Just ja, häromkvällen när jag och tjejerna var i Gränby och handlade lite blandade ting kom Klara plötsligt med en röd grej i plast som jag först trodde var en äggskivare. Nej, en jordgubbsskivare, skulle det visa sig vara. Hon var bestämd, så det blev ett köp. Enligt Ingrid brukar tjejerna lyxa till det med jordgubbar ungefär var och varannan dag, så det blir väl lägligt. Så, idag söndag var det premiär. Givetvis fick Klara sköta skivandet, och hon fixade det galant. Hon var dock inte intresserad av att bjuda bort sina jordgubbar.
Visar inlägg med etikett videoklipp. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett videoklipp. Visa alla inlägg
söndag 15 mars 2015
fredag 26 september 2014
Fredag, v. 39
Skruv och mutter, och polisen
Jag var ledig hela dagen, och det var läge att ro i hamn projektet med dom där nedrans extraljusen, kände jag. Klockan var bara strax över tio när jag och Ingrid åkte in till stan för att köpa lite skruv och mutter för infästning i registreringsskylthållaren, då det kändes glasklart att drejad trä-/universalskruv inte skulle göra jobbet just här. Så, jag och Ingrid dundrade iväg in till butiken som har allt, mitt i stan. En påse båtbrickor, en påse låsmuttrar, och en påse spårskruv, ja så löd kvittot, denna härliga fredag. Nöjd var jag. Nu kunde vi börja fixa och dona på riktigt.
Innan vi lättade ankar hemåt käkade vi varsin cheeseburgare, sedan bar det av. När vi då kom efter Studentvägen i sydlig riktning ser vi inte bara en utan två polisbilar efter vägkanten. En tredje (dito uppenbart polis) omålad bil står just intill dem. Vad nu då? De stod precis efter med busshållplatsen Assistentvägen, på höger (Sofiehem) sida om vägen. Ingrid blev plötsligt tvärt upprörd. Tårarna kom, helt från ingenstans. "Carl! Carl!! Det har hänt nånting fruktansvärt!", utbrister hon.
Ja, vi var ju faktiskt just intill den kooperativt ägda förskolan (dagiset tillika) "Professorn", så visst var situationen lite laddad, men på riktigt, var det verkligen frågan om en massaker? Polispatrullen stod och pratade med någon vid vägkanten. Vi fick ögonkontakt men ingen vink. Ingrid passerade, signalerade vänster, och svängde in på Amanuensvägen, var vi har vår parkering.
Just när vi hade svängt in på denna vår lilla återvändsgata (och nu faktiskt befann oss just utanför förskolan Professorn) såg vi ännu en uniformerad polispatrull vid vägkanten. Ingrid fick en gest att hon skulle stanna. Hon stannade och vevade ner rutan. Jag tyckte mig känna igen polisen utanför bilen. Var det inte? Jo, det måste det vara. Fästmannen till en av mina gamla klasskompisar från gymnasiet. Jag hade så sent som nu i somras läst en glad statusuppdatering på Facebook om hur han hade tagit studenten från Polishögskolan. Bitarna föll på plats. Antagligen får de börja med trafikövervakning, och så avancerar de med åren, och slutlige blir dom kriminalkommisarier. Ja, så lär branschrutinen se ut, ungefär.
Ingrid vevade i alla fall ner rutan, och de första hon gjorde var att — till synes skräckslaget — häva ur sig "Vad har hänt?", varvid polisen lugnt svarar att det bara var frågan om en hastighet- och nykterhetskontroll. Ingrid lugnade nu ner sig, och fick fram plånboken, och blåste sedan i Dräger-instrumentet. Jag i min tur, som satt bredvid, var (så klart) mest inne på att förklara situationen var vår registreringsskylt låg på instrumentpanelen, nätt och jämt synlig genom vindrutan. Polismannen sade att de försökte att inte vara så stenhårda om man t.ex. temporärt hade satt upp skylten som vi hade, givetvis antaget att en ny skylt/skylthållare var beställd och på väg.
Jag förklarade att vi inte ens led av trasig skylthållare, utan att det helt enkelt var frågan om en uppdateringen av helljusen. Aha, polismannen sade att han tyckte det lät bra och sade uttryckligen att det var bra att vi satsade på bra ljus. Vi fick rulla det bokstavliga stenkast som återstod till vår parkeringsruta.
En stund senare är vi ute på balkongen och grannen kommer förbi utanför. Han frågade retoriskt om vi hade fastnat i kontrollen framför huset (han hade antagligen sett oss), och ja, det hade vi ju. Han skrattade och sa att han alltid tyckte det var lika obehagligt; att man kände sig skyldig till något, och började fundera på när man drack ett glas vin senast, varvid han knappt hörbart besvarade sin egen fråga — "Flera år sedan!"
Han är riktigt rolig, grannen. Vi brukar ordväxla med han och hans hustru när tillfälle ges. Karln har en härlig attityd och kommer av dialekten att döma ursprungligen från någonstans kring Mälardalen, och av sättet att uttrycka sig att döma är han (eller dom bägge) akademiker. Han hänvisade någon gång i somras till studietiderna, gissningsvis på sjuttiotalet. Det kanske var så dom hamnade i den här stan, och så har dom blivit kvar. Jag vet inte riktigt. Det är dock kul att spekulera i människors unika historia.
Längre skruv, och en ny borrbox
Jag gick ut och plockade ner fronten. Den här gången gick det betydligt enklare än förra gången. Totalt tolv skruvar (Torx 20) med trägänga, fördelade fyra stycken i vardera hjulhus; fyra stycken under fronten (framför bilen). Sedan satt två stycken större skruvar (Torx 30) med M-gänga i motorutrymmet. Sedan höll två mindre (Torx 15) skruvar i vardera "strålarkastarspolarhorn", och sedan var det bara att ta loss hela åbäket. Väldigt simpelt var det. Det var verkligen glasklart hur mycket lättare något är andra gången. Man har liksom fått in en rutin och kan agera mer metodiskt.
Nå, när jag kom in i vad som nu blivit nån slags hobbyrum (Klaras rum) med fronten och började dona märkte jag snart att dom 20 mm långa M5-spårskruvarna som jag hade köpt tidigare var alltför korta. De gick in in i låsmuttern, men nätt och jämt så att de nådde fram till nylonringen. Suck. Det kändes helt enkelt inte bra. Jag blev tvungen att tänka om. Jag sprang snabbt ut och knöt fast hornen (strålkastarspolarna) och omgivningstemperaturgivaren i kofångaren med en stump hushållssnöre, och dundrade sedan iväg in mot stan, igen.
Vid rödljuskorsningen Ö. Kyrkogatan / Blå vägen (G:a E12) där jag ska svänga vänster ser jag ännu en polisbil i mötande rödfält. Jag måste se ut som att jag kommer rullande i ett vrak, tänkte jag, utan front och med registreringsskylten liggande på instrumentbrädan i kupén. Nå, det var lunchrusning och även om dom hade velat inspektera situationen så skulle det bli väldigt besvärligt för patrullen, rent praktiskt sett. Så, när de väl fick grönt passerade den bara med trafikströmmen, österut. Jag kände att många tittade åt mitt håll, inte minst vid rödljusen. Herre jösses. Nå. Parkerade utanför Swedbank och sprang hastigt upp och köpte mig en centimeter längre spårskruv, och även en borrbox, detta då jag lyckats knäcka 5 mm borren i båda mina gamla borrboxar. Suck. Skit bakom spakarna. Jag saknar tålamod och trycker för hårt när jag ska borra i metall, jämt är det så.
Nå, jag kom hem och fortsatte med projektet. Nu blev det framgång. Jag kände att fyra stycken skruvar med låsmutter på baksidan räckte mer än nog till att hålla skylthållaren och extraljushållaren. När jag var färdig gick jag ut och påbörjade återmonteringen. Även detta gick betydligt smidigare än förra gången. Till exempel, vid fulländningen av projektet med byte av servopump kändes det jättejobbigt att få strålkastarspolarna på plats p.g.a. spolarledningarna, så vi liksom backade bandet genom att koppla loss dom, varvid vi tvingades tömma ut all spolarvätska. Den här gången märkte jag att det faktiskt inte var några problem alls att få upp hornen som dom var, med slangarna påkopplade. Hur lugnt som helst var det.
Extraljusen, ett stycke trivia
Nu var det grundlagt för att fästa ljusen, så nu var det elektroniken som återstod. Först av allt var jag faktiskt nyfiken på hur det såg ut när dom lös, och kom då på att jag faktiskt har ett nätaggregat (350 watt) liggande i nåt skåp, ett som jag fann ute i en skrotad dator i miljöhuset tidigare i somras. Jag borde kunna använda detta, tänkte jag. Dessvärre vet jag sedan tidigare att 12v-utgångarna (Molex) som regel är döda när man stoppar i väggkontakten. Det är först när man liksom startar datorn som dessa tänds. Detta måste gå att simulera, tänkte jag, och ville rentav minnas att jag någon gång i min ungdoms dagar hade läst någon om hur man gjorde. Jag efter svar (Google), och fann snart att man ofta kunde binda ihop grön och svart stift på den breda kontakten (som normalt går in i moderbordet) med exempelvis ett gem, och på så sätt få nätaggregatet att sparka igång.
Jag klippte en bit ståltråd och provade, och det funkade klockrent. Fläkten baktill gick igång med ett halvslitet missljud som bihang. Jag hade redan tidigare klippt av en Molex-kabel så jag hade färdiga tåtar. Jag petade nu ihop dem med ett av extraljusen och då kom minsann ljuset. Ingrid sa att hon tyckte det var klent. Jag kom då på att Molex-kontakterna i nätaggregat bär både 5 volt och 12 volt, på olika pinnar. Hade jag blandat ihop dom. Visst var det så, när jag körde med gul ledare för spänning blev ljuset betydligt kraftfullare. Intressant.
Jag gick nu ut och planerade påbörja projektet. För den helt obevandrade kan jag snabbt förklara det lilla som jag själv (i all enkelhet) har förstått. En kanske först tänker att man helt enkelt kan "tjuvkoppla" in sina extraljus på samma spänningsledare som de vanliga helljusen. Nej. Problemet är att det då blir för stark ström (ampere) som går igenom kablarna, så man åker med stor sannolikhet på bilbrand som följd. Man löser detta med något som kallas för "relä", vilket förenklat är en liten elektrisk dosa med två (eller fler) genomfarter. När den känner av att det går igenom spänning på den ena "kanalen" eller genomfarten så släpper den också på den andra. Vi kan kalla det för "avkänningskanal" för enkelhetens skull.
Man tar då ledningen från bilens ordinarie helljus och kopplar den på nämnda avkänningskanal i reläet. Som följd blir att när reläet känner att helljuset ger spänning så släpper det också igenom ström i den andra kanalen, som gärna ska bestå av en hyfsat tjock ledare mellan pluspolen på bilbatteriet och de extraljus man avser koppla in. Till detta tillkommer också jord, dels för extraljusen, dels för reläet. Som jag förstått efter läsning går det bra att jorda både reläet och extraljusen vid samma punkt i karossen. Nåväl. De lärda lär väl såklart tvista även om detta, om man går in på djupet på något entusiastforum.
Nåväl. Jag ville helst inte klippa av bilens ordinarie helljusledare så jag var nöjd när jag upptäckte att jag hittade en slags "förgreningshylsa" i min lilla sortimentlåda med flatstift och dito hylsor. Flatsfitet som satt i helljusets kontakt passade som handen i handsken i denna, så det här var ju bäddat för en succé. Nå, nu var jag i tankestadiet. Själva görandet fick vänta till morgondagen.
Middagen
Dessutom blev jag inkallad för middag, och Ingrid meddelade att det var hundra procent vegetariskt, dagen till ära. Jag kände mig nyttig. Jag kom så väl ihåg min barndom, när jag var vegetarian med den lilla parentes att jag åt fisk, ägg, och andra mejeriprodukter. Tittar man på Wikipedia så ser man också att den här modellen av vegetarism har fått ett namn; demi-vegetarian.
Postpaketet, från Teknikproffset
Schyssta bud. Det var bara häromkvällen som jag lade min beställning på ett nytt batteri till min mobiltelefon. Jag hade gått runt nätet ett par varv och funnit att Teknikproffset låg bäst till i pris, endast 169 kronor. Trots en frakt på futtiga 29 kronor blev det under tvåhundra kronor, då för ett originalbatteri. Det kändes helt okej.
Kvällsutflykten, följt av fredagsmys
På kvällskvisten tog jag och tjejerna en cykeltur upp till Ålidhem centrum, var vi köpte lösviktsgodis. Den nya cykelbelysningen användes flitigt. Nu är det bara på Ingrids cykel jag inte har hunnit montera denna ännu. Det får bli i dagarna. Det blir bara mörkare och mörkare, och ännu mörkare ska det bli. Nå. En stund senare satt vi i soffan och såg Det regnar köttbullar 2, en inte helt tokig barnfilm.
Det nya batteriet, ett bakslag
När Klara somnat skulle jag testa mitt nya batteri så jag stoppade in det i telefonen. Min erfarenhet är att Li-ion batterier kommer åtminstone underhållsladdade, inte minst för att de mår bra av det, faktum är att man ska undvika att ladda ur litiumceller helt och hållet.
Nå, jag stoppade som sagt batteriet i telefonen och den gick inte att starta. Stendött. Suck. Nåja. Jag stoppade telefonen i laddaren. Inget hände. Den där klassiska batterisymbolen som kommer upp på telefonens display även om den är avstängd lös med sin frånvaro. Suck.
Jag hämtade multimetern och jämförde mitt gamla batteri och detta. Det gamla mätte 3.70 volt, alltså precis som spänningen ska vara, medan jag inte kunde utläsa någon spänning överhuvudtaget ur detta splitternya batteri. Suck. Skulle denna billiga lilla affär sluta i ett reklamationsärende som med fraktkostnader och dylikt skulle dra iväg till en nivå som inte alls var billigast på marknaden längre? Jag slängde i alla fall ihop en video med min "felsökning" och mejlade till Teknikproffset, så får man se vad dom säger.
fredag 12 september 2014
Fredag, v. 37
Hjärngympa innan förskolan
Morgonstund har guld i mun. Denna fredag började jag inte förrän klockan elva, så jag fick den stora äran att lämna av lilltjejen på förmiddagen. Innan vi skulle bege oss av hann dock Ingrid köra lite hjärngymnastik i form av läs- och skrivträning. Jag stod bakom, och fotograferade, och tittade på. Mäkta imponerad var jag.
En mjuk start på dagen
Då jag hade lämnat av Klara gick jag hem och slog mig ner i soffan med Ingrid. En brittisk dokumentär om den fruktansvärda händelsen 11 september 2001. Man fick träffa en börsmäklare och några andra som lyckats fly ur den rasande byggnaden. Jag satt i soffan med Ingrid och lyssnade på människornas egna berättelser. Jag kommer så väl ihåg när det gick ner. Jag hade ganska precis fyllt sjutton år, och var alltså bara barnet. Jag traskade runt i vår lilla galleria, Småstaden, och plötsligt samlades alla shoppande/strosande människor kring en tv-skärm där inne i gallerian. Rörlig bild visade massakern, och katastrofne var med ens verklig. Nu har det gått ungefär tretton år, men historierna som jag och Ingrid fick ta del av i denna dokumentär var oerhört gripande.
Efter att dokumentären nått sitt slut klädde jag på mig för dagen. När jag stod vid garderoben slog det mig hur nöjd jag var över en plötslig upptäckt för ett par dagar sen. Det var i april som jag och tjejerna gjorde en utflykt till IKEA i Sundsvall som jag hade köpt inte mindre än sex paket vita BAGIS-galgar samt sex paket svarta BAGIS-galgar, bägge paket rymmande fyra galgar vardera.
Alltså skulle jag totalt ha 6x4x2=48 stycken galgar. Jag hade planerat att [ur ett estetiskt perspektiv] göra ett zebramönster på klädstången i garderoben. När jag då på hemkomstkvällen påbörjade detta så märkte jag att ett 4-pack galgar fattades mig. Endast 44 galgar räknade jag ihop. Jag kunde således inte få mitt zebramönster att gå ihop. Nu ska jag lägga handen på hjärtat och säga som det är. Det har inte varit lätt att bara släppa det här och gå vidare. Det faktum att ett 4-pack spårlöst försvann har förföljt mig mentalt, och gjort sig påmint med jämna mellanrum, inte sällan då jag stått vid garderoben för att t.ex. välja huvtröja.
Tankarna går här spontant tillbaka till när jag var ett litet barn och min mamma hade köpt PC-spelet "Theme Park" till mig. En vacker dag var mitt dataspel spårlöst försvunnet från mitt pojkrum. Mamma sade då att jag troligtvis hade haft någon mindre nogräknad "kompis", som helt nekelt hade tagit spelet med sig hem. Usch då, men vem? Ända sen den dagen har jag funderat, och tänk, då hade jag inte ens kommit upp i tonåren. Sedan nu detta. Ett 4-pack med BAGIS-galgar som plötsligt var spårlöst försvunnet, samma dag som det köptes. Mycket märkligt.
Nå. Häromdagen behövde jag då en shoppingbag, alltså en sådan som man ofta ser i tvättstugor, då ofta märkt IKEA, blåa brukar dom vara. Jag hade ett par sådana liggande [ställda på högkant] i min garderob, och då den ena tjänar sånär som dagligen var jag nu ute efter en boost och ämnade suga ut den andra från längst in i garderoben. Det var då jag såg dom. Galgarna. Ett osprättat 4-pack låg på golvet, längst i hörnet i min garderob. Dra mig långsamt baklänges. Där hamnade det garanterat den där dagen i april, och har legat där alltsedan dess. I love the feeling of closure. Det serverades gröt till frukost, eller ska vi säga brunch.
Ett missöde som föder utveckling
Bara en halvtimme innan jag skulle bege mig in mot jobb beklagagade sig Ingrid över någon slags missljud i sin cykel. Hon ville prompt ha ut mig för en diagnos. Efter sista kaffeslurken sprang jag ut på framsidan och kikade. Först såg jag ingenting, men sedan såg vi plötsligt [båda två] boven i dramat, ungefär samtidigt. Fjädern som ska hålla i plastskyddet över hjulet hade helt enkelt lossnat och åkt in i navet på ena sidan. Situationen var uppenbar, då vi såg den framför oss.
Jag gav Ingrid en hänvisning var avbitartången låg, och gick själv åter ut på balkongen, var jag satte mig med min digitala assistent och njut av det lilla väder som existerade. Det gick inte mer än fem minuter, så kom Ingrid ut till mig. Hon hade goda och mindre goda nyheter. De goda nyheterna var att hon hade fått bort fjädern. De mindre goda nyheterna var att hon hade lyckats köra på ett häftstift just när hon skulle ta jungfrufärden efter att ha tagit ut fjädern från navet. Gah. Vad är oddsen för detta, egentligen? Plötsligt kände jag mig evigt less på allt vad punkteringar heter.
Jag hade heller inte särskilt mycket tid innan jag skulle in och jobba. Suck. Snabbt gav jag Ingrid en hänvisning om var hon hade de verktyg som behövdes. En nyligen lappad (alltså numera hel) slang (622 mm) gav jag henne också. Sedan fick hon enkla instruktioner; först skulle hon lossa på navväxeln, sedan lossa bromsklamman, och slutligen kupolmuttrarna som håller själva hjulet. Sedan skulle hjulet bort och däcket lossas på ena sidan, varvid den punkterade slangen skulle ut, och den nya in. Lite(!) luft in i den nya slangen (bara för att förenkla den nya slangens placering i fälgen), och sedan på med däcket över fälgkanten. Klart. Jag betraktade henne då hon försökte förstå sig på det gula setet med insexnycklar som jag hade gett henne, och då jag tyckte att det faktiskt såg ut som att hon var nånting på spåren tog jag på mig mina hörlurar och dundrade iväg.
..men Ingrid går all in för det här!
Jag var i sanning sjukt spänd inför hur min älskade hustru skulle klara av detta projekt, då jag själv kommer ihåg att slangbyte kändes väldigt marigt innan jag hade fått in rutinen. Under arbetsdagen sneglade jag således på min digitala assistent mer än en gång, och visst skedde framsteg, blev jag varse.
Först kom ett rätt simpelt meddelande, var hon i princip bara ställe några frågor om hur hon skulle göra vid återmontering. Jag drog brett på smilbanden, när jag läste detta, då det signalerade att hon hade lyckats med den svåra[ste] biten, och nu befann sig i närheten av mållinjen. Jag gav ett [egentligen intetsägande] svar, log brett, och släckte sedan min assistent. Det var trots allt arbetstid.
En stund senare sneglade jag [likväl] än en gång på min digitala assistent, var jag tydligen hade fått ännu ett meddelande. Den här gången lät hon briljera. Hon var färdig, och allt hade gått väl. Jag drog sinnessjukt brett på smilbanden när jag läste detta. Min älskade Ingrid, så fylld med potential. Nu har hon lärt sig hur man byter slang på en punkterad cykel. Inte alls illa. Här kan man verkligen snacka om att hon har lärt sig för livet.
Lunchsällskapet
Eftersom jag inte började förrän klockan elva på dagen hade jag inte lunch förrän ett par timmar senare. När timmen väl slog sprang jag först ner i källaren och köpte ett intressant objekt (se nästa stycke), och sedan [åter] uppför rulltrapporna.
Där sprang jag då på min kollega, som faktiskt var ledig för dagen. Nå. Han hade inga särskilda planer, och jag hade ju inte ätit, så vi begav oss snabbt iväg längst Kungsgatan. Det pågår ju nån slags matmässa, så det var tält efter hela gågatan.
Vi stannade till vid ett tält som enligt skyltningen serverade thaimat. Vi köpte varsin låda med kyckling och grön curry. Det lät fräscht och spännande. När kvinnan i tältet serverade kunde jag konstatera att det var väldigt gott.
Dagens inköp
Ja, det var alltså under min lunchrast som jag sprang ner till Kjell & Company på källarplan och köpte mig en regeldetektor som de faktiskt hade ett riktigt hyggligt kampanjpris på. Fyrtionio kronor. Billigare regeldetektor går troligtvis inte att finna.
Just vid köpet frågade säljaren (Olov, om man ska tro inloggad användare på kvittot) om jag inte behövde batterier. "Men...", fortsatte han, "...det kanske du köper där uppe?", varvid jag ärligt svarade att när nu sanningen skulle fram så köpte jag i regel varken batterier på våning tre eller här nere i källaren där vi nu stod, utan jag har ända sedan 2008 envist köpt batterier av budgetmärket Euroshopper från Ica Maxi, var jag har räknat ut att priset per batteri är som lägst. Batterier som också presterat helt klart godkänt. Olov spann glatt vidare på batterier, han frågade [till synes genuint intresserad] om hur många batterier jag fick för vilken peng på Maxi, och jag svarade efter bästa förmåga. "Jaha, jaha", och han fyllde på med egna prisjämförelser.
I den här stunden kände jag genuin glädje. Olov hade verkligen helhjärtat gått all in för den här merförsäljningen, och det tyckte jag att han skulle ha cred för. "Vafan, jag köper nog ändå ett batteri också!", hävde jag då ur mig, och drog upp kortet ur kortläsaren. Jag vände mig om till batteristället bakom mig och letade förvirrat efter 9 volts batterier. "Ta våra egna, dom är bättre än Philips!", hörde jag då Olov säga bakifrån disken. Detta sade han trots att Philips batterier var dyrare än de han föreslog. Och ja, jag vet ju det, att det faktiskt ofta bara en ren märkesfråga när det kommer till dyrare batterier. Så ja, jag högg ett av Kjells egna 9v-batterier och betalade för detta och regeldetektorn. Jag drog sedan brett på smilbanden, medan jag åkte uppför rulltrapporna med min påse.
lördag 23 augusti 2014
Lördag, v. 34: Långviksmon
Resan
Så var det dags. Mot bakgrund av en kort SMS-utväxling mellan mig och svärfar (underbyggt på tidigare lösa planer) hade vi så då spikat fast en tripp med övernattning till deras sommarstuga, bara några mil sydväst om Örnsköldsvik. Platsen heter Långviksmon och ligger i Långviken, eller om det är Långviken som ligger i Långviksmon, jag vet faktiskt inte riktigt.
Nu var vi i alla fall på väg. Då vi drabbats av plötsliga bekymmer i form av död styrservo fick vi låna svärfars andrabil. Resan gick någotsånär som en dans på rosor, vi slapp åtminstone den där dödligt långa grusvägsträckan som vi olyckligtvis halkade in på senaste gången när vi skulle åka därifrån.
Ankomsten
Trots att vi hade åkt lite innan dem så anlände vi efter svärföräldrarna, svägerskan, och dennes kavaljer. Vi måste ha tagit en lite sämre väg än den allra bästa, trots allt. Alla de där småbyarna inåt landet kring vid Västernorrlands länsgräns är som en labyrint, med stundtals mycket grus.
Nå. Svärfar gav en öl till mig och Ingrid att dela på när vi anlände. Vi satte oss ner på stugans bro. Jag lutade mig tillbaka i Ingrids famn och försökte hitta lugnet. Klara var också på strålande humör, och hon hade lyckligtvis gått med på att ta stövlar, då vi inte visste med säkerhet hur vädret skull svänga över det det nästkommande dygnet.
Svägerskans kavaljer blev tilldelad en rejäl solstol som han fällde ut på gräsmattan. Han såg definitivt ut att ha funnit lugnet. Han berättade lite om var de befann sig i livet, med fastighetsaffärer och allt vad det inbegrep. Klart var att jag hade en man med drömmar och visioner framför mig där på gräsmattan. Jag gladdes djupt och innerligt. Själv befinner vi oss ju mitt i djupet av livspusslet, och tioårsplanen är inte riktigt urkarvad, inte ännu.
Skottlossningen
När det började gå mot kväll bjöds det på kulfest. Tydligen hade svärfar tagit med sig ett luftvapen till stugan. Ammunition fanns det också. Det gick undan i svängarna, rätt vad det var hade han anordnat en liten tillställning i form av en skyttetävling. På ladugården hade han satt upp måltavlor och så fick vi ett magasin (femton kulor) vardera och skulle skjuta efter bästa förmåga.
Klara ville att jag skulle börja, så jag gjorde som jag blev tillsagd. Det small ganska högt, och min första kula missade tavlan helt och hållet. Andra skottet träffade tavlan, men långtifrån mitten. Jag kände mig ändå rätt nöjd över att ha träffat tavlan, och valde att lämna ifrån mig vapnet och mina resterande skott till näste som stod på tur.
Ingrid såg förresten riktigt cool ut när hon skulle skjuta. I mitt stilla sinne tänkte jag mig en tidlös Bond-brud. Den rosa tröjan gjorde såklart sitt, den var riktigt snygg på drottningen. Jag fotograferade så det stor härliga till. Jag är uppenbarligen bättre på att fotografera än att hantera ett vapen. Rätt gubbe på rätt plats, som någon vis man sade.
Firandet
När vi satt oss till bords inför kvällens kräftkalas tog svärfar ton och sade att han var glad att alla hade samlats och ville utbringa en skål. I samma mening sa han att han dessutom hade ytterligare en skål att utbringa, men att vi skulle ta den senare. När han sa detta blev jag genast orolig, då jag fick vibration. Det är ingen nationell hemlighet att det dagen till ära var trettio år sedan jag kom ut ur min mammas mage.
Viktigare däremot; jag är absolut inte den typen av människa som gör en stor grej av nånting sådant. Ska jag nu lägga handen på hjärtat så är snarare åldrandet ångestladdat vad mig anträffar, och jag har fram till denna dag — med fördel — profilerat mig som "i tjugoårsåldern", vilket nu plötsligt var historia.
Ganska kort (ungefär en minut) efter skålen för allas närvaro hände det som inte fick hända. Svärfar sade att det hade kommit till hans kännedom att vi hade en i sällskapet som fyllde jämnt, och alla ombads att resa sig för att skåla. Jag dog i denna stund lite grann långsamt, inombords. Alla reste sig runtomkring mig och blott sekunder senare börjar de att sjunga den där klassiska ramsan som dom sjöng i klassrummet när någon fyllde år, när man gick i skolan. Jag visste inte åt vilket håll jag skulle titta. Det dunkade i hela mig och känslan av obehag denna stund är svår att beskriva. Instinktivt tog jag fram en sinnlig sköld i form av min digitala assistent. Jag behövde den.
Videoinspelning åkte illa kvickt på och jag gömde mitt lilla ansikte tätt bakom den 4" displayen. När jag då såg alla ansikten igenom denna kändes det plötsligt inte lika farligt. Det var som att jag inte var där, utan att allting utspelade sig någon annanstans. Det var som att jag tittade på ett videoklipp, fastän jag i själva verket fångade det och var attraktionens centerpunkt. Kanske lurade jag mig själv med denna infallsvinkel, kanske var det frågan om en ren och skär försvarsmekanism. Jag vet inte. Vad jag vet är att det hela kort därefter var över, och sedan var allt som vanligt igen. Jag andades ut. Vi skulle äta kräftor. Life was good.
Skaldjuren
Det här blev andra gången i mitt nu trettioåriga liv som jag äter kräftor. Första gången var i samma sällskap, fast den gången var det hemma hos dem vi åt. Nåväl. Jag kommer ihåg att jag tänkte för mycket på djuren vilket fick själva ätandet att kännas lite äckligt.
Det blev lika svårt att komma igång den här gången. Det var liksom inte som med en saftig köttbit med gratäng, att man kan hugga in och käka tills det är tomt, utan här får man vara lite selektiv, och en hel del pillande ingår också i processen, något som enl. svärfar är en del av tjusningen.
Framemot slutet av måltiden började jag få grepp om min relation till kräftor. Jag fick rutin på att dra av deras svans och ta bort skalet runt just denna. Den återstående delen påminde om en vanlig räka och var väldigt konstant i färg och konsistens, till skillnad från själva kroppen som kunde skifta bisarrt mycket i såväl färg som konsistens. Det var just detta som fick mig att [handen på hjärtat nu] ganska motvilligt suga ifrån djurens innandöme.
Nåväl. Jag antar att det här med kräftätande är nånting man lär sig successivt. När jag berättade hur jag kände visade det sig dessutom att det inte alls var "fult" att slänga allt utom svansen, utan att det — tvärtom — var så många åt. Ingrid sa att hon förstod mitt tidigare agerande utifrån min ovilja att slänga saker som är tjänliga, fast hon sade — som sagt — att det faktiskt var okej när man åt kräftor. Ja, att äta ska ju vara njutbart, annars förlorar det ju hela vitsen.
Efterrätten
Efter kräftorna var det hopp och lek en liten stund, och sedan satt vi ner i vardagsrummet och åt rabarberpaj och en chokladkaka med vaniljvisp och vispad grädde om vartannat. Ja, jag smakade av allting. Det var gott. Jag passade även på att fotografera bordssällskapet ifrån ett helikopterperspektiv, det blev liksom bäst så.
Kvällskvisten
När kvällen och mörkret hade kommit hade vi hunnit dricka ett par glas vin, eller åtminstone då jag. Lindemans Chardonnay var det, alltså vitt vin. Riktigt gott, om jag får säga så. Jag hade säkert hunnit dricka fem eller sex glas, innan det var dags att krypa till kojs.
Jag avrundade då med några stadiga bägare med iskallt kranvatten. Rutinerat, från min sida. När jag stod och tappade upp vatten i köket lade jag märke till kranen. Jag kunde nästan svära på att det är samma modell som vi har på vår stuga. Det är faktiskt väldigt mycket som påminner om vårt lantställe här. Samma urgamla vedspis, samma typ av skåpar, och så en sådan där urgammal träradio som är ungefär som en 26" tjock-teve i storlek. Ja, som sagt, jag finner väldigt många likheter. Jag somnade riktigt gott intill Ingrid. Klara sov en våning upp med mormor och morfar.
onsdag 6 augusti 2014
Onsdag, v. 32
Lunchen och efterrätten
Då jag gjorde en hästdag på elva timmar lyxade jag till det och köpte en riktigt tjock kebabrulle från samma vagn var jag högg en rullpizza för bara ett par dagar sedan. Den här gången var det en äldre man som stod för leveransen. Kanske den yngre killens pappa? Jag hade inga svar, utan kunde bara spekulera, i mitt stilla sinne. Kebaben var riktigt god. Jag satte mig ner vid en bänk ovanför SF-parken och avnjöt denna.
Efteråt tog jag med mig tomburken och då jag likväl passerade Konsums PET-station tryckte jag in den och tryckte på knappen för att bidra till ett gott syfte i tredje världen. För mitt stilla sinne njöt jag av vad jag med denna enkla gärning hade bidragit med. Sann tillfredsställelse. När jag nån minut senare åter befann mig i lunchrummet tog jag fram glasslådan ur frysen. Aj aj aj, va gott. Lustigt, det kändes nästan som Déjà vu, eller åtminstone [seriöst nu] favorit i repris.
Ny fräsch asfalt
På kvällen när jag rullar hemåt efter stängning slås jag av att de kommit till skott och lagt splitterny asfalt längst Tunnelbacken. Inte illa, inte illa alls, denna gång- och cykelväg är ju ruskigt trafikerad, inte minst av studenter. Antalet passager kan förmodligen nästan snudda mot fyrsiffrigt, somliga dagar. Nej, vid eftertanke kanske jag skenar iväg nu. Femhundra passerande är däremot inte helt uppåt väggarna otänkbart. Hursomhelst, skönt med fräsch asfalt.
Cykelmannen får nya uppdrag
Jag skojar inte när jag påstår att jag går igång på alla cylindrar dagar som denna. Igår kväll får jag åter upp korrespondensen med den trevliga killen som kom och köpte mina plåthjul häromveckan, och nu är vi vänner på Facebook och han ger mig en biljett att komma och styra upp deras cyklar. Kan det bli mycket bättre? Jo, tydligen.
Så sent som under lunchen idag kollade jag nämligen min digitala assistent och jag får då vetskap om dels att min älskade Alexander har återvänt från sin semester (Zakynthos, Grekland), men dels också att nämnde hade åkt på en punktering, som nu då behöver lappas. Oj oj oj, det kittlades i varenda nerv när jag läste hans tweet. För sisådär tio år sedan hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat förutspå att jag skulle komma att bli den notoriska cykelmannen. Herrens vägar är onekligen outgrundliga, och livet är onekligen underbart.
Dagens smäckra inköp
Ett innovativt spärrskaft med 3/8" på ena sidan och 1/4" på andra sidan blev alltså dagens inköp. För ett par månader sen var jag ruskigt nära att köpa en hel verktygssats bara för att få lägga ett spärrhandtag av denna typ till mitt verktygsförråd.
Skoja inte att jag blev nöjd när jag nu istället fann denna artikel, som egentligen är en reservdel kopplad till en komplett verktygssats som slutade säljas för sisådär ett halvt årtionde sedan. Nåväl, jag har goda erfarenhet av Value Tools, och tänker då inte framförallt på en mejselsats som [trots sin ringa enkelhet] hängde med mig [jag vet inte hur] många år innan jag slutligen lät min goda Alexander ärva den, faktiskt så sent som i våras.
LEGO / TMNT
På kvällskvisten fick jag läge att överraska Klara med nånting som hon faktiskt vetat att ligger i pipeline, dock inte exakt när hon ska få. Nå, LEGO är inte helt rätt då det i själva verket handlar om en kinesisk kopia som jag fann över eBay för en struntsumma.
Det var faktiskt igår som en vadderad påse med dessa Turtles-gubbar med typisk LEGO-karaktär låg i postlådan. Ungefär femtio kronor har jag betalat. Fri frakt, givetvis. Jag kan inte sluta imponeras av vilka klipp man kan göra från landet i öst på eBay. Klara blev superglad över dessa, så klart.
lördag 26 juli 2014
Lördag, v. 30
Cykelslangen
Vår Kronan-barnvagn såldes ju nu för bara ett par dagar sedan och vi kastade ju med de fyra däcken (med slang) som jag fyndade förra sommaren, och nu återstod att sätta tillbaka de mönstrade däcken som följde med 12" cykeln, nu när den också ska säljas snarast möjligt.
Det var igår kväll som jag tänkte att jag skulle slänga över däcken. Jag hade druckit ett par öl hemmavid och var ivrig att komma in till stan där Alexander och David satt på uteserveringen, så nånting gick snett. Jag tyckte det lilla däcket gick alltför trögt att få på så jag tog till det där medlet som man under inga omständigheter får göra, nämligen däck-AV-tagar-verktygen. Så lyckades jag också med det klassiska missödet, nämligen att bända upp ett hål i slangen.
Suck. Denna lördag, "dagen efter", fick jag brottas med det nyuppkomna problemet. Tack och lov hade jag kvar en lapp, om än en liten sådan. Det var ändå inget mikroskopiskt jack jag hade orsakat i slangen. Allra helst hade jag velat ha en sådan avlång lapp, modellen större. Nåväl.
Inköpen
Dagens inköp kom att bestå i ett par förvaringslådor i samma segment som jag tidigare har köpt såväl den minsta som mellersta storleken. Nu hade jag alltså ställt sikte på den största varianten, och även denna gång köpte jag två stycken. Detta kommer att vara guld värt, för smidig organisering av diverse småplock härhemma.
När det så blev dags för hemfärd funderade jag för ett ögonblick på hur jag skulle lösa det hela logistiskt, då jag hade Ingrids cykel (utan bönpall med bagagestroppar) och inte heller hade jag min ryggsäck med mig. Då slog det mig, för ett par dagar sedan hade jag retat mig på att jag hade glömt skärpet till mina byxor. Det är inte så att byxorna ramlar ner direkt men när man ska knalla runt i åtta timmar känns det ändå värt, och jag hade då löst situationen genom att köpa ett billigt 1,5 m långt spännband vilket fick utgöra tillfälligt skärp för dagen. När jag så (häromdagen) kom hem hade det faktiskt känts helt okej att bära spännband för skärp, så jag hade inte ens dragit ut det ur märlorna och återgått till ett normalt skärp. Nu skulle detta spännband minsann komma väl till pass. Ja, jag drog snabbt ut det ur märlorna runt min arbetsbyxa och spände fast de två förvaringslådorna i barncykelsadeln på Ingrids cykel. Finemang.
Passar i förbifart på att nämna att jag dessutom dagen till ära köpte en ask reparationslappar för cykelslang. Dessa kommer att behövas, och det vet man. Det har nämligen nått mitt öra att såväl Jonte som Alexander har punkteringar som behöver fixas; den sistnämnda på inte mindre än tre skilda cykelslangar. Nåväl, misströsta ej, det är här dessa billiga vulkaniserande lappar kommer som bäst till pass.
Eftermiddagen
Hustrun serverade mig glass när jag kom hem. Sagolikt, i sommarvärmen. Trots att klockan var tjugo i sex på kvällen när jag började sluka gräddglassen var solstrålarna som små flammor över min kropp. Härligt. När vi bor i ett land med fasansfullt lång och plågsam vinter så ska man baske mig njuta, nu när sommaren väl har kommit till oss. Sedan blev det — än en gång — grillning på vår baksida. Hamburgare var det som hamnade på grillkolen, denna gång. Oj oj oj, det smakar seriöst bättre än på snabbmatställena, när man gör på detta sätt.
Vildkatten
Det hade blivit kväll och vi var på väg ner till Bölesholmarna för att hoppa i plurret. Ingrid skulle rentav ta sitt första bad utomhus på typ en evighet. Då när vi rullade ner för Laxgränd saktar Ingrid plötsligt ner. "En katt!", och "nästan som Gustaf såg den ut", utbrast hon högt. Hon hann inte säga något mer utan gjorde istället helt stopp och öppnade bildörren. Hon uttryckte förtvivlan (i form av "Herregud!")och utvecklade sedan detta vidare; hon sa att hon aldrig hade sett en så mager katt. Själv har jag inga direkta referensramar på katters storlek så jag visste inte vad jag skulle tro eller tycka, utan satt som mest bara tyst och betraktade situationen. Ingrid öppnade bildörren och lockade på katten som ganska snart kom fram till henne.
Ingrid bestämde sig efter en snabb granskning av djuret för att situationen var kritisk; katten var döende, och behövde omedelbar vård. Hon tog in den i bilen och vi satte sedan kurs hemåt. Katten flåsade med hängande tunga (likt en hund) och sprang runt i bilen som en virvelvind. När jag styrde över AC:n mot vindrutan med full kyla valde katten ganska snabbt att lägga sig över frampanelen, och flåsandet blev faktiskt genast bättre. Skönt. Vi var snart hemma i lägenheten med den för oss främmande katten och Ingrid genast att skriva till Djurskyddet Västerbotten över sociala medier. Det dröjde inte många minuter (snacka om engagemang hos dessa djurrättshjältar, en sann eloge ska dom ha) innan det hade upprättats en dialog, och vi skulle kontrollera eventuell märkning. Den här katten hade faktiskt en slags tatuering i örat, så visst var den märkt, om än bokstäverna/siffrorna var så blekta att de knappt gick att urskilja. Nåväl.
Efter kanske en halvtimme fick vi slutligen veta från Djurskyddet att denna katt faktiskt hade ett hem. Det visste tydligen genast vilken katt det var frågan om (någon hade reagerat på dess fysiska attribut och ingripit tidigare?) och vi fick veta att den tydligen var så här smal av naturen och att den [som sagt] hade ett hem. Så, det var ju sköna nyheter, om än jag hörde på en muttrande hustru att hon minsann inte riktigt var villig att köpa resonemanget. Nåväl. Återfärden med katten påbörjades i alla fall.
Premiärdoppet
Efter att slutligen ha återlämnat den magra gula katten var vi hittade den gjorde vi sak i det som varit den ursprungliga tanken, nämligen ett premiärdopp för Ingrids del. Jag och Klara har ju hunnit bada en handfull gånger i sommar, men min hustru har saknat nödvändiga tillbehör men köpte bikini så sent som igår, så nu var det alltså dags. Oj oj oj. Tänka sig, under våra senaste sju år tillsammans har vi faktiskt inte badat i det fria en endaste gång tillsammans, inte förrän nu. Jag videofilmade hennes premiärhopp från bryggan. Som en fisk i vattnet var hon. Det var härligt, och Klara var såklart också med i plurret. Det plaskades och badades. Ett gäng ungdomar satt vid ett bord en bit bort och hade nån slags fest med bergsprängare, men i badet var vi helt ensamma, denna sena lördagskväll.
Vad som plötsligt förändrade hela situationen var när jag busade med Ingrid och jagade runt henne i cirklar i vattnet. Jag kastade ett öga över axeln för att se till Klara, och såg då i princip bara ett par plaskande händer, ett par meter bort. Jag kastade mig dit och lyfte upp Klara, som uppenbart gett sig på ett försök att simma själv och fått plötslig panik när fotfästet inte fanns under henne. Hon hade inte fått i sig vatten men grät rejält när jag tog upp henne på stranden. Vi hade varit ouppmärksamma ett par sekunder, och det är uppenbarligen allt som krävs för att det ska kunna gå riktigt j-vla illa. Att tappa fokus för ett litet ögonblick är tydligt allt som krävs. Det finns inga giltiga ursäkter för detta. Både jag och Ingrid mådde illa i det som hade hänt, och vi packade snabbt ihop och började hemfärden.
Bilresan hem var i stora delar under tystnad, men Ingrid frågade mig vad jag hade för tankar om det som hade hänt. Jag mådde illa, så var det med den saken. Jag såg bilden av Klara, hjälplöst plaskande, för mitt stilla sinne. Jag satt i baksätet med Klara och höll om henne hårt. Älskade unge. Det här var verkligen ett wake up call. Det kanske behövdes. Jag kommer väl ihåg etcetera tragiska drunkningsolyckor med barn som gått ner i kommunen de senaste åren. Nyhetsartiklarna, hur man alltid fått kalla kårar å deras vägnar, men haft svårt att föreställa sig att det kunde vara ens eget barn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)