Bandystjärnan
På dagen gick jag och Klara upp till den asfaltsbelagda hockeyrinken ovanför Ålidhemsskolan. Det är smidigt att rinken är i asfalt, för det gör den bruklig även sommartid. På ena sidan står t.ex. utsatta bandymål, och på andra sidan sitter två basketkorgar; på vardera ände av rinkens långsidor. Jag och Klara spelade som sagt bandy. Två klubbor hade vi med oss. På andra sidan rinken satt en pojke, uppskattningsvis i tolvårsåldern. Han var från det djupaste av Afrika, och satt på den utställda parkbänken och knapprade på sin mobiltelefon. Vid sina fötter låg en rejäl basketboll. Efter en stund var pojken uppe och studsade. Han använde mobiltelefonen som
boombox och ur den strömmade klassisk rap från
Notorious B.I.G. Jag var mäkta imponerad av den här grabben. Så ung, och redan så självständig. Jag visualiserade hur den här unga mannen mycket väl kan komma att bli en folkets röst. En sann politiker. Allt det här gick givetvis ner i mitt stilla sinne, alltså rent tankemässigt. Rent fysiskt spelade jag bandy med min älskade dotter.
I tvättstugan
Jag och Klara i tvättstugan. Hon tittade ut genom fönstret och ville gå ut i parken. Jag gjorde det enkelt, och lyfte henne helt sonika ut genom fönstret. Barn trivs bäst ute i det fria, inte i tvättstugor.
På McDonald's
Senare på dagen åkte vi till hamburgerrestaurangen på Ersboda. Det blev ett par cheeseburgare. Mitt öga fastnade på pappret på brickan. Jag brukar läsa dessa papper. För många år sedan deklarerade de fett/protein/kolhydrater på sina respektive mål, minns jag. Det var på den tiden när tallriksmodellen stod i fokus. Nå. Den här gången var det information om hur McDonald's har sina prioriteringar när det kommer till de anställda. Jag tyckte om det jag läste. Att döma av hur det ser ut är det ju faktiskt så de kör. Jag har alltid varit imponerad av de som jobbar på McDonald's, hur de klarar av att hålla ordning på alla beställningar, så att liksom rätt bricka hamnar hos rätt kund. Jag är ju lite lätt disträ, och hade säkert haft problem, åtminstone till en början. Jag brukar hitta små system för att säkerställa ordning, då går det.
Umeå C
På kvällen åkte vi in till stan. Ingrid huserade på grusplanen intill
järnvägsstationen, var hon tränade på att komma iväg i perfekt harmoni. Under tiden promenerade jag och Klara över till tågen. Klara älskar tåg, och jag och Ingrid har lovat henne att hon ska få åka, vad det lider. Förhoppningsvis kommer den tågresan att gå till Stockholms centralstation, var Klara har merparten av sina släktingar, på både min och Ingrids sida. När vi gick tillbaka till grusplätten var Ingrid hade lämnat oss såg jag lite klassiskt urban konst längst med ett av Jernhusens anrika tegelbyggnader. Jag var så klart tvungen att fotografera. Jag är ju född på åttiotalet.
