Textmässigt egensinnad~: Robin

Visar inlägg med etikett Robin. Visa alla inlägg

lördag 20 september 2014

Lördag, v. 38

Leo's Lekland

Jag slutade redan klockan ett, denna lördag. Faktum är att jag hade lyckats tyda mitt årsarbetsschema fel (eller rättare sagt inte alls), så det här var egentligen min lediga lördag, men likväl befann jag mig på plats klockan åtta på förmiddagen. Behovet fanns dock, så jag körde som sagt till klockan ett.

När jag kom hem bestämde vi oss för att göra sak i det vi pratat om den senaste veckan, nämligen Leo's Lekland. Ingrid tog snacket med en av granntjejernas föräldrar, och vi hade grönt ljus att ta med henne. Jag sprang upp till granntjejen i huset och pratade med hennes mamma, och där var det också grönt ljus. Sagt och gjort, en stund senare satte vi kurs mot det stora barnparadiset i Brännland, lite styvt halvvägs till Vännäs.

Det var viss skillnad på att ha huvudansvaret för inte en utan tre ungar, men kul var det. Stundtals var det lite svårt att hålla flocken samlad, men så är det väl, antar jag. Slush blev förrätten, hamburgertallrik huvudrätten, och när det kommit till efterrätt valde ungarna varsin; en tog chips, en tog sockervadd, och vår egen tog ett beprövat kinderägg. Nå, formen var exakt densama som på vanliga Kinderägg, men det var Bilar 2 på omslagspapperet, och kapseln var transparent istället för klassiskt gul. Chokladen smakade densamma. Man kan fråga sig om det är ett plagiat, eller samma makare och lite special edition.

Återvinning och sällskap

På kvällskvisten fann jag mig nedslagen i soffan. Skamligt nog har dagarna (och veckorna) flugit förbi, så jag har inte hunnit gratulera min kära Robin, som fyllde år bara nu i slutet på augusti. Själv avskyr jag födelsedagar, men jag vet att min Robin har ett helt annat förhållningssätt till dessa. Så, jag tog en vända ut till miljöhuset med våra uttjänta batterier (en säkring fick visst också följa med) för att få ett litet andrum till att tänka över en lämplig födelsedagspresent.

Så slog det mig, bara nu tidigt i somras hade vi en liten sammanstrålning då vi under uppsättningen av en viss mörkläggningsgardin skulle behöva en metallsåg, eller bågfil, om vi ska vara korrekta. Jag hade då lyckligtvis haft en sådan liten rackare och vi hade rott projektet i hamn utan problem. Nå, nu var det visst nåt i hemmet som skulle fixas igen, för jag fick direktiv om att ta med mig bågfilen. Det var då det slog mig, som en blixt från klar himmel, vad var en bättre födelsedagspresent än en bågfil?

Jag kommer ihåg hur jag var imponerad av något av Robins verktyg, och att han berättat att han fått det av farsan sin egen gång i tiden, och att det hängt med ungefär så länge som han kunde minnas. Denna mening ekade, för mitt eget stilla sinne, och jag förstod att Robin är en man som kan flytta kors och tvärs över Atlanten, men som alltid drar sin verktygslåda med sig. Genom att lägga ett nytt verktyg till hans låda skriver jag således en vers i historien. Wow. Det kittlades, inombords, och jag plockade raskt fram mitt multiverktyg och trädde på en metallspets avsedd för inpräntning.

Jag skar — halvklumpigt — in "ROBIN" på ena sidan av skaftet och "27 yrs" (en engelsk förkortning för "years", flitigt förekommande hos bl.a. gamers) på den andra sidan. Sedan var jag nöjd. Jag köpte den här "minibågfilen" för en inte alltför hutlös peng i maj 2013, och visserligen är den kanske inte direkt avsedd för tyngre uppgifter, men den är klockren till det där lilla projektarbetet, som t.ex. den där mörkläggningsrullgardinen som vi gav oss på. Snacka om klockren födelsedagspresent. Hädanefter kommer min älskade Robin att stå väl rustad, för livet. Nya blad finns givetvis att köpa, allteftersom de gamla slits ut.

onsdag 13 augusti 2014

Onsdag, v. 33

Förmiddagen

Härliga onsdag. Efter gemensam frukost gick jag ut på balkongen och satte ihop ben och kropp på TMNT-figurerna med hjälp av superlim. På bilden vilar de mot en medioker handpump som jag köpte på Ica Maxi för nåt år sedan.

Den har knappt används då jag haft en vettig fotpump som är mycket effektivare, men tyvärr sjöng denna på sista versen så sent som häromdagen, och åkte fort ut till miljöhuset.

Jag tror inte att jag orkar köpa en ny fotpump i det närmsta. Prioriteringarna ser annorlunda ut just nu. Det här lilla kompaktskaftet får göra jobbet med slangarna, så länge.

Bölesholmarna

Sommaren går mot sitt slut, och jag kände att det var dags för bad. Efter missödet på Bölesholmarna för ett par veckor sedan har Klara sagt att hon aldrig-aldrig-aldrig nånsin vill bada där mer, vilket jag hittills har respekterat.

Nu hade det emellertid slagit mig att ett undvikande av platsen ifråga kanske var lite som att utveckla ett slags trauma, och att det kanske var bättre att hoppa upp på sadeln igen så fort som möjligt, så jag trotsade hennes önskan att åka till Nydala och styrde istället skutan just till denna ack så minnesväckande badplats.

Platsen var sånär som öde. Det är tydligt att semestertiderna är över och att sommaren mot sitt slut. Klara gick — ytterst motvilligt — runt med mig på det grundaste, men hon ville inte doppa sig. Själv var jag djärv och hoppade från bryggan åtminstone en gång. Det var inte jättevarmt, men visst gick det an.

Efter en kort stund dök då plötsligt Klaras kompis från gården upp med sin mamma. Hon hade skickat SMS tidigare och frågat var vi hade tänkt åka, då pojken tydligen hade blivit sugen på bad efter att Klara fått avsluta gårdsleken då vi skulle iväg. Att de dock plötsligt dök upp blev dock en överraskning. Pojken var iklädd badbyxor och var snabbt ute i vattnet var han hoppade och plaskade så det stod härliga till.

Klara satt dock inlindad i badlakanet på stranden ett par meter bort, tydligt mindre stojig till sinnes. Grannpojkens mamma frågade varför hon inte ville bada. Hon svarade inte. Allt kändes med ens olustigt så jag bröt in och berättade lågmält om den otäcka händelsen för nån vecka sen. Pojkens mamma var inte dömande, utan sa att hon då förstod, och berättade i nästa skede att hennes pojke också hade varit med om en sådan incident, så sent som förra sommaren.

Han hade också varit rädd för vattnet efteråt, men så hade det lossnat, och nu tyckte hon att det var som att han hade blivit mer av ett vattendjur än någonsin tidigare. Det var så skönt att höra detta från en annan förälder. Upplyftande, den där krypande oron för att Klara kommer att hålla sig på land för resten av livet, ärrad, gjorde sig plötsligt mindre påmind.

Nå, pojken ville tydligen inte bada själv, så han sprang snart upp och torkade sig och sedan begav sig ungarna upp till klätterställningen med rutschkana femtio meter upp. Där lekte de friskt i en dryg halvtimme, innan vi började packa ihop och begav oss sedan hemåt, var (såklart) ungarna åter sammanstrålade på gården, och leken fortsatte.

Grillningen

Ledig hela veckan, och sommaren mot sitt slut, och jag kände mig sugen på nåt gott. Meddelade Ingrid om min hunger och bollade även ord med min Alexander, som sade sig vara helt på en grillning. En stund senare befann jag mig på Maxi, var jag positivt överraskad kunde konstatera att Ica Basic levererar grillkol till vrakpris. Konstigt att vi inte sett det tidigare. Nåja. Kött och råkorv och färsk majs hamnade också i varukorgen.

Jag, Alexander och ungarna var ute på gården och fördrev tiden i möjligaste mån medan (grillmästaren) Ingrid styrde på baksidan. En stund senare var det färdigt och vi satt alla till bords. Oj, vad jag käkade. Gott, som vanligt. Alexander konstaterade att det ofta serveras potatisgratäng hos familjen Lindberg Oxwall. Ja, kanske är det så.

Kvällskvisten

På kvällen byggdes det Lego. Klara har fått ett stort Lego-hus "Friends" och det var minsann lite av ett projekt att bygga ihop. Ingrid styrde båten och jag satt mestadels och dokumenterade och tittade på.

Nå, jag dunkade faktiskt ihop den sista lilla modulen, som skulle ligga uppe på taket. En liten lucka med blommor på, var det. Efter att vi var färdiga med byggandet kröp vi ner i sängen och Klara fick titta lite på Ninjago. Ingrids mobiltelefon med sprucken display fick agera biografkduk, som så många gånger. Oj oj oj.

Kvällstrippen

Det var sent på kvällen som jag lättade ankar mot min vän i stans norra ände. Han hade trubbel med sin musikanläggning. Ljudet ville bara komma ur den ena högtalaren. Suck. I know the drill; har själv varit i samma situation för inte alltför länge sedan. I mitt fall löste det sig när det uppdagades att förstärkarens säkring kickade in p.g.a. alltför klen högtalarkabel för den ena högtalaren. Nu återstod att se vad som orsakade problemet hos min vän. Min vän hade misstänkt en lödpunkt som släppt inne i högtalaren då han sade att nånting lät löst inuti den.

Så, vi gick på hårt och en stund (och lite våld) senare var högtalaren öppen. Vi såg rätt snabbt att vi hade öppnat upp lådan i onödan, då alla lödningar satt fast som de skulle inuti. Att det lilla motståndet mellan de två högtalarna skulle vara slut kändes också osannolikt.

Nej, vi fick helt enkelt byta infallsvinkel. Det slog mig att faktiskt problemet — i mitt fall — härrörde till att ett fel (högtalarkabeln) orsakade förstärkaren(!) att bryta ena kanalen, och att vi kanske hade en liknande situation, eller helt enkelt en trasig kabel. Jag granskade snabbt sladden och såg inga synliga brott.

Provade då istället att byta plats på de två högtalarna i förstärkaren. Dra mig baklänges, nu ljöd den minsann. Detta lämnade förstärkaren i sig som tänkbar bov i dramat. Jag gjorde en snabb sökningen och fann en tråd som behandlade ämnet. Fann snabbt att det var alltför sent för att skruva isär förstärkaren och börja inspektera lödningar och kondensatorer, så vi gjorde helt enkelt en ful lösning för att få ljud i båda högtalarna, nämligen att lägga båda sladdarna på vardera A/B-linjens fungerande utgång. Nå, nu duplicerades den ena kanalen i båda högtalarna, så något sant stereoljud var det inte tal om, men det dög i krig, åtminstone i ett väntrum.

Jag lättade ankar och när jag kom hem var klockan prick midnatt. Jag tittade på matlådan som min vän hade gett mig. Han hade gett mig instruktion om att frysa ner den och ta med den till lunch någon vettig arbetsdag. När jag kom över tröskeln gick jag raka spåret till frysen där jag stoppade in den. Den skulle bli alldeles perfekt till helgen, tänkte jag, för mitt stilla sinne.

torsdag 15 maj 2014

Torsdag, v. 20

Lunchen

Vad som enligt både SMHI och YR skulle bli den första soliga dagen på länge, hade jag sedan länge min lott fallen på ett smällande pass (8-18), och det var givetvis bara att gilla läget; ibland åker man på nitlotten.

Nå, bara en stund in på dagen började jag successivt inse att dagen kanske trots allt inte ska komma att bli sådär väderleksmässigt jättefin. När jag väl fick lunch fick jag heads-up om att det minsann var rätt blåsigt ute; jacka rekommenderas således. Jag tog till mig detta, och en hämtad vinter(!)jacka ur garderoben senare befann jag mig ute på stadens stora torg.

Jag bestämde mig för att lyxa till det, denna torsdag, och unnade mig därmed säsongens första kebabrulle från en av de två vagnar som står därute. Jag har bollat ord (religion) med det vänliga paret som håller i den ena av vagnarna vid ett flertal tillfällen tidigare, så jag vill någonstans tro att vi känner igen varandra. Vid ett tillfälle för nåt år sedan vill jag t.o.m. minnas att de helt oväntat gav mig lite rabatt på min beställning och sa att jag hade det genom min arbetsplats. Sweet. Nå, nu hade tyvärr denna förmån av allt att döma spolats iväg, för just den här gången drogs ingenting av på det utannonserade priset för dagens lunch.

Nå. Sextiofem kronor (det var väl ändå inte så farligt) fattigare gick jag sedan och satte mig på en ledig bänk, då efter Kungsgatan, nästan intill Utopias sydvästra entré. Ett par gubbar slog armkrok just alldeles intill mig. Det slår mig väldigt snart att de båda är klassiska burkplockare.

Jag överhör deras samtal, det handlar om var mans aktuella arbetssituation. Mitt i allt sticker killen helt oväntat en sidokägla till åhöraren (undertecknad) och frågar om jag inte är färdig med min burk, d.v.s. den Coca-Cola som ingick i "dagens lunch", d.v.s. kebabrullen som jag just hade blivit färdig med. Nej, jag hade vid stunden bara druckit några klunkar, så jag sa till mannen att det var en stund kvar. "Ingen brådska", replikerade han då, och vände sig om och fortsatte sin tämligen intensiva diskussion med vännen på bänken där han satt.

Jag sitter en bänk ifrån och på några armlängders avstånd och trots att han hade sagt åt mig att det inte var någon brådska med drickan så kunde jag från denna stund inte riktigt slappna av. Det var som att jag hetsade mig själv till att dricka fortare, för att burken skulle ta slut så att jag kunde ge den till mannen. Det vred sig i strupen av den starka kolsyran. Jag kände att jag närmade mig slutet, det var bara nån enstaka centimeter kvar i burken. Jag kände det. Då hände det. Helt oväntat reser sig mannen som hade bollat ord upp, och knallar helt sonika förbi mig, och vidare mot andra hållet. Där blev jag sittande, med en nästan(!) tom burk som jag hade för avsikt att ge honom. En burk som jag hade stressat på inmundigandet av, just för att kunna ge den till honom. Nu var den här mannen alltså pyts väck. Min känsla i denna stund är svårbeskrivbar, men begreppet 'mentalt våldtagen' klingar i varje fall besläktat i mitt öra.

Jag hade en stund kvar på min lunch, så för att liksom skaka ner kebabrullen i kistan gjorde jag en liten promenad runt stadskärnan. På tillbakavägen längst Rådhusesplanaden såg jag en av de tämligen nyanlända rumänska tiggarna sitta ner. Ungefär utanför Mias lustgård satt hon, och i nästa skede såg jag då hur en svensk kvinna kommer fram med raska steg. Hon bar en röd jacka med texten "Kristdemokaterna" och tillhörande partilogotyp baktill. Jag såg hur hon lade lite pengar i kvinnans bössa. Jag ville sedan egentligen gärna veta (nyfiken i en strut, som man är) om det blev någon fortsatt dialog emellan dessa två kvinnor, uppenbarligen från vitt skilda världar, men jag ville inte bli tagen för en sådan där typ som stirrar, så jag vände blicken framåt och fortsatte att gå tillbaka mot arbetsplatsen. Min lunch var ändå nära mot sitt slut. Det slog mig då plötsligt att det faktiskt är valår.

eBay

Wow, ett paket i min brevlåda. Detta blev ännu ett lyckat köp ifrån eBay. Den här gången beställde ag Spline-bits (med hylsa). Detta är en speciell typ av skruv som vid en hastig blick liknar Torx, men den är annorlunda. Vid intresse så förklarar Wikipedia detaljerna ganska så väl.

Inköpet: Pilsner

På kvällskvisten dundrade jag ner till Strömopilen och köpte bl.a. en platta pilsner av behagande smak, men även kaffe, mjölk, krossade tomater, och andra tillhörigheter från stormarknaden intill. Inte alls fel, på en torsdag.

Uppstyrningen: Mörkläggningsgardinen

Då vi hade nattat lilltjejen tog jag mig tid och stack ut till min kära vän Robin, norr om stan. Vi satte upp den där mörkläggningsgardinen som han hade haft liggande, ända sedan inflytt. Det kändes jättebra att få upp den, och framförallt att få bolla ord med Robin.

Inköpet: Godsaker

Just ja, innan jag kom hem från Robin hann jag också köpa ytterligare ett lass med godsaker inför den annalkande helgen. Svinto, dessutom. Underskatta aldrig Svinto, dess användningsområde är lika brett som produkten i sig är enastående. För den som är färsk kan jag meddela att detta varumärke för stålull för rengöring är ägt av Cederroths sedan 1947. Sverige i sitt esse, eller hur?

onsdag 7 maj 2014

Onsdag, v. 19: Skivbromsarna

Paketet

Alla är överens om att proceduren för byte av komponenter i skivbromssystem är en ren barnlek jämfört med motsvarande process i trumbromssystem. När jag nu så stolt kan lägga till meritförteckningen att ha helrenoverat bakaxeln med nya hjulcylindrar, bromsbackar och bromstrummor på båda sidorna, så kunde jag väl lika gärna ge mig på att göra samma sak där fram, detta trots att bromsvärdena framtill var helt godkända vid besiktningen.

Jag har ju noterat att skivorna är lite rostiga på högkant, och det är ju inte särskilt snyggt. Enligt dokumentation har inte bromsarna bytta sedan sommaren 2011, och då byttes troligtvis bara beläggen, alltså inte skivorna. Varför inte, tänkte jag, i mitt stilla sinne.

Så, för en knapp vecka sedan beställdes såväl två nya ventilerade bromsskivor som en sats med nya bromsbelägg. Leveransen skulle ske med det internationella storbolaget UPS, och när jag så sent som i förrgår fick ett mejl på förmiddagen med den oroväckande rubriken "undantagsavisering" och brödtextinnehållet "THIS DELIVERY ADDRESS IS IN A REMOTE AREA WHERE DELIVERIES ARE NOT MADE DAILY." fick jag snudd på spader, i förtid.

Enligt spårning satt paketet fast i Järfälla utanför Stockholm, och hur UPS kunde betrakta en stadsdel i Sveriges tolfte största tätort som "avlägset område" fick mig att svära både en och tre gånger med stark betoning på J*VLA NORRLAND. Suck. Jag hann tänka att jag skulle få vänta en vecka eller två på vidare leverans, och bröt samman lite grann, inombords.

Så, jag blev faktiskt positivt överraskad när telefonen plötsligt ringde — mitt under arbetsdagen — så sent som i går och en okänd man (läs: "delivery man") i andra änden av linjen sa att han stod utanför min dörr. Jag bad honom honom hänga kvar en minut, och sa att jag skulle återkomma. Ringde snabbt upp Ingrid och styrde upp så att hon fick kvittera ut det 5 kg tunga paketet. Win. Så, idag onsdag kändes det som en läglig tid att slå sak i hela det här projektet.

Hjälpmedlen

Jag har hittills varit snål vid upphissning av bilen, en jack-pad mellan domkraften och underredet, ja, medan jag låtit pallbockarnas blotta metall vila mot lyftpunkterna. Nu tänkte jag att det var läge att lyxa till det och köpa fyra jack-pads ytterligare. Det kunde vara värt en hundring, tänkte jag.

Så, jag stack ut till Biltema, var de är i särklass billigast på dessa runda gummiplattor (faktiskt inte helt olika hockeypuckar). Ja, som jag ämnade köpa inte mindre än fyra stycken var faktiskt prisbilden väsentlig. Innan jag ställde mig kassan smög jag spontant över till service och frågade expediten om han trodde det här var vettigt, el. hade nån bättre idé till hands.

Han sade då direkt att han personligen tyckte att det var bättre att köpa ett stycke gummiduk, och hederligt kontaktlim, och sedan skära ut bitar och lägga över pallbockarna. Jag visualiserade hans idé för mitt eget stilla sinne och fann den snabbt vara enastående. Dessutom var det ekonomiskt fördelaktigt. Två tummar upp för tipset.

För att pressa tillbaka kolven vid byte av belägg tänkte jag använde en hederlig skruvtving. Den handlade jag i den egna butiken. Jag ställde mig på "5 minuter" just utanför gallerian och sprang upp med andan i halsgropen. Ett stycke skruvtving inhandlades och utan böter på vindrutan var jag åter på väg hemåt, ty nu var var projektet så att säga sadlat.

Bakslaget

När så framvagnen stod på pallar (ja, efter att ha kontaktlimmat fast dämpande bitar av gummi på dessa) var det dags att ta bort oket. Där körde jag också fast. J*vlar. Jag hade ju läst på nätet att det enda man bromsoket endast hölls fast av två bultar vilka lossades med en "7 mm Allen key", det vill säga vanlig insexnyckel. Alla har vi nog sett dem, och de flesta av oss har nog också använt dem. Den vanligaste är nog 4 mm, som används i allt från IKEA-möbler till skateboardtruckar.

Nu hade jag ju flertalet(!) verktygssatser som rymmer hela kartan av insexbits, och jag hade även(!) flertalet lösa "knippen" med just insexnycklar. Så, när jag hade läst detta på nätet hade jag sett detta här verktyg/bits som det absolut minsta problemet. Nå, här stod jag nu. Jag blev tämligen omgående varse den soppa jag sprungit in i. Var jag så trött när jag läste kvällen innan att jag inte noterade storleken. 7 millimeter. Det är ju den där jättekonstiga storleken som i princip ALLA satser hoppar över. Man får 2/2.5/3/4/5/6/8 mm, men inte 7.

I varenda en av mina satser var det också precis på detta sätt, ingen 7 mm. Varför är då 7 mm insex så svår att finna på marknaden? Jag vet inte, jag har faktiskt inte den blekaste. Vad jag visste var att här stod jag nu på parkeringsplatsen, med framvagnen på pallbockar, utan möjlighet att fortsätta mitt projekt. Suck. I en av mina verktygssatser hade jag ett sortiment av insexbits i tumstorlekar. Där fanns en 1/4" vilket motsvarar 6.35 mm. Detta skulle enligt uppgift (på nätet) ev. fungera, men samtidigt betonades risken för att dra sönder gängorna i bultarna om de satt hårt. Jag vågade inte.

Jag tog en paus och gick ner till lekparken på Sofiehem och hämtade hem Klara. Hon hade fått några presenter på sagostunden. Klara var jätteglad. Jag förstod att presenterna var ett slags avsked. Det är nära nu. Klara börjar förskola till höst. Oj oj oj. En av de tre presenterna var ett litet blankt pappersark med klistrade guldstjärnor. Klara informerade mig om att det var en guldstjärna för varje gång de hade varit på sagostunden i biblioteket. Det var jättemånga guldstjärnor. Oj oj oj oj.

Jag slog en signal till Biltemas kundtjänst. Tjejen som svarade hade inget svar, men sa att hon skulle försöka få tag i någon produktansvarig. Hon var borta ett tag men kopplades sedan tillbaka till linjen. Tyvärr. De kunde inte hjälpa mig. Suck. Precis som jag skulle ge upp hittade jag verktygssats (på Jula) som märkligt nog såg ut att innehålla just en bit för 7 mm insex. Förkylningen hade angripit mig och jag kände att jag blev allt värre i bihålorna. Suck. Nå, inget att göra. Jag skruvade fast hjulen igen och tog ner bilen från pallbockarna, och så bar det iväg.

Väl på plats visade det sig tyvärr ha varit — den klassiska — Trycksfelsnisse som varit i farten. Trots att jag med hjälp av ingen mindre än varuhuschefen som jag haft äran att bolla ord med vid ett tidigare tillfälle hjälpte mig att hitta rätt bitssats så såg den i själva verket ut att göra precis samma "hopp" (6 till 8 mm) som alla andra satser på marknaden. Suck. På väg att ge upp svängde jag förbi Biltema. De hade ju (enligt uppgift från deras produktansvariga) ingen lösning, så vad jag gjorde där visste jag egentligen inte.

Innan jag går in stannar jag till i kundtjänst i lobbyn och förklarar min situation. Ja, killen som än en gång fastnat med skägget i brevlådan, kort sagt. Nå. Samma kille som tidigare på dagen kommit på tipset om att limma gummiduk på pallbocken sa nu helt otippat att de visst hade 7 mm insexbit. Jag skulle knalla ner till verktyg, så skulle jag nog finna den. Jag blev hoppfull och sprang(!) in i butiken. Väl på plats på sektionen med bits och hylsor fångar jag ännu en expedit. Han pekar mig tillrätta. Mycket riktigt. 7 millimeter insex, här i form av en stadig krafthylsa för 1/2" fäste. Det här var onekligen lovande.

Framsteget

Återigen hemma på parkeringen, och framvagnen återigen uppe på pallbockar, och hjulen avtagna. Mitt 1/2" spärrskaft är otympligt så jag valde att sätta en förstoringstapp (3/8" -> 1/2") på mitt mindre handtag, vilket förvisso fick den att skjuta ut en hyfsad bit in i hjulhuset, men jag fick ändå nog med spelrum. Visst satt bultarna rätt hårt, men med lite vilja fick jag båda två att lossna. Äntligen. Framgång.

Själva oken hade m.h.a. korrosion nästintill smält samman med bromsskivan, så jag fick låta handflatan agera gummiklubba, och dunka i omgångar. Ungefär fem minuter senare fick jag lös oket. Jag vände pallbockskartongen uppochner och lade ett stycke träplanka på denna, vilket blev precis lagom i höjd för att vila oket på.

Jag såg genast att de gamla bromsbeläggen var en bråkdel av de nya i tjocklek. Jag skulle bli tvungen att pressa tillbaka kolven rejält. Jag hade ju köpt en tving på Clas Ohlson inne i stan, men denna skulle visa sig vara för att få in. Suck. Jag hade lagt mitt mjuka mörkgröna sittunderlag på asfalten, och satt där intill hjulhuset en stund och funderade. Jag kom inte mycket längre, i detta nu. Nu hade jag i alla fall kött på benen. Jag hade byggt på mig kunskap om hur det hela såg ut och fungerade. Resten var en baggis, förmodligen. Jag skruvade tillbaka allt, på med hjulen, och hissade ner framvagnen.

Skrinläggandet

En stund senare befann jag mig än en gång på Biltema, norr om stan. Tredje svängen, suck. Jag tog nu det säkra före det osäkra och lade en [hyfsad] slant på ett specifikt verktyg för ändamålet, nämligen ett bromskolvsverktyg som alltså pressar utåt (till skillnad från en skruvtving som pressar inåt).

När jag ändå var på plats köpte jag ett 1/2" spärrskaft ur deras Stubby-serie, det vill säga medvetet korta handtag. Jag gillar korta spärrskaft. Åtkomlighet är oftast av stor vikt, särskilt som man ofta jobbar i trånga utrymmen.

Behöver man hävstångseffekt för det där lilla extra vridmomentet så går detta alltid att lösa detta, bara man är lite finurlig. Nu hade jag det sista Stubby-spärrskaftet (av totalt tre) i min samling. När jag kom hem hade jag ingen lust att palla upp framvagnen och ta av framhjulen ännu en gång, so I called it a day, och en dag med stor lärdom, därtill. På kvällen tog jag ett break och åkte jag hem till min kära Robin. Vi drack Coca-cola och diskuterade livet, på det stora hela taget.

måndag 28 april 2014

Måndag, v. 18

Frukosten

"Yet another Monday", som dom säger i Amerika. Skämt åsido, det var bara att kliva upp och göra ny vecka. Tack och lov hade jag Johans sensationella pålägg i kylskåpet, så mig gick det absolut ingen nöd på. Smarrigt värre, detta.

Middag #1

Ingrid gjorde friterat till middag. Prommes frites och chicken nuggets fick göra varandra sällskap i olja, och visst smakade det gott.

Middag #2

På kvällskvisten gjorde jag — ännu en gång — en kvällstripp ut till min kära vän Robin. Ingen basket, denna kväll, men väl lite knapprandet på tangentbordet. Jag älskar datorer.

Kvällsmålet

Mitt under min kvällsutflykt flaggar Ingrid på min lur och tycker att jag vore rent ut sagt 'awesome' om jag skulle lyckas hinna in någonstans och köpa kex med Brie-ost. Sagt och gjort, och här är klockan fem över halv tolv och jag och älsklingen finner oss väl nedslagna i soffan, tittandes ett avsnitt på Homeland. Snacka om schysst inledning på veckan, när det kommer omkring.

söndag 27 april 2014

Söndag, v. 17

Bromsoket

Vi hade söndag, och det var också en lämplig lucka för att — äntligen — råda bot på helvetet som uppkommit efter mitt ingrepp på bromssystemet. Alla reservdelar fanns att tillgå, så vad väntade jag egentligen på Bra fråga, egentligen!

Skämt åsido, jag har länge förstått vad vi står inför, och enligt samtydiga uppgifter råkar man i ungefär åtta fall utav tio dra av luftningsnippeln till minst ett av bromsoken, i mitt fall framtill. Suck. Det var tungan rätt i mun (och förb*nnat mycket rostlösning och X4) som som gällde, för nu skulle det bära eller brista.

Huruvida vi klarade att lossa nippeln/nipplarna avgjorde om det blev frågan om nytt/nya bromsok eller ej, vilket i sin tur avgjorde en snudd bisarr kostnadsfråga. Ja, varje bromsok utgör en fyrsiffrig utgift. Okej, låt mig nu springa förbi trumvirveln och genast säga hur det hela avlöstes. Efter flertalet(!) om och men lyckades jag (vi) faktiskt att lossa inte en utan BÅDA nipplarna, vilket onekligen gav utlopp för en lättnadens suck.

Glass

Efter att nipplarna till bromsoken efter mycket oro hade lossnat begav jag mig huvudstupa mot Ersboda och Biltema, med de slitna nipplarna nära till hands. Säljaren bakom servicedisken plockade fram en väldigt intressant uppfinning, nämligen något som liknade ett bladmått, men som höll för uppgift att fastställa en gängnings stigning.

Wow, snacka om häftigt. Han hade efter en kort stund bekräftat (inkl. en dubbelkoll) vilken variant på nippel jag skulle ha, och jag fick sedan mitt. Jag köpte i samma veva (bl.a.) en ny flaska X4, sen fick det bana väg hemåt.

När jag ~50 minuter senare åter anlände hemmavid fick det bli glass ute på parkeringen. Solen sken trots allt och det var riktigt sköna plusgrader vi hade att göra med. Oj oj oj, det kanske blir en sommar, trots allt.

Kvällsbasket

Nu spolar jag framåt några timmar i tiden. Klockan hade här för fotografiet hunnit bli fem över halv elva på kvällen, och jag och Ingrid hade framgångsrikt luftat systemet, och "Humlan" var än en gång redo för nya upptåg, nu med helt fräscha bromsar baktill.

Så, jag firade denna vinst med ett besök ut till min kära vän Robin, vid stans norra ände. Efter att ha suttit och mediterat bakom datorskärmen stund gled vi ut på basketplanen, och sköt en klassisk "tjugoetta". Det blev min säsongsdebut, och just den här kvällen kom jag att bli "pwned" med en ställning på inte mindre än 21-12, till Robin då alltså. Oj oj oj. Terminen hade definitivt kunnat börja bättre. Nå. Jag fick i varje fall tacka för gott sällskap.

lördag 12 april 2014

Lördag, v. 15

Besöket

Mitt på dagen dundrade vi ut till Ersboda och hälsade på Robin. Vi både drack kaffe och pratade om livet. Det var väldigt trevligt, sådär på en lördag.

Porträttet

Klämkäck bild på Klara när hon sitter på ett elskåp just intill en gatukorsning. Nånstans är jag tämligen övertygad om att klottret gör sitt för helheten.

Restaurangen

Det allmänna önskemålet var att vi skulle toppa helgen med att käka ute. Sagt och gjort, och det tämligen slumpartade valet kom att falla på Great Eastern, som erbjöd schysst buffé. Med facit i hand kom samtliga inblandade att enas om att det hela hade varit en stor succé. Personligen älskar jag bufféupplägget.

Sen, i regel är det också mindre strikt, i.e. inte 100% kostymer och fint handhållande av besticken, utan lite mer casual. Sedan är det (av större vikt) fritt fram att ta så mycket mat man bara orkar, för given peng. Aj, så värt. Som sagt, restaurangbesöket blev en stor framgång. Eller, låt mig citera Johan; "Hit ska jag komma fler gånger!"

torsdag 8 augusti 2013

Torsdag, v. 32

Inköpen

Gårdagens bitsset från Bahco kändes helt enkelt inte rätt. Man betalar ofta endast för ett känt varumärke, och här tyckte jag att det kunde vara värt att betala lite mindre för lite fler bits, samt att då få ett bitshandtag på köpet. För mellanpengen köpte jag dessutom ett skivfodral till våra familjefilmer. Schysst torsdag, helt enkelt.

Nydala

Dagen tillbringades på stranden. Klara var på språng utan uppehåll, och jag passade vid tillfälle på att skjuta en liten porträttbild på mig och Ingrid. Som alla vet är sommaren snart slut, och då kan det vara trevligt att ha något att titta tillbaka på. Efter stranden dundrade vi raka spåret till min kära vän, som enligt uppgift hade besök av sin mor. Det var nog länge sedan jag träffade R, och betydligt längre sedan jag träffade B, så det blev ett givet avslut på dagen på stranden. Underbart är kort, heter det väl? R skulle ut och ägna sig åt kampsport; mamma B skulle ägna sig åt shopping, vi skulle hem och käka. En stund senare var alla på sin respektive plats, vilket osökt leder oss till nästa kapitel på dagordningen.

Middagen

Ingrid skrider till verket med sin Flygande Jakob. Lustigt är att just den här maträtten har avtalats hemma hos Robin för bara en liten stund sedan. Min drottning sa att hon tyckte det kändes snudd på awkward att ta upp att hon redan hade planerat att laga Jakob den här dagen, och att det var därför kycklingen låg på upptining. Det blev rätt härligt, och skulle i förlängningen också ge mig flera lunchlådor.

onsdag 26 juni 2013

Onsdag, v. 26

Punktering!

Min vän Robin kontaktade mig på eftermiddagen. Densamme hade fått punktering, och det har kommit att bli lite av en outtalad tradition att vi slår tag i dessa saker sida vid sida. Så också denna gång. Jag var faktiskt väldigt taggad, så jag skulle få tillfälle att visa hur duktig jag blivit med vulkaniserande gummilösning och klassiska lappar. Jag dundrade iväg till Robin med vad jag trodde var ett hyfsat gott middagsvarsel, men ack så fel jag skulle ha. Sandpapper till trots så ville lappen inte vulkanisera med slangen under den halvtimme vi gav den, utan gav sedan vika. Nåväl. Det tål att sägas att vi då upptäckte att vi råkat sätta lappen kraftigt på sniskan. Tänk Limpan. Nå. Gör om, gör rätt. Mellan dessa försök gjorde vi en tur till närmaste all-varuhus, var vi faktiskt köpte en ny slang (40-622), för att liksom felsäkra oss. Nå. Vi slängde på den nya slangen och lät helt enkelt den gamla jobba i sin egen takt, med lappen och allt. Nå. När vi, allt som allt, var färdiga och cykeln var redo (ett kort krux med Shimano-växellådan senare) hade klockan rusat iväg. Tack och lov fick jag med mig ett schysst hemmabak, så jag stod mig — som genom ett mirakel — ändå hela vägen till middagen.

Shorts!

Oh no. Det var en stekhet sommardag så sent som häromveckan som jag frågade vår butikschef om shorts skulle vara okej. Jag fick ett "Det går säkert bra!" till svar, vilket sen ekade för mitt inre, och jag sedermera undrade om svaret var allmängiltigt, eller nåt gällande för stunden. Nå. Det var i alla fall varmt, och jag var glad. Så, skåda mitt missnöje när min kollega denna onsdagskväll poängterar att jag har en reva vid min heliga bakdel, just ovanför höger bakficka. Jag kontrollerar genast, och mycket riktigt. Vi snackar ungefär en decimeter här. Jag är fast besluten att laga shortsen. Dessa Mecca har ungefär tio år på nacken, och jag har många minnen tillsammans med dem. Jag kan t.ex. nämna att de i sitt ursprungliga utförande kom med ben som man fäste med blixtlås. Ja, vi pratar löstagbara ben. Jag hade på mig dessa under en tågresa mot Uppsala Reggae Festival, jag tror det var 2006, alternativt 2007. Jag hade "tagit av mig benen", och det var någon gång under småtimmarna som den berömde "Rånkan" utförde en vansinnig(!) städning av vår liggvagn. Han hade då funnit benen, klassat dem som textilt skräp, och sedan helt sonika kastat ut dem genom fönstret. Så, dessa avtagbara byxben landade troligtvis någonstans kring Bollnäs eller Söderhamn. Nåväl. Hur som haver, jag är fast beslutsam i att jag ska sy ihop den här revan. Mina shorts är en del av mig. Jag är ännu ung.

onsdag 24 april 2013

Onsdag, v. 17

Välgörenheten

Det var mitt på dagen jag hade vägarna förbi den nya underjordiska tunneln mellan Haga och stan, då via centralstationen. När jag går nedför stentrapporna (på Hagasidan) lägger jag märke till ett par herrskor som står prydligt bara några trappsteg upp. I den vänstra skon sitter en handskrivnen lapp. Det står "Varsågod!", följt av något som jag urskiljde som "Ha en bra", var det sista ordet "dag" är underförstått, men inte uttryckligen skrivet. Jag hade Ingrid i telefonluren, och berättade vad jag såg. Faktum är att jag fotograferade medan jag fortfarande hade henne på tråden. Denna möjlighet tackar jag CyanogenMod för. Samsungs egna mjukvara vill inte låta mig använda kameran medan jag ligger i samtal. En kille som är minst fem (troligtvis tio) år yngre än mig passerar, och även han stannar upp. Han säger nåt kort om att det var lustigt, och jag instämmer. Ingrid frågade i efterhand vem jag pratat med, och jag fick berätta att jag hade en kort men intensivt social samvist med en annan människa.

Sundae

Mjukglass i bägare på McDonald's har blivit lite av vår melodi, lately. De senaste dagarna har vi kört den flera dagar, och visst är det oerhört gott. Den finns i tre smaker; choklad, kola, och jordgubb. Jag har svårt att bestämma mig för vilken jag tycker mest om. Ingrid tycker mest om choklad, och jag tror att Klara var på hennes linje.

Presentkorten

Det har blivit lite av en tradition att Ingrids föräldrar ger mig ett presentkort på Stadium (till ett värde av 600 kronor) i julklapp. De har ju ett par års giltighetstid, och det har kommit sig så att jag har samlat på mig två stycken. Nej, inga större inköp av sportkläder på två års tid. Jag är måhända lite gniden; men ni vet — den som spar han har. Mina Air Force 1 kliver in på sin tredje sommar, och det är inte riktigt okej. Två somrar har de stått sig, och där ska vi nog sätta punkt. Nu kom det att bli så att jag gjorde ett riktigt klipp. Tyvärr verkar AF1 utgått ur Stadiums sortiment, då jag inte funnit dem någonstans på nätbutiken. Jag frågade en kvinna i butiken och hon gav mig det rätt korta svaret att om det inte fans på nätet så var det dött lopp. Jag började kika på sortimentet, och fann väl inget som kändes helt awesome. Så ser jag en annan kille med Stadium-kläder. Han har minst en tatuering, och lite synlig swag. Så, jag förklarar min request än en gång. Han frågar vad jag har för storlek och när han får höra att jag är en fyrtiofemma springer han bak. Det fanns hopp. Tidigare skulle det visa sig att det var nån gammal kundbeställning på AF1 i just min storlek som gått snett, så att han trodde sig eventuellt kunna hjälpa, han sprang in bakom lagret. Medan killen var bak och sprang efter min önskade basketsko föll min blick plötsligt ett REA-bord som jag tidigare missat. Skor, huller om buller. Mycket udda storlekar, men allesammans kraftigt nedsatta. Då ser jag dem. Kliniskt vita, med Nike-stripe i rött på sidan. De var inte helt olika mina egna skor. Modellen hette Brutez, och jag tyckte om dem. Prislappen, om något. Röd lapp sa 299 kronor. Killen kom ut och berättade att lagret hade visat sig osorterat, och han hade inte kunnat gräva fram mina skor. Anyways, han tog mitt namn och nummer, och skulle höra av sig. Schysst, jag berättade dock att jag funnit ett par skor tills vidare. Jag frågade också vad som var grejen med rea-bordet, var det kund-returer var skorna ansågs ha tagit ett inomhus-steg för mycket, eller? Mjo, så var det. Antingen det, eller så fjolårets modeller. Allt föll väl på plats. När jag kom till kassan överhörde jag kassören prata med mannen innan. Var han medlem i Stadium Club? Givetvis. Hon smygtipsade då om en kampanj som innebar att om han högt sa "VÅRSKOR!" så fick han 20% rabatt. Han gjorde som han blev tillsagd och fick rabatt. När det blev min tur rabblade jag personnummer, då jag sedan många år är medlem i kundklubben, och sa också försiktigt att jag överhört snacket med kunde innan, och om erbjudandet inte också råkade gälla rea-skor. Jo, det gjorde det. Jag sa högt och tydligt vårskor, och betalade i runda tal 240 kronor för mina nya feta Nikies. Min lycka var gjord.

Inköpen

Vad ni ser till vänster är tre artiklar från fyndmarknaden på Coop Forum. Tandpetare, hylsor (1/4"), och ett 9v batteri. Varje artikel kostade en guldpeng. Rätt kurs. Till höger ser ni ett set med adapters så att man kan köra hylsor (1/4", 3/8", 1/2") i borrmaskin eller skruvdragare. Riktigt schysst utrustning för en sann meckare.

Robin

Jag hade under dagen korresponderat med Robin. Han har en HTC One X, vilket är lite av ett flaggskepp för denna österländska tillverkare. Nu hade den problem. Skärmen. Intermittenta avstängningar, och skärmbilder som överlappade varandra. Nånting var tydligt fel. Jag hade fiskat upp den här instruktionsfilmen som visar hur man öppnar upp just den här telefonmodellen. Robin ville köra hårt, och jag skulle bistå som moraliskt stöd. Så, jag och Klara dundrade iväg. Klara fann blåklockor på gården. Hon ville ta ett par stycken och ge till Robin, och så blev det. Hur telefonprojektet slutade lämnar jag osagt. Personligen har jag aldrig varit nåt stort fan av just HTC, då av främst två orsaker.

Lokalvårdaren

På kvällskvisten störde jag mig på att köksgolvet inte var fräscht. Jag slog genast sak i spaken (en slags ordvits på mer klassiska 'tog tag i saken'), och kan tipsa alla om att köra den här varianten på mopp. Det är väldigt lätt att vrida ut den, då den liksom viker sig ner i det röda plasttråget. Konstruktionen är svår att beskriva med ord, men ni förstår säkert ungefär hur det fungerar. Jag kan rita en bättre figurskiss, nån gång när jag har tid över.