Textmässigt egensinnad~: välgörenhet

Visar inlägg med etikett välgörenhet. Visa alla inlägg

torsdag 30 oktober 2014

Torsdag, v. 44

Dagens goda gärning

Har samlat på oss kläder genom år, och mycket har i princip bara legat och samlat damm(?) längst in i nån garderob. Idag samlade jag ihop en hög och slängde det i en sopsäck och vi levererade det en stund senare på dagen vid de härliga lådorna intill Carlskyrkan. Ingrid frågade mig tyst om det inte egentligen bara var tänkt för kläder; min knutna sopsäck bestod ju till ungefär 80% av badlakan. Jag replikerade att så visst inte var fallet, i princip kunde man stoppa ner stereoanläggningar och husgeråd i dessa plåtlådor, bara man gjorde det på ett smidigt sätt så att det fick plats i luckan. End of discussion, och dagens goda gärning var gjord.

Ångestfylld matematik

En stund senare på dagen landade vi på Ica Maxi, var godiset inför Halloween skulle inhandlas. Väl framför lösviktsgodiset möttes vi av en skylt som angav två priser, ett som gällde >1 kg; var det andra (lägre) priset gällde vid köp >1 kg. Jag förstod blixtsnabbt att detta lämnade oss med ett viktmässigt spann som helt enkelt blev allmänt ovärt vid inköp. T.ex. skulle 9 hekto (0,9 kg) kosta (9*7,9) 71,1 SEK, medan ett helt kilogram bara skulle kosta (10x5,9) 59 SEK. Följaktligen skulle 0,8 hg kosta (8*7,9) 63,2 SEK, och alltså fortfarande vara några kronor dyrare än att köpa ett helt kilo.

I mitt stilla sinne funderade jag på hur många "shuno" som inte hade huvudet på skaft, utan helt sonika köpte exempelvis åtta hektogram när de hade kunnat få två hekto ytterligare, för en lägre peng. I dagens verklighet förstod jag att det garanterat fanns en och annan som åkt dit, men var gick egentligen den exakta gränsen för var det blev "övertydligt ovärt" att köpa under ett kilo? Jag hade förvisso en 5:a (eller "MVG", som det hette på min tid*) i Matematik 1 (eller "A", som det hette på min tid*), men som alla vet är det praktiskt taget repetitioner på högstadiets matematik, och längre än så har jag i sanning aldrig kommit.

Pinsamt värre. Jag försökte få ihop någon slags snabb logisk ekvation, för mitt stilla sinne, men fallerade totalt. Jag kunde inte få ihop siffrorna. Ångesten blev allt tyngre, och om än jag inte riktigt tappade andhämtningen, så var situationen i sanning besvärlig. Vi köpte ganska precis på hårstrået >1 kilogram lösgodis, och stoltserade ut från stormarknaden.

Vi fick låna ett djur

Klara tjatade om att hon ville att vi skulle låna Melvin. Ja, vi ringde då till Ingrids föräldrar och visst skulle det väl gå bra. Jodå, tidigt på eftermiddagen kom hennes pappa rentav förbi med det stora djuret, och sedan var vi som en liten familj. Gustaf var vi så klart tvungna att slänga ut — balkongvägen — just som vi hörde Hans och Melvin ute i trapphuset. Nå, inga problem.

Här tog vi en liten promenad runt kvarteret med det väldiga djuret. Han var i sanning stor, och visst har han en egen vilja. Promenaden gick bra, jag såg till att hålla honom nära mig i kopplet. Det är jätteviktigt att man agerar med ansvar när man handhaver så här pass stora djur. Rent ut sagt enorm, är han.

Blott nån timme senare på eftermiddagen kom en glad engelsman med sin son. De hade rest hela vägen från Fredrika (Åsele) och det var den defekta militärcykeln i min annons som han var på jakt efter. Det blev en snabb och smidig affär, och efter att engelsmannen kommenterat Melvin ("Old English Sheep dog, eh?") lättade de båda åter ankar, och vi var trehundra kronor rikare. Big win.

Hos svärföräldrarna

På kvällskvisten tog vi en cykeltur ut till hennes föräldrar. Ja, först var det tänkt att vi skulle gå med cyklarna, men jag tyckte att det var en god idé att åtminstone kolla hur smidigt det skulle gå att ha det väldiga djuret intill cykelstyret. Jovars, han var snabb på att korrigera min högeranpassning med att springa runt mig till min vänstra sida, det var tydligt att han har blivit instruerad/skolad på detta vis. Sedan gick det av bara farten. Det var en härlig kväll med perfekt temperatur och tempot var makligt. Vi anlände till hennes föräldrar och Melvin var alldeles lagom utmattad efter färden Å-hem -> B-hem.

När vi satt vid köksbordet var jag bara tvungen att få ur mig det, då jag vet att hennes pappa är nån typ av ingenjör och således säkert har läst en hel del matematik. Jag smög upp från köksstolen och förklarade snabbt och snudd på hysteriskt vad jag hade upplevt inne på ICA Maxi, och om han hade nån smart lösning på problemet. Mjo, han gick snabbt fram till köksbänken, var han som av en händelse hade såväl ett litet anteckningsblock (med tillhörande bläckpenna) som en stor grafisk kalkylator (av fabrikat Canon) liggande, och han fattade snabbt pennan och petade ner några siffror på ett blad.

Sedan slog han på miniräknaren och knapprade in siffrorna, och i nästa ögonblick visade dito apparat ett decimaltal som började med en sjua som heltal. Alltså, gränsen för var det blev ovärt gick vid sju komma nånting-hyfsat-långt, just som jag själv faktiskt hade överslagsberäknat inne i butiken, om än jag aldrig hade kunnat komma fram till en beräkning för det exakta gränsvärdet. Herregud, varför hade jag ens snöat fast i tanken? Har jag ett brinnande/underliggande intresse för matematik som bara aldrig har kommit upp till ytan? Jag ska definitivt ta mig en funderare.

fredag 10 oktober 2014

Fredag, v. 41

Det var fredag och jag slutade jobba tidigt, fredagen till ära. Ingrid hämtade upp mig utanför köpcentret och vi satte — halvt om halvt blind — kors mot nån som kunde lägga om däck till ett rimligt pris. Det var ju tidigare i veckan som jag gjorde affär med en gammal kollega, så nu återstår bara att få av de gamla däcken och på med Bridgestone-sulorna på dito fälg.

Enligt vissa rykten så är det möjligt att (jml. Ove Sundberg) göra jobbet själv, fast man behöver mycket smörjmedel, diverse brytverktyg, en rad svordomar, och oftast kommer man ändå inte undan utan att göra ett par estetiska skråmor på fälgen ifråga. Nu är det ju fula plåtfälgar som dessa däck ska sitta på, så jag kunde väl egentligen inte bry mig mindre, men efter att ha läst både tre och fyra diskussionstrådar så verkade i alla fall de allra flesta vara eniga om att just det här med omläggning av däck var just en sådan grej som man faktiskt bör överlåta till ett garage.

Visst, fast många verkstäder verkade vilja ha tvåhundra kronor per däck. Det skulle bli en nota på åttahundra kronor för att lägga om alla däcken, lika med fruktansvärt. Jag hade dock läst om en man några mil utanför stan som på sin enkla hemsida skrev att han lade om däck för endast hundra kronor per däck, vilket skulle landa oss på ("endast") fyrahundra kronor. Nu satt jag med telefonen och försökte frenetiskt att hitta igen den här mannens webbadress, mest för att veta vilken by vi skulle ställa sikte mot. Suck, det gick inget vidare.

I vemod slog jag telefonnumret till nån annan mindre däckverkstad en bit utanför stan som jag hittade. Denna kunde lägga om däcken för ("endast") etthundrafemtio kronor per däck, vilket skulle landa oss på sexhundra kronor. Suck. Jag sa att jag skulle återkomma. Sedan kom jag av en slump att landa på en för mig okänd aktör på däck- och bilmarknaden; Västerslätts bilservice. Enligt uppgift från hemsidan så kunde de lägga om däck för "från" hundra kronor per däck, vilket faktiskt lät helt ok.

En stund av navigation (innefattande Google Maps med röstvägledning) senare var vi framme. När vi kom in garaget var känslan väldigt speciell. Det var ett gäng grabbar från Mellanöstern, och en av dem satt vid ett skrivbord med en kopp kaffe och en cigarett i handen. Det här kändes som i värsta filmen, och jag tyckte verkligen om det, då jag var mitt i det. Jo, visst kunde de flytta över mina däck, inga problem.

Jag hade ju med mig de nya och de rullade jag snabbt in, och sedan lättade vi snabbt ankar från Västerslätt och åkte hem och stuvade in de gamla vinterdäcken (tyngre med fälg, suck) och sedan tillbaka till grabbarna ute på Västerslätt. De sa att de troligtvis skulle ha dem klara till på måndag. Lugna puckar. Jag sade glatt åt dem att de inte alls behövde stressa med våra hjul, utan det var rentav så att om någon kom in och — uttalat — hade bråttom med att få på sina däck så fick de gärna skjuta in denna före oss i kön, då vi ändå inte planerar några resor mot hala fjälltrakter nu i dagarna. Det fick ta den tid det tog, helt enkelt. Ett humant pris var det viktigaste.

En stund senare hade vi köpt en stor färdigpizza, och på väg ut från stormarknaden gjorde jag dagens goda gärning i att köpa senaste numret av Vasaplan, en tidning i ungefär samma anda som Situation Sthlm, vilken jag tycker verkar för ett väldigt bra syfte. Det hade jag gott råd att lägga fyrtio kronor på.

En stund senare satt jag och Ingrid i soffan och åt en sen lunch, och ytterligare lite senare hämtades Klara och sedan dröjde det inte länge förrän lägenheten var fylld med lekande ungar, just i vanlig ordning. Det har jag dock inget emot. Inte alls, det hör till det bästa med vardagen, om jag ska vara ärlig.

Ingrid gjorde korvstroganoff till middag, oerhört smarrigt. Rikligt med grädde innehöll den, just som jag älskar den. Min hustru kan verkligen sin korvstroganoff, det ska hon ha evig cred för.

torsdag 17 juli 2014

Torsdag, v. 29: En givmild dag

Välgörenhet

Den kompletta stereoanläggning med förstärkare, radio/tuner, cd-spelare, och dubbeldäckare (kassettband) på 170 watt från Sharp har i princip mest stått och samlat damm i gästrummet de senaste åren, och nu kändes det som läge att göra sig av med den. Jag hade faktiskt först (sent under natten till idag) smugit ut med allting i miljöhuset, med en fasthäftad lapp med deklaration om att allt fungerade och att jag önskade elektroniken mången lycka i sin nya ägares händer.

Nå, såhär på torsdagen slog det mig då att jag hade handlat överilat. Min älskade Alexander har ju mer eller mindre sagt rakt ut att han är på jakt efter förstärkare. Vem är då jag att slänga en mitt framför ögonen på honom? Så fort jag kom på det rusade(!) jag ut i miljöhuset, och tack gode gud hade ingen hunnit norpa anläggningen. Jag och tjejerna hoppade in i bilen och åkte upp till Alexander. På vägen stannade vi till vid plåtlådorna utanför Carlskyrkan, var inte mindre än fem fulla sopsäckar med barnkläder hävdes. Det känns så bra inombords. Vi måste värna om tredje världen, vi som lever i västeuropeiskt överflöd.

När vi kort därefter rullade in på Alexanders gård var det först min tanke att smyga upp i porten och ställa anläggningen utanför hans lägenhetsdörr, mest för att slippa ett socialt knöligt överlämnande. Det hela föll på att den goda sonen, Emil, var ute på balkongen. Han såg förmodligen den gula bilen på långt håll, and we were compromised, som dom säger i America. Nåväl. Min älskade Alexander höll reserverat lägenhetsdörren ½ på glänt medan jag stod med ena läppen hängande längre ner än den andra i mungipan. Vi bytte några hastiga ord, och skiljdes sedan åt.

Vi hade även haft med oss ett rött sådant paraply som man spänner fast på exempelvis barnvagn. Jag sade ingenting till Alexander, men väl nere i porten monterade jag det under tystnad på hans (Emils) barnvagn, och smög sedan ut till bilen. Jag kommer aldrig att nämna detta högt. Paraplyet kan givetvis vara väldigt knöligt, men jag hoppas att Alexander åtminstone har sinne att skratta åt mitt lilla ofog, och exempelvis kan använda det till att bygga en liten skymd skuggplats för Plintan ute på balkongen. Jag kommer att återkomma med fotografier på katten Plintan vid ett senare tillfälle.

Blocket

När vi nu väl var i stånd med att röja så slängde jag snabbt ihop en annons (inte en dag för sent, f.ö.) på Ingrids gamla flicksäng, och även spjälsängen som bara stått och samlat damm de senaste åren.
Nu var det bara att hålla tungan rätt i mun, och hoppas på snabb affär med handslag och avslut, eller motsvarande.

Lokalproducerat

Vädret har verkligen vänt till något helt underbart. På kvällskvisten var vi ute på baksidan och Ingrid tjoade glatt över att den odling som hon och Klara har lagt ner viss tid på i uppsatta (gigantiska) lådor bakom huset nu tydligen hade gett avkastning. Dra mig baklänges, vi snackade färska rädisor, och sallad. Smultronen har mognat sedan länge. Underbara sommar. Det kändes onekligen bra att man liksom hade stått för produktionen själv. Ingrid hjälpte till att förtydliga — för mitt stilla sinne — att vi hade följt rädisan hela vägen från frö. Ja, sanna hennes ord. Den smakade gott också.

onsdag 24 april 2013

Onsdag, v. 17

Välgörenheten

Det var mitt på dagen jag hade vägarna förbi den nya underjordiska tunneln mellan Haga och stan, då via centralstationen. När jag går nedför stentrapporna (på Hagasidan) lägger jag märke till ett par herrskor som står prydligt bara några trappsteg upp. I den vänstra skon sitter en handskrivnen lapp. Det står "Varsågod!", följt av något som jag urskiljde som "Ha en bra", var det sista ordet "dag" är underförstått, men inte uttryckligen skrivet. Jag hade Ingrid i telefonluren, och berättade vad jag såg. Faktum är att jag fotograferade medan jag fortfarande hade henne på tråden. Denna möjlighet tackar jag CyanogenMod för. Samsungs egna mjukvara vill inte låta mig använda kameran medan jag ligger i samtal. En kille som är minst fem (troligtvis tio) år yngre än mig passerar, och även han stannar upp. Han säger nåt kort om att det var lustigt, och jag instämmer. Ingrid frågade i efterhand vem jag pratat med, och jag fick berätta att jag hade en kort men intensivt social samvist med en annan människa.

Sundae

Mjukglass i bägare på McDonald's har blivit lite av vår melodi, lately. De senaste dagarna har vi kört den flera dagar, och visst är det oerhört gott. Den finns i tre smaker; choklad, kola, och jordgubb. Jag har svårt att bestämma mig för vilken jag tycker mest om. Ingrid tycker mest om choklad, och jag tror att Klara var på hennes linje.

Presentkorten

Det har blivit lite av en tradition att Ingrids föräldrar ger mig ett presentkort på Stadium (till ett värde av 600 kronor) i julklapp. De har ju ett par års giltighetstid, och det har kommit sig så att jag har samlat på mig två stycken. Nej, inga större inköp av sportkläder på två års tid. Jag är måhända lite gniden; men ni vet — den som spar han har. Mina Air Force 1 kliver in på sin tredje sommar, och det är inte riktigt okej. Två somrar har de stått sig, och där ska vi nog sätta punkt. Nu kom det att bli så att jag gjorde ett riktigt klipp. Tyvärr verkar AF1 utgått ur Stadiums sortiment, då jag inte funnit dem någonstans på nätbutiken. Jag frågade en kvinna i butiken och hon gav mig det rätt korta svaret att om det inte fans på nätet så var det dött lopp. Jag började kika på sortimentet, och fann väl inget som kändes helt awesome. Så ser jag en annan kille med Stadium-kläder. Han har minst en tatuering, och lite synlig swag. Så, jag förklarar min request än en gång. Han frågar vad jag har för storlek och när han får höra att jag är en fyrtiofemma springer han bak. Det fanns hopp. Tidigare skulle det visa sig att det var nån gammal kundbeställning på AF1 i just min storlek som gått snett, så att han trodde sig eventuellt kunna hjälpa, han sprang in bakom lagret. Medan killen var bak och sprang efter min önskade basketsko föll min blick plötsligt ett REA-bord som jag tidigare missat. Skor, huller om buller. Mycket udda storlekar, men allesammans kraftigt nedsatta. Då ser jag dem. Kliniskt vita, med Nike-stripe i rött på sidan. De var inte helt olika mina egna skor. Modellen hette Brutez, och jag tyckte om dem. Prislappen, om något. Röd lapp sa 299 kronor. Killen kom ut och berättade att lagret hade visat sig osorterat, och han hade inte kunnat gräva fram mina skor. Anyways, han tog mitt namn och nummer, och skulle höra av sig. Schysst, jag berättade dock att jag funnit ett par skor tills vidare. Jag frågade också vad som var grejen med rea-bordet, var det kund-returer var skorna ansågs ha tagit ett inomhus-steg för mycket, eller? Mjo, så var det. Antingen det, eller så fjolårets modeller. Allt föll väl på plats. När jag kom till kassan överhörde jag kassören prata med mannen innan. Var han medlem i Stadium Club? Givetvis. Hon smygtipsade då om en kampanj som innebar att om han högt sa "VÅRSKOR!" så fick han 20% rabatt. Han gjorde som han blev tillsagd och fick rabatt. När det blev min tur rabblade jag personnummer, då jag sedan många år är medlem i kundklubben, och sa också försiktigt att jag överhört snacket med kunde innan, och om erbjudandet inte också råkade gälla rea-skor. Jo, det gjorde det. Jag sa högt och tydligt vårskor, och betalade i runda tal 240 kronor för mina nya feta Nikies. Min lycka var gjord.

Inköpen

Vad ni ser till vänster är tre artiklar från fyndmarknaden på Coop Forum. Tandpetare, hylsor (1/4"), och ett 9v batteri. Varje artikel kostade en guldpeng. Rätt kurs. Till höger ser ni ett set med adapters så att man kan köra hylsor (1/4", 3/8", 1/2") i borrmaskin eller skruvdragare. Riktigt schysst utrustning för en sann meckare.

Robin

Jag hade under dagen korresponderat med Robin. Han har en HTC One X, vilket är lite av ett flaggskepp för denna österländska tillverkare. Nu hade den problem. Skärmen. Intermittenta avstängningar, och skärmbilder som överlappade varandra. Nånting var tydligt fel. Jag hade fiskat upp den här instruktionsfilmen som visar hur man öppnar upp just den här telefonmodellen. Robin ville köra hårt, och jag skulle bistå som moraliskt stöd. Så, jag och Klara dundrade iväg. Klara fann blåklockor på gården. Hon ville ta ett par stycken och ge till Robin, och så blev det. Hur telefonprojektet slutade lämnar jag osagt. Personligen har jag aldrig varit nåt stort fan av just HTC, då av främst två orsaker.

Lokalvårdaren

På kvällskvisten störde jag mig på att köksgolvet inte var fräscht. Jag slog genast sak i spaken (en slags ordvits på mer klassiska 'tog tag i saken'), och kan tipsa alla om att köra den här varianten på mopp. Det är väldigt lätt att vrida ut den, då den liksom viker sig ner i det röda plasttråget. Konstruktionen är svår att beskriva med ord, men ni förstår säkert ungefär hur det fungerar. Jag kan rita en bättre figurskiss, nån gång när jag har tid över.

tisdag 23 april 2013

Tisdag, v. 17

Rivningen

På dagen var jag i kroken kring gamla Ridhuset, och det är väl lite sorg i att se denna anrika byggnad rivas. Nåväl. Jag antar att kommunen har nån storslagen plan. Vid eftertanke tror jag att jag har läst nåt i lokal media, för inte alltför länge sedan. Undra hur det hade varit att jobba med rivning; demolera byggnader med grävskopa, for a living, I mean.

Jordgubbarna

Jag har alltid haft en stor kärlek för just röda bär. Hallon, smultron, åkerbär, och jordgubbar. Här serverades det. Ingrid hade först råkat ta ett sådant trist paket jordgubbar, ni vet där ett par bär är geggiga och tydligt på sin väg mot ruttenhet. Jag och Klara drog upp till centrum och bytte. Jag lämnade i samma veva in ett paket å drottningens vägnar. Jag frågade tjejen vid posten hur jag enklast gjorde reklamation/byte av jordgubbarna. Hon gjorde det oerhört smidigt för mig, jag fick grönt ljus att bara lämna de tråkiga jordgubbarna och gå in och hämta nya. Grymt bra, då kassaköerna inte var någon lek. Nåväl. Notera kniven på fotografiet. Den tillhör ett sådant rätt proffsigt set med köksknivar som jag köpte i julklapp åt Ingrid redan 2007. Jag tror inte man ska maskindiska sådana knivar, men dessa har körts i diskmaskin hundratals gånger. Man ser på skaftet att det börjar flagna en hel del färg. Detta har en viss charm. Man vet var man kommer ifrån.

Toningen

Ingrid hade köpt någon sådan hårtoning. Jag smög in på toaletten och fotograferade. Resultatet skulle också falla väl ut, lite mörkare än det var tidigare.

Välgörenheten

Vid ett par tillfällen tidigare har jag dragit mig strå till stacken genom att lämna gamla kläder i UFF-lådorna (nåväl, de heter nog inte så nuförtiden, men ni förstår), och har därefter känt mig väldigt väl till mods. Vi har snackat om nåt par gamla slitna jeans, och nån rätt sliten t-shirt. Skåda min förvåning när Ingrid har förberett inte mindre än fyra stora kassar med kläder. Jag får i uppdrag att dumpa allt. Hon är noga med att hon vill att det åker till tredje världen, och inte till indiern som driver en egen liten secondhand-butik (till fördel för behövande indiska familjer) här på Ålidhem. Hon hade nämligen vid ett tillfälle tidigare dumpat nån jacka hos honom. Vid ett tillfälle hade hon senare sett en blond tonårstjej komma glidande i vad hon var helt övertygad om att var just den jackan, bara här på kvarteret. Hon hade tyckt att det var obekvämt, och ville ej att detta skulle upprepas. Nå. Jag levererade gladeligen en leverans till Afrika. Vad ni ser i bufferten till containern är innehållet i en plastkasse.

tisdag 9 april 2013

Tisdag, v. 15

Pizzan

Ingrid hade tillbringat dagen på Hörnefors Trafikcenter, var hon gjort Riskutbildning 2, i folkmun kallat Halkbanan. Jag tyckte att det var lägligt att bjuda den lilla familjen på pizza, och så blev det också. Jag tänkte att vi skulle testa något nytt, så jag hade gjort lite efterforskningar, och tydligen finns det en pizzeria på Teg som heter Roberto, som har ett väldigt bra rykte som stått sig ända sedan 1970-talet. Vi snurrade dock runt utan att hitta, så som av en slump ramlade vi istället in på Mimo, vilket inte alls skulle visa sig pjåkigt. Vi beställde en Ciao-Ciao, och en Vesuvio. Båda pizzorna var jättegoda. När vi hade ätit gick jag och Klara i samråd fram till pizzabagaren och tackade för god pizza. I min bok är det faktiskt artigt att tacka för god mat när man har ätit någonstans. Det är nästan lite oartigt att bara betala för en måltid, äta upp den, och gå. I synnerhet när det kommer till pizzabagare, som ofta lägger ner i själ i slutprodukten.

Tandborstningen

Vår älskade lilla prinsessa har en tandborste med Batman på. Man trycker på en knapp och så börjar den blinka blått. Vår regel är att vi borstar tills blinkandet slutar, för då är vi färdiga. Det brukar gå finemang, så också denna gång.

Välgörenheten

Det var så sent som igår, nere på lokalen, som min kära vän hade förtäljt mig historien om den t-shirt ni ser här på bilden. Han kom ihåg den in i minsta detalj. Som ni ser är plagget fruktansvärt slitet, och många hade nog kastat det för länge sedan. Ja, lägg märke till hålen i trycket. Jag har dock aldrig tyckt om att slänga saker, i synnerhet inte när det kan komma någon annan till gagn. Så, på kvällskvisten denna tisdag blev det alltså jag som gjorde en liten tripp, först ner till Strömpilen var jag köpte inte mindre än tre flaskor påskmust, och sedan till insamlingen intill Carlskyrkan. Det andra plagget är en huvtröja som faktiskt inte har en skråma, men en ful fläck mitt på den där tygbiten som ligger på magen, ni vet, den som utgör två sammanslutna fickor i en viss typ av huvtröja. Jag har haft tröjan i min ägo ända sedan 2007, och vet bara att den ursprungligen kommer från nån bekant till Ingrid. Jag har kört tröjan i 95° C vittvätt, indränkt i såväl diskmedel som starka medel e.g. TaBort™. Utan resultat. Jag har tänkt tanken att helt sonika skära bort detta stycke tyg som utgör tröjans fickor, men värt? Nå. Det finns barn i Tredje världen som kommer att glädjas åt båda dessa plagg. Jag mådde bra i hjärtat när jag lade dem i plåtlådan. Det här var dagens goda gärning.

tisdag 15 januari 2013

Välgörenhet

"En mans skräp är en annan mans skatt" är ett ordspråk som troligtvis vi alla har hört. Så, jag kände att det var dags för mig att göra något. Flertalet av mina boxershorts har haft revor och hål här och var, men det har aldrig stört mig på något sätt. Jag är ekonomisk av naturen, och det väsentliga är att man har någon slags bas under byxan, i alla fall enligt mig. Nåväl, min kära hustru är av en annan åsikt, och hon har mer eller mindre tvingat mig att kassera. Så, på självaste nyårsafton köpte jag inte mindre än tolv nya boxershorts. Det var i fyndhörnan på stormarknaden jag gjorde mitt klipp. Nåväl. Nu har jag då samlat ihop alla mina boxers, och även ett par Zoo York jeans som jag faktiskt blev duktigt besviken på, ni kan läsa detaljerna här.

Jag skrev då nu liten anmärkning så att förbipasserande förstår att det är fritt att utav plaggen. Sen är det säkert många som tycker att främst underkläder är nåt väldigt personligt, och skulle aldrig ta någon annans. Sen har vi oss lite mer hårdknackade grabbar, vi som kan jargongen där samma förråd av underkläder delas av ett helt kompani, och tvättsäckarna samlas in några gånger i veckan. Efter en tvätt i 90° C ser jag vilket klädesplagg som helst som rent och fräscht. Nå, här lägger jag i alla fall fram valet. Sedan finns det säkert en och annan kritiker som skulle kunna tycka att det är olämpligt, någon skulle säkert till och med börja snacka om hädelser mot miljonprogrammet och dess befolkning. Människor är så duktiga på att söka saker att orda om, nuförtiden. Det viktigaste är dock att det känns rätt för mig, och det gör det. Nu känner jag att jag har gjort mitt för i år.

fredag 4 januari 2013

En ros till ExtraOptical

Än en gång hade jag beställt glasögon från ExtraOptical. Jag har haft beställningen i görningen rätt länge, men vad som fick mig att fälla den var mänsklig respons. De hade skrivit nåt inlägg på sociala medier, och jag petade in en kommentar var jag skrev att jag minsann skulle slå till med en beställning nästa gång de körde en kampanj med fri frakt. Senare samma dag fick jag e-post.

Hei, Carl!

Vi så din melding på FB.

Du skal få fri frakt på din neste ordre, siden du er en så god kunde av oss. Bare bestill og send oss ditt ordrenummer, så skal vi trekke av frakten i etterkant!

Det här blev avgörande. Jag samlade ihop en beställning samma kväll. Inte mindre än fem par glasögon la jag i kundkorgen. Sedan, den 9 december, hämtade jag ut försändelsen här på det lokala postombudet. Jag provade ut samtliga glasögon. Jag var överlag nöjd, det var bara en typ av glasögon som jag fick tveksamheter kring. Dessa.

"Jag blev fyrtio år äldre" —Ingrid

Både jag och Ingrid var överens om att de förvisso var snygga, men "tantiga", alltså inte helt passande min karaktär. Visst, om — som på bilden här — t.ex. jag körde det svarta paret och Ingrid det vinrda, ja då skulle vi utgöra en 'perfect match' i det sociala livet, men var det värt det? Tveksamt!

Nå. Återköp ska inte vara några konstigheter, inte heller när man e-handlat, men jag tycker alltid det känns lite knepigt. Nåväl. Jag fick fram returschemat. Jag gladde mig i vad jag läste. De ämnar uppenbarligen inte sälja mina skräddarsydda glasögon som nya, till inte ont anande kund, men istället något j-vligt beundransvärt, nämligen skänka dem till välgörenhet. Det stod att de gärna såg att jag fyllde i mina styrkor, så glasögonen kunde komma till nytta av någon som behövde dem. Nu kändes det plötsligt väldigt gott att göra det här återköpet. Kanske någon i tredje världen skulle få ett helt nytt liv, på grund av mig?

Så, vad jag vill säga är att allting gått som på räls. Idag fick jag e-post från Paypal att jag fått en "refund" från ExtraOptical, motsvarande det exakta beloppet för dessa två glasögon.

tisdag 27 mars 2012

En livrem & ett gäng minnesklossar

Var ute på Ersboda i ett slags tjänsteärende, men det föll, då mannen jag skulle träffa hade lyckats glömma bort bokningen. Nå. Inga bittra miner, den mänskliga faktorn är inte att förringa. Jag trampade över till Myrorna och kom att göra två kap. Ett nice skärp för trettio pistoler samt tre klossar RAM som jag fick helt gratis. Heders, säger jag. Så, nu under morgondagen så kommer en av arbetsstationerna (Celeron 1,1GHz, nu 256MiB RAM, 20GiB HDD) på Sambandscentralen att uppgraderas till Xubuntu 11.10, kommer bli friggin' awesome. Nå. Drottningen är sängliggande med feber. Ska styra nån slags lunch nu, är planen. Tingeling~