Förmiddagen och arbetsdagen
Lördagen skulle inledas med jobb. Jag satte i vanlig ordning ett ägg i kastrull med vatten på spisplattan, och hoppade i duschen. När det sedan var färdigt just denna gång var det lite eljest än det varit alla de andra hundratals gånger jag gjort på samma sätt. Skalet hade spruckit bort från ägget med en nästintill kirurgisk precision. Wow. När jag tog upp det behövde jag i princip inte skala nånting alls. Jag höll i den andra — något mindre — biten av skal som satt kvar på ägget, och då frigjordes själva ägget helt och hållet. Det hela var fantastiskt. Liksom magiskt, på något sätt.'
Medan jag inmundigade min frukost tassade Gustaf omkring i köket, som han i regel gör. Just denna lördag gjorde han dock nånting som jag aldrig tror jag har sett honom göra tidigare. Han tog ett försiktigt skutt upp på köksbordet (längst bort, då) och bäddade på den stora rulle av teckningspapper som ligger där. Så lade han huvudet med pappersrullen som kudde. Det såg oerhört komiskt ut, och jag kände mig tvungen att ställa ner kaffekoppen och fotografera honom.
Sedan slog det mig att jag hade blivit upphämtad av Ingrid igår, och således stod min cykel kvar i stan. Suck. Jag ville inte betala för en heldag i stan, och närmsta gratisparkering (Öst på stan) var ändå tio minuter till fots. Jag låg dåligt till, tidsmässigt. Så fattade jag ett beslut, jag klädde på mig och tog min klassiska rullbräda och hoppade in i bilen. Jag åkte ner till den fria gatuparkeringen på Häradshövdingegatan och hoppade sedan på brädan och sparkade min väg fram, sisådär åtta minuter i åtta på lördagsförmiddagen. Jag kände mig ung och odödlig, med lunchen (rester från gårdagens korvstroganoff) tryggt vilande i en två liters glasslåda. Det här kunde bara bli en superb lördag.
Det stora sexårskalaset
Jag skulle egentligen ha slutat tre men var förlängd till stängning, och då visste jag med mig att granntjejens stora sexårskalas redan var i full rullning. Det hade varit strul med att få tag i lokal men de hade löst det snyggt i sista stund, och jag dundrade raka spåret till kvarterslokalen på Kemigränd, var — mycket riktigt — kalaset var i full huggning. Det första som hände var att jag blev inkallad till det intilliggande rummet/köket, var granntjejens mamma serverade mig tacos, som de andra redan ätit. Oj oj oj, så gott det var.
Det fanns ett dussintal skålar med alla klassiska tillbehör, runt om mig, och jag ville jättegärna fotografera, men de övriga var en öppen dörr ifrån och jag blev lite rädd för att dom skulle tycka jag var nördig om de såg mig sitta och fotografera mat. Nå, det blev snart också tårta och sedermera presentutdelning. Det hela var en stor succé, och jag tittade runtomkring. I princip hela Klaras förskoleklass var samlade. Det här var sann magi. Barnen är verkligen framtiden.
Kvällsavrundning med en film i soffan
På kvällskvisten plockade jag fram en titel som jag fyndade redan tidigare i somras, men aldrig ens tagit bort omslagsplasten från. Vi snackar om klassiska Dödligt Vapen med Mel Gibson i ena huvudrollen. Wow. Det var en tung film, och visst förtjänar den >8/10 på IMDb, men det var vissa saker som var lite obegripliga, som t.ex. att de satte så mycket fokus på att jaga storskurkens sidekick i slutet, istället för den största skurken av dem alla.
Det kändes lite snett, men vad vet jag. Sen var det så mycket action och explosioner överlag i slutskedet så jag kände mig alldeles snurrig. Nåväl, en klassisk film är det i alla fall, och sist jag såg hela filmen hade jag nog i ärlighetens namn nog knappt åldern riktigt inne för att se den, så visst kändes det bra att ta det raka spåret tillbaka till åttiotalet, på en lördag.
