Välgörenheten
Det var mitt på dagen jag hade vägarna förbi den nya underjordiska tunneln mellan Haga och stan, då via centralstationen. När jag går nedför stentrapporna (på Hagasidan) lägger jag märke till ett par herrskor som står prydligt bara några trappsteg upp. I den vänstra skon sitter en handskrivnen lapp. Det står "Varsågod!", följt av något som jag urskiljde som "Ha en bra", var det sista ordet "dag" är underförstått, men inte uttryckligen skrivet. Jag hade Ingrid i telefonluren, och berättade vad jag såg. Faktum är att jag fotograferade medan jag fortfarande hade henne på tråden. Denna möjlighet tackar jag CyanogenMod för. Samsungs egna mjukvara vill inte låta mig använda kameran medan jag ligger i samtal. En kille som är minst fem (troligtvis tio) år yngre än mig passerar, och även han stannar upp. Han säger nåt kort om att det var lustigt, och jag instämmer. Ingrid frågade i efterhand vem jag pratat med, och jag fick berätta att jag hade en kort men intensivt social samvist med en annan människa.
Sundae
Mjukglass i bägare på McDonald's har blivit lite av vår melodi, lately. De senaste dagarna har vi kört den flera dagar, och visst är det oerhört gott. Den finns i tre smaker; choklad, kola, och jordgubb. Jag har svårt att bestämma mig för vilken jag tycker mest om. Ingrid tycker mest om choklad, och jag tror att Klara var på hennes linje.
Presentkorten
Det har blivit lite av en tradition att Ingrids föräldrar ger mig ett presentkort på Stadium (till ett värde av 600 kronor) i julklapp. De har ju ett par års giltighetstid, och det har kommit sig så att jag har samlat på mig två stycken. Nej, inga större inköp av sportkläder på två års tid. Jag är måhända lite gniden; men ni vet — den som spar han har. Mina Air Force 1 kliver in på sin tredje sommar, och det är inte riktigt okej. Två somrar har de stått sig, och där ska vi nog sätta punkt. Nu kom det att bli så att jag gjorde ett riktigt klipp. Tyvärr verkar AF1 utgått ur Stadiums sortiment, då jag inte funnit dem någonstans på nätbutiken. Jag frågade en kvinna i butiken och hon gav mig det rätt korta svaret att om det inte fans på nätet så var det dött lopp. Jag började kika på sortimentet, och fann väl inget som kändes helt awesome. Så ser jag en annan kille med Stadium-kläder. Han har minst en tatuering, och lite synlig swag. Så, jag förklarar min request än en gång. Han frågar vad jag har för storlek och när han får höra att jag är en fyrtiofemma springer han bak. Det fanns hopp. Tidigare skulle det visa sig att det var nån gammal kundbeställning på AF1 i just min storlek som gått snett, så att han trodde sig eventuellt kunna hjälpa, han sprang in bakom lagret. Medan killen var bak och sprang efter min önskade basketsko föll min blick plötsligt ett REA-bord som jag tidigare missat. Skor, huller om buller. Mycket udda storlekar, men allesammans kraftigt nedsatta. Då ser jag dem. Kliniskt vita, med Nike-stripe i rött på sidan. De var inte helt olika mina egna skor. Modellen hette Brutez, och jag tyckte om dem. Prislappen, om något. Röd lapp sa 299 kronor. Killen kom ut och berättade att lagret hade visat sig osorterat, och han hade inte kunnat gräva fram mina skor. Anyways, han tog mitt namn och nummer, och skulle höra av sig. Schysst, jag berättade dock att jag funnit ett par skor tills vidare. Jag frågade också vad som var grejen med rea-bordet, var det kund-returer var skorna ansågs ha tagit ett inomhus-steg för mycket, eller? Mjo, så var det. Antingen det, eller så fjolårets modeller. Allt föll väl på plats. När jag kom till kassan överhörde jag kassören prata med mannen innan. Var han medlem i Stadium Club? Givetvis. Hon smygtipsade då om en kampanj som innebar att om han högt sa "VÅRSKOR!" så fick han 20% rabatt. Han gjorde som han blev tillsagd och fick rabatt. När det blev min tur rabblade jag personnummer, då jag sedan många år är medlem i kundklubben, och sa också försiktigt att jag överhört snacket med kunde innan, och om erbjudandet inte också råkade gälla rea-skor. Jo, det gjorde det. Jag sa högt och tydligt vårskor, och betalade i runda tal 240 kronor för mina nya feta Nikies. Min lycka var gjord.
Inköpen
Vad ni ser till vänster är tre artiklar från fyndmarknaden på Coop Forum. Tandpetare, hylsor (1/4"), och ett 9v batteri. Varje artikel kostade en guldpeng. Rätt kurs. Till höger ser ni ett set med adapters så att man kan köra hylsor (1/4", 3/8", 1/2") i borrmaskin eller skruvdragare. Riktigt schysst utrustning för en sann meckare.
Robin
Jag hade under dagen korresponderat med Robin. Han har en HTC One X, vilket är lite av ett flaggskepp för denna österländska tillverkare. Nu hade den problem. Skärmen. Intermittenta avstängningar, och skärmbilder som överlappade varandra. Nånting var tydligt fel. Jag hade fiskat upp den här instruktionsfilmen som visar hur man öppnar upp just den här telefonmodellen. Robin ville köra hårt, och jag skulle bistå som moraliskt stöd. Så, jag och Klara dundrade iväg. Klara fann blåklockor på gården. Hon ville ta ett par stycken och ge till Robin, och så blev det. Hur telefonprojektet slutade lämnar jag osagt. Personligen har jag aldrig varit nåt stort fan av just HTC, då av främst två orsaker.
Lokalvårdaren
På kvällskvisten störde jag mig på att köksgolvet inte var fräscht. Jag slog genast sak i spaken (en slags ordvits på mer klassiska 'tog tag i saken'), och kan tipsa alla om att köra den här varianten på mopp. Det är väldigt lätt att vrida ut den, då den liksom viker sig ner i det röda plasttråget. Konstruktionen är svår att beskriva med ord, men ni förstår säkert ungefär hur det fungerar. Jag kan rita en bättre figurskiss, nån gång när jag har tid över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar