Frukosten
Drog en aningen obalanserad frukost. Ja, det är såklart choklad- och jordnötsbiten som är det udda inslaget som gör det hela lite halvdant. Jag vet inte varför den hamnade där, förmodligen bara ett av dessa typiska måndagsinfall. Egentligen inget att hänga läpp över; alla med någorlunda livsrutin borstar ju som regel tänderna efter frukosten.
Dinosaurierna
Det var igår innan vi drog till svärföräldrarna på Berghem som jag gjorde en impulsivt inköp till bästa jäntan. Ja, det var ju häromåret som hennes mormor och morfar köpte lite mer svenska bondgårdsdjur fast ur samma serie, med samma gigantiska plastburk. Nu önskade hon sig dessa. Etthundra och nitton kronor, kostade kalaset, allt som alt. Men nå, vår unges ljuva leende är banne mig värt varenda öre.
Vevpartiet
Jag har ju haft flertalet militärcyklar hopklumpade med en låsvajer sedan flera år tillbaka. De är alla defekta på ett eller annat sätt. På en av dem (26" med balongdäck) har t.ex. en pedalarm spruckit vid pedalens infästning, så lösningen är antingen att svetsa dit plåt och dra en ny 1/2" gänga, alternativt på något sätt byta ut hela vevarmen. Jag har inspekterat, och just nu är det största problemet hur jag ska få upp veven. Man ska ha någon slags tapp- eller stiftnyckel, och dessa lär inte vara direkt vanligt förekommande på marknaden. Ja, häromveckan fick jag faktiskt napp på en potentiell kandidat ute på nätet.
Då Gärdin & Persson är etablerade här i stan ringde jag och frågade om det inte gick att lösa så att jag fick hämta den i butiken i stan, och på så vis skulle slippa cirkus en hundralapp i frakt. Jo visst, killen var supertrevlig och sa att det lätt gick att lösa så att de skickade med en nyckel med en leverans till Umeåbutiken. Några dagar senare var den på plats, och — spänd av förväntan — gled jag ut och hämtade nyckeln. Dessvärre visade det sig att den inte gjorde jobbet. För mycket stål runtom gjorde att man inte fick stiften på plats. Dessa var dessutom marginellt för stora för att passa i hålen. Suck. Nåväl. To be continued.
Objektet
Den här gamla rackaren har jag emellertid lyckats bättre med. Faktum är att den här cykeln var min primära trotjänare när jag först anlände till den här stan, på vårkanten 2007. Min storasysters dåvarande kavaljer hade haft en garagerensning och då sprungit på den här gamla klenoden. Han hade hört via min syster att jag tyckte om att cykla, så han tyckte då att jag kunde få den.
Wow, vilken glädje. Sen fick jag höra att man faktiskt mot ett smärre tillägg kunde få ta med sig cyklar med Länstrafikens bussar. En sen sommarkväll 2007 stod jag då med min cykel på busstationen i Piteå, och frågade busschauffören om detta gick att lösa. Han sa med ett leende att det var så lugnt och bagagetomt just denna tripp, så det gick bra att bara slänga in cykeln. Han tog alltså inte ens sisådär åttio kronor extra betalt. Wow.
På den här vägen hamnade alltså cykeln i Umeå, var den har rullat många mil sedan dess. Bland annat har jag gjort den — ändå hyfsat beskedliga — trippen Umeå<->Holmsund (tur och retur) inte mindre än två[!] gånger med den här cykeln. Från början satt det en schysst formad lykta framtill, tänk sann retrodesign. Denna fick tyvärr en buckla, någon gång de första åren. Någon gång nåt år senare var lyktan helt borta när jag skulle låsa upp cykeln. Någon stal den alltså. Suck. Nå. Det var sedan den ödesdigra kvällen den 20:e november 2010 som helt plötsligt kedjan gick av, mitt under bestigandet av Svingen. Suck.
Sedan den kvällen har cykeln stått i varmförråd, utan ork eller energi till ett uppstyrande. Nu, när jag så sent som igår fick tag i en billig cykelkedja, var det läge att råda bot på problemet. Pang boom, inga problem. Mina farhågor att kedjan skulle vara för kort visade sig dessutom vara obefogade. Kedjan var — tvärtom — två länkar för lång, var jag fick god nytta av länkbrytaren som jag köpte häromveckan. Så, min gamle trotjänare rullade igång och denna måndag tog jag faktiskt premiärturen hela vägen till arbetet, och tillbaka. Här står jag flott parkerad vid sidan av MVG. Man lägger lätt märke till det robusta stödet.
Gåvan
En dryg timme innan stängning kommer en kollega fram och frågar om jag tycker om Red Bull. Ja visst, extra energi är aldrig fel. Vad gav mig denna stora ära, undrade jag såklart. Jo, det hade passerat ett sådant vandrande/levande reklamjippo och de hade alltså gett ut burkar, och min kollega var tydligen själv inte överförtjust i den här klassiska energidrycken. Schysst för mig, då'rå.
