Lördagen skulle inledas med jobb. Jag satte i vanlig ordning ett ägg i kastrull med vatten på spisplattan, och hoppade i duschen. När det sedan var färdigt just denna gång var det lite eljest än det varit alla de andra hundratals gånger jag gjort på samma sätt. Skalet hade spruckit bort från ägget med en nästintill kirurgisk precision. Wow. När jag tog upp det behövde jag i princip inte skala nånting alls. Jag höll i den andra — något mindre — biten av skal som satt kvar på ägget, och då frigjordes själva ägget helt och hållet. Det hela var fantastiskt. Liksom magiskt, på något sätt.'
Medan jag inmundigade min frukost tassade Gustaf omkring i köket, som han i regel gör. Just denna lördag gjorde han dock nånting som jag aldrig tror jag har sett honom göra tidigare. Han tog ett försiktigt skutt upp på köksbordet (längst bort, då) och bäddade på den stora rulle av teckningspapper som ligger där. Så lade han huvudet med pappersrullen som kudde. Det såg oerhört komiskt ut, och jag kände mig tvungen att ställa ner kaffekoppen och fotografera honom.
Sedan slog det mig att jag hade blivit upphämtad av Ingrid igår, och således stod min cykel kvar i stan. Suck. Jag ville inte betala för en heldag i stan, och närmsta gratisparkering (Öst på stan) var ändå tio minuter till fots. Jag låg dåligt till, tidsmässigt. Så fattade jag ett beslut, jag klädde på mig och tog min klassiska rullbräda och hoppade in i bilen. Jag åkte ner till den fria gatuparkeringen på Häradshövdingegatan och hoppade sedan på brädan och sparkade min väg fram, sisådär åtta minuter i åtta på lördagsförmiddagen. Jag kände mig ung och odödlig, med lunchen (rester från gårdagens korvstroganoff) tryggt vilande i en två liters glasslåda. Det här kunde bara bli en superb lördag.
Det stora sexårskalaset
Jag skulle egentligen ha slutat tre men var förlängd till stängning, och då visste jag med mig att granntjejens stora sexårskalas redan var i full rullning. Det hade varit strul med att få tag i lokal men de hade löst det snyggt i sista stund, och jag dundrade raka spåret till kvarterslokalen på Kemigränd, var — mycket riktigt — kalaset var i full huggning. Det första som hände var att jag blev inkallad till det intilliggande rummet/köket, var granntjejens mamma serverade mig tacos, som de andra redan ätit. Oj oj oj, så gott det var.
Det fanns ett dussintal skålar med alla klassiska tillbehör, runt om mig, och jag ville jättegärna fotografera, men de övriga var en öppen dörr ifrån och jag blev lite rädd för att dom skulle tycka jag var nördig om de såg mig sitta och fotografera mat. Nå, det blev snart också tårta och sedermera presentutdelning. Det hela var en stor succé, och jag tittade runtomkring. I princip hela Klaras förskoleklass var samlade. Det här var sann magi. Barnen är verkligen framtiden.
Kvällsavrundning med en film i soffan
På kvällskvisten plockade jag fram en titel som jag fyndade redan tidigare i somras, men aldrig ens tagit bort omslagsplasten från. Vi snackar om klassiska Dödligt Vapen med Mel Gibson i ena huvudrollen. Wow. Det var en tung film, och visst förtjänar den >8/10 på IMDb, men det var vissa saker som var lite obegripliga, som t.ex. att de satte så mycket fokus på att jaga storskurkens sidekick i slutet, istället för den största skurken av dem alla.
Det kändes lite snett, men vad vet jag. Sen var det så mycket action och explosioner överlag i slutskedet så jag kände mig alldeles snurrig. Nåväl, en klassisk film är det i alla fall, och sist jag såg hela filmen hade jag nog i ärlighetens namn nog knappt åldern riktigt inne för att se den, så visst kändes det bra att ta det raka spåret tillbaka till åttiotalet, på en lördag.
Dagen till ära var det dags för Klaras första utvecklingssamtal på förskolan. Spännande, tyckte jag och Ingrid. Jag var ledig hela dagen så det var ingen brådska med någonting alls. Vid åttasnåret gick jag och lämnade av Klara och när jag kom tillbaka över tröskeln hade Ingrid gjort en smarrig frukost bestående av smörgås med kantareller.
Hon skrattade och påpekade hur hon tyckte att mitt älskade Nejth ständigt pratade om sina svamputflykter. Hon sade skämtsamt att jag borde skicka en bild till Nejth ifråga och säga att jag funnit kantarellerna uppe i Ålidhemsskogen. Min Ingrid var säker på att om jag gjorde detta skulle det inte dröja många sekunder innan Nejth syntes i skogarna i höjd med Stengången. Nåväl.
Vi hade annat än svamp att tänka på, om än det smakade gudomligt. Dels väntade utvecklingssamtalet, dels väntade ett ganska omfattande fordonsrelaterat projekt. Nu var det bara att hålla tungan rätt i mun, för att det här skulle bli en bra lönsam tisdag.
Utvecklingssamtalet
Klockan tio var det då dags. Jag och Ingrid spatserade in och fick snabbt tag i Klaras fröken. Alla barnen var ute på gården, fast de skulle tydligen precis gå in. Vi haffade Klara. Jag och Ingrid hade först trott att detta första utvecklingssamtal för tjej i förskoleklass skulle gå till som så att vi satte oss i enrum med hennes lärarinna och pratade om vad som gick bra och vad som gick mindre bra. Nej, blev vi varse, så fungerade det inte.
Vi gick helt enkelt allesammans till ett rum var vi satte oss och pratade, ganska avkopplat. Jag förevigade givetvis hela denna knappt halvtimmen långa sessionen med en ljudupptagning. Det kan säkert vara kul att lyssna på om tjugo år, tänkte jag. Sedan är det inga hemligheter som sägs, utan om någon är nyfiken på hur ett utvecklingssamtal för en tjej som just precis har börjat förskoleklass kan låta, ja då är nog det här ett ganska bra typexempel.
Inköpen
Efter det framgångsrika utvecklingssamtalet dundrade jag iväg till varuhuset norr om stan för att handla en del saker. Ingrid stannade hemma. När jag kom tillbaka tog jag dock henne med mig och vi satte då rak kurs in mot stan. Vi parkerade vid Rådhusesplanaden, just utanför MVG. Jag betalade 11 kronor (25:-/timmen är banne mig hutlöst) i den dumma apparaten och Vi gled sedan in på McDonald's.
Kön var besvärlig trots att det inte var jättemycket folk. En grupp ungdomar som uppskattningsvis kunde vara i högstadieåldern stod i en klunga och väntade på mat. Gruppen bestod mestadels av tjejer, men så var det en lång kille som såg väldigt stylad ut, och förde sig vuxet.
Det var nästan som att han var sminkad, fast inte på det konstiga sättet, utan bara fräscht. "Va, blir du kaffesugen innan maten?", uppfattade jag det som att en av tjejerna frågade honom. "Pfft. Nej. Jag är väl ingen socialdemokrat heller", svarade den unga mannen med en så ren accent att rikssvenska var det som föll mig närmast i sinne.
Nå. Jag beslöt att vi inte orkade stå här och vänta, äta kunde vi göra sen, så vi lättade ankar ur kön och tog istälet rulltrapporna upp till tredje våningen. När vi äntrade butiken kände jag mig faktiskt ovanligt strukturerad när jag bearbetade en inköpslista som jag [såklart] inte ens hade nedskriven (för det är ju fusk). Allt gick som på räls.
Ingrid gav mig rentav cred för hur hon tyckte att jag i princip bara hade gått igenom hela butiken, och ändå hade det blivit en hel del artiklar. Vi åkte nedför rulltrapporna och sprang förbi McDonald's och köpte oss lite lunch på vägen ut.
Vad skulle jag med allt detta till, kan man ju fråga sig. Nå. Faktum är att den simpla plastpumpen var det enda som jag tänkte nyttja denna dag. Saken var bara den att jag i sanning inte vet hur länge vi blir utan bil efter att vi klivit på detta projekt, och därför ville jag i synnerhet beta av inköpslistan rörande butiken norr om stan; dit var det faktiskt är lite bökigare att cykla.
Så, nu var det alltså dags. Den där j-vla styrservopumpen skulle ut ur bilen. Några skulle kanske tycka att det är en idiotisk grej att ta ut en bildel innan man ens har beställt en ersättare, men låt mig nu få rättfärdiga detta. Då en pump — trots att den är begagnad — kommer att kosta en hel del så vill jag inte beställa den och sedan komma underfund med att jag inte ens förmådde ro i hamn att demontera den gamla. Så, därav denna tackling.
Nå. Jag och Ingrid var alltså laddade till max. Det första som skulle av var själva fronten, det vill säga den del var registreringsskylten sitter framtill. Ett gäng T20-skruvar undertill och i hjulhusen, och sedan satt den bara i sådana klassiska plastklaffar. Smidigt. Vi sprang dock på patrull i form av något som satt fast.
Just framför strålkastarna har jag sedan länge sett att det suttit små utbuktningar, en på vardera sida. I mitt stilla sinne har jag då tänkt på hur jag sett att en del bilar har sådana sprutmunstycken som skjuter spolarvätska på framlyktorna. Jag har jämt tänkt att dessa plastbrickor är ren fabriksstandard och att det är tänkt att om bilens första ägare väljer att köpa till sådan strålkastarspolning som extrautrustning så tas dessa plastluckor bort och man installerade sådan. Så hade dock inte den ursprungliga ägaren av vår bil lyxat till det ... trodde vi!
Då fronten tycktes sitta fast just intill var dessa plastluckor satt tog jag då en platt mejsel och böjde lite i dem. Voila. Jag märkte att jag kunde lyfta dem i vad som nästan kändes som en led, och under dem dolde sig något som faktiskt såg ut som spolarmunstycken. Herre jösses. Hade vår bil den utrustningen, trots allt? Jag satte genast på tändningen och bad Ingrid inspektera framifrån. Jag drog i den högra spaken bredvid ratten. Nej, ingenting hände. Suck. Tänkte väl att det var konstigt att vi aldrig har sett någon rörelse där. Troligtvis var just den här mekanismen död sedan många år. Bilen är trots allt över tio år gammal.
Det bör här noteras att när jag gjorde ytterligare efterforskningar (på nätet) i saken framåt kvällen så kom det fram att tydligen strålkastarspolningen bara aktiveras om man har helljusen på, vilket jag och Ingrid inte hade haft när vi utfört vårt misslyckade test. Så, kanske fungerar strålkastarspolningen trots allt. Vid det här laget hade vi dock mördat hela spolarvätskepumpen (med behållare) så att bekräfta den saken skulle få vänta.
Hydraulvätskan
Jag hade ju köpt den där häverten i syfte att dränera expansionskärlet på så mycket servostyrningsolja som möjligt, inför inbgreppet. Det var lättare sagt än gjort. Först gick det bra, men sedan kom det inget mer. Det var som att jag inte fick ner plaströret nog ordentligt i expansionskärlet. Suck. Jag gav ganska snart upp. Det gick säkert lika bra att lyfta ut behållaren fastän den var fylld.
Spolarvätskepumpen/-behållaren
Nå. Vi fick i alla fall loss fronten och nu stod nästa delmål i att få bort spolarvätskepumpen/-behållaren, detta då den satt precis framför servopumpen som vi ville åt. Denna satt fast i ett gäng muttrar med sammanfogad bricka och 17 mm skalle, varav den sista skulle visa sig ha rostat fast. Suck. Jag sprang och hämtade mutterspräckare. Lyckades dessvärre knäcka(!) en mutterspräckare, men efter mycket våld (och ett par svordomar) fick vi slutligen bort den där förbannade muttern.
Då lugnet efter stormen hade infunnit sig funderade jag [i mitt stilla sinne] på om vi inte kanske hade gett upp (gått och hämtat mutterspräckaren) lite väl fort. Nu hade den där muttern trots allt ätit upp lite styvt trekvart av vår tid. Hade vi bara haft lite is i kistan och t.ex. gått ut med värmepistolen och blåst på muttern, ja då hade den kanske lossnat på naturlig väg. Nåväl. En lär av sina misstag, vill jag tro och hoppas.
Gjutjärnspjäsen från helvetet
Efter att vi hade lirkat ut den stora (5 l) behållaren för spolarvätska så var servostyrningspumpen blottad framför oss. Tre anslutningar satt intill den, varav den vänstra och mittersta var svart, medan den längst till höger var brun. Den i mitten var spänningen, listade jag snabbt ut.
Att få loss kontakterna var ingen större vetenskap, värre blev det (sedan) när vi kom till hydraulladningarna vid sidan om pumpen. Den ena var visserligen simpel, bara att skruva av med en 17 mm nyckel. Den andra visade sig vara värre. Den satt med en sådan slangklämma som jag avskyr, alltså en utan skruv. Jag vet inte om det finns nåt speciellt verktyg som gör montering/demontering av den här typen av slangklämma till en baggis, men för mig och polygripen var det ett j-vla gissel.
Lugnet efter stormen
Nåväl, skam den som er sig. Slutligen lossnade den där envisa slangen (gissningsvis den som leder hydraulvätskan tillbaka till pumpen efter att tjänat syfte kring rattväxeln), och pumpen låg och vilade helt frånkopplad i min hand. En oerhört tung pjäs, uppemot fem kilo tung. Framvagnen såg nu [estetiskt sett] rent gräslig ut, och så lär det väl vara minst ett par dagar, till dess att en ny (begagnad) pump är beställd. Nu är vi i alla fall på banan. Skönt. På kvällen uppdaterade jag min diskussionstråd på det brittiska entusiastforumet med projektets milstolpar.
Härliga onsdag. Efter gemensam frukost gick jag ut på balkongen och satte ihop ben och kropp på TMNT-figurerna med hjälp av superlim. På bilden vilar de mot en medioker handpump som jag köpte på Ica Maxi för nåt år sedan.
Den har knappt används då jag haft en vettig fotpump som är mycket effektivare, men tyvärr sjöng denna på sista versen så sent som häromdagen, och åkte fort ut till miljöhuset.
Jag tror inte att jag orkar köpa en ny fotpump i det närmsta. Prioriteringarna ser annorlunda ut just nu. Det här lilla kompaktskaftet får göra jobbet med slangarna, så länge.
Bölesholmarna
Sommaren går mot sitt slut, och jag kände att det var dags för bad. Efter missödet på Bölesholmarna för ett par veckor sedan har Klara sagt att hon aldrig-aldrig-aldrig nånsin vill bada där mer, vilket jag hittills har respekterat.
Nu hade det emellertid slagit mig att ett undvikande av platsen ifråga kanske var lite som att utveckla ett slags trauma, och att det kanske var bättre att hoppa upp på sadeln igen så fort som möjligt, så jag trotsade hennes önskan att åka till Nydala och styrde istället skutan just till denna ack så minnesväckande badplats.
Platsen var sånär som öde. Det är tydligt att semestertiderna är över och att sommaren mot sitt slut. Klara gick — ytterst motvilligt — runt med mig på det grundaste, men hon ville inte doppa sig. Själv var jag djärv och hoppade från bryggan åtminstone en gång. Det var inte jättevarmt, men visst gick det an.
Efter en kort stund dök då plötsligt Klaras kompis från gården upp med sin mamma. Hon hade skickat SMS tidigare och frågat var vi hade tänkt åka, då pojken tydligen hade blivit sugen på bad efter att Klara fått avsluta gårdsleken då vi skulle iväg. Att de dock plötsligt dök upp blev dock en överraskning. Pojken var iklädd badbyxor och var snabbt ute i vattnet var han hoppade och plaskade så det stod härliga till.
Klara satt dock inlindad i badlakanet på stranden ett par meter bort, tydligt mindre stojig till sinnes. Grannpojkens mamma frågade varför hon inte ville bada. Hon svarade inte. Allt kändes med ens olustigt så jag bröt in och berättade lågmält om den otäcka händelsen för nån vecka sen. Pojkens mamma var inte dömande, utan sa att hon då förstod, och berättade i nästa skede att hennes pojke också hade varit med om en sådan incident, så sent som förra sommaren.
Han hade också varit rädd för vattnet efteråt, men så hade det lossnat, och nu tyckte hon att det var som att han hade blivit mer av ett vattendjur än någonsin tidigare. Det var så skönt att höra detta från en annan förälder. Upplyftande, den där krypande oron för att Klara kommer att hålla sig på land för resten av livet, ärrad, gjorde sig plötsligt mindre påmind.
Nå, pojken ville tydligen inte bada själv, så han sprang snart upp och torkade sig och sedan begav sig ungarna upp till klätterställningen med rutschkana femtio meter upp. Där lekte de friskt i en dryg halvtimme, innan vi började packa ihop och begav oss sedan hemåt, var (såklart) ungarna åter sammanstrålade på gården, och leken fortsatte.
Grillningen
Ledig hela veckan, och sommaren mot sitt slut, och jag kände mig sugen på nåt gott. Meddelade Ingrid om min hunger och bollade även ord med min Alexander, som sade sig vara helt på en grillning. En stund senare befann jag mig på Maxi, var jag positivt överraskad kunde konstatera att Ica Basic levererar grillkol till vrakpris. Konstigt att vi inte sett det tidigare. Nåja. Kött och råkorv och färsk majs hamnade också i varukorgen.
Jag, Alexander och ungarna var ute på gården och fördrev tiden i möjligaste mån medan (grillmästaren) Ingrid styrde på baksidan. En stund senare var det färdigt och vi satt alla till bords. Oj, vad jag käkade. Gott, som vanligt. Alexander konstaterade att det ofta serveras potatisgratäng hos familjen Lindberg Oxwall. Ja, kanske är det så.
Kvällskvisten
På kvällen byggdes det Lego. Klara har fått ett stort Lego-hus "Friends" och det var minsann lite av ett projekt att bygga ihop. Ingrid styrde båten och jag satt mestadels och dokumenterade och tittade på.
Nå, jag dunkade faktiskt ihop den sista lilla modulen, som skulle ligga uppe på taket. En liten lucka med blommor på, var det. Efter att vi var färdiga med byggandet kröp vi ner i sängen och Klara fick titta lite på Ninjago. Ingrids mobiltelefon med sprucken display fick agera biografkduk, som så många gånger. Oj oj oj.
Kvällstrippen
Det var sent på kvällen som jag lättade ankar mot min vän i stans norra ände. Han hade trubbel med sin musikanläggning. Ljudet ville bara komma ur den ena högtalaren. Suck. I know the drill; har själv varit i samma situation för inte alltför länge sedan. I mitt fall löste det sig när det uppdagades att förstärkarens säkring kickade in p.g.a. alltför klen högtalarkabel för den ena högtalaren. Nu återstod att se vad som orsakade problemet hos min vän. Min vän hade misstänkt en lödpunkt som släppt inne i högtalaren då han sade att nånting lät löst inuti den.
Så, vi gick på hårt och en stund (och lite våld) senare var högtalaren öppen. Vi såg rätt snabbt att vi hade öppnat upp lådan i onödan, då alla lödningar satt fast som de skulle inuti. Att det lilla motståndet mellan de två högtalarna skulle vara slut kändes också osannolikt.
Nej, vi fick helt enkelt byta infallsvinkel. Det slog mig att faktiskt problemet — i mitt fall — härrörde till att ett fel (högtalarkabeln) orsakade förstärkaren(!) att bryta ena kanalen, och att vi kanske hade en liknande situation, eller helt enkelt en trasig kabel. Jag granskade snabbt sladden och såg inga synliga brott.
Provade då istället att byta plats på de två högtalarna i förstärkaren. Dra mig baklänges, nu ljöd den minsann. Detta lämnade förstärkaren i sig som tänkbar bov i dramat. Jag gjorde en snabb sökningen och fann en tråd som behandlade ämnet. Fann snabbt att det var alltför sent för att skruva isär förstärkaren och börja inspektera lödningar och kondensatorer, så vi gjorde helt enkelt en ful lösning för att få ljud i båda högtalarna, nämligen att lägga båda sladdarna på vardera A/B-linjens fungerande utgång. Nå, nu duplicerades den ena kanalen i båda högtalarna, så något sant stereoljud var det inte tal om, men det dög i krig, åtminstone i ett väntrum.
Jag lättade ankar och när jag kom hem var klockan prick midnatt. Jag tittade på matlådan som min vän hade gett mig. Han hade gett mig instruktion om att frysa ner den och ta med den till lunch någon vettig arbetsdag. När jag kom över tröskeln gick jag raka spåret till frysen där jag stoppade in den. Den skulle bli alldeles perfekt till helgen, tänkte jag, för mitt stilla sinne.
Jobb inne i stan från morgonkvisten, denna typiska lördag. Efter uppackning bjöds det på vetekaka med smör, ost och gurka. Underbart, faktiskt. Jag växer ju fortfarande så jag kan verkligen ha nytta av den energin som jag får. En liten dammsugare gjorde bra tilltugg i samråd med kaffet. Mums. Jag älskar i princip allt som går att stoppa i munnen.
Katten som plötsligt blev våran
Väl hemma på eftermiddagen gled jag ut på balkongen. Gustaf satt på bordet och att döma av hans blick såg det ut som att han poserade, om än Ingrid senare påtalade att det där är hans typiska blick när han har fått syn på nånting av intresse, t.ex. en fågel. Nå. Jag fotograferade, och låg sedan i sängen och tittade länge och väl på bilden. Vilken vacker katt, tänkte jag för mig själv.
En eloge till Önskefoto
Det var i julassom Ingrid gav mig den underbaraste julklappen jag har fått nånsin, nämligen ett exklusivt skal för min mobiltelefon. Den underbara känslan av att ständigt bära tjejerna med mig på baksidan av något som jag faktiskt tar upp ur fickan stup i kvarten. Inte heller nog med detta, skalet har visat sig vara av klockren passform och kvalitet. Innan jag fick detta hade jag ett vanligt silikonskal. Det gled rätt av telefonen vid kanterna, och kändes aldrig riktigt bra. Detta liksom "klickar" fast runt om telefonen, och sitter sedan hur bra som helst, sådär så att man snudd på måste kämpa för att få av det. Just som ett skal ska sitta.
Nå. Jag drabbas tyvärr stundtals av motorisk ofärdighet, i folkmun klumpighet, vilket har som följd att jag har tappat min mobiltelefon i backen alltför många gånger. Varje gång det har hänt har jag blivit lika skräckslagen när jag tagit upp telefonen; livrädd för att ha åkt på det där beryktade/klassiska scenariot var skärmglaset spruckit. En lättnadens suck när mobiltelefonen tycks ha klarat sig helskinnad, gång efter gång. Jag är övertygad om att jag har det här plastskalet att tacka för detta. När jag kollade på det senast hade det blivit två små sprickor i det, just vid de övre hörnen.
För att vara proaktiv (i.e. motverka sprickans tillväxt) stack jag och köpte en jätteliten brännare och gjorde ett tappert försök att smälta ihop den spruckna. Det hela blev emellertid mest tafatt; plasten liksom krympte ihop när den blå svetslågan anföll, och jag gav snabbt upp projektet och gillade läget. Skalet fyllde trots allt fortfarande sin funktion.
Nå, jag satte mig ner och komponerade ett mejl till företaget Önskefoto (var skalet köptes) och förklarade min oerhörda nöjdhet över produkten, hur den av allt att döma vid flertalet tillfällen räddat min mobiltelefon från haveri, och allt. Vidare berättade jag om den uppkomna situationen, och att jag hemskt gärna önskade beställa ett identiskt skal igen (då jag trots allt fick det som julklapp), och undrade om de inte hade någon slags databas var de kunde plocka fram bilden med den exakta dispositionen.
Dagarna gick, men så plötsligt fick jag ett ganska långt svar var de ödmjukt bad om ursäkt för att svaret dröjt då de var väldigt överbelastade med jobb, och de tackade ödmjukt för de vänliga orden. De tyckte att jag skulle försöka ta rätt på ordernummer, så skulle de se om de inte kunde fixa det där. Detta ordnade jag snabbt fram, och en korrespondens senare fick jag mejl om att de hade skickat ett nytt skal till mig — utan kostnad.
Nu häromdagen anlände det, och skåda min förtjusning. Här talar vi förstklassig service. I mitt stilla sinne tänker jag att den underbara bilden på mina tjejer trots allt börjar få några år på nacken (Klara har ju hunnit bli stora tjejen), så innan skal för min — ständigt åldrande — telefonmodell utgår ur Önskefotos sortiment så ska jag sätta mig ner och plocka ihop några nya skal och lägga en faktisk beställning. Priserna för dessa fotoskal är ju löjligt låga, och jag har som sagt aldrig haft ett mobilskal med bättre passform. Som om detta inte var nog så skickade det med mig en liten kupong ("20% RABATT på alla produkter") med skalet nu. Nå, än en gång, två tummar upp för Önskefoto. Kan helhjärtat rekommendera alla att beställa från dem.
Ett hedrande besök på kvällskvisten
På kvällen plingade det på dörren och bästa Alexander & Emil klev in. Stämningen var maxad och det lektes så det stod härliga till. Klara har målat en teckning föreställande ett hus (vårt?) i kyrkan och häromdagen köpte Ingrid en stor ram till denna, vilken jag nu fick i uppdrag att sätta upp på angiven plats på väggen. Här har jag precis dunkat upp kroken, ett par centimeter t.v. om Klaras huvud på bilden syns den. Den vanliga ordväxlingen om att jag utgått från mitt eget (~185 cm) perspektiv uppstod givetvis. Haha, min älskade hustru är så härlig.
När klockan blivit alltför sent och Alexander skulle ta med sig Emil hem blev nämnda unga man allt annat än glad. Det blev ett stort projekt att få med sig honom, och jag beundrade verkligen Alexanders stora tålamod i denna pärs. Skrikande, tårar, och sparkande. Det klassiska scenariot med en treåring som vill bestämma själv. Oj oj oj. När de slutligen hade kommit sig iväg satte vi oss ner vid matbordet för middagen. Klara åt fruktansvärt dåligt och sprang hela tiden iväg från matbordet och började med nåt annat. Ingen ordning alls, med andra ord. Hon skrattade bara bort våra tillsägelser, som om vi, hennes föräldrar, var luft.
Det var nu jag satte ner foten. Vi hade tidigare lovat Klara att hon skulle få ett Kinderägg på kvällen, förutsatt att hon hade skött sig. Jag sa till henne att hon fick en sista chans att sitta still vid matbordet och äta. Än en gång skrattade hon bara bort förmaningarna. Säkert var hon övertygad om att hon skulle kunna vända situationen sen, när hon själv önskade. Då förklarade jag lugnt för henne att hennes sista chans att få ett Kinderägg nu var förbrukad, och att hur hon nu än bar sig åt (skötsamt eller ej) så skulle det inte bli något chokladägg för hennes del, denna lördag.
Hon tittade på mig några sekunder med stora ögon, som att hon analyserade situationens allvar, och sedan kom skrålet, och tårarna. Hon var förtvivlad, och det enda som kom ur henne mellan intervallerna av tårar var "Kiiiiiiinderäääääääägg!", varvid jag beslutsamt skakade på huvudet och sa att hon fick skråla hur mycket hon ville, för nåt chokladägg skulle det inte bli. Jag tror att det är oerhört viktigt att man — i sin roll som förälder — kan sätta ner foten och sedan (viktigast) stå fast vid beslutet. Om man vänjer barnen vid att de som regel kan vrida och vända på en situation (till sin fördel) i efterhand, så säger det bara svisch och rätt vad det är så sitter man då med en skeppssjövild tonåring inne på socialkontoret. Det vet man. I förlängningen skapar disciplin ett sinne för ordning och rätt, tror jag. Slutligen(!) kom Klara att acceptera situationen.
På kvällskvisten begav jag mig till cykelskjulet var sedan åratal ett gammal militärcykelvrak står. När vi i samband med flytten i fjol höstas ställde in vraket i skjulet saknades förvisso pedaler, men båda hjulen fanns. Nu var cykeln hjullös både fram och bak. Suck. Antagligen har något mindre nogräknad person tagit det hela som skrot och beslutat ta hjulparet till något ett projekt. Tjuvar, jag säger då bara det, tjuvar.
I varje fall, det stora problemet med den här cykeln är att pedalfästet vid ena sidan av vevarmen har spruckit, med som följd att man omöjligen kan skruva fast en pedal. Det här kräver antingen en ny helsmidd vevarm, eller en rejäl svetsning. Jag har inte haft ambitionen att ro något av dessa tacklingar i hamn, så därför har cykeln fått stå. Nå, denna lördagskväll kände jag att det var dags att göra ett försök att i alla fall ta reda på vad jag hade att göra med.
Efter viss möda fick jag av den till synes fastklämda koppen och lyckades även skruva bort konan som håller ihop veven. Därunder satt det faktiska kullagret, eller ett av totalt två, för att vara exakt. Jag inspekterade, och konstaterade att trots cykelns ålder så var kulorna hela. Finemang. Att "trä ut" vevarmen från dess axiala hål visade sig emellertid omöjligt. Jag behövde antagligen få bort den ringformade metall som på något sätt sitter ytterst på vevhuset i själva ramen. Jag försökte med dorn och hammare. Jag var inte helt säker på om det var vänster- eller högergängat, men provade båda vägarna många gånger, lottlöst. Suck. Till sist skruvade jag ihop allt och lade återigen projektet på is, åtminstone för kvällen.
Just när vi skulle lämna gårdsplanen sparkade jag till något i gruset som klingade av metall. Jag tittade ner och såg något rostigt. Jag plockade upp en kraftigt rostig L-formad Torx-nyckel. Tänka sig. Den hade antagligen legat ute över vintern, om än det börjar bli lite väl sent att säga "Det som göms i snö kommer fram i tö". Nå, jag har faktiskt [handen på hjärtat] aldrig sett en lös Torx i det här utförandet. Många L-formade insex har jag skådat genom åren, men aldrig Torx. Jag fotograferade mitt funna objekt, och log lite grann för mig själv.
"Yet another Monday", som dom säger i Amerika. Skämt åsido, det var bara att kliva upp och göra ny vecka. Tack och lov hade jag Johans sensationella pålägg i kylskåpet, så mig gick det absolut ingen nöd på. Smarrigt värre, detta.
Middag #1
Ingrid gjorde friterat till middag. Prommes frites och chicken nuggets fick göra varandra sällskap i olja, och visst smakade det gott.
Middag #2
På kvällskvisten gjorde jag — ännu en gång — en kvällstripp ut till min kära vän Robin. Ingen basket, denna kväll, men väl lite knapprandet på tangentbordet. Jag älskar datorer.
Kvällsmålet
Mitt under min kvällsutflykt flaggar Ingrid på min lur och tycker att jag vore rent ut sagt 'awesome' om jag skulle lyckas hinna in någonstans och köpa kex med Brie-ost. Sagt och gjort, och här är klockan fem över halv tolv och jag och älsklingen finner oss väl nedslagna i soffan, tittandes ett avsnitt på Homeland. Snacka om schysst inledning på veckan, när det kommer omkring.
Drog en aningen obalanserad frukost. Ja, det är såklart choklad- och jordnötsbiten som är det udda inslaget som gör det hela lite halvdant. Jag vet inte varför den hamnade där, förmodligen bara ett av dessa typiska måndagsinfall. Egentligen inget att hänga läpp över; alla med någorlunda livsrutin borstar ju som regel tänderna efter frukosten.
Dinosaurierna
Det var igår innan vi drog till svärföräldrarna på Berghem som jag gjorde en impulsivt inköp till bästa jäntan. Ja, det var ju häromåret som hennes mormor och morfar köpte lite mer svenska bondgårdsdjur fast ur samma serie, med samma gigantiska plastburk. Nu önskade hon sig dessa. Etthundra och nitton kronor, kostade kalaset, allt som alt. Men nå, vår unges ljuva leende är banne mig värt varenda öre.
Vevpartiet
Jag har ju haft flertalet militärcyklar hopklumpade med en låsvajer sedan flera år tillbaka. De är alla defekta på ett eller annat sätt. På en av dem (26" med balongdäck) har t.ex. en pedalarm spruckit vid pedalens infästning, så lösningen är antingen att svetsa dit plåt och dra en ny 1/2" gänga, alternativt på något sätt byta ut hela vevarmen. Jag har inspekterat, och just nu är det största problemet hur jag ska få upp veven. Man ska ha någon slags tapp- eller stiftnyckel, och dessa lär inte vara direkt vanligt förekommande på marknaden. Ja, häromveckan fick jag faktiskt napp på en potentiell kandidat ute på nätet.
Då Gärdin & Persson är etablerade här i stan ringde jag och frågade om det inte gick att lösa så att jag fick hämta den i butiken i stan, och på så vis skulle slippa cirkus en hundralapp i frakt. Jo visst, killen var supertrevlig och sa att det lätt gick att lösa så att de skickade med en nyckel med en leverans till Umeåbutiken. Några dagar senare var den på plats, och — spänd av förväntan — gled jag ut och hämtade nyckeln. Dessvärre visade det sig att den inte gjorde jobbet. För mycket stål runtom gjorde att man inte fick stiften på plats. Dessa var dessutom marginellt för stora för att passa i hålen. Suck. Nåväl. To be continued.
Den här gamla rackaren har jag emellertid lyckats bättre med. Faktum är att den här cykeln var min primära trotjänare när jag först anlände till den här stan, på vårkanten 2007. Min storasysters dåvarande kavaljer hade haft en garagerensning och då sprungit på den här gamla klenoden. Han hade hört via min syster att jag tyckte om att cykla, så han tyckte då att jag kunde få den.
Wow, vilken glädje. Sen fick jag höra att man faktiskt mot ett smärre tillägg kunde få ta med sig cyklar med Länstrafikens bussar. En sen sommarkväll 2007 stod jag då med min cykel på busstationen i Piteå, och frågade busschauffören om detta gick att lösa. Han sa med ett leende att det var så lugnt och bagagetomt just denna tripp, så det gick bra att bara slänga in cykeln. Han tog alltså inte ens sisådär åttio kronor extra betalt. Wow.
På den här vägen hamnade alltså cykeln i Umeå, var den har rullat många mil sedan dess. Bland annat har jag gjort den — ändå hyfsat beskedliga — trippen Umeå<->Holmsund (tur och retur) inte mindre än två[!] gånger med den här cykeln. Från början satt det en schysst formad lykta framtill, tänk sann retrodesign. Denna fick tyvärr en buckla, någon gång de första åren. Någon gång nåt år senare var lyktan helt borta när jag skulle låsa upp cykeln. Någon stal den alltså. Suck. Nå. Det var sedan den ödesdigra kvällen den 20:e november 2010 som helt plötsligt kedjan gick av, mitt under bestigandet av Svingen. Suck.
Sedan den kvällen har cykeln stått i varmförråd, utan ork eller energi till ett uppstyrande. Nu, när jag så sent som igår fick tag i en billig cykelkedja, var det läge att råda bot på problemet. Pang boom, inga problem. Mina farhågor att kedjan skulle vara för kort visade sig dessutom vara obefogade. Kedjan var — tvärtom — två länkar för lång, var jag fick god nytta av länkbrytaren som jag köpte häromveckan. Så, min gamle trotjänare rullade igång och denna måndag tog jag faktiskt premiärturen hela vägen till arbetet, och tillbaka. Här står jag flott parkerad vid sidan av MVG. Man lägger lätt märke till det robusta stödet.
Gåvan
En dryg timme innan stängning kommer en kollega fram och frågar om jag tycker om Red Bull. Ja visst, extra energi är aldrig fel. Vad gav mig denna stora ära, undrade jag såklart. Jo, det hade passerat ett sådant vandrande/levande reklamjippo och de hade alltså gett ut burkar, och min kollega var tydligen själv inte överförtjust i den här klassiska energidrycken. Schysst för mig, då'rå.
På morgonen åt jag frukost i form av smörgås med ost och mitt nya älsklingspålägg — mortadella. Jag har Johan att tacka, som introducerade mig för detta. Den ultimata mortadellan sägs dock bara säljas på Coop, och bygger på kyckling. Jag har inte lagt rabarber på just denna, ännu. Här är det Icas variant som jag tuggar i mig. Vidare.
På lunchen köpte jag en baguette med kyckling nere på Konsum, det var så klart det där "billiga hörnet" med käk (ofta färdigmat) som är på väg att passera som bjöd på vinstlotten, denna torsdag.
Middagen blev nåt hastigt och lustigt, vilket istället toppades med en smaklig efterrätt, nämligen glass. Ingrid drar på just det här fotografiet till med ett klockrent ansiktsuttryck. She's the queen of laid-backness, min hustru alltså. Klara älskar för övrigt glass. Needless to say, really.
Schyssta byten
Det var när jag städade häromveckan som jag hittade en liten påse med en billampa av typen H4, tänkt för framlyktan. Jag minns att jag köpte den någon gång under den gångna sommaren, för att vara redo när lampan helt oförutsett lägger av vid absolut sämsta valda tidpunkt. Nå. Lampan har legat i den här lilla påsen i skuffen alltsedan dess; detta även aktat ett faktiskt bilbyte. Fabia använder inte kombinerade halv/helljuslampor (H4), utan H7/h3 (enskilda halv/helljus*), vilket gör att vi [antagligen] aldrig kommer att nyttja den här lampan. Kvitto har givetvis bleknat för länge sedan, och om än jag lyckades gräva fram det ur arkivet så vore öppet köp slut för en evighet sedan.
Under samma städning hittade jag också en röd LED-päronlampa som jag köpte för att få ett schysst sken i den hjärtformade röda vägglampan som vi fick av Robin sent i somras. Jag hade då mest köpt den här lilla "färgenliga" päronlampan utifall att en vanlig lågenergilampa med sockel E14 skulle ge fel sken eller rent fysiskt inte rymmas. En stavformad lågenergilampa med smal fot hade dock gjort jobbet alldeles utmärkt, och den här röda lilla päronlampan har blivit liggande i en liten plastpåse alltsedan dess. Det här var någon gång tidigt under den gångna hösten.
Nu var jag alltså sittande med två artiklar med obrutna förpackningar som jag aldrig skulle ha nytta av. På tisdagseftermiddagen när jag ändå jobbade ute på Ersboda svängde jag förbi Biltema efteråt. Jag haffade först en ung säljare ute i butiken, berättade helt upp och ner hur det låg till, och frågade vad han trodde. Han sa sig efter ett visst betänkande vara lite osäker på vad som kunde flyga här, och vågade inte svara, utan hänvisade mig till kundtjänst, som var sakexperter i området. Jag gjorde som han sa. Nere i kundtjänst berättade jag än en gång hela min historia. Jag sa att jag garanterat kunde hitta något annat istället, så att ett enkelt tillgodo skulle vara helt underbart. Killen som jag pratade med sa genast att det inte var några problem, det där fixade vi. Han frågade om jag hade med mig lampan. Nej, den låg hemma, men glad i hågen skulle jag givetvis hämta den.
Redan samma kväll svängde jag in på Biltema och lämnade tillbaka billampan. Jag fick mycket riktigt ett tillgodokvitto och en stund senare köpte jag en räls med åtta stycken multihylsor. De har nämligen [egen utsago] en revolutionerande fattning som gör att de klarar både muttrar/bultar med vanlig metrisk fattning, muttrar/bultar med tumsmått, samt bultar med utvändig Torx-fattning. Satsen fanns i de tre vanliga storlekarna, och efter visst övervägande valde jag 3/8", då detta känns som en ganska optimal avvägning mellan klumpighet och finlir. Tillgodohavandet för den returnerade billampan låg på nätta 22:90 SEK, så visst fick jag lägga till en slant, men det kändes helt rätt.
Igår onsdag gick färden vidare till den egna butiken, Clas Ohlson. Jag bytte den lilla päronlampan mot en schysst liten bitssats för exakt samma peng, trettionio kronor, rymmande de vanligaste bitsen men även adapter för användning med 1/4" hylsor, samt en förlängningsstav. Inte alls pjåkigt. Känslan när jag hade fullbordat hela den här operationen och fått gehör i båda butikerna var väldigt bra. Ikväll skred jag till verket och skruvade upp hylsskenan på väggen i städskåpet. Sedan letade jag upp en rejäl plastkrok som jag spikade upp intill. Jag blev mycket nöjd med resultatet. Jag har nu mitt livs första fast monterade skena med hylsor hemmavid. Det känns faktiskt lite prestigefyllt, för en hobbyfixare. Tänkte spontant att om man slår ut den vuxna svenska befolkningen så känns det realistiskt att mindre än en fjärdedel av dem har en hylssats uppskruvad i sitt hem. Kanske mindre än så, kanske är det så att jag numera sållar mig bland beundransvärda 1 av 20. Nå, jag har inga exakta siffror, men som sagt gav tilltaget mig en smula råg i ryggen.
