Jackan
Klara hade tagit ledigt från förskolan och hade istället dagen till ära ett återbesök ("re-visit") hos sin gamla dagmamma och sedermera barngruppen som var i Carlskyrkan. Ja, det är lite tradition att de gamla utflugna ungarna gör så, någon gång under förskoleåret. Klara hade varit taggad nåt så inåt glödheta norden, och nu var hon alltså där.
Nå, jag och Ingrid tog en sväng in till stan under dagen, och jag kom på att jag hade kvar en slant på ett av presentkorten som jag fått av Ingrids föräldrar i julklapp för något år sedan. Bäst var väl att nyttja det innan det rann ut i sanden, så vi knallade in på Stadium i stan.
Jag gick först till kassan och frågade efter saldo och giltighet på presentkortet. Etthundrafem kronor, och det var giltigt till nästa år. Det var alltså ingen panik, men så fick mitt öga syn på ett ställ. Det var nylonjackor från Everest som hade ett ord. pris på 599 SEK men nu låg nere på 399 SEK, och med mina dryga hundra kronor i store credit skulle det ju inte bli mer än knappt trehundra kronor för en sådan.
Jag stod vid spegeln och velade mellan om jag skulle gå på L eller XL. Jag brukar som regel alltid köra stort, och har gjort så ända sedan de lägre tonåren, men nånting i mig fick mig att vilja göra lite annorlunda, och istället välja en storlek mindre. Medan jag stod och velade dök en säljare/butiksexpedit upp. Jag fick i princip omgående intrycket av att killen ifråga uppbar en swagger, och bemödandet sedan — oj! Jag bollade lite kring resonemang L kontra XL och jag fick hjälp med att väga för/emot de båda valen.
Det slutade efter inte alltför långt dröjsmål med att jag valde storleken mindre, och när jag stod i kassan och betalade kände jag att mina mungipor stod väldigt högt upp. Jag var ruskigt nöjd med den unga mannen som hade varit ute på golvet och hjälpt mig. Besöket på Stadium blev dagens upplevelse, skulle jag vilja säga, och jag poserade stolt med min påse när vi hade kommit ut på Kungsgatan.
Middagsbjudningen
Ingrids storasyster fyllde tjugoåtta, dagen till ära, och vi var ditbjudna på ett litet firande och sedvanlig middag med efterrätt. Nämnda käk var ljuvligt, oj oj oj. Jag kunde knappt bete mig, och backade tallriken inte mindre än två gånger. Satan i gatan så gott det var, köttfärsbiffar med klyftpotatis, sallad, och så kantarellsås på detta. Som sagt, jag kunde knappt bete mig, som sagt.
Efter denna ljuvliga varmrätt och även den efterföljande efterrätten (tårta med presentöppning) blev det soffläge för flertalet inblandade, däribland även mig. Uppdelningen kom att bli så att jag och Ingrids far, syster och dennes kavaljer satt i det "yttre" vardagsrummet, medan Ingrid och hennes mor satt i det "inre" vardagsrummet. Mitt i allt dök jag in i en situation var jag fick en rad ganska raka frågor kring vår stundande förändring. Jag kunde inte undgå att ana en viss underförstådd resonemangsriktning, om än inget sades rakt ut.
En stund senare började klockan bli mycket, och jag reste mig upp och gjorde fotstegen över till det intilliggande rummet, var Ingrid låg i soffan och såg ut att sova, och hennes mor satt bredvid. Jag pussade liv i henne och vi enades om att klockan var mycket (kring 22) och att om än det var helg så var det en vettig idé att vi fick Klara i säng någorlunda. Så, vi packade ihop oss och lättade ankar.
Så snart vi satt i bilen på väg hem blev det klart att Ingrid inte hade sovit för fem öre. Hon hade varit klarvaken, och tidigare hade blivit konfronterad på ett liknande sätt som jag (i rummet intill), då av hennes mor. Det var nästan som att det inte var någon slump att vi hade hamnat i varsitt rum, utan som en del av någon slags plan, tyckte hon. Bland annat hade hon då tyckt att det var våghalsigt att flytta, aktat att jag inte hade någon jobbanställning som väntade på oss där nere. Min älskade Ingrid var upprörd; den negativa vibben som hon fick av sina föräldrar var jättejobbig, tyckte hon.
Jag lyssnade på henne, och kunde absolut förstå hur Ingrid kände, men samtidigt hade jag en slags förståelse för hennes föräldrar, vilket jag också sa. Detta helt enkelt efter att ha skiftat om lite roller, för mitt eget stilla sinne. Ja, jag ponerade hur vår älskade lilla unge om sisådär tjugo år kungör att hon tänker flytta >50 mil söderut med sin kavaljer. För mig hade det nog dock den sociala tryggheten (läs: inkomst) kvittat mer än det faktum att mitt älskade barn var på väg att flytta över flertalet länsgränser och till en annan klimatzon. Jag vågar säga att jag känner mig själv tillräckligt bra nog för att veta att jag med stor sannolikhet hade gått i taket, och att greppa (läs: acceptera) den oundvikliga situationen hade troligtvis inte gått i en handvändning.
Så, mot bakgrund av denna omkastning av roller så kunde jag ändå tycka att Ingrids föräldrar tog det hela rätt sansat. Ingrid är ju trots allt deras älskade unge, och Klara deras älskade barnbarn. Klockan var nog närmare elva på kvällen när vi äntligen kom i säng. Ja, när vi kommit hem och stod på parkeringen kom vi så klart på att vi hade glömt Klaras ryggsäck med hennes oskiljaktiga sängkamrat ("Vovven") hemma hos Ingrids föräldrar, så jag fick tvärt återvända till Berghem och hämta detta älskvärda mjukisdjur. Som sagt, klockan var nog närmare elva på den sena aftonen när vi var i säng.
