Gaffeln ska sitta i vänster hand och kniven i höger, punkt. Nu i vuxen ålder har jag faktiskt haft nöjet att prata med ett par andra vuxna som också åt "tvärtom" under barndomen. Det kanske inte är helt världen, hur man håller besticken, egentligen.
Invigningen
Så var det då dags. På kvällskvisten kopplade jag [handen på hjärtat] spänd av förväntan in mitt splitternya multiverktyg i skarvsladden som jag sedan hissade ner från suterrängbalkongen. Nåväl, ska sanningen var fram så hade jag redan provkört som hastigast på styret på den här fördömda militärcykeln som står på balkongen. Bara några drag fram och tillbaka på mellanhastighet med ett avlångt cylinderformat rosa slipstift i chucken och den slitna svarta spraylacken (blandat med den ursprungliga militärfärgen, blandat med ytrost) försvann och silvrigt blank metall hade i nästa stund blottats för mina ögon. Herre jösses. Sagolika ting. Nåväl. Nu var det i alla fall dags för maskinens första session av faktiskt [meningsfullt] arbete. Jag rullade sedan ner Ingrids 28" cykel på baksidan och skred hastigt och lustigt till verket med att råda bot på det där [till synes lilla; men ack så störande] problemet som gäckat oss (eller rent praktiskt sett främst Ingrid då) i flera år. Ja, så fort man sätter lite tyngd på drivlinan så dras bakhjulet fram på ena sidan, med som följd att kedjan blir hängig och — vad värre är — bakhjulet skär in i ramen så att man knappt kan ta sig framåt längre.
Det är inte heller så att jag har dragit åt kupolmuttrarna för löst, utan snarare är det så att en urgröpning har bildats just kring var man sätter kupolmuttrarna som håller hjulet på plats. Särskilt på ena sidan går det in, till synes uppemot en millimeter, ungefär halvvägs över kupolmutterns anläggningsyta i sitt optimala läge.
Jag gick vid tillfälle (jag tror det var förra sommaren) in på Team Sportia (var cykeln köptes) och frågade deras servicekillar om tips och råd. De sa att jag kunde lämna in den och få det åtgärdat för nån ynka hundralapp, men att om jag bara hade "typ en Dremel" så kunde jag lika gärna göra det själv. Det där han sade har periodvis ekat i mitt huvud ända sedan dess, och nu hade vi nått den punkt var jag faktiskt ägde en Dremel, eller åtminstone motsvarande produkt, fast ifrån ett snäppet billigare fabrikat.
Jobbet tog inte mer än tio minuter. Jag var inte jätteförsiktig utan gick på. Säkert hade det blivit planare och finare om jag haft hundraprocentigt fokus på precision för att uppnå perfektion, men jag var mest inne på att få bukt på nämnda urgröpning. Gick kupolmuttrarna att dra åt så att det höll sedan, ja då var jag nöjd. Jag får medge att det var kul att jobba med maskinen. Vilken kraft, trots att det bara var 170 watt under plasthuven. Jag vågade knappt köra den här besten på full effekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar