Ett besök på sjukhuset
Klara har haft problem med förstoppning de senaste dagarna. Då det finns bakomliggande omständigheter är vi förberedda, och det var liksom bara att åka in och träffa den duktiga Anna-Clara Rullander på Barnmottagningen. Hon konstaterade efter liten undersökning att någon riktig förstoppning inte sågs föreligga, men att det visst kändes på magen att det fanns en hel del exkrement som gärna ville hitta sin väg ut. Vi fick förnyade recept på etcetera laxermedel och sedan var vi på hemväg.
Återköpet: Jula AB
Det var i fredags som jag fattade ett aningen tveksamt beslut. Ja, jag vet att rökning dödar. Nå. Jag är inte mer än människa, och nån gång 'once in a while' vill det sig inte bättre än att min mer dödliga hälft sväljer frestelsen av en — cancerframkallande — cigarett.
Nå. Eftersom vi talar om ett snitt på en cigarett per månad så är tändare ingenting som jag bär med mig för jämnan. Det är heller ingenting som ska ligga i handskfacket, då de på något konstigt sätt alltid försvinner därifrån. Så, jag har följaktligen tänkt tanken att det skulle vara bra att ha en sådan klassisk tändare som man kopplar till 12v-uttaget. Att köpa sådana nya idag verkar emellertid lättare sagt än gjort, då ungefär nittio procent av jordens befolkning tycks ha greppat innebörden av 'non smoking generation' och följaktligen har tillverkarna förstått hur absurt det är att utrusta bilar med sådana.
Nå. Biltema har en modell, och Jula en annan. Jag har (hade*) jämfört dessa två och kommit fram till att Jula var en guldpeng billigare. Båda varianterna kom också med själva sockeln (uttaget*) för tändaren, vilket förvisso var onödigt då detta redan finns installerat. Nåväl. Det var alltså nu i fredags som jag efter en månader av övervägande slutligen fattade beslutet att gå in på Jula och göra affär på den tio kronor billigare cigarettändaren för 12v-uttag i bil.
Jag gick raka spåret ut och satte mig i bilen var jag öppnade förpackningen. Jag ville genast se om det gick att få glöd. Vad jag då genast märkte är att det glödgivande donet inte passade i bilens uttag. Donet var någon millimeter för stort i diameter. Vad tusan nu då, tänkte jag, hade de tänkt att man skulle göra en total nyinstallation av (medföljande) uttag för att få tändaren att fungera? Det vore ju helt absurt, hann jag också tänka.
Jag åkte hem till Tobias (som bor i närheten) och drack en kopp kaffe och åt en Snickers, samtidigt som jag funderade över hur de egentligen hade tänkt vid konstruktion av den där tändaren. En kort stund senare parkerade jag åter utanför Jula och klev in för att återlämna produkten. Det var här jag stötte på oförutsedda problem. Vid service/återköp blir jag betjänad av Håkan, som inte alls var välvillig. Han lyssnade på mitt utlägg, och replikerade kort att "Ja, då måste du byta ut ditt uttag". På grund av att ytterförpackningen var synligt öppnad (men 100% närvarande, om än uppsprättad) så kunde han inte ta tillbaka varan. Det var regler.
Då jag själv arbetar inom handeln och handskas med liknande ärenden på daglig basis blev jag först ställd och hann liksom lagga till för ett par sekunder. Det var som om jag nånstans väntade mig att karln ifråga skämtsamt skulle skratta till och utbrista "Gottcha!! Såklart att jag tar tillbaka varan när det blev såhär tokigt!", men något sådant utlägg uteblev. Situationen var knivskarp och gravallvarlig. Här skulle inga återköp göras.
Jag kände mig stött, och upprepade att jag tyckte hans beslut var felaktigt eftersom jag vid tidigare tillfälle fått en hint (från en säljare ute i butiken) om att artikeln var 12v-kompatibel, plus det blotta faktum att varan låg på samma hyllskepp som övriga artiklar 12v/cigguttag. För mig kändes faktiskt det här som 'a clear-cut case', men tydligt var så inte fallet för Håkan. Han utvecklade och sa att han inte kunde ta tillbaka varan p.g.a. "han visste att han skulle få skit efteråt."
Mitt i allt frågade han mig (från ingenstans) "Har du någonsin själv jobbat i en butik som denna?" varvid jag svarade att jag faktiskt hade det. Han frågade följaktligen om min erfarenhet av att sälja artiklar med brutna förpackningar. Jag replikerade att jag inte hade upplevt det som nåt stort problem. Visst, en öppnad förpackning blev väl ibland kvar sist på hyllan, och den kund som till slut var köpsugen kanske först blev tveksam och frågade om orsak till bruten förpackning, men när denna någon då fått garantier om att det hela (t.ex.) rörde sig om någon form av felköp som returnerats och att fulla garantier på produkten ändå kunde ges så hade jag inte upplevt detta som ett problem, nej. Det spelade tydligen ingen roll. Håkan var av helt annan uppfattning.
Jag kände mig stött, på riktigt. Det var en fråga om trettionio kronor, men för mig var det en principsak. Jag frågade om Håkan möjligen hade någon överordnad som jag kunde prata med, eftersom Håkan själv — enligt egen utsago — var rädd för repressalier om han tog tillbaka produkten. Jag lyckades då till slut få fram ett namn på någon sorts ansvarig man som vanligtvis fanns på plats kontorstid, men såklart hade hunnit gå vid den tidpunkten. Jag skulle då återkomma. På hemvägen hade jag i all distress fått problem att minnas namnet jag hade fått. Var det Daniel, eller David? Jag kom inte riktigt ihåg.
Nå, nu var det alltså onsdag, en halv vecka senare, och jag klev än en gång in på Jula, den här gången fast besluten att få tag i någon. Lustigt nog står Håkan vid servicedisken även denna gång. Jag frågar om "David" (som jag i den stunden halvt chansande kom ihåg namnet) fanns på plats denna dag. Nja, Håkan var tveksam. Han var också tveksam till om jag skulle få något gehör. Motvilligt ropar han till sig ett kvinnonamn över det butikens högtalarsystem.
En kort stund senare kommer en hurtig kvinna fram. Jag tycker mig höra hur Håkan liksom försöker propsa på att chefen inte finns på plats, men kvinnan svarar häpet att han visst finns på plats. Daniel, tycker jag nu att han heter. Hon säger att jag kan följa med henne. Som av en händelse låter jag diktafonen ta upp ljud och vad som följer går att höra här nedan.
Jag vill såhär med facit i hand ge Daniel en eloge för sin 'damage control' på ett ärende som börjat lite på sniskan. Håkan hade börjat knöligt, men Daniel räddade här situationen med högaktningsfull serviceanda. Lägg också märke till hur han ställer frågor av intresse, det vill säga inget kort "Jaja, jag tar tillbaka produkten, här har du ett återbetalningskort!". Nej, den här vändningen tyckte jag verkligen om. Här hade vi en man som tydligt förstod vikten av kundernas helhetskänsla.
Jag var faktiskt så imponerad av Daniels agerande att jag beslöt mig för att inte bara gå raka spåret till kassan och lösa in mitt återbetalningskort mot kontanter, utan jag köpte istället Snickers för hela beloppet, vilket med kampanjpriset gav mig inte mindre än ett dussin saftiga stänger av choklad och jordnötter. Inte alls illa, när man vill pumpa upp blodsockret en bit. För övrigt nu; case closed with an happy ending. Avslutningsvis kan jag nämna att jag själv har dragit lärdom av hela den här episoden. Man lär och utvecklas så länge man lever.
Eftermiddagsfika: Café Victoria, Mariedal
Klara hade varit så duktig på sjukhuset så vi firade med att gå och fika på Mariedal. Det kostade skjortan, som vanligt när man äter ute. Nåväl. Det var vi värda. Jag fotograferade och tog en påtår.
Stöldgods: Ica Maxi
Modellen Porta Pro från tillverkaren Koss har varit ljudmässiga favoriter i min bok sedan jag upptäckte dem en bit in på 2000-talet. De har sjunkit i pris och går idag att få tag i för cirka trehundra kronor. När vi var förbi Maxi såg jag att de hade utförsäljning eller kampanj. Tvåhundrafyrtionio kronor var onekligen rätt kurs. Alla hörlurar var röda förutom ett par klassiskt svarta, med en — till synes äldre — modell av ytterförpackning.
Vad som var iögonfallande med detta par hörlurar var en streckkod som satt ovanpå. Man hade försökt skrapa bort den, men misslyckats. Texten gick inte att ta miste på. "Beslagtaget föremål: Hörlurar", stod det med stora bokstäver. Steckkoden var naturligtvis en slags 'identifier' för ett polisiärt ärende. Den lilla lekmannakriminologen som bor inom mig målade upp scenarier av hur en eller flera fjuttade dårar gjort en räd och sedan blivit haffade av lagens långa arm. Efter domslut och således avslutat ärende hade beslagtaget stöldgods återlämnats till dess rättmätige ägare, i detta fall Ica Maxi Stormarknad.
Jag såg hur en kvinna stod och städade bland hyllorna. Hon gjorde det med en sådan inlevelse som gav en vibb av att hon hade ett någotsånär seriöst engagemang, kanske rentav avdelningsansvar där på multimedia. Jag kunde då inte motstå frestelsen att bolla lite med henne. Jag ursäktade mig och frågade om det var sista paret av svarta hörlurar som hängde där. Ja, det var det. Jag frågade hur länge kampanjen/extrapriset skulle hålla i sig. Tills alla hörlurarna var slut, svarade hon.
Det var nu jag stack in frågan om den märkliga streckkodsetiketten. Jag smålog och frågade om varan måhända hade varit ute på vift. Det torde väl inte påverka dess skick, fortsatte jag, då förpackningen ändå var bruten. Expediten sade snabbt att det inte var några problem alls. Hon fortsatte sitt utlägg med att alla förpackningar ursprungligen kom med sådana streckkoder, men att någon bara hade glömt att ta bort den på just den förpackningen. Jaha, jag sade att jag förstod. Visserligen hade jag — för mitt stilla sinne — väldigt svårt att köpa att samtliga förpackningar kom med sådana här streckkoder, men jag tyckte att jag hade socialiserat tillräckligt mycket, för att vara på en onsdag, mitt i veckan.
Kvällssyssla: Avfrostning
För nån vecka sen hade vi glada plusgrader, men de senaste dagarna har det varit rejäla minusgrader, eller åtminstone då ner mot tio minus om nätterna. Jag tog tillfälle i akt och skred till verket. Frysen har varit i behov av avfrostning ungefär hela vintern, då både jag och Ingrid klantat oss och glömt stänga dörren både en och åtta gånger. Detta med som följd dels frost, dels att det där sabla alarmet står och tjuter tills den åter uppnått normal arbetstemperatur. Suck. Nå. Nu var det i alla fall avfrostning som gällde. Jag skyndade på processen genom det klassiska tricket med en kastrull med kokande vatten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar