Lunchen och efterrätten
Nu hade jag — rutinerat nog — fått med mig en lunchlåda bestående av resterna från gårdagens "paket" (Klara och Ingrids specialitet) och det smakade riktigt bra. Lax kanske trots allt också hör till listan av maträtter som smakar snäppet bättre dagen efter. Till efterrätt blev det glass. Jag kände att det var just en sådan måndag.
Biblioteksäventyret inleds
Nu i veckoslutet kom Klara till mig och var bekymrad. Hon såg ledsen ut och sa att alla andra barnen hade egna lånekort på biblioteket, och det ville hon också ha. Va? Jag tänkte — i mitt stilla sinne — att visst har vi nått en ny tidsålder, men som jag minns det fick man inte egna bibliotekskort förrän en bra bit in i skolåldern. Jag surfade snabbt in på bibliotekets webbplats och
rådande låneregler, var det faktiskt stod klart och tydligt att "barn kan få lånekort från och med det år de fyller 6 år", så då var det givet att jag lovade Klara dyrt och heligt att direkt efter helgen skulle jag fixa henne ett lånekort.
Nu var det måndag, och direkt när jag slutade på eftermiddagen hämtade jag upp Klara och så tutade vi in mot stan, då jag ville minnas att Ålidhemsbiblioteket stänger redan klockan fyra på eftermiddagarna. Vi lyckades pricka in de eftermiddagsköerna då folk ska hem från sina jobb. Korsningen Blå vägen / Ö. Kyrkogatan var i vanlig ordning i princip igenkorkad, så det var bara att hålla lugnet. Två eller på sin höjd tre bilar hann svänga varje gång trafikljuset slog över till grönt.
Vi parkerade i Nanna och gick med raska steg mot stadsbiblioteket. Jag fotograferar flitigt då vi ska gå in genom dörren, men så just när Klara ska öppna dörren så öppnas den från andra hållet. Ja, på det här fotot kan man faktiskt se exakt vem som är på väg att komma ut. En väktare. Han berättar att de stänger. Va? Han utvecklar och berättar att då stadsbiblioteket är på väg att flytta så är verksamheten nere på underhållsnivå och det mesta är överknuffat till de andra biblioteken. Jag berättar vårt ärofyllda ärende och han tycker då att vi gör bäst i att vända oss till Ålidhemsbiblioteket. Suckande fick vi vända på klacken.
Jag var ledsen, jag hade ju lovat Klara det där bibliotekskortet. Då slog det mig, Ersboda är en rätt stor stadsdel (som t.o.m. har ett eget Folkets hus), kanske hade de öppet? Jag tog fram min digitala assistent och Googlade fram telefonnummer och ringde. Jajamensan, de hade öppet, och tre timmar ytterligare. Det var bara att komma. Jag sken upp och berättade för Klara att hon trots allt skulle få sitt bibliotekskort, och så satte vi fart.
En liten pausfågel
Till det intressanta hör att jag bollade med min älskade Alexander så sent som igår. Han hade gjort nån storslagen affär på Blocket (eller om det var nån Köp- och säljgrupp på Facebook) och på den vägen lagt rabarber på någon slags möblemang som fanns ute på Ersboda. Han hade då undrat om det inte fanns möjlighet för en utflykt för att lösa transporten. Det här var ju då ett klockrent läge att slå två flugor i en smäll, tänkte jag, och ringde upp Alexander så snart vi satt i bilen. Tio minuter senare hämtade vi upp honom på Kandidatvägen och styrde kurs mot Ystarvägen, var hans möblemang skulle hämtas.
Här har han klivit ut och sprungit för att hämta sina grejer. Då han varit borta i mer än trettio sekunder blir jag orolig att han villat bort sig i denna främmande stadsdel, så jag skickar iväg Klara runt husknuten för att hämta honom. Knappt femton sekunder senare dyker hon upp med Alexander i släptåg. Han bär på någon slags trälådor eller om det var hyllor. Röda var dom. Ganska snygga, faktiskt. En konstnär hade genast fattat tycke, om han hade haft god smak, vill säga.
Biblioteksäventyret uppföljs
När nu Alexanders möblemang var upphämtat styrde vi genast kurs till biblioteket. Så stegade vi in och banade väg mot informationsdisken. Jag förklarade vårt ärende. Bibliotekarien såg först själv ställd ut när hon hörde att Klara bara var fem år, men jag sa att jag med 100% säkerhet läst på webben att lånekort bör kunna skaffas från det
år ett barn fyller sex år. Då var det som om hon kom ihåg reglementet, och hon bad om personnummer. Sedan plockade hon fram ett plastkort och Klara fick en penna och ombads skriva sitt namn. Jag stod bredvid och tittade, och fotograferade. Klara var jätteduktig. Det här var sannerligen ett stort ögonblick för mig.
Efteråt fick Klara välja en fyrasiffrig kod. Hon fick ingen hjälp utan valde kod helt själv, om än jag lyssnade så att jag kunde memorera den utifall att hon skulle glömma. Sanningen är att med mitt stundtals vimsiga minne är det säkert större risk att
jag glömmer bort koden. Nåväl. När koden nu var satt var vi färdiga. Vi letade rätt på hyllan med barnböcker och Klara valde efter visst övervägande ut den bok som skulle bli hennes allra första egenlånade. Vi gick fram till en sådan självbetjäningsterminal och jag visade Klara stegen, hur hon skulle lägga lånekortet mot den röda streckkodsläsaren, skriva in sin kod, och sedan lägga boken/bökcerna på den grå plattan, och sedan trycka på den gröna knappen på skärmen för att få ett kvitto. Klart.
Innan vi lättade ankar hemåt svängde vi förbi Biltema, var jag köpte
styrservoolja. När jag hade skruvat bort locket hade nivån varit nere på MIN-strecket och [i mitt stilla sinne] hade jag nåt slags önsketänkande om att pumpen p.g.a. detta som en del i en säkerhetsrutin hade slagit av sig själv, i väntan på att bli påfylld med ny hydraulvätska. Kanske. Nå. När jag stod vid kassalinjen fick jag syn på en kär gammal kollega. Vi stannade och surrade, och av den händelse att mannen ifråga är lite av ett orakel med ett oerhört brett kunskapsspektrum så fick han kasta ett getöga i motorhuven bara för att kunna utesluta det allra mest uppenbara fel. Nja, hans råd var bara att felsöka kablage etc metodiskt, utan stress. Ingrid ringde och meddelade att middagen var färdig, så vi satte kurs hemåt.
Sagostund
På kvällskvisten fick jag den stora äran att läsa boken vi hade lånat på Ersbodabiblioteket. Det var en väldigt pedagogisk bok. Varje bokstav i alfabetet hade en sida var den bokstaven upprepades i en mängd olika meningar, så att barnet liksom skulle lära sig att förstå den. Jag försökte att uttala bokstaven väldigt skarpt för att ge vikt åt pedagogiken. Vi stannade en bra bit in alfabetet och släckte lampan. Godnatt.
En sen kvällsutflykt
Det var måndagskväll och Klara hade somnat. Jag visste med mig att jag var ledig nästkommande tisdag, och det var länge sen jag hade en sån där klassisk sittning med min älskade Alexander. Ja, en sån där kväll då vi bara sitter i soffan och smuttar på varsin öl och diskuterar igenom hela alfabetet. Nu kändes det lägligt. Jag bollade några snabba meningar med honom över Twitter och en stund senare stämde vi av bestämt över ett röstsamtal.
Sedan tog det såklart trekvart för mig att komma till skott då jag hade lovat mig själv att jag skulle ta tag i förnyelsen av min köplats i diverse allmännyttiga bostadsbolag (halvårsgörat) just denna kväll. Jag försökte vara så effektiv som möjligt vid arbetsstationen, och det gick väl ändå skapligt fort. Jag hade bestämt mig för att inte segla iväg i djupdykningar på Wikipedia och dylikt, vilket är väldigt lätt när man sitter och pysslar med nånting allmänt tråkigt och ostimulerande. Till nästa år ska jag nog försöka utveckla ett makro av något slag, heh.
Nåväl, när jag klev in i vardagsrummet hos Karlssons ser jag en skål mitt på bordet. Naturchips, fast inte särskilt många kvar. Jag får genast munchies och vill ha mer. Jag mumlar att jag bara ska iväg en snabb sväng, och springer nedför trapporna, hoppar på cykeln, dundrar förbi hem och hämtar plånboken, och sedan ner till Statoil var jag köper två stora chipspåsar. Bensinmackar tar i regel ockerpriser för allt från livsmedel till grillkol, men just här fann jag en kampanj där man fick två påstar Estrella för endast 38 kronor. Det blev 19 kronor per påse, vilket nästan är att räkna som stormarknadspris, faktiskt helt överkomligt.
När jag kom med mina två påsar till kassan bad jag kassören dubbelkolla att jag hade förstått kampanjen rätt. Jajamensan. Jag sken upp och bad honom slå in en påse också. Det gjorde han. När jag sedan kom ut slog det mig att jag hade lånat Ingrids cykel, som ju har cykelkorg. Jag hade inte behövt den där plastpåsen. Så j-vla idiotiskt av mig, ur såväl ekonomisk som ekologisk synvinkel. Medan jag cyklade tillbaka mot Kandidatvägen och Karlssons svor jag för mig själv. Jag ältade mitt misstag.
Den som läser det här kan sedan säkert i det initiala skedet tänka "Men hallå, hur excentrisk är den här killen egentligen, som börjar åma sig över att han råkat köpa EN PLASTPÅSE??", men det man då ska förstå är att tendensen till misstag går att skala både uppåt och nedåt. Allt handlar i grund och botten om en slags kognitiv baseline som jag i det här fallet hade kuggat med råge. Fuck. I hate it when that happens. Jag svor återigen för mig själv medan jag cyklade tillbaka mot Kandidatvägen. När jag hade nått min destination lämnade jag kvar plastpåsen nere i cykelkorgen och sprang istället uppför trapporna med chipspåsarna i varsin näve. Jag ville inte för allt smör i Småland att Alexander skulle fatta något av det som just hade gått ner, i mitt stilla sinne.
Den nattliga hemkomsten
Klockan var ungefär fem över halv två på natten när jag knallade nedför familjens Karlssons trappor högst upp i deras hus på Kandidatvägen. Jag stannade upp mitt i trapporna och tog en selfie var man tydligt kunde se den karaktäristiska sopnedkastet i bakgrunden. Dessa slutade såklart att användas för flera årtionden sen. Om jag inte helt missminner mig så lagstiftades det t.o.m. emot användandet av dem.
Nåväl. När jag ett par minuter senare kom hem passerade jag brevlådan och fann där inte mindre än tre försändelser. Dels nyaste numret av Martin Kellerman's briljanta tidning Rocky, dels det ack så ointressanta röstkortet, dels nånting som skulle visa sig vara ett gratulationskort från mina släktingar i Norrbotten. Ja, där ser man.
