Textmässigt egensinnad~: förmiddag

Förmiddagen och arbetsdagen

Lördagen skulle inledas med jobb. Jag satte i vanlig ordning ett ägg i kastrull med vatten på spisplattan, och hoppade i duschen. När det sedan var färdigt just denna gång var det lite eljest än det varit alla de andra hundratals gånger jag gjort på samma sätt. Skalet hade spruckit bort från ägget med en nästintill kirurgisk precision. Wow. När jag tog upp det behövde jag i princip inte skala nånting alls. Jag höll i den andra — något mindre — biten av skal som satt kvar på ägget, och då frigjordes själva ägget helt och hållet. Det hela var fantastiskt. Liksom magiskt, på något sätt.'

Medan jag inmundigade min frukost tassade Gustaf omkring i köket, som han i regel gör. Just denna lördag gjorde han dock nånting som jag aldrig tror jag har sett honom göra tidigare. Han tog ett försiktigt skutt upp på köksbordet (längst bort, då) och bäddade på den stora rulle av teckningspapper som ligger där. Så lade han huvudet med pappersrullen som kudde. Det såg oerhört komiskt ut, och jag kände mig tvungen att ställa ner kaffekoppen och fotografera honom.

Sedan slog det mig att jag hade blivit upphämtad av Ingrid igår, och således stod min cykel kvar i stan. Suck. Jag ville inte betala för en heldag i stan, och närmsta gratisparkering (Öst på stan) var ändå tio minuter till fots. Jag låg dåligt till, tidsmässigt. Så fattade jag ett beslut, jag klädde på mig och tog min klassiska rullbräda och hoppade in i bilen. Jag åkte ner till den fria gatuparkeringen på Häradshövdingegatan och hoppade sedan på brädan och sparkade min väg fram, sisådär åtta minuter i åtta på lördagsförmiddagen. Jag kände mig ung och odödlig, med lunchen (rester från gårdagens korvstroganoff) tryggt vilande i en två liters glasslåda. Det här kunde bara bli en superb lördag.

Det stora sexårskalaset

Jag skulle egentligen ha slutat tre men var förlängd till stängning, och då visste jag med mig att granntjejens stora sexårskalas redan var i full rullning. Det hade varit strul med att få tag i lokal men de hade löst det snyggt i sista stund, och jag dundrade raka spåret till kvarterslokalen på Kemigränd, var — mycket riktigt — kalaset var i full huggning. Det första som hände var att jag blev inkallad till det intilliggande rummet/köket, var granntjejens mamma serverade mig tacos, som de andra redan ätit. Oj oj oj, så gott det var.

Det fanns ett dussintal skålar med alla klassiska tillbehör, runt om mig, och jag ville jättegärna fotografera, men de övriga var en öppen dörr ifrån och jag blev lite rädd för att dom skulle tycka jag var nördig om de såg mig sitta och fotografera mat. Nå, det blev snart också tårta och sedermera presentutdelning. Det hela var en stor succé, och jag tittade runtomkring. I princip hela Klaras förskoleklass var samlade. Det här var sann magi. Barnen är verkligen framtiden.

Kvällsavrundning med en film i soffan

På kvällskvisten plockade jag fram en titel som jag fyndade redan tidigare i somras, men aldrig ens tagit bort omslagsplasten från. Vi snackar om klassiska Dödligt Vapen med Mel Gibson i ena huvudrollen. Wow. Det var en tung film, och visst förtjänar den >8/10 på IMDb, men det var vissa saker som var lite obegripliga, som t.ex. att de satte så mycket fokus på att jaga storskurkens sidekick i slutet, istället för den största skurken av dem alla.

Det kändes lite snett, men vad vet jag. Sen var det så mycket action och explosioner överlag i slutskedet så jag kände mig alldeles snurrig. Nåväl, en klassisk film är det i alla fall, och sist jag såg hela filmen hade jag nog i ärlighetens namn nog knappt åldern riktigt inne för att se den, så visst kändes det bra att ta det raka spåret tillbaka till åttiotalet, på en lördag.

Förmiddagen

Det var måndag och ny vecka, och jag och tjejerna inledde långsdamt. Klara blev t.ex. snabbt ett med den nya datormaskinen. Nå. Vem kommer inte ihåg gårdagen?

Mardrömmen

Besiktningen gick igenom utan anmärkning för bara nån månad sen, men jag har inte kunnat släppa det mannen sa om att "Handbromsen tar visserligen, men lite väl högt!", och hur han antydde att vi borde justera detta innan nästa besiktning om det skulle gå lika bra igen.

Så, bara häromveckan när jag stod på Strömpilen och inväntade att tjejerna skulle bli klar med deras shopping tog jag tillfälle i akt och greppade verktygslådan och demonterade snabbt höljet över handbroms, "mellanpanel", växellåda, ja, det där vanliga.

Jag lyfte den försiktigt och när jag stack in huvudet därunder lade jag genast märke till hur balansplattan låg snett. En av vajrarna (handbroms) drog mer än den andra. Klassiskt läge, men garanterat inget alltför svårt att justera.

Så, denna måndag skred jag till verket. Upp med bakvagnen och sedan började jag jobba med trumman. Suck. Vilken mardröm. Den ville inte rosta, och var
mardrömslikt rostig, därtill. Jag bröt och bände, allt förgäves.

Jag smekte också bort dammskyddet för hjullagret, men då samstämmande uppgifter talar för att man kan ro bromsarna i hamn utan att lossa detta vitala lager satte jag ungefär lika snabbt åter dammskyddet på plats.

Jag har — truth be told — redan häromveckan påbörjat detta projekt, men den alltför fast sittande trumman hindrade mig då. Nå. Denna måndag hade jag ställt sikte på ett vad som verkade vara oumbärligt verktyg, nämligen en bromstrummeavdragare, vilken kändes som ett riktigt smidigt klipp. Tyvärr skulle det visa sig att inget av verktygets håligheter skulle passa min bultcirkel (5x100), så jag stod fortfarande lottlös.

I misslyckandets vemod kom jag dock ihåg vad säljaren på Biltema hade sagt, ja visst, verktyget hade många hål och 5x100 var ju inte alltför ovanligt, så visst borde det fungera, men han själv — ifråga — ville allrahelst slå ett slag för den gamla hederliga metoden — våld. I synnerhet om jag likväl skulle byta bromstrummor tyckte han inte att det skadade.

Jag kom ihåg vad han hade sagt, och lade ifrån mig den lilla (8 oz) hammaren och gick och hämtade den lilla handyxa som jag köpt för ett par år sedan. Efter några rejäla slag med bakstycket fick jag faktiskt trumman att börja röra på sig. Antalet häftiga bändningar senare lossnade den också. Det var här jag gjorde något av det klassiska misstaget.

Ja, jag fick något slags tvångstanke om att jag ville se hydrauliken in action. Jag sätter mig i förarsätet och ber Ingrid hålla ett vaksamt öga på bakhjulet. När bromspedalen når botten hör jag ett jämrande. Usch. Nej. Än en gång.

Mycket riktigt. Hjulcylindern läcker. Hur kan det komma sig att jag alltid upptäcker(!?) läkande hjulcylindrar när jag inspekterar mina bromssystem? Det kan man såklart undra, men katastrofen var likväl ett faktum här. Bromsvätskan rann rakt ut ur den halva av cylindern som hade poppat ut, och jag stod som ett levande frågetecken, vid sidan om.

Uppstigningen

En stund senare på eftermiddagen hade jag samlat mig nog för att hissa upp bakvagnen rejält, och också börjat inspektera hela bromssystemet, vilket såg ut att vara hyfsat illa gånget, just i denna stund. Bromsvätskan hade (som sagt) börjat läcka ur hjulcylindern tämligen omgående, och parkeringsplatsen var snart en smärre flod, och när parkeringsgrannen kom hem från jobbet, och efter parkering började prata om miljöaspekter kring rinnande bromsvätska, ja då stod jag i allra högsta grad som ett levande frågetecken.

Var detta en briljant mindfuck, från en ägare till en annan, en subtil punch liksom, hur skulle jag ta vara på avfallet? Nej, han kunde inte på allvar mena att jag skulle ställa mig och skyffla vätska med mina bara händer, mot närmsta avloppsbrunn. Som om ens det var en vettig idé. Nej. Jag försökte hålla god min och förklarade att jag gjorde mitt bästa för att bemästra situationen. Bromsarna var givetvis totalt ur funktion, ända sedan hydrauliken läkt ut.

Vid tillfälle ringde jag Assistancekåren och frågade vad det skulle kosta mig att bli bärgad till närmsta verkstad. Jag fick ett pris på ettusen och sexhundra kronor. Hade jag druckit kaffe hade jag satt det i halsen, men jag frågade [indirekt] om han var vansinnig, hävdade att jag hade helförsäkring, och frågade om bärgning då inte ingick?

Nej, man åkte likväl på en självrisk, i mitt fall femtonhundra kronor. Ja, summa summarum var prislappen satt, plus/minus hundra kronor, tyckte mannen på andra sidan luren. Jag tyckte mig vibba hur han subtilt försökte få mig att begära hämtningen från dem "direkt" och inte via försäkringsbolag, så troligtvis har de någon slags vinning i detta. I varje fall, jag sa att jag skulle återkomma.

Infinnandet

Vi gick in och satte oss vid matbordet, Ingrid hade lagat en klassisk måndagsmiddag. Jag kommer ihåg när jag åkte in med den lilla blå bilen på en Mekonomen-verkstad och fråagde efter offert på bromsjobb baktill, för ungefär ett år sedan. Grabbarna på Grubbe hade då föreslagit ungefär femtusen kronor, just p.g.a. att de efter att sett ett fotografi på situationen under bromstrumman hade bedömt att det mesta skulle behöva bytas ut. Suck. Det hade varit utifrån denna bedömning som jag och Ingrid fattade beslut och sålde den blå lilla bilen.

Nu stod vi i en liknande situation. Jag räknade snabbt på fingrarna. Ettusen och sexhundra kronor, plus uppemot femtusen kronor i jobb plus reservdelar hos verkstaden. Suck. Vi pratade om en vansinnig kostnad. Åh nej. Jag dog lite grann, inombords.

Notera, det var också vid det här middagsbordet som helt plötsligt någon slags lugn infann sig. Jag kan inte beskriva det som mer än en slags Guds skänk, när jag plötsligt kände att "Aha, jag är menad att fixa detta!", och plötsligt kände jag lugnet. Vi stod trots allt — om än strandsatta — i vår egen parkeringsficka, så vi hade egentligen inte bråttom någonstans.

Nattningen

Här går nattningen ner. Det är en klassisk saga om en brun björn som läses, och jag är i mina egna tankar. Knappt två timmar efter att det här fotot togs klickade jag iväg min beställning från Skruvat; 2 st bromstrummor, 2 st hjulcylindrar, 2 st bromsbackar, 2 st fjädersatser. Ett totalt nytt bromssystem baktill, med andra ord. Nu j-vlar, skulle jag visa mig på styva linan.

lördag 11 oktober 2014

Lördag, v. 41