Visar inlägg med etikett handbroms. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett handbroms. Visa alla inlägg

lördag 30 augusti 2014

Lördag, v. 35


Ännu ett uteslutande av säkringar




Kvällen innan hade jag funderat på vad någon skrivit i min tråd på entusiastforumet, nämligen att jag skulle kontrollera säkringar i "false lid", översatt till svenska blir det här ju "det falska locket" och jag stod [i sanning] som ett levande frågetecken. Så fick jag ihop bitarna. Plastlocket över bilbatteriet är i själva verket en liten behållare, ett slags dubbellock, med riktigt rejäla säkringar inuti. Så, när jag klivit av dagens jobbpass gick jag [mer eller mindre] raka spåret ut på parkeringen och öppnade detta. Däremot såg alla säkringar ut att vara hela. Synd, det hade varit riktigt trevligt om mitt problem hade visat sig komma ur en brusten säkring. Men ack, suck, nej, så var det inte.



Reparation av spräckt displayglas





Det har gått över fem veckor sedan olyckan var framme, och glaset till Ingrids mobiltelefon krossades. Herre jösses. Jag kommer så väl ihåg den där fredagen i juni förra sommaren, när jag stolt kom ut från Elgiganten efter att ha köpt telefonen för två och ett halvt tusen. Den fick min gamla Samsung Galaxy W att framstå som ett skämt, och jag var i stunden återigen ajour med vardagen. Nå. Hösten kom och jag skulle bli plötsligt besatt av [den då allmänt redan utdöende, late bloomer som jag tycks vara] flugan med Snapchat, och min besvikelse över att GT-I8730 hamnat på efterkälken mot appens utvecklare så att funktionerna på flera sätt buggade. Det ville sig då inte bättre än att jag i min hets sprang in på Phone House och köpte en GT-i9305 , och sedermera gav min GT-I8730 till Ingrid, som för stunden hade en riktigt urusel telefon.

Nå, det var för drygt två veckor sedan som den reparationssats som jag beställt från eBay damp ner i brevlådan. Drygt femtio kronor hade jag betalat för ett tunt glas och lite verktyg. Inga alls fel, i min mening. Nu var det då dags att prova lyckan i skarpt läge, kändes det som. Verktyget som fattades stavas värme, så på eftermiddagen dundrade jag iväg och köpte den billigaste värmepistol som jag kunde hitta, och sedan satte jag mig ner vid köksbordet och körde igång.

Så, nu ska ingen i vida världen tro att allt jag ger mig på blir till stor framgång. Den som så trodde ska i varje fall här se motsatsen bevisas. Det ska givetvis [till mitt försvar] nämnas att jag aldrig har genomfört den här proceduren, någonsin. "It's always a first", som dom säger. Jag ska inte fördjupa mig i detaljer, utan springer prompt till mållinjen. Jag gick på för hårt med värmepistolen och gav LCD:n en blessyr för livet, vilket bilden tydligt avslöjar. Touchen är emellertid till hundra procent responsiv över hela skärmen. Så, bortsett från en missfärgning och en smärre kolsvart yta blev projektet en framgång? Somliga skrattar säkert och tänker "Such a failure", men jag är faktiskt — on the contrary — riktigt nöjd. Som sagt, det här var mitt livs första reparation av sprucket mobilglas. Nu vet jag åtminstone en av fallgroparna, och kommer inte att göra om samma misstag nästa gång.

Oh ja, det blir en nästa gång. Nästa gång jag själv råkar krossa mobilglaset kommer jag inte att falla i tårar, utan troligtvis mer dra brett på smilbanden och se det som ett tillfälle att köpa billigt glas från Kina och ge mig på mitt andra försök. Jag tror på allvar att om fem år kommer jag att [i min vänskapskrets] att vara det givna valet på vem man ringer när mobilglaset har krossats under den där blöta kvällen i sällskapet. Ja, har jag bara fått tillräcklig träning kommer förfarandet att vara att likna med byte av en cykelslang. Förstå känslan, att bära på kunskapen som får krossat mobilglas att få en att bara kunna rycka på axlarna och tänka "Äh, jag beställer ett nytt för en femtiolapp imorgon och fixar det till veckan". Där har vi sann frid. Med kvällens projekt här har jag kommit en första bit på vägen.

Ja, Ingrid kommer att hålla telefonen vid liv. Jag har smekt över det nya glaset flera gånger. Kan detaljspecificera att jag p.g.a. missödet lät finishen bli lite hipp som hopp. Det blev t.ex. inget aceton-badande för att få bort limrester, och heller ingen sådan fin värmeaktiverad tejp för att fästa det nya glaset, utan jag körde helt enkelt med vanligt kontaktlim. Det är trots allt ingen splitterny lur och kan den fortsätta tjäna som brukstelefon så är det mer än nog. Som sagt, det viktigaste är att jag har lärt mig något. Ursäkta. Vi(!) har lärt oss något. Vi utförde processen tillsammans. Det var dock jag som höll i värmepistolen så jag skyller inte det på någon annan är mig själv.


Handbromsvajern på militärcykeln träs tillbaka




På kvällskvisten just en halvtimme innan skymning gick jag ut på balkongen. Vajern till handbromsen på militärcykeln. Ja, den ska ju som gå igenom en lång fjäder och sedan fästas mot en liten klykan. I och med att jag tidigare har plockat isär allting så är ju även detta isärplockat. I mitt stilla sinne hade jag oroat mig för hur jobbigt det skulle bli att få in vajern i fjädern igen. Ja, jag ljuger om jag påstår att det var som en dans på rosor. Nej, först trodde jag nästan att vi skulle få ge upp, men sen fick jag handkraftig assistans och vajern justerades sedan ner så långt det bara gick, och med gemensamma krafter lyckades vi sedan dra tillbaka fjädern till den grad att kombinationstången kunde låsa den lilla klyckan, varvid jag kunde spärra den helt med en liten flatskruvmejsel. Sedan kunde jag i lugn och ro sätta tillbaka kryckan, och allt var färdigt. Succé.

Avslutningsvis tog jag isär veven som jag — nöjd i hågen — fått ihop för ett par kvällar sedan, då jag ville se en total rengöring innan jag monterade ihop allting skarpt. Jag körde en — något bisarr — häxblandning bestående av rostlösning, multispray, och Cillit Bang inlindat i hushållspapper, och efter lite geggande såg vevhuset faktiskt visuellt helt okej ut, taget i akt hur många år det faktiskt [gissningsvis] har på nacken. Sedan slog det mig att det var på väg att skymma och jag ville inte stressa så jag gick in och stängde balkongdörren efter mig. Jag fick helt enkelt fortsätta en annan dag.


Avrundningen




Det hade blivit sen kväll och jag satt framför arbetsstationen och gjorde varierande research i ämnen som på ett eller annat sätt berör mig. I bakgrunden ljöd mjuk och följsam musik, och stundtals också berättarröster. Jag förstod ganska snabbt att det var någon slags dokumentär. Jag blev impulsivt intresserad när jag förstod att legenden hade en plats i berättelsen, men tänkte att jag säkert ändå hade missat ¾ av hela härligheten, så jag satt kvar i fåtöljen framför arbetsstationen. Nå, det bara fortsatte och fortsatte, och snart var jag så lockad att jag helt enkelt lämnade min plats vid datormaskinen och istället kröp upp i soffan med Ingrid. Fastän jag suttit och lurat framför datorn i säkert uppemot en timme så visade sig återstå säkert en halvtimme av mysig dokumentär. Det var alltså dokumentärfilmen "Marley" från 2012 som visades här i SVT, av IMDb med ett snitt på 8.0/10 baserat på 8.820 röster. Ja, det var sannerligen en intressant dokumentär. Jag mindes så väl hur jag såg upp till denna musiker under tonåren. Tänk, så mycket det var jag aldrig riktigt tog mig tid att lära mig om honom, på den tiden. Bob Marley. Jag säger då bara det.


lördag 12 juli 2014

Lördag, v. 28


Blåbärspaj i min lilla mun




Mums. Det första som händer när jag kommer över tröskeln efter arbetsdagen är att en tallrik med nybakad blåbärspaj serveras mig ute på balkongen. Oj oj oj, så gott det var.



Ligger och steker i solen




Nämnda paj gick givetvis ner i solstolen ute på balkongen. Svetten rann snart nedför mitt lilla ansikte och jag mådde prima.


Klara snöar fast i leksakslådan




När solen några timmar senare hade börjat lägga sig tog jag och Klara en tripp ner till Ica Maxi. Givetvis fastnade hon bland leksakerna, mer specifikt i lådan med sådana blind bags som jag djupt och innerligt avskyr, inte minst av ideologiska skäl. Nåväl. Det viktigaste är ju att hon är glad. Tydligen finns det inte längre bara småhästar i påsarna, utan även Transformers. Klara önskade sig en påse, men jag sa att innan det kunde komma på fråga var hon tvungen att se den klassiska filmen från 1986.



Kullager, vevlager, militärcykel




På kvällskvisten gick jag in för min militärcykel. Nej, faktum är att det var när jag skulle byta kedja som jag märkte att veven gick märkligt segt bakåt. Jag blev nyfiken och demonterade lagerbanorna, bara för att upptäcka att det ena kullagret var spräckt på flera ställen, och att kulorna inte satt stabilt utan rullade ut. Suck. Jag bytte snabbt ut kullagret mot ett fräscht, och noterade sorgligt att jag hade förlorat en kula från det spruckna lagret. Totalt ska det vara elva kulor men jag återfann bara tio kulor. Jag mätte upp en kula och den är ganska precis 1/4" (6.35 mm) i diameter, vilket kändes bra att veta. Antagligen går det att beställa vilka lagerkulor som helst i den här dimensionen, och få dem att spela väl ihop med lagerbanorna.

måndag 21 april 2014

Måndag, v. 17


Förmiddagen




Det var måndag och ny vecka, och jag och tjejerna inledde långsdamt. Klara blev t.ex. snabbt ett med den nya datormaskinen. Nå. Vem kommer inte ihåg gårdagen?


Mardrömmen




Besiktningen gick igenom utan anmärkning för bara nån månad sen, men jag har inte kunnat släppa det mannen sa om att "Handbromsen tar visserligen, men lite väl högt!", och hur han antydde att vi borde justera detta innan nästa besiktning om det skulle gå lika bra igen.

Så, bara häromveckan när jag stod på Strömpilen och inväntade att tjejerna skulle bli klar med deras shopping tog jag tillfälle i akt och greppade verktygslådan och demonterade snabbt höljet över handbroms, "mellanpanel", växellåda, ja, det där vanliga.

Jag lyfte den försiktigt och när jag stack in huvudet därunder lade jag genast märke till hur balansplattan låg snett. En av vajrarna (handbroms) drog mer än den andra. Klassiskt läge, men garanterat inget alltför svårt att justera.

Så, denna måndag skred jag till verket. Upp med bakvagnen och sedan började jag jobba med trumman. Suck. Vilken mardröm. Den ville inte rosta, och var
mardrömslikt rostig, därtill. Jag bröt och bände, allt förgäves.

Jag smekte också bort dammskyddet för hjullagret, men då samstämmande uppgifter talar för att man kan ro bromsarna i hamn utan att lossa detta vitala lager satte jag ungefär lika snabbt åter dammskyddet på plats.

Jag har — truth be told — redan häromveckan påbörjat detta projekt, men den alltför fast sittande trumman hindrade mig då. Nå. Denna måndag hade jag ställt sikte på ett vad som verkade vara oumbärligt verktyg, nämligen en bromstrummeavdragare, vilken kändes som ett riktigt smidigt klipp. Tyvärr skulle det visa sig att inget av verktygets håligheter skulle passa min bultcirkel (5x100), så jag stod fortfarande lottlös.

I misslyckandets vemod kom jag dock ihåg vad säljaren på Biltema hade sagt, ja visst, verktyget hade många hål och 5x100 var ju inte alltför ovanligt, så visst borde det fungera, men han själv — ifråga — ville allrahelst slå ett slag för den gamla hederliga metoden — våld. I synnerhet om jag likväl skulle byta bromstrummor tyckte han inte att det skadade.

Jag kom ihåg vad han hade sagt, och lade ifrån mig den lilla (8 oz) hammaren och gick och hämtade den lilla handyxa som jag köpt för ett par år sedan. Efter några rejäla slag med bakstycket fick jag faktiskt trumman att börja röra på sig. Antalet häftiga bändningar senare lossnade den också. Det var här jag gjorde något av det klassiska misstaget.

Ja, jag fick något slags tvångstanke om att jag ville se hydrauliken in action. Jag sätter mig i förarsätet och ber Ingrid hålla ett vaksamt öga på bakhjulet. När bromspedalen når botten hör jag ett jämrande. Usch. Nej. Än en gång.

Mycket riktigt. Hjulcylindern läcker. Hur kan det komma sig att jag alltid upptäcker(!?) läkande hjulcylindrar när jag inspekterar mina bromssystem? Det kan man såklart undra, men katastrofen var likväl ett faktum här. Bromsvätskan rann rakt ut ur den halva av cylindern som hade poppat ut, och jag stod som ett levande frågetecken, vid sidan om.


Uppstigningen




En stund senare på eftermiddagen hade jag samlat mig nog för att hissa upp bakvagnen rejält, och också börjat inspektera hela bromssystemet, vilket såg ut att vara hyfsat illa gånget, just i denna stund. Bromsvätskan hade (som sagt) börjat läcka ur hjulcylindern tämligen omgående, och parkeringsplatsen var snart en smärre flod, och när parkeringsgrannen kom hem från jobbet, och efter parkering började prata om miljöaspekter kring rinnande bromsvätska, ja då stod jag i allra högsta grad som ett levande frågetecken.

Var detta en briljant mindfuck, från en ägare till en annan, en subtil punch liksom, hur skulle jag ta vara på avfallet? Nej, han kunde inte på allvar mena att jag skulle ställa mig och skyffla vätska med mina bara händer, mot närmsta avloppsbrunn. Som om ens det var en vettig idé. Nej. Jag försökte hålla god min och förklarade att jag gjorde mitt bästa för att bemästra situationen. Bromsarna var givetvis totalt ur funktion, ända sedan hydrauliken läkt ut.

Vid tillfälle ringde jag Assistancekåren och frågade vad det skulle kosta mig att bli bärgad till närmsta verkstad. Jag fick ett pris på ettusen och sexhundra kronor. Hade jag druckit kaffe hade jag satt det i halsen, men jag frågade [indirekt] om han var vansinnig, hävdade att jag hade helförsäkring, och frågade om bärgning då inte ingick?

Nej, man åkte likväl på en självrisk, i mitt fall femtonhundra kronor. Ja, summa summarum var prislappen satt, plus/minus hundra kronor, tyckte mannen på andra sidan luren. Jag tyckte mig vibba hur han subtilt försökte få mig att begära hämtningen från dem "direkt" och inte via försäkringsbolag, så troligtvis har de någon slags vinning i detta. I varje fall, jag sa att jag skulle återkomma.



Infinnandet




Vi gick in och satte oss vid matbordet, Ingrid hade lagat en klassisk måndagsmiddag. Jag kommer ihåg när jag åkte in med den lilla blå bilen på en Mekonomen-verkstad och fråagde efter offert på bromsjobb baktill, för ungefär ett år sedan. Grabbarna på Grubbe hade då föreslagit ungefär femtusen kronor, just p.g.a. att de efter att sett ett fotografi på situationen under bromstrumman hade bedömt att det mesta skulle behöva bytas ut. Suck. Det hade varit utifrån denna bedömning som jag och Ingrid fattade beslut och sålde den blå lilla bilen.

Nu stod vi i en liknande situation. Jag räknade snabbt på fingrarna. Ettusen och sexhundra kronor, plus uppemot femtusen kronor i jobb plus reservdelar hos verkstaden. Suck. Vi pratade om en vansinnig kostnad. Åh nej. Jag dog lite grann, inombords.

Notera, det var också vid det här middagsbordet som helt plötsligt någon slags lugn infann sig. Jag kan inte beskriva det som mer än en slags Guds skänk, när jag plötsligt kände att "Aha, jag är menad att fixa detta!", och plötsligt kände jag lugnet. Vi stod trots allt — om än strandsatta — i vår egen parkeringsficka, så vi hade egentligen inte bråttom någonstans.


Nattningen




Här går nattningen ner. Det är en klassisk saga om en brun björn som läses, och jag är i mina egna tankar. Knappt två timmar efter att det här fotot togs klickade jag iväg min beställning från Skruvat; 2 st bromstrummor, 2 st hjulcylindrar, 2 st bromsbackar, 2 st fjädersatser. Ett totalt nytt bromssystem baktill, med andra ord. Nu j-vlar, skulle jag visa mig på styva linan.


måndag 12 augusti 2013

Måndag, v. 33



Brunch




Vi tog en rejäl sovmorgon, denna måndagsmorgon. Dagen startades med våfflor. Man kan säga att vi åt 'brunch', lite som i England. Nå.


Asbest




Sedan förra veckoslutet har jag noterat hur det stått i trapphuset om hur entreprenörer (i samband med den stora renovationen) ska genomföra sanering av fogar (innehållande asbest) vid lägenhetsdörrarna. Jag hade läst informationsbladen, och visst hade klassiska tankarna vaknat till liv. Jag kommer nämligen så väl ihåg hur min älskade lilla mamma alltid pratade om asbest. Jag och mina lätträknade kompisar var ju som små apor när vi var små. Vi klättrade på stuprännor, uppför husfasader, och allra helst inne på byggnadsområden. Mamma varnade alltid för asbest. I mitt unga naiva sinne kommer jag ihåg hur jag förväxlade asbest (som jag än idag inte kan sätta fingret på) med gullfiber. Det sistnämnda finner man ju i princip på varje byggarbetsplats, så jag gick således omkring med en vrångbild av att jag var överangripen av asbest. Jag kommer inte ihåg om jag bollade min oro med min älskade lilla mamma. Troligtvis tog jag upp det, någon gång. Klara är fortfarande ung, hon hoppade utan orosmoln runt kring inhägnaden utanför lägenheten. Jag bör tillägga att själva saneringen inte har påbörjats. Det sker klockan åtta imorgon; information finns på bladet som jag har fotograferat.


Läckage




På denna måndagskväll fick jag då plötsligt ett infall om att jag ville se hur hydraulisk bromskraft såg ut; för ögat. Vi sprang åter ut, pallade upp bilen baktill, och skruvade än en gång bort bromstrumman. Jag slog igång maskinen och bad Ingrid se om och hur hjulcylindern rörde sig när jag tryckte ner bromspedalen. Jag pressade ner den till botten. Jag hör hur Ingrid hastigt skriker till. Hon hade varit nära att träffas av en jättetunn stråle. Bromsvätska. Just vid vänster damask så läckte den, tydligen. Med andra ord färdas vi i en tickande bomb. Förr eller senare sinar ju bromsvätskan, och då förlorar vi all bromsverkan (eftersom parkeringsbromsen redan är otillräknelig) och jag (vi*) kommer (typ**) att dö. Suck. När jag gjorde denna upptäckt ville jag i princip sjunka genom asfalten. Så trött. Suck. Vilken bra start på veckan. Inte.

söndag 11 augusti 2013

Söndag, v. 32


Projekt handbroms, uppföljningen




Ja, efter en inledning och en fortsättning och även en tredje del så kommer här den så kallade uppföljningen. Denna dag var vi (eller åtminstone jag) fast besluten att råda bot på den icke fungerande handbromsen. Så, full rulle, action. Den här gången nådde vi äntligen en slags framgång. Det visade sig att vajern hade 'trillat av' det stycke metall som den ska dra i. Med en hel del våld lyckades jag faktiskt slutligen att fästa den. Till min hjälp hade jag en billigt multiverktygstång. Efter en del sprejade på rörliga delar kunde jag nu utan större besvär få själva mekanismen att göra jobbet, och jag lyckades även justera muttrarna under 'kryckan' så att den inte satt så vint. Hur som helst, bromseffekten var fortfarande under all kritik. Tog man i med handkraft så kunde man rubba hjulet fastän handbromsen var hårt åtdragen. Vi hade emellertid justerat ner antalet klick, så nu gick kryckan ungefär hälften så högt som tidigare. Nåja. Vi hade i alla fall åstadkommit något, denna ljuva söndag.


Fiskpinnarna




Vecka trettiotvå avslutades med fiskpinnar. Jag tänkte som vanligt på min älskade lilla mamma. Jag kommer ihåg hur hon ofta serverade mig fiskpinnar; då när jag var ett litet barn. Jag kommer så väl ihåg hur just majonnäs var den ständigt återkommande såsen. Någon gång emellanåt blev det lite extra lyxigt, och brynt gullök serverades då. Detta försöker jag emellanåt få Ingrid att orka göra, och nån gång 'once in a while' får jag det faktiskt.


söndag 14 juli 2013

Söndag, v. 28

Dagsäventyret




Vi stack ner till Strömpilen och uträttade ett och annat ärende. Efteråt gick vi ner till älven, som ligger ett bokstavligt stenkast bort.


Handbromsen - del 3




Efter första och andra delen på historien om parkeringsbromsen (även dokumenterad i en skapad tråd i ett diskussionsforum) som är helt icke operativ på vänster sida bestämde jag mig denna söndag för att göra ett krafttag. Sist gav jag ju till sist upp efter att inte ha fått loss trumman. Den här gången tog jag bakstycket på en hammare till hjälp. Efter bändande, svordomar, och mängder av cancerogent(?) bromsdamm lossnade trumman slutligen. Jag inspekterade inuti och inga delar gick att röra med handkraft. Det mesta tycks ha rostat fast. Suck. Jag ville jämföra mekanismen på andra sidan, men då skulle jag få kämpa med att få loss ännu en bromstrumma, så jag fotograferade helt enkelt, satte tillbaka trumma, hjullager och slutligen fälg, och gjorde avslut för idag. En annan dag. Nu visste jag i alla fall hur det såg ut där inne.

Middagen




Smarrigt kött, helt min melodi. Det är lite av en ceremoni att vi käkar nåt extra köttigt schysst på söndagar.

Kvällsäventyret




Det hade hunnit bli kväll, och sen Ingrid fick första anblick av Strömbäcks folkhögskola, var hon ämnar börja läsa lite till hösten, så har hon varit väldigt begeistrad av bygden och landskapet. Vi drog ju dit för ett par veckor sedan, och det var onekligen väldigt vackert. Så, planen var att vi skulle avsluta veckan med att åka iväg dit ännu en gång. Som vi lagt oss på E4:an i sydlig riktning fick jag dock en märkligt behaglig känsla. Jag ville inte svänga av. Jag ville fortsätta. Ungefär en och en halv timme senare var vi på Burger King, Örnsköldsvik. Jag har inte käkat på BK på säkert tre år. Det var i Uppsala senast, om jag inte minns fel. Riktigt kul äventyr, var det i alla fall. På hemvägen stannade vi till vid Salusand, med en oerhört vacker havsutsikt. Jag och Klara låg på en utsatt studsmatta och bara mös. Några campinggäster satt uppe vid en grillplats. Man hörde hur veden sprakade. Stranden sen. Vatten så långt ögat kunde se, och himlen var oskyldigt blå. Vilket ställe. Helt sagolikt. Någonstans under de sista milen på hemvägen somnade vår lilla prinsessa. Det blev visst ett maffigt kvällsäventyr, men ack så värt.


söndag 23 juni 2013

Söndag, v. 25


Wow, en reservplats till mig




Idag trillade det visst ner post. Wiks folkhögskola i Uppsala stod som avsändare. Jag läste innehållet. Jag har blivit antagen som reserv(!) till deras ettåriga teaterlinje. Deras skrivarlinje fick jag nobben från redan tidigt i somras, och i det avslaget stod även att jag inte heller var antagen som reserv. Såja, vem vet hur det här slutar. Jag får ta det som det kommer helt enkelt.


Lite smaskigt med efterrätt




På eftermiddagen drog jag och tjejerna till McDonald's på Ersboda, var det käkades cheeseburgare och sedan sedvanlig sundae till efterrätt. Solen sken. Det är tydligt att sommaren har kommit.


Projekt handbroms, fortsättningen




Det var ju så sent som häromdagen jag och Ingrid konstaterade att handbromsen är mer eller mindre ur funktion, då vajern till ena trumman troligtvis har gått av. Jag har ju också skrivit en tråd på ett forum med tekniska entusiaster, och försöker där att söka råd under reparationsprojektets flöde. Jag hade läst i Haynes-manualen och fått tips om hur man kunde komma åt och lyfta en spärr genom ett av hjulbultshålen. Denna söndag satt vi ute på parkeringen i bra mycket över en timme och kämpade för att få loss trumman. Försöken var verkningslösa. Till slut gav vi upp och monterade ihop allting. Utvecklingen sedan senast var väl att den här gången vågade jag mig på att pilla bort lagren i mitten av navet. Jag fotograferade noggrant så att jag inte skulle bli ställd ifråga om i vilken ordning ringar och sådant skulle sitta. Vilken mardröm. Nåväl. Som sagt, inte heller denna gång nådde vi framgång. Nästa gång ska trumman jävla't lossna, om jag så ska fram med den gamla handyxan.


En klockren middag




Hustrun lagade lasagne, och det satt klockrent. Det var inte bara länge sen vi käkade lasagne, utan det var även mer smakrikt än jag kunde minnas det. Det var också som att hon lyckats få konsistensen på lasagnen extra krispig, och smaken fin, rakt igenom. Jag överöste givetvis min hustru med komplimanger. Hon sa att hon visste vad hemligheten satt i, fast att det ändå var en konst att lyckas.


I väntan på John Blund




Det blev som vanligt alldeles för sent innan jag tog mig i säng. Klockan var långt över midnatt när jag låg och inväntade sömntåget. Plötsligt säger Ingrid -- som inte heller somnat -- nånting från andra sidan sängen. "Jo, Carl, visst vet du att du slog i huvudet, ganska rejält, för nåt år sen?", varvid hon tog en konstpaus, och sedan följde upp "Ja, och sedan dess blev du förändrad. Jag hoppas att du kan hantera det här nu, jag har väntat länge med att säga det", och sedan tystnad. Jag ligger stilla och renderar vad hon precis sa. Vi ligger båda stilla under total tystnad. Plötsligt trillar pengen ner och jag inser vilken dödsskön mindf*ck hon just kört. Jag faller ut i gapskratt, och ger henne komplimanger för en klockren sidoknuff.


lördag 22 juni 2013

Lördag, v. 25: Midsommardagen


Pizzan




I princip så snart vi hade stigit upp kom jag på att pizza skulle bli en bra lunch. Jag kan inte minnas sist jag käkade pizza till lunch, men troligtvis var det någon gång under tonåren, dagen efter nåt galej med grabbarna. Hursomhelst, det skulle bli gott. Hastigt och lustigt kom vi också fram till att det var en bra dag för att besöka Leos lekland, och att det skulle bli dagens andra utflyktsmål. Så, nu hade vi en spelplan, och en stund senare var vi på pizzarestaurangen West Side, som -- inte helt otippat -- låg Väst på stan, eller egentligen ända bortemot Grisbacka. Hursomhelst, vi beställde och pizzan lät sig väl smaka. Jag valde en lyxig variant med nån bland annat oxfilé och en ost som jag knappt tror att jag någonsin har käkat tidigare. Jag kom faktiskt ihåg hur jag blivit rekommenderad just den här pizzerian av en kamrat för nåt år sedan. Det kändes skönt att nu ha fått slå tag i saken och faktiskt undersökt den. Man vill ju som kunna relatera.


Leklandet





Så var vi åter en gång på Leos. Det vimlade av ungar, och stämningen var bra. Det var Midsommardagen, och troligtvis var det en och annan trött förälder där. Jag hade ju faktiskt själv varit ute rätt sent kvällen innan, fast jag hade ändå hittat formen, och klättrade runt som en speedad dåre bland alla rör och rutschkanor. Jag går alltid igång på det här stället. Det är som att det lilla barnet väcks till liv.


Parkeringsbromsen




Jag har en längre tid stört mig på att handbromsen börjat ta allt sämre. På kvällskvisten påbörjade jag en felsökning. Jag behövde bara ta bort kåpan över själva "kryckan" för att få en trolig bild av läget. Vänster vajer har antingen släppt eller gått av. Jag sprang och hämtade garagedomkraften och ett par pallbockar. En stund senare var bakvagnen hissad på pall och bakhjulet borta. Det tog ett och annat slag med teleskopskaftet, och hyfsat mycket lirkande med spårmejseln, men till sist fick jag bort den lilla kåpan i metall över navet. Jag hade förstått att jag skulle bli tvungen att operera här för att få bort själva trumman, för att sedermera kunna inspektera handbromsvajerns fäste. Just den här gången fick jag dock kalla fötter när jag såg kletet under kåpan. Jag kände inte för att pilla mer där utan att först rådfråga på nätet. Monterade tillbaka hjulet och skrev senare på kvällen en forumtråd var hjälpen inte skulle låta dröja.