Förmiddagen
Härliga onsdag. Efter gemensam frukost gick jag ut på balkongen och satte ihop ben och kropp på TMNT-figurerna med hjälp av superlim. På bilden vilar de mot en medioker handpump som jag köpte på Ica Maxi för nåt år sedan.
Den har knappt används då jag haft en vettig fotpump som är mycket effektivare, men tyvärr sjöng denna på sista versen så sent som häromdagen, och åkte fort ut till miljöhuset.
Jag tror inte att jag orkar köpa en ny fotpump i det närmsta. Prioriteringarna ser annorlunda ut just nu. Det här lilla kompaktskaftet får göra jobbet med slangarna, så länge.
Bölesholmarna
Sommaren går mot sitt slut, och jag kände att det var dags för bad. Efter missödet på Bölesholmarna för ett par veckor sedan har Klara sagt att hon aldrig-aldrig-aldrig nånsin vill bada där mer, vilket jag hittills har respekterat.
Nu hade det emellertid slagit mig att ett undvikande av platsen ifråga kanske var lite som att utveckla ett slags trauma, och att det kanske var bättre att hoppa upp på sadeln igen så fort som möjligt, så jag trotsade hennes önskan att åka till Nydala och styrde istället skutan just till denna ack så minnesväckande badplats.
Platsen var sånär som öde. Det är tydligt att semestertiderna är över och att sommaren mot sitt slut. Klara gick — ytterst motvilligt — runt med mig på det grundaste, men hon ville inte doppa sig. Själv var jag djärv och hoppade från bryggan åtminstone en gång. Det var inte jättevarmt, men visst gick det an.
Efter en kort stund dök då plötsligt Klaras kompis från gården upp med sin mamma. Hon hade skickat SMS tidigare och frågat var vi hade tänkt åka, då pojken tydligen hade blivit sugen på bad efter att Klara fått avsluta gårdsleken då vi skulle iväg. Att de dock plötsligt dök upp blev dock en överraskning. Pojken var iklädd badbyxor och var snabbt ute i vattnet var han hoppade och plaskade så det stod härliga till.
Klara satt dock inlindad i badlakanet på stranden ett par meter bort, tydligt mindre stojig till sinnes. Grannpojkens mamma frågade varför hon inte ville bada. Hon svarade inte. Allt kändes med ens olustigt så jag bröt in och berättade lågmält om den otäcka händelsen för nån vecka sen. Pojkens mamma var inte dömande, utan sa att hon då förstod, och berättade i nästa skede att hennes pojke också hade varit med om en sådan incident, så sent som förra sommaren.
Han hade också varit rädd för vattnet efteråt, men så hade det lossnat, och nu tyckte hon att det var som att han hade blivit mer av ett vattendjur än någonsin tidigare. Det var så skönt att höra detta från en annan förälder. Upplyftande, den där krypande oron för att Klara kommer att hålla sig på land för resten av livet, ärrad, gjorde sig plötsligt mindre påmind.
Nå, pojken ville tydligen inte bada själv, så han sprang snart upp och torkade sig och sedan begav sig ungarna upp till klätterställningen med rutschkana femtio meter upp. Där lekte de friskt i en dryg halvtimme, innan vi började packa ihop och begav oss sedan hemåt, var (såklart) ungarna åter sammanstrålade på gården, och leken fortsatte.
Grillningen
Ledig hela veckan, och sommaren mot sitt slut, och jag kände mig sugen på nåt gott. Meddelade Ingrid om min hunger och bollade även ord med min Alexander, som sade sig vara helt på en grillning. En stund senare befann jag mig på Maxi, var jag positivt överraskad kunde konstatera att Ica Basic levererar grillkol till vrakpris. Konstigt att vi inte sett det tidigare. Nåja. Kött och råkorv och färsk majs hamnade också i varukorgen.
Jag, Alexander och ungarna var ute på gården och fördrev tiden i möjligaste mån medan (grillmästaren) Ingrid styrde på baksidan. En stund senare var det färdigt och vi satt alla till bords. Oj, vad jag käkade. Gott, som vanligt. Alexander konstaterade att det ofta serveras potatisgratäng hos familjen Lindberg Oxwall. Ja, kanske är det så.
Kvällskvisten
På kvällen byggdes det Lego. Klara har fått ett stort Lego-hus "Friends" och det var minsann lite av ett projekt att bygga ihop. Ingrid styrde båten och jag satt mestadels och dokumenterade och tittade på.
Nå, jag dunkade faktiskt ihop den sista lilla modulen, som skulle ligga uppe på taket. En liten lucka med blommor på, var det. Efter att vi var färdiga med byggandet kröp vi ner i sängen och Klara fick titta lite på Ninjago. Ingrids mobiltelefon med sprucken display fick agera biografkduk, som så många gånger. Oj oj oj.
Kvällstrippen
Det var sent på kvällen som jag lättade ankar mot min vän i stans norra ände. Han hade trubbel med sin musikanläggning. Ljudet ville bara komma ur den ena högtalaren. Suck. I know the drill; har själv varit i samma situation för inte alltför länge sedan. I mitt fall löste det sig när det uppdagades att förstärkarens säkring kickade in p.g.a. alltför klen högtalarkabel för den ena högtalaren. Nu återstod att se vad som orsakade problemet hos min vän. Min vän hade misstänkt en lödpunkt som släppt inne i högtalaren då han sade att nånting lät löst inuti den.
Så, vi gick på hårt och en stund (och lite våld) senare var högtalaren öppen. Vi såg rätt snabbt att vi hade öppnat upp lådan i onödan, då alla lödningar satt fast som de skulle inuti. Att det lilla motståndet mellan de två högtalarna skulle vara slut kändes också osannolikt.
Nej, vi fick helt enkelt byta infallsvinkel. Det slog mig att faktiskt problemet — i mitt fall — härrörde till att ett fel (högtalarkabeln) orsakade förstärkaren(!) att bryta ena kanalen, och att vi kanske hade en liknande situation, eller helt enkelt en trasig kabel. Jag granskade snabbt sladden och såg inga synliga brott.
Provade då istället att byta plats på de två högtalarna i förstärkaren. Dra mig baklänges, nu ljöd den minsann. Detta lämnade förstärkaren i sig som tänkbar bov i dramat. Jag gjorde en snabb sökningen och fann en tråd som behandlade ämnet. Fann snabbt att det var alltför sent för att skruva isär förstärkaren och börja inspektera lödningar och kondensatorer, så vi gjorde helt enkelt en ful lösning för att få ljud i båda högtalarna, nämligen att lägga båda sladdarna på vardera A/B-linjens fungerande utgång. Nå, nu duplicerades den ena kanalen i båda högtalarna, så något sant stereoljud var det inte tal om, men det dög i krig, åtminstone i ett väntrum.
Jag lättade ankar och när jag kom hem var klockan prick midnatt. Jag tittade på matlådan som min vän hade gett mig. Han hade gett mig instruktion om att frysa ner den och ta med den till lunch någon vettig arbetsdag. När jag kom över tröskeln gick jag raka spåret till frysen där jag stoppade in den. Den skulle bli alldeles perfekt till helgen, tänkte jag, för mitt stilla sinne.
