Godmorgon
Vi sov ut allesammans, och när vi väl började komma ur sängen blev det frukost i form av tunnbröd med bland annat karré som pålägg. Smarrigt. I bakgrunden syns en skymt av den urgamla vedspisen som jag nämnde tidigare.
Efteråt satte satte sig Klara med morfar som satt i kökssoffan och läste en tidning. I bakgrunden syns den urgamla radioapparaten som jag nämnde tidigare.
Bäddningen
Ingrid var jätteduktig och bäddade det lyxiga sovrum var vi hade fått tillbringa natten. Jag tog tillfälle i akt och fotograferade. Runtom på väggarna hängde urgamla fotografier på Ingrids förfäder. Även på den stora gamla byrån med spegel stod ett fotografi. Jag tog tillfälle i akt och fotograferade när Ingrid stod och gjorde i ordning sitt ansikte.
Sjöutsikten
Det regnade, och den ev. planerade skogspromenaden såg ut att utebli. Planen blev att vi istället skulle styra kurs hemåt Ingrids föräldrar, var det skulle bjudas på varmkorv. Smarrigt. Klara var märkbart taggad på avfärden. Hon gick ut och satte sig i skuffen tillsammans med Melvin, och vägrade gå någon annanstans, så där fick hon sitta. Jag och Ingrid promenerade ner till vattnet och tittade. Tomten går ända ner till vattnet. Här finns onekligen potential.
Gårdsbyggnaderna
Innan vi lättade ankar passade jag på att fotografera de tre byggnaderna på tomten, alltså dels själva stugan, sedan ladugården, och sedan förrådsbyggnaden. Det kändes minnesvärt att föreviga dessa.
Återkomsten
Kring två var vi framme på Blåbärsvägen, Berghem. Även denna gång anlände vi sist trots att vi lättat ankar först. Den här gången hade vi emellertid kommit av oss helt, då Google Maps vägnavigator tydligen tog oss i sned sydlig riktning så att när vi efter många(!) små byvägar (och även en relativt lång grusväg) slutligen kom ut på E4:an så var vi bara ett par mil ifrån Ö-vik. Suck.
Nåväl. Korven var i alla fall jättegod, jag tror jag käkade sex eller sju stycken. Klara satte sig och byggde med Lego i vardagsrummet, som hon så ofta gör. Just innan vi skulle fara kände jag att det kanske var läge att gå på toaletten, då jag hade avhållit mig från större besök under dygnet i stugan då där bara ett torrdass (inbyggt i ladugården) att tillgå.
När jag kände mig färdig sprang jag genast på patrull. Järnspikar, stopp i rören. Att familjen Lindberg har en supermodern toalettanläggning med spolknapp i väggen hjälpte inte ett dugg, vattennivån rörde sig inte en kvartstum, i denna stund. Jag tänkte tillbaka på hur jag hade hamnat i en liknande situation hemma hos min syster tidigare i somras, och hur jag då hade tvingats att lösa upp proppen på ett minst sagt förnedrande sätt.
Jag hade bara någon dag senare fått en liten sidoknuff av en god vän, då via Snapchat, var han förkunnat att borsten — som i regel finns att tillgå i svenska toaletter & badrum — faktiskt är användbar i sådana här lägen. Den här gången följde jag hans råd. Dra mig långsamt baklänges, en liten knuff med toalettborsten och så löste det sig. I be damned. Man lär så länge man lever, sägs det ju.
Servostyrningen
När vi kommit hem bestämde jag mig för att gå ut och titta på bilen. Det var i fredags på morgonkvisten som jag p.g.a. regn valde att ta bilen till jobbet, och jag [Ove Sundberg] hade då tänkt att ställa mig på Pilgatan eller Häradshövdingegatan (Öst på stan) var det är fri gatuparkering varannan dag på respektive. Dessa två parallellgator turas alltså om.
Nå. Jag var stressad (och morgontrött) och missade korsningen. Jag saktade i nästa korsning och skulle vända. Halvvägs igenom U-svängen pep det till och rattlampan på instrumentbrädan tändes. I samma stund blev det fasansfullt tungt att svänga om ratten. Lyckligtvis var P-gatan rätt tom så jag slapp göra nån krånglig fickparkering, men fick likväl småspringa genom regnet ett par kvarter och klockade in på minuten 07:00.
Nå. I mitt stilla sinne hade jag då i fredags haft en liten hoppfull dröm om att ett tillfälligt fel hade uppstått, som liksom skulle vara självlöst när jag kom ut och startade om maskinen efter att den fått vila under arbetsdagen. Så blev inte fallet. Lampan lyste fortfarande när jag for hem och styrningen var som ett träningspass, särskilt i låga farter.
Nå. Nu hade jag bestämt mig för att försöka mig på någon slags diagnostik. Jag gick ut och kopplade upp netbooken till bilen och läste felkoder från modulen "Power Steering" (i detta fall # 44 i VCDS-Lite). Två felkoder dök upp. Jag rensade dem och startade om bilen. Den ena var borta men den andra uppkom omedelbart, och rattlampan lyste med konstant orange sken. Suck. Jag kollade även säkringarna men hittade inga som verkade vara trasiga.
Nå. Jag gjorde lite efterforskningar på nätet och fann att i de allra flesta fall var det styrvinkelgivaren i rattstången som hade sjungit på sista versen, och att servon inte kan fungera utan denna. Lustigt värre, när jag gick in under "Measuring Blocks" och läste av så fick jag faktiskt en matning ifrån sensorn. Med motorn påslagen kunde jag alltså [med mycket kraft] vrida på ratten och laptopen visade då en vinkelgrad på skärmen. Detta betydde att den här givaren i mitt fall inte var död. Jag avslutade felsökningen och gick in och skrev en detaljerad frågetråd på Briskoda-forumet innan jag gick och la mig för kvällen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar